Stockholm är sista anhalten på den här upplagan av Champions of Rock och bjuder på största kören, Joyvoice, på hela turnén, Här i Avicii Arena är det över 100 personer i kören och det märks verkligen när de tar i för fullt. Det blir en otroligt mäktig upplevelse med så stor kör i Queens låtar, särskilt i Bohemian Rhapsody.

Peter Johansson har satt upp Champions of Rock i några olika tappningar genom åren och haft olika artister med sig. I år är det ”bara” Jenna Lee-James som han spelade med i We Will Rock You i London som är med. Jenna har varit med på de tidigare turnéerna och det är verkligen inte ”bara”. Hon har en riktigt mäktig röst som imponerar stort både i den finstämda Is this the world we created till att hon tar i med hela kroppen i sluttonerna i Somebody to Love. Hon är verkligen Killer Queen. Peter och Jenna har ett härligt samspel och lyfter varandra i duetterna. Kraftfullt och starkt.

Peter, Jenna och Joyvoice backas upp av bandet med bland andra Neil Murray från Whitesnake och gemensamt skapas ett härligt Queen-sound. Tillsammans med en läcker ljussättning blir det äkta Queen Tribute.

Att Peter älskar Queen är det ju ingen tvekan om. Han kan sin Queen utan och innan och plockar fram mindre kända låtar som 39 och gör den med lika mycket kärlek som när han sjunger Bohemian Rhapsody tillsammans med Jenna och hela kören. Då är det helt magiskt. Det är underbart att se hur mycket han njuter av det här och hur han står i sin skinnrock med engelska flaggan och bara tar in hur hela arenan lyses upp av mobiltelefonerna i slutet av konserten.

Det här är en Queen-tribute som de utan tvekan skulle kunna ta till England och sälja ut arenor med, proffsig, musikaliskt fulländad, personlig och full av glädje och energi.

En konsert i Musikaliska kvarteret är alltid lite extra för lokalen är ju fantastisk fin. Sveriges första konserthus från 1877 och här njuter man verkligen av att vara på konsert. Musikaliteten och spelglädjen sitter i väggarna och den blommar ut för fullt på scenen när Blåsarsymfonikerna och Rennie Mirro och Joachim Bergström ändrar scenen. Glädjen att få sjunga på den här scenen är så stor så Karl Dyall inte kunde låta bli att slinka in på väg till Chinateatern och Bodyguard för att få vara med i öppningsnumret Let The Good Times Roll och sen riva av en fantastisk Feeling Good. Sen snabbt iväg till Chinateatern för att vara på plats när ridån går upp där.

En underbar överraskning och bonus och sen var det verkligen Feeling Good resten av konserten fylld av klassiker och lite nytt. Joachim Bergström gick all in i Mack the Knife och Rennie Mirro släppte som vanligt loss i I Got Rythm. Kvällens gästartist Sarah Dawn Finer förvirrade kvällens dirigent Jonas Nydesjö med sitt inledningssnack när hon pratade om Alla Hjärtans Dag kort innan hon knyter ihop det och hon bjuder på en härlig tolkning av Perhaps, Perhaps, Perhaps med glimten i ögat. Tätt följd av hennes underbara Kärleksvisan. När hon sjunger den så håller man andan och bara njuter av varje ton. Första akten avslutas med Me and my shadow med Joachim och Rennie, en perfekt låt för dem för de är så samsjungna, en given enhet de liksom sitter ihop. I andra akten fortsätter de att sjunga tillsammans i Fine and dandy och Fever som de gör så strålande bra tillsammans.

Sarah har ofta sjungit What a wonderful world, men i kväll är det i ett helt nytt arrangemang som känns mer personligt och passar hennes makalösa röst helt perfekt. Ett magiskt ögonblick!

