”… har du sett världen”, 13 april, Folkoperan

”… har du sett världen” är en musikföreställning om både Mikael Wiehes liv och om hur Malmö har förändrats under de åren som Mikael har bott där. Föreställningen börjar med den 6-årige Mikael som flyttar från Danmark till Malmö. En flytt från ett Danmark, som fortfarande var kvar i sviterna från Andra världskriget, till ett Sverige som blomstrade och hade en högre levnads- och boendestandard. Det var inte helt lätt för den 6-årige killen i kortbyxor och som gillade att sjunga för sig själv på rasterna att passa in, men med åren har han blivit en riktigt skåning. På scenen är det Sissela Benn som gestaltar den unge Mikael. Personligen har jag aldrig gillat hennes karaktär Filippa Bark och därför har jag haft lite svårt för henne, men hon gjorde verkligen den unge Mikael med bravur och även rollen som Mikaels dotter i den andra akten. Hon gestaltade bägge både med humor och värme. Mikael berättar själv om delar av sitt liv och sjunger självklart en del av sin stora låtskatt.

Vissa av hans låtar sjunger Edda Magnason som också spelar piano till vissa. Många förknippar Edda Magnason med filmen Monica Z där vi förbluffades över hur lika deras röster var. Men här finns det inget av Monica Z kvar i rösten utan allt sånger framförs på skånska och det är så vackert och känslosamt. Hennes version av Titanic är nog en av de bästa jag har hört. Först blev jag lite besviken att Mikael lät Edda sjunga just den sången, men när han, direkt efter sista tonen klingat ut, berättar att hans mamma blev så upprörd när hon hörde att Estonia gått under att hon fick en hjärtattack som hon senare dog av, och att han en lång tid efter det hade svårt att sjunga Titanic så var det helt självklart att Edda skulle sjunga den. Det var verkligen ett starkt ögonblick. Mikael fortsätter sedan med att hans gode vän Björn Afzelius 1997 berättade att han hade cancer och gick bort ett par år senare. Ja det är ju ganska exakt 20 år sedan nu. Samma år gick en annan god vän bort och även Mikaels pappa. Det var nog inte många som inte fick en tår i slutet av första akten när Mikael sjunger den fina och kärleksfulla låten ”Den jag kunde va” som handlar om en vänskap som aldrig dör.

I andra akten är det rollen som dottern som Sissela spelar. En dotter som inte är rädd när hennes pappa blir mordhotad utan spetsar ett spjut som hon ska sticka ner Nazisterna med nästa gång de kommer. En dotter som är stolt över allt som pappan har gjort, över 1000 låtar, träffat massa viktiga personer, vunnit priser, rest över hela världen etc, men hon konstaterar också att allt det där har ett pris, ett pris som hon fick betala för att pappa inte var där jämt.

Under hela föreställningen blandas som sagt Mikael liv med utvecklingen av Malmö, men även Sverige och världen. Mikael Wiehe karriär med Hoola Bandoola Band var stamtida med ABBAs men de var ju varandras motpooler. Mikael skrev protestsånger och tog politisk ställning, vilket han gör än idag. Det är intressant att få den här återblicken på vad som hände och hur utvecklingen har gått. Under berättelserna och sångerna visas filmer och bilder som illustrationer. Riktigt starkt blir det med den stora marschen mot Nazisterna i Malmö är över 12 000 slöt upp medans Mikael sjunger.

En av hans mest kända låtar är Flickan och Kråkan som här illustreras med Oscar Cleves tavla som inspirerade honom att skriva låten. En låt som jag alltid blivit berörd av och att höra Mikael själv sjunga den live är mäktigt. Likaså den fina ”Mitt Hjärtats Fågel” som han sjunger med Edda Magnason.

Folkoperans orkester är med och spelar i de flesta låtarna och det blir väldigt stämningsfullt och mäktigt och storslaget att höra Wiehes sånger uppbackade på det sättet.

