Saturday Night Fever, 25 november, China teatern, Stockholm

På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.

Stjärnklart, 20 november, Hamburger Börs, Stockholm

Vi blir varmt välkomnande till ett julpyntat Hamburger Börs, julgranar, kransar, girlanger och till om med en stol där tomten glömt kvar sin rock. Matens om serveras är en trerätters som börjar med en platå av sillar och kallskuret i julstil, varmrätten är bakad hjortinnanlår och sen är det en dignade efterrättsbuffé med ostar, godis och annat man kan tänka sig. Mätt blir man helt klart.

Showen är en smällkaramell, eller rättare sagt mer en riktigt engelsk Christmas Cracker, en explosion av poppiga jullåtar främst på engelska, en hel del skämt och en överraskning i form av en helt nyskriven jullåt med John Lundvik. Den obligatorisk hatten i en crackers den har Plura på sig i form av en röd stickad mössa i tomterött. Stilla natt och den typen av julsånger får vi inte höra här, med undantag av O helga natt, i den engelska versionen, magiskt framförd av John Lundvik och Linda Pritchard. Nej, här är ledordet julshow och Linda Pritchard drar igång stämningen med All I want for Christmas is you så det står härliga till. Klädmässigt är det mer nyårsglitter än jul, men var lugna det blir lite tomterockar också, även om de också för tankarna till boxningsrockar.

Sarah Dawn Finer lotsar oss igenom showen med en härlig glimt i ögat, värme och pricksäkra repliker, men framförallt med några fantastiska nummer själv eller som duettpartner. I duetten En julsaga (Fairytale of New York) som hon gör med Plura brister hon i hans första vers ut i ett varmt och härligt skratt åt det komiska i situationen, och det blir en oförglömlig version.

Någon helt nyskriven julskriven sång som framförs av hela gänget hade inte hunnits med, de kom bara fram med en refräng, men tillsammans med publiken så spånar Sarah, Linda, John, Tusse och Plura ihop verserna och det bjuds på en hel del skratt där. Men det är många nummer som de framför tillsammans och Stevie Wonders One day at Christmas inleds magiskt av Sarah och Tusse.

Med två melodifestivalvinnare på scenen så var det ju självklart att John och Tusse skulle få göra sin låtar, men även Sarah hade gärna fått framföra ett av sina, även om hon inte har vunnit.

Det är en härlig värme mellan artisterna på scenen och energi som sprider sig utöver publiken. Glädjen att de återigen kan stå på scenen är så uppenbar. Det är rörande när Sarah tackar publiken för att vi är där och stödjer livemusiken. Självklart att vi gör det för vi behöver energin och glädjen.

Hela showen avslutas med en värmande och kärleksfull allsång i Auld Lang Syne.

Per Gessle, Unplugged, 19 november, Filadelfiakyrkan, Stockholm

Hade någon för 40 år sen sagt att jag på drygt en vecka skulle se en musikal om Noice och sen unplugged konsert med Per Gessle så hade jag nog bara skrattat. Men det är ju det som är så fantastiskt med musik, den kan överleva och omstöpas och framföras på så många olika sätt. Så ikväll tar vi plats i en nyrenoverad Filadelfiakyrkan där scenen är fixad som insidan på en lada med ljusslingor som belysning, enkelt och avskalat. Ca 30 minuter efter utsatt tid kommer Per Gessle in med sitt band Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och sångerskan Helena Josefsson och publiken jublar och bjuds på en prestigelös, underbar, njutningsfull konsert i nästan två timmar.

Har sett Gyllene Tider och Roxette förut och då har det alltid varit stora arenor och tusentals i publiken, men här är det nära, avskalat och så naturligt. Akustiska versioner av låtar från Gyllene Tider, Roxette och Per soloalbum som känns som gjorda för det här formatet. Duetterna med Helena Josefsson änglalika röst trollbinder hela publiken. Extra kul var att vi fick höra It Must Have Been Love (Christmas For The Broken Hearted), jullåten som specialskrevs för tyska marknaden, men som inte gavs ut där och sen några år sedan dammades av, skrevs om något för att passa in i en film. Ja resten vet ni ju. Pers intro på den var magiskt och när Helena fyller i, blir det musikalisk fulländning.

