Förra året fyllde Peter Jöback 50 år och han har varit artist i 40 år. Det firas med en sommarturné över hela landet. Peters har musikaliskt vandrat fram och tillbaka mellan musikal och pop under åren och på den här sommarturnén är det mer pop än musikal och en del rätt nysläppt musik och några av de låtar som han framförde i Så mycket bättre 2021.

Konserten inleds somrigt med ”Juni, Juli och Augusti” som följs av ”Sommarens sista sång” och även om det inte var strålande solsken så var det rätt okej väder med lite blå himmel som skymtade, men inget regn! Stadsträdgården stod i full blom och äpplen växte på äppleträden vilket gav en somrig känsla till konserten.

Peter och hans nya band lett av kapellmästare Richard Nilsson var på riktigt bra spelhumör och energin spred sig till publiken och det blev en härlig konsertupplevelse. Peter riktigt strålade från scenen och mellan låtarna bjöds det både på lite nya och gamla anekdoter, nära och personligt.

Ett guldkorn som knappt framförts på någon konsert tidigare och som nu plockats fram på begäran av fansen som fått önska låtar till turnén var ledmotivet till Aladdin, ”En helt ny värld” vilken möttes av stort jubel och allsång. Peter har så många bra låter och ikväll fick bara 18 låtar plats på den cirka 2 timmar långa konserten, själv är jag extra glad åt att ”Believer”, ”Är det här platsen”, ”Ingen skyldighet” och ”Wicked games” fick plats. Stella Thors Berefelt fick kliva fram från trummorna för att bli duettpartner till Peter i Wicked Games.

Kvällen avslutades med Peters tolkning av Melissa Horns ”Falla Fritt” som han framförde i Så mycket bättre, en låt som verkligen passar honom och som publiken tagit till sitt hjärta på en här korta tiden. En positiv härlig avslutning på en fantastisk sommarkonsert som jag kommer värma mig under hösten och vintern.

Turnén avslutas den 2 september i Stockholm så passa på att se den i sommar!

Första stora konserten efter att restriktionerna har släppts och då är det ju lämpligt att fira ordentligt med ett 70-års kalas för Tomas Ledin som även firar 50 år som artist. En härlig kväll med många av hans hits och duetter med gästartister som Jill Johnsson (Du kan lita på mig), Lena Philipsson (Never Again), Björn Skifs (Blå blå känslor), Sabina Dumba (En del av mitt hjärta), Niklas Strömstedt (Vi är på gång), Ellen Krauss (Just nu) och Lisa Nilsson (Snart tystnar musiken). Tyvärr blev Sensuella Isabella förstörd av någon konstig komiker. Men övriga duetter var helt underbar även om duetten med Skifs sticker ut lite mer med Lisa Nilsson som god två. Vilken röst och utstrålning den kvinnan har!

En rad hälsningar från olika artister kollegor och vänner dök upp då och då där hälsningen från pappa Folke var mest rörande och Björn Ulvaeus Hey Grand Old man var otroligt rolig. Björn i klädd cowboyklädsel i en sång om åldrande män som inte kvinnorna ser längre.

Konserten spelades in av TV4 och Tilde de Paula var värdinna. Hur bra Tilde än är så drog det ner tempot och blev inte samma underbara euforiska firandekänsla som på Orups 60-årsfest för några år sen. Men absolut en härlig konsertkväll och det var kul att vara på plats och hylla Tomas som har så många låtar som man har minnen till och som tillhör den svenska låtskatten.

Så härligt att få uppleva en av julens mest finstämda traditioner igen. En stilla jul med Anders Ekborg är som balsam för själen från första till sista tonen. Det är så avkopplande och rofyllt, en själslig massage helt enkelt. När Anders tänder första ljuset i den stora kandelabern och sjunger Nu tändas tusen juleljus, ja då är det jul igen. En varm, stilla jul utan stress från mobiltelefoner. Det är att njuta här och nu som gäller, vilket Anders inte drar sig för att påpeka om någon plockar fram mobilen i fel tid.

Den ena musikaliska julklappen efter den andra packas upp och det gör absolut inget att de flesta återvinns från tidigare julkonserter, tvärtom julsånger är till för att sjungas år efter år och Anders röst är perfekt för de här jullåtarna, First of May, Little Drummer Boy, Someday at Christmas och O Helga Natt för att nämna några. Jag bara njuter när jag hör hans versioner av dem.