Det här är en musikföreställning som berör mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Är själv inget jättestort Wiehefan men har alltid gillat en del av hans sånger. Men här får låtarna en annan dimension och det är en intressant resa i nutidshistorian som framförs med mycket värme. Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

”… har du sett världen” spelas till den 27 april på Folkoperan.

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/58?_ga=2.194868270.2034842095.1555178205-828610159.1544268141

 

 

Legally Blonde, 12 april, Maximteatern

Avgångsklassen 2019 på Stockholm Musikalartist Utbildning sätter spelar under två kvällar musikalen Legally Blonde. Legally Blonde är en prefekt musikal att sätta upp för en avgångsklass eftersom den handlar om juridisk studenter på Harvard så det är rätt åldersgrupp som spelar den. Ibland blir det lite trist när någon som är 30 ska spela en college/universitetsstudent men det problemet har man inte här. Slutscenen med avgångstal och jublet att ha klarat sin examen känns extra glädjefyllt.

Det är snart 10 år sedan jag såg Legally Blonde i London första gången och sen har jag även sett den i Malmö med bland andra Linus Wahlgren och Andreas Lundstedt. Det är en sån där härlig feelgood musikal som man kan se flera gånger bara för man blir så glad av den. De unga musikalartisterna hade verkligen en härlig energi på scenen och fick hela publiken att jubla, må bra och lämna Maxim med ett stort leende på läpparna.

Legally Blonde bygger på filmen där Reese Witherspoon spelade den blonda Elle Woods vars pojkvän Warner gör slut med henne innan han ska börja på Harvard. Anledningen att Elle inte längre passar in i hans framtidsplaner. Men Elle ger sig inte, hon pluggar hår och mot förmodan så lyckas hon bli antagen på Harvard. Men då har Warner redan skaffat sig en ny mer passande flickvän. Elle fortsätter sina studier med hjälp av sin nye vän Emmett och blir en av de bästa i klassen och lyckas därmed knipa en av de åtråvärda praktikplatserna hos professor Callahan och de får uppgiften att bistå Callahan i rättegången där Brook, en fitnessinstruktör, står åtalad för mord på sin man. I den här uppsättningen har man låtit Callahan vara en kvinnlig professor. Så ska Elle vinna tillbaka Warner eller ska hon inse att han inte är något att ha och bli en stark och självsäker kvinna istället?

Genomgående är det bra sång- och skådespelarprestationer av studenterna. Emelie Singbrant som Elle växlar bra mellan att vara dum blondin till att vara den som löser fallet de hjälper Callahan (Josefin Airaxin) med. Den sliskige och självupptagne Warner spelas av Teodor Wickenbergh, som jag tidigare sett i Jesus Christ Superstar och Spring Awakening, och han imponerade lika mycket ikväll. Den snälle och lite tafatte Emmett spelas av Anton Eriksson. En av de mindre rollerna är UPSbudet Kyle (Oscar Wells) och även om det är en mindre roll s så får han hela publiken att jubla när han rör sig över scenen. Om PostNord hade den typen av brevbärare skulle de inte ha några problem med sina leveranser.

Det här är inte en musikal med en massa storaslagna dansnummer men det finns ett par där studenterna får visa på sina danskunskaper också. Imponeranda är hoprepsnumren med Brook och hennes adepter.

Musiken av Laurence O´Keefe och Nell Benjamin är glad och medryckande och många i publiken gick nog och nynnade på ”Oh my good” när de gick från Maxim. Och den sammanfattar rätt bra hur jag upplevde den här uppsättningen ”Oh my good, det här var bra och en väl spenderad fredagkväll”.

Stort Grattis till alla studenter i avgångsklass 2019 för en bra uppsättning av Legally Blond. Jag ser framemot när ni dyker upp på scenen igen!

