Jag skulle ha sett den här föreställningen i april, men då blev den inställd pga Corona och när Soppteatern bestämde i början av hösten att de skulle ha soppteatern för 50 st i publiken satt jag redo och bokade när biljetterna släpptes. Det är ju alltid svårt att få tag i biljetter till soppteatern, men ännu svårare nu. Till min stora lycka så måste jag varit en av de första som var inne och bokade för mittbordet på första raden var ledigt. Det är ju de absolut bästa platserna! Det var coronasäkrat avstånd till scenen. Så härligt att få slå sig ner och äta en god grön ärtsoppa innan Sanna Martin och pianisten Sven-Eric Dahlberg kom in på scenen. Sen var det bara att luta sig bakåt och njuta i en timme.

Alla artister har sina inspirationskällor och med stor värme och respekt berättade Sanna om tre av sina, Margareta, Krook, Sonya Hedenbratt och Bette Midler. Tre fantastiska sångerskor som alla även hade det gemensamt att de fick kämpa extra för att de inte var den söta utan alla hade något i sitt utseende som inte ansågs vackert. Dessa kvinnor har inspirerat Sanna att bli den artist hon är idag. Som ung musikalartist fick Sanna höra att hon var en intressant typ. Hon passade inte att spela den unga vackra Liesl i Sound of Music, men hon fick en roll som en av nunnorna för rösten var det ju inget fel på. Rösten fick vi njuta av i de sånger som hon valt från sina tre förebilder. Sven-Eric Dahlberg ackompanjerade på pianot och det var kul att höra hans minnen från tiden när han spelade med Sonya. Härligt att höra en artist hylla andra artister på det här sättet och på så sätt bevara dem för framtiden. Och Sanna är nog själv en sån artist som yngre tjejer har som sin förebild.

Timmen gick alldeles för fort och kan sammanfattas som en finstämd blandning av anekdoter, livserfarenhet och Sannas fantastiska sång som förgyllde en helt vanlig onsdagslunch.

Håll koll på om den här föreställningen dyker upp på meny på Soppteatern längre fram, eller i något annat sammanhang för den är verkligen värd att ses.

2015 sattes Jersey Boys upp på China Teatern med Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren och Robert Rydberg i huvudrollerna och de gjorde stor succé. En helt fantastisk musikal med dessa fantastiska musikalkillar och nu 5 år senare återförenas de i en stor arenaturné som har sålt ut i stort sett överallt. Globen är det näst sista stoppet på turnén och det är en superproffsig och tight show som de bjuder Globenpubliken på. Men hur proffsigt och snyggt det än är så har de kvar det som är det genuina och härliga med dessa killar som jag verkligen älskar, och det är deras jargong. Här märks det att det finns ett manus för det måste det göra på den här typen av show för det ska ju bindas ihop mellan låtarna och få till övergångar etc, men det spontana och personliga finns där också, vilket jag tror är en del i varför så många älskar de här killarna. Det här småtjafset och skämten dem emellan skapar en personlig och intim känsla även i Globen.

Titeln på showen är ju perfekt för alla som är där kan verkligen skriva under på ”Oh What A Night”. Killarna bjuder på en lång rad låtar från musikaler som de har varit med i och självklart är det ett parti med Jersey Boys i deras snygga röda kavajer och stilenligt koreografi. Så läckert och snyggt. Vi bjuds på inslag från bland andra Grease, Saturday Night Fever, Jesus Christ Superstar, Mamma Mia, Hairspray, West Side Story, We Will Rock You och Rock of Ages. Men inget från Ghost som är den senaste musikalen som Peter och Bruno spelade i. Det är en härlig blandning på musikalstilar och killarna behärskar utan problem falsettsången i Jersey Boys, poppigare i Mamma Mia och riktigt rockigt i de olika låtarna från Rock of Ages.

Men för att en musikal ska vara helt komplett hör ju också dans så de har med sig fem dansare med energiknippet Hanna Lindblad  i spetsen. Hanna Lindblad slog igenom med Singing In the Rain på Oscarsteatern som hon gör ett snyggt nummer från. Hanna hade ju också huvudrollen i Flash Dance och den berömda stoldansen finns med på ett hörn i showen. Hanna är nog den mest kompletta kvinnliga musikalartisten vi har för hon både sjunger väldigt bra och är en fenomenalt bra dansare vilket märks i varenda steg hon tar, varje kroppsrörelse och ansiktsuttryck.

