Från Broadway till Duvemåla, 17 oktober, Skandiascenen, Stockholm

För ett par år sedan bestämda sig Viktoria Tocca att hon ville sätta upp en musikalkonsert. Sagt och gjort, hon hyrde Berwaldhallen och bad några vänner och kollegor att vara med. Det var startskottet till den turné runt Sverige som nu är inne på sjätte säsongen. Till varje säsong plockar hon ihop några olika musikalkollegor som är med och det finns ju rätt många duktiga musikalartister att välja på i Sverige så att få en bra variation är ju inte något problem. Den här säsongen har Viktoria skaffat sig en ny ”bebis”, Broarna i Madison County” där hon spelar den kvinnliga huvudrollen och hon hoppar bara in på några konserter som gästartist, som ikväll. Hennes bebis har blivit stor och klarar sig på egna ben.

Från Broadway till Duvemåla är idag ett väl inarbetat koncept och konserterna säljer slut i stort sett överallt. Det som jag skulle säga är styrkan i uppsättningen är att man inte har en fixstjärna utan det är fem otroligt duktiga musikalartister, Laila Adèle, Niklas Asknergård, Emmi Christensson, Emil Sigfridsson och Malena Tuvung,  som är lika starka i sina solonummer som när de körar och backar upp varandra. Allra bäst är de nog i de kraftfulla numren där alla är med som t ex One day more från Les Miserable eller i öppningsnumret Circle of Life från Lejonkungen. Det är så mäktigt när Laila Adèle tar de första tonerna med sin kraftfulla soulröst. Laila får också briljera med sin starka röst i t ex Fame och This is me.

Eftersom jag går rätt mycket på musikal har jag sett rätt många musikalartister på scen men vad jag vet har jag nog aldrig sett Emil förut. Så när jag hör de första tonerna från Anthem tänker jag direkt att nu kommer Niklas in, men nej det var det inte utan Emil. Får erkänna att jag i någon sekund blev lite besviken eftersom Niklas är en av mina favoriter. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att här står en kille med en fantastisk röst! Det är just det som är storheten med de här konserterna. Det finns inte något svagt kort, utan alla är bara så bra! Fem artister som framför alla sånger med tonsäkerhet, härlig energi och kärlek till musikalen. Det finns så många underbara musikallåtar att välja på. Precis som tidigare år är det en bra blandning på låtar som måste vara med, nya låtar och låtar som är kännetecken för just den artisten. Det vore t ex kriminellt att inte ha med ”Feeling good” när Niklas står på scen. Han slår Michael Bublé med hästlängder! Och står han på en scen som är granne med Cirkus så måste ju ”Guldet blir till sand” vara med. Precis som Malena inte kan låta bli att sjunga ”Memory” från Cats. Hon är ju vår Grizzabella. Ytterligare en kvinna med en underbar stark röst. Hon och Niklas gör en härligt Grease tolkning.  Niklas har spelat i Miss Saigon så vi fick  höra en underbar tolkning av ”The last night of the world” tillsammans med Laila.  Emmi och Niklas har i olika uppsättningar varit med i Phantom of the Opera så fick vi njuta av flera sånger från Fantomen. Emmi har en sån ljuv ljus röst och hon är perfekt som Disneyprinsessa. Hon gjorde den svenska rösten till Belle i Skönheten och odjuret. Då fick hon inte sjunga ledmotivet, men ikväll sjöng hon den underbara duetten med Emil. Så vackert!

Kvällens gästartist var som sagt Viktoria själv och hon sjöng en låt i varje akt, Dark Waltz och Somewhere over the rainbow. Förutom de fantastiska rösterna så vill jag också berömma de underbara klänningarna som tjejerna hade. Viktorias fantastiska långklänningar, paljettglittrande klänningar och Emmis stilrena enkla klänningar för att nämna några. Fina klänningar och smokingar lyfter numren, precis som den fina ljussättningen. Och så har vi de där killarna som står längst bak nästan hela tiden, Fredrik Bergström på trummor, Conrad Boqvist gitarr och Magnus Willavi bas under ledning av den makalösa Carina E Nilsson. Vad vore en konsert utan bra musiker? Helheten är styrkan i det här konceptet.

En underbar musikalkväll på alla sätt med musikalartister som håller världsklass!

 

 

 

 

 

 

 

 

Apologia, primär, 6 oktober, Playhouse Teater, Stockholm

Hösten pjäs på Playhouse är Apologia skriven av Alexi Kaye Campbell. Pjäsen hade premiär 2009 på the Bush Theatre i London. Förra året sattes den upp igen i London då med Stockard Channing i huvudrollen som Kristin Miller. Är man uppvuxen med Grease som en av de stora filmerna så vet man att Stockard Channing är Rizzo. Hade funderingar på att se Apologia då i London men det blev inte av. Den har precis haft premiär på The Roundabout Theatre i New York återigen med Stockard Channing Som Kristin. Playhouse har en bra känsla för att sätta upp pjäser som är aktuella i London eller i New York. Eftersom jag inte såg den i London är det kul att nu få en ny chans.

Apologia handlar om Kristin Miller, en kvinna som stod på barrikaderna på 60talet. Har blivit en framgångsrik konsthistoriker och precis skrivit sina memoarer. Hon ska fira sin födelsedag med sina två söner och deras flickvänner och vännen Henry. Men sönerna Peter oh Simon ser inte sin mamma som den framgångsrika kvinnan utan mamman som lämnade dem när de var små. Så vi står inför en familjemiddag med många känslor och sanningar som ska avhandlas.

