Häxorna i Eastwick, premiär 19 september, Cirkus, Stockholm

Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!

 

 

 

Tolvskillingsoperan, premiär, 11 september, Folkoperan

Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!

 

En Värsting Till Syster, Genrep, 10 september, China Teatern, Stockholm

Nu har höstsäsongen på teatrarna satt igång ordentligt och idag var det dags för genrep på En Värsting Till Syster som är baserad på komedin med samma namn, eller Sisters Act som den heter i original. Många har nog sett filmen med Whoopi Goldberg som sångerskan Deloris som råkar se när hennes pojkvän Curtis skjuter ihjäl en av sina gängmedlemmar. Hon rusar iväg till polisen som visar vara sig en kille hon känt i skolan som var förälskad i henne. Han lovar att skydda henne om hon vittnar. På så sätt hamnar hon under vittnesskydd i ett kloster, till abbedissans förskräckelse. Men det visar sig att kloster behöver räddas från ett uppköp. Självklart är det Deloris som räddar klostret genom att få nunnornas kör att bli helt fantastisk bra. Så bra så påven kommer för att lyssna.

Ja, det är med andra ord en rätt lättsam musikal med komiska vändningar i. Gladys del Pilar spelade Whoopi Goldbergs roll i Ghost så det kändes som ett självklart val när man hörde att de skulle sätta upp En Värsting. Abbedissan spelas av Suzanne Reuter och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Varenda replik levereras med perfekt timing, bitskhet, ironi samtidigt som hennes kärlek till klostret och systrarna lyser igenom allt. Hon är verkligen ett komiskt geni. En annan som har perfekt komisk timing men som även använder sitt kroppspråk utan att överspela är Kim Sulocki som poliskommissarien. Han är så underbar som den blyge svettige killen som gick under öknamnet Svettige Eddie i skolan och som var förälskad i den häftiga Deloris, men som visste att han inte kunde få henne. Har han nu en chans? Publiken älskar honom och han belönas rikligt med applåder och visslingar. Även Karl Dyall som spelar Curtis drar ner ordentligt med applåder i första akten när han sjunger om sin tjej och vi får ett halvt dansnummer. Hade ju gärna sett ett mycket längre dansnummer för när Karl är på scen kan det inte bli för mycket dans. Det är också i det här numret i första akten som publiken börjar applådera och jubla ordentligt. Fram till dess hade det varit lite småljumna applåder och det var lite småtrevligt men det hade inte riktigt tagit fart. Men Karls nummer följs av ett med Kim och så avslutas första akten med ett par ordentliga körnummer som lämnar publiken i pausen med en glad känsla. Andra akten tuffar på lite i samma takt, lite upp och ner, men man har småtrevligt och lite roligt. Det är inte på något sätt tråkigt utan tiden flyter på bra. Även i andra akten finns ett nummer som drar ner lite extra applåder och det är när gangsterkillarna (Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes) sjunger om hur man fångar en tjej. Blev riktigt imponerad av Klas som jag nog inte har sett i något förut. Precis som de andra numren med Kim och Karl så bryter det här av och blir något annorlunda som en kontrast till den finstämda körsången. Även andra akten avslutas med storslaget körnummer som gör att man lämnar teatern på glatt humör.

Palle Palmés ljusdesign är snygg som vanligt och som tillsammans med videodesignen Johan Larsson och Philip Sundbom snabbt förflyttar oss i scenerna. Stor eloge till Jan Radesjön och hela orkestern.

Det är inte en av de största musikalerna, musiken och låtarna är inget som direkt sätter sig och den berör inte på samma sätt som t ex Så Som i Himmeln gör. Men man har trevligt och det är alltid kul att se en musikal som man inte har sett förut.

 

Vegas i Vitan, 30 och 31 augusti, Vitabergsparken, Stockholm

I maj när programmet för Parkteatern släpptes var det två saker jag kollade efter, vilken blir sommarens musikal och vilka datum är det dags för Vegas i Vitan för dessa datum måste man ju blockera i kalendern så man inte råkar boka in något annat! Att plocka bort Vegas i Vitan ur programmet vore ett tjänstefel av Parkteaterchefen, men Albin Flinkas kan man ju lita på!

