Lite teater mitt på dagen är en lyx som man inte alltid kan unna sig, men idag funkade det bra. Och ett genrep är ju alltid lite kul att gå på för vad som helst kan ju hända. Allt är inte helt klart etc. Man får helt enkelt ta det som det blir.

Visste inte så mycket om pjäsen innan, mer än att Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson spelade huvudrollerna. Så en stor anledning till att jag ville se den var att det just var dessa tre otroligt duktiga skådespelerskorna som skulle spela de tre städerskorna som det handlar om.

Tre städerskor, samhallets bottenskikt som efter en dag på jobbet hamnar i ett samtal om livet och sina problem. Tre olika personligheter, med olika och ändå ibland lika livsöden. Alla ensamstående kvinnor. Stina Ekblad som Erna. Den snåla kvinnan (som nu faktiskt kostat på sig en begagnad tv) som har en vuxen alkoliserad son som bor hemma hos henne och allt som hon får stå ut mycket för. Hon drömmer om ett liv med kötthandlaren. Stinas finlandssvenska klang gör att hon känns lite mer strikt än de andra och kommer väl till pass här. Lena Endre, Grethe, som har en vuxen dotter som har flytt till Australien efter en familjetragedi som vi får insikt i vartefter. Nu bor Grethe med sin hund som är hennes allt. Grethe är lite mer lättjefull till sättet. Även hon drömmer om en man att gifta sig med. Till sist Ingela Olsson som Mariedl. Kvinnan som har en övernaturlig kraft när det gäller att rensa avlopp! En strikt kristen kvinna som drömmer om prästen. Alla tre är helt förträffliga i sina roller. Det är ett samtal som kastas mellan familjeöden och drömmar. Och ofta är det faktiskt riktigt roligt! Förutom rappa, ironiska repliker så är det ett oförglömligt slagsmål mellan Erna och Grethe. Och här används alla kroppsdelar, inklusive brösten för att smälla till eller kväva den andre med! Tjuvnyp och bett! Måste upplevas! Och en och annan sång som lockar till skratt får vi också höra. Men ibland blir det väl groteskt och lite äckelmagat när Mariedl går in på sina avloppsdetaljer. Slutet blir lite konstigt och jag får erkänna att jag inte var helt med på om det var en dröm eller om det var ”verkligt” det som hände. Någonstans spårade det ut lite. Men på det hela var det mycket mer underhållande än vad jag hade tänkt mig när jag gick dit. Lite kul kanske, men trodde inte att jag skulle skratta så mycket som jag gjorde.

Och ett och annat skratt var ju också för att det var en och annan tappad replik, som det får vara på genrep (och annars också, de är ju bara människor) men de löste det på så bra sätt så vi i publiken skrattade hjärtligt med dem på scenen. Vilka proffs dessa kvinnor är. Helt magnifika! Tre starka, duktiga och roliga kvinnor på en och samma scen som har sån karisma och bara strålar även som städerskor!

Premiären är den 22 oktober och spelas i november och december också.

(Bild från Dramaten, foto Sören Vilks)

Playhouse teater har som specialitet att sätta upp nyskrivna pjäser som nyligen satts upp i New York, och gärna pjäser som är lite annorlunda på något sätt.

Höstens premiär är Tala är silver av Bess Wohl och det är en rätt annorlunda pjäs då den inte har så mycket talad dialog eftersom handlingen utspelas på ett tyst retreat. Det är första gången som den sätts upp utanför USA.  6 personer anländer till ett retreat med olika förväntingar och personligt bagage och vi får följa dem under de 5 dagarna som retreatet varar. Bara två av de sex känner varandra sedan tidigare. Även om det inte är mycket dialog så lär man känna personerna och får en inblick i det bagage de har med sig. Förutom de sex personerna är det en kursledare som man bara hör rösten på och som samlar gruppen till olika sessioner etc och ska få deltagarna att släppa sitt liv och vara i nuet. Inga mobiler (förutom i bilen), inte äta på något annat ställe än i matsalen och viktigast av allt, inte prata med varandra. Allt för att man de ska stressa av och hitta sig själv på retreated i skogen där bara björnar och myggor får störa friden. Inte lätt och inte ens kursledaren lyckas stressa av…

Pjäsen är på 100 minuter och från första början griper den tag i den och man blir intresserad av att se vad det är för personer och hur det ska gå. En hel del skratt och man har inte tråkigt alls, Lugnet som ligger över retreaten sprids även till publiken på nåt sätt. Musiken och scenografin (ett rum helt i trä med ett fönster där det regnar i början) gör att man får en känsla nästan av att man är där på retreaten.