Att de här tre verkligen älskar att stå på scenen, både med Blåsarsymfonikerna och tillsammans som en trio, märks verkligen, det skämtas och gnabbas helt naturligt som det bara kan göra när men delar den här spelglädjen tillsammans. Deras röster lyfter varandra och de avslutar med The way you make me fell so young och en otroligt starkt och mäktig version av My Way. Extranumret blir traditionellt Let The Good Times roll, precis som det började. Glädjen och energin som finns på scenen fortplantar sig ut över publiken och man lämnar Musikaliska med ett stort leende, nynnandes och full av livslust.

Missa inte att se det här tillsammans och de spelar igen kl 17:00 och 20:00 den 18 februari och det finns biljetter kvar till kl 20:00 i skrivande stund. Skippa Mello och köp biljett för det här är så musikaliskt underbart.

Den här Les Mis konserten kommer jag sent att glömma men mer för att den är toppen från botten. Den kändes väldigt mycket som en skoluppsättning, eller möjligen en parodi på Les Misérables, type Les Misérables goes wrong. Lite inspirerad av Peter Pan går åt helvete som spelas på cirkus nu.

Har man sett Les Mis ett antal gånger så har man lite förväntningar på vad man ska få se och då blir det väldigt konstigt när man tagit sig konstnärliga friheter och kastat om ordningen på låtarna så det inte stämmer. För att höja den sceniska effekten har man valt att visa scener ur filmversionen och det skulle ju kunna vara bra. Om det nu inte hade varit så att man valt att inte visa den låt som man sjunger, helt plötsligt fryst bilden i en konstig rörelse eller som i Javert’s suicide gå händelserna i förväg på filmen så halvvägs in i sången ja då faller han ner i vattnet och dör, men sången pågår ett tag till. Det finns många sådana filmmissar man ge exempel på och frågan är om det är komiskt eller bara dåligt. Välj själva. Men det är för många för att man ska kunna bortse från dem.

Stor orkester utlovas och det är det också, men lite konstiga arrangemang dök upp och någonstans tyckte jag att jag hörde en bongotrumma, men det gjorde jag väl inte? Men jag gillar att det var en stor orkester som placerats på scenen. Det gav en bra känsla.

Det var en rätt ung cast som plockats från West End vilket ibland gav intrycket mer av en skoluppsättning än en professionell uppsättning som det ska vara. De lyckades inte helt få till kraften och trycket i sångerna, och det saknades pondus i vissa av rollerna. Främst hos Chris Green som fått den otacksamma uppgiften att sjunga både Jean Valjean och Marius,vilket kan tyckas vara en dröm men håller inte. Att han har både rollerna märks ju efter ett tag och då blir det riktigt konstigt och faktiskt lite komiskt. Hade svårt att hålla mig för skratt när i andra akten (efter att det varit Break, ja man kallade pausen för Break) Fantine, eller jag menar Cosette (samma tjej sjunger Fantine, Cosette, Madame Thénardier och Eponine) och Jean Valjean, nej Marius sjunger A heart full of love för att sedan i nästa ton är Chris Green Jean Valjean osv. Blir snurrigt och konstigt när samma person är olika roller och när en roll sjungs av flera artister. Så man blandar och ger om vartannat. Chris Green är bra som Marius och gör en riktigt bra Empty Chairs och Suddenly (från filmen) men han mäktar inte med Jean Valjean, där saknas pondusen och kraften som nog kommer med åldern.

Den som verkligen imponerar på mig är tjejen (tror det är Chloe Taylor) som sjunger bland annat Fantines I dreamed a dream, Cosette i A heart full of love och Eponines On my own och hon är komisk och bra som Madame Thénardier. Men även om hon är bra i alla dessa så tycker jag det är synd att man snålat och inte har olika solister i de bärande rollerna. Det hade blivit så mycket bättre att ha tydliga roller. I dessa tider så finns det så många musikalartister som behöver jobb. Finns bra svenska solister som kunnat plockats in och lyft föreställningen. När man marknadsför det som West End så förväntar jag mig mer än vad jag såg på scenen i kväll. Är inte i närheten av West End-känsla. Nej vill man ha West End känsla ska man gå på Operan och se Sweeney Todd.

