PRYDH, premiär, 19 februari, Playhouse Teater

PRYDH är en relationskomedi av Anthony Neilson och redan när Jessica (Louise Ryme) och Jens (Peter Eggers) kommer insläntrande på scenen så slår de an en varm ton med stora leenden på läpparna och ett välkomnande kroppsspråk. För det är så att vi i publiken är inbjudna att vara med på det stora som ska ske ikväll. Paret har varit tillsammans i nio år och ikväll har de nämligen bestämt sig att nu ska de äntligen ha sex efter att de inte har fått till det på 14 månader och 4 dagar. Men nu är det dags! Under ca 75 minuter så blir vi indragna  deras relation och till en början är det rätt lättsamt och kärvänligt. Ingen vill lägga skulden på den andra för att de glidit ifrån varandra och börjat värna om sin egen integritet och att visa respekt för den andre. Men sakta så börjar de skala av lite mer och närma sig vad som kan ha varit tillfället när de ”tappade bollen” och sakta började förändras i relationen.

Handlingen drivs framåt på ett finurligt sätt med den raka och roliga dialogen mellan Jessica och Jens och förtroliga monologer där de berättar för publiken om vad de tänker egentligen och då hör inte den andre vad som berättas. Ett bra grepp att få publiken att känna sig mer som en del av pjäsen och bli mer närvarande. Lite som att vi är en terapeut som de pratar om sin relation med.

Både Louise och Peter är väldigt nyanserade i sin repliker som understryks med små gester, blickar och ansiktsuttryck. I vissa stunder bygger de upp stämningen med en tystnad och lite genanta spända leenden. Ämnet kan ju upplevas som lite känsligt och genant men de balanser hela tiden på rätt sida så det gränsar lite till att det kan bli aningen genant och nära, men aldrig plumpt. De belönas av publiken av en blandning av lite genanta fniss i början men som sen övergår det till mer hjärtliga och varma skratt. En hel del repliker är helt oväntade och blir lite förlösande skratt. Det är en rolig pjäs och det är så kul att se en relationspjäs där det finns en värme och kärlek mellan karaktärerna. Det är tydligt att man vill varandra väl även om man halkat lite snett i relationen. Annars är det så vanligt med relationsdrama som fylls med bitterhet och kränkningar och det är rätt tröttsamt att se hur bra skådespeleri det än är. Nej tacka vet jag den här typen av relationspjäser som genomsyras av kärlek och värme och där man lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Prydh spelas på Playhouse till den 28 mars.

Coraline, 16 februari, Folkoperan, Stockholm

Coraline är en opera som vänder sig till den yngre publiken och är baserad på Neil Gaimans roman Coraline. Den har liknats vid en modern Alice i Underlandet. Coraline (Robyn Allegra Parton) flyttar till en ny lägenhet med sin mamma (Jaqueline Miura) och pappa (Fredrik Zetterström). Hon har det rätt tråkigt i den nya lägenheten. Det regnar ute och hon får inte gå ut för sin mamma. Hon hälsar då på sina grannar Mr Bobo (Ulrik Qvale) som är dirigent för en musorkester och Miss Spink (Hillevi Martinpelto) och Miss Forcible (Ingrid Torbiasson). Men hon fortsätter att ha tråkigt, men så är det den där konstiga dörren i lägenheten som det är en tegelvägg bakom. Så börjar hon höra röster av spökbarn (Lovisa Sandenskog och Helig Reynisson) om att hon är i fara och hon varnas för att öppna dörren. Föräldrarna är upptagna med sina jobb och så tar nyfikenheten över. Hon öppnar dörren och helt plötsligt befinner hon sig i en spegelvänd värld. Där finns även mamman och pappan men de är inte samma. I den här världen har alla människor knappar till ögon och man kan tydligen få allt man önskar sig. Men är det så bra som det verkar? Mamman verkar lite väl mycke. Hon återvänder till sin vanliga värld bara för att hitta att hennes mamma och pappa är borta. Hon inser att hon måste tillbaka till den konstiga och skrämmande världen för att rädda dem!

