Mamma Mia, Here We Go Again, 11 juli, Filmstaden Sergel

Jag hade sett att man kunde köpa biljetter till smygpremiären den 11 juli av Mamma Mia – Here we go again så jag slog till på två biljetter. Vill ju ändå se den och kul att se den tillsammans med delar av casten! Även om de nu satt i en annan sal. Men på plats var Björn och Benny, Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård. Christine Baranski, Amanda Seyfried, Lily James, Judy Cramer och Ol Parker. En lång rad kändisar syntes i vimlet också bland annat Janne Schaffer, Carola, Malena Ernman och Tess Merkel.

Mamma Mia – Här går vi igen är en riktig bra film och om du älskar Mamma Mia är jag säker på att du också kommer att älska det här. Berättelsen i Mamma Mia är inte så stark och historien i uppföljaren är ännu svagare, men det spelar ingen roll om när man hör alla underbara Abbalåtar.

Donna (Meryl Streep) dog för ett år sedan och Sophie (Amanda Seyfried) har just renoverat hotellet och håller på med sista minuten arrangemang inför nyöppningen. Sky (Dominic Cooper) är i New York för att lära sig hotellbranschen under sex veckor men har just blivit erbjuden ett fast jobb. Sam (Pierce Brosnan) bor med Sophie. Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) är på väg till öppningsfesten. Men kommer Harry (Colin Firth) och Bill (Stellan Skarsgård) att dyka upp eller är de upptagna med sitt arbete? Parallellt får vi följa den unga Donnas liv från det att hon tar studenten i Oxford till att hon hamnar i Grekland. Den unga Donna spelas av den fantastiska Lily James. I Mamma Mia läser Sophie i Donnas dagbok om hur Donna träffar Sam, Harry och Bill. Här får vi vara med om hur Sophie träffar dem, så det är en upprepning delvis as handlingen från förra filmen. Men det är charmigt gjort. Jag njöt verkligen av hur de flyttar scenerna mellan det förflutna och nutiden och hur de rör sig geografiskt också. T ex när Donna åker upp i rulltrappan på Heathrow och när hon kommer upp i den är hon framme i Paris. Lily James är extremt bra som den unga Donna. Hon hade rätt energi, ett leende som smittar och hon har en bra sångröst också vilket är viktigt eftersom hon sjunger många av låtarna. De unga versionerna av Sam (Jeremy Irvine), Harry (Hugh Skinner) och Bill (Josh Dylan) är alla charmiga men de når inte riktigt upp till Lily James nivå. Men Mamma Mia är främs en historia om starka självständiga kvinnor där männen mer spelar biroller. Kvinnorna får mer utrymme och tar för sig ordentligt.  Ingen kan väl ha missat att man i den här filmen har lagt till en ny stark kvinnlig roll. I slutet av filmen, lagom till öppningskvällen anländer Cher till hotellet som Sophies mormor. Hon gör en primadonaentré och sjunger en mycket bra version av Fernando. Men den mest rörande och minnesvärda låten är vid dopet av Sophie och Skys son Donny, när Meryl Streep sjunger ”My love my life” till Sophie. Efter den var det inte ett torrt öga i hela salongen.

Men ni får inte missa att Helen Sjöholm är med och sjunger i filmen. I en scen med Bill och Rosie spelas Hasta Manana och det är ingen mindre än Helen som sjunger den.

Ofta går man ju medan eftertexterna rullar men det ska ni inte göra för då missar ni den lilla roliga bonusen som är när alla eftertexter är klara.

Det är en rolig och varm film och jag satt med ett leende på läpparna från start till slut och tiden går fort.


 

Stoppa världen – jag vill stiga av, 10 juni, Solursparken, Parkteatern, Vällingby

Solursparken bjuder på strålande sol den här tidiga söndagkvällen och det är ca 27 grader ute. Riktigt så varmt har det inte varit de gånger jag tidigare besökt Solursparken för att se vad Parkteatern har att erbjuda, men sol har det nog varit alla gånger.

Årets musikal är Leslie Bricusse och Anthony Newleys ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Den hade premiär 1961 i London och sattes upp 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Sen dess har låten ”Bygga upp ett stort berg” varit ett av Jan Malmsjös paradnummer. Handlingen är i originalet förlagd till en cirkus, men i Parkteaterns uppsättning har man förlagt handlingen till Östermalm. Lilleman (Albin Flinkas) är en karriärist och opportunist och vi får följa hans liv från ung till gammal. Hans stora plan är att skapa en app som han kan tjäna massa pengar på, en app som kan stoppa världen. Han träffar östermalmstjejen Eva (Jessica Heribertsson) som blir med barn direkt. Och det visar sig dessutom att hon är chefens dotter…. snabbt giftermål och Lilleman stiger i graderna. Själva historien i musikalen känns inte jättestark men den innehåller några förutom ”Bygga upp ett stort berg” några fler riktigt bra låtar som idag är klassiker på egen hand. Det är kul att få höra dem i sitt rätta kontext. En av mina absoluta favoriter är ”What kind of fool am I” som kommer i slutet och Albin Flinkas gör den oerhört bra och då blir man riktigt trollbunden.

