Den här sommaren har ju varit helt fantastisk och den avslutas med Cookies N Beans hos Lasse i Parken. Lasse i Parken är ett så mysigt ställe på Söder, känns som man är i en bygdegård på landet någonstans och så är det innanför tullarna i Stockholm. En liten scen inne i grönskan, röda hus och en matservering som serverar hamburgare, röding, Wallenbergar och lite annat smått och gott och något gott att dricka till. Kön ringlar sig lång innan konserten börjar.

Det är 12 året  i rad som Cookies N Beans står på scenen och som de själva säger är det som en familjefest. De flesta i publiken har varit här förut och de känner sig hemma här. De har inte spelat ihop så mycket på sista tiden men sin årliga spelning här vill de inte missa.

Cookies N Beans består av Charlotte Centervall, Linda Stöm och Frida Öhrn. Charlotte känner nog all igen från diverse olika musikprogram där hon ofta är med i orkestern, senast i Allsång på Skansen. Frida Öhrns låt Release me med gruppen Oh Laura blev en av de mest spelade i årets Sommarpratare och i höst kommer hon att vara med i Peter Jöbacks show på Cirkus. Linda Ström släppte ett eget album (Med hjärtat på utsidan) förra året. Så tjejerna har fullt upp när de inte spelar tillsammans. Det märktes att de tyckte att det var kul att spela tillsammans igen.

Vi fick höra en härlig blandning av deras egna låtar och några underbara covers som ”First we take Manhattan” och ”Jolene”. De gör de låtarna så underbart bra! Älskar verkligen deras versioner på dem. ”Kings and Queens” är en härligt medryckande låt. Får erkänna att jag inte lyssnar så mycket på Cookies N Beans i vanliga fall, men gillar verkligen att se dem live. De är så otroligt duktiga. Charlotte som kan spela vilket instrument som helst, Frida som är en mästare på munspel och deras röster tillsammans är så underbara att lyssna på, särskilt på ett sånt här mysigt ställe som Lasse i Parken är. Ikväll hade de med sig några gäster som spelade banjo och gitarr med dem. Så bjöds det på munspelsbattle.

De lär ju spela här igen och det är inte omöjligt att jag dyker upp då också! Men innan dess så får jag njuta av Frida på Cirkus under hösten. Skulle inte bli förvånad om Charlotte spelar i bandet eftesom hon jobbat en hel del med Peter Jöback,  men har inte sett att de släppt vilka som kommer att vara med i orkestern.

Ännu en härlig sommarkväll perfekt för konsert. Eric Gadd inledde med några av sina souliga hits som ”Do you belive in me”, ”The right way” och ” Bara himlen ser på” innan det var dags för GES att äntra scenen till publikens stora jubel. Scen var riktigt snygg med mönster där olika textrader var inflikade.

Solliden är klassisk mark för Allsång och vilka är bättre på att leda allsång än GES? Inga allsångshäften eller textremsor behövdes. Publiken sjöng med från första tonen till den sista. Otrolig stämning! Publiken bestod mest av de som har vuxit upp med de här killarna, eller männen ska man väl säga. Niklas fyllde 60 för en månad sedan och i november är det dags för Orup att fylla 60 och Glenmark 65!! Men det märks inte alls. Det här är killar som åldras med stil! Niklas lovad inledningsvis att det inte kommer att komma en enda ny låt och en sån här konsert vill man inte ha låtar från någon ny skiva som ingen har hunnit lyssna in sig på, nej alla var här för att höra de gamla låtarna som ”En jävel på kärlek”, ”Upp över mina öron”, ”Hon har blommor i sitt hår”, ”Magaluf”, ”Mare Mare”, ”Regn hos mig”, ”Ingenting minner om dej”, ”Händerna på täcket”, ”Sångerna om sommaren”, ”Om”, ”Sista morgonen”, ”Oslagbara” och så självklart ”När vi gräver Guld i USA”. Det är så härligt när man hör den här typen av låtar och inser att man kan hela låten fast man inte har hört dem på flera år.

