Peter Jöback, 29 juni, Parksnäckan, Uppsala

Blå himmel, 23-25 grader varm i luften är ju perfekta förhållanden för en utomhuskonsert en sommarkväll i Sverige. Men från ingenstans kommer några regndroppar precis innan konserten ska börja men på Parksnäckan i Uppsala delas det ut gratis regncaper och det skrämmer iväg regnet. Så när Peter Jöback, Frida Öhrn och bandet kommer in på scenen är det strålande solsken igen som gäller. Peter, Frida och bandet är helt klädda i svart och vitt och det är så stilrent och snyggt.

Det blir en helt underbar konsert med tonvikt på Humanologyskivan som Peter släppte i höstas. Låtarna från den skivan är så bra och det märks att Peter älskar att sjunga dem. Mina favoriter är ”What If Tomorrow Never Comes”m ”Beliver” och den nakna fina ”Call Me By Your Name”. Men det blir även mycket annat som t ex en avskalad version av ”Music of the Night”, ”Stockholm i natt”, och allt avslutas med ”Sing me out”.

Peter är på ett strålande humör och går ifrån manuset en hel del när det inträffar oväntade saker. Precis som han börjat sjunga Guldet blev till sand, glider en luftballong med Shrek på över Parksnäckan. Peter är den som ser den först och utbrister ”Det kommer en luftballong med Shrek på. Det var nog det mest innovativa jag sett för att planka in på en konsert”. Hela bandet tittar fascinerat på ballongen när den ljudlöst glider fram.

Ett par mindre tjejer ställer sig då och då vid scenkanten och dansar och fotar och Peter är så gullig och uppmärksammar dem då och då med blickar, vinkningar och dansar med dem från scenen. En av tjejerna har gjort en skylt som hon håller upp och han säger att den är fin. Så fint av honom att ge dem det där lilla extra, det kommer de leva på länge. Men det är inte bara tjejerna vid scenkanten han är generös mot. Han återkommer flera gånger under konserten till hur bra han tycker Frida Öhrn som körar och kompar på olika instrument är. De sjunger flera låtar tillsammans som t ex ”Wicked game”, ”Everybody hurts” och ”Sing”. Peter och Fridas röster passar så perfekt ihop att det blir ren röstmagi när de sjunger.

Frida är med i Cookies’n Beans som turnerat med Peter tidigare men nu håller hon på med ett soloprojekt och hon sjunger en helt fantastisk pepplåt ”What are you waiting for”. Hon har sån energi och glädje när hon sjunger den låten och jag tror att många i publiken blev intresserade av att höra mer från hennes soloprojekt.

En härlig konsert med mycket av det bästa Peter har gjort, fylld med sångglädje, spontanitet och energi. Peter, Frida och ett fantastiskt band en fin sommarkväll är ett sommarminne att plocka fram i november när det är grått och trist.

Tre konserter kvar på den här turnén så det finns möjlighet för er också att få ett magiskt sommarmusikminne!

 

 

 

 

 

Trassel, publikrep, 14 juni, TurTeatern, Stockholm

Den 27 juni hade Trassel premiär på Krustiernska Gården, men jag hade den stora förmånen att få se ett publikrep ett par veckor tidigare. Så det jag såg har det finslipats på innan det blommade ut för fullt på utomhusteatern. Inte för det var något särskilt som jag upplevde att det behövde finslipas på.

Trassel är en gammal hederlig fars skriven  av Ray Cooney med släng i dörrar och förväxlingar. Något som jag älskade när jag liten men som jag på senare år har tyckt varit rätt uttjatat och inte skrattat så mycket åt, särskilt inte när man lägger på lyteskomik och kläder som inte passar. För mycket billiga skämt helt enkelt. Men när man sätter en fars i händerna på Edward af Sillén som både översatt och regisserat ja då blir det en skrattfest med risk för magknip! Camilla Thulin har skapat kläderna och då är det inte någon risk för för korta kostymer eller kläder som på nåt sätt sitter fel för att vara roliga, Nej, här kläs männen i välsittande kostymer och damerna i fina 60-talsklänningar, eftersom det utspelas på 60-talet. Som gräddan på moset så är det Sveriges komikerelit som står på scenen. De kan verkligen förvalta sina roller på bästa sätt.