Jessica Heribertsson är väldigt bra som Lillemans fru Eva som hela tiden blir med barn och som troget står vid sin mans sida, även om det blir lite fnurror ibland. Jessica spelar också ryskan Anja och amerikanska Ginnie. Albin och Jessica matchar varandra väldigt bra. På scen har vi också Cilla Silvia Gotborg, Anna Sise, Henning Attlin och Petter Skoglund. Inledningvis får Henning och Petter briljera med häftig Parkour inspirerad dans som verkligen är häftig. Det är verkligen ett högt tempo i början när skådespelarna kommer in från alla möjliga håll, kastar sig runt och upp på scenen, cyklar in mm. Genom föreställning är i stort sett alla på scenen hela tiden och det är en hel del läckra dansnummer, signerad Hans Marklund som också regisserat. Handlingen är uppdaterad till 2018 och det är många helt dagsaktuella referenser, som väskhunden Horace som bara gläfser, caffelattedrickandemammor/pappor, Lilleman som i slutet ska göra politisk karriär i Opportunistpartiet, Donald Trump, Kardashians mm. Alla dagsaktuella referenser är inlagda på ett naturligt sätt och gör att det känns modernt och aktuellt. Alla är stilrent klädda i mörka kostymer med vita skjortor vilket ger en modern känsla. Enkel men effektiv rekvisita som t ex 4 bildäck för att sympolisera en Ubertaxi, revisorsväskor staplas som en talarstol osv.

Gillar att man har med en riktig orkester och musikerna, Andreas Landegren, Barbro Lindkvist, Martin Höper och Rebecca Meiselbach är en även en del av handlingen  som t ex när Lilleman är i ryssland åker typiska ryska mösser på och i Usa blir det kepsar med amerikanska flaggan. 

Musikalen är ca 1.15 minuter och det är väl värt att se den en kväll. Perfekt skatteåterbäring eftersom det är gratis för alla. Packa picknickkorgen, kom som du är och njut av duktiga musikalartister och musiker. Stoppa Världen spelas i några olika parker runt om i Stockholm och avslutas med 3 föreställningar i Rålambshovsparken den 1 juli.

http://kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern/Evenemang/2018/Stoppa-Varlden/

 

 

Nationaldagsfirande med Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Janne Schaffer mfl, 6 juni, Edsbergsparken

Tredje året på raken som jag firar nationaldagen med mina vänner i Edsbergsparken och vädret var nästan lika bra som tidigare år. Maj har ju varit rekordvarmt så när det bara är 17 grader och halvklart tycker man att vädret är så där. Men det var rätt skönt ändå och solen kom fram mer och mer så efter ett tag gick det att sitta i kortärmat utan problem.

Vi kom något sent så vi missade de inledande talet men vi hann fram i god tid att hinna njuta av ”Du gamla du fria” framförd av Jakob Stadell. Man känner sig verkligen stolt över att vara svensk när man hör honom sjunga den med så mycket känsla. En underbar tradition att höra Jakob sjunga ”Du gamla du fria”. Han fortsatte med en Ted Gärdestad låt och sen sjöng Hanna Hedlund ”Sol, vind och vatten”. Lite senare bjöd Jakob oss på en gåshudsversion av Anthem ur Chess. Den passar så bra att sjunga på Nationaldagen, en sådan fin hyllning till sitt hemland. Björn och Benny kan verkligen det där med att skriva bra låtar. Vilket vi även fick höra i den timmes långa ”Svenska pärlor” delen.

Men innan det var dags för Svenska pärlor fick vi också höra Mr Positiv (Tomas Fogelholm) och hans låt ”Våga vara annorlunda” som varit med i FunkisMello. En kille som verkligen kan sprida glädje runt sig.

Precis som förra året ledde Doreen Månsson sångerna för barn. Vi fick höra en blandning av nyare barnsånger och traditionella. Till sin hjälp hade Doreen en barnkör som leddes av Maria Stadell. Även Jakob var med och sjöng tillsammans med barnen. Härligt med barnsång. Barndelen avslutades med att Janne Schaffer kom in på scenen klädd i sin Zebra kostym och sin röda gitarr och så blev det ”Maya Piraya” och ”Zvampen”. Frågan är om det var barnen eller de vuxna som sjöng med mest och följde med i rörelserna. Full fart var det på publiken i alla fall.

Efter prisutdelning till Sollentunabor för olika medborgarinsatser var det dags för det timmeslånga ”Svenska Pärlor” inslaget med Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Isac Stadell, Maria Stadell och Janne Schaffer, fullt uppbackade av symfoniorkester och band. Här satsar man verkligen för fullt och det är kul att man använder sig av de olika musikaliska talangerna som finns i kommunen.

