A Music Story, pressvisning, 13 juni, Filmhuset

Det är inte ofta som det görs svenska musikalfilmer men i år kommer tre stycken att ha biopremiär. Först ut är Anders Widmarks A Music Story som har premiär den 14 juni, sen kommer Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” och sist ut är ”En del av mitt hjärta” baserad på Tomas Ledins musik. Så för oss som älskar musikaler är det ett underbart filmår. Av de här tre filmerna tror jag att A Music Story har den lägsta budgeten vilket märks då och då i filmen men som ändå är en underbar hyllning till musiken och verkligen förmedlar kärleken till musiken. Styrkan i den här filmen sitter just i de nyskrivna låtarna av Anders Widmark och några andra medkompositörer. En rad av medryckande poplåtar, raplåt och så den fantastiska Gravity som när jag hörde Helen Sjöholm sjunga den första gången i filmen gav mig rysningar. Men de flesta låtar i filmen fick mig att rycka till och tänka att det här är en riktigt bra låt, många med en positiv och glad melodi.

A Music Story handlar om Moa (Victoria Rönnefall) som drömmer om att skriva en egen låt och vara med i Syltpopidolerna. Men det där med Idolprogram tycker inte hennes pappa, pianisten Anton Widebeck (Anders Widmark) är någon bra idé. Barn ska inte tävla i musik och absolut inte i något så billigt program som Syltpopidolerna. Anton är en etablerad pianist och kompositör men vars stjärna falnat och i takt med att musik nu laddas ner så ger inte det så mycket pengar längre. Han kämpar på med att bidra till familjens försörjning men hans manager Alexander (Claes Malmberg) lyckas inte så bra med att få fram jobb. Nej det är Moas mamma Elisabeth (Helen Sjöholm) som är den som har fått lägga sin egen sångkarriär åt sidan för att istället jobba som sångpedagog som får försörja familjen. Anton själv har svårt att acceptera att han måste ta andra jobb och det är först när Elisabeth ställer ultimatum, skaffa ett jobb eller så skiljer vi oss, som han skaffar ett vanligt jobb. Moa förslår dock att han ska skriva en musikal och det är en ide som även hans manager tycker är en bra idé.

Det är väldigt traditionella könsroller i filmen med frun som fått offra sig och som uppfattas som gnällig när hon ställer krav på sitt musikgeni till man. En man som tycker han själv till hör finkulturen och att sånt som Idol inte är nåt att ha. En vanlig syn bland vissa artister och musiker, trots att några av våra stora artister som Måns, Danny och Darin har gått den vägen, så ett och annat guldkorn kan ett sånt program få fram. Managern har också en rätt kommersiell syn på Antons låtskrivande och lägger sig gärna i för att få det mer kommersiellt, men i slutet är det han som säger ifrån när någon vill utnyttja hans artist för gratisframträdande. Moas stora idol är Ace Wilder (som också medverkar i filmen) och hon vill sjunga som hon, men det tycker man inte hennes lärare på musikskolan där hon går är någon bra idé. Så på flera sätt tar filmen upp vad som anses vara tillräckligt fin och bra musik. En av filmen mest minnesvärda scener är scenen när managern vänder sig till en styrelseledamot i en stiftelse för att söka pengar. Ledamoten spelas av Jan Malmsjö och han har verkligen pondus och karisma. Han tillrättavisar managern på ett så effektfullt sätt med sin blick och röst och man skulle ha avslutat scenen just där och inte övergått till fysiskt våld för nu blev det lite pajasaktigt av det på slutet. Stunden innan var så stark att det hade räckt för att få fram budskapet. 

Helen Sjöholm är strålande i sin roll som den kämpande mamman som försöker att få sin familj att överleva. Claes Malmberg är härlig som managern, bufflig men har en viss charm. Den unga Victoria Rönnefall är charmig och har en fin röst när hon sjunger. Men vissa repliker som hon har känns inte helt naturliga för henne, som att det inte är hennes eget sätt att uttrycka sig på. Däremot flyter hennes röst väldigt bra när hon tänker och berättar vad som händer. Och precis som Anders och Helen så förmedlar hon kärleken till musiken på ett fantastisk sätt. Det känns genuint och äkta.