Trassel handlar om försvarsministern Ragnar Rundqvist (Mikael Tornving) som har en kärleksaffär med Lena Stiernström (Sussie Eriksson) som ska ha en helg på Grand Hotell men de upptäcker ett lik (Ola Forssmed) i rummet. Panik utbryter och Ragnar ser skandalrubrikerna framför sig och kallar till sig sin assistent Göran (Robert Gustafsson) för att forsla bort liket. Men självklart blir det inte så lätt. Hotelldirektören (Gustav Levin) dyker upp i tid och otid och hotellbetjänten (Andreas Nilsson) ser sin möjlighet att tjäna massa dricks när han ombeds ordna lite konstiga beställningar. Självklart dyker även Ragnars fru (Anki Albertsson) och Lenas man (Magnus Kviske) upp och förvecklingarna växer och växer. I kort en klassisk farshandling där personerna beter sig på konstiga sätt och trasslar till det mer och mer som kunde undvikets om man bara ringt polisen direkt. Men det blir väldigt roligt, mycket för att karaktärerna i sig inte är de där överdrivet ”roliga”, de är personer och inte karikatyrer. Mikael Tornving är stram och korrekt och har en härlig panik i ögonen. Varje replik levereras med en stram min. Robert Gustavsson är vimsig på ett perfekt avvägt sätt utan att det går över gränsen. Sussie Eriksson är sprudlande glad och glittrig som Lena, motstatsen till Ankis svala och eleganta fru Rundqvist. Så har vi Ola som spelar ”lik” och som inte har många repliker men där hans kropp agerar. Ola har ju en gummikropp och kan göra det mest oväntade med det och är han med i någon uppsättning så ska man alltid slänga in det någonstans även om det kanske inte passar in, vilket kan bli lite tjatig. Men här är kroppskontrollen och gummikroppen perfekt använd i rollen. Det är utan tvekan det bästa jag sett Ola göra. Scenen när Mikael, Robert och Ola improviserar en dans inför den förvånande hoteildirektören är så rolig! Jag hoppas verkligen att man behåller den fingertoppskänsla man hade på publikrepet där den var exakt så lång den ska vara för att det ska vara kul. En svaghet i farser/komedier är att man inte vet när man ska sluta utan drar skämten några varv för långt så det bara blir upprepning och tjatigt. Styrkan i trassel är att man inte tjatar ut skämten, men markerar inte tydligt när något ska vara kul utan det bara är kul, galet och knasigt. Underbara repliker som ibland är riktigt torra men det är det som är så roliga. Edward har förvaltat den engelska ”understatement” humorn på allra bästa sätt, med värme och respekt och inte fallit i någon fälla ätt överdriva. Less is more!

Det var länge sen jag skrattade så mycket och hjärtligt på teatern och jag kan verkligen rekommendera att om ni är i trakterna runt Kalmar i sommar att ni ser till att fixa biljetter. Och har ni inte bestämt vad ni ska göra i sommar så varför inte åka till Kalmar?

Elvira Madigan, Parkteatern Rålambshov, 28 juni, Stockholm

Sommar, musikal och Parkteatern är en underbar kombination. Årets musikal är Elvira Madigan som jag ser den här ljuva junikvällen i Rålambshovsparken. De gröna träden och den klarblå himlen förstärker den färgsprakande musikalen som vi bjuds på. I år har man verkligen inte sparat på färgprakten när vi besöker Cirkus Madigan, den ena kostymen är mer färggrann än den andra och det kan vi tacka Annsofi Nyberg för. Riktigt snyggt blir det när Elvira fäller ut röda långa tygstycken som bildar en gigantisk kjol och hon håller i tre stora röda ballonger högt upp på en bro över scenen.