Jag var i Rålandshov när VMkillarna kom hem och tog emot folkets jubel och GES sjöng ”Gräva Guld”. Då var det hur mycket folk som helst så jag stod inte lika nära som ikväll när vi hamnade nästan längst fram. Stämningen i Rålis är ju svår att slå, men killarna och publiken gjorde sitt bästa ikväll för att det skulle bli en oförglömlig kväll. Så kul att Orup för två år sedan drog med sig Niklas och Anders när han fick en extra timme på Allsången och att de sen tog upp GES igen och ikväll slöt de ringen från den Allsångskvällen när de var tillbaka på Solliden. Men de får gärna fortsätta att spela tillsammans för de har så många låtar att spela så det finns många jag gärna hört ikvälll fick helt enkelt inte plats. Många som man vill höra igen från kvällens konsert också. Två timmar räcker verkligen inte till, utan de hade gärna fått hålla på en timme till.

Fantastisk nostalgikväll som en vacker måne gav extra magisk stämning till!

Två soliga augustikvällar i rad har jag nu njutit av Vegas i Vitan. Den av de bästa skatteåterbäringar som finns! Förra året var första året som Parkteatern hade med Vegas i Vitan på programmet och det är bara att hoppas att det är en årlig återkommande programpunkt.

Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna ledda av Jan Radesjö är något man kan leva på när vädret slår om och det blir kallt, grått och ruggit. Då får man plocka fram ”Feeling good” som Karl sjunger helt fenomalt bra,  Rennies ”Cry me a river” eller ”I who have nothing”, eller varför inte Joachims fantastiska tolkning av Mack the knife. Så många bra låtar som sjöngs ikväll av dessa tre skönsjungande herrar att det går inte att plocka ut bara en favorit. Deras röster kompletterar varandra perfekt i t ex ”My way”. Härligt sväng i Bernsteins ”New York, New York” som de sjöng på svenska som ett smakprov från musikalen ”On the town” som Rennie och Karl ska vara med i på Spira i Jönköping. Ser framemot premiären den 22 september då det inte bara blir sång utan dans av herrarna också. De har sån härlig energi och Rennie kan verkligen inte stå still en sekund. Hela tiden spritter benen som om de längtar efter att få dansa ut ordentligt.

Men det är inte bara sving- och storbandsmusik det bjuds på, utan även ett fint medley som hyllar Lill-Babs, Jerry Williams och Avicii. Kul att se Karl sjunga en ”Tuff brud i lyxförpackning” och Joachim som undrar om ”Klas-Göran” fortfarande är kär i honom. Publiken dansar loss till Avicii. Stämningen i publiken är på topp från första till sista tonen. Det är verkligen ”Let the good times roll” som både inleder och avslutar konserten.

Blåsarsymfonikerna backar upp killarna helt perfekt och i den delen när de spelar ett par nummer ur On the town i hyllningen till Bernstein som skulle fyllt 100 år i år.

Bra mellansnack mellan låtarna som lockar både till skratt som när Rennie berättar om sin SJ-problem men även har en allvarlig ton när han kommer in på sitt finaste minne från sommarens fotbolls-VM, Jimmy Durmaz ord om att han är en riktig svensk, och vikten av att vi väljer rätt i årets val.

Jag hoppas verkligen att Vegas i Vitan återkommer nästa år på Parkteatern.

”Vegas i” kommer även att ge sig ut på turné så håll utkik ifall de kommer till en plats nära dig. Bland annat kommer de att spela i Täby den 5 oktober. Karl och Rennie kommer även vara med i konserterna ”That’s Entertainment” på Musikaliska 9 och 10 februari 2019.

En av sommarens bästa traditioner är Niklas Asknergårds sommarkonsert hemma på Sund Nergården, en magisk idyll vid sjön Sillen. Vädret brukar alltid försöka sätta stopp för konserterna. Den här sommaren har ju varit så otroligt fin och i år slapp vi regn, men det blåste ordentligt, men det var ingen risk att varken publik eller artister skulle blåsa bort.

Hit bjuder Niklas sina vänner och det är inte vilka vänner som helst den här kvällen utan världsartister som Viktoria Tocca och Linda Lampenius, schlagerstjärnan Shirley Clamp och musikalartisten Daniel Sjöberg och den lokala förmågan Frida Kollberg. Som ”förband” bjuds det på Sandman Sisters. Orkestern leds av underbara Carina E Nilsson. En helt fantastisk blandning av artister som kommer till lilla Sund Nergården. Folk i trakten går verkligen man ur huse. Publikrekord med över 600 som hittat hit.