Det här är också en nerkortat konsertversion för man har inte med all musik och man har helt tagit bort de partier som leder in till en ny scen.Vid flera tillfällen blir det pauser mellan låtarna och de flyter inte in i varandra så det binds ihop till en helhet och då blir det lite mer en ”best off” än en fullskalig konsertversion.

Tyvärr lever det här inte upp till mina förväntningar. Finns det som är bra i den men helhetsintrycket håller inte utan jag går därifrån med känslan av att det här var en märklig konsert och jag mer skrattar åt den än har med mig Les Mis-känslan jag brukar ha. Den där man blivit helt uppfylld och tagen av musiken och känslan i den.

Jill Johnson fyller 50 år i år och firar med en show med start på Cirkus i Stockholm. Showen börjar väldigt avskalat och enkelt, Jill och en gitarr men i glittrig klänning så den lyxiga showkänslan finns där från start. Finstämt och personligt prat om hur hon själv började som väldigt ung, men hur det var svårt att nu när hon är mamma att släppa taget när dottern Havanna vilja börja plugga i USA. En introduktion som övergår i en fin duett där dottern sjunger med på film. Sen öppnas draperiet upp och bandet blir synligt och showen börjar övergå till det mer storslagna och lyxiga som genomsyrar hela showen.

Jill visar i den här showen att hon med sin kraftfulla röst är lika bekväm i country, rock, pop som svängig storband. Jills egna låtar blandas med covers som Jolene, Bort To Run, I never promised you a rose garden, Thats life, Crazy little thing called love, For once in my life, Purpel Rain, Forever young och hennes fina tolkning av Tommy Nilssons Öppna din dörr. En låt som i Jills tappning heter Open your heart. Finstämt eller fullt ös, Jill behärskar båda.

Det är lyxigt, storslaget och snyggt. Jills röst bärs fram och lyfts av de fantastiska musikerna under ledning av Stefan Brunzell. Det blir så läckert när blåssektionen kommer in och tar i för fullt i t ex That’s life.

Jill har jobbat med många andra artister och det var väldigt fint att hon lyfte fram sina duettpartners när namnen projicerades på draperiet inför den fina duett med Sara Niklasson, som också är en av musikerna i bandet.

Det är härligt att se hur självsäker och proffsig Jill är. Små missöden på scenen tas med ett leende.

Det här är en fulländad show och jag kan verkligen rekommendera den!

Julen står för dörren och då är det så underbart att få bege sig in i Gustav Wasas kyrka för en stund att landa och komma ner i varv för när Anders Ekborg tänder ljusen i kandelabern och börjar sjunga Nu tändas tusen juleljus så infinner sig stillhet, lugn och ro. Publiken omfamnas av värmen från ljusen och Anders underbara stämma som så fint lyfts fram av de fantastiska musikerna Bengt Magnusson, Stefan Nilsson, Adita Stålhammer och Thomas Bergkvist. Kyrkan omsveps i omväxlande rött och blått ljus och takvalvet fylls av ljusprickar likt stjärnor på himlen, och det är så stämningsfullt.

Det här är en konster som blivit en tradition för många och likt många jultraditioner vill man höra samma låtar, samtidigt som man ändå vill ha något nytt. Förutom att Little Drummer Boy inte var med så är jag väldigt nöjd med låtvalet. Det fina Stevie Wonder julmedleyt är ett av mina favoriter, där man verkligen hoppas att önskan i Someday at Christmas snart slår in så vi får en bättre värld. Adeles Million Years Ago var lika underbar i år som förra året. O helga natt blir så praktfull när den sjungs i en kyrka. För att inte tala om Hallelujah som var så stämningsfullt arrangerad och där Anders verkligen kunde briljera med sina röstresurser. Gunilla Backmans Tusen Strålar är en rätt ny julsång som klingar så fint. Hennes tolkning av Gabriellas sång är stark och känslosam och som alltid blir den lite extra magisk när Stefan Nilsson spelar pianot.