Musikalen bygger på den tragiska kärlekshistorian om lindanserskan Elvira Madigan och Grev Sixten Sparre som blir förälskade i varandra. En omöjlig kärlekshistoria som slutar med ett självmord, arrangerat på ett vackert sätt för det ska vara ett konstverk, en kärlekshistoria som aldrig ska gömmas bort. Ellen Lindbland spelar Elvira och visar att hon verkligen kan både dansa och sjunga, en otroligt kroppskontroll. Sixten Sparre spelas av Robert Noack som nog en del minns att han spelade Karl Oskar i den nyare uppsättningen av Kristina Från Duvemåla. Handlingen utspelas i cirkusvärlden och det är mycket akrobatik, volter mm av Nilas Kronlind och Oscar Karlsson medans kärlekshistorian utspelas. Det händer nåt på scenen hela tiden och det gäller verkligen att man har ögonen med sig. Väldigt bra regi och koreografi av Anna Ståhl.

Även orkestern under ledning av den makalösa Carina E Nilsson är klädda som cirkusartister och blir en del av cirkusen där de spelar i en cirkusvagn. Smart och snyggt gjort.

Cirkus Madigan har nu rest runt i Stockholms parker och Rålambshov är den sista anhalten, men den spelas även den 29 och 30 juni, så passa på att se den innan den slutar.

 

 

A Music Story, pressvisning, 13 juni, Filmhuset

Det är inte ofta som det görs svenska musikalfilmer men i år kommer tre stycken att ha biopremiär. Först ut är Anders Widmarks A Music Story som har premiär den 14 juni, sen kommer Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” och sist ut är ”En del av mitt hjärta” baserad på Tomas Ledins musik. Så för oss som älskar musikaler är det ett underbart filmår. Av de här tre filmerna tror jag att A Music Story har den lägsta budgeten vilket märks då och då i filmen men som ändå är en underbar hyllning till musiken och verkligen förmedlar kärleken till musiken. Styrkan i den här filmen sitter just i de nyskrivna låtarna av Anders Widmark och några andra medkompositörer. En rad av medryckande poplåtar, raplåt och så den fantastiska Gravity som när jag hörde Helen Sjöholm sjunga den första gången i filmen gav mig rysningar. Men de flesta låtar i filmen fick mig att rycka till och tänka att det här är en riktigt bra låt, många med en positiv och glad melodi.

A Music Story handlar om Moa (Victoria Rönnefall) som drömmer om att skriva en egen låt och vara med i Syltpopidolerna. Men det där med Idolprogram tycker inte hennes pappa, pianisten Anton Widebeck (Anders Widmark) är någon bra idé. Barn ska inte tävla i musik och absolut inte i något så billigt program som Syltpopidolerna. Anton är en etablerad pianist och kompositör men vars stjärna falnat och i takt med att musik nu laddas ner så ger inte det så mycket pengar längre. Han kämpar på med att bidra till familjens försörjning men hans manager Alexander (Claes Malmberg) lyckas inte så bra med att få fram jobb. Nej det är Moas mamma Elisabeth (Helen Sjöholm) som är den som har fått lägga sin egen sångkarriär åt sidan för att istället jobba som sångpedagog som får försörja familjen. Anton själv har svårt att acceptera att han måste ta andra jobb och det är först när Elisabeth ställer ultimatum, skaffa ett jobb eller så skiljer vi oss, som han skaffar ett vanligt jobb. Moa förslår dock att han ska skriva en musikal och det är en ide som även hans manager tycker är en bra idé.

Det är väldigt traditionella könsroller i filmen med frun som fått offra sig och som uppfattas som gnällig när hon ställer krav på sitt musikgeni till man. En man som tycker han själv till hör finkulturen och att sånt som Idol inte är nåt att ha. En vanlig syn bland vissa artister och musiker, trots att några av våra stora artister som Måns, Danny och Darin har gått den vägen, så ett och annat guldkorn kan ett sånt program få fram. Managern har också en rätt kommersiell syn på Antons låtskrivande och lägger sig gärna i för att få det mer kommersiellt, men i slutet är det han som säger ifrån när någon vill utnyttja hans artist för gratisframträdande. Moas stora idol är Ace Wilder (som också medverkar i filmen) och hon vill sjunga som hon, men det tycker man inte hennes lärare på musikskolan där hon går är någon bra idé. Så på flera sätt tar filmen upp vad som anses vara tillräckligt fin och bra musik. En av filmen mest minnesvärda scener är scenen när managern vänder sig till en styrelseledamot i en stiftelse för att söka pengar. Ledamoten spelas av Jan Malmsjö och han har verkligen pondus och karisma. Han tillrättavisar managern på ett så effektfullt sätt med sin blick och röst och man skulle ha avslutat scenen just där och inte övergått till fysiskt våld för nu blev det lite pajasaktigt av det på slutet. Stunden innan var så stark att det hade räckt för att få fram budskapet. 