Musiken är skriven av Mark-Anthony Turnage och den är väldigt modern och bitvis lite skränig och jag saknar en tydlig melodi i den,  men det finns stunder då den förstärker den kusliga känslan i berättelsen. Texten är skriven av Rory Mullarkey och översatt av Carin  Bartosch Edström som smugit in lite roliga referenser som ”Gott Gott i gott gott” till den äldre publiken. Språket är lättsamt och till största delen är det rätt lätt att uppfatta vad de sjunger även för en som inte är helt van att gå på opera. Det är ju alltid en utmaning att gå på opera om man inte är van för det kan vara svårt att höra vad som sjungs. Men det finns ju alltid textning som man kan få stöd av. Eftersom man vänder sig till en yngre publik så kan det ju vara svårt för dem att hinna med att läsa så det är ju viktigt att berättelsen kommer fram i sången. I vissa delar är det lite svårt att höra vad brittiska Robyn Allegra Parton sjunger men det är ju inte så konstigt eftersom hon inte kan svenska utan lärt sig det för att sjunga just Coraline som hon sjöng på The Opera House i Covent Garden när den uruppfördes 2018. Övriga som t ex Fredrik Zetterström sjunger kraftfullt och välartikulerat.

Det är en intressant uppsättning som man blir mer och mer engagerad i, men bitvis känns den lite lång och kunde ha kortats ner lite för att hålla uppe tempot. Har man barn från 9 år som gillar Fantasy och lite udda berättelser så kan det här vara ett sätt att introducera dem till opera.

Coraline spelas till den 8 mars.

Annie, Premiär, 15 februari, Intiman

Annie är en av de mest älskade och klassiska familjemusikalerna och den sattes upp första gången 1979 i Sverige med Pernilla Wahlgren som en av de alternerande Annie. Den rollen axlas nu av Juliette Glader och Kimberly Rydberg och i kvällens premiär var det Juliette som charmade hela publiken med sin glada, positiva och energifulla Annie. Hon både sjunger och dansar som en fullfjädrad musikalartist. Vill hon bara själv fortsätta att stå på scen så tror jag att det är en tjej som kommer att dyka upp i musikaler länge framöver. Blev väldigt imponerad av alla barn som spelar barnhemsbarnen som verkligen är med och lyfter den här uppsättningen tillsammans med övriga i ensemblen till en musikal av hög och jämn nivå.

Annie utspelas under depressionen på 30-talet i USA men trots det genomsyras musikalen av glädje och positivitet, tack vare Annies sätt  att se på livet. Hur illa det än är så kan man alltid vända det till något bra. Även om man bara har tidningar till lakan, ja då har man ju nåt att läsa i sängen osv. Motpolen till Annie är Miss Hannigan, barnhemmets föreståndarinna. För henne är allt bara trist och tråkigt, men en underbar karaktär i musikalen. Det retar henne enormt när Annie får chansen att bo i två veckor över julen hos världen rikaste man Mr Warbucks (Kristian Ståhlgren) och hand assistent Grace Farrell (Elin Bemark).

Annie är en klassisk musikal med mycket sång och dans och det är väl få musikalälskare som inte har hört Tomorrow/Imorgon som här sjöngs med stor intensitet av Annie. Härliga stora ensemble dansnummer i klassisk musikalanda. Till och med ett steppnummer i varje akt. Koreograferna Daniel Larsson och Emil Söder hade lagt dem på exakt rätt nivå för att få till den där musikalkänslan man vill ha som publik och det jublades mycket över alla dansnummer.

Den här uppsättningen av Annie sätter verkligen Stockholm på kartan som en stark musikalstad tillsammans med de övriga musikalerna som går just nu och som visar vilken bredd vi har på musikalartister och att det hela tiden fylls på med nya unga talanger.