Förutom att Playhouse är bra på att hitta moderna och aktuella pjäser så är de också väldigt bra på att hitta rätt skådespelare till rätt roller. Marika Lindström fick hoppa in med kort varsel när Eva Britt Strandberg blev sjuk och man kan inte annat än imponeras av hur hon på knappt två veckor lyckas sätta sig så bra in i rollen som Kristin. Kristin en kvinna som på ytan är framgångsrik, men som inombords har så mycket känslor som hon har stängt av. Hennes stora livssorg är att hennes exman tog ifrån henne sönerna när hon satsade på sin karriär. Hon har blivit en kvinna som lever för sin karriär och inte släpper in någon. Hon är kritisk till alla och har kvar sina vänsterideal från 60talet. Marika Lindström levererar de ironiska kommentarerna perfekt med ett litet leende på läpparna. Perfekt tolkning av den ironiska brittiska humorn. Kristin har inte mycket till övers för sönernas flickvänner. Trudi är sonen Peters nya flickvän, som visar sig vara kristen, ve och fasa. Frida Hallgren är underbar som den snälla Trudi som vill alla väl och verkligen vill göra ett gott intryck på Kristin. Men det är verkligen inte lätt. Men trots alla ironiska och elaka kommentarer hon får ta emot behåller hon sitt lugn och till slut blir hon godkänd. Andra sonen Simons flickvän Claire, är skådespelerska i en såpa. Men själv framhäver hon att hon är en dramatisk skådespelerska. För henne är det yttre väldigt viktigt. Bägge flickvännerna är raka motsatser till Kristin. Cecilia Frode är väldigt bra som Claire. En stark kvinna som tror på sig själv och som inte räds för att säga emot Kristin. Tre olika kvinnor som porträtteras av några av våra bästa skådespelerskor. Vet inte om det är meningen att det är kvinnorna som ska vara de starkaste rollerna men jag blev mest berörda av dem. Starka kvinnoporträtt av olika typer av kvinnor i olika generationer. Sönerna Peter och Simon spelas av Jonas Kruse respektive Jonathan Silén. Peter har blivit en finansman till sin mors besvikelse. Simon är deprimerad. Bägge sönerna är besvikna på sin mamma så de tycker att hon övergav dem som små. Vännen Henry (Donald Högberg) har mest rollen som fredsmäklare och den lite komiske karaktären. Samtliga tre är bra i sin roller, men bäst och starkast är som sagt kvinnorna.

Joachim Siegård står för översättningen och jag har inte sett den på engelska, men den brittiska ironin finns kvar som jag älskar. Bra repliker som alla levererar med fingertoppskänsla.

Scenografin av Pia Wiik är bra. Ett kök med stort matbord där alla samlas. Maria Felldin Almgrens kostymer framhäver de olika karaktärerna. Den vita designerklänningen som Claire har ser verkligen ut som en designklänning som gått lite för långt. Kristin middagskläder är eleganta och framhäver hennes åldrande elegans och styrka.

Det är en pjäs som leder till skratt och eftertanke och igenkänningsfaktor. De flesta, om inte alla, kan nog relatera till familjegräl och meningsskiljaktigheter och hur olika personer är även om man är en familj och hur olika man kan se på samma sak.

Apologia spelas till den 1 december och vill ni se en välspelad, rolig pjäs som leder till eftertanke kan jag varmt rekommendera den. Och varför inte göra en helkväll med en bit mat i restaurangen eller något gott att dricka innan ni ser pjäsen?

 

Spring Awakening, 4 oktober, Teater Prisma, Hässelby

2016 grundades West End Stockholm och har satt upp ett par musikaler. Namnet West End Stockholm är ju genialt. Längre västerut kommer man ju inte med tunnelbanan i Stockholm och så sätter man upp musikal här. Perfekt namn!

Höstens musikal är Spring Awakening, en musikal jag inte sett förut och som jag inte visste så mycket om. Den sattes upp 2006 på Broadway och vann 8 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Duncan Sheik och Steven Sater har skrivit den baserad på en bok och pjäs från 1891 av den tyske författaren och satirikern Frank Wedekind. Så en historia som är mer än 125 år gammal hur modern kan den kännas? Väldigt modern faktiskt! Tonårsproblemen då och nu verkar vara rätt lika. Sökande efter kärlek och sin identitet och kraven att lyckas i skolan. Handlingen är förlagd till 1890talet men musiken är rockig och modern och ungdomarna som spelar har en härlig energi och spelglädje!

På 1890 talet så talades det inte så öppet om sex och pojkar och flickor gick inte i samma skola. Vi får följa 12 ungdomar på väg in i vuxenvärlden. Vi kommer in i handlingen när Wendla (Elin Wessbladh) får höra att hennes syster ännu en gång fått besök av storken. Men det där tror hon inte riktigt på utan vill veta hur bebisar kommer till. Hennes mamma blir väldigt generad och kommer med en krystad förklaring att det händer när en gift kvinna älskar sin man som bara hon kan. Men den förklaringen får hon bittert ångra senare. Samtidigt i en pojkskola blir pojkarna förhörda på latin. En av pojkarna, Moritz, (Benjamin Sundström) sitter och dagdrömmer och klarar inte av sin del och hans gode vän Melchior (Teodor Wickenbergh) som är klassen stjärna och lärarnas favorit försöker komma till hans hjälp. Men den stränge läraren envisnas med att har man fel så har man. Skolan accepterar inte de svaga och att bli kuggade är skam för familjen. Pojkarna fantiserar om flickor och det är väldigt tydligt på scenen vad en kille gör med sin hand både själv och i grupp. Det här att hålla isär pojkar och flickor gör ju inte att de blir mindre intresserade av det motsatta könet precis. Wendla och Melchior lekte tillsammans som små och träffar på varandra igen och det ena leder till andra, med förödande konsekvenser. Mortiz blir kuggad och det är något som hans pappa inte kan förlåta, vad ska de nu säga i kyrkan? Men det handlar också om flickor som blir utsatta hemma och våldsamma fäder och mammor som tittar bort eller gör vad som helst för att slippa skam, kosta vad det kosta vill.