Helen Sjöholm är strålande i sin roll som den kämpande mamman som försöker att få sin familj att överleva. Claes Malmberg är härlig som managern, bufflig men har en viss charm. Den unga Victoria Rönnefall är charmig och har en fin röst när hon sjunger. Men vissa repliker som hon har känns inte helt naturliga för henne, som att det inte är hennes eget sätt att uttrycka sig på. Däremot flyter hennes röst väldigt bra när hon tänker och berättar vad som händer. Och precis som Anders och Helen så förmedlar hon kärleken till musiken på ett fantastisk sätt. Det känns genuint och äkta.

Det är en härlig feelgood familjefilm som jag varmt kan rekommendera!

 

Nationaldagsfirande i Edsbergsparken, 6 juni, Sollentuna

En helt underbar nationaldag när naturen själv flödade över i blått och gult, klarblå himmel, strålande sol, blått vatten, gullregn och fullt med andra gula blommar, ja en svenskare dag kan man inte måla upp än den som vi bjöds på idag. Mitt på dagen var det runt 30 grader varmt och värmen höll i sig långt in på kvällen. Den korta promenaden längs med Edsviken till nationaldagsfirande vi slottet var en njutning av svensk sommar när den är som bäst, grönska, blommor i alla dess färger, ett blått inbjudande vatten och det gula slottet längst fram och över det hela en himmel så blå utan ett enda moln. Folk strömmade till parken från alla håll.

Det är fjärde året som jag och några av mina vänner firar nationaldagen i Edsbergsparken. Jakob Stadell och Doreen Månsson hälsade oss alla välkomna och inledningsvis var tal och folkdans som stod på schemat. Tal som uppmärksammade oss på att det var 100 år sedan som det blev kvinnlig rösträtt i Sverige och hur viktigt det är att vi värnar om vår demokrati. Jakob Stadell sjöng Du gamla Du fria men härlig inlevelse och stolthet över vårt fina land och hela publiken stämde in. En av de mest älskade svenska sommarsångerna som finns är Peter Lundblads ”Ta Mig Till Havet” som Jakob sjöng direkt efter nationalsången. Sen fick vi höra ”Jag saknar dig mamma” med Henkeman feat Sollentuna 191. Ett par stycken med symfoniorkestern innan det var dags för Jakob att sjunga Anthem ur Chess. En annan mäktig hyllningslåt till det land man älskar och Jakob kan verkligen förmedla den känslan med sin underbara sångröst,

Den första delen i programmet är mer vuxet men efter en dryg timme släpps barnen i för fullt när det är dags för barnen när Doreen Månsson och Sollentuna kulturskola under ledning av Maria Stadell tar över scenen och det blir en härlig rad med barnsånger. Barnen strömmar till framför scenen och det är full fart på alla små när de med liv och lust stämmer in i alla sångerna. Så härligt!

Programmet avslutades med Soul Classics där Frank Ådahl, Sara Nordenberg och Isac Stadell tillsammans med Blåsarsymfonikerna, Sollentuna Gosskör, Sollentuna Diskantkör och musiker från Sollentuna Kulturskolan bjöd på svängiga soullåtar som Sir Duke, Natural Woman och I Wish. Det svängde bra både på scenen och i folkhavet.

Årets nationaldagsfirande var lika trevligt som de andra åren!