Vi var tidiga och hamnade först i kön innan de släppte in men det tog inte många minuter innan vi fick sällskap och kön ringlade långt över åkern. Soundchecket pågick när vi kom och det lyssnade vi till med glädje. Så öppnades den fina grinden och med raska steg tog vi oss över gräsmattan med våra campingstolar och välkomnades av Niklas själv. Med stolarna på plats framför scenen hämtade vi sedan våra picknickpåsar med gott kött och potatissallad signerad Johan Ahlvik (Taste by Johan Ahlvik). Det är inte många konserter där det ingår god mat så det här så lyxigt!

Nytt för i år var att vi redan när grindarna öppnats bjöds på musik. Sandman Sisters bjöd på härliga storbandslåtar, Andrew Sisters mm. Fina låtar, god mat och underbar utsikt över Sillen. En bra inledning på den här kvällen. Sandman Sisters fortsatte sedan med ett knippe låtar från 50- och 60talet för att sedan avsluta med lite rockigare låtar. För en gång skull så fyllde ”förbandet” en riktigt funktion och var inte bara en dålig utfyllnad som inte passade ihop med huvudartisterna som det så ofta är på stora konserter. När Sandman Sisters gick av från scenen var det dags för Niklas att ändra scenen med en av mina favoriter ”Feeling good”. Och det är verkligen ett signum för Niklas och hela Sund Nergården. Finns nog ingen som inte ”Feeling good” när man är här.

Hela kvällen bjöd på fantastisk musik. Första gästen ut var Viktoria Tocca som tillsammans med Niklas sjöng ”All I ask of you”, underbar duett från Fantomen på Operan. Viktoria fortsatte sedan med smakprov ur Broarna från Madison County där hon fick en ny duettpartner, Daniel Sjöberg. Ser verkligen framemot att se hela musikalen i höst så man får låtarna i sitt rätta sammanhang.

Sen bjöd Niklas på en fartfylld ”I got life” från Hair, älskar den låten! Nästa gäst att presentera var Frida Kollberg som bland annat gjorde en fin version av ”Gabriellas sång”. Nästa gäst ut var Shirley Clamp som fick visa att även hon kan sjunga musikallåtar och inte bara schlager och pop. En riktigt härlig version av ”You´re the one that I want” med Niklas. Vilken energi och glädje på scenen! Tänk att den låten är 40 år nu!

Sista gästen ut var Linda Lampenius och hon klev på scen när augustimörkret började sänka sig över Sund och det lilascenljuset tändes upp. Lindas violinspel blev verkligen helt magiskt och så stämningsfullt med den bakgrunden. Så vackert. Tillsammans med Niklas gjorde hon ”Your raise me up”. Sen fortsatte hon att spela med Shirley Clamp i den fina ”Jag fick låna en ängel”. När Shirely är på en scen så får vi självklart höra ”Min kärlek” som blir en härlig allsång med hela publiken.

Niklas är en perfekt värd som har härligt och personligt mellansnack, sjunger fantastiska sånger själv som t ex ”My heart will go on” från Titanic och låter gästerna ta plats.

Avslutningen på konseten blir ”Does your mother know” med Niklas, Frida, Shirely, Linda och den duktiga orkestern och då närmar sig klockan 22.

En konsert på Sund är något som inte är lik något annat. Fantastisk stämning mellan artister och publik och mellan artisterna. Alla är där för att man tycker det här är så kul och en sån underbar plats att vara på. Niklas förgyller allt med att vara så spontan och trevlig. Det är proffsigt men samtidigt helt opretentiöst. En pärla bland alla konserter. Har man en gång varit här så vill man tillbaka och jag ser redan framemot nästa sommarkonsert.

Sist men inte minst så i bakgrunden ser Johan Asknergård och resten av personalen till att allt flyter på smidigt och utan problem.

Jag hade sett att man kunde köpa biljetter till smygpremiären den 11 juli av Mamma Mia – Here we go again så jag slog till på två biljetter. Vill ju ändå se den och kul att se den tillsammans med delar av casten! Även om de nu satt i en annan sal. Men på plats var Björn och Benny, Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård. Christine Baranski, Amanda Seyfried, Lily James, Judy Cramer och Ol Parker. En lång rad kändisar syntes i vimlet också bland annat Janne Schaffer, Carola, Malena Ernman och Tess Merkel.

Mamma Mia – Här går vi igen är en riktig bra film och om du älskar Mamma Mia är jag säker på att du också kommer att älska det här. Berättelsen i Mamma Mia är inte så stark och historien i uppföljaren är ännu svagare, men det spelar ingen roll om när man hör alla underbara Abbalåtar.