De övriga ungdomarna är Martha (Siri Flovin), Ilse (Lovisa Forsell), Thea (Ebba Irestad), Anna (Rebecka Jern), Liéze/swing (Hanna Thelander), Georg (Kalle Tunell), Hanschen (Johan Bergman), Ernst (Fredrik Karlsson) och Otto (Joel Lättman). De vuxna spelas av Thérese Neaime, Erika Dittmer, Anders Hedlund och Pål Jacobson.

I stort sett är alla som spelade nya ansikten för mig och det är jättekul att det finns så många nya begåvade musikalartister. Teodor Wickenbergh såg jag dock i somras som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar och i den rollen fick han inte sjunga så mycket, vilket jag tyckte var synd, men här får han verkligen sjunga ut. Blir verkligen inte förvånad om han dyker upp på någon större scen för han har verkligen en bra röst. Elin var underbar som Wendla. Fin röst och fick fram karaktären hos Wendla väldigt bra. Men de som man blir mest berörd av är nog Benjamin Sundström som Moritz och Lovisa Forsell som Ilse. Mortiz som inte klarar av att leva upp till sin fars förväntningar och Ilse som blivit utkastad hemifrån och som kämpar för att överleva.

Det är en bra och samspelt ensemble, med många bra röster. Mycket energi på scenen och de förmedlar känslor bra.

Scenografin var enkel, funktionell och effektfull. Snygg och effektfull ljussättning. Duktiga musiker som leddes av Johan Mörk.

Den här hösten i Stockholm är nog en av de starkaste i musikalväg på flera år och Spring Awakening är en del i det. Så ta gröna linjen västerut och kliv av i Hässelby Gård och gå till Teater Prisma. För gillar man musikal ska man inte missa den här Tonyvinnande musikalen. Och det är ju nästan gratis dessutom, bara 280 kr. Men det gäller att ni snabbar på, den spelas bara till den 13 oktober.

Biljetter kan köpas här. För 6 och 7 oktober kan det bokas med 25% rabatt med koden ”superhelg”.

http://www.westendstockholm.se/biljetter/

 

 

 

 

 

Ghost, 23 september, Chinateatern, Stockholm

Den 7 september såg jag det andra publikrepet av Ghost och nu var det dags att se den färdiga produktionen. Spännande att se vad som hänt under de här veckorna, har samspelet och kemin blivit bättre?

För den som inte har sett filmen Ghost som musikalen är baserad på handlar den om det unga paret Sam (Peter Johansson) och Molly (Maria Lucia Heiberg Rosenberg) som flyttar in i en ny lägenhet i Brooklyn som de ska renovera. Sams barndomskompis och kollega Carl (Bruno Mitsogiannis) hjälper dem. Så en kväll när Sam och Molly är på väg hem från en vernissage och middag blir Sam rånmördad. Men han blir kvar som ett spöke och tar hjälp av ett medium Oda Mae (Gladys del Pilar) för att få kontakt med Molly. Men var det verkligen bara ett slumpmässigt rånmord eller var det planerat?

På publikrepet var samspelet och kemin mellan Peter och Maria lite trevande, men ikväll slog det verkligen gnistor. Kemin fanns där och man blev så engagerade i deras kärlekshistoria och det är så sorgligt ibland. Peter är så bra som Sam, hans frustration när han inte kan göra det han vill som spöke och hur ömt han iakttar Maria när han är i hennes närhet. Marias förtvivlan när Sam dör känns verkligen äkta. Bruno har spetsat till Carl mer och det märks hur han slits mellan att vilja nå framgång och rikedom och att han inte ville att det skulle gå som det går, men att han inte kan backa bandet. Peter och Bruno har ett underbart samspel och det märks att det verkligen gillar att spela tillsammans. Agerar de eller är det deras vanliga jargong? Svårt att säga för jag kan verkligen tänka mig att de kan göra ”smittsammasjukan i hissen scenen” på riktigt. Gladys som Ode Mae är verkligen strålande och imponerar enormt. Hon kan verkligen matcha Woopi Goldberg! Sångmässigt är det här en perfekt fyrklöver! Alla har underbara musikalröster med ordenligt känsloregister.

Ensemblen är bra castad med duktiga musikalartister som t ex Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn och Clarissa Krabbe. Superduktiga spökdansare! Bianca Fernströms koreografi av spökdansarna är underbar, riktigt häftig. Man märker att Jennie Widegren från Bounce har haft ett finger med i spelet också.

Älskar musiken av Dave Steward från Eurythimcs och Glen Ballard. Kul med modern och lite poppig musikal. Har orginalcast CDn, men de får gärna göra en svensk också.

Den här uppsättningen skiljer sig en hel del från originaluppsättningen i London. Gillar bägge, men kul att Anders Albien har valt att göra den på sitt eget sätt med ny scenografi (Anders Bini) och koreografi. Scenografin är snyggt gjord. Enkel och effektfull med samma väggar och ”gångvägar” som med hjälp av snyggt videospel (Philip Sundbom och Johan Larsson) gör att vi förflyttas mellan lägenheten, tunnelbana, kontoret, parker i New York och andra härliga New Yorkställen. Verkligen snyggt och effektfullt. Magikonsulten Mark Parker har varit med och ordnat till de speciella spökeffekterna som jag inte tänker avslöja utan ni får själva gå och se dem och se om ni kan lista ut hur de gjort dem. Får inte glömma att nämna ljuset (Palle Palme). Det är så snyggt och effektfullt med det blå ljuset på Peter för att markera att han är ett spöke. Camilla Thulin har än en gång gjort bra kläder, särskilt Oda Maes är läckra och lite lagom överdrivna.

