Min vän fascisten, 31 december, Playhouse Teater, Stockholm

Det här är en musikal som roar och oroar på samma gång när barnen från Bullerbyn strålar samman för en kräftskiva. Barnen som växte upp tillsammans i det idylliska Bullerbyn har utvecklats på olika sätt, har olika politiska åsikter och det enda de verkar ha gemensamt nu är att de alla tycker att de har fastnat i medelklassen.I första akten översköljs vi av obekväma sanningar, inget som sägs är politiskt korrekt och de förlösande skratten avlöser varandra. Snabbt inser man att man har inte någon aning om vad de kommer att säga näst för här avhandlas de flesta laddade ämnen i en rasande fart. En bit in i första akten dyker en objuden gäst (Fridolf) upp, iklädd nazistuniform och ett laddat gevär och upplevs som hotfull av de gamla vännerna. Men han har ett glatt humör och vill bara umgås. Konstrasterna mellan det vänliga, aningslösa och allt det hårda avskyvärda som nazismen står för blir absurd och komisk. Men kan man skratta åt nazismen och kan den smyga sig på som en vänlig själ?

Första akten är suveränt bra rakt igenom. Andra akten tappar lite i tempo och tar en liten oväntad vändning. Men som helhet är det en musikal som väcker många tankar, är igenkännande och som ingen kan gå oberörd ifrån.

Det är ingen talad dialog utan all dialog sjungs av Lisa (Frida Bergh), Britta (Thérèse Andersson Lewis), Bosse Junior (Teodor Wennö), Anna (Åsa Bergh), Lasse (Anders Butta Börjesson), Olle (Niklas Löjdmark Chressman) och Fridolf (Reuben Sallmander) och man blir verkligen imponerad av all text som levereras med perfekt timing. I början är det lite problem med en av ”myggorna” så de får bryta och byta ut vilket var bra för den här musikalen bygger ju verkligen på att den fantastiska texten av Klas Abrahamsson kommer fram. För att texten verkligen ska nå ut i sin helhet till publiken så skulle jag önska att musiken dämpades något då den tar överröstar sången ibland. Musiken av Erik Gedeon som framförs under ledning av Johan Mörk är bra och det är kul att det varierar i musikstilar så olika stämningar byggas upp.

Ensemblen är bra och lyfter varandra, men jag blev särskilt imponerad av Thérèse Andersson Lewis som spelar den berusade Britta med perfektion. Blickarna blir dimmigare för varje glas och kroppspråket förändras efter varje glas och det gör lite ont när Bosse Jr i slutet får ta hand om sin berusade mamma för att få med henne hem.

Min vän fascisten har nästan 10 år på nacken men ämnena som berörs och med det stundande valet är den minst lika aktuell och är en musikal som behövs spelas och ses.

Ronja Rövardotter, premiär, 18 december, Intiman, Stockholm

För 40 år sen skrev Astrid Lindgren Ronja Rövardotter och är en av hennes mest älskade berättelser. Några år senare kom filmen som är en klassiker för hela familjen, men repliker som alla kan och väsen som rumpnissarna som charmade alla med sitt ”Voffådådå”. Nu blir det årets familjeföreställning på Intiman och när publiken kommer in i salongen möts vi av Fredrik Dillbergs fina scenografi, Mattisskogen och där bakom stammarna skymtar Mattisborgen.

Så intar Mattisrövarna scenen stämmer upp i en av rövarsångerna och magin är igång. Kålle Gunnarsson har förvaltat berättelsen om Ronja med stor kärlek och öm hand och skapat en fantastisk familjeföreställning tillsammans med en starkt och samspelt ensemble. Bella Edberg och Ludvig Ennart imponerar stort som Ronja och Birk och sätter sin egen prägel på dem. Jessica Stendahl som Lovis, Ronjas mamma, får flera gånger med sin klara vackra röst framföra den fina Vargvisan. Jessica har med bravur haft hand om sångarrangemangen och rövarsångerna ljuder mäktigt och samstämt ut över hela salongen när alla rövare tar i med full kraft. Publiken är genast med och klappar i takten.