Det är en härlig blandning av storslagna nummer med dansarna, kraftfulla solosånger och ett magiskt akustiskt nummer med balladerna från Rock of Ages och hela Globen lyses upp som en stjärnhimmel av publikens mobiltelefoner. Showen är snyggt ljussatt rakt igenom. Killarna backas upp av ett bra band under Marika Willstedts ledning.

Otroligt bra musikalshow som visar att man kan göra en fantastisk bra show utan att ha med något från musikaler som Les Miserables eller The Phantom of the Opera. Det finns ju hur mycket bra musikal som helst och det är helt rätt av killarna att välja det som är deras musikaler till den här showen. Men det innebär ju också att det finns ju en stor musikalskatt som de kan plocka ur till en ”Oh What A Night 2021” eller 2022 för jag vill se de här killarna göra det här igen!

Hade turen att få tag i biljett till första publikrepet av ”Simon, Soppa och Garfunkel”på Soppteatern med Albin Flinkas, Fredrik Meyer och Fabian Fredriksson. Så det här var inte en färdig föreställning utan de håller fortfarande på att testa sig fram lite, rättar till saker som inte sitter helt bra och anpassar sig lite efter vilken respons de får av provpubliken och sen ska det vara klart till premiären den 5 mars, dvs om 3 dagar eller som Albin Flinkas uttrycker det, ”om flera veckor om man jämför med en vanlig teaterföreställning”.  Men det vi får se är en underbar rogivande och välsjungen konsert. Simon och Garfunkel har ju en stor låtskatt och de flesta är ju rätt lugna som The Sound of Silence, Bright Eyes, Scarborough Fair och Bridge over Trouble Water. Jag har aldrig sett Simon och Garfunkel live men Albin och Fredrik tolkar dem finstämt med en innerlig känsla som verkligen gör låtarna rättvisa. De ar lagt tyngdpunkten på framförandet av låtarna och att inte ha så mycket prat. Eller just idag så blir det annat prat när Albin stämmer av hur mycket publiken vill sjunga med, ger ljusinstruktioner för han inte ser noterna (han ska lära sig utantill till premiären lovar han) och lite annat spontant prat just för att det är ett rep. Det är inte störande på nåt sätt för Albin är så bra på sånt där spontant prat, det vet alla som har sett honom inleda föreställningar på Parkteatern som han är chef för. Han kan verkligen konsten att ta en publik.

Det är en väldigt snygg inramningen med ljussättningen som oftast är i blåaktigt ljus och tillsammans med de blå/grå/svarta kostymerna som killarna har på sig skapas en lugn helhet och fokuset är på sången och musiken.

Har man möjligheten att kunna ta en långlunch och lyckas få tag i biljetter till den här (är slutsåld under våren men kommer nog tillbaka i höst) så kan man skatta sig lycklig för man får 55 minuter underbar musik och det här borde verkligen kunna räknas in som Friskvårdstimme för bättre avstressning och må-brakänsla är svårt att få in på en timme.

Vore ju härligt om Albin la in det här på Parkteatern i sommar, en skön sommarkväll med de här killarna på scenen och den här musiken skulle ju vara hur mysigt som helst!

Vegas i Vitan är ju en sommarfavorit och en gråmulen februaridag behöver man ju bli lite påmind om sol och värme. Och vad är då bättre än att återse Vegasgänget fast den här gången inne på Musikaliska. Även vädret blev mer och mer soligt under dagen och när det var dags att bege sig in strax före 15 så var det sol och blå himmel.

Blåsarsymfonikerna under ledning av Joakim Hallin tog plats på den fina scen tillsammans med Rennie Mirro, Karl Dyall och Joachim Bergström och Let the Good Times Roll inledde ett pärlband av underbara låtar framförda av dessa män med de magiska sammetssmekande rösterna och Blåsarsymfonikerna som spelar fantastiska bra. Rennie släpper loss i I Got Rhythm. Karl och Joachims duett på Fever är så cool och smäktande. Karls hyllning till sin pappa med Alfie är lika fin och stämningsfull som i somras och man blir så berörd av hans berättelse om sin pappa.

I pausen har steppskorna kommit på och Kalle och Rennie steppar loss till publikens jubel. Och även Blåsarsymfonikerna bjuder upp till musikalisk dans med fyra danser från West Side Story.