Skådesplerana är bra och tolkar sina olika karaktärer väldigt bra. Anna Lyons (Judit), Christian Magdu (Rodney), Ing-Marie Carlsson (Jonna), Jasmine Beatrice (Alicia), Jonas Kruse  (Ted) och Mats Blomgren (Mika). Olika personligheter och karaktärer.

Bess Wohl som skrivit päjsen var på plats för ett samtal efter genrepet. Hon berättade att idén till pjäsen fick hon när hon var på ett tyst retreat och därefter var hon på flera och iakttog och samlade på sig karaktärer och händelser som hon ville ha med. Vissa som att det skulle finnas björn i området blev inlagt när det gjorde en show case på den och de fick höra att det fanns björn där. Vissa drag i karaktärerna var från henne, som Alicia som anläder med en hel del väskor och fixar med håret etc. Men även kursledaren hade drag av henne för rollen leder och styr de andra. Som sagt det är inte mycket dialog i pjäsen, men hon har skrivit mycket scenanvisningar och långa rollbeskrivningar så skådespelarna ska kunna sätta sig in i karaktärerna och förmedla vilka de är till publiken. Och det har hon lyckats bra med. Bess Wohl har examen både från Harvard och Yale och har även jobbat som skådespelerska och bland annat varit med i Flightplan, CSI och Bones.

Genrepet flöt på bra, en hel del skratt åt situationerna och med karaktärerna och sen ett intressant samtal med Bess. Det sista får ni inte om ni går och tittar på pjäsen, men väl en trevlig, rolig och intressant pjäs, Kan varmt rekommendera den.

En av höstens stora satsningar på Stadsteatern skulle vara Maratondansen med Malena Ernman i vad jag förstår specialskriven roll. Men bara någon vecka innan premiären meddelas det att Malena ställer in pga privata skäl och teatern väljer då att inte ersätta hennes roll utan man gör lite andra förändringar i pjäsen. När jag nu har sett den så undrar jag ju verkligen vad hennes roll skulle ha gjort. I kvällens föreställning är inte Katarina Ewerlöf med och inte heller hon ersätts utan den rollen försvinner bara. Det här informeras man om innan och man har möjligheten att boka om eller få pengarna tillbaka. Det är nog första gången jag har varit på en pjäs där en roll bara försvinner och inte ersätts av någon. Vilket genast fick mig att undra men vad skulle den rollen ha tillfört om den är så lätt att ta bort?

Och det visar sig att ingen roll egentligen har någon viktigt roll för pjäsen.

Men det börjar rätt lovande ändå med att skådespelarna går runt i foajen och salongen och försöker ragga röster i tävlingen och på så sätt engagerar publiken. Robert Fux som spelar koreografen inleder med att pratat med publiken ”innan” det börjar och berättar vad det handlar om, hur röstningen ska gå till etc. Känns bra och engagerande. Men röstningen är ju ett spel för gallerierna. Utgången av all röstning är ju förbestämd. Det hade ju varit roligare om de faktiskt tittat på varje kvälls utslag av röstningen och låtit det bestämma vem som skulle spela rollen just den kvällen. Mycket jobbas på att få med publiken. Det är är allsång på finska och till andra akten plockas några ur publiken ut för att vara med och dansa disco på scenen.