Svenska Pärlor inleddes med en hyllning till Jerry Williams och Lill-Babs som gått bort under året, och det avslutades med en fin hyllning till Avicii. Däremellan var det en härlig parad av underbara svenska pärlor. Fantastiska potpurrier av låtar från Sven-Ingvars, Ted Gärdestad och ABBA. Janne Schaffer spelade den fantastiska ”Brusa högre lilla å” och den fina hyllningen ”Norrland”. Man blir ju verkligen imponerad av Janne Schaffer och hur många låtar han har varit med och spelat in. Minns jag inte fel har han medverkat på 69 av Ted Gärdestads 91 låtar och 50 av ABBA 100 låtar, plus att han spelat med en rad andra svenska och internationella artister. Det bjöds även på Orup och lite annat under timmen. Ett underbart härligt program framfört av så fantastiska artister och musiker. Och det märktes att de verkligen tycker om att sjunga de här låtarna och fira Sverige på det här sättet. Finns ju hur många bra svenska låtar som helst så de hade kunnat få fortsätta minst en timme till. Kanske något som de ska satsa på och göra en fullängdskonsert av? Jag skulle i alla fall komma och vet många andra som också skulle göra det.

Jättekul att man i Sollentuna satsar på ett så högkvalitativt firande av vår nationaldag. Det finns många som säger att ”vi firar inte nationaldagen på riktigt i Sverige”, men de har fel. Här i Edsbergsparken firas det på bästa sätt med massa familjer med olika nationella bakgrunder som har picknick i gräset och är glada och stolta över att vara svenskar och bo i Sverige och vill fira det tillsammans med folk de inte känner. Det viftas för fullt med svenska flaggor och solen sken i alla fall stundtals från en blå himmel. Ute på Edviken seglade båtar förbi och delade vattnet med olika sjöfåglar. En underbar svensk nationaldag och en tradition värd att bevaras. Ser framemot vad de ska bjuda på nästa år!

 

Raoul, reading, 3 juni, Spira, Jönköping

För nästan exakt två år sedan var jag på Musikalsymposium på Spira i Jönköping där de presenterade en workshop av musikalen Raoul. Vi fick se första akten och lite grann från akt 2. Då var den inte helt färdigskriven och de testade lite olika saker på oss i publiken. Bland annat fick vi frågan om man i en scen där det är fest på ett hotell där både nazister, Österrikare och judar deltar kan använda ordet ”judesvin”, vilket vi tyckte att man kan för det ska vara realistiskt och visa hur man såg på det. Och man hade valt att behålla det.

Upphovsmännen Pierre Oxenryd och Johan Hwatz hade nu färdigställt musikalen och den presenterade för oss i form av en reading, dvs att musikalartisterna sjunger och läser sina repliker utan att direkt agera och helt utan scenografi. Enkelt och avskalat. Det kräver att sångarna har en förmåga att förmedla texterna tydligare och med stark inlevelse så vi i publiken själva skapar oss bilder av vad som händer och hur det ser ut. Regissören Markus Virta läste scenanvisningarna och vid flygeln var Johan Siberg

Till readingen hade man samlat 18 musikalartister/skådespelare varav hälften var studenter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Högskola. På workshopen var det bara sju personer som var med. Kvar från workshopen för två år sen var Hani Arrabi,  Åsa Arhammar och Caroline Gustafsson.

Akt 1 inleddes med att Raoul blir tillfångatagen den 17 januari 1945 och därefter flyttas vi sju månader tillbaka i tiden till när Raoul Wallenberg (Christer Nerfont) blir rekryterad för att åka till Budapest och hjälpa Ungerns judar. Men han har också ett annat uppdrag och det är att hjälpa Kalaman Lauer (Hani Arrabi) att hitta hans släktingar Irene (Åsa Fång), Lajos (Olof Åhman) och Susanna (Caroline Gustafsson), samt att lägga grunden till en gemensam affärsverksamhet. Framme i Budapest möts han av den svenska delegation på plats som består av Per Anger (Anders Wängdahl), Sara (Hanna Holmgren), Margareta Bauer (Åsa Arhammar) och Ivana (Karoline Dons). Adolf Eichman (Glenn Edell) befinner sig i Budapest vid den här tiden för att deportera Ungerns judar. Under de sju månaderna får vi följa hur Raoul delar ut svenskt skyddspass till judar som är på väg att deporteras och på så sätt lyckas rädda flera tusen. Han letar efter Lauers släktingar men hela tiden är han ett steg efter, vilket får honom att så småningom misstänka att det finns någon på delegationen som läcker till tyskarna. Akt 2 slutar på samma sätt som akt 1 börjar. Sen är det ju inte någon som riktigt vet vad som hände med Raoul, mer än att han blev bortförd av ryssarna.