Annie spelas på Intiman till den 19 april. Ta med hela familjen och gå och titta på den!

 

 

 

Instant Playhouse 2020, 2 februari, Playhouse Teater, Stockholm

Blivit en trevlig tradition att gå och se Instant Playhouse. Är faktiskt en av de saker som jag alltid har koll på när biljetterna ska släppas och det är alltid lika spännande att se vilka skådespelare, manusförfattare och regissörer som ska vara med och vad de ska lyckas skapa på den korta tid de har på sig.

I år är det verkligen ett riktigt starkt gäng som är med som t ex Per Naroskin och Maria Blom på manus, Anders Albien regi och på skådespelar sidan t ex Magnus Krepper, Ceclia Frode, Katrin Sundberg, Rakel Wärmländer, Charlie Gustafsson, Anton Lundqvist och Ruben Salamander. Kort sagt en väldigt bra blandning på skådespelare som på väldigt kort tid ska lära sig en helt nyskriven 20 minuters lång pjäs. Till det kommer de som jobbar med kostym, scenografi, ljud och ljus mm och en orkester! Tillsammans får de ihop 5 st olika pjäser med tre skådespelare i varje. I år fick alla manusförfattare en strof från en känd dikt att jobba fram sitt manus från. Alla skådespelare var helt suveräna i sina pjäser och dagen bjöd på en hel del skratt.

Först ut var Bengt Ohlssons ”När det skymmer”. En rätt allvarlig pjäs om en mor (Britt Louise Tillbom) som bjudit in sin son (Alexander Öberg) och dotter Klara (Jessica Liedberg) till ett café för de har ju inte sett sen Klara skilde sig. Hur mår hon nu egentligen? Var ett familjesamtal som nog många kan känna igen sig i. Välspelat men det saknade en liten knorr tycker nog jag.

Nästa var Per Naroskins ”Inspirationsföreläsning” om två tjejer (Hanna Ardéhn och Sandra Redlaff som väntar på att bli hämtade efter föreläsningens slut. Medan de väntar börjar de diskutera föreläsningen och hur typiskt det är att det är en man som föreläsare för en publik som till största delen består av kvinnor. De avbryts av en man (Magnus Krepper) som de inte sett men som de uppmärksammar när han skriker till av smärta pga ryggont. Det utmynnar i ett intressant samtal och många skratt. Och en hel del igenkänning här också med inspirationsföreläsningar som kanske inte ger så mycket nytt jämt.

Den sista innan paus var Maria Bloms ”Gangster”. Rapparen (Måns Clausen) håller på och över med sitt band när hans mamma (Katrin Sundberg) kommer instörtande och stör och uppriven förklarar att nu har den där Pernilla Wahlgren lagt sig i planering av hennes bästa väninnas 60-års kalas. Hur ska hon nu kunna mäta sig med Pernilla??!! Samtidigt kommer städerskan (Cecilia Frode) in och ska börja dammsuga. Det visar sig att hon har en fotboja för hon har skjutit en man får vi höra i den slutliga rappen som hon framför. Många roliga repliker och fantastiskt skådespel av de tre.

Efter paus var det dags för Wimbledon av Sofia Fredén. En åldrande chef (Samuel Fröler) beklagar sig för sin HR-chef (Rakel Wärmländer) över den unga Sanna (Happy Jankell) som han inte förstår. Sanna i sin tur tycker att det är Chefen som är en stofil och inte vill ändra sig. HR-chefen vacklar lite mellan de båda men blir smickrad och inspirerad av Sanna när hon börjar prata om att man ska ta långa pauser som lejon. Kanske något hon skulle skriva en managementbok om? Ja de två kvinnorna går samman och lyckas utmanövrera den gamle chefen. Men inte utan en vild svärdscen! Även den här pjäsen var riktigt rolig och välspelad.