Som helhet är det här en modern, fräsch musikal med mycket känslor och en och annan näsduk plockas fram. Jag kan verkligen rekommendera att ni går och tittar på den. En av mina moderna musikalfavoriter!

Broarna i Madison County, sista föreställningen, 30 september, Maximteatern, Stockholm

Sista föreställningen i Stockholm av Broarna i Madison County blev min tredje, men det var nog den första jag bokade för jag har en kompis som när hon såg att den skulle sättas upp; Den ska jag se!! Så hon såg till att boka biljetter snabbt och på perfekta platser på rad 3 i mitten. Sen hade jag förmånen att få se en repetition och så såg jag den dagen efter premiären också. Kul att vara med och se hur den har utvecklats under den här knappa månaden som den har spelats. På repet var inte håret på Fransesca (Victoria Tocca) brunt och hennes blåpricka klänningen i andra akten var inte klar. Istället var det en grön mer morgonrocksliknande i de scenerna. Den blåprickiga är finare. Huvudrollerna och ensemblen är nu mer samspelade och det är ju bara väntat. Tycker särskilt Petra Nielsen som den nyfikna grannfrun Marge tar ut svängarna mer för varje gång jag ser den, utan att hon går för långt. Marge är den komiska karaktären i musikalen och det är lätt att det blir buskis av det, men Petra balanserar på rätt sida. Ensemblen är rätt unga och håller på och etablerar sig i musikalbranschen. Det ska blir intressant att se var Moa Pellegrini, Mattias Disman, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvas Salas dyker upp framöver.

Musiken i Broarna är väldigt finstämd och det är flera fina duetter mellan Fransesca (Viktoria Tocca) och Robert (Daniel Sjöberg). Dan Bratt (Charlie, Marges make) och Joachim Bergström (Bud, Fransescas make) gör också en ”duett” som är en av mina favoriter i musikalen. En härlig blues/soul låt som sticker ut lite från det mer finstämda. Mycket kraft i Dan och Joachims röster! Nu är det alltså sista gången som vi får njuta av Viktorias fina klara stämma när den fyller Maxim. Stor eloge till henne att hon satsade och förverkligade sin dröm att sätta upp Broarna i Sverige, vilket också var Skandinavien premiär. Nu flyttas den ner till Malmö där den spelas 12 till 27 oktober.

Det finns många musikaler som inte satts upp i Sverige ännu och vi får hoppas att Viktoria hittar någon mer musikal som hon vill producera och sätta upp.

 

 

 

 

Så som i Himmelen, 27 september, Oscarsteatern, Stockholm

Såg ett publikrep av Så som i Himmelen för ett par veckor sedan och älskade den, och nu var det dags att se den färdiga produktionen. Vad passar bättre att se en regning september torsdag än den här musikalen som är så fylld av härlig energi? När vi kom in på Oscars mötte vi av skyltar som sa att ”På grund av sjukdom spelas idag rollen som Gabriella av Kristin Lidström”. Blev jätteglad när jag såg det för Malena Ernman spelade den på repet så henne har jag ju sett i rollen och Kristin gjorde en underbar Cosette i Les Miserable när jag såg den i Karlstad så för mig var det en vinstlott! Det hördes lite besvikna suckar i publiken när det meddelades men de visste inte vad som väntade dem i slutet av första akten.

Handlingen i Så som i Himmelen är nog känd för de flesta då mångar har sett filmen. Den välkände dirigenten Daniel Dareus återvänder till sin barndomsby efter att han blivit sjuk. Den by som han lämnade när han blev mobbad i skolan som liten pojk. Hans plågoande Conny finns kvar och han har fortsatt att vara brutal och misshandlar sin hustru Gabriella. Han hälsas välkommen till byn av prästen Stig. I lanthandeln träffar han den levnadsglada Lena och byns stora fixare Arne. Han blir inbjuden till kyrkan för att lyssna på kören. I kören finner han glädjen igen i musiken, något som försvunnit ju bättre hans karriär gått. Det är en väldigt svensk berättelse där kören har en stor roll och svenskar är ju väldigt bra på att sjunga i kör, en av våra stora fölkrörelser. I kören rymms många personligheter och olika människoöden.

Fredrik Kempe har gjort all den nyskrivna musiken och det är underbar musik rakt igenom. Det här är i klass med Kristina från Duvemåla. Precis som Kristina så känns det väldigt svenskt på ett positivt sätt. Även i rollbesättningen finns det likheter med Kristina. Till de stora rollerna i Kristina valdes artister som inte var jättestora namn och t ex Helen Sjöholm var okänd, men vi vet ju alla hur det gick för henne och vilken succé som Kristina gjorde. Även i Så som i Himmelen är flera som spelar de stora rollerna inte de vanliga affischnamnen till en musikal. Förutom ett par undantag. Anders Ekborg som spelar Stig är sedan sin roll som Karl-Oskar i Kristina en av våra stora manliga musikalartister. Rollen som Stig är som klippt och skuren för honom. Här får han spela ut hela sitt register och det som han är bäst på, att både vara lite elak, sårbar och känslosam. Och tack Fredrik Kempe för att du har gett honom två pampiga känslosamma låtar som ger rysningar rakt igenom. Björn Kjellman som spelar Arne har gjort några musikaler och en del roliga karaktärer och han är underbar som Arne, i vissa scener stjäl han scenen från de andra. Inte samma röstregister som Anders, men hans låtar är mer komiska så det funkar bra. Den karaktär som de flesta nog minns från filmen är Gabriella eftersom Helen Sjöholm har gort Gabriellas sång odödlig. Här har man valt Malena Ernman och det är hon som syns mest på affischerna. Men som sagt ikväll var hon sjuk och spelades av den mindre kända Kristin Lidström. Gabriella är kuvade misshandlade kvinnan. Kristin är perfekt i rollen och min favorit som Gabriella av dessa två. Kristin är liten och ljuv och får fram hur kuvad och rädd Gabriella är. Hon börjar svagt och trevande i Gabriellas sång precis som det ska vara för att sedan blomma ut och sjunga med en röst som är ren, klar, stark och berörande och som når ända upp till sista raden på balkongen med en känsla som så stark. Applåderna när hon sjungit färdigt ville inte ta slut och de fortsatte en stund efter att ridån gått ner i första akten. Och de som suckat innan var nu fulla av beundran och det kändes lite som ett sånt där ögonblick när en stjärna föds. Det var så bra!