Handligen är att åldrarde skådespelare tävlar om att vinna ett fast kontrakt på teatern genom att tävla i maratondans. Men det finns inte en enda roll som man blir engagerad i, ingen som man berörs av. Alla roller är rätt platta och själlösa. Man märker inget av desperationen av att vinna rollen eller smärtan att ha blivit äldre och plöstsligt inte attraktiv på skådespelarmarkanden. Inget av det. Och dansen, ja den är ju inte direkt avancerad. Och det hade jag inte förväntat mig eftersom det är skådespelare huvudsakligen som är med och inte professionella dansare. Men det behöver inte innebära att det är tråkig dans och konstiga kläder!!! Ett dansnummer är bra och snyggt och det är när det dansas charlstone. Frack och snygga glittriga klänningar. Enkel dans, men ändå en snygg helhet. Känns som man har lagt allt krut på det här numret och sen räckte det inte längre. Övriga är bara en lång suck och utdraget. Två nummer ska bara bort eller korta ner ordentligt. Det är när de i mörker ”dansar” med rockar i första akten och när de ska göra någon hyllning till en koreograf. Iklädda långklänningar och frack, men så konstig och tråkig dans. Nåt desperat försök till moderna jazzhands? Sen är det något som kallas för derby som man brukar kalla hela havet stormar, där de en efter en ska slås ut. Men varför iklädda bollibompadrake dräkter och andra dräkter? En annan lite upptempodans utförs i Harlekin/Pierrodräkter. Varför? Men det som man verkligen saknar är att man inte får någon känsla för att de här martondansandet är särskilt jobbigt. Det är väldigt långsamma danser och känns inte alls jobbigt. Man får inte känslan av någon ansträngning alls. Även om det är ett nummer där de dansar tryckare och en efter en faller ihop för de somnar på varandras axlar känns verkligt. Fram till det numret har man inte fått någon känsla alls av att det är jobbigt. Och helt plöstsligt slänger man in en kärlekshistoria mellan två av de kvinnliga dansarna. Innan det har man inte känt någon spänning mellan dem och inte sen heller. Det känns bara inkastat. Bröllopet görs i indisk stil och kunde ha varit snyggt om man inte hade valt att sätta kjol på herrarna. Varför inte snygga indiska manliga dräkter? Då hade det numret också åtminstone blivit en fröjd för ögat.

Det är ett gäng namnkunniga skådespelar med men det räcker inte för här gör inte någon, möjligen med undantag av Robert Fux, något för att få oss berörda och känna något. Det är faktiskt bara en lång utdragen maratonsittning till dess att det är slut.

Så jag undrar verkligen vad Malena skulle ha tillfört till den här uppsättningen för att den skulle ha blivit bättre. Och det märktes inget av att en rollkaraktär var borta. Och det säger nog rätt mycket om en föreställning när en karaktär inte behöver vara med.

Så om ni ändå vill se den, så köp biljetter samma dag för då får man rabatt och det finns rätt mycket plaster kvar. Det fanns 250 plaster kvar den här kvällen tex.

(Bilden är pressbild från Stadsteatern, foto Petra Hellberg)

I torsdags var jag på det första publikrepet för Oscarsrevyn och det var på fyra timmar för man testade många nummer och alla skulle sedan inte komma med i den slutliga revyn, och vissa nummer kanske skulle ändras och i vilken ordning de skulle komma. Så det var väldigt kul att jag fick möjligheten att även se genrepet ikväll för att se den nästa färdiga produktionen. Än finns det ju tid att ändra inför premiären imorgon om man vill. Ja egentligen kan de ju ändra i revyn hela tiden om de vill.

Precis som i torsdags inledde Edward af Sillén med att tacka för att vi kommit etc vilket är väldigt trevligt att han gör. Så äntrade Dan Ekborg scenen och hälsade oss välkomna till Oscars 110års jubileum, sen drogs ridån upp och en sprakande inledning med alla stjärnor och dansar satte igång. Ny svensk text av Calle Norlén till Skönheten och Odjurets ”Bli vår gäst” inledde och det var glatt och trevligt. Bra inledning. Sen tog underbara Vanna Rosenberg över med ett väldigt roligt nummer om en träningsresa på en Finlandsfärja. Poolingdancing, paryoga som avslutas med en tennislektion med den helgalne Dennis (som rimmar på tennis). Kim Sulocki är helt suverän som överspänd tennislärare som tror han är guds gåva till kvinnorna. Kul att de plockar in den karaktären igen senare i revyn. Träningsnumret ade kortats ner och fick mycket bättre poäng än i torsdags.