Sist ut var Gertrud Larssons ”Rosor i ett sprucket krus”. En pjäs som till en början ser ut att bli allvarlig då en man (Reuben Sallmander) ställer sig vid kistan av sin döda fru. Han ber sin äldsta son Martin (Anton Lundqvist) komma fram och hålla det första talet. Martin är en strikt lite blyg son och håller ett rätt tråkigt traditionellt tal. Sen är det dags för lillebror Nisse (Charlie Gustafsson) som precis kommit hem från USA där han håller på att bygga upp en artistkarriär. Han har tonsatt sin mammas favoritdikt som börjar finstämt men i refrängen blir lite vildare. Bröderna har aldrig dragit jämt och det gör de inget att dölja på begravningen. Det slungas anklagelse om vem som bär skulden till mammans, var det för att Martin dragit till USA, eller var det medicinernas mot smärtorna som Martin beställt på nätet och som hon nog tog en överdos av, eller var det pappans som hade skulden för det vara han som körde över den heldragna linjen så de krockade med en lastbil som orsakade hennes skador? Som sagt det kan låta som en allvarlig pjäs, men den var så kul. Skådespeleriet, leveransen av replikerna och mimiken var helt perfekta! Och allt avslutades med en galen dans till Frödings dikt, med allsång av publiken. Många helt oväntade skratt!

Alla pjäser inramades av en väl vald sång som framfördes av Josefin Kristiansson tillsammans med Christoffer Holmström, Tobias Johansson och Johan Hedeland. Scenografin var enkel och effektfull, bra kostym, ljus och ljud satt som det skulle. En helt igenom väldigt proffsig uppsättning.

Det är med glädje man betalar biljetten till Instant Playhouse för förutom att man får se bra och roliga pjäser så går ju också alla intäkter till ett välgörande ändamål. I år till Läkare utan gränser och man hade fått ihop ca 250 tkr på biljettintäkter som sedan Roger Akelius dubblerar så ca 500 000 till Läkare utan gränser. Värt varenda krona!

Kan varmt rekommendera att ni går på Instant Playhouse nästa år. Ser redan framemot det!

Vegas på Musikaliska, 1 februari, Musikaliska, Stockholm

Vegas i Vitan är ju en sommarfavorit och en gråmulen februaridag behöver man ju bli lite påmind om sol och värme. Och vad är då bättre än att återse Vegasgänget fast den här gången inne på Musikaliska. Även vädret blev mer och mer soligt under dagen och när det var dags att bege sig in strax före 15 så var det sol och blå himmel.

Blåsarsymfonikerna under ledning av Joakim Hallin tog plats på den fina scen tillsammans med Rennie Mirro, Karl Dyall och Joachim Bergström och Let the Good Times Roll inledde ett pärlband av underbara låtar framförda av dessa män med de magiska sammetssmekande rösterna och Blåsarsymfonikerna som spelar fantastiska bra. Rennie släpper loss i I Got Rhythm. Karl och Joachims duett på Fever är så cool och smäktande. Karls hyllning till sin pappa med Alfie är lika fin och stämningsfull som i somras och man blir så berörd av hans berättelse om sin pappa.

I pausen har steppskorna kommit på och Kalle och Rennie steppar loss till publikens jubel. Och även Blåsarsymfonikerna bjuder upp till musikalisk dans med fyra danser från West Side Story.

Det är ju inte bara för att de sjunger helt underbart som gör att det blir en magisk stämning, utan också att de bjuder så mycket på sig själva. Mellansnacken svävar ibland ut någonstans och det är så härligt att de inte håller sig strikt till ett manus utan låter det bli som det blir. En härlig kemi och mellan killarna och Blåsarsymfonikerna och det märks att det har kul på scenen tillsammans och det sprider sig till hela publiken.

Konserten avslutas med ett Nat King Cole medley där man verkligen njuter för fullt. När Rennie börjar sjunga på Smile då sitter hela publiken med ett stort leende på läpparna och sen när Joachim tar vid med Unforgettable då instämmer säkert alla i att det har varit en oförglömlig eftermiddag med Vegas på Musikaliska.