Att gå och se något på parkteatern är gratis, men det gäller att vara ute i tid om man vill ha en plats för det är så populär och populärast av allt är nog just Vegas i Vitan. Folk kommer tidigt och det fylls på snabbt i amfiteatern som fyller 65 år. Men även om man sitter och väntar i flera timmar så går tiden rätt fort, man umgås med vänner, njuter av det underbara vädret (ja Parkteatern har vissa kontakter med vädergudarna om att det ska vara bra väder) och grönskan runt omkring inger ett lugn och härlig stämning. Så skönt att man får komma och sätta sig när man vill och inte behöva vänta på en särskild insläppstid som alltid är lite mer stressande. Blir nästan en liten meditativ stund där man kan landa och inte göra så mycket annat än att vänta på det som ska komma. Sen får man ju lite bonus av att det soundcheckas och fixas på scenen. Rund klockan 18 kommer Albin in och hälsar publiken välkommen och på sitt underbara avslappnade sätt drar lite förhållningsregler. Gillar hans ironiska sätt att t ex ta upp hur man kan få bila ut en källare i ett bostadshus mellan 07-18 varje vardag men att man bara får spela musik på en utomhusteater max 2 timmar om dagen fast folk flyttat till området och vet om att den finns där. En väldigt aktuell fråga idag eftersom konsertlokal efter lokal får stänga ner för att grannarna klagar.

Några minuter före 19 kommer Blåsarsymfonikerna in, tar stämtonen och sen är det dags för Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro att ta plats på scenen och det hela inleds som vanligt med ”Let the good times roll”. Sen följs det av ett pärlband av härliga låtar. Karl gör sin underbara tolkning av ”All of me” och sen väldigt rörande ”Alfie” till minnet av sin pappa. Joachims ”Mac the Knife” är lika svängig och magisk som vanligt och när Rennie tar ton i ”I who have nothing” så blir man helt trollbunden och det känns som man slutar andas. Kalle och Jockes  tolkning av ”Fever” är fantastisk. Ja alla låtar är helt underbara och när de sjunger tillsammans så kompletterar deras röster varandra helt perfekt som t ex i ”Thats Life”. För första gången har de med sig en hemlig gästartist, Petra Marklund och hon kompletterar killarna väldigt bra. Hon berättar att hon nyligen börjat lyssna sig igenom Nina Simone och sjunger ”Lilac Wine” med enorm känsla och väldigt stämningsfullt. Petra och Jocke gör en härlig duett av ”Hallelujah I Just Love Her/Him So”. Men min absoluta favorit ikväll är nog det fina Nat King Cole potpurriet som avslutar hela konserten. Petra inleder med Nature Boy och sen tar killarna över och det blir lite mer fart för att sen avslutats helt magiskt när de sjunger med sina bästa sammetslena djupa röster. Kalle börjar med ”When I Fall In Love”, Rennie tar över med ”Smile” och så kommer Jocke in med ”Unforgettable” och så mixar de ihop de tre låtarna helt underbart. Man kan inte annat än att njuta när de blandar sina röster på det här sättet i den här vackra låtarna. Det är verkligen helt oförglömligt och hela publiken sitter med ett stort leende på läpparna och njuter.

Men en kväll med Rennie och Kalle på scen är ju inte helt komplett om man inte får lite dans också och ungefär mitt i programmet så spelar Blåsarsymfonikerna en instrumentalversion av ”Att Angöra En Brygga” och sen kommer Kalle och Rennie ut med sina steppskor på och det är så läckert att se killarna dansa. De har ju svårt att låta bli i de andra låtarna men nu får de verkligen visa vad de går för.

Mellansnacket är en blandning av lite roliga och rörande anekdoter från deras liv, till att en yngre äldre man hade klagat förra året på att de hade notställ på scenen. Så i år inga notställ på scenen. Lite småbus på scen och ibland tappas trådarna så de kommer av sig men det blir bara bättre då för de är så skickliga på att improvisera och prata direkt ur hjärtat. Det är ju live och då gör det inget om någon textrad blir fel och det är ju bara mer levande om inte mellanpratet är ordagrant lika varje förställning.

Det är en så lyx att få vara med om det här de två sista varma kvällarna den här sommaren. Sommar i Stockholm när det är som bäst. Minnen att plocka fram när det blir mörkare och kallare i höst och i vinter. Och i månadsskiftet januari/februari kan man fylla på med en ny dos, fast då inne på Musikaliska.