Per och bandet kändes så tight och avslappat, skojade med varandra och verkade verkligen gilla att spela i den här enkla konstellationen. Publiken var engagerad i alla låtar och stämningen var på topp.

I extranumren säger Per att det är en låt som han tänkt skippa men det vägrade Magnus Börjeson gå med på så den fick vara kvar. Så börjar tonerna till Sommartider spelas och jag kommer på mig själv att tänka, javisst den har han ju också skrivit, men jag hade nog inte saknat den om den inte varit med. Däremot saknade jag faktiskt Billy.

Traditionellt avslutades det med När alla vännerna gått hem och det kändes som vi var ett kompisgäng som sa hej då och gick hem. En konsert som jag kommer att minnas med extra mycket värme.

Frihetens namn, premiär, 11 november, Kilen, Stadsteatern, Stockholm

Sverige firar 100 år av demokrati i år då det är 100 år sen första valet med allmän rösträtt. Det är verkligen något att fira och till och med vår kulturminister Amanda Lind var på plats bland premiärpubliken.

Men har det hänt så mycket sen dess och hur fick vi allmän rösträtt? Frihetens namn kan ses som en historielektion med musikinslag. 22-åriga Janna (Natasja Jean-Charles) förfasar sig över att hon ska betala 12% i moms på sin cappuccino, varför ska staten ta 12% och vart går pengarna? Janna hamnar i en tidresa där hon träffar Ellen Key (Sanna Martin) och Hjalmar Branting (Jonas Nerbe) och hon får deras perspektiv på den tidens politiska läge. I akt två får vi följa Janna när hon går en teaterbildning på en folkhögskola och en öppen repetition på hennes pjäs. En politisk pjäs om den stora strejken 1909 med Kata Dalström (Sanna Martin) och återigen Hjalmar Branting som sätts upp i bästa 70-talsanda. Jannas perspektiv på samhället och politiken förändras ju mer hon lär sig och förstår det som format Sverige. I slutet förstår hon bättre sin pappa som är en inbiten socialdemokrat, och som nu oroar sig över det politiska läget i Sverige.

Idén och tanken med musikalen är intressant och bra, men den förvaltas inte så det kommer till sin rätt. Den nyskrivna musiken av Andrea Tarrodi är rätt enformig och blir gnällig när den framförs på violin, accordia och cimbalom och jag kan inte låta blir att undra hur hade den låtit om man valt ett vanligt piano och/eller gitarr. Musikerna är skickliga och gör verkligen vad de kan med materialet. Tyvärr överröstar musiken för ofta sången så texten når inte ut, och då spelar det inte någon roll hur duktiga de är på att sjunga. Lyckligtvis finns det ändå partier där vi får njuta av Natasja Jean-Charles och Sanna Martins fina stämmor, men inte tillräckligt ofta för att musikalen ska lyfta och bli minnesvärd. Det är rätt mycket pratsång och inte så melodiös musik. Stundtals tänker jag när jag ser den att det hade nog varit bättre om det hade varit en ren talpjäs för dialogen är rätt bra och intresset höjs i talpartierna. Det är väldigt ovanligt att jag inte tycker att musiken förhöjer handlingen, men här tillför den tyvärr inte så mycket. Natasja, Sanna och Jonas är fullt engagerade i sina roller och vill förmedla budskapet, men det är tyvärr för svag handling och tråkig musik för att det ska hålla och skapa engagemang och beröra publiken.