Donna (Meryl Streep) dog för ett år sedan och Sophie (Amanda Seyfried) har just renoverat hotellet och håller på med sista minuten arrangemang inför nyöppningen. Sky (Dominic Cooper) är i New York för att lära sig hotellbranschen under sex veckor men har just blivit erbjuden ett fast jobb. Sam (Pierce Brosnan) bor med Sophie. Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) är på väg till öppningsfesten. Men kommer Harry (Colin Firth) och Bill (Stellan Skarsgård) att dyka upp eller är de upptagna med sitt arbete? Parallellt får vi följa den unga Donnas liv från det att hon tar studenten i Oxford till att hon hamnar i Grekland. Den unga Donna spelas av den fantastiska Lily James. I Mamma Mia läser Sophie i Donnas dagbok om hur Donna träffar Sam, Harry och Bill. Här får vi vara med om hur Sophie träffar dem, så det är en upprepning delvis as handlingen från förra filmen. Men det är charmigt gjort. Jag njöt verkligen av hur de flyttar scenerna mellan det förflutna och nutiden och hur de rör sig geografiskt också. T ex när Donna åker upp i rulltrappan på Heathrow och när hon kommer upp i den är hon framme i Paris. Lily James är extremt bra som den unga Donna. Hon hade rätt energi, ett leende som smittar och hon har en bra sångröst också vilket är viktigt eftersom hon sjunger många av låtarna. De unga versionerna av Sam (Jeremy Irvine), Harry (Hugh Skinner) och Bill (Josh Dylan) är alla charmiga men de når inte riktigt upp till Lily James nivå. Men Mamma Mia är främs en historia om starka självständiga kvinnor där männen mer spelar biroller. Kvinnorna får mer utrymme och tar för sig ordentligt.  Ingen kan väl ha missat att man i den här filmen har lagt till en ny stark kvinnlig roll. I slutet av filmen, lagom till öppningskvällen anländer Cher till hotellet som Sophies mormor. Hon gör en primadonaentré och sjunger en mycket bra version av Fernando. Men den mest rörande och minnesvärda låten är vid dopet av Sophie och Skys son Donny, när Meryl Streep sjunger ”My love my life” till Sophie. Efter den var det inte ett torrt öga i hela salongen.

Men ni får inte missa att Helen Sjöholm är med och sjunger i filmen. I en scen med Bill och Rosie spelas Hasta Manana och det är ingen mindre än Helen som sjunger den.

Ofta går man ju medan eftertexterna rullar men det ska ni inte göra för då missar ni den lilla roliga bonusen som är när alla eftertexter är klara.

Det är en rolig och varm film och jag satt med ett leende på läpparna från start till slut och tiden går fort.

Tredje året på raken som jag firar nationaldagen med mina vänner i Edsbergsparken och vädret var nästan lika bra som tidigare år. Maj har ju varit rekordvarmt så när det bara är 17 grader och halvklart tycker man att vädret är så där. Men det var rätt skönt ändå och solen kom fram mer och mer så efter ett tag gick det att sitta i kortärmat utan problem.

Vi kom något sent så vi missade de inledande talet men vi hann fram i god tid att hinna njuta av ”Du gamla du fria” framförd av Jakob Stadell. Man känner sig verkligen stolt över att vara svensk när man hör honom sjunga den med så mycket känsla. En underbar tradition att höra Jakob sjunga ”Du gamla du fria”. Han fortsatte med en Ted Gärdestad låt och sen sjöng Hanna Hedlund ”Sol, vind och vatten”. Lite senare bjöd Jakob oss på en gåshudsversion av Anthem ur Chess. Den passar så bra att sjunga på Nationaldagen, en sådan fin hyllning till sitt hemland. Björn och Benny kan verkligen det där med att skriva bra låtar. Vilket vi även fick höra i den timmes långa ”Svenska pärlor” delen.

Men innan det var dags för Svenska pärlor fick vi också höra Mr Positiv (Tomas Fogelholm) och hans låt ”Våga vara annorlunda” som varit med i FunkisMello. En kille som verkligen kan sprida glädje runt sig.