Skapelsen, Tills döden skiljer dem åt, Premiär, 6 april, Folkoperan, Stockholm

I slutet av 1700talet skrev Joseph Haydn ett oratorium i tre delar om Skapelsen med libretto av Gottfried van Sweiten. Ett mäktigt och vackert oratorium som här framförs av av den underbar Mikaeli Kammarkör, en stor orkester i ledning av Anders Eby och de tre fantastiska solisterna Susanna Stern, Martin Hatlo och Jesper Säll. Tillsammans med skådespelarna Samuel Fröler, Annika Hallin och Ann-Sofie Rase är de ärkeänglar som berättar om och leder oss genom skapelseberättelsen. Skådespelarnas roll i den här uppsättningen är märklig och jag upplever dem inte som särskilt konstnärliga och de bidrar inte på ett positivt sätt utan är mer distraherande. T ex när Skapelsens fullbordande ska firas med glädje, och då framför skådespelarna en orytmisk dans som tar bort fokus från det fina musikaliska. Deras insatser känns större delen överflödiga Att ha Samuel Fröler till att servera champagne till alla på scen känns som att slösa bort hans skådespelartalang. Dessutom är ärkeänglarna svartklädd och tilltufsade och den kostymeringen tilltalar inte mig.

Mellika Melouani Melani har med sin nytolkning, regi och konceptidé utvecklat det klassiska oratoriumet och lyfter fram olika typer av kärleksförhållande som både visas som film i bakgrunden och genom att vanliga människor får komma på scenen och berätta om sina kärlekshistorier. Historier om t ex otillåten kärlek, kärlek där paren har delat på grund av krig och ett trepersonsförhållande. Vissa berör mer än andra. Med det här vill hon visa på hur olika kärleken kan vara och väver in det här i skapelseberättelsen där dessa personer får representera skapandet av människan. Hela föreställningen avslutas med en borgerlig traditionell vigsel på scenen med efterföljande bröllopsvals i foajen.

Den musikaliska delen av den här uppsättningen av Haydns Skapelsen är fantastiskt bra och scenografin är vacker. Intressant att ifrågasätta hur ett kärleksförhållande kan se ut och att kärleken är stark och övervinner krig och lever vidare efter döden. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av regin av skådespelarnas ärkeänglar.

Skapelsen spelas till den 28 april på Folkoperan.

https://www.folkoperan.se/pa-scen/skapelsen

 

 

Vegas i Märsta. 5 april, Kulturumteatern, Märsta

Det är inte mycket som kan få mig att åka till Märsta en fredagskväll, men när Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna under ledning av Janne Radesjö, intar Kulturumteatern i Märsta sitt underbara Vegaskoncept, ja då är jag där.

Kvällens konsert bjöd i stort sett på samma låtar som när de körde Vegas i Vitan i somras, men vad gör det när det är sådana bara låtar. Det finns inte en enda låt i programmet som jag inte vill höra. Allt är så otroligt bra och jag njuter för fullt hela tiden. Karl, Joachim och Rennie är fullfjärdrade entertainers och har röster som är som gjorda för den här typen av låtar. Deras röstregister ligger helt rätt. De förstärker och kompletterar varandra i t ex Let the Good Times Roll och My Way. Deras kärlek till den här musiken och att sjunga tillsammans genomsyrar hela konserten.

Rennie Mirro har sån energi och svårt att vara still och får ju utlopp för det i I got Rythmen. Men han visar också att han kan fokusera helt och hållet på sången i ”I who have nothing” där han står rakt upp och ner och med en stark inlevelse förmedlar smärtan i den sången.Karl Dyall är ju precis som Rennie en sång och dansman och det är så kul att de plockar in lite dans och stepp. De är ju vår tids Gene Kelly och Fred Astaire och gör en rolig och underhållande svensk version av The Babbit och The Bromide. Karl får verkligen hela publiken att må bra i Feeling good. Joachim Bergström är inte riktigt lika dansant som Rennie och Karl men röstmässigt så ligger han i topp. Hans Mac the Knife blir jag aldrig trött på att höra. Sammetlen mjuk röst.

Tre stiliga män i välsittande eleganta kostymer med flugor, underbar röster, uppbackade av välspelande Blåsarsymfonikerna och med underbara låtar har verkligen förgyllt den här fredagskvällen för mig.