Det är ju inte bara för att de sjunger helt underbart som gör att det blir en magisk stämning, utan också att de bjuder så mycket på sig själva. Mellansnacken svävar ibland ut någonstans och det är så härligt att de inte håller sig strikt till ett manus utan låter det bli som det blir. En härlig kemi och mellan killarna och Blåsarsymfonikerna och det märks att det har kul på scenen tillsammans och det sprider sig till hela publiken.

Konserten avslutas med ett Nat King Cole medley där man verkligen njuter för fullt. När Rennie börjar sjunga på Smile då sitter hela publiken med ett stort leende på läpparna och sen när Joachim tar vid med Unforgettable då instämmer säkert alla i att det har varit en oförglömlig eftermiddag med Vegas på Musikaliska.

Det är inte så ofta som man får möjlighet att se de här tre killarna på scen samtidigt men det är två konserter i morgon (2 februari) och det finns lite biljetter kvar så passa på!

Konsertåret 2020 har nu dragit igång och först ut blev Martin Stenmarck. För två månaders såg jag den här konserten i Linköping som var den andra konserten på turné och ikväll är det dags för den näst sista. Under den här tiden har både bandet och mellansnacket blivit tightare och det känns som att tempot är högre, även om det var bra ös även i Linköping. Martin är full av energi och rör sig över scenen i stort sett i alla låtar. Med något enstaka undantag är det samma låtar som i Linköping men där avslutades den lite mer stillsamt med en mäktig version av My Way. Men här hade man rocktemat ända in till slutet.

Jag gillar upplägget av konserten där han blandar sina egna låtar med covers på låtar som på något sätt har format honom. Martin är några år yngre än vad jag är, men de låtar han har valt är ju såna om även jag har många minnen till som t ex Alphavile och deras fantastiska Forever Young. Elvis spelades hemma och Springsteen har ju varit en av mina stora idoler hela livet. När Martin sjunger Born To Run kan jag ju inte låta bli att tänka på att jag för nästan två år sen hälsade på Springsteen när vi var på Hello Dolly i New York samtidigt. Men det största minnet från den här konserten kommer nog att vara Martins cover på Billie Eilish Bad Guy som han ikväll sjöng med sin dotter Ida. Så härligt att se att Martin musikmässigt har inspirerats av sin dotters musiksmak och den energi de hade på scenen när de sjöng den tillsammans.

Det är snyggt ljus och bildspel rakt igenom även om jag hade oturen att sitta så jag fick starka spotlights rakt i ögonen under i stort sett hela Sjumilakliv vilket gjorde det lite jobbigt att ta in den låten fullt ut.

Verkligen kul att se en konsert med Martin igen då det var ett tag sedan han var ute på turné och jag hoppas att det inte dröjer för länge innan han gör något nytt.

Årets mäktigaste julkonsert är utan tvekan den här. Föreställer er scenen i konserthuset upplyst i varmt rött ljus, Kungliga Filharmonikerna under ledning av Christoffer Holgersson, en jättejulkör och fyra solister, Tuva B Larsen, Hannah Holgersson, Philip Jalmelid och Fredrik Zetterström, alla med helt makalöst bra röster och ni kan nog förstå hur bra det kan bli. Tillsammans skapade de några helt oförglömliga ögonblick.

Programmet var väldigt bra sammansatt med en rad julsånger i olika genrer uppblandat med några av de allra bästa musikallåtar som finns. Fredrik Zetterström har jag inte sett förut men hans kraftfulla version av Stars ur Les Miserables kommer jag sent att glömma. Och hans O Helga Natt tillsammans med den gigantiska kören och Kungliga Filharmonikerna är den absolut mäktigaste O helga Natt jag hört. Lika magisk och mäktig var Philips Anthem. Så mitt i allt det stora och röststarka bryts det upp med en finstämd och spröd norsk julsång med Tuva och det är så vackert med hennes norska klang. Duetten ”På Grund Av Dig” med Tuva och Philip är så känslosam och vacker, så mycket kärlek mellan dem som sprids över hela konserthuset. Hannah har en väldigt fin sopranröst och hon imponerar lika mycket i de mer operaaktiga numren som i musikalsångerna och i den glada julsången ”Let It Snow” med Tuva. En av mina favoritjulsånger är ”My Grown Up Christmas List” som Tuva sjöng med härlig finstämd julkänsla.