Det är inte så ofta som man får möjlighet att se de här tre killarna på scen samtidigt men det är två konserter i morgon (2 februari) och det finns lite biljetter kvar så passa på!

Pernilla Wahlgren har Hybris, 24 januari, Lilla Cirkus, Stockholm

Pernilla Wahlgrens 50-årsfirande i showen Kort, Glad och Tacksam var en succé utan dess like och svenska folket fick aldrig nog av att vara med och fira henne. Och trots eller tack vare ca 140 000 sålda biljetter fick inte Pernilla nog heller, utan hon fick Hybris! Sista showen hann knappt sluta innan hon slänger fram ett nytt manus till sina vänner Hanna Hedlund, Kim Sulocki, Måns Nathanelson och Ola Forssmed. Ja det är precis där som hennes nya show Pernilla Wahlgren har Hybris tar vid. De stackars vännerna får snällt ringa hem till sina familjer och förklara att de kommer nog inte hem ikväll heller. Men stackars Kim har inte någon familj och numren till vännerna fungerar inte längre, Olas barn känner inte igen honom utan tror det är någon ful gubbe som ringer. Att vara på turné med Pernilla har tydligen ett högt pris! Pernilla tackar sina vänner för deras insatser, ett tal som hela tiden avbryts av olika sponsringsmeddelande. Vännerna vill så gärna komma hem så de kommer på idén att de måste hitta en man till Pernilla och showen igenom får vi sen följa hur de försöker hitta någon till Pernilla och ta reda på vad det är hon egentligen vill ha. För alla som var och såg poddshowen på Göta Lejon så vet ni precis vad Pernilla vill ha. Så roligt nummer när hon och hela gänget sjunger om det. En sång som de inte vågade ha med i Kort, Glad och Tacksam men som de nu kände sig mogna att ha med. Från poddshowen har de också med när Pernilla är med i ett dejtingprogram. Finns några favoritfigurer i repris som kommer tillbaka också, men vilka får ni se när ni ser showen.

Det är en väldigt rolig show och man skrattar i stort sett hela tiden åt och med dessa fem komiska genier. Timing i replikerna är perfekt. Ibland behövs inga repliker utan kroppsspråken och ansiktsuttrycken säger allt. Kläderna förhöjer också komiken i alla nummer. När Kim, Måns och Ola klär sig till kvinnor så är det inte för att de ska bli en perfekt kvinna utan det får sticka ut en hårig bringa och de verkar ha så kul när de gör det. Även om det är Pernilla Wahlgrens show och hennes liv som artist, dokusåpastjärna och sponsrad influenser som är i fokus så är det i mångt och mycket en ensemble show, för vad är en person utan sina vänner? Det som gör att det blir så kul är just samspelet mellan alla, och hur de driver med varandra och sig själva med så mycket värme och kärlek. De kompletterar varandra på ett underbart sätt. En och annan kändis skojas det också om, men även det görs ju på ett väldigt humoristiskt och varmt sätt.

Det är en galet rolig show om en singelkvinna som är 52 år med allt vad det innebär. Pernilla har en självinsikt som få och bjuder på sig själv otroligt mycket i den här showen. Som hon själv säger i showen så är hon som en lök som skalar av lager för lager av sig själv och hon gör det inför en publik som skrattar med henne. Det är proffsigt och snyggt och allt avslutas men ett girlpowernummer med Spice Girls.

Än en gång visar det här gänget att de är Sveriges bästa och mest kompletta komedigrupp (även om de formellt inte är en komedigrupp) men de har allt. De kan sjunga, dansa och leverera skämt på ett sätt som även om det är vulgärt och utmanande aldrig känns plumpt och billigt, det är bara roligt och skratten är hjärtliga!