Däremot var jag inte lika förtjust i arrangemanget av Gethsemane, började så fint, känslostarkt och underbart men sen i mitten så blev det lite väl stökigt i kompet och stämningen byggdes inte upp så bra som det brukar, så där håller jag mig nog till de gamla traditionerna. Men vad gör det när allt annat var så bra? En av mina absoluta favoriter från kvällen är inte ens en julsång utan Adeles Million Years Ago. Den passar Anders så bra så man undrar nästan om hon skrev den till honom. En som har skrivit många fina låtar också är ju Stefan Nilsson som spelade piano. Alla vet väl att han har skrivit Gabriellas sång och Gunilla Backman gjorde en helt magisk version på den ikväll. Trevligt med en kvinnlig gästartist och de gjorde några riktigt minnesvärda duetter ihop både finstämda som Koppången och lite mer komiska som Baby it’s cold outside. Inte den vanliga versionen för den får ju inte sjungas längre #metoo, utan i en nyöversättning av Anders själv där han vänt på det att tjejen verkligen vill stanna, men den blyge killen inte riktigt förstår det. Eftersom de ska spela i Chess tillsammans nästa år sjöng de Drömmar av glas, så underbar vacker.

Som traditionen kräver läste Anders Viktor Rydbergs Tomten och det är så mysigt. Lite småroliga anekdoter bjöd han också på mellan låtarna.

Anders och Gunilla backades upp av de duktiga musikerna Bengt Magnusson, gitarr, Stefan Nilsson, piano, Atida Stahlhammer, cello och Thomas Bergqvist, klaviatur. Bra ljussättning som gav en varm inramning till konserten. För att skapa julstämning behövs inte massa ljuseffekter och strålkastare utan det enkla är det bästa för att ge rätt stämning.

Konserten avslutades perfekt med magiska duetter i The Prayer och Jul Jul Strålande Jul. Ser redan framemot nästa års julkonsert!

Förra året var den inställd men i år kunde det bli av tack vare att nu är Vaccinpassen på plats. Gick hur smidigt som helst vid entrén. En härlig känsla att vara tillbaka i Globen igen, har ju inte varit här sen den 6 mars 2020 då det var Oh What a Night. Sen stängdes stora evenemang ner. Så skönt att vi är tillbaka till ett mer normalt liv, även om det är lite osäkert på vad som händer.

Mark Levengood var värd som vanligt och skötte det med värme och glimt i ögat. Årets artister var Lisa Nilsson, Måns Zelmerlöw, Linnea Henriksson, Miss Li, Tomas Stenström och Harpo. Mäktigt att höra Lisas kraftfulla röst igen i ett sånt här sammanhang. En röst som intar hela Globen. Bland annat vi fick höra ett väl sammansatt medley av några av hennes stora låtar, en magisk version av My Grownup Christmas List och en duett med Miss Li. Måns var som fisken i vattnet igen och bjöd först på några av hans nyare låtar. En bit in när det var några jullåtar blev sjöng han Tomten jag vill ha en riktigt jul i storbandsversionen med dansare och allt i ett riktigt snyggt nummer, och självklart även Hero. Den är ju obligatorisk. Miss Li är ju ett riktigt energiknippe och det blev bland andra Lev Nu Dö Sen och hennes senaste Instruktionsboken. Linnea Henriksson bjöd bland annat på Starkare och en julsång. Tomas Stenström fick Globen att lysas upp av mobiltelefonerna i sina ballader som Ser du månen där du är i kväll. Självklart sjöng han även sin genombrottslåt Slå mig hårt i ansiktet. Harpo har man inte sett på länge, men nu när han är med i årets Så Mycket Bättre så har han blivit aktuell igen och det var nog många som väntade på hans stora hit Moviestar. Men den fick vi vänta på länge. Innan den kom sjöng han ett par som jag inte hört förut, bland annat Honolulu där det blev en litet krystad sittande allsångsdans. Så som konsertens sista låt var det dags, men då förstördes den med ett framträdande där han först gick genom publiken i första versen på väg till scenen och han lät publiken sjunga delar av texten. Jag hade verkligen velat höra den helt av honom själv, utan publikfriande allsång. Tror att fler än jag upplevde det som ett antiklimax.

Hela konserten avslutades med Abbas Thank you for the music med alla artister, ett bra val en sån här kväll, där artister, musiker och publik återigen fick samlas i Globen.

Vi blir varmt välkomnande till ett julpyntat Hamburger Börs, julgranar, kransar, girlanger och till om med en stol där tomten glömt kvar sin rock. Matens om serveras är en trerätters som börjar med en platå av sillar och kallskuret i julstil, varmrätten är bakad hjortinnanlår och sen är det en dignade efterrättsbuffé med ostar, godis och annat man kan tänka sig. Mätt blir man helt klart.