Songs from the Shows, 3S Company, 30 mars, Engelska Kyrkan, Stockholm

Underbar vårdag med sol och värme, så det blev en härlig tur till Djurgården där första körsbärsblommorna började slå ut och Magnolians knoppar har börjat visa sig. Men ju närmare konsertstart desto mer moln blev det på himlen så det kändes rätt bra att bege sig in i Engelska Kyrkan för att lyssna på underbara musikallåtar. För även om nu inte engelsmännen kan få till det med Brexit så är det något de kan så är det musikal. Engelska kyrkan är en liten fin kyrka i gotisk stil som för tankarna lite till riddarfilmer som Ivanhoe och borgar med stora stenvalv. Så för en stund förflyttades man till England och fick en musikalkonsert med känsla av West End.

3S Company består av Faye Austin-Nordin, Kimberley Akester och Erika Dittmer. Både Faye och Kimberley har spelat i olika uppsättningar på West End och Kimberley sjöng på Drottning Elisabeths 90-års firande. Konserten bjöd på en bra blandning av musikallåtar ur Chicago, My Fair Lady, Mary Poppins, Les Miserable, Chess, Mamma Mia, A Star is Born och The Greatest Showman. Ett gediget program med tanke på att konserten knappt var cirka 80 minuter lång. Förutom 3S Company var även två väldigt duktiga körer, The SIS PTA Choir och The VRG Vocal Group, med. Slutnumret ”A Million Dreams” med bägge körerna och 3S Company blev väldigt mäktig och på publikens begäran fick de sjunga den en gång till.

Sammansättningen av låtar var som sagt väldigt bra. Faye Austin-Nordin gjorde en fantastisk känslosam version av I Dreamed a Dream från Les Miserable. Erika Dittmer gjorde en väldigt finstämd Where I wanna be från Chess. Det är inte ofta man hör den med en kvinnlig musikalartist eftersom det är Anatolij sång, men utplockad ur sitt sammanhang och med en kvinna som sjöng den fick den en annan innebörd. Oväntat låtval men väl förvaltat. Mary Poppins är en favorit och det är inte så ofta som t ex den fina Feed the Birds tas med på musikalkonserter, så det tyckte jag var lite extra kul. Faye, Kimberley och Erikas röster kompletterar och förstärker varandra bra och blir en fin helhet när de sjunger tillsammans och de ger plats till varandra att få glänsa in sina solnummer. Bra arrangemang på låtarna också med lite personlig touch här och där. Kan varmt rekommendera att ni håller utkik efter 3S Company!

 

 

 

Bedlam, Reading, 19 mars, Playhouse Teater

Har ni inte varit på någon Reading på Playhouse Teater kan jag verkligen rekommendera det. Ett ypperligt tillfälle att få ta del av en nyskriven pjäs som framförs på engelska av skådespelarna. De repeterar bara samma dag och sen läser/spelar de upp pjäsen som en radioteater med publik. Pjäserna är oftast väldigt nya och har bara spelats i New York eller i London. Kvällens pjäs Bedlam av Zayd Dohrn är till och med så ny att den hittills bara har uppförts som readings på några ställen.

Bedlam handlar om Sam (Lukas Larsson) som under en resa på tunnelbanan blir vittne till hur den hemlöse Kevin (Antonio Tengroth) blir misshandlad av ett pojkgäng. Sam tar med sig Kevin hem för att plåstra om honom och för att ge honom någonstans att bo över natten. Sam är en kille med psykiska problem och upplever världen och människorna runt honom på lite andra sätt än andra. För honom är han och Kevin redan vänner, till och med bästa vänner. Hans vän Deanne (Karoline Furberg) och hennes kompis Lily (Amelia Clay) kommer förbi på kvällen innan de ska gå ute på stan och de är lite förvånade att Sam har en kompis hos sig för Sam har inte några vänner. Men Lily blir intresserad av Kevin så de blir kvar och festar med killarna. Sam berättar för Deanne hur han och Kevin träffades och även om Deanne tycker att Sam handlat rätt som tagit hand om Kevin är hon inte lika säker på att det är helt ofarligt att låta honom bo kvar. Även Lily blir tveksam till Kevin när hon några dagar senare får veta att han är hemlös. Sams överbeskyddande mamma Hannah (Erika Dittmer) kommer förbi när Sam inte har hört av sig och blir först överförtjust när hon ser att Sam har besök, hon tror till och med att de har ett förhållande vilket gör henne överlycklig. Kan det vara därför som hennes son varit så vilsen? Men när Deanne berättar för henne om vem Kevin är så blir hon än mer orolig. Men Sam upplever det här som det bästa som har hänt honom och han gör allt han kan för att hjälpa Kevin, han vill ta hand om honom och hjälpa till att ordna jobb. Han förstår inte alls varför alla andra är så oroliga.