I andra akten kom en trevlig överraskning med ett mer revyartat inslag med lite stepp, den delen hade de gärna fått förlänga lite mer. Stepp kan man inte få för mycket av. Däremot blev pjäsen i pjäsen i akt två lite väl lång och lite rörig, och fick drag av parodi på hur teater spelades på 70-talet med starka vänstervridna inslag. Osäker på om det är meningen eller inte. Pappersmustascherna gjorde det inte mindre parodiskt heller.

Scenografin är enkel och funktionell, så mycket mer behövs inte i den här typen av pjäser där fokus är på budskapet.

Musikalen är 2.15 timmar med paus och det kändes lite för långt och det var till och med flera personer som gick i pausen.

När jag gick från teatern hade jag ändå med mig lite mer kunskaper om den svenska demokratiprocessen så helt bortkastade timmar var det inte.

Noice Rockmusikalen, genrep, 10 november, Lilla Cirkus, Stockholm

För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.

Livet Suger, premiär 20 oktober, Playhouse Teater Stockholm

Playhouse Teater har en förmåga att välja ut bra och aktuella pjäser och vad kan vara mer aktuellt nu än en pjäs som heter Livet Suger av Aaron Posner, för det har ju livet gjort det senaste ett och halvt året när teatrarna fick stänga pga pandemin. Men ikväll var det dags för premiär och champagneglasen fylldes med bubbel och stämningen var välkomnande och hög innan dörrarna till salongen öppnades och raderna fylldes snabbt.

Livet suger är baserad på Tjechovs Onkel Vanja. Onkel Vanja (Peter Eriksson) bor på ett gods med sin systerdotter Sonja (Moa Niklasson) och Babs (Astrid Assefa). Sonjas pappa Professorn (Ole Forsberg) är på besök med sin tredje fru, den undersköna oemotståndliga Ella (Marie Robertsson) tillsammans med Vanjas bästa vän den stilige Dr Aster (Anders Berg) och Knipan (Kajsa Ekström). Rollprestationerna är på topp och alla imponerar stort. Samspelet mellan skådespelarna är välsmort och karaktärerna ges alla eget utrymme att berätta sin egen historia varför just deras liv suger.

Vanja och Dr Aster är båda förälskade i Ella, som inte är helt nöjd med hur äktenskapet har utvecklats medans kvinnorna dras till Dr Aster förutom Knipan som inte kommit över sitt livs kärlek. Det är mycket olycklig kärlek, avundsjuka, relationsdrama så visst kan det uppfattas som Livet Suger. Men underfundiga repliker som levereras med perfekt komisk timing belönas med många härliga förlösande skratt av publiken och även skådespelarna har svårt att hålla sig för skratt när publiken ges flera tillfällen att interagera i pjäsen. Ett vinnande koncept även om det var lite ovant av publiken som blev mer och mer bekväm i det.

Scenografin av Pia Wiik var enkel och effektfull och gav känslan av att vi befann hos hemma hos Vanja. I stort sett var alla på scenen hela tiden, men när de inte deltog aktivt i en scen satt de i ett ”eget” rum i huset, i trappan som iakttagare till det som utspelades på scenen. Även det förstärkte känslan av att alla var inne i huset men i olika rum, eller ute i trädgården på andra sidan av ett stort spröjsat fönster.

Livet Suger är en komisk pärla och en härlig energikick, precis vad teaterpubliken både behöver och är värda att få se. Ensemblen belönades helt rätt rikligt med blommor och stående ovationer som inte ville ta slut. Ännu en fullträff av Playhouse!