Alla som är med i readingen är väldigt bra och lyckas få fram sina karaktär på ett bra sätt, bara genom sin sång och lite minspel. Christer Nerfont har en stark inlevelse som Raoul, Glenn Edell får verkligen fram det grymma i Adolf Eichman. Åsa Arhammar är härlig som den sura och motsträviga Margareta som inte tvekar att visa att hon inte gillar Raoul. Hanna Holmgren har en fantastisk röst och är stark som Sara. Åsa Fång får fram förtvivlan hos Irene när hon inte kan se till att familjen är i trygghet och hela tiden måste fly. Tyckte mycket om Ester Hedlunds röst i rollen som Csilla, Lajos tuffa flickvän. Olof Åhman är också bra som den unge Lajos. Hani Arrabi har utvecklats på de här två åren och har en kraftfull röst.

Texten och musiken är väldigt bra och för historien framåt och får fram de olika karaktärerna och sinnesstämningarna bra. Det är flera sånger där hela ensemblen och solisterna är med och de numren blir extra starka och maffiga. Det är så häftigt med sånger med så många röster i. Även om man vet hur det det kommer att sluta så dras man med i handlingen, musiken och texterna. Man vill veta vad som händer med de olika karaktärena och berörs av deras öden. Det är inte en musikal som man går ifrån med glatt humör som t ex Kinky Boots eller Everyone talks about Jamie, utan när de sista tonerna klingar ut är man berörd. Det är en viktigt historia att berätta särskilt som det ser ut som det gör i Sverige och flera länder idag och att judar fortfarande förföljs och blir kallade för judesvin. Vi behöver verkligen bli påminda om vad som hände och göra vad vi kan för att det inte ska upprepas igen. För många verkar ha glömt bort det.

Hoppas verkligen att Raoul kommer att sättas upp som en färdig musikal och att det inte dröjer för länge.

 

Blanche, workshop, 2 juni, Spira

Som gammal Vadstenaguide finns det vissa kungligheter som ligger en lite mer varmt om hjärtat och Magnus Eriksson och hans drottning Blanche/Blanka är ett par av dem. Det var ju de som testamenterade Bjälboättenspalats till Birgitta Birgersdotter 1346 som en grund i det kloster som hon grundade och sen blev hon ju den Heliga Birgitta. Så när jag hörde att Peter Wiberg höll på att skriva en musikal om Blanche lät det jättespännade och intressant. Det är även om Blanka som visan ”Rida Rida Ranka, Hästen Heter Blanka” handlar om.

Musikalen är ännu inte färdig men på Musikal symposiet på Spira den 2 juni presenterades en workshop av musikalen. Blanche var en av två nya musikaler som blivit utsedda av Musikalplattform att få stöd att utvecklas. Den andra musikalen som vi fick höra ett smakprov på är ”In i dimman” som handlar om alzehimers och ska presenteras på en workshop på Högskolan för scen och musik i höst. Den låt vi fick hör därifrån lät väldigt intressant. Men tillbaka till Blanche.

Workshopen av Blanche var uppdelade i två delar. Först fick vi ungefär en timmes presentation av själva musikalen och sen presenterade regissören Victoria Brattström den metod hon, skådespelarna och studenterna från musikalstudenterna använt sig av för att arbeta med det material de fått från Peter Wiberg. Det var väldigt intressant att se hur de provade olika sätt att angripa en scen och hur karaktärerna påverkades av vem som spelade dem, hur man förhöll sig till personen och vilket budskap man ville att publiken skulle få. De medverkande fick tala om hur de kände i en viss scen och vad som de tyckte saknades etc med ett helt öppet sinne. Intressant att höra hur de upplevde karaktärerna och att man tyckte att Blanche inte fick så stort utrymme och var så stark som man nog förväntade sig eftersom den heter just Blanche. Dramturgen Jerker Beckman berättade också hur han varit med och jobbat med musikalen och karaktärerna.

Musikalen Blanche utspelas 1363, så nästan 20 år efter att de gett bort Bjälboättens palats. Kung Magnus och drottning Blanche anländer till en ö och ett av sina andra slott. Ett gästbud pågår och kungligheterna blir mötta på bryggan av riddaren. Det visar sig att riddaren har ett förhållande med både kungen och drottningen. Och vad är det för agenda Riddaren egentligen har? Och folket förfasar sig över förhållandet och sjunger ”Rida rida ranka” om händelsen.  Magnus och Blanche är mitt uppe i förberedelserna för sin son Håkons giftermål med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Men vid bröllopet blir Blanche och Valdemars son Christoffer förgiftade. Av vem och varför tänker jag inte avslöja här. Och det kanske inte stämmer helt med historien, men bägge dog i samband/strax efter bröllopet, det stämmer.