 

Spelman på taket, publikrep, 21 augusti, Dansens Hus, Stadsteatern, Stockholm

Första gången jag såg Spelman på Taket var på Spira med Anders Ekborg som Tevje och nu är det dags för hans bror Dan Ekborg att axlad en rollen. Riktigt upp till Anders nivå når inte Dan men det är ju inte så lätt när Anders är en av våra bästa musikalartister och har en sån intensiv känsla, ingen kan gråta på scen som Anders kan. Men Dan gör rollen riktigt bra på sitt sätt och det här är nog det bästa som jag har sett Dan göra på scen. Och då är det här bara ett publikrep och Dan har varit sjuk precis innan och inte kunnat repetera som planerat. Det märktes på lite tappad text men det hinner han lära sig till premiären den 24 augusti. Han fick bra stöd av Pia Johansson som frun Golde.

Andra gången jag såg Spelman var i våras i London som var en otroligt bra uppsättning med fantastiska röster och en läcker scenografi där man byggt upp en helt by och använde stora delar av scenen och parketten och delar av publiken var en del i föreställningen. I London var det ju bara musikalartister som medverkade men så är ju inte fallet när Stadsteatern sätter upp. Här är det en blandning av skådespelare, musikalartister och dansare som är med vilket gör att sången inte är lika kraftfull, men jag tycker ändå man lyckats bra här för det var bra tryck i den stora ensemblen och självklart bidrog t ex Glenn Edell (Motel) och Frida Modén Treichl (Hodel) som är duktigta musikalartister med att höja nivån på sången.

Scenografin av Lars Östbergh var i många delar enkel men effektfull. I början av första akten står ett ensamt grönt träd på scenen. Det är sommar och det finns livlust och glädje, framtidstro hos den lilla judiska befolkningen i den ryska staden Anatevka, under Tsartiden. När andra akten börjar så har trädet tappat sina löv och det är grått och kall vinter och tiderna i Anatevka har blivit hårdare för den judiska befolkningen. Trädet symboliserar det här på ett starkt sätt tillsammans med ljussättningen av Mikael Kratt. Mer färgglatt till en början för att övergå till gråare och kallare färger. Annsofie Nybergs kläder följer lite samma tema med mer färgglada sommarklänningar i första akten och när det blir kallare och hårdare stämning åker de mörka kapporna på. Tycket man har lyckats väldigt bra med både scenografin, ljussättningen och kläderna och de är med och lyfter föreställningen.

Spelman på Taket är en musikal med rätt mycket dialog istället för sång vilket passar Dan väldigt bra. Den mest kända sången är ”Om jag hade pengar” och den kommer tidigt i första akten och Dan gör den bra på sitt sätt. Musiken är trevlig och medryckande. Men det är inte musiken i sig som gör det stora intrycket på mig utan det här handlingen och även om den utspelas 1905 så känns det som det skulle kunna vara idag. Judeförföljelsen pågår fortfarande och andra folkslag förföljs runt om i världen, eller ses som lägre stående. Världen förändras och även det dagliga livet och traditioner måste anpassa sig vilket är tydligt för Tevje som ser sina döttrar bli förälskade och välja sina egna män, vilket på den tiden inte var det gängse utan det var en äktenskapsmäklerska (här utmärkt spelad av Lena-Pia Bernhardsson) som skötte om det. Kvinnans roll var bara att lyda och ordna för familjen. Döttrarna väljer män som Tevje inte anses som helt lämpliga och han tvingas acceptera det även om det sitter långt inne med yngsta dottern Chava (Stina Nordberg) som blir förälskad i en rysk soldat, Fyedka (Nils Wetterholm). Fortfarande i många samhällen så arrangeras äktenskap och flickor får inte utbilda sig till vad de vill. Konflikter mellan föräldrar och den yngre generationen om vilka traditioner man ska hålla kvar vid och vilka man ska ändra på för att anpassa sig till nutiden pågår hela tiden. Soldater som gömmer sig bakom att de bara lyder order. Ja det är mycket som inte har ändrats och det gör att Spelman på Taket är lika aktuell nu som då. Och det är nog inte en tillfällighet att den har plockats upp och spelas på många ställen runt om i världen just nu. Det är en musikal som verkligen berör och den här uppsättningen berör publiken lika bra som de andra jag har sett. 

Regissören Ronny Danielsson inledde med att berätta att de hade haft problem med en hel del sjukdom så de låg lite efter med repetitionerna och att det kunde märkas på kvällens föreställning. Men även om de nu haft problem med sjukdom så var den här repetitionen riktigt bra. Blev riktigt positiv överraskad av den som helhet för man vet aldrig var Stadsteatern tar vägen med en uppsättning, men det här var riktigt bra. En riktigt välspelad och snygg musikal som är bland de bästa musikaluppsättningar som Stadsteatern har gjort. Och den kommer ju bara att bli ännu bättre med några mer repetitionsdagar  innan premiären så de blir mer samspelade och texterna sitter där de ska.