Det är en härlig feelgood familjefilm som jag varmt kan rekommendera!

 

Nationaldagsfirande i Edsbergsparken, 6 juni, Sollentuna

En helt underbar nationaldag när naturen själv flödade över i blått och gult, klarblå himmel, strålande sol, blått vatten, gullregn och fullt med andra gula blommar, ja en svenskare dag kan man inte måla upp än den som vi bjöds på idag. Mitt på dagen var det runt 30 grader varmt och värmen höll i sig långt in på kvällen. Den korta promenaden längs med Edsviken till nationaldagsfirande vi slottet var en njutning av svensk sommar när den är som bäst, grönska, blommor i alla dess färger, ett blått inbjudande vatten och det gula slottet längst fram och över det hela en himmel så blå utan ett enda moln. Folk strömmade till parken från alla håll.

Det är fjärde året som jag och några av mina vänner firar nationaldagen i Edsbergsparken. Jakob Stadell och Doreen Månsson hälsade oss alla välkomna och inledningsvis var tal och folkdans som stod på schemat. Tal som uppmärksammade oss på att det var 100 år sedan som det blev kvinnlig rösträtt i Sverige och hur viktigt det är att vi värnar om vår demokrati. Jakob Stadell sjöng Du gamla Du fria men härlig inlevelse och stolthet över vårt fina land och hela publiken stämde in. En av de mest älskade svenska sommarsångerna som finns är Peter Lundblads ”Ta Mig Till Havet” som Jakob sjöng direkt efter nationalsången. Sen fick vi höra ”Jag saknar dig mamma” med Henkeman feat Sollentuna 191. Ett par stycken med symfoniorkestern innan det var dags för Jakob att sjunga Anthem ur Chess. En annan mäktig hyllningslåt till det land man älskar och Jakob kan verkligen förmedla den känslan med sin underbara sångröst,

Den första delen i programmet är mer vuxet men efter en dryg timme släpps barnen i för fullt när det är dags för barnen när Doreen Månsson och Sollentuna kulturskola under ledning av Maria Stadell tar över scenen och det blir en härlig rad med barnsånger. Barnen strömmar till framför scenen och det är full fart på alla små när de med liv och lust stämmer in i alla sångerna. Så härligt!

Programmet avslutades med Soul Classics där Frank Ådahl, Sara Nordenberg och Isac Stadell tillsammans med Blåsarsymfonikerna, Sollentuna Gosskör, Sollentuna Diskantkör och musiker från Sollentuna Kulturskolan bjöd på svängiga soullåtar som Sir Duke, Natural Woman och I Wish. Det svängde bra både på scenen och i folkhavet.

Årets nationaldagsfirande var lika trevligt som de andra åren!

 

Mitt Liv, Premiär, 15 maj, Teater Satelliten, Sollentuna

Mitt Liv är en nyskriven musikal av Linda Mattsson Kledzik och Hanna Stadell Melbin som handlar om psyskisk ohälsa. Musikalen spelas av Teater Satelliten som är en musikalensemble som består av ett 30tal skådesspelare, dansare och musiker i blandade åldrar och med och utan diagnos.