 

Mitt Liv, Premiär, 15 maj, Teater Satelliten, Sollentuna

Mitt Liv är en nyskriven musikal av Linda Mattsson Kledzik och Hanna Stadell Melbin som handlar om psyskisk ohälsa. Musikalen spelas av Teater Satelliten som är en musikalensemble som består av ett 30tal skådesspelare, dansare och musiker i blandade åldrar och med och utan diagnos.

Musikalen handlar om tre tjejer, Anna, Ullis och Cissi, som växer upp med varandra och lovar att alltid finnas där för varandra. Vi får följa dem från barndomen, till studenten och när de får barn. Men det är då problem börjar. Ullis blir sjuk och dör och lämnar en förtvivlad man och dotter efter sig. Anna får en son, Ben, som har aspergers vilket medför slitningar i förhållandet och problem med hur omgivningen bemöter dem. Cissi har den perfekta familjen med en framgångsrik man och en son och dotter, men hon har lite svårt att förhålla sig till Ben och hur kan han påverka hennes son Sam. De kommer ju aldrig att kunna utvecklas i samma takt. Anna kan inte förlåta Cissis sätt att uttrycka sig och vännerna slutar att umgås. Barnen växer upp och hamnar i samma klass och de vi får följa hur de förhåller sig till varandra. I klassen finns också den stökige Nils som beter sig konstigare och konstigare, får raseriutbrott och hör röster.  Det visar sig att han har schizofreni. Parallellt får vi följa hur Annas och Cissi förhållande med sina män utvecklas och är allt verkligen så perfekt hemma hos Cissi som det först verkar? Och hur dog Ullis egentligen? Musikalen tar upp väldigt många olika problem och ibland blir det nästan lite för mycket problem och lite spretigt i handlingen och jag upplevde att det till viss del tog bort fokus från Ben och Nils. Musikalen är 3 timmar och lång och den hade blivit tightare och snäppet bättre om man t ex hade tagit bort den delen om problemen som Sams pappa har. Flera av sångerna förstärks med modern dans och det är bra och kändes fräscht och läckert i de första numren, men även där avtog effekten när det återkommer i sång efter sång. Flera av sångerna var bra och t ex Svart Tango var väldigt läcker hur den var ljussatt i rött och svart.

Teddy Johansson som Ben och Oskar Thege som Nils gör starka rolltolkningar. Särskilt berörande är det när Nils kämpar med rösterna i huvudet (Carolina Janner och Christer Bjälkenfalk). Det blir lite obehagligt. Det är väldigt intressant att se hur omgivningen reagerar på Ben och Nils. Intressant är också hur man vänder på betraktandet när Ben tycker att personer utan diagnos beter sig konstigt ”Varför kan man inte bara säga som det är?”. Och för personer som inte har någon i sin omgivning som har dessa diagnoser kan det här vara bra att se den här musikalen för att få en förståelse och aha-upplevelse om vad det innebär.

Många bra insatser på scenen och det märks att hela ensemblen tycker om att spela tillsammans och har sin självklara plats på scenen.

Mitt Liv spelas till den 25 maj och biljetter kan köpas här:

http://arenasatelliten.se/event/teater-satellitens-musikal-mitt-liv/

Made in Dagenham, premiär, 8 maj, Kulturama, Stockholm

Made in Dagenham hade premiär på West End 9 november 2014 så nästan 4,5 år senare är det Kulturamas musikalartister på vuxenutbildningen som sätter upp den för första gången i Sverige. Verkligen kul att man väljer att sätta upp något som inte har gjorts förut i Sverige och på så sätt får alla vara med och skapa rollerna utan att ha någon känd musikalartist som format rollen. Även om jag sett många musikaler i London så har jag inte sett den här förut. Redan vid de första tonerna tänkte jag att det här är en musikal som jag nog kommer att gilla för det fanns en glad och positiv känsla i musiken. Musiken är skriven av David Arnold med texter av Richard Thomas som här har översatts av Johan Schildt.