Dan Ekborg återkommer och sjunger en ny text på ”Det gåtfulla folket”. Texten är riktigt underfundig och bra, men tyvärr har man gjort lite buskis av numret genom klädvalet på Dan. Är inte så förjust i att man sätter på folk fula kläder för att locka till skratt. Hade inte behövts här för texten är riktigt kul och fyndig.

Ja så rullar det på med en blanding av stora härliga och maffia dansnummer och sketcher. Sång och dansnumren är precis med den glamour och danskänsla man vill ha. En (One från A chourse line) är så snyggt med upplysta speglar, lysande hattar etc, och avslutar första akten. Mitt abosluta favorit sång och dansnummer är dock hylliningen till succén Singing in the rain. Vanna, Kim och Robert Gustafsson ska göra det klassiska stepp och soffnumret. Men de kan ju inte steppa…. det löser man helt suvärnt roligt och häftigt. Och det bjuds på riktigt bra stepp också. Klar favorit. Men tyvärr hade man valt att ta bort två av mina andra sångfavoriter från i torsdags. Kim gjorde en rolig låt om sociala medier, (vilket man valt att hänvisa till i någon sketch istället) och Vanna gjorde en så finstämd Sakta vi går genom stan där Robert under tiden försökte montera ett trumset utan att störa…. Istället för det numret valde man att ha kvar ett liknande nummer där Dan Ekborg är operasångare som får sin sång förstörd av en fumlande dirigent (Robert Gustafsson). Men här blir det återigen för mycket buskis med fumlande gubbar, snorkråkor och tappade byxor. Jag tycker inte sån direkt och uppenbar humor är kul. Vill ha lite mer finess i skämten.

Den som gillar Robert Gustafsson får mycket av honom och det är några gubbar som han gör riktigt bra. Inledningen på Arbetsförmedlingssketchen när Carl Bildt söker jobb är kul men framförallt hans Marcus Oscarsson i nyhetsinslaget är helt suverän och på pricken! Där är det sån humor jag gillar. Kort och effektfullt, utan billiga underbältetskämt. Robert är suverän just i de här korta imitationerna.

Sanna Nielsen har ju en fin röst och det är ju hennes sånginsatser som är starkast och hon som främst får gllänsa i alla storslagna sång och dansnummer. Och helt rätt får hon ett par tillfällen att briljera själv, en gång med dansarna i ett så snyggt nummer med dansare i gråa kostymer och hattar. Och så i en tolkning av Windmills där hon är själv på scen i snygg ljussättning.

I torsdags gjorde Vanna en rolig och underfundig monolog om ordet ”del”. Tyvärr hade man valt att ta bort den. Istället fick hon vara medläsare på den monolog där Kim hälsar främlingar välkomna, Personligen tycker jag att den blev mer effektfull när bara Kim gjorde den för han gör det med sån allvar men får ändå till det roliga i den och igenkänningsfaktorn om hur vi svenskar är. Men den är fortfarande väldigt bra och ett av det bästa numren i hela revyn. Väldigt bra skriven text. Personligen hade jag hellre sett att man hade kvar Vannas monolog än någon av monolgen som Dan eller Robert gjorde. Men jag kan förstå att man väljer att ha kvar Roberts nummer för många kommer just för hans skull och många gillar hans ”gubbar”.

Man hade inte bara plockat bort nummer från i torsdags utan man hade även lagt till lite, och då främst lite mellanaktsnummer när man roddar om på scen. Som jag nämnt ovan får vi möte Tennis Dennis en gång till. Tack för det! Och sen är ju självklart Lill Babs (Rachel Molin) på plats när Oscars fyller år! Bra imitation av henne, men inslaget skulle bil ännu bättre och vassare om man kortade ner det något. Ofta gäller ju ”Underbart är kort” . Och det inleder Kim andra akten med på ett suveränt sätt. Kim är så fantastisk rolig! Klar favorit i den här revyn!

Sjävklart i en revy ska det vara lite politik. Så vi får lite utrikespolitik i form av Donald Trump, de kvinnliga partiledara i ett bra schalagernummer med Sanna, Vanna och Rachel,  och så en före detta statsminister.