Musikalen handlar om tre tjejer, Anna, Ullis och Cissi, som växer upp med varandra och lovar att alltid finnas där för varandra. Vi får följa dem från barndomen, till studenten och när de får barn. Men det är då problem börjar. Ullis blir sjuk och dör och lämnar en förtvivlad man och dotter efter sig. Anna får en son, Ben, som har aspergers vilket medför slitningar i förhållandet och problem med hur omgivningen bemöter dem. Cissi har den perfekta familjen med en framgångsrik man och en son och dotter, men hon har lite svårt att förhålla sig till Ben och hur kan han påverka hennes son Sam. De kommer ju aldrig att kunna utvecklas i samma takt. Anna kan inte förlåta Cissis sätt att uttrycka sig och vännerna slutar att umgås. Barnen växer upp och hamnar i samma klass och de vi får följa hur de förhåller sig till varandra. I klassen finns också den stökige Nils som beter sig konstigare och konstigare, får raseriutbrott och hör röster.  Det visar sig att han har schizofreni. Parallellt får vi följa hur Annas och Cissi förhållande med sina män utvecklas och är allt verkligen så perfekt hemma hos Cissi som det först verkar? Och hur dog Ullis egentligen? Musikalen tar upp väldigt många olika problem och ibland blir det nästan lite för mycket problem och lite spretigt i handlingen och jag upplevde att det till viss del tog bort fokus från Ben och Nils. Musikalen är 3 timmar och lång och den hade blivit tightare och snäppet bättre om man t ex hade tagit bort den delen om problemen som Sams pappa har. Flera av sångerna förstärks med modern dans och det är bra och kändes fräscht och läckert i de första numren, men även där avtog effekten när det återkommer i sång efter sång. Flera av sångerna var bra och t ex Svart Tango var väldigt läcker hur den var ljussatt i rött och svart.

Teddy Johansson som Ben och Oskar Thege som Nils gör starka rolltolkningar. Särskilt berörande är det när Nils kämpar med rösterna i huvudet (Carolina Janner och Christer Bjälkenfalk). Det blir lite obehagligt. Det är väldigt intressant att se hur omgivningen reagerar på Ben och Nils. Intressant är också hur man vänder på betraktandet när Ben tycker att personer utan diagnos beter sig konstigt ”Varför kan man inte bara säga som det är?”. Och för personer som inte har någon i sin omgivning som har dessa diagnoser kan det här vara bra att se den här musikalen för att få en förståelse och aha-upplevelse om vad det innebär.

Många bra insatser på scenen och det märks att hela ensemblen tycker om att spela tillsammans och har sin självklara plats på scenen.

Mitt Liv spelas till den 25 maj och biljetter kan köpas här:

http://arenasatelliten.se/event/teater-satellitens-musikal-mitt-liv/

Made in Dagenham, premiär, 8 maj, Kulturama, Stockholm

Made in Dagenham hade premiär på West End 9 november 2014 så nästan 4,5 år senare är det Kulturamas musikalartister på vuxenutbildningen som sätter upp den för första gången i Sverige. Verkligen kul att man väljer att sätta upp något som inte har gjorts förut i Sverige och på så sätt får alla vara med och skapa rollerna utan att ha någon känd musikalartist som format rollen. Även om jag sett många musikaler i London så har jag inte sett den här förut. Redan vid de första tonerna tänkte jag att det här är en musikal som jag nog kommer att gilla för det fanns en glad och positiv känsla i musiken. Musiken är skriven av David Arnold med texter av Richard Thomas som här har översatts av Johan Schildt.

Made in Dagenham handlar om ett gäng kvinnliga bilfabriksarbetare på Ford i Dagenham 1968, som när de får veta att deras jobb kommer att nergraderas till okvalificerat bestämmer sig för att gå ut strejk. Men de nöjer sig inte med det utan de kräver även lika lön som männen, inte bara 87% som de hittills fått. Det här mottas inte väl av vare sig facket, företagsledningen, premiärministern och inte av deras män. Det baseras på en verklig strejk som alltså tog plats för 51 år sedan och där kvinnorna bröt historisk mark, tyvärr få man ju lov att säga att kampen är inte över än eftersom lika lön för kvinnor och män faktiskt inte är på plats än…

Den som leder kampen är Rita O’Grady (Isabelle Persson) men som får den rollen mer eller mindre av en slump. Hon och de övriga kvinnorna får oväntat stöd av Lisa Hopkins (Sara Kilagård) som är gift med vdn Mr Hopkins (Joel Lättman). Lisa är trött på att leva sitt liv som lyxhustru när hon faktiskt har en examen från Cambridge, dessutom i historia.