Playhouse är väldigt bra på att rollbesätta och med Lukas Larsson som Sam så har de verkligen träffat mitt i prick. Har varit på en del readings och skådespelarna brukar alltid vara duktiga, men jag har aldrig sett någon gå så mycket in i sin karaktär som Lukas gör. Sam är en person med psykiska besvär, hyperaktiv och med diverse olika fysiska ryckningar. Lukas har en intensitet som man blir helt fascinerad av. Han hoppar upp och ner på stolen, har ögonryckningar, ryckningar i händerna, trummar med fötterna, ja han använder precis hela kroppen hela tiden. Och blickar som far fram och tillbaka. Replikerna levereras med en säkerhet som om han hade spelat Sam i månader. Så imponerande att han kan leverera på det här sättet på så kort tid. Totalt knockad av hans inlevelse och närvaro. Scenen när han och Antonio Tengroth rappar var för härlig. Karoline Furberg får fram många nyanser i Deanne. Amelia Clay är härlig som den levnadsglada Lily. Erika Dittmer gestaltar Hannah med stor känsla och inlevelse när hon pendlar mellan att vara glad och lättad när hon tror att sonen äntligen har hittat någon han är kär i till att bli den oroliga överbeskyddande mamman som utstuderat gör vad hon kan för att skydda sonen från den där suspekte Kevin. Men Lukas Larsson äger verkligen scenen och det är fantastiskt att se det i en reading. Hur bra skulle han inte vara i den här rollen om den sattes upp på riktigt? Är det någon reading jag har varit sugen att se uppsatt fullt ut så är det Bedlam just för att Lukas är så otroligt bra och övertygande som Sam.

Bedlam är en av de roligaste readings jag varit på. Rappa och roliga repliker, även om det finns ett allvar i bakgrunden med fördomar och hur vi ser på personer vi inte känner. Även skådespelarna hade väldigt kul under pjäsen, flera spontana skratt och mycket leenden när de iakttog varandra.

Frågan är nu om Playhouse ska bli den första teater som sätter upp Bedlam som en pjäs? Ja det får tiden utvisa.

Nästa reading är Downstate den 9 april.

https://www.playhouseteater.se/downstate-9-april.aspx

 

Från Broadway till Duvemåla, Vårturné 2019, 17 mars, Linköping Konsert och Kongress

Från Broadway till Duvemåla rullar vidare genom Sverige med en ny Vårturné som hade premiär den 15 mars i Eskilstuna. Så eftermiddagens konsert i Linköping är tredje stoppet. Det som är kul med Från Broadway till Duvemåla är att trots att de inte har de största musikalartisterna med så blir det utsålt i stort sett överallt. Det är ju för att folk älskar musikal! Och bra musikallåtar behöver inte affischnamn utan väldigt bra musikalartister. Det är ju precis som när man går på musikal i London, man går för att se en bra musikal och vem som är med är inte så viktigt, förutom då Niklas eller någon annan svensk är med förstås. Med i år är Victoria Tocca som är kvinnan som drog i gång det hela, kvar från förra året Laila Adèle, Malena Tuvung och Niklas Asknergård samt nytillskottet Joachim Bergström som många kan känna igen från High Society där han sjunger med Karl Dyall och Rennie Mirro. Verkligen ett gäng med riktigt bra röster, härlig scennärvaro och som kan konsten att leva sig in i en låt. Kören JoyVoice var med och förstärkte upp där det behövdes körinsatser. För musiken står ett litet band med väldigt bra musiker, Conrad Boqvist, Fredrik Bergström och Magnus Eugenson under ledning av Carina E Nilsson.