Ronja är delvis en lite mörk och skrämmande berättelse med de otäcka väsen som vildvittror, grådvärgar och de mer charmiga rumpnissarna. Med Caroline Erikssons fina kostymer blir de levande och kan nog vara lite skrämmande för de yngsta i publiken.

Föreställningen bjuder på en del skratt men man blir också berörd av Ronja och Mattis starka saknad efter varandra efter att Mattis förskjutit sin dotter. Astrid Lindgren sagor hade ju ofta både djup och sorg i sig och det har man lyckats bevara och förmedla väldigt fint i den här föreställningen.

Nu är det bara att hoppas att det inte blir några hårdare restriktioner så publiken får möjligheten att se den. Årets julklapp är ju evenemangsbiljetter och Ronja Rövardotter är verkligen en perfekt julklapp för hela familjen att se tillsammans.

l

En stilla jul, Anders Ekborg och Gunilla Backman, 13 december, Oscarsteatern, Stockholm

Så härligt att få uppleva en av julens mest finstämda traditioner igen. En stilla jul med Anders Ekborg är som balsam för själen från första till sista tonen. Det är så avkopplande och rofyllt, en själslig massage helt enkelt. När Anders tänder första ljuset i den stora kandelabern och sjunger Nu tändas tusen juleljus, ja då är det jul igen. En varm, stilla jul utan stress från mobiltelefoner. Det är att njuta här och nu som gäller, vilket Anders inte drar sig för att påpeka om någon plockar fram mobilen i fel tid.

Den ena musikaliska julklappen efter den andra packas upp och det gör absolut inget att de flesta återvinns från tidigare julkonserter, tvärtom julsånger är till för att sjungas år efter år och Anders röst är perfekt för de här jullåtarna, First of May, Little Drummer Boy, Someday at Christmas och O Helga Natt för att nämna några. Jag bara njuter när jag hör hans versioner av dem.

Däremot var jag inte lika förtjust i arrangemanget av Gethsemane, började så fint, känslostarkt och underbart men sen i mitten så blev det lite väl stökigt i kompet och stämningen byggdes inte upp så bra som det brukar, så där håller jag mig nog till de gamla traditionerna. Men vad gör det när allt annat var så bra? En av mina absoluta favoriter från kvällen är inte ens en julsång utan Adeles Million Years Ago. Den passar Anders så bra så man undrar nästan om hon skrev den till honom. En som har skrivit många fina låtar också är ju Stefan Nilsson som spelade piano. Alla vet väl att han har skrivit Gabriellas sång och Gunilla Backman gjorde en helt magisk version på den ikväll. Trevligt med en kvinnlig gästartist och de gjorde några riktigt minnesvärda duetter ihop både finstämda som Koppången och lite mer komiska som Baby it’s cold outside. Inte den vanliga versionen för den får ju inte sjungas längre #metoo, utan i en nyöversättning av Anders själv där han vänt på det att tjejen verkligen vill stanna, men den blyge killen inte riktigt förstår det. Eftersom de ska spela i Chess tillsammans nästa år sjöng de Drömmar av glas, så underbar vacker.

Som traditionen kräver läste Anders Viktor Rydbergs Tomten och det är så mysigt. Lite småroliga anekdoter bjöd han också på mellan låtarna.

Anders och Gunilla backades upp av de duktiga musikerna Bengt Magnusson, gitarr, Stefan Nilsson, piano, Atida Stahlhammer, cello och Thomas Bergqvist, klaviatur. Bra ljussättning som gav en varm inramning till konserten. För att skapa julstämning behövs inte massa ljuseffekter och strålkastare utan det enkla är det bästa för att ge rätt stämning.