Det här är en musikal där de starka kvinnorollerna dominerar och de flesta starka ensemblenumren är fokuserade runt kvinnorna. Men det finns några bra nummer där även männen får glänsa på sitt sätt som Oscar Söderman som Mr Tooley, amerikanen som kommer från Fords högsta ledning för att visa vem som bestämmer i andra aktens inledningsnummer ”Det här är Amerika”. Rita’s man Eddie (David Larsson) har en känslosam sång även den i andra akten. Det är bra insatser av alla både i huvudrollerna och den stora ensemblen från årskurs 1. Styrkan i den här musikalen ligger på ensemblenumren som Made in Dagenham, Allihopa ut och Stand Up. Det är i de stora numren som energin, glädjen och kämpaglöden blommar ut för fullt. 

Har ni inte sett Made in Dagenham tycker jag absolut att ni ska passa på och ta tillfället i akt. Det är en positiv musikal med bra musik och förutom att ni får se en rätt ny musikal får ni en möjlighet att få se ny musikalartister och sen kunna följa vad som händer dem kommande år. Den spelas bara till den 12 maj så passa på nu. Biljetter finns att köpa här:

www.kulturama.se

 

”… har du sett världen”, 13 april, Folkoperan

”… har du sett världen” är en musikföreställning om både Mikael Wiehes liv och om hur Malmö har förändrats under de åren som Mikael har bott där. Föreställningen börjar med den 6-årige Mikael som flyttar från Danmark till Malmö. En flytt från ett Danmark, som fortfarande var kvar i sviterna från Andra världskriget, till ett Sverige som blomstrade och hade en högre levnads- och boendestandard. Det var inte helt lätt för den 6-årige killen i kortbyxor och som gillade att sjunga för sig själv på rasterna att passa in, men med åren har han blivit en riktigt skåning. På scenen är det Sissela Benn som gestaltar den unge Mikael. Personligen har jag aldrig gillat hennes karaktär Filippa Bark och därför har jag haft lite svårt för henne, men hon gjorde verkligen den unge Mikael med bravur och även rollen som Mikaels dotter i den andra akten. Hon gestaltade bägge både med humor och värme. Mikael berättar själv om delar av sitt liv och sjunger självklart en del av sin stora låtskatt.

Vissa av hans låtar sjunger Edda Magnason som också spelar piano till vissa. Många förknippar Edda Magnason med filmen Monica Z där vi förbluffades över hur lika deras röster var. Men här finns det inget av Monica Z kvar i rösten utan allt sånger framförs på skånska och det är så vackert och känslosamt. Hennes version av Titanic är nog en av de bästa jag har hört. Först blev jag lite besviken att Mikael lät Edda sjunga just den sången, men när han, direkt efter sista tonen klingat ut, berättar att hans mamma blev så upprörd när hon hörde att Estonia gått under att hon fick en hjärtattack som hon senare dog av, och att han en lång tid efter det hade svårt att sjunga Titanic så var det helt självklart att Edda skulle sjunga den. Det var verkligen ett starkt ögonblick. Mikael fortsätter sedan med att hans gode vän Björn Afzelius 1997 berättade att han hade cancer och gick bort ett par år senare. Ja det är ju ganska exakt 20 år sedan nu. Samma år gick en annan god vän bort och även Mikaels pappa. Det var nog inte många som inte fick en tår i slutet av första akten när Mikael sjunger den fina och kärleksfulla låten ”Den jag kunde va” som handlar om en vänskap som aldrig dör.

I andra akten är det rollen som dottern som Sissela spelar. En dotter som inte är rädd när hennes pappa blir mordhotad utan spetsar ett spjut som hon ska sticka ner Nazisterna med nästa gång de kommer. En dotter som är stolt över allt som pappan har gjort, över 1000 låtar, träffat massa viktiga personer, vunnit priser, rest över hela världen etc, men hon konstaterar också att allt det där har ett pris, ett pris som hon fick betala för att pappa inte var där jämt.