SJälvklart får vi ett stort och pampigt sång och dansnummer som avslutning! Efter ca 2 timmar och 40 minuter är det slut. Så från 4 timmar har man tagit bort 1 timme och 20 minuter från i torsdags. Och på det stora hela har man plockat rätt nummer, även om jag hade valt några andra nummer som jag nämnt.

Det är en revy som innehåller det man brukar se i en revy. Och alla som går på den hittar nog något som de gillar och det är väl det som är lite problemet och utmaningen med en revy, man ska tillgodo se så många olika smaker vilket gör att vissa i publiken skrattar högt åt en del nummer, medan andra undrar ”vad är det roliga i det här”? En del älskar de härliga storslagna sång och dansnumren, medan andra kan tycka att det är transportsträcka till nästa sketch med Robert Gustafsson. Så alla kan nog hitta några russin som man tar med sig hem och ett och annat skratt har nog alla fått sig.

Så var det dags för höstens första reading på Playhouse Teater. En reading är när skådespelarna läser sina roller utan någon rekvisita och scenografi. De har manuset till hjälp hela tiden, men lever sig självlart in i sina roller och repliker. Det är ett sätt att testa hur en pjäs fungerar på en publik. Oftast är det väldigt nyskrivet material, ibland innan det är helt klart som tex Camera som jag var på i våras på Spira eller att man vill testa en pjäs som är ny och t ex satts upp i New York men ännu inte i Sverige. Ikväll var det dags för Indian summer, skriven av Gregory S. Moss och som sattes upp på Playhouse Horizons i New York i maj i år. Så väldigt färskt material och ännu inte översatt så det läses på engelska.  Titeln passar ju väl in på den här varma september som vi har, så Indian summer både inne och ute!

Pjäsen utspelas en sommar i Rhode Island. För att publiken ska kunna förställa sig hur det ser ut läser Björn Lönner sjävla sceninstruktionerna och scenbyten och han gör det på ett väldigt målande sätt så man kan se hur det ser ut på stranden och vågorna som rullar in. Den första karaktären vi får skapa bekantskap med är George (Stephen Rappaport). Den lite udda äldre mannen som är änkling och bor uppe i det lila huset ovanför stranden. Den här sommaren har hans barnbarn Daniel (Alexander de Leeuw) blivit lämnad där på obestämd tid av sin mamma. Daniel saknar sin mamma och är rätt ensam. Tills han en dag träffar den tuffa och kaxiga Izzy (Yosefin Buohler) som kommer från en stor stökig familj med rötterna från Sicilien. Daniel och Izzy är jämnåriga men Izzy har en 10 år äldre pojkvän Jeremy (Philip Oros). Philip Oros såg jag också i readingen av Gloria i våras men övriga var nya reading bekantskaper. Philip var bra som den tuffe coole Jeremy som blivit över och som nu såg sin framtid med sin Izzy. Yosefin var strålande som Izzy. Visade verkligen på riktigt girl power och under föreställningen förändrades Izzy från att ha varit tuff och kaxig till att bli lite mjukare. Izzys förändring beror på att hon träffar Daniel som är en helt annan typ av person än vad hon är van att umgås med. Alexander spelar den lite vilsne och blyge Daniel bra. Även George ser hur Izzy förändras och från att han har varnat Daniel från att umgås med henne så blir även de vänner. Stephen Rapport bra som den udde George.

Indian Summer är en trevlig pjäs med en hel del skratt!

Yosefin har nog många sett i Idol 2013. Stephen Rappaport har varit med i en hel del filmer som Beck, Star Trek Voyager och Anne Holt. Philip Oros har varit också varit med i Beck och även i Solsidan.

Kan varmt rekommendera att ni går på någon reading på Playhouse Teater för det är ett kul sätt att få se en ny pjäs och en möjlighet att se duktiga skådespelare att visa att de kan sätta sig in i en roll med väldigt små medel. Efter pjäsen får man också om man vill stanna kvar och vara med i en diskussion om pjäsen.  Dessutom har Playhouse en trevlig bar och restaurang så man kan få en helkväll.