Precis som förra året ledde Doreen Månsson sångerna för barn. Vi fick höra en blandning av nyare barnsånger och traditionella. Till sin hjälp hade Doreen en barnkör som leddes av Maria Stadell. Även Jakob var med och sjöng tillsammans med barnen. Härligt med barnsång. Barndelen avslutades med att Janne Schaffer kom in på scenen klädd i sin Zebra kostym och sin röda gitarr och så blev det ”Maya Piraya” och ”Zvampen”. Frågan är om det var barnen eller de vuxna som sjöng med mest och följde med i rörelserna. Full fart var det på publiken i alla fall.

Efter prisutdelning till Sollentunabor för olika medborgarinsatser var det dags för det timmeslånga ”Svenska Pärlor” inslaget med Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Isac Stadell, Maria Stadell och Janne Schaffer, fullt uppbackade av symfoniorkester och band. Här satsar man verkligen för fullt och det är kul att man använder sig av de olika musikaliska talangerna som finns i kommunen.

Svenska Pärlor inleddes med en hyllning till Jerry Williams och Lill-Babs som gått bort under året, och det avslutades med en fin hyllning till Avicii. Däremellan var det en härlig parad av underbara svenska pärlor. Fantastiska potpurrier av låtar från Sven-Ingvars, Ted Gärdestad och ABBA. Janne Schaffer spelade den fantastiska ”Brusa högre lilla å” och den fina hyllningen ”Norrland”. Man blir ju verkligen imponerad av Janne Schaffer och hur många låtar han har varit med och spelat in. Minns jag inte fel har han medverkat på 69 av Ted Gärdestads 91 låtar och 50 av ABBA 100 låtar, plus att han spelat med en rad andra svenska och internationella artister. Det bjöds även på Orup och lite annat under timmen. Ett underbart härligt program framfört av så fantastiska artister och musiker. Och det märktes att de verkligen tycker om att sjunga de här låtarna och fira Sverige på det här sättet. Finns ju hur många bra svenska låtar som helst så de hade kunnat få fortsätta minst en timme till. Kanske något som de ska satsa på och göra en fullängdskonsert av? Jag skulle i alla fall komma och vet många andra som också skulle göra det.

Jättekul att man i Sollentuna satsar på ett så högkvalitativt firande av vår nationaldag. Det finns många som säger att ”vi firar inte nationaldagen på riktigt i Sverige”, men de har fel. Här i Edsbergsparken firas det på bästa sätt med massa familjer med olika nationella bakgrunder som har picknick i gräset och är glada och stolta över att vara svenskar och bo i Sverige och vill fira det tillsammans med folk de inte känner. Det viftas för fullt med svenska flaggor och solen sken i alla fall stundtals från en blå himmel. Ute på Edviken seglade båtar förbi och delade vattnet med olika sjöfåglar. En underbar svensk nationaldag och en tradition värd att bevaras. Ser framemot vad de ska bjuda på nästa år!

Såg rätt tidigt annonserna för den här festivalen, men kunde inte bestämma mig och tänkte nog att en lördag i maj kan bli väldigt regnig och kall så jag bokade aldrig någon biljett. Men så dök det upp i Abundos utbud och då är det ju ”gratis” så jag bokade två biljetter. Precis en vecka innan festivalen blev jag liggande med feber, solen sken utanför och det fanns alla förutsättningar för en jättehärlig festival. Men med nästan en vecka med feber så kändes det trots det fina vädret inte jättelockande. Så insåg jag att jag hade ju inte koll på avbokningsreglerna och det var försent att boka av utan avgift. Inte helt förtjust i att man har infört en regel om att om man bokar av sent så får man betala för biljetterna för man kan ju bli sjuk, men just nu var det bra för då kom jag iväg och det ångrar jag inte!