Konserthusets chef Stefan Forsberg var värd och han är en sån naturlig och rolig värd, finns inte någon anledning att hyra in någon kändis att vara värd när han finns i huset. Och han har ju den goda smaken att vara född i Motala. Det är något med Vätternvattnet… Han lotsar publiken på ett varmt och familjärt sätt genom programmet och får hela publiken att zumma som kolbris och sjunga med full kraft i ”Gloria in Excelsis Deo” efter att Hannah och kören har briljerat i den.

Konserten är lite drygt 1.5 timme och avslutas med att de tillsammans sjunger We Wish You a Merry Christmas. Det är några duetter under konserten men det hade varit trevligt om de alla sjungit något mer nummer tillsammans än bara den avslutande sången, varför inte ett julmedley? Men förutom det är det ett bra sammansatt program där alla fyra solister glänser lika klart och det är få julkonserter slår den här vad gäller att göra mäktiga, röststarka, finstämda och välspelade som den här.

Det finns lite biljetter kvar till de återstående tre konserterna och jag kan varmt rekommendera den. Gillar man musikal som jag gör, är det värt att gå på den bara för Stars och Anthem! Alla härliga julsånger är bara en bonus!

I pausen var det en dam i publiken som klagade lite på att det här var ju inte en sån julig konsert. Men det är ju så att det finns julkonserter som bara består av julsånger och de kan ju vara jättemysiga och så finns det julkonserter som är en blandning av julsånger och julklappar och ingen tvekan att jag föredrar den sista efter årets uppsättning av En Stilla Jul med Anders Ekborg med gästartisten Helen Sjöholm som den första underbara julklappen. Man kan också likna den här konserten med ett fantastiskt julbord med de bästa råvarorna och där man bara serverar det jag tycker är gott, vilket inte är allt som alla tycker ska vara med på ett julbord. Dessutom är det ju så att ett julbord består ju av sånt som vi även äter till påsk och midsommar som sill och lax och köttbullar, ja det mesta om man ska vara ärlig. Så att en konsert inte bara är julsånger är kanske det mest juliga? Och många familjer har ju lite konstiga traditioner som ingen annan tycker hör till jul och dit kan man ju t ex räkna Anders val av Tom Learys visa om den mordiska Rickiti Tickiti Ta som mördar hela sin familj.

All inleds väldigt juligt med att Anders tänder ljusen på kandelabern medan han sjunger ”Nu Tändas Tusen Juleljus”. Väldigt stämningsfullt och fint. Likaså en av mina favoriter ”First Of May”s lika underbar som den finaste Kalix Löjrom. Och det blir många klickar Kalix Löjrom under kvällen bland annat det fina medleyt från Stevie Wonders julskiva med bland annat Someday At Christmas. Medan julbordet serveras så delas det ut några helt magiska julklappar som inte är så juliga men vem vill bara ha massa tomtar till jul när man kan få Gethsemane som Anders sjunger med sån inlevelse att man tappar andan. Och hur underbart är det inte att få en julklapp man inte ens visste man ville ha? Anders version av Adeles version av ”Million Years Ago” var det där fina smycket som man alltid vill bära. En låt som kändes som skriven för Anders. Kan det bli mer juligt än när Anders läser Tomten av Viktor Rydberg? Så sist innan pausen är det dags för en av Anders julönskningar att slå in, och äntligen äntligen ”Gabriella sång! med Helen Sjöholm på Oscarteaterns scen. Det finns de som kan sjunga den bra som Kristin Lidström i musikalen Så som i Himmelen, men ingen kan sjunga den som Helen. Det blev otroligt starkt när hon framförde den just på den här scenen. Kändes lite som teatersalongen äntligen fick höra den på rätt sätt. Och inte blev det sämre av att det är Stefan Nilsson själv som spelade piano till. Sången är ju så fin. Ja och efter en sån julklapp och så mycket god mat var det dags för en bensträckare.