Konserten avslutades perfekt med magiska duetter i The Prayer och Jul Jul Strålande Jul. Ser redan framemot nästa års julkonsert!

Trazan & Banarne – Banankontakt, 4 december, Waterfront, Stockholm

1976 dök Trazan och Banarne upp första gången som ett jullovsprogram och nu är de huvudfigurerna i en ny familjemusikal. Trazan (Christian Åkesson) och Banarne (Nassim Al Fakir) bor i sin träkoja mitt inne i djungeln. Banarne har sitt älskade husdjur, Maja Piraya. En ständigt hungrig växt, Roger (Nina Hjelmkvist) bor också med dem. Men så en dag dyker Fröken Öken (Charlott Strandberg) upp och vill hugga ner hela skogen. Tillsammans med Herr Kamelont (Christopher Wollter) och sina gamar Dolly (Joanna Perera) och Polly (Linnéa Elfström Schederin) försöker de förmå dem att flytta in i en svamp istället.

Det är en bra sammansatt ensemble. Herr Kamelont är en rolig karaktär som ändrar skepnad efter hur omgivningen tycker han ska vara. För barnen blir det mest en rolig karaktär, men för de vuxna i publiken kan det anas ett djupare budskap om att vända kappan efter vinden och inte stå upp för sig själv och det som är rätt. Överlag tycker jag att budskapsdelen har för stor tyngd, miljöbudskapet verkligen hamras in i en och det lekfulla tappas bort. Det märktes väldigt väl på barnen runt omkring. De orkade inte hålla fokus. Det var full fart på dem under t ex Maja Piraya, körsång, handklapp och danser, men en del andra låtar var inte lika medryckande och för långa budskapsdelar. Det är viktigt att rädda regnskogarna, men lite mindre fokus på det, mer skoj och fler fartfyllda låtar hade nog fått med barnen bättre. Kung Lian (Petter Skoglund) var underhållande med sina hopp, störtdykningar etc, och det uppskattades verkligen av barnen.

Den var snyggt ljussatt och koj-scenografin kändes som att vi var hemma hos Trazan och Banarne. Överlag en färgglad uppsättning, både vad gäller kläder och scenografi.

Men det var svårt att se vem som är huvudmålgruppen, barnen eller de vuxna som en nostalgitripp? Men man lyckades inte träffa någon av dem. För många barn blev det för djupt och det blev rätt tomt runt omkring oss efter pausen för den fängslade inte barnen tillräckligt, vilket var synd. Särskilt som det blev lite mer dramatiskt när Banarne upptäcker att Maja Piraya har blivit kidnappad. För oss vuxna, visst var det en hel del nostalgi, men den tappade bort den känslan också emellanåt. Men en omgjort Olyckan till Bolyckan funkade nog rätt bra ändå. Det fanns en del småroliga referenser som Dansa i Freon när skunkarna dök upp, men det räckte inte för att lyfta.

I applådtacket fick ensemblen förstärkning av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som glatt sjöng med i låtarna och då jublade självklart publiken!

Musikalen har varit på turné ute i landet så mellanlandar några dagar i Stockholm innan den avslutas i några städer före jul.

The show of Christmas, 3 december, Globen, Stockholm

Förra året var den inställd men i år kunde det bli av tack vare att nu är Vaccinpassen på plats. Gick hur smidigt som helst vid entrén. En härlig känsla att vara tillbaka i Globen igen, har ju inte varit här sen den 6 mars 2020 då det var Oh What a Night. Sen stängdes stora evenemang ner. Så skönt att vi är tillbaka till ett mer normalt liv, även om det är lite osäkert på vad som händer.