Hybris-showen spelas i Stockholm och runt om i landet under hela 2020 så vill ni ha en kul kväll ska ni absolut se till att skaffa biljetter!

PERNILLA WAHLGREN HAR HYBRIS

 

Årets vinnare i Regional Awards Broadwayworld.com 2019

Nu är 2019 års vinnare i Regional Awards Broadwayworld.com utsedda. Publiken har röstat och i år är det Matilda the Musical på Malmö Opera som har tagit storslam!

Best Musical
MATILDA THE MUSICAL – Malmö Opera

Best Actress in a Musical
Anna Heerulff Christiansen, Matilda Gross, Eva Jumatate, Alice Jönsson – MATILDA THE MUSICAL – Malmö Opera

Best Choreography (Professional)
Miles Hoare – MATILDA THE MUSICAL – Malmö Opera

Best Costume Design (Professional)
Astrid Lynge Ottosen – MATILDA THE MUSICAL – Malmö Opera

Best Lighting Design (Professional)
Palle Palmé – EN VÄRSTING TILL SYSTER – China Teatern

Best Play
SHAKESPEARE IN LOVE – Kulturhuset Stadsteatern

Best Actress in a Play
Sofia Ledarp – SHAKESPEARE IN LOVE – Kulturhuset Stadsteatern

Best Actor in a Musical
Nils Axelsson – DJUNGELBOKEN THE MUSICAL – Stockholm Waterfront

Best Actor in a Play
Adam Lundgren – HAMLET – Dramaten

Theater of the Year
Malmö Opera

https://www.broadwayworld.com/sweden/article/Winners-Announced-For-2019-BroadwayWorld-Sweden-Awards-20200117

 

Konsert, Musikal och Bio 2020

 

Musikal

  1. Coraline, 16 februari, Folkoperan
  2. Annie, 15 februari, Intiman, Stockholm
  3. Så som i Himmelen, 13 februari, Christoffer Wollter som Daniel, Oscars. Stockholm
  4. Så Som I Himmelen, (Annika Edstam som Gabriella), 26 januari, Oscarsteatern, Stockholm
  5. Häxorna i Eastwick, 16 januari, Cirkus Stockholm

Konsert

  1. Vegas på Musikaliska, High Society, 1 februari, Musikaliska, Stockholm
  2. Martin Stenmarck, Hitsen och Hjältarna, 10 januari, Rival, Stockholm

Teater

  1. PRYDH, premiär, 19 februari, Playhouse Teater, Stockholm
  2. Katt på hett plåttak, 11 februari, Maxim, Stockholm
  3. Instant Playhouse, 2 februari, Playhouse

Show

  1. Pernilla Wahlgren har Hybris, 24 januari, Lilla Cirkus, Stockholm

Bio

  1. Min Pappa Marianne, förhandsvisning, 12 februari
  2. Jojo Rabbit, 30 januari
  3. Unga kvinnor, 28 januari
  4. 1917, förhandsvisning, 27 januari
  5. Knives out, 8 januari
  6. En del av mitt hjärta, 2 januari

Övrigt

  1. Bli Hälsoklok med Lofsan, 29 januari, Scala Teatern, Stockholm

Martin Stenmarck, Hitsen och Hjältarna, 10 januari, Rival, Stockholm

Konsertåret 2020 har nu dragit igång och först ut blev Martin Stenmarck. För två månaders såg jag den här konserten i Linköping som var den andra konserten på turné och ikväll är det dags för den näst sista. Under den här tiden har både bandet och mellansnacket blivit tightare och det känns som att tempot är högre, även om det var bra ös även i Linköping. Martin är full av energi och rör sig över scenen i stort sett i alla låtar. Med något enstaka undantag är det samma låtar som i Linköping men där avslutades den lite mer stillsamt med en mäktig version av My Way. Men här hade man rocktemat ända in till slutet.