Made in Dagenham handlar om ett gäng kvinnliga bilfabriksarbetare på Ford i Dagenham 1968, som när de får veta att deras jobb kommer att nergraderas till okvalificerat bestämmer sig för att gå ut strejk. Men de nöjer sig inte med det utan de kräver även lika lön som männen, inte bara 87% som de hittills fått. Det här mottas inte väl av vare sig facket, företagsledningen, premiärministern och inte av deras män. Det baseras på en verklig strejk som alltså tog plats för 51 år sedan och där kvinnorna bröt historisk mark, tyvärr få man ju lov att säga att kampen är inte över än eftersom lika lön för kvinnor och män faktiskt inte är på plats än…

Den som leder kampen är Rita O’Grady (Isabelle Persson) men som får den rollen mer eller mindre av en slump. Hon och de övriga kvinnorna får oväntat stöd av Lisa Hopkins (Sara Kilagård) som är gift med vdn Mr Hopkins (Joel Lättman). Lisa är trött på att leva sitt liv som lyxhustru när hon faktiskt har en examen från Cambridge, dessutom i historia.

Det här är en musikal där de starka kvinnorollerna dominerar och de flesta starka ensemblenumren är fokuserade runt kvinnorna. Men det finns några bra nummer där även männen får glänsa på sitt sätt som Oscar Söderman som Mr Tooley, amerikanen som kommer från Fords högsta ledning för att visa vem som bestämmer i andra aktens inledningsnummer ”Det här är Amerika”. Rita’s man Eddie (David Larsson) har en känslosam sång även den i andra akten. Det är bra insatser av alla både i huvudrollerna och den stora ensemblen från årskurs 1. Styrkan i den här musikalen ligger på ensemblenumren som Made in Dagenham, Allihopa ut och Stand Up. Det är i de stora numren som energin, glädjen och kämpaglöden blommar ut för fullt. 

Har ni inte sett Made in Dagenham tycker jag absolut att ni ska passa på och ta tillfället i akt. Det är en positiv musikal med bra musik och förutom att ni får se en rätt ny musikal får ni en möjlighet att få se ny musikalartister och sen kunna följa vad som händer dem kommande år. Den spelas bara till den 12 maj så passa på nu. Biljetter finns att köpa här:

www.kulturama.se

 

”… har du sett världen”, 13 april, Folkoperan

”… har du sett världen” är en musikföreställning om både Mikael Wiehes liv och om hur Malmö har förändrats under de åren som Mikael har bott där. Föreställningen börjar med den 6-årige Mikael som flyttar från Danmark till Malmö. En flytt från ett Danmark, som fortfarande var kvar i sviterna från Andra världskriget, till ett Sverige som blomstrade och hade en högre levnads- och boendestandard. Det var inte helt lätt för den 6-årige killen i kortbyxor och som gillade att sjunga för sig själv på rasterna att passa in, men med åren har han blivit en riktigt skåning. På scenen är det Sissela Benn som gestaltar den unge Mikael. Personligen har jag aldrig gillat hennes karaktär Filippa Bark och därför har jag haft lite svårt för henne, men hon gjorde verkligen den unge Mikael med bravur och även rollen som Mikaels dotter i den andra akten. Hon gestaltade bägge både med humor och värme. Mikael berättar själv om delar av sitt liv och sjunger självklart en del av sin stora låtskatt.

Vissa av hans låtar sjunger Edda Magnason som också spelar piano till vissa. Många förknippar Edda Magnason med filmen Monica Z där vi förbluffades över hur lika deras röster var. Men här finns det inget av Monica Z kvar i rösten utan allt sånger framförs på skånska och det är så vackert och känslosamt. Hennes version av Titanic är nog en av de bästa jag har hört. Först blev jag lite besviken att Mikael lät Edda sjunga just den sången, men när han, direkt efter sista tonen klingat ut, berättar att hans mamma blev så upprörd när hon hörde att Estonia gått under att hon fick en hjärtattack som hon senare dog av, och att han en lång tid efter det hade svårt att sjunga Titanic så var det helt självklart att Edda skulle sjunga den. Det var verkligen ett starkt ögonblick. Mikael fortsätter sedan med att hans gode vän Björn Afzelius 1997 berättade att han hade cancer och gick bort ett par år senare. Ja det är ju ganska exakt 20 år sedan nu. Samma år gick en annan god vän bort och även Mikaels pappa. Det var nog inte många som inte fick en tår i slutet av första akten när Mikael sjunger den fina och kärleksfulla låten ”Den jag kunde va” som handlar om en vänskap som aldrig dör.