Showen är en smällkaramell, eller rättare sagt mer en riktigt engelsk Christmas Cracker, en explosion av poppiga jullåtar främst på engelska, en hel del skämt och en överraskning i form av en helt nyskriven jullåt med John Lundvik. Den obligatorisk hatten i en crackers den har Plura på sig i form av en röd stickad mössa i tomterött. Stilla natt och den typen av julsånger får vi inte höra här, med undantag av O helga natt, i den engelska versionen, magiskt framförd av John Lundvik och Linda Pritchard. Nej, här är ledordet julshow och Linda Pritchard drar igång stämningen med All I want for Christmas is you så det står härliga till. Klädmässigt är det mer nyårsglitter än jul, men var lugna det blir lite tomterockar också, även om de också för tankarna till boxningsrockar.

Sarah Dawn Finer lotsar oss igenom showen med en härlig glimt i ögat, värme och pricksäkra repliker, men framförallt med några fantastiska nummer själv eller som duettpartner. I duetten En julsaga (Fairytale of New York) som hon gör med Plura brister hon i hans första vers ut i ett varmt och härligt skratt åt det komiska i situationen, och det blir en oförglömlig version.

Någon helt nyskriven julskriven sång som framförs av hela gänget hade inte hunnits med, de kom bara fram med en refräng, men tillsammans med publiken så spånar Sarah, Linda, John, Tusse och Plura ihop verserna och det bjuds på en hel del skratt där. Men det är många nummer som de framför tillsammans och Stevie Wonders One day at Christmas inleds magiskt av Sarah och Tusse.

Med två melodifestivalvinnare på scenen så var det ju självklart att John och Tusse skulle få göra sin låtar, men även Sarah hade gärna fått framföra ett av sina, även om hon inte har vunnit.

Det är en härlig värme mellan artisterna på scenen och energi som sprider sig utöver publiken. Glädjen att de återigen kan stå på scenen är så uppenbar. Det är rörande när Sarah tackar publiken för att vi är där och stödjer livemusiken. Självklart att vi gör det för vi behöver energin och glädjen.

Hela showen avslutas med en värmande och kärleksfull allsång i Auld Lang Syne.

Hade någon för 40 år sen sagt att jag på drygt en vecka skulle se en musikal om Noice och sen unplugged konsert med Per Gessle så hade jag nog bara skrattat. Men det är ju det som är så fantastiskt med musik, den kan överleva och omstöpas och framföras på så många olika sätt. Så ikväll tar vi plats i en nyrenoverad Filadelfiakyrkan där scenen är fixad som insidan på en lada med ljusslingor som belysning, enkelt och avskalat. Ca 30 minuter efter utsatt tid kommer Per Gessle in med sitt band Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och sångerskan Helena Josefsson och publiken jublar och bjuds på en prestigelös, underbar, njutningsfull konsert i nästan två timmar.

Har sett Gyllene Tider och Roxette förut och då har det alltid varit stora arenor och tusentals i publiken, men här är det nära, avskalat och så naturligt. Akustiska versioner av låtar från Gyllene Tider, Roxette och Per soloalbum som känns som gjorda för det här formatet. Duetterna med Helena Josefsson änglalika röst trollbinder hela publiken. Extra kul var att vi fick höra It Must Have Been Love (Christmas For The Broken Hearted), jullåten som specialskrevs för tyska marknaden, men som inte gavs ut där och sen några år sedan dammades av, skrevs om något för att passa in i en film. Ja resten vet ni ju. Pers intro på den var magiskt och när Helena fyller i, blir det musikalisk fulländning.

Per och bandet kändes så tight och avslappat, skojade med varandra och verkade verkligen gilla att spela i den här enkla konstellationen. Publiken var engagerad i alla låtar och stämningen var på topp.

I extranumren säger Per att det är en låt som han tänkt skippa men det vägrade Magnus Börjeson gå med på så den fick vara kvar. Så börjar tonerna till Sommartider spelas och jag kommer på mig själv att tänka, javisst den har han ju också skrivit, men jag hade nog inte saknat den om den inte varit med. Däremot saknade jag faktiskt Billy.

Traditionellt avslutades det med När alla vännerna gått hem och det kändes som vi var ett kompisgäng som sa hej då och gick hem. En konsert som jag kommer att minnas med extra mycket värme.

Jag skulle ha sett den här föreställningen i april, men då blev den inställd pga Corona och när Soppteatern bestämde i början av hösten att de skulle ha soppteatern för 50 st i publiken satt jag redo och bokade när biljetterna släpptes. Det är ju alltid svårt att få tag i biljetter till soppteatern, men ännu svårare nu. Till min stora lycka så måste jag varit en av de första som var inne och bokade för mittbordet på första raden var ledigt. Det är ju de absolut bästa platserna! Det var coronasäkrat avstånd till scenen. Så härligt att få slå sig ner och äta en god grön ärtsoppa innan Sanna Martin och pianisten Sven-Eric Dahlberg kom in på scenen. Sen var det bara att luta sig bakåt och njuta i en timme.