Föreställningen är ca 2.5 timme med en paus. I vanliga fall gillar jag inte pauser men nu var det tur att den fanns där för redan i öppningsnumret Circle of Life så klämmer Laila i med full kraft men så när Joachim och Niklas ska sjunga sin solopartier så hörs knappt ingenting. Ljudet ville sig inte riktigt i de stora ensemblenumren under första akten. Så i pausen gick jag och pratade med ljudteknikern och de började kolla högtalare och var in bakom scenen och vilken skillnad det blev sen. Då hördes alla röster, texterna och det blev så där härligt storslaget som det blir när fem fantastiska sångare klämmer i för fullt tillsammans.

Det finns ju en sån mängd med underbara musikallåtar och det är ju svårt att välja. När vissa artister står på scen så är ju också några låtar givna. Det måste ju bli lite Phantom of the Opera när både Niklas och Victoria är med eftersom de spelat Raoul och Christine. Niklas fick också briljera med sina klassiker som Guldet blev till sand, Why God Why (på svenska) och så hans underbara version av Feeling good. Och har man Malena Tuvung med så måste man ju bara få höra henne sjunga Memories eftersom hon spelat Grizabella i Cats. Men de blandade bra nya låtar och andra musikallåtar de inte haft med tidigare. Laila har en sån power i rösten och hon är helt perfekt i låtar som This is me från The Greatest Showman eller Fame där hon får trycka på för fullt. Joachim och Malena gjorde en makalöst vacker Shallow, så mycket känsla. Victoria berörde otroligt mycket när hon sjöng en av mina ABBA favoriter Slipping through my fingers i Niklas Stömstedts fina svenska översättning ”Vem kan ha en solkatt i en bur”. Så fint och avskalat med bara Victorias rena klara röst och Carina E Nilsson pianospel. Joachim fick till ett härligt sväng i Luck be A Lady. Blandningen av gammalt, nytt, ballader och svängiga låtar, solosånger och ensemblenummer ger en perfekt helhet. Helheten förstärks också av att man inte sparar på klädbytena. En lång rad fina klänningar som krönts av de helt makalöst vackra klänningarna av Frida Jonsvens.

På väg ut från konsertsalen så hörda jag bara idel lovord över hur bra alla var och många kommer säkert att komma tillbaka nästa gång det är dags för Från Broadway till Duvemåla. Eller rent av köpa biljetter till konserten i Dalhalla eller i en annan stad. Själv har jag biljetter bokade till Sund Nergården som är ett litet paradis på jorden, ett Dalhalla i miniatyr och till Cirkus i höst. Då med Alexander Lycke istället för Joachim. Finns ju hur många duktiga musikalartister som helst att plocka fram.

Biljetter kan köpas via:

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

 

 

Ashes to Ashes, 9 mars, Olympiateatern, Stockholm

Ashes to Ashes är en pjäs sktiven av Harold Pinter. Rebecca och Devlin befinner sig i ett hus på landet. Devlin ställer en massa frågor för att få Rebecca att minnas obehagliga saker från sitt förflutna. Vi får vissa fragment om vad som har hänt i Rebeccas liv. En man som hon haft en relation med som har varit hårdhänt mot henne men som hon vill se som att han varit förälskad i henne. Rebecca beskriver honom som en man som jobbade på en resebyrå och ett av hans uppdrag var att gå till tågstationen och ut på perrongen för att slita bebisar från sina mödrar när de skulle resa och hon beskriver de här scenerna med stor trovärdighet. Så småningom kommer det fram att en av kvinnorna är Rebecca själv.