Mark Levengood var värd som vanligt och skötte det med värme och glimt i ögat. Årets artister var Lisa Nilsson, Måns Zelmerlöw, Linnea Henriksson, Miss Li, Tomas Stenström och Harpo. Mäktigt att höra Lisas kraftfulla röst igen i ett sånt här sammanhang. En röst som intar hela Globen. Bland annat vi fick höra ett väl sammansatt medley av några av hennes stora låtar, en magisk version av My Grownup Christmas List och en duett med Miss Li. Måns var som fisken i vattnet igen och bjöd först på några av hans nyare låtar. En bit in när det var några jullåtar blev sjöng han Tomten jag vill ha en riktigt jul i storbandsversionen med dansare och allt i ett riktigt snyggt nummer, och självklart även Hero. Den är ju obligatorisk. Miss Li är ju ett riktigt energiknippe och det blev bland andra Lev Nu Dö Sen och hennes senaste Instruktionsboken. Linnea Henriksson bjöd bland annat på Starkare och en julsång. Tomas Stenström fick Globen att lysas upp av mobiltelefonerna i sina ballader som Ser du månen där du är i kväll. Självklart sjöng han även sin genombrottslåt Slå mig hårt i ansiktet. Harpo har man inte sett på länge, men nu när han är med i årets Så Mycket Bättre så har han blivit aktuell igen och det var nog många som väntade på hans stora hit Moviestar. Men den fick vi vänta på länge. Innan den kom sjöng han ett par som jag inte hört förut, bland annat Honolulu där det blev en litet krystad sittande allsångsdans. Så som konsertens sista låt var det dags, men då förstördes den med ett framträdande där han först gick genom publiken i första versen på väg till scenen och han lät publiken sjunga delar av texten. Jag hade verkligen velat höra den helt av honom själv, utan publikfriande allsång. Tror att fler än jag upplevde det som ett antiklimax.

Hela konserten avslutades med Abbas Thank you for the music med alla artister, ett bra val en sån här kväll, där artister, musiker och publik återigen fick samlas i Globen.

Den bästa pjäsen som någonsin skrivits, 2 december, Playhouse Teater, Stockholm

Publiken möts av en stor hög med skokartonger på scenen som kommer att användas för bygga fram en stad, platser som har betydelse för personerna det berättas om och framförallt husen på Preston Street där de bor. Enkelt, effektfullt och med en del överraskande effekter.

Med stor inlevelse fångar Björn Lönner publiken med monologen om Tom som tror att det är förutbestämt att han ska träffa en Sara och dela resten av sitt liv med henne. Men hittills har han inte lyckats träffa rätt Sara. Vid 31 år är han ensam, arbetslös och har inget att gå upp till, men han har inte gett upp hoppet. En natt vaknar han han och klockan visar 04:40, han somnar om, vaknar igen och klockan står på 04:40 igen. Vad är det som händer?

Parallellt med berättelsen om Tom får vi höra inslag om Carl Sagans Guldskivor som skickades upp i rymden med Voyager 1 och 2, skivor fyllda med minnen, bilder och annat som människor ville dela med sig till andra civilisationer ute i rymden.

Pjäsen lockar till skratt och väcker frågan om vad som är viktigt och kännetecknar oss. Är våra liv bestämda av stjärnorna eller nåt ännu längre bort?

Om det här är en bästa pjäsen som någonsin skrivits, jag det får ju var och en som ser den ha en egen uppfattning om, men den här helt klart underhållande, tänkvärd och man kan inte låta bli att imponeras av hur mycket text som har lärts in och framförs så levande.

Saturday Night Fever, 25 november, China teatern, Stockholm

På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.

Stjärnklart, 20 november, Hamburger Börs, Stockholm

Vi blir varmt välkomnande till ett julpyntat Hamburger Börs, julgranar, kransar, girlanger och till om med en stol där tomten glömt kvar sin rock. Matens om serveras är en trerätters som börjar med en platå av sillar och kallskuret i julstil, varmrätten är bakad hjortinnanlår och sen är det en dignade efterrättsbuffé med ostar, godis och annat man kan tänka sig. Mätt blir man helt klart.