Möt mig i gryningen, premiär, 13 oktober, Batalj Scenkonst, Stockholm

Två kvinnor sköljs upp på land efter en båtolycka. Helen (Moa Åström) är euforisk över att de båda har överlevt, men Robyn (Tove Simonsen) är i chock och mår dåligt.Olika känslor som de måste hantera och acceptera, relationen som vänds in och ut. Repliker som lockar till förlösande skratt. Men var är de någonstans och hur ska de ta sig därifrån? Vem är den mystiska kvinnan som dyker upp? Men så helt plötsligt upplever Robyn att hon är hemma i sitt kök, inbillning eller parallellt universum? Hon drabbas av en stark känsla av saknad och sorg, varför? Stegvis byter pjäsen skepnad och blir mer berörande och drabbande när man inser att det inte handlar om att överleva en båtolycka utan att överleva och komma vidare när den man älskar har dött i en olycka som man själv varit med i. Känslorna av skuld, saknad och sorg blandas och blir oerhört starka och intensiva.

Moa Åström och Tove Simonsen har själva översatt Zinnie Harris pjäs, Meet me at Dawn, vilket nog bidrar till att replikerna är så naturliga och självklara. Språket blir deras eget och rolltolkningarna känns personliga och nära. Ett perfekt samspel och de delar på utrymmet och lyfter varandra.

Scenografin och ljus av Johan Bark (även regi och ljud) är enkel och stilren och låter historien ta plats.

Batalj Scenkonst spelar på Teater3 på Rosenlundsgatan och är en av Stockholms mindre scener. Men även på en liten scen kan stort skådespeleri framföras.

Möt mig i Gryningen spelas till och med den 26 oktober.

Rain Man, premiär, 8 oktober, Oscarsteatern, Stockholm

Röda mattan var utrullade, folk strömmande in och hälsade glatt på varandra, bubbel dracks och stämningen var hög när Oscarsteatern äntligen kunde öppna igen och kunde bjuda in till premiär på Rain Man. Det var stor uppslutning för det kändes som alla ville vara med och fira, en härlig blandning av personer som Siw Malmqvist, Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Peter Jöback, Carola, Martina Haag, Kicken, David och Kristina Lindgren, Edward af Sillén bara för att nämna några som hälsades välkomna av Vicky och Johan von der Lancken.

Rain Man baseras på filmen som kom 1988 och där Dustin Hoffman vann en Oscar för bästa huvudroll som Raymond Babbitt och Tom Cruise nog gjorde en av sina bästa roller som Charlie Babbitt. En film som gjorde starkt intryck och där jag än idag minns många repliker. Pjäsen sattes upp för ett antal år sedan på Rival och nu har den flyttat in på Oscars, återigen med Robert Gustafsson som Raymond och Jonas Karlsson som Charlie. Charlie, den egoistiske bilhandlaren som inte skyr några medel och vars firma står in för konkurs. Hans flickvän Susanna gör vad hon kan för att stötta honom. När han får beskedet att hans väldigt förmögne far har avlidit ser han sin chans till revansch men det enda han får ärva är en bil och en rosträdgård. Miljonarvet går till en onämnd arvtagare som visar sig vara hans okände autistiske bror. Raymond. För att ändå få sin del av arvet lurar han med sig Raymond på en resa genom USA. En bilresa som lika mycket blir en resa och utveckling inom och mellan Charlie och Raymond.

Robert Gustafsson är som klippt och skuren i rollen som Raymond, minspel och rörelser sitter perfekt och Jonas Karlsson matchar honom med en lika hög nivå som Charlie. En tolkning som först bara visar den odräglige Charlie, men som sakta låter oss skymta det sårade barnet, känsligheten och sprickorna i den hårda fasad han kämpar för att upprätthålla. Samspelet mellan dem är en fröjd att se, dynamiken och känslospelet mellan dem är fenomenalt bra. Man förstår så väl hur irriterande Raymonds beteende kan vara och Charlies reaktioner på det. Roberts träffsäkra leverans av repliker belönas med många skratt av publiken. skatt som är med inte mot honom. Mellan skratten blir man väldigt berörd, särskilt när Charlie inser at Raymond är hans fantasikompis Rain Man och slutscenen där lämnas nog inget öga torrt.