Strålande solsken, 26 grader varmt, en underbar majdag. När jag gick av i tunnelbanan i Zinkensdamm så var det en hel del medelålders människor som var på väg i riktning mot idrottsplatsen. En del klädda i neonfärger, gult, grönt och rosa och det var inte snyggt då och inte nu heller, men ändå kul att folk engagerar sig så. Det var en hel del folk redan inne på Zinken när jag kom in vid 15.40 tiden och första uppträdandet skulle vara kl 16. Lennie Norman var konfrencier och han fick för en gång skull in några lite roliga skämt. Första arsit ut var Anki Bagger som sjöng ett nummer och sen var det dags för det första stora dragplåstret. Mina gamla ungdomsidoler Noice! Första gången jag såg dem live var på en ett lov när de uppträdde på Ikea i Linköping. Ett gäng rätt okända killar som precis släppt en skiva som de sjöng några låtar från och delade ut idolkort och signerade. Ett par dagar senare hördes ”I natt är hela staden vår” och ”En kvälll i tunnelbanan” på radion hela tiden. Har nog inte lyssat på Noice på typ 30-35 år men det som är så magiskt med tonårsmusiken är att direkt vid första tonen så vet man vilken låt det är och man kan sjunga varenda ord i texten! Och jag var verkligen inte ensam om det. En samling medelålders människor som står och skriker med i värsta ungdomsrevoltanda i ”Du lever bara en gång och den gången är nu”, ”Ett bedårande barn”, ”Jag vill inte vara som alla andra”, ”Vi rymmer bara du och jag” och den mer finstämda ”Ut i natten”. Tyvärr är det ju bara hälften av orginalNoice som finns med oss idag. Sångaren Hasse Carlsson dog alldeles för ung och hans ersättare Funky Dan Larsson var ok, men hade inte samma rebellkänsla över sig. Mitt uppe i det punkrockrebelliska var ju Hasse lite småsöt också. Kvar är Peo Thyén och Robert Klasén. Superskoj att höra de här låtarna live igen och de hade gärna fått hålla på en stund till för de hann inte igenom alla låtarna. Men de sparade nog några av mina favoriter till senare på kvällen då de skulle komma tillbaka.

Efter Noice var det dags för Lasse Lindbom band som gästades av Annelie Rydé som gjorde en härlig ”Segla på ett moln” och sen duetten ”En kvinna och en man”. Suzzie Tapper som man inte ser ofta på scen eller i tv längre då hon tyvärr är sjuk i Parkinssons sjukdom gästade med sina hitlåtar ”Man kan äga” och ”Dansa naken i månens sken”.

Lasse Lindbom band följdes av Lile och Sussie som med full energi sjöng bland annat ”Oh mama”, ”What’s the colour of love”, ”Okey okey” och ”Bara du och jag”. De tjejerna har verkligen energi.

I början av 80talet var den ständiga frågan om man gillade Noice eller Gyllene Tider. Själv förstod jag inte varför man skulle välja, bägge banden var ju bra, fast olika i musikstilen. Och de pendlade lite fram och tillbaka vilka som var störst. Nu för tiden är det ingen tvekan om att Gyllene Tider är större för med Per Gessle som motor har de förvaltat sin popularitet bättre. Men på festivalen var de nog lika populära. Från Gyllene Tider var det bara Micke Syd som dök upp och tillsammans med Tommy Ekman från Freestyle/style bjöd de på en rad av sina härliga låtar. ”Fantasi” och ”Vill ha dej” var ju självklara Freestyle hits. Och även om det inte är en 80tals så blev det ”Gå och fiska”. Underbara låtar som man också kan texten på.

Min musiksmak är ganska bred och ett av mina andra favoritband från 80-talet är Lustans Lakejer. Så långt från Noice man kan komma. Gentlemmanpop ut i fingerspetsarna. Johan Kindes speciella röst och han tar oss med på en resa in i lyxen och glamourens värld med bland annat. ”Rendevouz i Rio”, ”Diamanter är en flickas bästa vän” och ”Syrsors sång.

På 4 timmar fick jag en härlig blandning av 80tals nostalgi. Helt underbart och vädret var ju så perfekt som det kunde bli. Programmet var inte slut när jag lämnade men jag hade sett och hört de band som jag kom för att höra så väldigt nöjd och glad lämnade jag festivalområdet som var fullt av folk i härlig feststämning.

Som jag inledde med, hade inte det här dykt upp i Abundos utbud hade jag inte kommit iväg och gått miste om den här underbara 80talsnostalgin i det underbara majvädret. En oförglömlig upplevelse.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

Det tog emot lite att gå in på en teater kl 16.00 när det är sommarvärme i Stockholm och man helst vill vara ute och njuta av varje stund man kan. Men har velat se den här showen och när den dök upp på Abundos lista så var det bara att slå till. Och dessutom är det sista föreställningen så det är nu eller aldrig som gäller.