Det är nog få föreställningar som kan mäta sig med Harry Potter and the Cursed Child på många sätt. Biljetterna släpptes hösten 2016 och sålde slut på bara några timmar. Själv klickade jag in mig i kön direkt när man kunde och hamnade på typ 18 256 platsen och fick en beräknad tid på att komma fram på 3 timmar. Så det var bara att sitta där och vänta, inte vågade man göra för mycket på internet ifall man skulle råka kastas ut från köm. Men jag kom fram och det var ju inte precis att man kunde välja och vraka när man kom fram för det var rätt utsålt då på den period de hade släppt. Så det blev den 21 augusti och platser på Grand Circle E15 och E16. Pris för två biljetter 240 £. Det var då för både del 1 och del 2 förstås. Gissa om det blev en uppskattad julklapp till systersonen! Ska man gå på Harry Potter så ska man självklart gå med någon som gillar Harry Potter!

Efter det första biljettsläppet har det släpps biljetter ytterligare ett par omgångar och nu är det utsålt till decemer 2017! Säg nägon annan teater som utsåld så långt i förväg!

Pjäsen hade premiär den 30 juli, men haft previews sedan juni. Kul att se den med orginalcasten, även om det inte är någon speciell person som jag ville se.

Själva upplägget är ju speciellet med att den är uppdelad i två delar och man kan välja att se den två kvällar i följd, eller bägge på samma dag. Jag valde det senare för när man väl ser den vill man ju se klart! Man blir uppmanad att komma 1 timme innan för det är säkerhetskontroll etc. Så vi var på plats strax före kl 12 och då ringlade sig kön från entrén till stage door på teatern, dvs ett halvt varv runt huset. Det var många som var klädda i HP-tröjor, caper, halsdukar etc, så publiken såg mer ut som om den var på väg till en konsert eller en fotbollsmatch, inte på väg till en teater! Men jättekul att se. När de väl öppnat så gick kontrollen rätt snabbt och inne så påminde de flera gånger om att man inte någon gång fick ta kort inne i salongen, bara ute i barerna. Och efter varje del så delades det ut knapppar med #keepthesecrets, så jag kommer inte avslöja så mycket…. Går man utanför teatern finns inte några bilder från föreställningen som det brukar. Dock säljer de ett souvenirprogram med bilder inne på teatern och det finns lite bilder på hemsidan också.

Men det jag kan avslöja är att magin lever på scen! Och redan när de uppmanar till att mobiler etc ska vara avstängda är det i rena Harry Potter andan och det är olika meddelande innan varje akt. Kul sätt att tala om att man ska stänga av de där hemska mugglemaskinerna! Annars vet man inte vad som händer.

Direkt när det börjar sitter man helt trollbunden! Det är samma magi som på filmerna och det funkar så bra att spela på scen. Som alla vet så har ju Harry Potter blivit vuxen och jobbar på Ministeriet för magi tillsammans med Hermione. Deras barn ska börja på Hogwarts, så pjäsen börjar i stort sett där sista boken/filmen slutar. Och sen blir det ett fantastiskt äventyr där Harry, Hermione och Ron självklart har stora roller men det är barnen som ger sig ut på äventyr. Och flera gamla bekanta dyker upp här och där så man saknar inte någon! Och de har verkligen fått till det där med magin! De byter skepnad, stolar flyger, det flygs etc och allt är gjort väldigt bra! Eftersom man är så inne i handlingen så glömmer man bort att titta efter hur de gör vissa saker även om man ibland beroende på var man sitter i salongen kan se då och då hur det funkar. Men det är så bra gjort ändå. Riktigt bra har de gjort dementorerna, även om det är väldigt enkelt. Men precis som i filmerna så bygger musiken fram stämningen och man känner obehag när man ska osv. Det är riktiigt riktigt bra. Och början på del 2 är obehaglig. Varför, ja det får du veta om du ser pjäsen eller läser manuset som är släppt. Så många av er som läser det här vet vad jag menar.

Men det är inte bara en äventyrshistoria, det är även en fin historia om relationerna mellan föräldrar och barn. Hur är det att vara Harry Potters son? Och hur är det att vara en pappa som älskar sin son, men känner att han inte riktigt når fram?

