Helen Sjöholm och Anna Stadling är barndomskamrater och har gjort många konserter tillsammans, men nu är det första gången på 20 år som det gör en turné tillsammans. En turné som de kallar för Sånger i Vintermörkret så det är inte någon renodlad julkonsert men de flesta låtarna under kvällen har en koppling till vintern. Men som tur är har de inte bara valt vinterlåtar för Helen sjunger både Björn och Bennys fina ”Bortom Sol och Måne” från Hjälp sökes och ”Gabriellas sång” som utan tvekan är kvällens absoluta höjdpunkt. Ingen kan sjunga den som Helen, även om Kristin Lidström gör den fantastiskt bra i musikalversionen av ”Så som i Himmelen”. Helen får alltid till en extra dimension i den så mycket känsla och hon lägger hela sin själ i den när hon sjunger. Jag får gåshud varje gång jag hör henne sjunga den live. Under kvällen blir det också några riktigt stämningshöjande jullåtar som ”Gläns över sjö och strand”, ”Jul jul Strålande jul”, ”Maybe this Christmas” och ”In the Bleak Midvinter”.  Men det var en hel del låtar som jag inte hade hört förut. Överlag gick låtarna i ett rätt lugnt tempo vilket är rätt skönt mitt i julstress och årbokslutstress på jobbet. En stund att komma ner och landa.

Helen och Anna har ett trevligt och lite småroligt mellanprat mellan låtarna, där Helen bland annat minns hur fantastiskt det var att få sjunga med Kjell Lönnå för första gången.

Helen och Annas röster passar väldigt bra tillsammans. Deras underbara röster och lugnet under konserten är lite som en stunds massage för själen. Man smeks behagligt av Helens stämma, slappnar av och bara njuter av stunden. Precis som med en massage är det så där härligt njutningsfullt och man släpper alla tankar på allt annat och är bara här och nu. En avkopplande välsjungen konsert helt enkelt.

18 september såg jag första publikrepet på den här fantastiska showen och nu 3 månader senare är det dags att se den sista föreställningen. Har blivit några däremellan och har suttit på lite olika ställen men kvällens platser var utan tvekan de allra bästa. Bord 23 precis vid scenkanten. Det är så härligt att sitta nära och kunna ta in allt utan att det är någon som skymmer eller störa framför.

Det är nåt särskilt med att se en föreställning sista gången, man vill ta in allt och njuta av precis varje ton och rörelse och memorera för man vet ju att det här kommer jag inte få uppleva igen. Visst kommer Peter att sjunga de flesta låtarna någon annan gång i något annat sammanhang, men inte på det här sättet. Det är så många låtar som är så snyggt gjorda med ljus och bild som t ex ”What if tomorrow never comes”. Så maffig och läcker med ljus och bildspel med eldar som bara exploderar och växer ton för ton är ju svår att få till under en vanlig konsert.

Föreställningen har utvecklats och blivit starkare och det som märks från första till sista är att publiken i stort sett jublar och applåderar vid samma nummer. Så det som är riktigt bra fungerar oavsett vilken publik det är. Ett av de mest uppskattade numren är ”Everybody hurs”. Så enkelt och avskalat men med sådan inlevelse i varje ton. Frida Öhrn briljerar verkligen med sin inlevelse tillsammans med övriga i ensemblen. Och alla nya låtar från Humanology som många inte har hört innan får med sig publiken från början och lyfter showen för de är så medryckande och starka och Peter framför dem med sån energi och glädje och han tar verkligen i för fullt och hans röst är som gjord för just de här låtarna. Inte saknar man musikal när man hör dem, även om jag älskar honom i maffiga musikallåtar men här har han hittat hem i popen igen. Och ”Stockholm” så många har som en favorit blir så fin i det här sammanhanget om den lille pojken som rest runt hela världen i jakten på lyckan och kärlek men som på slutet hittar hem till sin familj och sitt Stockholm. Så fint när hans minime och han förenas på slutet.