Ja det var så långt som vi fick se i workshopen. I själva workshopen var det inte en person som hade en fast roll utan det var flera som spelade Drottning Blanche, Magnus, Riddaren Änkan, Valdemar och musikerna Tom och Sara. Man använde sig av ballonger med namn på för att visa vem som spelade den rollen just i den scenen. Och det spelade upp rakt upp och ner utan scenerier, kläder etc. Allt det här gjorde ju att man fokuserade mycket på sjävla handlingen, musiken och texterna. Jag gillade musiken som var en blandning av trettonhundratalsmusik, orientaliskt och modern musikal. Men musiken fick en att känna att man var på 1300-talet. Jag gillade verkligen musiken. Kul med lite andra instrument. Nu framfördes inte musiken live utan det var inspelat förutom att Daniel Lindén spelade flygeln. Musiken byggde också upp stämningen i handlingen så man kände att det var något på gång och att intrigen tätnade. Några av låtarna som framfördes var ”Vindarna”, ”Så många år” ”Inte ens jag själv” och ”Goda grannar”.

De som var med och spelade var skådespelarna Petter Andersson, Vera Veljovic (som jag i höst kommer att se i ”On the town”), Anna-Hanna Rosengren och Oscar Sundling Wallin. Från HSM var musikalstudenterna Thomas Brasel, Oskar Roslund, Nils Rheinholdtz, Johanna Kalliokulju, Frida Hansen, Josefin Silén och Therese Erch med. Alla var väldigt bra, men Therese Erch stack ut lite extra. Fantastisk röst och sen särskild utstrålning på scenen. Så kul att se att se den här nya generationen av musikalstudenter och jag är helt säker på att deras namn kommer att dyka upp i olika uppsättningar som jag kommer att se. Vem vet vilka som blir kvar i den här produktionen när den sätts upp fullskaligt på någon scen?

Ska verkligen bli spännande att följa Peter Wibergs ”Blanche” och hur den utvecklas. Vad gör man för att Blanche ska bli starkare och få en mer framtonad roll? Om något år är det kanske dags för en reading? Jag kommer gärna och ser en reading och den färdiga produktionen! Varför inte som en sommarmusikal på gräsgården till Bjälboättenspalats i Vadstena?

Tillbaka till 80-talet, 26 maj, Zinkensdam

Såg rätt tidigt annonserna för den här festivalen, men kunde inte bestämma mig och tänkte nog att en lördag i maj kan bli väldigt regnig och kall så jag bokade aldrig någon biljett. Men så dök det upp i Abundos utbud och då är det ju ”gratis” så jag bokade två biljetter. Precis en vecka innan festivalen blev jag liggande med feber, solen sken utanför och det fanns alla förutsättningar för en jättehärlig festival. Men med nästan en vecka med feber så kändes det trots det fina vädret inte jättelockande. Så insåg jag att jag hade ju inte koll på avbokningsreglerna och det var försent att boka av utan avgift. Inte helt förtjust i att man har infört en regel om att om man bokar av sent så får man betala för biljetterna för man kan ju bli sjuk, men just nu var det bra för då kom jag iväg och det ångrar jag inte!

Strålande solsken, 26 grader varmt, en underbar majdag. När jag gick av i tunnelbanan i Zinkensdamm så var det en hel del medelålders människor som var på väg i riktning mot idrottsplatsen. En del klädda i neonfärger, gult, grönt och rosa och det var inte snyggt då och inte nu heller, men ändå kul att folk engagerar sig så. Det var en hel del folk redan inne på Zinken när jag kom in vid 15.40 tiden och första uppträdandet skulle vara kl 16. Lennie Norman var konfrencier och han fick för en gång skull in några lite roliga skämt. Första arsit ut var Anki Bagger som sjöng ett nummer och sen var det dags för det första stora dragplåstret. Mina gamla ungdomsidoler Noice! Första gången jag såg dem live var på en ett lov när de uppträdde på Ikea i Linköping. Ett gäng rätt okända killar som precis släppt en skiva som de sjöng några låtar från och delade ut idolkort och signerade. Ett par dagar senare hördes ”I natt är hela staden vår” och ”En kvälll i tunnelbanan” på radion hela tiden. Har nog inte lyssat på Noice på typ 30-35 år men det som är så magiskt med tonårsmusiken är att direkt vid första tonen så vet man vilken låt det är och man kan sjunga varenda ord i texten! Och jag var verkligen inte ensam om det. En samling medelålders människor som står och skriker med i värsta ungdomsrevoltanda i ”Du lever bara en gång och den gången är nu”, ”Ett bedårande barn”, ”Jag vill inte vara som alla andra”, ”Vi rymmer bara du och jag” och den mer finstämda ”Ut i natten”. Tyvärr är det ju bara hälften av orginalNoice som finns med oss idag. Sångaren Hasse Carlsson dog alldeles för ung och hans ersättare Funky Dan Larsson var ok, men hade inte samma rebellkänsla över sig. Mitt uppe i det punkrockrebelliska var ju Hasse lite småsöt också. Kvar är Peo Thyén och Robert Klasén. Superskoj att höra de här låtarna live igen och de hade gärna fått hålla på en stund till för de hann inte igenom alla låtarna. Men de sparade nog några av mina favoriter till senare på kvällen då de skulle komma tillbaka.