Showen är en smällkaramell, eller rättare sagt mer en riktigt engelsk Christmas Cracker, en explosion av poppiga jullåtar främst på engelska, en hel del skämt och en överraskning i form av en helt nyskriven jullåt med John Lundvik. Den obligatorisk hatten i en crackers den har Plura på sig i form av en röd stickad mössa i tomterött. Stilla natt och den typen av julsånger får vi inte höra här, med undantag av O helga natt, i den engelska versionen, magiskt framförd av John Lundvik och Linda Pritchard. Nej, här är ledordet julshow och Linda Pritchard drar igång stämningen med All I want for Christmas is you så det står härliga till. Klädmässigt är det mer nyårsglitter än jul, men var lugna det blir lite tomterockar också, även om de också för tankarna till boxningsrockar.

Sarah Dawn Finer lotsar oss igenom showen med en härlig glimt i ögat, värme och pricksäkra repliker, men framförallt med några fantastiska nummer själv eller som duettpartner. I duetten En julsaga (Fairytale of New York) som hon gör med Plura brister hon i hans första vers ut i ett varmt och härligt skratt åt det komiska i situationen, och det blir en oförglömlig version.

Någon helt nyskriven julskriven sång som framförs av hela gänget hade inte hunnits med, de kom bara fram med en refräng, men tillsammans med publiken så spånar Sarah, Linda, John, Tusse och Plura ihop verserna och det bjuds på en hel del skratt där. Men det är många nummer som de framför tillsammans och Stevie Wonders One day at Christmas inleds magiskt av Sarah och Tusse.

Med två melodifestivalvinnare på scenen så var det ju självklart att John och Tusse skulle få göra sin låtar, men även Sarah hade gärna fått framföra ett av sina, även om hon inte har vunnit.

Det är en härlig värme mellan artisterna på scenen och energi som sprider sig utöver publiken. Glädjen att de återigen kan stå på scenen är så uppenbar. Det är rörande när Sarah tackar publiken för att vi är där och stödjer livemusiken. Självklart att vi gör det för vi behöver energin och glädjen.

Hela showen avslutas med en värmande och kärleksfull allsång i Auld Lang Syne.

Per Gessle, Unplugged, 19 november, Filadelfiakyrkan, Stockholm

Hade någon för 40 år sen sagt att jag på drygt en vecka skulle se en musikal om Noice och sen unplugged konsert med Per Gessle så hade jag nog bara skrattat. Men det är ju det som är så fantastiskt med musik, den kan överleva och omstöpas och framföras på så många olika sätt. Så ikväll tar vi plats i en nyrenoverad Filadelfiakyrkan där scenen är fixad som insidan på en lada med ljusslingor som belysning, enkelt och avskalat. Ca 30 minuter efter utsatt tid kommer Per Gessle in med sitt band Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och sångerskan Helena Josefsson och publiken jublar och bjuds på en prestigelös, underbar, njutningsfull konsert i nästan två timmar.

Har sett Gyllene Tider och Roxette förut och då har det alltid varit stora arenor och tusentals i publiken, men här är det nära, avskalat och så naturligt. Akustiska versioner av låtar från Gyllene Tider, Roxette och Per soloalbum som känns som gjorda för det här formatet. Duetterna med Helena Josefsson änglalika röst trollbinder hela publiken. Extra kul var att vi fick höra It Must Have Been Love (Christmas For The Broken Hearted), jullåten som specialskrevs för tyska marknaden, men som inte gavs ut där och sen några år sedan dammades av, skrevs om något för att passa in i en film. Ja resten vet ni ju. Pers intro på den var magiskt och när Helena fyller i, blir det musikalisk fulländning.

Per och bandet kändes så tight och avslappat, skojade med varandra och verkade verkligen gilla att spela i den här enkla konstellationen. Publiken var engagerad i alla låtar och stämningen var på topp.