Peter håller ett långt tacktal till alla som varit med på och bakom scenen och ett stort tack till publiken. Känns att han har lika svårt att gå av scenen som vi har att lämna Cirkus med insikten om att det här är sista gången. Förra lördagen spelades den in så det finns en liten liten chans att den kanske kan visas, men just nu verkar det inte som att det är någon Tvkanal inblandad i inspelningen, men man kan ju alltid önska och drömma om att den kommer att visas på någon kanal. Dags att maila till SVT och TV4 och tipsa som att den ska visas!!

Men till dess ser jag framemot att se konsertversionen av Humanlogy i Göteborg den 10 februari och allt annat som Peter kommer att hitta på!

För 13 året bjuder Konsument föreningen Stockholm in sina medlemmar till ”The Show of Christmas”, en julshow helt utan julmusik men med tanke på det låga priset (120 kr + avgift) får väl det ses som en julklapp.

Som tidigare år är det Mark Lewengood som är konfrencier och äntrar scenen tillsammans med de lika traditionsenliga barbröstade brandmännen som är där för vår säkerhets skull. Årets artistfält är består av Lena Philipsson, Anders Glenmark, Måns Zelmerlöw, Uno Sveningsson, Molly Hammar och Ebbot Lundberg. Lena och Måns är de två artisterna som verkligen går in och äger scenen när de står på den, oavsett om de kör en superhit eller en mindre spelad låt. Lena är så cool, läcker och självsäker på scen och släpper loss för fullt i bland annat”Jag är ingen älskling” och ”Det gör ont”. Måns som varit på pappaledighet känns lite som en kalv på grönbete när han släpps loss på scenen. Han håller inte tillbaka något utan fullt ös och strålar för fullt i t ex Heros, Cara Mia och Glorious. Fin duett mellan Lena och Måns i ”På gatan där jag bor”. Jättekul att se Uno Svenningsson på scen igen. Gillar hans speciella röst och så kul att höra t ex ”Vingarna” som han gjorde tillsamman med Anders Glenmark. Anders är ju en annan favorit. Härligt att se att han verkar trivas som fisken i vattnet på scenen. Kvällen höjdpunkt är utan tvekan ”One night in Bangkok”. Molly Hammar har jag inte lyssnat på så mycket men hon har en stark röst och gör en bra hyllning till Aretha Franklin. Ebbot Lundbergs musik har jag ingen koll på är inte direkt i min smak. Blev lite glad när jag fick höra inledningstonerna till Sercret Service ”Oh Susie” men tyvärr var inte Ebbots cover nära Ola Håkansson sång. I jämförelse med de andra artisterna i kväll kändes inte Ebbot lika engagerad. Men det här är ju en konsert med en blandning av artister och alla kan ju inte vara mina favoriter. Helheten är dock att det precis som tidigare år var en bra och trevlig kväll.

En av mina favoritpoddar är Wahlgren och Wistam. Har lyssnat på dem under många promenader och löpturer. Gillar dem för de bjuder så mycket på sig själva och ett som är säkert är att det alltid blir skratt när man lyssnar på dem. Varje söndag i ungefär 4 år har det funnits ett nytt avsnitt att lyssna på och nu när avsnitt 200 skulle spelas in var det dags för livepodd med hemliga gästartister. Funderade ett tag på om jag skulle skaffa biljett eller inte eftersom jag har så mycket annat inbokat i december. Men kvällen innan fick jag en känsla av att en av mina favorit Peter Jöback kunde vara en av de hemliga gästerna. Frågade en kompis ”kan man drömma om att Peter kommer” och svaret var ”Dröm sött”. Man ska ju försöka förverkliga sina drömmar så jag köpte en biljett för även om han nu inte skulle vara med så visste jag ju att det skulle bli en kul kväll.

Och det blev verkligen en kul kväll! Pernilla och Sofia hälsade välkomna iklädda röda korta sidenrockar och under skymtade kattklänningarna som Agneta och Frida hade på sig för många år sen. Rockarna åkte av och Sofia fick äntligen vara Frida istället för Benny som hon alltid fick vara i skolan och det blev Dancing Queen och stämningen var på topp direkt. Sen hade Pernilla en överraskning till Sofia, Sofias första pojkvän kom in på scenen! Undrar om någon gick på den? Själv såg jag direkt att det vara Daniel Mitsogiannis vilket gjorde jag misstänkte att Andreas Lundstedt lär nog också dyka upp senare under kvällen eftersom de två är ett par.