Som sagt vi såg orginalcasten och jag måste säga att jag är imponerad av alla i den. Ingen kan väl ha missat att man har valt Noma Dumezweni som Hermione. En mörk kvinna som spelar Hermione, och hon är helt perfekt! Spelar en stark och kraftfull Hermione. Jamie Parker spelar Harry Potter. Paul Thornley är Ron Weasly och bägge två är bra i sina roller  Poppy Milller är jättebra som Ginny Potter. Alla fyra axlar mantlarna väl som vuxna. De nya huvudrollerna är ju Albus Potter, Scorpius Malfoy och Delphi Diggory. Sam Clemmett, som Ablus Potter är fantastisk. Riktigt imponerad blev jag av Anthony Boyle som spelar Scorpius Malfoy, pojken som alla undrar vem är hans pappa egentligen? Och Ester Smith som Delphi Diggory är helt underbar! Men hela ensamblen är väldigt bra och det märks att de har kul att göra den här föreställningen. Och vem skulle inte göra det när de efter varje akt möts av publikens jubel och dånande applåder? Under akten var det i stort sett knäpptyst, men efter varje akt ville applåderna inte ta slut och de blev inropade flera gånger i det vanliga applådtacket. Publiken gillade verkligen föreställningen, gammal som ung och det var verkligen en väldigt blandad publik.

Första delen är 2.40 och andra delen är 2.35 så man tillbringar ca 9 timmar på teatern med ett matavbrott på ca 1.5 timme mellan del 1 och 2. Men det känns verkligen inte så länge. Tiden bara flyger iväg! Vid varje aktslut var jag lika förvånad, är det paus redan?

Ni som har lycktas boka biljetter stort grattis! Ni kommer inte att bli besvikna. Till alla andra, ge inte upp! Den lär bli förlängd men se till att ha koll på biljettsläppet och boka. Och det går också att chansa på returns  samma dag och ett lotteri de har, men kön var rätt lång till den så kom i tid!

Gillar man Harry Potter ska man absolut inte missa att åka till London och se den! Systersonen var helt lyrisk efteråt!

Hornstull på Söder har två scener. Vid Västerbron ligger idylliska Lasse i Parken. En härlig liten scen som påminner om en gamla folkparksscen med härlig grönska runt om. Vid Lijeholmsbron huserar från och med i år den helt nya Teatern under bron. Men här är det ingen idyll. Det är skitigt, graffiti, betong, en stank av gammalt urin och så långt ifrån Lasse i parken man kan komma. Kontrasterna får mig att tänka på låten ”Stockholm i natt” det skitiga och det fina som Stockholm är.

Kvällens föreställning var genrepet och premiären i är imorgon. Så det innebär att något kan komma att ändras även om jag upplevde det som en väldigt färdig föreställning. När man kom in i ”lokalen” spelade Theodor Arvidsson Kylin den nyskrivna musiken som jag då mest upplevde som ett klonkande och lustiga ljud. Lite störande om jag ska vara ärlig, men när föreställningen kom igång så föll det mer på sin plats och bar fram föreställningen.

Det man först trodde var scenen visade sig att inte alls vara scenen utan en lastbil kommer inåkande med en öppen container, allt i vitt och i den finns Rennie Mirro,  helt klädd i vitt. Allt är väldigt vitt, men monologen som Rennie framför är allt annat än ljus och fin. Fredrik Virtanen har skrivit en text som tar upp vitt skilda ämnen som småpojkar som vill ha gulliga tröjar med kattungar på till etikproblemet kring Sveriges vapentransport, rasism och kärlek. Det är tvära kast och man kastats fram och tillbaka. Men hela tiden håller Rennie Mirro publiken i ett järngrepp. Man släpper honom inte en sekund med blicken och man lyssnar så intensivt. För han kan verkligen konsten att framföra en monolog. Han visade lite det i den fantastiska From Sammy with Love, när han t ex pratar om sin egen son och sin skilsmässa. Men här briljerar han i ca 65 minuter. Rennie är ju en av landets bästa dansare och nu är det här ju inte en dansföreställning men några danssteg och konga får vi njuta av. Sen är han också lite snäll och låtsas bli lite trött när han har gjort 50 armhävningar, fast han nog kunnat göra många till, men då hade det blivit lite långt. Rennies roll är vapentransportören Viktor som efter att ha pratat med media och berättat vad han sysslar med döms hårt. Hans berättelse om sitt liv för oss fram och tillbaka, vad är rätt och vad är fel? Vem har rätt att döma? Är man skyldig om man bara transporterat vapen? Det är många väldigt aktuella och viktiga saker som tas upp.