Anders och Gunillas röster gifter sig väldigt bra i duetterna och konserten avslutas med duetter i The Prayer och Jul Jul Strålande Jul, vackert och traditionellt.

Det här är sista konserten på den här turnén men traditioner kan ju inte brytas så nog kan vi väl hoppas på att En Stilla Jul är tillbaka nästa år. Så håll utkik!

Helen Sjöholm och Anna Stadling har känt varandra i 40 år och firar det med en ny julskiva och turné. Det här är en lugn och finstämd julkonsert där vi bjuds på låtarna från nya skivan och lite annat också. En härlig blandning av välkända julsånger som Maybe this Christmas och In the bleak midwinter med fina nyskrivna svenska texter, nyskrivna jullåtar av och traditionella sånger som O helga och Nu tändas tusen juleljus. Otroligt stämningsfullt och tonsäkert framfört av Helen och Anna tillsammans med sina duktiga musiker. Helen Sjöholm har en inlevelseförmåga som få när hon sjunger med sin fantastiska röst. En julkonsert där man får komma ner i varv, njuta och för en stund släppa måsten och problem.

Vilken underbar härlig glädjefylld julkonsert som vi bjöds på ikväll! Helt enkelt bästa starten på december som tänkas kan. Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro utstrålar sån glädje och musikalitet i allt de gör och lägg på ett lager med jul så blir det bara helt magiskt. Arrangemangen är superbra och även om det bara är ett femmannaband de har med sig den här gången så ger det känslan av storband emellanåt och det låter otroligt bra. Musikerna är fantastiska. Snyggt, läckert, juligt och helt underbar. Det finns bara superlativ att ge den här konserten. Det är så proffsigt, spontant och familjärt på en och samma gång. Mellansnacket glider iväg ibland men det höjer ju bara den underbara stämningen.
Kvällens kvinnliga gästartist var Jannice och hon faller väl in med killarna. En grön smällkaramell som lyser upp scenen.

Sen några år är det ju en tradition att High Society gör Vegas på Vitan i parkteaterns regi varje sommar och min julönskan är att Christmas is coming återkommer varje år. Fyra utsålda konserter på Dansens hus borde väl visa att det inte bara är jag som ser det här som en ny jultradition!

Finns några biljetter kvar till konserten den 3 december, se till att knip dem för det här vill ni inte missa!!

Svensktoppen började sändas för 60 år sedan, i oktober 1962 och nu är det dags att fira den här musikaliska 60-åringen och var passar det bättre att göra det än i Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och några av de svenska artister som på något sätt utmärkt sig på listan. Peter Jöback som 1999 var först med att spränga 100-veckorsgränsen med Guldet blev till Sand. Björn Dixgård som med Strövtåg i hembygden är unik med att i tre år i rad (2013-2015) blivit vald till årets svensktopps låt och även nu framröstad till svenskstoppen genom tidernas bästa låt. Petra Marklund gick in på svensktoppen 2012 med Händerna i luften och blev kvar i 69 veckor och den senaste stjärnan Cornelia Jakobs som med sin melodifestivalvinnarlåt Hold Me Closer gick direkt in på första platsen och första låt att nå maxpoäng 200, och är även den melodifestivallåt som legat längst på listan.