Både Pernilla och Sofia har varit programledare i populära barnprogram så Soffipropp och Nillakläderna åkte på och det hade ju inte varit komplett om inte Nicke varit med. Så visst kom Niklas Wahlgren in sjöng ”Tjabba Tjena Hallå! med Pernilla.

Det är väl ingen som har missat att Sofia har varit gift med Orup? Och ett av de roligare inslagen både från Podden och Wahlgrens Värld är ju när Sofia med stort mod sjunger ”Och min mor sa till mig” och Pernilla vrider sig av skratt på golvet. Men det hindrar inte Sofia för att ta ton igen. Till sin hjälp tar hon in, inte Orup utan Oscar Zia och publiken jublar förstås. Det är ju det här som är så härligt med dem. Även om inte Sofia sjunger lika bra så Pernilla så bjuder hon på det med liv och lust. Både Pernilla och Sofia vill adoptera Oscar och de hade en liten tävling om honom och Sofia gick segrande ur striden.

Pernilla bjuder på att hon har problem med att träffa killar och att tinder inte är något för henne och att hon har svårt att släppa tankarna på en kille som hon var tillsammans med för många år sen. Och så visas en bild på Oscar Jöback och in kommer Peter Jöback! Ja drömmar slår in ibland. Och så börjar han sjunga sin ”Han är med mig nu” som blir en underbar rolig och kärleksfull duett mellan dem. Pernilla och Peter har känt varandra hur många år som helst och det lyste verkligen om dem när de sjöng tillsammans, två kompisar som släpper loss och bara har kul. Låten gick sen över till ett mysigt litet samtal där Peter likt Aladdin fick sitta på mattan.

Men det vore ju för tråkigt om Pernilla skulle behöva gå hem själv så Sofia ordnade ett litet ”vem tar vem” med tre killar från publiken och det slutade med att Pernilla och killen gifte sig! Och ”bröllopsvalsen” blev till discotoner med Andreas Lundstedt.

Mycket kan ju upplevas som glitter och glamour i deras liv, men precis som alla är de i grunden vanliga människor och Pernilla sjöng sin fina låt till sonen Theo om att vara varannveckoförälder.

Förutom alla härliga gästartister blev det anekdoter och prat som det är i podden. Lite referenser till familjemedlemmar som satt i publiken. Visst var det planerat vad som skulle hända men som vanligt med de här två kvinnorna så blir ju inte allt som de har tänkt sig men de är ju så rutinerade och det hör ju till så det blev bara ännu bättre än om allt varit helt perfekt.

Allt avslutades med att alla gäster kom in och sjöng ”Shout up and dance!.

Det blev verkligen en kul och härlig kväll där Pernilla och Sofia generöst bjöd på sig själva och det ska bli så kul att lyssna på det i podden också!

Missa inte att lyssna på avsnitt 200!

Fredagkväll, andra advent är på ingång och det är helgen då Stjärnjul har premiär på årets julkonsert, den 26e i ordningen. Men ikväll är det genrep så sista finslipningen innan premiären imorgon kl 14. Ska nåt gå fel så är det ikväll så allt löper smärtfritt imorgon. Några småincidenter t ex att ”ridån” inte släppte i inledningen och ett mellansnack som bestämts i sista sekunden så Annika Herlitz skulle skriva på det under kvällen och ha det på plats till premiären. Men här är det proffs som är på scenen så allt hanteras med ett leende och det är ju live och det som är det härliga med live.

Som sagt det är verkligen proffs som står på scenen, 200 körsångare i dubbla VM-guldmedaljörerna Rönninge Show Chorus och The EntertainMen. En konsert som bygger på deras sångröster, sångglädje och underbara arrangemang av många klassiska jullåtar, härligt och roligt Disneymedley, gospel och fin uppbackning till de gästartister som är med och förgyller konserten och sätter sin prägel på årets konsert.