Rebecca spelas av Louise Ryme och Devlin av Pontus Olgrim. Spelet mellan dem är väldigt bra. Pontus växlar mellan att vara sympatisk och intresserad till att bli hård och obehaglig. Louises skildrar den sköra och traumatiserade Rebecca på ett sätt som berör och man blir gripen av hennes öde. Från start blir man fascinerad och indragen i handlingen och man väntar med stor spänning på att få veta vad som har hänt i Rebeccas liv. Men även på att få fram vad det är för relation som det är mellan Louise och Devlin som inte är helt tydlig.

Pjäsen är en enaktare på ca 50 minuter och framförs på engelska och om man som jag gillar brittisk engelska så är det här ett gyllene tillfälle att få se en Pinterpjäs framförd på bästa ”Queens English”, en språklig njutning.

Ashes to Ashes sätts upp av Polareclipsetheatre på Olympiateatern. Olympiateatern är en liten mysig teater i en källarlokal nära Odenplan. Det finns en liten bar och innan föreställningen kan man slå sig ner i en mysig lounge inredd med soffor och skivhyllor runt omkring vilket ger en hemtrevlig atmosfär.

Ashes to Ashes spelas till den 23 mars.

https://www.polareclipsetheatre.com/

http://www.olympiateatern.se/ashes-ot-ashes/

Big Fish, 8 mars, Uppsala Stadsteater

Big Fish är en relativt ny musikal med text och musik av Andrew Lippa. Jag får erkänna att jag inte hade någon direkt koll på den förrän jag såg att den skulle ha Skandinavienpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Den sattes upp första gången i Chicago 2013 för att sedan gå på Broadway samma år. Musikalen är baserad på romanen Big Fish av Daniel Wallace från 1998 och filmen av John August som Tim Burton regisserade 2003. Har man sett någon film som Tim Burton regisserar så kan man se att musikalen är inspirerade med de udda karaktärerna och färgskalan som för tankarna även till t ex Charlie och Chokladfabriken. Men jag fick även en viss känsla av The Greatest Showman med cirkusartister, udda figurer som t ex skäggiga damen och en jätte. Musikalen genomsyras av en positiv och glad känsla som att man kan bli sin egen hjälte genom att låta fantasin löpa fritt och att man inte ska se bakåt utan man kan börja om. Musiken av Andrew Lippa är verkligen glad och positiv och ger en härlig feelgood känsla. Samma känsla förmedlar texterna som är översatta av Adde Malmberg.

Big Fish handlar om Will Bloom som börjar bli trött på att höra på sin pappa Edward  Blooms skrönor och berättelser från sitt liv. För inte kan det vara så att hans pappa har träffat häxor, jättar och andra konstiga figurer. Det som han som pojke tyckte var lite spännande historier börjar bli så tjatigt och jobbigt att han ber sin pappa att inte hålla något tal på det stundande bröllopet. Men pappan kan inte hålla sig och det blir en stark klyfta mellan dem. Men när fadern blir sjuk återvänder Will hem med sin gravida fru. Will vill absolut ta reda på vem pappan egentligen var och börjar leta runt i papper och hittar något som han inte förväntat sig och han ser på sin far med andra ögon. När han själv sedan får sin son så fortsätter berättar även han fantastiska historier för sin son. Cirkeln är sluten.

Handlingen flyttar sig fram och tillbaka i tiden och man har två personer som spelar Will respektive Edward. Den unge Edward spelas av Daniel Engman och den äldre av Gustav Levin. Den vuxne Will spelas av Lucas Krüger och pojken av Oskar Laier. Växlingen mellan nutid och dåtid flyter på väldigt bra och tillbaka blickarna känns helt naturligt. Och för att man inte ska fundera på vem som är vem så har kostymören löst det på genom att de bär tröjor i amerikansk collagestil med W eller E som emblem. Genomgående är det väldigt fina och roliga kostymer som lyfter känslan av fantasi och magi i berättelserna. Lite mer nertonat och vardagligt i de ”vanliga” karaktärerna. Scenografin är också väldigt bra och känns påkostad. Det är en bra rollbesättning överlag. Daniel Engman är helt fantastisk som Edward Jr. Daniel är en av våra bästa musikalartister och har spelat i många musikaler, men här i rollen som Edward Jr får han mer utrymme och det är jag bara tacksam för. Daniel har en röst med en klang med ett djup som är mjuk och behaglig på samma gång. Det är en ren njutning att höra honom sjunga och se honom agera.