I andra akten är det rollen som dottern som Sissela spelar. En dotter som inte är rädd när hennes pappa blir mordhotad utan spetsar ett spjut som hon ska sticka ner Nazisterna med nästa gång de kommer. En dotter som är stolt över allt som pappan har gjort, över 1000 låtar, träffat massa viktiga personer, vunnit priser, rest över hela världen etc, men hon konstaterar också att allt det där har ett pris, ett pris som hon fick betala för att pappa inte var där jämt.

Under hela föreställningen blandas som sagt Mikael liv med utvecklingen av Malmö, men även Sverige och världen. Mikael Wiehe karriär med Hoola Bandoola Band var stamtida med ABBAs men de var ju varandras motpooler. Mikael skrev protestsånger och tog politisk ställning, vilket han gör än idag. Det är intressant att få den här återblicken på vad som hände och hur utvecklingen har gått. Under berättelserna och sångerna visas filmer och bilder som illustrationer. Riktigt starkt blir det med den stora marschen mot Nazisterna i Malmö är över 12 000 slöt upp medans Mikael sjunger.

En av hans mest kända låtar är Flickan och Kråkan som här illustreras med Oscar Cleves tavla som inspirerade honom att skriva låten. En låt som jag alltid blivit berörd av och att höra Mikael själv sjunga den live är mäktigt. Likaså den fina ”Mitt Hjärtats Fågel” som han sjunger med Edda Magnason.

Folkoperans orkester är med och spelar i de flesta låtarna och det blir väldigt stämningsfullt och mäktigt och storslaget att höra Wiehes sånger uppbackade på det sättet.

Det här är en musikföreställning som berör mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Är själv inget jättestort Wiehefan men har alltid gillat en del av hans sånger. Men här får låtarna en annan dimension och det är en intressant resa i nutidshistorian som framförs med mycket värme. Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

”… har du sett världen” spelas till den 27 april på Folkoperan.

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/58?_ga=2.194868270.2034842095.1555178205-828610159.1544268141

 

 

Legally Blonde, 12 april, Maximteatern

Avgångsklassen 2019 på Stockholm Musikalartist Utbildning sätter spelar under två kvällar musikalen Legally Blonde. Legally Blonde är en prefekt musikal att sätta upp för en avgångsklass eftersom den handlar om juridisk studenter på Harvard så det är rätt åldersgrupp som spelar den. Ibland blir det lite trist när någon som är 30 ska spela en college/universitetsstudent men det problemet har man inte här. Slutscenen med avgångstal och jublet att ha klarat sin examen känns extra glädjefyllt.

Det är snart 10 år sedan jag såg Legally Blonde i London första gången och sen har jag även sett den i Malmö med bland andra Linus Wahlgren och Andreas Lundstedt. Det är en sån där härlig feelgood musikal som man kan se flera gånger bara för man blir så glad av den. De unga musikalartisterna hade verkligen en härlig energi på scenen och fick hela publiken att jubla, må bra och lämna Maxim med ett stort leende på läpparna.

Legally Blonde bygger på filmen där Reese Witherspoon spelade den blonda Elle Woods vars pojkvän Warner gör slut med henne innan han ska börja på Harvard. Anledningen att Elle inte längre passar in i hans framtidsplaner. Men Elle ger sig inte, hon pluggar hår och mot förmodan så lyckas hon bli antagen på Harvard. Men då har Warner redan skaffat sig en ny mer passande flickvän. Elle fortsätter sina studier med hjälp av sin nye vän Emmett och blir en av de bästa i klassen och lyckas därmed knipa en av de åtråvärda praktikplatserna hos professor Callahan och de får uppgiften att bistå Callahan i rättegången där Brook, en fitnessinstruktör, står åtalad för mord på sin man. I den här uppsättningen har man låtit Callahan vara en kvinnlig professor. Så ska Elle vinna tillbaka Warner eller ska hon inse att han inte är något att ha och bli en stark och självsäker kvinna istället?