Under hela föreställningen blandas som sagt Mikael liv med utvecklingen av Malmö, men även Sverige och världen. Mikael Wiehe karriär med Hoola Bandoola Band var stamtida med ABBAs men de var ju varandras motpooler. Mikael skrev protestsånger och tog politisk ställning, vilket han gör än idag. Det är intressant att få den här återblicken på vad som hände och hur utvecklingen har gått. Under berättelserna och sångerna visas filmer och bilder som illustrationer. Riktigt starkt blir det med den stora marschen mot Nazisterna i Malmö är över 12 000 slöt upp medans Mikael sjunger.

En av hans mest kända låtar är Flickan och Kråkan som här illustreras med Oscar Cleves tavla som inspirerade honom att skriva låten. En låt som jag alltid blivit berörd av och att höra Mikael själv sjunga den live är mäktigt. Likaså den fina ”Mitt Hjärtats Fågel” som han sjunger med Edda Magnason.

Folkoperans orkester är med och spelar i de flesta låtarna och det blir väldigt stämningsfullt och mäktigt och storslaget att höra Wiehes sånger uppbackade på det sättet.

Det här är en musikföreställning som berör mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Är själv inget jättestort Wiehefan men har alltid gillat en del av hans sånger. Men här får låtarna en annan dimension och det är en intressant resa i nutidshistorian som framförs med mycket värme. Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

”… har du sett världen” spelas till den 27 april på Folkoperan.

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/58?_ga=2.194868270.2034842095.1555178205-828610159.1544268141

 

 

Legally Blonde, 12 april, Maximteatern

Avgångsklassen 2019 på Stockholm Musikalartist Utbildning sätter spelar under två kvällar musikalen Legally Blonde. Legally Blonde är en prefekt musikal att sätta upp för en avgångsklass eftersom den handlar om juridisk studenter på Harvard så det är rätt åldersgrupp som spelar den. Ibland blir det lite trist när någon som är 30 ska spela en college/universitetsstudent men det problemet har man inte här. Slutscenen med avgångstal och jublet att ha klarat sin examen känns extra glädjefyllt.

Det är snart 10 år sedan jag såg Legally Blonde i London första gången och sen har jag även sett den i Malmö med bland andra Linus Wahlgren och Andreas Lundstedt. Det är en sån där härlig feelgood musikal som man kan se flera gånger bara för man blir så glad av den. De unga musikalartisterna hade verkligen en härlig energi på scenen och fick hela publiken att jubla, må bra och lämna Maxim med ett stort leende på läpparna.

Legally Blonde bygger på filmen där Reese Witherspoon spelade den blonda Elle Woods vars pojkvän Warner gör slut med henne innan han ska börja på Harvard. Anledningen att Elle inte längre passar in i hans framtidsplaner. Men Elle ger sig inte, hon pluggar hår och mot förmodan så lyckas hon bli antagen på Harvard. Men då har Warner redan skaffat sig en ny mer passande flickvän. Elle fortsätter sina studier med hjälp av sin nye vän Emmett och blir en av de bästa i klassen och lyckas därmed knipa en av de åtråvärda praktikplatserna hos professor Callahan och de får uppgiften att bistå Callahan i rättegången där Brook, en fitnessinstruktör, står åtalad för mord på sin man. I den här uppsättningen har man låtit Callahan vara en kvinnlig professor. Så ska Elle vinna tillbaka Warner eller ska hon inse att han inte är något att ha och bli en stark och självsäker kvinna istället?

Genomgående är det bra sång- och skådespelarprestationer av studenterna. Emelie Singbrant som Elle växlar bra mellan att vara dum blondin till att vara den som löser fallet de hjälper Callahan (Josefin Airaxin) med. Den sliskige och självupptagne Warner spelas av Teodor Wickenbergh, som jag tidigare sett i Jesus Christ Superstar och Spring Awakening, och han imponerade lika mycket ikväll. Den snälle och lite tafatte Emmett spelas av Anton Eriksson. En av de mindre rollerna är UPSbudet Kyle (Oscar Wells) och även om det är en mindre roll s så får han hela publiken att jubla när han rör sig över scenen. Om PostNord hade den typen av brevbärare skulle de inte ha några problem med sina leveranser.