 

 

Rocky! – Förlorarens Återkomst, Premiär 16 augusti, Teatern Under Bron, Stockholm

För fjärde året sätter Teatern Under Bron upp en aktuell och omskakande pjäs som känns i hela kroppen och som inte lämnar en när man går därifrån utan tankarna snurrar vidare och obehagskänslan släpper inte i första taget.

Teatern Under Bron ligger under Liljeholmsbron och är inte någon vanlig teatermiljö. Nej här är det rufft, grå betong lite färgsatt med graffiti och inte ett ställe som man tänker sig en teater. Precis bredvid ligger Tanto med sina gröna gräsmattor, bad och som vilken sommarstadsidyll som helst. Men några veckor under sommaren så blir även platsen under bron en spännande och trivsam oas med en liten pub och food truck där folk samlas för att spela spel och pingis. Det anordnas Quiz, bio och så sätter Teatern Under Bron upp en pjäs. Min kompis som aldrig varit där och inte visste om det sa, ”det känns som jag har förflyttats till Berlin, vilket häftigt ställe och vilken härlig stämning här är”.

Årets pjäs, ”Rocky! Förlorarens Återkomst” är skriven av Tua Biering och sattes upp i Danmark för ett par år sedan. Sofia Ledarp framför den på ett väldigt starkt och intensivt sätt. Hon låser fast publiken med sina blåa uttrycksfulla ögon och man kan inte släppa blicken från henne. Hon är lika lång/kort som jag är (159 cm) men hennes kraft och intensitet fyller ut varenda centimeter av scenen. Det börjar lite småtrevligt med att hon berättar om sin fascination av den första Rockyflmen. Hon den intelligenta skådespelaren som tillhör de väletablerade. Hon berättar om hur han tidigt fick höra att han inte svar smart utan det enda han kunde göra vara att använda sin kropp. Det fick han höra både av sin pappa och sina lärare. Så han börjar boxas men det är ju inte så lätt när man är vänsterhänt. Uppväxten var svår med en pappa som tog till flaskan när varvet stängde och han blev av med jobbet och som trillade i sjön och drunknade. Hur Rocky märker att något förändras i området där han bor. Det börjar flytta dit folk från andra länder som inte behöver betala för sig. Samtidigt blir han utmanad av den mörke Apollo att gå upp i en match där syftet är att han ska förlora men tjäna mycket pengar. Någonstans här vänder berättelsen. Rocky ska ta hämnd och visa att han kan, men det är en inte bara en revansch i boxningsringen utan även i samhället. Eftersom det enda han kan är att slåss så är det det han satsar på även utanför ringen. Han får med sig andra Rockysar som också vill hämnas och ta tillbaka sitt samhälle, rasismen och de samhällsfientliga blir starkare och tydligare. Vi får en ingående och väldigt obehaglig beskrivning av hur man bäst slår ner och oskadliggör en annan människa. Hade nog varit mindre obehagligt om man sett det än när Sofia lugnt och sansat beskriver hur man gör. Fler och fler tar till våld. Men så inser Rocky att genom våld så slår han bara på sig själv, det är hans eget självhat som han får ur sig. Så han som är dyslektiker börjar läsa på universitet och där träffar han nya välutbildade vänner som också vill förändra samhället. Samma åsikter men de använder andra metoder. Rocky blir retorikens mästare och börjar synas på affischer på stan, håller tal och lagom till valet har de växt sig rätt stora. Men alla runt omkring säger att de inte är något att oroa sig för, de kan ju aldrig vinna något val. Men många välutbildade ansluter sig, lärare, läkare m fl och plötsligt har de makten. Vad händer nu med de som vill ha ett bra samhälle? Hur kan de stå emot när även familjen börjar rösta på ett rasistiskt parti? Vilka medel ska de ta till? Men sånt här kan väl inte hända i verkligheten eller? Känns det här igen som något som har hänt i vårt land? Rocky-filmfiguren har plötsligt fått skrämmande likheter med verkliga personer runt om i världen och här hemma. Samhället har ändrats, folk är rädda eller oroade. Den Rocky man först kände sympati för övergår till att bli en obehaglig person som det finns för många av. Sofia Ledarp glider smidigt in och ur de olika karaktärerna med små förändringar i ansiktsuttrycken och kroppshållningen men kontrasterna är ändå väldigt tydliga och märkbara.