Historiens fokus är på hur förhållandet mellan Raymond och Charlie utvecklas men där övriga roller på olika sätt påverkar dem. Sofia Ledarp är strålande som flickvännen Susan. Gustav Levin som dr Vern Brunner visar lika bra med sina blickar som med replikerna om vad han tycker om Charlie. Therese Andersson, Polly Kisch och Ulf Eklunds spelar väl in sina olika roller.

Enkel, avskalad scenografi sätter också fokus på det fantastiska skådespeleriet, men det är också härligt och bra kontrast när det blir mer färgsprakande och glittrande när bröderna kommer till Las Vegas. Så avlutas allt återigen avskalat och nära.

Starkt skådespeleri, mycket känslor, skratt och tårar borgar för en riktigt succé på Oscarsteatern i höst.

Cabaret, 3 oktober, Dramaten, Stockholm

Många har nog sett Cabaret i någon uppsättning på scen eller den ikoniska filmen med Liza Minnelli som nattklubbsångerskan Sally Bowles, och att den skulle sättas upp på Dramaten nu var lite otippat. Tyvärr verkar det som det alltid är en aktuell musikal, inte minst nu med de allt hårdare högervindarna som blåser i vårt land.

Den här uppsättningen är en av de bästa jag har sett, stark, rå, vulgär och den lämnar ingen oberörd. Jenny Kronbergs scenografin är ödesmättad med en stor dödskalle med en stor svastika som likt vingarna på en väderkvarn roterar snabbare ju hårdare de politiska vindarna blåser är genialisk. Dödskallen vrids i olika lägen och variera att vara Kit Kat Kluboch Fraulein Schneiders rumsuthyrning. Utöver det är det i stort sett några stolar som flyttas runt, enkelt och effektfullt. Kostym, peruk, mask är en blandning av provokativ och vardaglig. Koreografin lite mer tillbakadragen men effektfull och ger större tyngd till de spelade scenerna vilket lyfter fram den politiska spänningen mer, vilket passar väldigt bra här på Dramatens scen med de skickliga skådespelarna man har till sitt förfogande.

Meriterade duktiga skådespelare som verkligen höjer den här uppsättningen väldigt högt både i sina rolltolkningar men även sångmässig. Viss anpassning har gjorts i arrangemangen och scenlösningarna och i vissa lägen blir det lite mer pratsångaktigt, men inget som påverkar helheten. Jonas Malmsjös konferencier är vulgär, iakttagande och krypande obehaglig. Ana Gil de Meio Nascimento har energi, närvaro och en stark lyskraft i sin Sally Bowles. Marie Richardson får fram det osäkra och sköra i Fraulein Schneider när hon tampas mellan att fånga lyckan och välja det som kan verka vara den enkla och bekväma vägen. Samspelet mellan henne och Johan Holmberg som Herr Schultz är väldigt finstämt och ömsint. Christoffer Svenssons Ernst Ludvig går från att vara den trevlig killen som har många kontakter till att lyfta fram kylan och hårdheten när hans politiska ställning avslöjas. Alexander Salzberger lyfter fram det naiva och godtrogna i Cliff Bradshaw när han låter sig förföras i det dekadenta Berlin på 30-talet.

Damn! tillåts fylla ut både orkesterdiket och att vara aktivt närvarande som en del i uppsättninge, mer än att bara vara musiker.

En komplett stark uppsättning av Cabaret där teknik, scenografi, kostym, skådespeleri, sång, dans och musik är i perfekt symbios med och lyfter varandra. Gillar man Cabaret ska man verkligen gå och titta på den här.

Cabaret spelas till den 31 december.