Genomgående är det bra sång- och skådespelarprestationer av studenterna. Emelie Singbrant som Elle växlar bra mellan att vara dum blondin till att vara den som löser fallet de hjälper Callahan (Josefin Airaxin) med. Den sliskige och självupptagne Warner spelas av Teodor Wickenbergh, som jag tidigare sett i Jesus Christ Superstar och Spring Awakening, och han imponerade lika mycket ikväll. Den snälle och lite tafatte Emmett spelas av Anton Eriksson. En av de mindre rollerna är UPSbudet Kyle (Oscar Wells) och även om det är en mindre roll s så får han hela publiken att jubla när han rör sig över scenen. Om PostNord hade den typen av brevbärare skulle de inte ha några problem med sina leveranser.

Det här är inte en musikal med en massa storaslagna dansnummer men det finns ett par där studenterna får visa på sina danskunskaper också. Imponeranda är hoprepsnumren med Brook och hennes adepter.

Musiken av Laurence O´Keefe och Nell Benjamin är glad och medryckande och många i publiken gick nog och nynnade på ”Oh my good” när de gick från Maxim. Och den sammanfattar rätt bra hur jag upplevde den här uppsättningen ”Oh my good, det här var bra och en väl spenderad fredagkväll”.

Stort Grattis till alla studenter i avgångsklass 2019 för en bra uppsättning av Legally Blond. Jag ser framemot när ni dyker upp på scenen igen!

Skapelsen, Tills döden skiljer dem åt, Premiär, 6 april, Folkoperan, Stockholm

I slutet av 1700talet skrev Joseph Haydn ett oratorium i tre delar om Skapelsen med libretto av Gottfried van Sweiten. Ett mäktigt och vackert oratorium som här framförs av av den underbar Mikaeli Kammarkör, en stor orkester i ledning av Anders Eby och de tre fantastiska solisterna Susanna Stern, Martin Hatlo och Jesper Säll. Tillsammans med skådespelarna Samuel Fröler, Annika Hallin och Ann-Sofie Rase är de ärkeänglar som berättar om och leder oss genom skapelseberättelsen. Skådespelarnas roll i den här uppsättningen är märklig och jag upplever dem inte som särskilt konstnärliga och de bidrar inte på ett positivt sätt utan är mer distraherande. T ex när Skapelsens fullbordande ska firas med glädje, och då framför skådespelarna en orytmisk dans som tar bort fokus från det fina musikaliska. Deras insatser känns större delen överflödiga Att ha Samuel Fröler till att servera champagne till alla på scen känns som att slösa bort hans skådespelartalang. Dessutom är ärkeänglarna svartklädd och tilltufsade och den kostymeringen tilltalar inte mig.

Mellika Melouani Melani har med sin nytolkning, regi och konceptidé utvecklat det klassiska oratoriumet och lyfter fram olika typer av kärleksförhållande som både visas som film i bakgrunden och genom att vanliga människor får komma på scenen och berätta om sina kärlekshistorier. Historier om t ex otillåten kärlek, kärlek där paren har delat på grund av krig och ett trepersonsförhållande. Vissa berör mer än andra. Med det här vill hon visa på hur olika kärleken kan vara och väver in det här i skapelseberättelsen där dessa personer får representera skapandet av människan. Hela föreställningen avslutas med en borgerlig traditionell vigsel på scenen med efterföljande bröllopsvals i foajen.

Den musikaliska delen av den här uppsättningen av Haydns Skapelsen är fantastiskt bra och scenografin är vacker. Intressant att ifrågasätta hur ett kärleksförhållande kan se ut och att kärleken är stark och övervinner krig och lever vidare efter döden. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av regin av skådespelarnas ärkeänglar.

Skapelsen spelas till den 28 april på Folkoperan.

https://www.folkoperan.se/pa-scen/skapelsen