Daniel Dareus spelas av Philip Jalmelid som om man är insatt i musikal nog har koll på då han t ex spelat Javert i Les Miserable både på Värmlandsoperan och på Spira i Jönköping, men nog ingen som alla har koll på. Så det här kan man nog se som hans stora genombrott. Han är verkligen helt suverän som Daniel. En stark röst och sjunger och agerar med känsla. Hans motspelerska Tuva B Larsen är ett nytt stjärnskott. Hon är helt fantastisk. Underbar röst! Sara Jangfeldt spelar prästfrun Inger. Sara har spelat musikal i många år och är väldigt duktig. Therese Andersson Lewis är härlig som Siv, som inte riktigt vet vilket ben hon ska stå på när det gäller Daniel. Kören som helhet är en av de stora rollerna i den här musikalen och i ensemblen som spelar kören är det rakt i genom bra musikalnamn även om de inte är affischnamn, men de kan sitt jobb och lyfter den här musikalen till högsta klass. Det finns inte någon som är dålig, inte någon som darrar på rösten utan alla levererar med högsta klass både sångmässigt och skådespelarmässigt. De är så samspelta. De lyfter verkligen varandra. De får fram den härliga gemenskapen som det är i en kör och en kör ska ju vara en enhet utan någon stjärna, då blir det som bäst. Och det är också en av de anledningar som gör att jag tycker att Kristin är så bra som Gabriella. Hon är mer en del i kören och känns väldigt äkta som körmedlem. Men när hon stiger fram och sjunger sitt solo så levererar hon fullt ut. Helt knockad av varenda ton hon sjunger i musikalen. Kristin spelade som sagt i Les Mis i Karlstad och det gjorde även Rikard Björk. Då spelade han Enjorlas, här spelar han den förståndshandikappade Tore. Han gör en väldigt fin tolkning av Tore. Samspelat mellan honom och Tuva är så fint och rörande. En av de mest rörande och starkaste scenerna är den när tjöcke Holmfrid (Linus Eklund Adolphson) får nog av Arnes påhopp och säger ifrån. Det är en musikal med väldigt mycket känslor i och man går inte oberörd ifrån men det är glädjen som är den överväldigande känslan, även om en och annan tår kan komma under musikalens gång.

Den ende som inte sjunger är nog Conny, spelad av Christoffer Wollter. Han är så grymt bra som den elake Conny. Så obehaglig.

Scenografin bidrar också till den svenska känslan. Fonderna som är hus, kyrkan och affären är i trä av olika slag och känns varmt och ombonat. Hotellrummet på slutet är mer kallt och svalt.

Det är är ett mästeverk till musikal och den blir bara bättre och bättre. Än är det bara sagt att den ska spelas i höst, men man har redan nu lagt in extra föreställningar på söndagar så det är ju inte otroligt att den förlängs under våren. Skulle bli förvånad om man inte gör det.

On the Town, Skandinavienpremiär, 22 september, Kulturhuset Spira, Jönköping

När jag var liten brukade SVT visa film på söndagseftermiddagar och på somrarna visade de regnfilmer om de regnade. Det var svartvita svenska eller amerikanska filmer men då och då hände det att de visade någon härlig musikalfilm i technicolor. Härligt färgglada filmer med t ex Gene Kelly och Frank Sinatra. On the town är en sån gammal musikalfilm som nu har Skandinavienpremiär på Kulturhuset i Spira. I Camilla Thulins underbart vackra, färgglada klänningar har man verkligen fått till den där technicolor känslan som sprider glädje och en känsla av att livet är underbart och allt kommer att ordna sig. Kläderna är verkligen en fröjd för ögat. Det är damernas klänningar som står för det färgglada inslaget för männen är ju i stort sett bara matroser i vita matrosdräkter med en vit matroshatt käckt på svaj. Men deras kritvita kostymer lyfter fram all färg.

Handlingen i On the Town är rätt banal och enkel, tre matroser, Gabey (Rennie Mirro), Chip (Denny Lekström) och Ozzie (Karl Dyall) är i New York på en 24timmarspermission. Chip har gjort en detaljerad plan på vad de ska se men Gabey och Ozzie vill nog hellre ut och ha kul och träffa flickor. I tunnelbanan ser Gabey en affisch på Fröken vändkors juni, Ivy Smith (Hanna von Spreti), och blir förälskad i hennes bild. De bestämmer sig för att leta redan på henne. För att de ska lyckas delar de upp sig och letar på var sitt håll. Chip träffar på tqxichaufförn, Hildy (Vera Veljovic) som bestämmer sig för att Chip är den mannen hon ska ha. Chip har ingenting att säga till om. Ozzie hamnar på Naturhistoriska museét där antropologen Clarie de Loon (Linda Olsson) tar honom för den perfekta urtidsmannen. Så ingen av de två lyckas i sitt uppdrag utan blir upptagna på sitt håll. Men Gabey tar sig till Carnegie Hall där han i en repetitionslokal hittar Ivy. Han lyckas bestämma träff med henne senare på kvällen. Men hennes sångpedagog (Åsa Arhammar) tycker inte det är någon bra idé och lyckas stoppa det i sista sekunden. Hur ska det gå? Ska inte Gabey få sin Ivy? Ja det är ju en amerikansk historia från efterkrigstiden och då slutade allt lyckligt.