När man bokar med Abundo kan man inte välja var man vill sitta utan man får en plats som inte teatern har sålt. Ibland är det långt fram och ibland är det långt uppe på balkong, men eftersom man inte betalar för själva biljetten så oavsett var man sitter är det väl värt sitt pris! Det har sålts mycket biljetter till Jills show så att det ens dök upp var lite oväntat och då kan man inte förvänta sig att få sitta i mitten på rad 1-3 som jag normalt bokar. Vi hamnade på rad 15 övre balkong och där är det delvis skymd sikt och man får inte någon närhet till Jill och det fantastiska 18-mannabandet på scenen. Jill har en fantastisk energi men den når inte ända upp till rad 15. Med andra ord, upplevelsen på rad 15 är inte samma som om man sitter långt fram på parkett. Och det är ju därför som biljettpriserna skiljer sig åt, man får den upplevelse man betalar för helt enkelt.

Showen ”That’s life” är gjord som en krogshow och det här är ett sista litet gästspel innan showen läggs ner och Jill tar sig an andra utmaningar. Showen är en hyllning till alla de musikaliska ikoner som Jill har lyssnat på sen hon var liten och inspirerats av. Det bjuds ett varierat låtutbud som vi förknippar med artister som t ex Frank Sinatra, Sammy Davis Jr, Cindy Lauper, Dionne Warwick, Diana Ross och självklart Dolly Parton. Vi får bland annat höra , That’s life, Jolene, 9 to 5, Time after time, For once in my life, New York New York, Fly me to the moon och Mr Bojangles. Det märks att Jill älskar de här låtarna som hon har valt till showen men alla var inte så kända som jag nog förväntat mig. Låten som var en hyllning till Elvis kan jag inte påminna mig att jag har hört förut och då är jag ändå uppväxt med en Elvisälskande mamma. Mr  Bojangles är en fantastisk låt som man tyvärr tog fokus från Jills sång genom att en nycirkusartist spelar Mr Bojangles på ett sätt som bara är tramsigt och inte tillför sången något. Luftakrobatiktjejen var duktig. Personligen tycker jag dock att det hade känts ännu mer lyxigt och showaktigt om hon haft med sig några duktiga dansar på scenen. Scenen var läckert byggd och ljussättningen var verkligen imponerande. Snygga ljusspel som lekte över scenen och upp i taket. Inledningsvis var det ett bildspel över Jills live, men från vår rad så såg man bara halvakorten så det gav inte så mycket tyvärr.

Lite antiklimax blev avslutningsnumret ”Dont you worry about a thing” för i det stora applådtacket så försvinner Jill ut för att byta om och det blir inte riktigt det där stora applådtacket som i alla fall jag vill ha. Allt avslutas med en finstämd ”Don´t make me over”.

Det var en trevlig show och det var värt att gå in från sommarvärmen för att se Jill och det fantastiska 18mannabandet, men med alla de fantastiska recensionerna som showen har fått så hade jag förväntat mig ett större och mäktigare helhetsintryck.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

En härlig vårdag siktade jag in mig på en utflykt till Uppsala och en härlig musikalkonsert. Men det som var så väl planerat höll på att inte bli av. Ute i god tid till tåget och det såg ut att fungera bra, men så kom inte något tåg och på skylten stod det helt plötsligt att tåget 14:10 var försenat till 14.30 p g a av banarbete. Klockan men inget tåg. Först 15.05 ca kom tåget och att strosa runt i ett vårigt Uppsala blev det inget av. Tur att Konsert & Kongress ligger så nära stationen. En språngmarsch från stationen och med ett par minuter till godo slog jag mig ner på min plats och kunde pusta ut. Jag hann!

Tonera till Lejonkungen började spelas upp och Malena Tuvung kommer in på scenen och sen är det ett par timmars ren njutning av en härlig blandning av klassiska och nya och mindre kända musikallåtar. Fantastiska tolkningar ur bland annat Phantom of the Opera, West Side Story, Wicked, Cats, Jesus Christ Superstar, Les Miserable, Jekyll & Hyde, The Greatest Showman, Kristina från Duvemåla och Broarna från Madison County.

Det är Victoria Tocca som dragit igång ”Från Broadway till Duvemåla” och varit ute på turné i olika omgångar med några av Sveriges bästa musikalartister. Idag var det förutom Victoria själv, Daniel Sjöberg som hon kommer att spela mot i Broarna i Madison County som hon är med och sätter upp i höst på Maximteatern och Slakthuset. Niklas Asknergård som spelat i bland annat Les Miserable på West End och som när han inte står på scenen och låter oss njuta av sin fantastiska röst, driver det underbara lilla hotellet Sund Nergården. Malena Tuvung som t ex jobbat med Niklas i Cats på Cirkus men även sjungit på Sommarscenen på Sund Nergården. Till varje konsert bjuds ett par gästartister in och idag var  det Jonas Wåhlin och Pia Ternström, som bland annat bjöd på en duett från Wicked.