Jag gillar upplägget av konserten där han blandar sina egna låtar med covers på låtar som på något sätt har format honom. Martin är några år yngre än vad jag är, men de låtar han har valt är ju såna om även jag har många minnen till som t ex Alphavile och deras fantastiska Forever Young. Elvis spelades hemma och Springsteen har ju varit en av mina stora idoler hela livet. När Martin sjunger Born To Run kan jag ju inte låta bli att tänka på att jag för nästan två år sen hälsade på Springsteen när vi var på Hello Dolly i New York samtidigt. Men det största minnet från den här konserten kommer nog att vara Martins cover på Billie Eilish Bad Guy som han ikväll sjöng med sin dotter Ida. Så härligt att se att Martin musikmässigt har inspirerats av sin dotters musiksmak och den energi de hade på scenen när de sjöng den tillsammans.

Det är snyggt ljus och bildspel rakt igenom även om jag hade oturen att sitta så jag fick starka spotlights rakt i ögonen under i stort sett hela Sjumilakliv vilket gjorde det lite jobbigt att ta in den låten fullt ut.

Verkligen kul att se en konsert med Martin igen då det var ett tag sedan han var ute på turné och jag hoppas att det inte dröjer för länge innan han gör något nytt.

 

Året 2019 i listform

Dags att summera 2019 som är sista året på det här decenniet. Ett rekordår för mig när det gäller kulturella evenemang. Varit på musikal 38 gånger i år, 23 teaterbesök, 36 konsert/show, två dansföreställningar och sju lite annat blandat. Totalt 106, vilket blir mer än 2 saker i veckan och då har jag inte tagit med vanliga biobesök. Som så många andra år är det Peter Jöback som jag sett mest men så har han ju varit väldigt produktiv i år. Det som skulle varit en engångskonsert av Humanlogyskivan i Göteborg växte och blev en sommarturné, så Häxorna i Eastwick och så spelade han in den fantastiska känslomässiga filmen ”Jag kommer hem igen till Jul” som jag hade förmånen att se en pressvisning av. Det var helt fantastiskt att se Häxorna i Eastwick växa fram från första publikrepet som inte började bra eftersom de inte kunde få upp ridån, men när den väl kom upp så blev det en flygande succé. Så kul att se hur mycket som ändrats och tightas till. Men personligen hade de gärna fått behålla det långa applådtacket. Och sen att vi på premiären fick en kort pratstund med självaste Cameron Mackintosh är något jag aldrig kommer att glömma. Kommer inte heller att glömma den makalöst bra konsertversionen av Les Miserable som jag såg två gånger samma dag. Matinen med John Owen Jones som Jean Valjean och  på kvällen Alfie Boe, i bägge var Michael Ball Javert. Hann också med att se Les Miserable med original scenografin med vrid scenen en sista gång i London innan den togs ner för att de skulle renovera teatern. Så två resor till London blev det med fullspäckat musikalschema förstås.

Sommaren bjöd på lite blandat väder och vi såg Peter Jöback i sol på Parksnäckan och sen i regn i Dalhalla. En helt underbar varm och skön sommarkväll inramade Stadion när Gyllene Tider äntrade scenen i sin ”sista” turné GT40 och hela Stockholm sjöng med i Sommartider. Soligt var det på Sund Nergården när ”Från Broadway Till Duvemåla” hade liten smygpremiär på höstturnén men vad hjälper det att solen skiner när åskan slår ner i Trosa och slår ut strömmen ända bort till Sund. Ja, det är ju den officiella versionen av strömavbrottet men vi som var där vet ju att det var Alexander Lycke som tog en väldigt hög ton som berörde utrustningen så mycket att den inte orkade med mer. Ja, Sund Nergården är ett måste på sommaren, ett paradis helt enkelt. Och vad vore sommaren utan Vegas i Vitan? En tradition som kommer att hållas även 2020.