Det här är inte en musikal med en massa storaslagna dansnummer men det finns ett par där studenterna får visa på sina danskunskaper också. Imponeranda är hoprepsnumren med Brook och hennes adepter.

Musiken av Laurence O´Keefe och Nell Benjamin är glad och medryckande och många i publiken gick nog och nynnade på ”Oh my good” när de gick från Maxim. Och den sammanfattar rätt bra hur jag upplevde den här uppsättningen ”Oh my good, det här var bra och en väl spenderad fredagkväll”.

Stort Grattis till alla studenter i avgångsklass 2019 för en bra uppsättning av Legally Blond. Jag ser framemot när ni dyker upp på scenen igen!

Skapelsen, Tills döden skiljer dem åt, Premiär, 6 april, Folkoperan, Stockholm

I slutet av 1700talet skrev Joseph Haydn ett oratorium i tre delar om Skapelsen med libretto av Gottfried van Sweiten. Ett mäktigt och vackert oratorium som här framförs av av den underbar Mikaeli Kammarkör, en stor orkester i ledning av Anders Eby och de tre fantastiska solisterna Susanna Stern, Martin Hatlo och Jesper Säll. Tillsammans med skådespelarna Samuel Fröler, Annika Hallin och Ann-Sofie Rase är de ärkeänglar som berättar om och leder oss genom skapelseberättelsen. Skådespelarnas roll i den här uppsättningen är märklig och jag upplever dem inte som särskilt konstnärliga och de bidrar inte på ett positivt sätt utan är mer distraherande. T ex när Skapelsens fullbordande ska firas med glädje, och då framför skådespelarna en orytmisk dans som tar bort fokus från det fina musikaliska. Deras insatser känns större delen överflödiga Att ha Samuel Fröler till att servera champagne till alla på scen känns som att slösa bort hans skådespelartalang. Dessutom är ärkeänglarna svartklädd och tilltufsade och den kostymeringen tilltalar inte mig.

Mellika Melouani Melani har med sin nytolkning, regi och konceptidé utvecklat det klassiska oratoriumet och lyfter fram olika typer av kärleksförhållande som både visas som film i bakgrunden och genom att vanliga människor får komma på scenen och berätta om sina kärlekshistorier. Historier om t ex otillåten kärlek, kärlek där paren har delat på grund av krig och ett trepersonsförhållande. Vissa berör mer än andra. Med det här vill hon visa på hur olika kärleken kan vara och väver in det här i skapelseberättelsen där dessa personer får representera skapandet av människan. Hela föreställningen avslutas med en borgerlig traditionell vigsel på scenen med efterföljande bröllopsvals i foajen.

Den musikaliska delen av den här uppsättningen av Haydns Skapelsen är fantastiskt bra och scenografin är vacker. Intressant att ifrågasätta hur ett kärleksförhållande kan se ut och att kärleken är stark och övervinner krig och lever vidare efter döden. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av regin av skådespelarnas ärkeänglar.

Skapelsen spelas till den 28 april på Folkoperan.

https://www.folkoperan.se/pa-scen/skapelsen

 

 

Vegas i Märsta. 5 april, Kulturumteatern, Märsta

Det är inte mycket som kan få mig att åka till Märsta en fredagskväll, men när Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna under ledning av Janne Radesjö, intar Kulturumteatern i Märsta sitt underbara Vegaskoncept, ja då är jag där.

Kvällens konsert bjöd i stort sett på samma låtar som när de körde Vegas i Vitan i somras, men vad gör det när det är sådana bara låtar. Det finns inte en enda låt i programmet som jag inte vill höra. Allt är så otroligt bra och jag njuter för fullt hela tiden. Karl, Joachim och Rennie är fullfjärdrade entertainers och har röster som är som gjorda för den här typen av låtar. Deras röstregister ligger helt rätt. De förstärker och kompletterar varandra i t ex Let the Good Times Roll och My Way. Deras kärlek till den här musiken och att sjunga tillsammans genomsyrar hela konserten.