En banal historia som framförs av några av Sveriges bästa musikalartister när det gäller att både sjunga och dansa. Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna von Spreti har jobbat tillsammans i flera musikaler och är verkligen helt outstanding tillsammans på scenen. Denny Lekström, Linda Olsson och Vera Veljovic är också väldigt bra i sina roller. Hanna, Linda och Vera spelar tre helt olika tjejer och det är starka tjejer som vet vad de vill. Starkast vilja har nog Veras Hidly som inte på något sätt låter Chip komma undan. Åsa Arhammar spelar ett antal olika kvinnor i pjäsen där den alkoliserade sångpedagogen Madame Maude P Dilly återkommer då och då. Hon gestaltar dem på ett komiskt och härligt sätt. Utöver dessa är det ytterligare 17 personer som ingår i ensemblen. Fantastiska musikalartister och dansare. Där handlingen är banal så är dansen som är den här musikalens styrka. Dansnumren är rakt igenom helt fantastiska och håller absolut världsklass. Så är det också dansgeniet Roine Söderlundh som står för koreografin och även regin. Anna Ståhl är biträdande koreograf. Tillsammans med dansarna har de skapat dansnummer som hänför och som är väldigt vackra. Med Camilla Thulins vackra kläder är det helt fulländade dansnummer. Så vackert.

Calle Norlén har gjort den svenska översättningen som är bra och känns modern även att det utspelas i slutet på 40talet. Scenografin står Frida Arvidsson för och med Johannes Ferm Winklers videoscenografi blir det väldigt snyggt. Enkelt och bra.

Det är Jönköpings Sinofonietta som framför musiken av Leonard Bernstein och de är en av Spiras styrkor. Hur lyxigt är det inte att ha en Sinfonietta som spelar musiken till en musikal?

Det här är Spiras fjärde musikal och den första dansmusikalen som man sätter upp. Det är kul att man valde att spela On the Town för att fira Bernsteins 100årsjubileum och inte West Side Story som många redan har sett. Det är modigt att ta sig an en musikal som inte har spelats förut i Skandinavien. Men det är också spännande och kul och man har verkligen lyckats att sätta upp en musikal som är jättebra! Det är helt klart värt att åka till Jönköping för att se om man nu inte bor i Jönköping.

 

 

Lola, Genrep, 21 september, Skandiascenen, Stockholm

Det är intressant att två av våra stora musikalstjärnor spelar vägg i vägg med varandra på Cirkus/Skandiascenen. Peter Jöback i sin popteater ”Med hjärtat som insats” som handlar om en artists liv där han söker efter uppskattning, kärlek och erkännande från sina föräldrar. Tommy Körberg spelar Lola i den musikaliska monologen om Bert, den manliga åldrande showartisten som i många år uppträtt som Lola runt om i Europa. Även han har sökt efter erkännande, kärlek och att hans far ska låta honom få vara den han är. Två föreställningar med många likheter men som ändå är väldigt olika. Peters artisten är mitt uppe i livet och karriären har tagit fart, medans Tommys Lolas artistliv är över.

Tommy Körberg gör ett varmt och berörande porträtt om den åldrande Lola. Vi kommer in i handlingen när Lola kommer tillbaka in på scenen efter sin sista föreställning som han precis blivit avtackad för och ska bara plocka ihop sina saker. Så sitter vi där som publik vilket han inte väntat sig. Men han ser sin möjlighet att få göra en sista föreställning och börjar berätta om sitt liv. Om den lille pojken som upptäckte att han tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Hur han hade en låda under sängen med olika kläder i. Men det här var inte något som hans pappa tyckte om. Han fick flytta och begav sig ut i Europa och hamnade i Berlin, Paris och Barcelona. Där blev han känd som ”Svenskan” och ”Lola” och sjöng på olika ställen. Men hela tiden fanns en längtan efter att bli erkänd av sin far som den han var. När fadern blir dement börjar han besöka honom men låtsas vara faderns syster Inez. På så sätt kan han äntligen komma nära sin far. Men så en dag ber fadern honom sjunga en sång som han sjöng på sin resa genom Europa. Äntlingen ett erkännande.

Lolas berättar om sitt liv på ett varmt och humoristiskt sätt, men med en divas manér. Monologen varvas med sånger med nya texter om Lolas liv. Det är en rad klassiska örhängen, schlagers och till och med lite opera. Bland annat ”Smile”, Leonard Cohens ”I’m your man”,  BAOs ”Jag är din man” och Zarah Leanders ”Syrsors sång”. Det är låtar som passar Tommys röst väldigt bra och det är njutning att höra Tommy sjunga den här typen av låtar. De nya texterna är skrivna av Björn Ulveaus, Thomas Andersson Wij och Peter Dalle. Monologen och sångtexterna är väldigt bra och lockar till en hel del skratt, och man skrattar med Lola inte åt. Som den diva Lola är tycker hon om att klä sig i fina kläder och Camilla Thulin har inte sparat på paljetterna i de olika kaftaner som Lola byter om till under föreställningen. Starka färger, grönt och lila. Tommy passar väldigt bra som den åldrande Lola, känns som det är en karaktär som ligger honom nära. Carl Flemsten accompanjerar Tommy genom hela föreställningen på flygeln på ett behagligt sätt. Det är rikttigt trevlig föreställning med Tommy från hans bästa sida. Idén till Lola är Sunil Munshi som även står för regin.