Alla artister har sina inspirationskällor och med stor värme och respekt berättade Sanna om tre av sina, Margareta, Krook, Sonya Hedenbratt och Bette Midler. Tre fantastiska sångerskor som alla även hade det gemensamt att de fick kämpa extra för att de inte var den söta utan alla hade något i sitt utseende som inte ansågs vackert. Dessa kvinnor har inspirerat Sanna att bli den artist hon är idag. Som ung musikalartist fick Sanna höra att hon var en intressant typ. Hon passade inte att spela den unga vackra Liesl i Sound of Music, men hon fick en roll som en av nunnorna för rösten var det ju inget fel på. Rösten fick vi njuta av i de sånger som hon valt från sina tre förebilder. Sven-Eric Dahlberg ackompanjerade på pianot och det var kul att höra hans minnen från tiden när han spelade med Sonya. Härligt att höra en artist hylla andra artister på det här sättet och på så sätt bevara dem för framtiden. Och Sanna är nog själv en sån artist som yngre tjejer har som sin förebild.

Timmen gick alldeles för fort och kan sammanfattas som en finstämd blandning av anekdoter, livserfarenhet och Sannas fantastiska sång som förgyllde en helt vanlig onsdagslunch.

Håll koll på om den här föreställningen dyker upp på meny på Soppteatern längre fram, eller i något annat sammanhang för den är verkligen värd att ses.

2015 sattes Jersey Boys upp på China Teatern med Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren och Robert Rydberg i huvudrollerna och de gjorde stor succé. En helt fantastisk musikal med dessa fantastiska musikalkillar och nu 5 år senare återförenas de i en stor arenaturné som har sålt ut i stort sett överallt. Globen är det näst sista stoppet på turnén och det är en superproffsig och tight show som de bjuder Globenpubliken på. Men hur proffsigt och snyggt det än är så har de kvar det som är det genuina och härliga med dessa killar som jag verkligen älskar, och det är deras jargong. Här märks det att det finns ett manus för det måste det göra på den här typen av show för det ska ju bindas ihop mellan låtarna och få till övergångar etc, men det spontana och personliga finns där också, vilket jag tror är en del i varför så många älskar de här killarna. Det här småtjafset och skämten dem emellan skapar en personlig och intim känsla även i Globen.

Titeln på showen är ju perfekt för alla som är där kan verkligen skriva under på ”Oh What A Night”. Killarna bjuder på en lång rad låtar från musikaler som de har varit med i och självklart är det ett parti med Jersey Boys i deras snygga röda kavajer och stilenligt koreografi. Så läckert och snyggt. Vi bjuds på inslag från bland andra Grease, Saturday Night Fever, Jesus Christ Superstar, Mamma Mia, Hairspray, West Side Story, We Will Rock You och Rock of Ages. Men inget från Ghost som är den senaste musikalen som Peter och Bruno spelade i. Det är en härlig blandning på musikalstilar och killarna behärskar utan problem falsettsången i Jersey Boys, poppigare i Mamma Mia och riktigt rockigt i de olika låtarna från Rock of Ages.

Men för att en musikal ska vara helt komplett hör ju också dans så de har med sig fem dansare med energiknippet Hanna Lindblad  i spetsen. Hanna Lindblad slog igenom med Singing In the Rain på Oscarsteatern som hon gör ett snyggt nummer från. Hanna hade ju också huvudrollen i Flash Dance och den berömda stoldansen finns med på ett hörn i showen. Hanna är nog den mest kompletta kvinnliga musikalartisten vi har för hon både sjunger väldigt bra och är en fenomenalt bra dansare vilket märks i varenda steg hon tar, varje kroppsrörelse och ansiktsuttryck.

Det är en härlig blandning av storslagna nummer med dansarna, kraftfulla solosånger och ett magiskt akustiskt nummer med balladerna från Rock of Ages och hela Globen lyses upp som en stjärnhimmel av publikens mobiltelefoner. Showen är snyggt ljussatt rakt igenom. Killarna backas upp av ett bra band under Marika Willstedts ledning.

Otroligt bra musikalshow som visar att man kan göra en fantastisk bra show utan att ha med något från musikaler som Les Miserables eller The Phantom of the Opera. Det finns ju hur mycket bra musikal som helst och det är helt rätt av killarna att välja det som är deras musikaler till den här showen. Men det innebär ju också att det finns ju en stor musikalskatt som de kan plocka ur till en ”Oh What A Night 2021” eller 2022 för jag vill se de här killarna göra det här igen!