Rennie Mirro har sån energi och svårt att vara still och får ju utlopp för det i I got Rythmen. Men han visar också att han kan fokusera helt och hållet på sången i ”I who have nothing” där han står rakt upp och ner och med en stark inlevelse förmedlar smärtan i den sången.Karl Dyall är ju precis som Rennie en sång och dansman och det är så kul att de plockar in lite dans och stepp. De är ju vår tids Gene Kelly och Fred Astaire och gör en rolig och underhållande svensk version av The Babbit och The Bromide. Karl får verkligen hela publiken att må bra i Feeling good. Joachim Bergström är inte riktigt lika dansant som Rennie och Karl men röstmässigt så ligger han i topp. Hans Mac the Knife blir jag aldrig trött på att höra. Sammetlen mjuk röst.

Tre stiliga män i välsittande eleganta kostymer med flugor, underbar röster, uppbackade av välspelande Blåsarsymfonikerna och med underbara låtar har verkligen förgyllt den här fredagskvällen för mig.

Songs from the Shows, 3S Company, 30 mars, Engelska Kyrkan, Stockholm

Underbar vårdag med sol och värme, så det blev en härlig tur till Djurgården där första körsbärsblommorna började slå ut och Magnolians knoppar har börjat visa sig. Men ju närmare konsertstart desto mer moln blev det på himlen så det kändes rätt bra att bege sig in i Engelska Kyrkan för att lyssna på underbara musikallåtar. För även om nu inte engelsmännen kan få till det med Brexit så är det något de kan så är det musikal. Engelska kyrkan är en liten fin kyrka i gotisk stil som för tankarna lite till riddarfilmer som Ivanhoe och borgar med stora stenvalv. Så för en stund förflyttades man till England och fick en musikalkonsert med känsla av West End.

3S Company består av Faye Austin-Nordin, Kimberley Akester och Erika Dittmer. Både Faye och Kimberley har spelat i olika uppsättningar på West End och Kimberley sjöng på Drottning Elisabeths 90-års firande. Konserten bjöd på en bra blandning av musikallåtar ur Chicago, My Fair Lady, Mary Poppins, Les Miserable, Chess, Mamma Mia, A Star is Born och The Greatest Showman. Ett gediget program med tanke på att konserten knappt var cirka 80 minuter lång. Förutom 3S Company var även två väldigt duktiga körer, The SIS PTA Choir och The VRG Vocal Group, med. Slutnumret ”A Million Dreams” med bägge körerna och 3S Company blev väldigt mäktig och på publikens begäran fick de sjunga den en gång till.

Sammansättningen av låtar var som sagt väldigt bra. Faye Austin-Nordin gjorde en fantastisk känslosam version av I Dreamed a Dream från Les Miserable. Erika Dittmer gjorde en väldigt finstämd Where I wanna be från Chess. Det är inte ofta man hör den med en kvinnlig musikalartist eftersom det är Anatolij sång, men utplockad ur sitt sammanhang och med en kvinna som sjöng den fick den en annan innebörd. Oväntat låtval men väl förvaltat. Mary Poppins är en favorit och det är inte så ofta som t ex den fina Feed the Birds tas med på musikalkonserter, så det tyckte jag var lite extra kul. Faye, Kimberley och Erikas röster kompletterar och förstärker varandra bra och blir en fin helhet när de sjunger tillsammans och de ger plats till varandra att få glänsa in sina solnummer. Bra arrangemang på låtarna också med lite personlig touch här och där. Kan varmt rekommendera att ni håller utkik efter 3S Company!

 

 

 

Bedlam, Reading, 19 mars, Playhouse Teater

Har ni inte varit på någon Reading på Playhouse Teater kan jag verkligen rekommendera det. Ett ypperligt tillfälle att få ta del av en nyskriven pjäs som framförs på engelska av skådespelarna. De repeterar bara samma dag och sen läser/spelar de upp pjäsen som en radioteater med publik. Pjäserna är oftast väldigt nya och har bara spelats i New York eller i London. Kvällens pjäs Bedlam av Zayd Dohrn är till och med så ny att den hittills bara har uppförts som readings på några ställen.