Lola är en mer avskalad pjäs i ett mindre format än den vägg i vägg där det är stor orkester, en ensemble och poppigare musik. Liknande berättelser. Peter har energi genom hela sin föreställning. Här är det mer finstämt och i ett lugnt tempo, nästan så det blir lite lugnt ibland. Sångmässigt håller föreställningarna mycket hög kvalité. Bägge är verkligen värda att gå på, och det är så bra ordnat att man hinner med dem på samma kväll om man skulle vilja det. Lola börjar kl 19 och är ca 90-95 minuter. Peters börjar kl 21 om man har läktarplatser så det är bara att glida vidare in i nästa salong om man vill det.

Lola spelas till och med den 3 november. Sen börjar Tommy förbereda sig för sina julkonsert, Stad i juleljus. Men missa inte Lola för det här är en perfekt roll för Tommy Körberg, och han är i sitt esse här!

 

 

Peter Jöback His greatest show – Med hjärtat som insats, premiär, 20 september, Cirkus, Stockholm

Röda mattan var utrullad till entrén, positivspelaren spelade och en man klädd som en gammeldags cirkusdirektör hälsade oss välkomna. Är det premiär på Cirkus så är det. Inne smällde champagnekorkarna i takt med blixtsmattred från kändisfotografernas kameror när den ena kändis efter den andra dök upp. I vimlet kunde man bland annat se  Tommy Körberg, Björn Ulveaus, Sarah Dawn Finer, Christina Schollin, Andreas Lundstedt och Lena PH. Champagne bubblade fint i glasen och smekte strupen innan vi begav oss in i salongen och upp på läktaren.

Vi hade lagom tagit våra platser och blickat ut över parketten och scenen när förshowen satte igång och Jens Hulhtén hälsade oss välkomna till kvällen föreställning om Artisten. Inledningsvis är det lite krystade skämt och det hörs inte många skratt från publiken. Bättre respons är det på Elin König Anderssons akrobatnummer och låtarna ”Higher” och ”Under my skin” som har fått nytt arrangemang. Genomgående är det så genom hela föreställningen att låtarna har fått ny klädsel. Showen eller Popteatern som Peter har valt att kalla den handlar om Artisten och hans liv från hans barndom och sedan hans sökande efter bekräftelse och kärlek. Det berättas med hjälp av låtar från Peters olika skivor han gjort. Det är en ordentlig blandning på låtarna som man har valt ut till föreställning. Inga musikallåtar, bara lite referenser till några av musikalerna han har varit med i. Men till och med lite från julskivan har de fått med, då lite Halleljua vävts in i en av låtarna.

Peter har under årens lopp jobbat med en mängs olika artister och han har till den här showen plockat ihop några av dem som har olika typer av talanger och förutom Jens och Elin är det Marianne Mörck, Gunilla Backman, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio. Gunilla och Jens gestaltar artistens mamma och pappa, men annars är det inte någon som har någon fast roll utan dyker upp som olika personer som Artisten stöter ihop med under sin resa. Artistens livsresa har stora likheter med Peters liv. Och det märks att Peter nu har landat i sitt liv och känner sig trygg både privat och på scenen. Har man följt Peters karriär och sett en del av hans konserter så tar man nog lättare till sig föreställningen för det finns en del skämt och repliker som blir bättre när man vet var de kommer ifrån.

Förshowen är som sagt lite krystad och får en känsla av lite buskis/cabaré över sig. Även inledningen på den riktiga showen känns lite spretig och trevande fast samtidigt i ett väldigt hetsigt temp med låten ”Tiden Tiden” i Paris. Det börjar ta sig lite vid ”Somebody” men det riktigt stora lyftet och en av kvällens absoluta höjdpunkter är låten ”If tomorrow never come”. Här får Peter verkligen visa vad han går för och får med sig publiken till 100 procent. Om jag inte är helt fel är det en av hans nya låtar som är med på skivan Humanology som släpps i oktober. Och det är de nya låtarna som med några få undantag är bäst i hela föreställningen. Det är från den här punkten i företällningen som den växer och växer och man glömmer den lite trevande inledningen. Ett nummer som är riktigt starkt också är ”Everybody Hurts” som utspelas som en form av gruppterapi och där glänser Frida Öhrn med sin speciella ljusa röst. Berättelsen om Artisten avslutas med en fin version av ”Stockholm”. Frida Öhrn är en fena på munspel och vilket vi får höra i ett nummer. Marianne Mörck får publiken att skratta och hon visar även prov på att hon kan sjunga under kvällen.

I showen får vi se en hel del spännande kläder, allt från cirkusinspirerade dräkter, djävulskläder, gospelkåpor, beiga underkläder, men framförallt riktigt snygga kostymer på Peter och en skinnkostym i den stora finalen som sitter som en smäck på honom. Så snyggt!

Riktigt snyggt är också bildspelet och ljussättningen. Många fina bilder i bildspelet runt om i lokalen som förstärker känslan att vi är i Paris, London, New York eller Stockholm. Eller bara eldspel och ljus som i finalen. Supersnyggt!

Stor eloge också till den duktiga orkestern.

Popteater passar bra som benämning på vad det är för typ av föreställning. Det är pop och det finns en röd tråd i handlingens om de olika låtarna berättar. Senaste tiden har det varit mycket musikal för Peter men här visar han verkligen att han kan sjunga pop och de nya låtarna som han skrivit med Tobias Fröberg och Kathryn Williams passar honom helt perfekt. Har så sett framemot att få höra den här musiken sen jag hörde ”I’m a believer” i London 2014 och det har verkligen varit värt väntan. Just ”I’m a believer” är riktigt bra i sin nya lite mer upptempo version. Det är en låt som sätter sig.