I extranumren säger Per att det är en låt som han tänkt skippa men det vägrade Magnus Börjeson gå med på så den fick vara kvar. Så börjar tonerna till Sommartider spelas och jag kommer på mig själv att tänka, javisst den har han ju också skrivit, men jag hade nog inte saknat den om den inte varit med. Däremot saknade jag faktiskt Billy.

Traditionellt avslutades det med När alla vännerna gått hem och det kändes som vi var ett kompisgäng som sa hej då och gick hem. En konsert som jag kommer att minnas med extra mycket värme.

Frihetens namn, premiär, 11 november, Kilen, Stadsteatern, Stockholm

Sverige firar 100 år av demokrati i år då det är 100 år sen första valet med allmän rösträtt. Det är verkligen något att fira och till och med vår kulturminister Amanda Lind var på plats bland premiärpubliken.

Men har det hänt så mycket sen dess och hur fick vi allmän rösträtt? Frihetens namn kan ses som en historielektion med musikinslag. 22-åriga Janna (Natasja Jean-Charles) förfasar sig över att hon ska betala 12% i moms på sin cappuccino, varför ska staten ta 12% och vart går pengarna? Janna hamnar i en tidresa där hon träffar Ellen Key (Sanna Martin) och Hjalmar Branting (Jonas Nerbe) och hon får deras perspektiv på den tidens politiska läge. I akt två får vi följa Janna när hon går en teaterbildning på en folkhögskola och en öppen repetition på hennes pjäs. En politisk pjäs om den stora strejken 1909 med Kata Dalström (Sanna Martin) och återigen Hjalmar Branting som sätts upp i bästa 70-talsanda. Jannas perspektiv på samhället och politiken förändras ju mer hon lär sig och förstår det som format Sverige. I slutet förstår hon bättre sin pappa som är en inbiten socialdemokrat, och som nu oroar sig över det politiska läget i Sverige.

Idén och tanken med musikalen är intressant och bra, men den förvaltas inte så det kommer till sin rätt. Den nyskrivna musiken av Andrea Tarrodi är rätt enformig och blir gnällig när den framförs på violin, accordia och cimbalom och jag kan inte låta blir att undra hur hade den låtit om man valt ett vanligt piano och/eller gitarr. Musikerna är skickliga och gör verkligen vad de kan med materialet. Tyvärr överröstar musiken för ofta sången så texten når inte ut, och då spelar det inte någon roll hur duktiga de är på att sjunga. Lyckligtvis finns det ändå partier där vi får njuta av Natasja Jean-Charles och Sanna Martins fina stämmor, men inte tillräckligt ofta för att musikalen ska lyfta och bli minnesvärd. Det är rätt mycket pratsång och inte så melodiös musik. Stundtals tänker jag när jag ser den att det hade nog varit bättre om det hade varit en ren talpjäs för dialogen är rätt bra och intresset höjs i talpartierna. Det är väldigt ovanligt att jag inte tycker att musiken förhöjer handlingen, men här tillför den tyvärr inte så mycket. Natasja, Sanna och Jonas är fullt engagerade i sina roller och vill förmedla budskapet, men det är tyvärr för svag handling och tråkig musik för att det ska hålla och skapa engagemang och beröra publiken.

I andra akten kom en trevlig överraskning med ett mer revyartat inslag med lite stepp, den delen hade de gärna fått förlänga lite mer. Stepp kan man inte få för mycket av. Däremot blev pjäsen i pjäsen i akt två lite väl lång och lite rörig, och fick drag av parodi på hur teater spelades på 70-talet med starka vänstervridna inslag. Osäker på om det är meningen eller inte. Pappersmustascherna gjorde det inte mindre parodiskt heller.

Scenografin är enkel och funktionell, så mycket mer behövs inte i den här typen av pjäser där fokus är på budskapet.

Musikalen är 2.15 timmar med paus och det kändes lite för långt och det var till och med flera personer som gick i pausen.

När jag gick från teatern hade jag ändå med mig lite mer kunskaper om den svenska demokratiprocessen så helt bortkastade timmar var det inte.