Kalle Moreaus med sin värme och musikalitet drar ner jubel med bland annat den fina Koppången, ett instrumentalt julmedley i spelmansanda med orkester och stråkar och tillsammans med kören Björn och Bennys underbara ”Klinga mina klockor”. Kiralina Salandy står för den mer gospelaktiga delen under konserten och gör en härlig ”Stand by me”. Kanske inte så julig, men en av mina favoritlåtar och i ett bra arrangemang som blev mäktig med den stora kören. Är Annika Herlitz med i en konsert så är ju ledmotivet ”Slå dig fri” ur filmen Frost ett måste. Lite oväntat att den kom rätt tidigt i konserten. Annika sjöng också några fina julsånger som ”The Christmas sång”. Och den stämningsfulla ”The Prayer” tillsammans med den för mig helt okände norske Kjetil Støa (men nu när jag läser på ser jag att han var med i Turandot på Folkoperan 2017 och inser att jag borde nog sett den). Men han var verkligen kvällens julklapp! Vilken fantastisk röst! Blev helt knockad av hans ”O Helga Natt”. Och det var en magisk stund när Kalle Moreaus började spela inledningen till ”You raise me up” och Kjetil sätter sig längst upp på körtrappan, helt ensam i den stora trappen med stämningsfullt ljus och börjar sjunga. Absolut en höjdpunkt och ögonblick som jag inte kommer att glömma. Kjetil får också stå för extranumret, Nessun Dorma, som jag ibland kan tycka blir lite pretentiös och tråkig, men inte ikväll. Vilken röst, utstrålning och mäktigt avslut! Nessun Dorma är inte den juligaste låten, men ändå ett perfekt avslut på en mångsidig julkonsert.

På scenen fanns inte bara dessa fantastiska röster utan även Stjärnjulorkestern med blås & stråk under ledning av Mattias Bylund. Orkestern, blås och stråk lyfter sångerna och får till den där härliga julstämningen. Precis som den fina belysningen på och runt om scenen. Rönninge Show Chorus klädval i fina röda glansiga/glittriga tunikor och The EntertainMen med röda skjortor förstärker den varma och juliga stämningen.

Stjärnjul har återigen gjort en julkonsert man inte vill missa om man gillar körsång och fantastiska röster.

Premiär imorgon kl 14:00 och biljetter kan köpas här:

http://stjarnjul.se/stjarnjul2018/

I flera år har det varit en tradition att gå på Anders Ekborgs julkonsert ”En Stilla Jul” men så förra året sa han att han skulle ha uppehåll i år för han hade ett hemligt projekt på gång. Vi gissade ju rätt snart att det var ”Så som i himmelen” vilket vi fick rätt på och det har han ju ägnat hela hösten åt. En helt fantastisk musikal som varmt rekommenderas. Men hans julkonserter är ju underbara så jag blev väldigt glad när jag såg att han skulle vara med på Frälsningsarméns julkonsert. Först var det utsålt men så lyckades vi boka biljetter igår kväll. Skam den som ger sig. Eftersom det är fri placering i Eric Ericsonhallen var vi där drygt en timme innan konsertstart och fick plats på rad 1 efter en halvtimmes köande ungefär. Och det var väl värt att köa för!

Swedish Central Band (blåsorkester) inledde med ett julmedley. Sen hälsades vi välkomna av Clive Adams. Förutom Anders var även Tua Dominque gästartist tillsammans med sitt kompband bestående av Anders Ellman, Marcus Möller och Jonas Dominique. De bjöd på flera härliga julsånger ”The Christmas Song”, ”Let it snow”, ”Have yourself a merry little Christmas” och ” A child is born”. Alla i härliga jazziga arrangemang. För alla musikalälskare så är det säkert flera som såg Tua som Christine i Fantomen på operan när den gick på Oscars.