Efter Noice var det dags för Lasse Lindbom band som gästades av Annelie Rydé som gjorde en härlig ”Segla på ett moln” och sen duetten ”En kvinna och en man”. Suzzie Tapper som man inte ser ofta på scen eller i tv längre då hon tyvärr är sjuk i Parkinssons sjukdom gästade med sina hitlåtar ”Man kan äga” och ”Dansa naken i månens sken”.

Lasse Lindbom band följdes av Lile och Sussie som med full energi sjöng bland annat ”Oh mama”, ”What’s the colour of love”, ”Okey okey” och ”Bara du och jag”. De tjejerna har verkligen energi.

I början av 80talet var den ständiga frågan om man gillade Noice eller Gyllene Tider. Själv förstod jag inte varför man skulle välja, bägge banden var ju bra, fast olika i musikstilen. Och de pendlade lite fram och tillbaka vilka som var störst. Nu för tiden är det ingen tvekan om att Gyllene Tider är större för med Per Gessle som motor har de förvaltat sin popularitet bättre. Men på festivalen var de nog lika populära. Från Gyllene Tider var det bara Micke Syd som dök upp och tillsammans med Tommy Ekman från Freestyle/style bjöd de på en rad av sina härliga låtar. ”Fantasi” och ”Vill ha dej” var ju självklara Freestyle hits. Och även om det inte är en 80tals så blev det ”Gå och fiska”. Underbara låtar som man också kan texten på.

Min musiksmak är ganska bred och ett av mina andra favoritband från 80-talet är Lustans Lakejer. Så långt från Noice man kan komma. Gentlemmanpop ut i fingerspetsarna. Johan Kindes speciella röst och han tar oss med på en resa in i lyxen och glamourens värld med bland annat. ”Rendevouz i Rio”, ”Diamanter är en flickas bästa vän” och ”Syrsors sång.

På 4 timmar fick jag en härlig blandning av 80tals nostalgi. Helt underbart och vädret var ju så perfekt som det kunde bli. Programmet var inte slut när jag lämnade men jag hade sett och hört de band som jag kom för att höra så väldigt nöjd och glad lämnade jag festivalområdet som var fullt av folk i härlig feststämning.

Som jag inledde med, hade inte det här dykt upp i Abundos utbud hade jag inte kommit iväg och gått miste om den här underbara 80talsnostalgin i det underbara majvädret. En oförglömlig upplevelse.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

Jill Johnsson ”That´s life”, 6 maj, Chinateatern, Stockholm

Det tog emot lite att gå in på en teater kl 16.00 när det är sommarvärme i Stockholm och man helst vill vara ute och njuta av varje stund man kan. Men har velat se den här showen och när den dök upp på Abundos lista så var det bara att slå till. Och dessutom är det sista föreställningen så det är nu eller aldrig som gäller.

När man bokar med Abundo kan man inte välja var man vill sitta utan man får en plats som inte teatern har sålt. Ibland är det långt fram och ibland är det långt uppe på balkong, men eftersom man inte betalar för själva biljetten så oavsett var man sitter är det väl värt sitt pris! Det har sålts mycket biljetter till Jills show så att det ens dök upp var lite oväntat och då kan man inte förvänta sig att få sitta i mitten på rad 1-3 som jag normalt bokar. Vi hamnade på rad 15 övre balkong och där är det delvis skymd sikt och man får inte någon närhet till Jill och det fantastiska 18-mannabandet på scenen. Jill har en fantastisk energi men den når inte ända upp till rad 15. Med andra ord, upplevelsen på rad 15 är inte samma som om man sitter långt fram på parkett. Och det är ju därför som biljettpriserna skiljer sig åt, man får den upplevelse man betalar för helt enkelt.

Showen ”That’s life” är gjord som en krogshow och det här är ett sista litet gästspel innan showen läggs ner och Jill tar sig an andra utmaningar. Showen är en hyllning till alla de musikaliska ikoner som Jill har lyssnat på sen hon var liten och inspirerats av. Det bjuds ett varierat låtutbud som vi förknippar med artister som t ex Frank Sinatra, Sammy Davis Jr, Cindy Lauper, Dionne Warwick, Diana Ross och självklart Dolly Parton. Vi får bland annat höra , That’s life, Jolene, 9 to 5, Time after time, For once in my life, New York New York, Fly me to the moon och Mr Bojangles. Det märks att Jill älskar de här låtarna som hon har valt till showen men alla var inte så kända som jag nog förväntat mig. Låten som var en hyllning till Elvis kan jag inte påminna mig att jag har hört förut och då är jag ändå uppväxt med en Elvisälskande mamma. Mr  Bojangles är en fantastisk låt som man tyvärr tog fokus från Jills sång genom att en nycirkusartist spelar Mr Bojangles på ett sätt som bara är tramsigt och inte tillför sången något. Luftakrobatiktjejen var duktig. Personligen tycker jag dock att det hade känts ännu mer lyxigt och showaktigt om hon haft med sig några duktiga dansar på scenen. Scenen var läckert byggd och ljussättningen var verkligen imponerande. Snygga ljusspel som lekte över scenen och upp i taket. Inledningsvis var det ett bildspel över Jills live, men från vår rad så såg man bara halvakorten så det gav inte så mycket tyvärr.