Andra akten ja då fortsatte det med lite traditioner som Koppången. i kväll som en underbar duett med Anders och Helen. Men så blir det som det oftast blir på ett julbord, när man varit duktigt och tagit maten i ordning sill, lax etc så vill man ju gå tillbaka och äta en gång till av allt det goda och då blandar man hej vilt. Och det var precis vad Helen och Anders gjorde. Helen hade till och med tagit med sig en ”matlåda” med lite rester från Höjdarjullunch på Katalin. Nu blandades det helt galet roligt med jullåtar på fel melodier i en helt oväntat genre som O Helga Natt i dansbandstappning och ett musikalpotpurri på jullåtar men t ex En Sockerbagare på Cabaret osv. Lika galet roligt som på Katalin även om vi nu förstod vad som skulle komma, men det var mycket bättre kvalité på sången. Anders var inte helt fel som dansbandskung! Ett nummer som verkligen måste upplevas! Sen i slutet på julbordet ja då är det dags för det stora gottebordet där det finns så mycket gott att välja på och man vet inte vad man ska ta för man vill ju ha så mycket. Men Anders gjorde ett perfekt urval av jullåtar t ex Little Drummer Boy, Come All Ye faithful och självklart O Helga Natt.

Så när all maten är uppäten ja då är det dags att plocka fram den allra sista julklappen. Den där stora fina som man har klämt på och man tror man vet vad det är men inte riktigt våga tro att det verkligen är det i paketet. Det där som man hade för 20 år sedan men som sen försvann och man längtat efter och önskat att få tillbaka. Så i några minuter får man äntligen uppleva det igen, det bästa som har gjorts på en svensk musikalscen är för några minuter verklighet igen. Helen och Anders tillbaka som Kristina och Karl Oskar i ”Här Har Du Mig Igen”. Så magiskt att se dem så fullt gå in i sina roller igen och leverera med lika mycket känslor som om det vore på Cirkus igen och i slutet av Kristina Från Duvemåla. Helt ofattbart bra, magiskt och jag svävade uppe på musikalhimlens moln utan att andas och just där och då fanns inget annat än Helen och Anders och deras röster i perfekt harmoni och känslourladdning. Bästa julklappen!

Sen för att vi skulle få landa och börja andas igen så avslutades det hela med Jul Jul Strålande Jul. Så vackert och julaktigt.

En perfekt julkonsert med underbara julklappar som får avsluta konsert och teateråret för mig. Lika bra att sluta på topp!

Hösten 2019 har präglats en del av Häxorna i Eastwick för mig och det har blivit några besök i Eastwick. Det har varit en rolig resa att följa hur den har utvecklats från det första publikrepet när det tog typ 20 minuter att få upp ridån till den här väloljade föreställningen som det är nu. Peter har blivit hängande i luften, lilla dockan har fått hår och kläder och Fidel fixar numera Häger a´la King. Ja det är bara några av de saker som hänt från första publikrepet till den här sista föreställningen för säsongen.

Men annars är det mesta sig likt i Eastwick, den där lilla amerikanska staden på 60-talet där moralen har hållits högt och där man nu förfasas över allt syndiga som sker när Darryl Van Horn (Peter Jöback) flyttar dit efter en besvärjelse av häxorna Sukie (Vanna Rosenberg), Jane (Linda Olsson) och Alex (Kayo Shekoni). Peter tar ut svängarna för fullt och det syns att han trivs i den här rollen. För knappt 20 år sen vara han den unge blyge Michael i uppsättningen i London. En roll som till större delen under hösten har spelats av Martin Redhe Nord men som i flera föreställningar på slutet spelats av Hjalmar Freij. Hjalmar och Martin gör Michael på sina egna sätt och Hjalmar är aningen mer lik Peters version, vilket märks i numret ”Dansa Med Elden”.  Från och med efter årsskiftet kommer nog rollen som Michael att bara spelas av Hjalmar eftersom Martin ska spela i Next to Normal i Uppsala Den ska ni inte missa! Den som förfasas mest över Darryl är stadens starka kvinna Felicia som spelas helt gudomligt bra av Sussie Eriksson. Eftersom jag kommer från Motala är det alltid kul att se en ännu en duktig Motalatjej på scenen. Hanna Ulvan spelar Felicias dotter Jennifer som har en trevande kärlekshistoria med Michael. För varje gång jag ser den så gillar jag Fidel/Lilla tjejen mer och mer. Kitty Chang är brilliant som Fidel/Lilla Tjejen som dyker upp överallt. En charmig biroll som humoristiskt knyter ihop de olika scenerna. Hennes minspel är så rätt!