Forever Piaf, Genrep, 30 september, Göta Lejon, Stockholm

Igår togs restriktionerna bort och ikväll strömmar publiken till och det blir nästan ett fullsatt Göta Lejon på det här genrepet. Härligt att restriktionerna släpps men samtidigt blir jag lite förundrad över att så många i publiken direkt gått tillbaka och inte har en tanke på att hålla avstånd. Särskilt med tanke på att det är så många äldre i publiken för även om de är vaccinerade så kan de ju fortfarande bli smittade. Men det är ju härligt att vi kan samlas igen och teatrarna kan fyllas och det borde ju firas ordentligt vilket man gjort med härliga feelgood med Amelie på Östgötateatern och She loves me på Spira, men ikväll blir det inte något glädjepiller utan snarare att det drar åt det grå och deprimerande hållet. Nu var det ju bestämt sen tidigare att Forever Piaf skulle spelas och bara blivit uppskjuten.

Edith Piaf är en av Frankrikes mest kända sångerskor med en röst som alla känner igen och låtar som är odödliga. Men hennes liv verkar inte ha varit direkt lyckligt, från det att hon föds och blir övergiven av sina föräldrar, delvis uppvuxen på bordell, en miljö med alkohol och droger, börjar tidigt sjunga på gatorna för att tjäna lite pengar. Så blir hon upptäckt och karriären tar fart. Hon föder ett barn som hon inte ids ta hand om, som dör vid 2 års ålder. Managern blir mördad, karriären får börja om. En strid ström av män som hon utnyttjar på olika sätt och struntar i om de är gifta eller inte. Vill hon ha en man tar hon honom typ. Som hon framställs i musikalen är hon inte en direkt trevlig person, inte någon som jag blir berörd av.

Musikalen börjar med hennes begravning och så får vi följa hennes liv från hennes barndom och karriär tills hon dör. Som ung spelas hon av Beata Ernman och den äldre av Malena Ernman. Den yngre och äldre Piaf är i stort sett på scen hela tiden och parallellt iakttar varandra, vilket är ett bra grepp. Sångmässigt har Beata med sig Ediths speciella darr i rösten, men det saknas helt hos Malena, vilket jag upplever som lite konstigt då jag tycker det hade varit bättre att vara konsekvent. Tyvärr lyckas varken Beata eller Malenas tolkning av Piaf få mig engagerad eller berörd, men man har ju valt att framställa henne som en rätt känslokall person och det lyckas de med, men jag saknar att bli berörd av det tragiska i hennes liv. Vid några få tillfällen finns det tillfällen när det kunde bli känslosamt som när dottern dör vid två års ålder eller en av hennes älskare störtar, men sorgen som visas då blir överspelad och känns mer som ett spel för gallerierna. Den smärta som hon borde känna når inte fram till mig. Ungefär mitt i pjäsen får Piaf instruktioner om att det räcker inte att ha en bra sångröst och pricka toner, man måste kunna berätta och förmedla en historia och känslor. Just det saknar jag genomgående av Piaf i föreställningen.

Anna Thiam (som bland annat spelar Piafs mamma) har den förmåga jag är ute efter. Piafs mamma är inte heller särskilt sympatisk och trevlig, men Anna Thiam berör och engagerar med sin sång i sina rolltolkningar. Där får musikalen den nerv som hade behövts rakt igenom för att lyfta. Anna och alla andra i ensemblen spelar ett antal olika roller och de gör verkligen ett fantastiskt jobb som de ska ha en stor eloge för. Björn Kjellman spelar ett antal män som på olika sätt varit betydelsefulla för Piaf och det är imponerande hur han går in och ur det olika karaktärerna så sömlöst. Fantastiska musiker i orkestern under ledning av Kristofer Nergårdh. När jag går från teatern har jag musiken med mig och smånynnar, men i övrigt känner jag inget. Även om den inte är ett glädjepiller så hade jag velat bli berörd och engagerad, inte bara känt ”jaha”.

Musikalen spelas i en akt och det kändes något långt men hade varit för kort för att ha en paus. Dock med en äldre publik så blev det för långt för vissa för det ovanligt många som behövde gå ut mitt under föreställningen vilket skapar stök och störning för övriga i publiken.

Musikalen spelas till den 4 december.