                     

 

Hade turen att få tag i biljett till första publikrepet av ”Simon, Soppa och Garfunkel”på Soppteatern med Albin Flinkas, Fredrik Meyer och Fabian Fredriksson. Så det här var inte en färdig föreställning utan de håller fortfarande på att testa sig fram lite, rättar till saker som inte sitter helt bra och anpassar sig lite efter vilken respons de får av provpubliken och sen ska det vara klart till premiären den 5 mars, dvs om 3 dagar eller som Albin Flinkas uttrycker det, ”om flera veckor om man jämför med en vanlig teaterföreställning”.  Men det vi får se är en underbar rogivande och välsjungen konsert. Simon och Garfunkel har ju en stor låtskatt och de flesta är ju rätt lugna som The Sound of Silence, Bright Eyes, Scarborough Fair och Bridge over Trouble Water. Jag har aldrig sett Simon och Garfunkel live men Albin och Fredrik tolkar dem finstämt med en innerlig känsla som verkligen gör låtarna rättvisa. De ar lagt tyngdpunkten på framförandet av låtarna och att inte ha så mycket prat. Eller just idag så blir det annat prat när Albin stämmer av hur mycket publiken vill sjunga med, ger ljusinstruktioner för han inte ser noterna (han ska lära sig utantill till premiären lovar han) och lite annat spontant prat just för att det är ett rep. Det är inte störande på nåt sätt för Albin är så bra på sånt där spontant prat, det vet alla som har sett honom inleda föreställningar på Parkteatern som han är chef för. Han kan verkligen konsten att ta en publik.

Det är en väldigt snygg inramningen med ljussättningen som oftast är i blåaktigt ljus och tillsammans med de blå/grå/svarta kostymerna som killarna har på sig skapas en lugn helhet och fokuset är på sången och musiken.

Har man möjligheten att kunna ta en långlunch och lyckas få tag i biljetter till den här (är slutsåld under våren men kommer nog tillbaka i höst) så kan man skatta sig lycklig för man får 55 minuter underbar musik och det här borde verkligen kunna räknas in som Friskvårdstimme för bättre avstressning och må-brakänsla är svårt att få in på en timme.

Vore ju härligt om Albin la in det här på Parkteatern i sommar, en skön sommarkväll med de här killarna på scenen och den här musiken skulle ju vara hur mysigt som helst!

Vegas i Vitan är ju en sommarfavorit och en gråmulen februaridag behöver man ju bli lite påmind om sol och värme. Och vad är då bättre än att återse Vegasgänget fast den här gången inne på Musikaliska. Även vädret blev mer och mer soligt under dagen och när det var dags att bege sig in strax före 15 så var det sol och blå himmel.

Blåsarsymfonikerna under ledning av Joakim Hallin tog plats på den fina scen tillsammans med Rennie Mirro, Karl Dyall och Joachim Bergström och Let the Good Times Roll inledde ett pärlband av underbara låtar framförda av dessa män med de magiska sammetssmekande rösterna och Blåsarsymfonikerna som spelar fantastiska bra. Rennie släpper loss i I Got Rhythm. Karl och Joachims duett på Fever är så cool och smäktande. Karls hyllning till sin pappa med Alfie är lika fin och stämningsfull som i somras och man blir så berörd av hans berättelse om sin pappa.

I pausen har steppskorna kommit på och Kalle och Rennie steppar loss till publikens jubel. Och även Blåsarsymfonikerna bjuder upp till musikalisk dans med fyra danser från West Side Story.

Det är ju inte bara för att de sjunger helt underbart som gör att det blir en magisk stämning, utan också att de bjuder så mycket på sig själva. Mellansnacken svävar ibland ut någonstans och det är så härligt att de inte håller sig strikt till ett manus utan låter det bli som det blir. En härlig kemi och mellan killarna och Blåsarsymfonikerna och det märks att det har kul på scenen tillsammans och det sprider sig till hela publiken.

Konserten avslutas med ett Nat King Cole medley där man verkligen njuter för fullt. När Rennie börjar sjunga på Smile då sitter hela publiken med ett stort leende på läpparna och sen när Joachim tar vid med Unforgettable då instämmer säkert alla i att det har varit en oförglömlig eftermiddag med Vegas på Musikaliska.

Det är inte så ofta som man får möjlighet att se de här tre killarna på scen samtidigt men det är två konserter i morgon (2 februari) och det finns lite biljetter kvar så passa på!