Sofia håller hela publiken i sitt grep hela tiden under hela pjäsen och det känns som man andas först när det är slut. En fantastisk prestation som belönas med stående ovationer och långa applåder. Teatern Under Bron har även i år lyckats med sitt val av pjäs och jag ser med spänning fram emot nästa års pjäs.

Missa inte årets föreställning. Rocky! Spelas till den 1 september och biljetter kan bokas här

https://secure.tickster.com/sv/f7uhcv7vcb8a0cc/s

 

Sarah Dawn Finer, The Finer Summer Tour, 12 augusti, Mosebacketerassen, Stockholm

Sarah Dawn Finer har en av de störst och kraftfullaste rösterna jag har hört och det är så kul att hon är tillbaka på scen igen efter att hon för något år sedan blev sjukskriven och inte fick sjunga. Hon var tillbaka i julas med några julkonserter och spred den varmaste och finaste julstämningen till oss. Rösten höll och hon har nu kunnat ge sig ut på en sommarturné runt om i Sverige och ikväll var det dags för henne att återvända hem till sitt älskade Stockholm och få göra en konsert utan strömavbrott den här gången. Vi som var på förra Mosebackekonserten kommer ihåg hur det plötsligt blev strömavbrott när hon sjöng med Lisa Nilsson. Tog en stund att få ordning på det innan konserten kom igång igen, så den hann inte avslutas till kl 22 när de inte får ha ljud på, så Kärleksvisan fick vi den gången höra unplugged. Väldigt finstämt och vackert, men den här gången plockade hon fram den som första extranummer för att vara på den säkra sidan.

Innan det var dags för extranumren så hade vi fått höra en härlig blandning av låtar från hela hennes solokarriär som startade 2005 med en makalöst bra låten Stay. Men innan solokarriären hade jag ju njutit av hennes röst när hon körat till och sjungit duetter med bland andra Peter Jöback. Stora genombrottet fick hon med ”I Remember Love” och ”Moving on” som bägge var med i Melodifestivalen och hon borde ha vunnit med en av dem. Så bra låtar och självklart fick vi höra bägge under kvällen. Rysningar bägge två.  Några andra favoriter som hon också sjöng ikväll är ”Nu vet du hur det känns”, ”Sagan om oss två”, ”Stockholm om natten”, ”Såna som jag” och ”Home”.

Moneybrother var hemlig gäst och de sjöng Positive Vibrations vilket de inte gjort ofta live tillsammans.

Sarah är inte bara en fantastisk sångerska, hon är ju otroligt rolig, spontan och bjuder på sig själv hela tiden. Det märks så väl att hon trivs med sig själv och var hon är i livet. Underbart mellansnack och hon återkom flera gånger till hur mycket hon älskar Stockholm och hur glad och lycklig hon var att uppträda i Stockholm. Hur hon (säkert också hela publiken) haft full koll på väderapparna för att se hur vädret skulle bli. Regnskurar och åska under hela eftermiddagen, men från det att entrén öppnade till konserten var slut så kom det inte en droppe och solen sken från en klarblå himmel. Så perfekt konsertväder och så vackert att se Stockholm från Mosebacke terrassen. Bara glada och trevlig människor i publiken och på scenen Sarah med sina duktiga musiker. Helt enkelt en helt underbar augustikväll i vår vackra huvudstad. Avslutningslåten ”What A Wonderful World” var ett perfekt val och sluttonerna Sarah bjöd på var inte av denna värld.

Mörkret hade sänkt sig över Stockholm och publiken och Sarah vandrade hemåt i den  sköna Stockholmsnatten med en nästan full måne som lyste vägen. Det var nog fler än Sarah som nynnade ”Jag älskar Stockholm, Stockholm om natten”.

 

Från Broadway till Duvemåla, 8 augusti, Sund Nergården

Sommarens mysigaste konsert är utan tvekan den på Sund Nergården när Niklas och Johan bjuder in till konsert i sin trädgård. Och det börjar redan när man köar innan de öppnar insläppet. Vi var där ungefär en timme innan insläpp men vi var inte först utan två andra entusiaster hade hittat dit. Det är ju onumrerat och självklart vill man sitta längst fram! Väderapparna hade visat på lite risk för regn och det kom några droppar medan vi väntade. Men det var inget som störde den goda stämningen i kön. Dels pågick ju soundchecket så vi vi fick njuta lite av den vackra sången lite i förväg och dels var det två trevliga herrar (den ene i en ursnygg blommig skjorta) som höll på och fixade i ordning insläppet. De kollade lite väskor etc i förväg för att underlätta inför insläppet och sa till om att inga vätskor fick tas med in så man kunde dricka upp eller lämna tillbaka i bilen om man inte ville hälla ut. Charmtrollet Hugo hade tagit på sig rollen som arbetsledare och styrde upp både inne i mattälten och räknade ner till insläppet. Ju närmare vi kom hörde man hans ljusa stämma räkna ner, 10 minuter kvar, 7 minuter kvar, 3 minuter kvar och när de var någon minut sen vid insläppet kom han dit och sa lite fint ”att nu är det dags”. Om Hugo inte väljer att gå i pappas fotspår och bli sångare så har han en lysande karriär som konsertarrangör att se framemot! Och en konsert på Sund är verkligen ett helt fantastiskt arrangerad och man känner sig så välkommen av alla som jobbar där. Även att man betalar sin biljett så känner man sig mer som gäst än som publik. Det är bara så trevligt och mysigt!