Anders och Tua sjöng ”Time to say Goodbye” tillsammans och det var vackert och stämningsfullt. Deras röster passade bra ihop. Anders första sång var ”You Raise me up” och sen under kvällen fick vi också höra den underbara ”Gabriellas sång” och är det julkonsert så är ju ”O helga natt” ett måste. Anders tog i ordentligt och det blev så mäktigt i Eric Ericsonhallen. Riktig härlig julstämning. Så kul att få lite Anderssång så här inledningsvis av december. Förr om året har han ofta varit den sista julkonserten, men i år fick han inleda. Och det gjorde han verkligen med bravur!

Adolf Fredriks musikklasser är ju helt underbara. Det är något alldeles särskilt med barnkörer som sjunger julsånger. Och de här barnen kan ju verkligen sjunga. Det är säkert flera av dem som man kommer att få höra igen när de blir äldre. Deras första omgång var Luciainspirerat med ”Lucia”, ” Stjärngossarnas visa” och ”Julbocken”. I andra akten sjöng de ”Vinternatt på Trollberget”, ”Det finns ingenting i världen” och ”Dra vanten på”. Så mysigt och stämningsfullt.

Även Swedish Central Band spelade några flera julmedleyn.

En kväll med mycket härlig julstämning och underbara röster. Men även ett budskap om att julen är en tid då vi ska hjälpa varandra. Det finns så många som behöver hjälp med mat och julklappar till julen av olika anledningar. Så ge ett bidrag till Frälsningsarméns julhjälp istället för den där Latten eller något annat och sprid julgläden. Swisha till 900 48 05 märk ”Jul”.

Fint att vandra från Skeppsholmen till city med de härliga julsångerna i öronen och njuta av den fina julbelysningen.

Efter den här kvällen är det dags att ändra stavningen på Ericsson Globe till Eriksson Globe för ikväll ägde Orup Globen och bars fram av publiken kärlek ton för ton. Över 12 000 hade slutit upp för att fira Orup när han bjöd in till sitt 60års kalas. För som han själv sa så kunde han inte tänka sig någon annanstans att fira sin födelsedag på. Han förvarnade om att det skulle bli en lång konsert och att han bara skulle spela låtar som han själv ville sjunga. Första låten var ”Är du redo?” och publiken visade verkligen att vi var redo för att fira Orup. Flera gånger under kvällen bröt det ut spontan ”Ja må du leva” sång så fort det blev minsta lilla paus från scenen.

Under den mer än 3 timmar långa konserten spelades 35 låtar från alla olika perioder från Orups artist liv och den ena gästartisten efter den andra kom in. Först ut var Intermezzo som han hade hitten ”Kom och ta mej” med. Linnea Henriksson kom in och hon och Orup gjorde duett av ”Lyckligare nu”. Tillsammans med Johan Kinde sjöng han en Sintra låt ”I could have told you”. Duett blev det också med Kayo och ”Om natten”. Ubangi spelade han med i början på 80-talet och de hade en landsplåga med den lite udda ”The little cat and the dirty dog” och vad vore den ultimata Orup konserten utan den? Cia Berg och resten av Ubangi var på plats och publiken jamade och skällde med för fullt. Stort jubel när en snutt från Melodifestivalen spelas upp på bakgrundskärmarna och Anders Glenmark kommer in på scenen och det är dags för ”Upp över mina öron”. Låten som de kom tvåa med i melodifestivalen 1989 efter Tommy Nilsson och ”En dag”. Inte blev jublet mindre när Lena Philipsson äntrar scenen och sätter sig vid pianot och de tillsammans sjunger ”På gatan där jag bor”. Och självklart sjöng de också ”Det gör ont” men in demoversionen som är lite mer tillbakahållen och sorgsen än den slutliga versionen som hon vann melodifestivalen med. En härlig ”Min mor sa till mig”gjorde de också tillsammans. Sista gästartisterna var självklart GES och låtarna ”Hon är min”, ”En djävul på kärlek” och ”När vi gräver guld i USA”. Vilket tryck det var i de låtarna! 