Som helhet är det här en färgsprakande härligt glad och positiv musikal och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den nu i vår!

https://tix.se/sv/uppsala/buyingflow/tickets/1243

Ingripandet, publikgenomdrag, 5 mars, Riksteatern, Hallunda

Ingripandet (An Intervention) är en dramakomedi skriven av Mike Bartlett som också bland annat skrivit Bull som Stadsteatern satte upp för något år sedan och Doktor Foster som nyligen gick på tv.

Ingripandet handlar om två vänner som lärt känna varandra i vuxen ålder men som blivit rätt tighta. Den ena anser att de är bästisar men den andra har lite fler vänner och är inte riktigt lika bekväm med bästistanken. Han har nyligen träffat en tjej som han är tillsammans med och det här uppskattas inte av av kompisen. Inte heller att de har olika syn på invasionen i Irak. Den ena av dem har tendenser att dricka för mycket och vännen är lite orolig för att han håller på och blir alkoholist. De här saker ställer vänskapen på sin spets. Hur hanterar man att man helt plötsligt står på var sin sida politiskt sett? Vad gör man när ens vän börjar få problem med spriten? Hur hanterar man att vännen har mindre tid att ses för han har skaffat sig flickvän? En flickvän som man dessutom inte tycker om?

Medans jag såg pjäsen kom jag på mig själv att tycka olika om den beroende på vilket perspektiv jag hade när jag tittade på den. Killarna kan upplevas som patetiska och att vänskapen lite är en vänskap i brist på något bättre och när man väl hittar något bättre så släpper man det. Eller så är det en ärlig vänskap som är så stark att den håller för olika prövningar och som man vet finns där när man väl behöver den. Oavsett vilket så är det dock en vänskap som inte är helt balanserad vännerna emellan. Flera händelser kunde man känna igen sig i eller som man sett andra bete sig. Pjäsen är skriven på ett sånt sätt att rollerna kan ha vilket kön och ålder som helst och i originaluppsättningen spelades rollerna av en tjej och en kille. Så dynamiken i vänskapen blir nog olika beroende på om det är samma kön eller olika. Men konflikterna i vänskapen kan nog uppstå oavsett kön och ålder och kan därför vara intressant för alla att se.

Vännerna spelas av Per Burell och Pelle Grytt och för regin står Victor Molino Sanchez. Jag tycker de lyckas väl med att få fram det komplexa i en sån här typ av vänskap. Per Burell är lite mer överlägsen och sval in sin rollkaraktär medan Pelle Grytts karaktär spelar ut hela sitt känsloregister.

Det här var ett publikgenomdrag jag såg och det innebär att den är inte helt klar. Texten satt inte helt men det är sånt som händer. Scenografin bestod av lite möbler, en plast låda med sprit- och vinflaskor och en ram som markerade rummet de var i. Den var tredelad på djupet och kunde öppnas upp på djupet med hjälp av skärmar. Det var rätt snyggt och blev en bra effekt när de var på galleri och den ena vännen fick nog av den andre, då fälldes den ena skärmen ner så han sakta försvann på ”fel sida” skärmen. Det var ett rätt starkt ljust neonljus på ramen som slog lite jobbigt i publiken vid några tillfällen, men överlag gav ramen en bra och enkel effekt som dock ibland tog lite lång tid. Den skulle nog tjäna på att få till skärmarna något snabbare och att tighta till texten lite för nu blev det lite paus ibland vilket gjorde att tempot tappades för en kort stund.

Ingripandet har premiär den 10 mars i Vadstena och spelas sedan runt om i Sverige.

Foto, pressbild. Sören Vilks