Väl inne så satte vi upp våra stolar längst fram, hämtade den underbart goda maten och njöt av Joachim Bergströms underbara stämma var akt 1 i kvällens konsert. Han är för bra för att vara förband. Vilken skön stämning Joachim med Carl Flemsten på piano skapade med sina soullåtar när vi satt där och åt. Solen började skina igenom molnen allt mer och på scenen var Joachim ”The sunshine of my life”. Hans röst är ju perfekt för Stevie Wonders låt och de andra soullåtarna han valt att sjunga ikväll. Och med den vackra utsikten över Sillen bakom scenen är det här en svårslagen konsertplats. Dalhalla må vara storslaget och vackert, men opersonligt. Här är det mysigt och så idylliskt svenskt och svensk sommar när det är som bäst!

Klockan 19 var det sen dags för akt 2, Från Broadway till Duvemåla och Niklas Asknergård, Laila Adèle, Emmi Christensson, Malena Tuvung och Alexander Lycke ändrar scenen sjungandes Lejonkungen. Scenen om i år är lite större än tidigare år men ändå intim och det är mäktigt med fem så duktiga musikalartister på scenen samtidigt. Känns så lyxigt att få se och höra dem i den här miljön, hemma i Niklas och Johans trädgård! Efter några låtar är det dags för Alexander Lycke som spelat Anatoly i Chess i Helsingfors att sjunga Anthem på svenska ”I Mitt Hjärtas Land”. Så underbart vackert! De sista tonerna är helt magiska och då slocknar ljuset och ljudet stängs av precis som han ska ta sluttonen. Först tror vi det är en propp som gått, men sen visar det sig att det är åskan borta i Trosa som orsakat Strömavbrott över Trosa och bort till Sund! Så typiskt när solen sken över Sund och kvällen var så ljummen och underbar. Och det är ju inte löst i en handvändning men nu visar det sig att världens bästa publik är på plats. Under den 1,5 timme som strömavbrottet är hör man inte någon i publiken som klagar. Det pratas glatt och alla håller sig lugna, köper nåt mer att äta och dricka och bara är och njuter av en fin kväll. Ett reservaggregat ordnas fram och konserten dras igång utan ljus men kvällen är rätt ljus så det funkar. Dock vill inte heller pianot riktigt vara med när det är lite lägre strömstyrka så programmet få kastas om  Så lite tidigare än planerat får vi en fantastisk version av Shallow från A Star Is Born med Malena Tuvung och Joachim Bergström. Vilka röster och vilken känsla!