Att han sedan valde att göra en show på det här sättet med låtarna innan skivan är släppt är ju bara en bonus.

Premiären avslutades som den ska med ett stort berg av blommor och alla som på något sätt varit med framför eller bakom scenen tog emot publiken stående ovationer.

Kan varmt rekommendera att ni går och ser showen! Den spelas bara till den 15 december.

Peter Jöback, Med hjärtat som insats, första publikrep, 18 september, Cirkus, Stockholm

För lite mer än 20 år sedan (7 september 1998) satte Peter Jöback upp en show på Hamburger Börs med 4 st dansare och ett 17 mannaband med mycket musikallåtar, lite Elvis och andra låtar som betytt mycket för honom. En helt fantastisk och underbar show. Under åren som gått har Peter hunnit med att göra ett antal skivor i olika genrer, musikal, pop på svenska och engelska, franska favoriter, covers och inte minst århundrades mest sålda svenska julskiva. Så till den här showen, som han benämner som popteater, har han ett digert material att hämta från sina egna skivor. Men han har inte nöjt sig bara med det gamla materialet utan han har släppt ett par nya låtar ”The Mask” och ”The Shape of you” som finns med på den skiva som släpps i oktober och som nu finns med i den här showen.

Till sin show har Peter handplockat ett gäng artister i olika genrer, Marianne Mörck, Gunilla Backman, Jens Hulthén, Elin König Andersson, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio, samt en tiomanna orkester.

Det var med stor spänning som jag begav mig till den första publikrepetitionen. Vi hälsades välkomna av regissören Hans Marklund som berättade vi skulle inte bara få se huvudshowen utan även förshowen som från och med torsdag kommer att pågå då och då under middagen som äts innan. Kvällen inleddes med att vi fick se alla delar i förshowen. Jens Hultén agerar som konfrencier och presenterar de olika numren. Lite krystade skämt så det får de gärna slipa på till premiären på torsdag. Marianne agerade operadiva,  Elin König Anderssson visade upp sin fantastiska kroppskontroll, styrka och vighet i ett akrobatiskt nummer. Frida, Elin och Karl gjorde en 50-60tals inspirerad version av ”Higher” och Gunilla en omarrad ”Under my skin” som båda var väldigt bra.

När förshowen var klar övergick det till den huvudshowen och Peter som ”artisten” äntrade scenen. Showen är uppbyggd med en röd tråd från barndomen med föräldrar som inte han med honom så han lämnade hemmet och vi får följa hans livsresa och sökande efter kärlek och bekräftelse. Det är verkligen inte bara en dans på rosor utan det är mycket svärta med misslyckade relationer och gruppterapi på scenen. Är det Peters liv vi får följa eller är det en uppdiktad historia? Det finns många paralleller med Peters eget liv. Allt berättas med hjälp av Peters låtskatt. Till en början känns det lite väl cabaré aktigt med det övergår mer till show. Den som förväntar sig musikallåtar kommer att bli besviken för musikaldelen refereras det bara till i vissa repliker och det gäller att man lyssnar noga för att fånga upp dem. Det blir lite spretigt och de övriga personerna har inte någon röd tråd i sina karaktärer förutom Gunilla och Jens som agerar som föräldrar men det är enbart inspelat. Annars dyker de upp som olika karaktär som ”artisten” råkat på i sitt liv. Ju mer man kan om Peter som person, hans skivor och vet vad han har pratat om i intervjuer och andra konserter desto roligare tycker man nog att showen är, för det är en del ”interna” skämt i showen. Gillade de små referenserna som dök upp lite här och där insmugit.

Ibland är det svårt att ta till sig ny musik när man hör den första gången, men i showen har Peter med rätt många låtar från skivan som ännu inte är släppt. Men alla nya låtar var riktigt bra och jag gillade dem direkt. Tre av dem har jag hört förut ”The Mask”, ”The Shape of you” och ”I’m a believer”. Den sista i lite mer upptempo än den versionen han sjöng i London på St James Theatre 2014, men den här versionen var minst lika bra och den sitter i huvudet. Det är riktigt bra pop på engelska som han släpper nu och han strålade verkligen på scenen när han sjöng dem. Måste vara så kul att få framföra flera av dem för publik för första gången. De nya låtarna lyfter verkligen showen till en extra höjd och var mer som en show i showen än de äldre som mer skulle berätta historien. De nya låtarna har han skrivit tillsammans med Tobias Fröberg och Kathryn Williams, ett projekt som han hållit på med i några år.

Scenen var snyggt uppbyggd med en catwalk med liten rund scen mitt bland borden på parketten. På väggarna runt om projicerades bilder på bland annat Stockholm, London och New York allt efter var vi var i historien, Det hängde tavlor med olika motiv som skulle spegla aristens liv.

Den här showen är väldigt annorlunda än den han gjorde på Börsen. Då var det flera härliga dansnummer och mer traditonell show. Det här är något helt annat. Det blandas med cabaré, teater, konsert och akrobatik. Personligen hade jag gärna sett ett ordenligt dansnummer, men inget på publikrepet i alla fall. Det är många klädbyten i olika stilar, allt från beigeaktiga underkläder, gospelrockar, snygga kostymer, paljetter, cabaréinspirerade kläder till en superläcker skinnkostym.

Peter har ju själv sagt att det är är något helt annorlunda än vad han gjort tidigare och det stämmer och man behöver nog ha ett öppet sinne för att kunna ta emot det här. Men när man väl har släppt in det så är det riktigt bra. Och när man hör de nya poplåtarna så känns det helt rätt för Peter och man glömmer nästan att han är en av våra bästa musikalartister. Just nu är det pop som gäller för Peter och det är riktigt bra!