De stora härliga ensemblenumren blir bara bättre och bättre. En så talangfull och kunnig ensemble. Det gör ju inte saken sämre av att kläderna av Colin Richmond är så fantastiska. När man sitter långt fram ser man vilka fantastiska tyger som använts till kläderna. Sceneriet är emellanåt rätt enkelt med staket som de flyttar runt, men så har vi det storslagna sista numret i första akten. Middagen hemma hos Darryl som är så lyxig och så snyggt i lika och som avslutas med den snygga och häftiga flygningen av häxorna utöver parkettpubliken. För att få bäst vy över det ska man inte sitta långt fram utan då ska man sitta typ rad 3-6 på läktaren. Så häftigt att sitta där och häxorna kommer flygande emot en för att sen sväva upp och försvinna upp på ljusbryggan.

Hela föreställningen är så snygg och bra gjort. Fantastiska insatser av alla på scenen och överlag är musiken och låtarna såna som man blir glad av och får energi av. Man går verkligen från Cirkus fylld av glädje och med ett stort leende på läpparna. Precis det man behövt den här gråa och mörka hösten som varit. Och som kommer att behövas en bit in på våren.

Just nu är det speluppehåll men den 10 januari börjar de spela igen och i skrivande stund finns det biljetter att köpa till den 14 mars. Har ni inte sett den så ska ni absolut passa på! Själv har jag ett par till bokade.

https://www.ticketmaster.se/artist/haxorna-i-eastwick-biljetter/1010422

Häxorna är nominerade i flera kategorier i Broadwayworld,com och missa inte att gå in och rösta på din favorit. Det kan du göra här:

https://www.broadwayworld.com/sweden/voteregion.cfm

27 året för Stjärnjul och i år har man bytt arena från Filadelfiakyrkan till Hovet och man satsar stort med två stycken West End stjärnor Peter Johansson och Gunilla Backman och för godspel och soulkänslan står Samuel Ljungbladh. Konserten inleds mäktigt och kraftfullt i bästa The Greatest Showman anda med alla solister och trefaldiga väldsmästarna Rönninge Show Chorus och 40-års jubilerande The EntertainMen och den 16 person stora orkestern under ledning av Johan Landqvist på scenen och runt om och i parketten. Den starka inledningen fortsätter med Gabriellas sång vacker, finstämd och mäktig på samma gång med Gunilla som solist och bägge körerna. Peter Johansson fortsätter med en kraftfull All Rise. Körerna gör en väldigt fin version av Björn och Bennys ”Klinga Mina Klockor”.  Men sen börjar det märkas lite att Hovet trots allt är lite för stort och den där fantastiska känslan som varit på Filadelfiakyrkan när man i publiken upplever att man är omsluten av alla röster och har en närhet så man ser varenda ansiktsuttryck och sångarglädje hos de enskilda sångarna går förlorad här. Istället för den varma, personliga och intima känslan blir det en högprofessionell men mer opersonlig känsla som infinner sig och de når inte riktigt ut till publiken på samma sätt när det bara är körerna på scenen. Särskilt märktes det i det svenska julmedleyt som är snyggt sammansatt och där alla sångare har placerats ut runt parketten och i gångarna på läktarsektionerna. Men även om sångarna är spridda runt om i hovet kommer ljudet bara från scenen och det tillsammans med att sångarna står riktade mot scenen gör att det tyvärr ger en känsla av att sången är inspelad och man lyssnar på radio. Jättebra medley av fina julsånger och proffsig sång men eftersom sångarna inte tittar på publiken tappas känslan och stämningen bort till viss del. På samma sätt faller det bra sammansatta instrumentala medleyt av julsånger med den fantastiska orkestern lite platt och som jag lite upplevde som ett pausinslag bara för att det inte nådde ut på Hovet på samma sätt som det gjort på Filadelfiakyrkan. Peter Johansson är van vid stora arenor och tar in publiken och arenan på ett annat sätt och när han är med så höjs nivån och Queens ”Somebody To Love” blir magiskt bra och kraftfull. Även Gunilla når upp till det där extra t ex i Don’t Rain on my Parade där Rain istället har blivit Snow för att få till lite extra julstämning. Samuel Ljungbladh är en mästare på gospel vilket märks när han och körerna stämmer upp i Joyful Joyful.