När jag läste programtiteln ”Svensktoppen 60 år” och såg vilka artister som skulle vara med tänkte jag att här kan det bli många roliga och spännande versioner på gamla klassiska svensktoppslåtar. Nu blev det inte riktigt så utan programmet bestod främst av artisternas egna låtar från listan och bara någon enstaka egen version av någon annans låt. Där briljerade Peter Jöback med sin version av ”Du är min man”, en suverän version framförd med sån glädje och musikalitet och en härlig glimt i ögat. Helen har fått en klar konkurrent där och det är den låten som jag främst bär med mig från den här kvällen. Men bortser man från låtvalet så var det en fantastisk bra konsert och självklart skulle de alla sjunga sin största låt. Dixgårds Strövtåg i hembygden blev otroligt fint inramad med symfoniorkestern. Guld blev till sand är ju alltid magisk. Riktigt kul att se Cornelia Jakobs sjunga Hold Me Closer, en låt som det verkligen är något visst med och även den lyfte extra med hela symfoniorkestern. Men det var Petra Marklund som fick hela publiken att lyfta från stolarna i Händerna i luften. Energi och glädje i hela Berwaldhallen. Peter och Petra har precis släppt sin duett Illusioner som de sjöng första gången live på Mosebacke den andra september och den blev mäktigare i det här formatet.Det märks verkligen att det gillar att sjunga ihop. Jättekul att de gjorde sin nya låt, men jag hade gärna sett flera duetter mellan dem och de andra artisterna i fler låtar från svensktoppens blandade låtskatt.

Carolina Norén var programledare under kvällen och berättade roliga anekdoter och historia i en lagom balans till musikunderhållningen.

En trevlig musikalisk kväll som bättre hade gått in under ”svenska stjärnor” än Svensktoppen 60 år. Alla artister levererar och det är snyggt inpackad där galaklänningarna har plockats fram och feststämningen kommer fram.

Konserten spelades in och sänds på Berwaldhallen Play den 21 oktober kl 19:00 och även på P4.

Första gången jag var på Börsen var 1989 när jag såg Björn Skifs i hans enmansshow Öman&Palm, en rätt avskalad show där Björn var helt ensam på scenen med förinspelad musik och duettpartners. Nu när han återvänder till Börsen 33 år senare så är det med körtjejer och sitt vanliga band och blås under ledning av kapellmästare Hans Gardemar. Snygga arrangemang och riktigt tryck i låtarna. Björns Skifs behöver ingen närmare presentation för med sina nyss fyllda 75 år är han en artist som alltid har funnits för många och bidragit med odödliga hits som bland annat Michelangelo, Härligt härligt men farligt farligt, Håll mitt hjärta, Det blir alltid värre framåt natten och självklart Billboard ettan Hooked on a feeling. Låtar som generation efter generation älskar och kan sjunga med i. Och ikväll fick vi dem alla och en hel del andra.

Det är en show där Björn botaniserar i hela sin katalog både musikaliskt och komiskt. Snygg ljussättning, läckert, maffigt och musikaliskt fulländat när Björn och orkestern öser på för fullt i t ex Michelangelo. Sen blir det charmigt och avskalat när hela orkestern och kören spelar gitarr i Härligt Härligt. Otroligt finstämt i Håll mitt hjärta och When You tell the world your mine, det sista i duett med Dea Norberg. Stunder när man bara håller andan och njuter. Mellan låtarna visar han sin komiska sida, den gamla sportbilen körs fram ur garaget, han funderar på det där med glömskan (där nog många skrattar igenkännande) och så bjuder han och bandet på den underbara och roliga Om du väljer mig. Ett nummer som jag har älskat sen första gången jag hörde det. Så underbart!

Lite lägre tempo i showen än tidigare shower och konserter men det är väl avvägt och balanserat mellan lite lugnare och uptempo och i slutet är det fullt ös och då kan ingen ana att Björn har passerat 75 år. Hela showen genomsyras av proffsighet och genuin spelglädje.

Avslutningslåten är en hyllning till musiken som den första och sista kärleken, en perfekt avslutning på en fantastisk show där man för fullt fått njuta av mannen med rösten, känslan och låtarna! En svensk artistlegend!

Showen är i skrivande stund nästan helt utsåld och spelas bara till den 19 november. så vill du få en möjlighet att uppleva Björns Skifs boka biljett bums.