Bedlam handlar om Sam (Lukas Larsson) som under en resa på tunnelbanan blir vittne till hur den hemlöse Kevin (Antonio Tengroth) blir misshandlad av ett pojkgäng. Sam tar med sig Kevin hem för att plåstra om honom och för att ge honom någonstans att bo över natten. Sam är en kille med psykiska problem och upplever världen och människorna runt honom på lite andra sätt än andra. För honom är han och Kevin redan vänner, till och med bästa vänner. Hans vän Deanne (Karoline Furberg) och hennes kompis Lily (Amelia Clay) kommer förbi på kvällen innan de ska gå ute på stan och de är lite förvånade att Sam har en kompis hos sig för Sam har inte några vänner. Men Lily blir intresserad av Kevin så de blir kvar och festar med killarna. Sam berättar för Deanne hur han och Kevin träffades och även om Deanne tycker att Sam handlat rätt som tagit hand om Kevin är hon inte lika säker på att det är helt ofarligt att låta honom bo kvar. Även Lily blir tveksam till Kevin när hon några dagar senare får veta att han är hemlös. Sams överbeskyddande mamma Hannah (Erika Dittmer) kommer förbi när Sam inte har hört av sig och blir först överförtjust när hon ser att Sam har besök, hon tror till och med att de har ett förhållande vilket gör henne överlycklig. Kan det vara därför som hennes son varit så vilsen? Men när Deanne berättar för henne om vem Kevin är så blir hon än mer orolig. Men Sam upplever det här som det bästa som har hänt honom och han gör allt han kan för att hjälpa Kevin, han vill ta hand om honom och hjälpa till att ordna jobb. Han förstår inte alls varför alla andra är så oroliga.

Playhouse är väldigt bra på att rollbesätta och med Lukas Larsson som Sam så har de verkligen träffat mitt i prick. Har varit på en del readings och skådespelarna brukar alltid vara duktiga, men jag har aldrig sett någon gå så mycket in i sin karaktär som Lukas gör. Sam är en person med psykiska besvär, hyperaktiv och med diverse olika fysiska ryckningar. Lukas har en intensitet som man blir helt fascinerad av. Han hoppar upp och ner på stolen, har ögonryckningar, ryckningar i händerna, trummar med fötterna, ja han använder precis hela kroppen hela tiden. Och blickar som far fram och tillbaka. Replikerna levereras med en säkerhet som om han hade spelat Sam i månader. Så imponerande att han kan leverera på det här sättet på så kort tid. Totalt knockad av hans inlevelse och närvaro. Scenen när han och Antonio Tengroth rappar var för härlig. Karoline Furberg får fram många nyanser i Deanne. Amelia Clay är härlig som den levnadsglada Lily. Erika Dittmer gestaltar Hannah med stor känsla och inlevelse när hon pendlar mellan att vara glad och lättad när hon tror att sonen äntligen har hittat någon han är kär i till att bli den oroliga överbeskyddande mamman som utstuderat gör vad hon kan för att skydda sonen från den där suspekte Kevin. Men Lukas Larsson äger verkligen scenen och det är fantastiskt att se det i en reading. Hur bra skulle han inte vara i den här rollen om den sattes upp på riktigt? Är det någon reading jag har varit sugen att se uppsatt fullt ut så är det Bedlam just för att Lukas är så otroligt bra och övertygande som Sam.

Bedlam är en av de roligaste readings jag varit på. Rappa och roliga repliker, även om det finns ett allvar i bakgrunden med fördomar och hur vi ser på personer vi inte känner. Även skådespelarna hade väldigt kul under pjäsen, flera spontana skratt och mycket leenden när de iakttog varandra.

Frågan är nu om Playhouse ska bli den första teater som sätter upp Bedlam som en pjäs? Ja det får tiden utvisa.

Nästa reading är Downstate den 9 april.

https://www.playhouseteater.se/downstate-9-april.aspx