Vapenvila är en obekväm pjäs och det känns nästa helt rätt att det är lite gråruskigt ute när man vandrar där ifrån så man får smälta allt.

Genrepspubliken gav långa och varma applåder och jag kan verkligen rekommendera att ni skaffar biljetter till någon av de 9 föreställningarna.

Så var det dags för en reading till på Playhouse Teater. En reading är en form av en uppläsning av en teater, lite som en radioteater med publik. Skådespelarna träffas samma dag och går igenom teatern och på kvällen kommer publiken. Skådespelarna sätts verkligen på prov för de har i stort sett ingen rekvisita, ingen scenografi, och de ska inte agera utan de sitter på varsin stol och ”läser” upp sin roll, i det här fallet på engelska eftersom det är en amerikansk pjäs. Men självklart lever de sig in i sin karaktär och det blir väldigt levande fast de ”bara” läser sina roller.

HIR är en nyskriven pjäs av Taylor Mac som hade premiär på Playhouse Horizon hösten 2015. HIR handlar om en rätt absurd familj där rollerna i familjen har blivit lite omkastade efter faderns, Aronlds,  stroke. Paige ,frun i huset, är nu den som bestämmer och revolterar mot sin make som har haft familjen i hårda tyglar och velat ha ordning och reda. Men ordning och reda är det inte längre. Sonen Isaac har varit i kriget i Afganistan i marinkåren och samlat ihop likdelar i tre år och återvänder och finner att hans barndoms hem inte alls är som han lämnade det. Den första chocken han möts av är röran. Det är saker överallt!. Hans mamma förklarar att numera låter man bara saker ligga, man använder inte skåo etc. Ingen ordning. Nästa chock blir när han ser sin far, iklädd en clownperuk, nattlinne och sminkad. Precis som hans mamma Paige vill ha det. Fadern ska förnedras efter allt han har gjort dem. När han protesterar eller säger något så tar hon fram en vattenspruta och sprutar vatten på honom. Dessutom matar hon honom med östrogen…Sista chocken är när hans syster kommer ner. Hon håller på och äter hormoner för ett könsbyte och har skägg! Ja allt blir lite väl mycket för den stackars Isaac som har PTS och som bara ville komma hem till tryggheten i sitt hem. Upprepande gånger så kräks han kraftigt, särskilt när blendern sätts igång. En helt annan familj än den han lämnade.

Paige spelad av Moa Myrén dominerar i början på första akten. Hon är helt absurd och allt hon gör blir bara mer och mer absurt fast man ju mer man får veta om Arnold till viss del kan förstå att hon vill ha hämnd och ge igen. Riktigt bra rolltolkning. Arnold spelas av Kevin Bradshaw. Han har inte så långa repliker eftersom Arnold har stroke, men de enstaka orden och rörelserna levereras väldigt bra. Isaac spelas av Michael Boarch och hans förvirring är så total och han kan konsten att spela att må illa väldigt trovärdigt! Riktigt bra rolltolkning. Sist in i handlingen är dottern Max och det är efter henne som pjäsen har sitt namn, HIR. Det könsneutrala ordet för his och her. Hon spelas av Erinn Fredin. Och hon lyckas med att spela både flick- och pojkaktigt med tyngdpunkt på pojkaktigt. Björn Lönner är berättaren som förklarar vad som händer i pjäsen, scenbyte etc.

Storyn är helt absurd, men på nåt sätt i dagens samhälle så finns det drag av verklighet men man får verkligen hoppas att allt inte händer i en och samma familj. Det finns många tillfällen till skratt, men man blir även berörd.

Riktig bra jobbat av alla på scen!

Det här med reading är verkligen ett bra och kul sätt att få möjligheten att se en teater. Kan varmt rekommendera att ni har koll på vad Playhouse spelar för de sätter upp nya moderna pjäser antingen som en vanlig teater eller för en dag som en reading.