Det är verkligen ett knippe duktiga musikalartister som vi fick njuta av idag. Härliga duetter, solosånger och så de maffiga numren som t ex One Day More när alla är med. Man blir helt insvept att dessa röster och just där och då så bara är man och njuter och hämtar positiv energi och läddar batterierna. De eleganta klänningarna och smokingarna bidrar till helhetskänslan av en väl genomtänkt konsert där man vill bjuda publiken på det bästa man kan.

Carina E Nilsson är kapellmästare för det duktiga bandet med Conrad Boqvist (gitarr), Magnus Willavi (bas) och Fredrik Bergström (trummor) och kören God Tune förstärker sången i några nummer.

För er som gillar musikal är det här en underbar helhetsupplevelse som jag varmt kan rekommendera. Själv ska jag se den igen när de kommer till Cirkus i höst.

För att fira att det 2017 var 100 år sedan författaren och Stockholmskildraren Per Anders Fogelström föddes satte Stadsteatern upp ”Våra drömmars stad” i höstas i vad man kallar en generös nytolkning av hans älskade Stockhomlsvit. Och nog var det verkligen en nytolkning…

Vi hade först bokat biljetter att vi skulle gå i höstas men sen kolliderade det med något annat och eftersom Stadsteatern är så underbara och tillåter att man kan boka om så gjorde vi det. Men även det datumet hade behövde vi ändra så det blev inte förrän den 28 februari som vi bänkade oss framför scenen och såg framemot en trevlig pjäs i Stockholmsmiljö. Var rätt längesen jag läste böckerna men kommer ihåg att jag gillade dem och att man vill veta vad som hände med Henning och Lotten så man lästa alla böckerna i serien.

Men rätt snart stod det klart att det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Redan inlednigsvis får vi veta att i första akten ska man avhandla 10 karaktärer och 4 i andra akten. Och så satte de igång att skildra en person från det att den kom in i handlingen tills dess att den dog. Så nästa person och nästa. Det här gjorde ju att man inte fick någon bra koppling mellan de olika karaktärerna och hur relationerna var då allt fokus hela tiden låg på en person. Det blev väldigt endimensionellt och tråkigt. Det byggde inte upp någon spänning eller intresse. Ingen person kändes intressant och engagerande. Och inte hjäpte sceneriet eller kläderna till. Riktig tråkig scenografi med en vridscen och kläderna var färglösa och trista. Enda gången man fick lite Söderkänsla var när de rullade in ett rött staket som barnen lekte vid. Men även det skulle de förstöra genom att låta en kille ställa sig mot staket, dra ner byxorna och kissa mot staketet. De enda som fnissade lite åt det var två småkillar som satt framför som fnissade lite genant. Det må så vara att killar/män/gubbar även på den tiden var ouppfostrade och pissade mot ett staket, men det behövdes verkligen inte vara med för att få trovärdighet på något sätt. Om det fanns en liten trovärdighet i scenografin så försvann den snabbt när man tog in en stor uppblåstbar plastfåtölj! Det fanns inte på den tiden!

Skådespelarna försökte nog sitt bästa, men det kändes inte som att de själva gillade det här för de förmedlade inte någon spelenergi eller större vilja att få publiken med sig. När tankarna far iväg till jobb och man inser att man hellre var på jobbet och jobba med excelark då har man inte lyckats särskilt bra att förmedla det man ska från scenen.

Tyvärr var det här bara slöseri med min tid och det tyckte även min kompis som var med. I pausen som inte kom förrän efter nästan två timmar så bestämde vi oss för att gå hem. Och det var vi tyvärr inte ensamma om att göra. Det var en rätt strid ström ut från teatern och nedför rulltrapporna. Det är första gången vad jag kan minnas som jag väljer att inte se färdigt en pjäs. Ofta så kan man stå ut även om man inte tycker att det är särskilt bra. Men den här gången gick det inte.

Sista speldag är den 9 juni. Den sälljer bra och har fått en del bra recensioner. Men det här var verkligen inte något för mig.

Foto: Carl Bengtsson (Stadsteaterns hemsida)