Som tur är har man i lokalflytten fått med sig den fina jultraditionen att bjuda både på svenska julsånger, engelsk/amerikanska och en mysig Disneymedley och självklart även O Helga Natt som Gunilla Backman fått äran att vara solist i och den blir riktigt mäktigt när körerna klämmer i för fullt. De är otroligt proffsiga i sången, fantastiska körarrangemang och jag gillar verkligen deras koreografi i många av sångerna. Men det är ju inte bara körerna som sjunger julsånger utan Gunilla och Samuel gör en härlig tolkning av en av mina favoriter ”Fairytale of New York” och Gunilla och Peter trollbinder oss med ”Have Yourself A Merry Little Christmas”. Ljussättningen oftast i rött, den enhetliga klädseln i rött, vitt och svart ger en proffsig och snygg stämning, men det blir inte samma julstämning som i tidigare stjärnjul och det är svårt i en arenalokal att få samma mysiga julstämning som i en mindre.

Rönning Show Chorus vann i år sitt tredje raka VM-guld där vinnarlåten var deras version av ”Thank You For the Music” vilket ikväll också fick bli körens grundare och dirigent Britt-Heléne Bonnedahl avskedslåt till kören och till publiken när hon nu ska sluta. Och att få vara med och se henne dirigera kören en sista gång är ju bara det en bra anledning att gå och se Stjärnjul XXVII för det är en otrolig insats hon har gjort för svensk och internationell körsång.

Årets presentatör är Anders Lundin och han har några egna sånginslag och mellansnack där det om varför julen finns var det som var mest fyndigt och lite tänkvärt.

Konserten avslutas lika mäktigt och storslaget som den började med Händels Messias-Halleluja och ”Santa Claus Is Coming To Town”.

Stjärnjul XXVII framförs två gånger den 8 december och det finns lite biljetter kvar fortfarande och gillar man julsånger, storslagna körnummer uppblandat med duktiga solister så är det ett av de bättre sätten att tillbringa andra advent 2019 på!

https://www.stockholmlive.com/events/detail/stjaernjul-xxvii

Höjdarluncher med trion Helen Sjöholm, Jacke Sjödin och Andreas Nilsson är något man verkligen ska se till att skaffa biljetter till. Det är roligt, fyndigt, överraskande och så toppas det med en del skönsång av främst Helen. Den här omgången är temat jul så det är alltså Höjdarjullunch och jag tror aldrig jag har sett en julkonsert på det här sättet. Jacke Sjödin börjar med att berätta att när han var ute i skogen med hunden så kom han på att man kunde ju sjunga texterna till julsånger på andra melodier och det är vad den här timmes lunchunderhållning är. En lång rad kända julsånger men med sjungen på en annan känd låt och det blir bara så underbart roligt och bra! Vad sägs om Midnatt råder med melodin till Rolling Stones Satisfaction? Så fortsätter det och jultexter till Born in the USA, Queen och ja jag kommer inte ihåg melodier som de bytt ut. Allt i en rasande fart så man hinner knappt med vilka jultexter det är och till vilka låtar. O Helga Natt i dansbandstappning i helt galna dansbandskläder är hysteriskt roligt. Muikalen Julen är underbar och extra kul är det ju att regissören Ronny Danielsson sitter i publiken. Men hur galet är det inte med jultext till Fantomen på operan? Eller Helen Sjöholm som Sally Bowles i Cabaret i bästa Bob Fosse koreografi sjungandes en jultext? Och ”Vi äro musikanter” är helgalen när de kommer in i folkdräkter med olika instrument. Det är svårt att beskriva vad som egentligen händer på scenen, det bästa är verkligen att uppleva det. Galet bra, genialt och hur de kan framföra det här galna med sånt allvar är ofattbart. Hur kul har de inte haft när de har skapat det här. Helen är ju den som står mest för skönsången men hon har ju även en sån underbar komisk tajming och de är så bra tillsammans.

Även om det var fake news att Jacke Sjödin blivit valt att läsa nyhetsklockorna så skulle jag gärna höra hans underfundinga uppdaterade version en gång till. Det var så mycket roliga detaljer i den så man behöver höra den fler gånger för att kunna registrera allt. Vilken talang han har för att skriva såna texter och sättet han framför dem är minst lika bra.

Det är så värt att resa till Uppsala för att vara med om en Höjdarlunch! Ja det fanns publik ändå från Berlin som rest för att se det här. Men tyvärr är det slutsålt för den här gången där sista är den 16 december. Men håll utkik efter när den här trion dyker upp igen, eller ta en chansning att det blir något sent återbud. Fantastisk roligt!