Lite antiklimax blev avslutningsnumret ”Dont you worry about a thing” för i det stora applådtacket så försvinner Jill ut för att byta om och det blir inte riktigt det där stora applådtacket som i alla fall jag vill ha. Allt avslutas med en finstämd ”Don´t make me over”.

Det var en trevlig show och det var värt att gå in från sommarvärmen för att se Jill och det fantastiska 18mannabandet, men med alla de fantastiska recensionerna som showen har fått så hade jag förväntat mig ett större och mäktigare helhetsintryck.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

 

Från Broadway till Duvemåla, 22 april, Uppsala konsert & kongress, Uppsala

En härlig vårdag siktade jag in mig på en utflykt till Uppsala och en härlig musikalkonsert. Men det som var så väl planerat höll på att inte bli av. Ute i god tid till tåget och det såg ut att fungera bra, men så kom inte något tåg och på skylten stod det helt plötsligt att tåget 14:10 var försenat till 14.30 p g a av banarbete. Klockan men inget tåg. Först 15.05 ca kom tåget och att strosa runt i ett vårigt Uppsala blev det inget av. Tur att Konsert & Kongress ligger så nära stationen. En språngmarsch från stationen och med ett par minuter till godo slog jag mig ner på min plats och kunde pusta ut. Jag hann!

Tonera till Lejonkungen började spelas upp och Malena Tuvung kommer in på scenen och sen är det ett par timmars ren njutning av en härlig blandning av klassiska och nya och mindre kända musikallåtar. Fantastiska tolkningar ur bland annat Phantom of the Opera, West Side Story, Wicked, Cats, Jesus Christ Superstar, Les Miserable, Jekyll & Hyde, The Greatest Showman, Kristina från Duvemåla och Broarna från Madison County.

Det är Victoria Tocca som dragit igång ”Från Broadway till Duvemåla” och varit ute på turné i olika omgångar med några av Sveriges bästa musikalartister. Idag var det förutom Victoria själv, Daniel Sjöberg som hon kommer att spela mot i Broarna i Madison County som hon är med och sätter upp i höst på Maximteatern och Slakthuset. Niklas Asknergård som spelat i bland annat Les Miserable på West End och som när han inte står på scenen och låter oss njuta av sin fantastiska röst, driver det underbara lilla hotellet Sund Nergården. Malena Tuvung som t ex jobbat med Niklas i Cats på Cirkus men även sjungit på Sommarscenen på Sund Nergården. Till varje konsert bjuds ett par gästartister in och idag var  det Jonas Wåhlin och Pia Ternström, som bland annat bjöd på en duett från Wicked.

Det är verkligen ett knippe duktiga musikalartister som vi fick njuta av idag. Härliga duetter, solosånger och så de maffiga numren som t ex One Day More när alla är med. Man blir helt insvept att dessa röster och just där och då så bara är man och njuter och hämtar positiv energi och läddar batterierna. De eleganta klänningarna och smokingarna bidrar till helhetskänslan av en väl genomtänkt konsert där man vill bjuda publiken på det bästa man kan.

Carina E Nilsson är kapellmästare för det duktiga bandet med Conrad Boqvist (gitarr), Magnus Willavi (bas) och Fredrik Bergström (trummor) och kören God Tune förstärker sången i några nummer.

För er som gillar musikal är det här en underbar helhetsupplevelse som jag varmt kan rekommendera. Själv ska jag se den igen när de kommer till Cirkus i höst.

 

 

 

 

Macken, 19 april, Cirkus, Stockholm

1986 sändes Galenskaparna och After Shaves Macken på tv och blev en stor succé. Massa av repliker blev klassiska och användes flitigt. Alla kunde sjunga med i låtar som ”Man ska ha husvagn”, ”Pappa jag vill ha en synth” och ”Det ska va´gött att leva”. Macken byggde på en rad sketcher som  utspelade sig på Macken med ägarna bröderna Roy och Roger och deras kunder som kom in på macken.

30 år senare gjordes en teaterversion av Macken på Lorentzbergteatern för att fira teaterns 100årsjubilieum. Nu har Macken flyttat över till Stockholm med i stort sett samma gäng som var med i Tvserien förutom Kerstin Granlunds roller som nu spelas av Charlotte Strandberg och Peter Rangmars som spelas av Lasse Beicsher. Men annars är det precis som vanligt,  Roy spelas av Anders Eriksson och Roger av Jan Rippe. Claes Eriksson spelar bland annat den beiga kunden och Turbo, Knut Angered Turbo Jr och Budda. Den vita opeln är fortfarande borta.. Publiken är nog också den samma som såg den på tv när den gick för första gången…