Men självklart sjöng han många låtar själv med sitt stora band från Viva la pop-showen. Bland annat en finstämd ”Din arm omkring min hals”, ”Cigarettminut”, ”Jag kommer över dig” och självklart de riktigt stora låtarna som ”Jag blir hellre jagad av vargar”, ”MB”, ”Magaluf”, ”Där står pojkarna på rad”, ”Regn hos mig”, ”Stockholm” och allt avslutades med ”Från Djursholm till Danvikstull”. En väldigt berörd och tagen Orup tackade för sig. En kväll som varken han eller någon annan som var på plats kommer att glömma. Vilken ära att få vara med och fira och hylla Orup på det här sättet! Han är verkligen en av våra bästa popartister och låtskrivare. Svensk musik hade varit så mycket tråkigare utan honom. Så många låtar som så många kan sjunga med i. Måste vara en sådan kick att höra hela Globen sjunga texterna i låtarna, även om jag personligen föredrar när artisten själv sjunger, men en kväll som den här unnar jag verkligen Orup den bekräftelsen. Han är ju inte bara uppskattad av publiken utan av alla de artister som han har jobbat med och skrivit låtar till.

Och 60år är inte någon ålder på en artist som Orup. Blir kul att se vad han hittar på framöver och han är en härlig liveartist så jag ser gärna honom om och om igen. Verkligen glad att jag gick på den här episka Orupkonserten!

På fredagar har Musikplats Stockholm P4 livekonsert i Studio 4 i Radiohuset. Idag var det dags för Peter Jöback att presentera låtarna från sin nysläppta skiva Humanology för första gången som en popkonsert. De flesta låtarna är med i den fantastiska popteatern ”Med hjärtat som insats” som just nu spelas på Cirkus i Stockholm. Låtarna är helt fantastiska på Cirkus men där backas det ju upp förutom av orkestern även av ensemblen och de vackra ljus och bilddesignerna som blir en del av låtarna. Men hur fungerar låtarna på en mindre scen och med enklare ljussättning, inga häftiga bildspel etc? Det var det många som ville veta och kön till Studio 4 ringlade sig lång runt i entréhallen i radiohuset. De första hade köat i över tre timmar innan dörrarna in till studion öppnades. Alla fick inte plats utan en del fick sitta i en studio bredvid och titta på konserten på skärm.

Men vi hade kommit i tid så vi fick bra platser inne i Studio 4. Först var det en kort intervju med Peter bakom scenen, avbrott för nyheter och så äntrade bandet och Frida Öhrn scenen. Sen kom programledaren Fredrik Eliasson in och presenterade Peter. Första låten var ”Rushing Into Love” som följdes av ”The Mask”. Peter och Fredrik pratade en liten stund och sen fick vi höra den helt underbara låten ”Call Me By Your Name”. En låt som Peter inspirerats att skriva efter att ha sett filmen med samma namn. Den är inte med på Cirkus så det vara första gången jag hörde den live och det är verkligen en låt som griper tag i en. Enkelt pianospel, Peters känslomässiga röst och en text som är väldigt fin. Peter berättade sen att han gillade Bond och ville göra en Bondinspirerad låt och så kom låten ”What If Tomorrow Never Comes” som handlar om Peters pappa till. En låt som jag älskade första gången jag hörde den på Cirkus där den är så läckert ljussatt och ett superhäftigt bildspel med eldar. En så snygg helhelt. Men låten är så stark och kraftfull så den fungerade lika bra på den här lilla scenen. Oavsett scen och publikstorlekt så sjunger Peter med sån energi och engagemang så man sitter helt hänförd. Sista låten i sändningen var ”The Shape Of You” men vi som var på plats fick en även höra ”Addicted” som extranummer.

Och fungerade låtarna i det här formatet? Ja absolut! Här var det bara fokus på låtarna och det var ordentligt jubel efter varje låt. Peter nämnde att när de spelat på morgonen att de kände för att ge sig ut på turné och spela i vår. Och det vill vi verkligen att han gör! Låtarna på Humanology är otroligt bra och det märks verkligen att Peter älskar att sjunga dem och de är så bra live. Hoppas att de bestämmer sig snart och släpper konsertdatum så vi vet vad vi ska göra i vår!