Så kommer strömmen tillbaka och det blir ett litet kort avbrott när man ska koppla om men sen är det igång för fullt med ljussättning och alla instrument kan spelas för fullt. Det blir en helt underbar musikalkonsert som bjuder på så många favoritlåtar. Niklas och Emmi som både spelat i Fantomen i London gör en makalöst vacker ”All I Ask of You”. Niklas och Alexander ”slåss” om Adels uppmärksamhet i ”Last Night of the World” från Miss Saigon. Niklas och Alexander spelade bägge Chris när Miss Saigon var på turné i England. Älskar Niklas när han sjunger ”I Got Life” från Hair. Sån härlig energi han har i den. Malena bjuder bland annat på ”Memory” och ”Don’t Rain On My Parade”. Alexander gör en ”Gethsemane” som jag ser framemot att få höra och se igen på Cirkus och då vill jag även se honom lida! I år hade man lagt en liten satellitscen en bit ut i publiken så vi längst fram fick se honom bakifrån, men det är ju en sång man helst vill se framifrån så man får hela känslan. Men ”Led hans väg” framförde han på scen. Så fantastisk och självklart övergick den till den mäktiga ”One Day More”. Så glad att jag bokat två föreställningar av konsertversionen i London i oktober! Laila Adéle har sån kraft i sin röst och är magisk när hon tar i för fullt i t ex ”The Greatest Showman” och resten av gänget backar upp. Det som är speciellt med ”Från Broadway Till Duvemåla” är att ingen av artisterna är själva stjärnan utan alla är lika bra och lyfter varandra och delar scenen och njuter av att sjunga tillsammans. Det är verkligen styrkan och gör det här till ett sånt underbart koncept som bara rullar på och rullar på. Några artister byts ut till varje säsong för att ge ny energi. Det här är sista konserten för den här gången som Niklas är med (för den här gången?) och att få avsluta hemma på Sund Nergården måste ju vara så magiskt! Premiär för Alexander Lycke som kommer att vara med i höst då även underbare Jakob Stadell ansluter. Första utomhuskonserten också och det fungerade alldeles utmärkt i en liten mer avskalad sättning. Älskar de magnifika klänningarna som varit med inomhus men den här lite enklare och avskalade versionen kommer jag att minnas länge. Det är ju främst rösterna, tolkningarna och glädjen hos artisterna som är magiska och här blir de verkligen huvudrollerna i den mörka ljumna Augustikvällen.

Från Joachims första ton till den sista med hela gänget har varit en ren njutning! Ser verkligen framemot konserten på Cirkus! Och nästa års konsert på Sund Nergården, vad det nu kan bli.

Stort tack till alla på scen och runt omkring som fixar så vi publiken känner oss om hemma hos er! Ni är verkligen de bästa! Och ni som inte varit på Sund Nergården, det är verkligen ett besök med eller utan konsert. Vill man ha lugn och ro, njuta av god mat i den vackraste miljön och sova i sköna sängar då är Sund stället!

 

 

 

Peter Jöback, 29 juni, Parksnäckan, Uppsala

Blå himmel, 23-25 grader varm i luften är ju perfekta förhållanden för en utomhuskonsert en sommarkväll i Sverige. Men från ingenstans kommer några regndroppar precis innan konserten ska börja men på Parksnäckan i Uppsala delas det ut gratis regncaper och det skrämmer iväg regnet. Så när Peter Jöback, Frida Öhrn och bandet kommer in på scenen är det strålande solsken igen som gäller. Peter, Frida och bandet är helt klädda i svart och vitt och det är så stilrent och snyggt.

Det blir en helt underbar konsert med tonvikt på Humanologyskivan som Peter släppte i höstas. Låtarna från den skivan är så bra och det märks att Peter älskar att sjunga dem. Mina favoriter är ”What If Tomorrow Never Comes”m ”Beliver” och den nakna fina ”Call Me By Your Name”. Men det blir även mycket annat som t ex en avskalad version av ”Music of the Night”, ”Stockholm i natt”, och allt avslutas med ”Sing me out”.

Peter är på ett strålande humör och går ifrån manuset en hel del när det inträffar oväntade saker. Precis som han börjat sjunga Guldet blev till sand, glider en luftballong med Shrek på över Parksnäckan. Peter är den som ser den först och utbrister ”Det kommer en luftballong med Shrek på. Det var nog det mest innovativa jag sett för att planka in på en konsert”. Hela bandet tittar fascinerat på ballongen när den ljudlöst glider fram.

Ett par mindre tjejer ställer sig då och då vid scenkanten och dansar och fotar och Peter är så gullig och uppmärksammar dem då och då med blickar, vinkningar och dansar med dem från scenen. En av tjejerna har gjort en skylt som hon håller upp och han säger att den är fin. Så fint av honom att ge dem det där lilla extra, det kommer de leva på länge. Men det är inte bara tjejerna vid scenkanten han är generös mot. Han återkommer flera gånger under konserten till hur bra han tycker Frida Öhrn som körar och kompar på olika instrument är. De sjunger flera låtar tillsammans som t ex ”Wicked game”, ”Everybody hurts” och ”Sing”. Peter och Fridas röster passar så perfekt ihop att det blir ren röstmagi när de sjunger.

Frida är med i Cookies’n Beans som turnerat med Peter tidigare men nu håller hon på med ett soloprojekt och hon sjunger en helt fantastisk pepplåt ”What are you waiting for”. Hon har sån energi och glädje när hon sjunger den låten och jag tror att många i publiken blev intresserade av att höra mer från hennes soloprojekt.