Det är verkligen en nostalgitripp att se Macken. Man minns ju gärna Macken som väldigt rolig och visst är den roliga på scenen också. Men när man ser den så kommer man ihåg att allt var inte så roligt och alla låtar var inte så bra. Det dåliga har man liksom förträngt och det var inte bättre live. Men övervägande är det roligt och man skrattar mycket och nynnar med i låtarna. Husvagn får långa långa applåder och Anders Eriksson står och myser när han iakttar alla applåder som Per Fritzell får efter sista tonen. Själv får han ordentligt med applåder efter sin rockiga ”Raggarkungen”. Jan Rippe hade slitit av sig hälsena och tog sig fram med kryckor, men det var inte något som direkt påverkade själva föreställningen. Kan möljligen tänka mig att han skulle varit mer lite mer aktivit just i Raggarkungen men annars så påverkade det nog inte alls.

I applådtacket kom ”Det ska va gött att leva” med hela gänget och den fantastiska orkestern.

Som sagt det är en härlig nostalgitripp som alla som sett Macken kommer att gilla. Lite svårt att säga om någon som inte sett tvserien kommer att gilla den eller inte. Men chansa för ett och annat skratt kommer ni och få och möjligheten att se komedihistoria live.

Macken spelas på Cirkus till den 12 maj.

Är man medlem i Abundo så har man just nu möjlighet att boka gratisbiljetter via dem, vilket jag gjorde. Och det är ytterligare några föreställningar som de har biljetter till.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

 

 

The Last Five Years, 12 februari, TeaterStudio Lederman, Stockholm

Jag har aldrig varit på TeaterStudio Lederman och när man kommer till entrédörren på Gästrikegatan ser det inte mycket ut. Men innanför dörren och en rödtrappa ner gömmer sig en liten pärla. Mysig, varm inredning och en bar som man kan ta sig något att dricka innan man blir insläppt i salongen. Salongen är uppdelad på tre sektioner och den är rätt liten så man kommer nära orkestern och skådespelarna på ett intimt och varmt sätt.

The Last Five Years är skriven av Jason Robert Brown och hade premiär 2001 i Chicago. Sen har den spelats Off-Broadway och runt om i världen. 2010 sattes den upp på Göteborgsoperan med Christopher Wollter som Jamie Wellerstein och Hanna Hedlund som Cathy Hiatt och den uppsättningen var även ute på en kort turné. Men nu är det dag för Cilla Silvia och Emil Nyström att axla rollerna och de gör det med stor inlevelse och trovärdighet. Vi kommer in i handlingen när Cathy står i lägenheten full med flyttkartonger och Jamie har lämnat henne. Sen backas handlingen 5 år bakåt när Jamie kommer in på scenen och står och kollar in Tinder efter en tjej och efter ett antal swipande så kommer Cathys bild upp och där är hon, hans drömtjej. På det här sättet får vi sedan följa deras relation, Cathys version från uppbrottet tills de träffas och Jamies version är från hans Tindersökande tills han lämnar Cathy. Det är ett väldigt bra och smart sätt att beskriva deras relation och hur Jamie över en natt blir en stor erkänd författare medan Cathy går på audition efter audition och hennes karriär tar inte riktigt fart. En av de bästa scenerna är när hon är på en audition och medans hon gör sin audition så sjunger hon om hur hon upplever själva audition och hur hon i huvudet går igenom sitt liv. Relationen mellan Jamie och Cathy är inte på samma nivå vilket blir väldigt tydligt under en releasefest för en av Jamies böcker där Cathy är det klassiska bihanget till den kände mannen. Kvinnan bakom, som vill ha mer både av sitt eget liv och förhållandet. Men Jamie dras med av sin framgång. Cathys och Jamies syn på relationen pågår parallellt och den enda gång de möts i historien är när Jamie friar och de gifter sig. Jag gillar verkligen hur den här musikalen är uppbyggt. Musiken genomgående är bra och texterna av Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer driver handlingen framåt och speglar sinnesstämningarna hos Cathy och Jamie bra. Både Cilla och Emil förmedlar väldigt bra de olika känslolägen de befinner sig i och engagerar och berör publiken.

Cilla Silvia har medverkat i en lång rad musikaler både i Sverige och i England. Bland annat har hon varit med i Stadsteaterns uppsättningar av Sweeney Todd, West Side Story och De tre musketörerna, We Will Rock you på Cirkus och A midsummer Dream i England.

Emil Nyström har varit med i bland annat Mamma Mia på Cirkus och Jersey Boys på China Teatern.

Även om det är en liten teater och en liten uppsättning har man levande orkester på sex personer under ledning av Johan Mörk,  vilket jag uppskattar mycket. Det blir en helt annan känsla med levande musik framförd av duktiga musiker.

Scenografin av Maja Stopp är enkel men det är en så stark handling i musikalen så det behövs inte mycket scenografi för att man ska dras in i historien.

The Last Five Years spelas till den 22 april och jag kan varmt rekommendera att ni beger er till TeaterStudio Lederman och tittar på den här musikalen.