Konserten ligger upp på P4 i Musikplats Stockholm. Börjar ca 1:15 in i avsnittet med logeintervjun.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1175391

Nu är det ungefär halvtid för Med Hjärtat Som Insats och skivan Humanology har släppts så nu kan man äntligen lyssna på de underbara låtarna hemma också.

Ikväll var första gången som vi åt mat på Cirkus innan det började. Vi hade bort 7 vilket är precis vid den utbyggda runda scenen. Maten var helt ok, men det man betalar för är ju att få platserna riktigt nära scenen. Det blir en helt annan upplevelse att sitta så nära och nästan vara en del i föreställningen. Vid bord 7 är det en trappa ner från scenen så det var många gånger under kvällen som Peter eller någon från ensemblen kom springande ner eller upp från scenen. Man använder sig verkligen av hela Cirkus under föreställningen och Peter eller någon annan kan dyka upp precis var som helst i salongen så man måste vara alert och se var det händer något.

Jag gillar ju att ha närheten till artisterna och inte någon som skymmer, men det är ju på bekostnad av den fantastisk ljussättningen och bildspelet som är runt om hela salongen. Den helheten får man bättre om man sitter på läktaren, men inte för högt upp. Men när något är så bra som den här föreställningen är så går i alla fall jag flera gånger och då kan man ju välja att se den från olika platser och man får en ny upplevelse varje gång, man ser någon detalj man missat tidigare och en annan upplevelse av alla nummer. Just de låtar som är lite känsligare och ska beröra mer, de upplevs absolut starkare när man sitter nära och kan se Peters ansiktsuttryck. Avslutningen med ”Stockholm i natt” är ett sådant tillfälle.

Hur har då själva föreställningen utvecklats sen premiären? Inget direkt ändrat i själva föreställningen men Jens Hultén improviserade lite mer. Tyvärr har han samma otacksamma manus att jobba med som tidigare i den så kallade förshowen. Den cabareaktiga inledningen är verkligen en skarp kontrast till det explosiva, energiska och glädjefulla avslutet där Peters verkligen glänser och strålar som aldrig förr. De nya poppiga låtarna t ex ”What If Tomorrow Never Comes”, ”Beliver”, ”Rushing Into Love” och ”Dancing” är verkligen höjdpunkterna. Publiken älskar dem lika mycket som Peter älskar att sjunga dem. Det märks att Peter har fått en trygghet i det nya materialet för han släpper loss för fullt och bara njuter. Den osäkerhet som kan ha funnits för hur det nya materialet skulle tas emot är helt bortblåst. Ett annat nummer som var starkt redan på premiären men som nu vuxit ännu starkare är ”Everybody Hurts” en form av cirkelterapi med Peter och hela ensemblen. Den övergår sedan i den nya ”Addicted” som en härlig hyllning till livet och världen. Alla de nummer som var starka och bra på premiären har blivit ännu starkare och tightare.

Det här är en föreställning som det är lite svårt att definiera vad det är och Peter har själv valt att kalla det för popteater och den vandrar mellan teater, musikal och show. Historien om pojken som lämnade sitt hem i sökande på lycka och kärlek finns där hela tiden. Vissa låtar för handlingen lite framåt, men ibland är låtarna där mer som en status eller inslag i handlingen utan att föra den framåt, det är inget i texten i låten som driver handlingen. I början är det mer prat men ju mer det kommer in i handlingen till ”artistens” stora konsert ska gå av stapeln, blir det mer poplåtar som radas på varandra eftersom vi hamnar in i en konsert i handlingen.

Det är en väldigt blandning av folk i publiken men det som är kul att notera när man har sett den några gånger är att publiken i stort sett reagerar på samma sätt på varje föreställning. Lite tvekande i början men efter ett tag märker man att något händer för att växa till kraftiga applåder och jubel ju längre showen går och när publiken går därifrån hör man bara positiva reaktioner.

Humanology finns att köpa i samband med föreställningen och har man tur kommer Peter ut och signerar efter föreställningen.

Sista föreställningen är den 15 december och jag kan verkligen rekommendera att ni går Med hjärat som insats.