En härlig konsert med mycket av det bästa Peter har gjort, fylld med sångglädje, spontanitet och energi. Peter, Frida och ett fantastiskt band en fin sommarkväll är ett sommarminne att plocka fram i november när det är grått och trist.

Tre konserter kvar på den här turnén så det finns möjlighet för er också att få ett magiskt sommarmusikminne!

 

 

 

 

 

Trassel, publikrep, 14 juni, TurTeatern, Stockholm

Den 27 juni hade Trassel premiär på Krustiernska Gården, men jag hade den stora förmånen att få se ett publikrep ett par veckor tidigare. Så det jag såg har det finslipats på innan det blommade ut för fullt på utomhusteatern. Inte för det var något särskilt som jag upplevde att det behövde finslipas på.

Trassel är en gammal hederlig fars skriven  av Ray Cooney med släng i dörrar och förväxlingar. Något som jag älskade när jag liten men som jag på senare år har tyckt varit rätt uttjatat och inte skrattat så mycket åt, särskilt inte när man lägger på lyteskomik och kläder som inte passar. För mycket billiga skämt helt enkelt. Men när man sätter en fars i händerna på Edward af Sillén som både översatt och regisserat ja då blir det en skrattfest med risk för magknip! Camilla Thulin har skapat kläderna och då är det inte någon risk för för korta kostymer eller kläder som på nåt sätt sitter fel för att vara roliga, Nej, här kläs männen i välsittande kostymer och damerna i fina 60-talsklänningar, eftersom det utspelas på 60-talet. Som gräddan på moset så är det Sveriges komikerelit som står på scenen. De kan verkligen förvalta sina roller på bästa sätt.

Trassel handlar om försvarsministern Ragnar Rundqvist (Mikael Tornving) som har en kärleksaffär med Lena Stiernström (Sussie Eriksson) som ska ha en helg på Grand Hotell men de upptäcker ett lik (Ola Forssmed) i rummet. Panik utbryter och Ragnar ser skandalrubrikerna framför sig och kallar till sig sin assistent Göran (Robert Gustafsson) för att forsla bort liket. Men självklart blir det inte så lätt. Hotelldirektören (Gustav Levin) dyker upp i tid och otid och hotellbetjänten (Andreas Nilsson) ser sin möjlighet att tjäna massa dricks när han ombeds ordna lite konstiga beställningar. Självklart dyker även Ragnars fru (Anki Albertsson) och Lenas man (Magnus Kviske) upp och förvecklingarna växer och växer. I kort en klassisk farshandling där personerna beter sig på konstiga sätt och trasslar till det mer och mer som kunde undvikets om man bara ringt polisen direkt. Men det blir väldigt roligt, mycket för att karaktärerna i sig inte är de där överdrivet ”roliga”, de är personer och inte karikatyrer. Mikael Tornving är stram och korrekt och har en härlig panik i ögonen. Varje replik levereras med en stram min. Robert Gustavsson är vimsig på ett perfekt avvägt sätt utan att det går över gränsen. Sussie Eriksson är sprudlande glad och glittrig som Lena, motstatsen till Ankis svala och eleganta fru Rundqvist. Så har vi Ola som spelar ”lik” och som inte har många repliker men där hans kropp agerar. Ola har ju en gummikropp och kan göra det mest oväntade med det och är han med i någon uppsättning så ska man alltid slänga in det någonstans även om det kanske inte passar in, vilket kan bli lite tjatig. Men här är kroppskontrollen och gummikroppen perfekt använd i rollen. Det är utan tvekan det bästa jag sett Ola göra. Scenen när Mikael, Robert och Ola improviserar en dans inför den förvånande hoteildirektören är så rolig! Jag hoppas verkligen att man behåller den fingertoppskänsla man hade på publikrepet där den var exakt så lång den ska vara för att det ska vara kul. En svaghet i farser/komedier är att man inte vet när man ska sluta utan drar skämten några varv för långt så det bara blir upprepning och tjatigt. Styrkan i trassel är att man inte tjatar ut skämten, men markerar inte tydligt när något ska vara kul utan det bara är kul, galet och knasigt. Underbara repliker som ibland är riktigt torra men det är det som är så roliga. Edward har förvaltat den engelska ”understatement” humorn på allra bästa sätt, med värme och respekt och inte fallit i någon fälla ätt överdriva. Less is more!

Det var länge sen jag skrattade så mycket och hjärtligt på teatern och jag kan verkligen rekommendera att om ni är i trakterna runt Kalmar i sommar att ni ser till att fixa biljetter. Och har ni inte bestämt vad ni ska göra i sommar så varför inte åka till Kalmar?