Men 2019 har ju också varit ett år då samhällsklimatet blivit hårdare och SD vinner mer och mer sympatier vilket är så skrämmande. Det är något som flera uppmärksammar och det är så viktigt att folk vågar säga ifrån, men hemskt att t ex Sarah Dawn Finer ens ska fundera på om hon vågar ha en konsert i Stockholm den 30 november? Sarah en av de bästa rösterna i Sverige och en sån förebild för alla tjejer och kvinnor i Sverige, att hon ens ska slås av tanken att hon kanske inte ska ha en konsert i Stockholm den 30 november? Och Anders Ekborg tog också upp det under sin julkonsert när han säger att det är tack vare musikskolorna som vi kan njuta av dem på scenen. Nedskärningen av musikskolorna är ett stort hot mot det fria Kultursverige.

Helen Sjöholm var gäst på Anders julkonserter och i slutet av den konserten bjöd de på ett sånt där ögonblick när man slutar att andas och har fullt fokus på det som händer på scenen. Helt magiskt att efter så många år äntligen få höra och se ”Här Har Du Mig Igen” från Kristina Från Duvemåla med dem. Det är sådana ögonblick som fulländar ett kulturår!

  • Blev mest starstrucked av – Cameron Mackintosh (sitter fortfarande i 😉)
  • Person jag sett flest gånger live – Peter Jöback (i år igen)
  • Årets bästa nya musikal – Häxorna i Eastwick
  • Årets mest efterlängtade duett – Anders Ekborg och Helen Sjöholm i ”Här Har Du Mig Igen” från Kristina från Duvemåla, helt makalöst underbart!
  • Bästa musikal baserad på en svensk film – Så som i Himmelen
  • Bästa musikal baserad på en utländsk film – Häxorna i Eastwick
  • Årets farväl – Les Miserable med originalscenografin
  • Årets musikalfilm – Jag kommer hem igen till jul
  • Största musikalupplevelsen – sett Häxorna i Eastwick växa fram från första publikrep till säsongsavslut.
  • Årets ”amatör/mindre musikal” – All Shock Up
  • Årets inhoppare – Christofer Wollter, som Daniel i Så som i Himmelen
  • Årets konsert – Les Miserable the Staged Concert
  • Förställning jag sett flest gånger – Häxorna i Eastwick 7,5 ggr
  • Bästa på Parkteatern – Vegas i Vitan (varför ändra på ett vinnande koncept)
  • Galnast och roligast – Trassel
  • Bästa familjemusikalen – Ringaren i Notre Dame
  • Årets grupp – Gyllene Tider
  • Mellansnack som berört mest – Sarah Dawn Finer på Wintersongs (i år igen men nu för att hon tog upp oron att spela den 30 november som judinna i det hårdare samhällsklimatet och otäcka SD-vindarna)
  • Somrigaste scenen – Sund Nergården (i år igen, måste bara upplevas)
  • Årets konsertavbrott – Åsknedslag i Trosa som orsakade strömavbrott ända bort till Sund Nergården
  • Årets arenakonsert – GT 40 år
  • Årets soligaste och varmaste konsert – GT 40 år
  • Årets Firande – 30 år som Persson, 3 olika konserter 3 olika skivor
  • Årets Coverband – Peter, Bruno och Matilda (i år igen för Peter och Bruna, de är bara så underbara och väljer bästa låtarna)
  • Nostalgitripp – Gyllene Tider
  • Årets krogshow – Höjdarjullunch på Katalin
  • Juligast – Anders Ekborgs ”En Stilla Jul”
  • Julrysning – O helga natt – Fredrik Zetterström
  • Feelgood – Häxorna i Eastwick
  • Färggladast – Häxorna i Eastwick
  • Årets enmanspjäs – Rocky! Förlorarens återkomst, Teatern under bron
  • Årets teaterprestation – Adam Lundgren i Hamlet
  • Årets välgörenhet – Instant Playhouse på Playhouse Teater
  • Årets inspiratör – Anders Hansen