För ett par år sedan bestämda sig Viktoria Tocca att hon ville sätta upp en musikalkonsert. Sagt och gjort, hon hyrde Berwaldhallen och bad några vänner och kollegor att vara med. Det var startskottet till den turné runt Sverige som nu är inne på sjätte säsongen. Till varje säsong plockar hon ihop några olika musikalkollegor som är med och det finns ju rätt många duktiga musikalartister att välja på i Sverige så att få en bra variation är ju inte något problem. Den här säsongen har Viktoria skaffat sig en ny ”bebis”, Broarna i Madison County” där hon spelar den kvinnliga huvudrollen och hon hoppar bara in på några konserter som gästartist, som ikväll. Hennes bebis har blivit stor och klarar sig på egna ben.

Från Broadway till Duvemåla är idag ett väl inarbetat koncept och konserterna säljer slut i stort sett överallt. Det som jag skulle säga är styrkan i uppsättningen är att man inte har en fixstjärna utan det är fem otroligt duktiga musikalartister, Laila Adèle, Niklas Asknergård, Emmi Christensson, Emil Sigfridsson och Malena Tuvung,  som är lika starka i sina solonummer som när de körar och backar upp varandra. Allra bäst är de nog i de kraftfulla numren där alla är med som t ex One day more från Les Miserable eller i öppningsnumret Circle of Life från Lejonkungen. Det är så mäktigt när Laila Adèle tar de första tonerna med sin kraftfulla soulröst. Laila får också briljera med sin starka röst i t ex Fame och This is me.

Eftersom jag går rätt mycket på musikal har jag sett rätt många musikalartister på scen men vad jag vet har jag nog aldrig sett Emil förut. Så när jag hör de första tonerna från Anthem tänker jag direkt att nu kommer Niklas in, men nej det var det inte utan Emil. Får erkänna att jag i någon sekund blev lite besviken eftersom Niklas är en av mina favoriter. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att här står en kille med en fantastisk röst! Det är just det som är storheten med de här konserterna. Det finns inte något svagt kort, utan alla är bara så bra! Fem artister som framför alla sånger med tonsäkerhet, härlig energi och kärlek till musikalen. Det finns så många underbara musikallåtar att välja på. Precis som tidigare år är det en bra blandning på låtar som måste vara med, nya låtar och låtar som är kännetecken för just den artisten. Det vore t ex kriminellt att inte ha med ”Feeling good” när Niklas står på scen. Han slår Michael Bublé med hästlängder! Och står han på en scen som är granne med Cirkus så måste ju ”Guldet blir till sand” vara med. Precis som Malena inte kan låta bli att sjunga ”Memory” från Cats. Hon är ju vår Grizzabella. Ytterligare en kvinna med en underbar stark röst. Hon och Niklas gör en härligt Grease tolkning.  Niklas har spelat i Miss Saigon så vi fick  höra en underbar tolkning av ”The last night of the world” tillsammans med Laila.  Emmi och Niklas har i olika uppsättningar varit med i Phantom of the Opera så fick vi njuta av flera sånger från Fantomen. Emmi har en sån ljuv ljus röst och hon är perfekt som Disneyprinsessa. Hon gjorde den svenska rösten till Belle i Skönheten och odjuret. Då fick hon inte sjunga ledmotivet, men ikväll sjöng hon den underbara duetten med Emil. Så vackert!

Kvällens gästartist var som sagt Viktoria själv och hon sjöng en låt i varje akt, Dark Waltz och Somewhere over the rainbow. Förutom de fantastiska rösterna så vill jag också berömma de underbara klänningarna som tjejerna hade. Viktorias fantastiska långklänningar, paljettglittrande klänningar och Emmis stilrena enkla klänningar för att nämna några. Fina klänningar och smokingar lyfter numren, precis som den fina ljussättningen. Och så har vi de där killarna som står längst bak nästan hela tiden, Fredrik Bergström på trummor, Conrad Boqvist gitarr och Magnus Willavi bas under ledning av den makalösa Carina E Nilsson. Vad vore en konsert utan bra musiker? Helheten är styrkan i det här konceptet.

En underbar musikalkväll på alla sätt med musikalartister som håller världsklass!