Emil – Vinter i Lönneberga, 27 november, Intiman, Stockholm

Årets vinterfamiljeförställning är Vinter i Lönneberga och det blir julfirande, stora tabberaset i Katthult och slädfärden i snöstormen för Emil och Alfred. De vintriga delarna i berättelserna om Emil i Lönneberga är välbekanta för alla. Men det är också de lite mörkare berättelserna i Emil. Det är inte några roliga hyss där Emil blir jagad till snickerboa utan här handlar det om vargar, varulvar och fattighjonen i akt ett och Alfred med blodförgiftningen i akt två. Lite skrämmande kan det nog upplevas för de minsta i publiken, särskilt när Emil kämpade i snöstormen för att få Alfred till doktorn. Men allt slutar ju gott och det avslutas med ett härligt och glatt sång- och dansnummer av hela ensemblen.

En väl samspelad ensemble där alla gestaltade sina roller med värme och inlevelse. Riktigt imponerad blev jag av Erik Frisberg (Alfred) som sjöng Fattig Bonndräng med säker stämma, ordentlig inlevelse och som gick rakt in i hjärtat.

Kostym och scenografi gav rätt tidsanda och det kändes vintrigt och härligt, dock inte så juligt för julgranen försvann snabbt och sen var köket tillbaka till vardag igen. Kanske lite för mycket snurrande på dekoren som på ena sidan var kök och på andra sidan utsida. Som helhet kändes det som om vi var på Lönneberga i sann Astrid Lindgren anda.

Vinter i Lönneberga spelas fram till den 7 januari och är en familjeföreställning som hela familjen har behållning av.

Anastasia, 21 oktober, Malmö Opera

För några år sen såg jag Anastasia på Broadway. Legenden om siste tsarens dotter Anastasia, har ju trollbundet många under åren och musikalversionen på Broadway var fantastisk. Malmö Operans svenska uppsättning är lite mindre praktfull vad gäller scenografi och kostym i de storslagna inledningsnumren i tsarens slott, men i övrigt har man fångat stämningen väl med bra scenlösningar. Små Triumfbågar som används som pallar på operan i Paris är kul detaljer.

Men det man slås mest av är Tuva B Larsens fantastiska ljuva stämma och scennärvaro. Hon är Anastasia. Vilken lycka det är för oss i Sverige att hon jobbar och skaffat familj här och inte i hemlandet Norge, så vi kan få njuta av hennes musikaliska tolkningar nu och framöver i andra uppsättningar. Philip Jalmelid som bolsjeviken och partifunktionären Gleb, vara uppgift är att fånga Anastasia, gör också en strålande insats med sin kraftfulla röst, alltid ett säkert kort. Andreas Weise som spelar Dmitrij har nu gjort några olika musikaler och kommit in och det, höll en bra nivå både på sång och samspelet med Tuva. Mikael Jansson som Dmitrijs vän och kumpan Vlad, imponerade också. Den åldrande änkekejsarinnan spelas av Lill Lindfors och passar henne väldigt väl.

Väldigt bra ensemble och det är alltid ett nöje att se en musikal när musiken framförs av en stor orkester, som nu av Malmö Operaorkester. Det blir pampigare och mer storslaget, dock ibland på bekostnad av att solisterna vid några tillfällen överröstas.

Anastasia spelas fram till den 12 november och bor man som jag inte nära, är det ändå värt att åka och se den.

Svensktoppen 60 år, 6 oktober, Berwaldhallen, Stockholm

Svensktoppen började sändas för 60 år sedan, i oktober 1962 och nu är det dags att fira den här musikaliska 60-åringen och var passar det bättre att göra det än i Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och några av de svenska artister som på något sätt utmärkt sig på listan. Peter Jöback som 1999 var först med att spränga 100-veckorsgränsen med Guldet blev till Sand. Björn Dixgård som med Strövtåg i hembygden är unik med att i tre år i rad (2013-2015) blivit vald till årets svensktopps låt och även nu framröstad till svenskstoppen genom tidernas bästa låt. Petra Marklund gick in på svensktoppen 2012 med Händerna i luften och blev kvar i 69 veckor och den senaste stjärnan Cornelia Jakobs som med sin melodifestivalvinnarlåt Hold Me Closer gick direkt in på första platsen och första låt att nå maxpoäng 200, och är även den melodifestivallåt som legat längst på listan.

När jag läste programtiteln ”Svensktoppen 60 år” och såg vilka artister som skulle vara med tänkte jag att här kan det bli många roliga och spännande versioner på gamla klassiska svensktoppslåtar. Nu blev det inte riktigt så utan programmet bestod främst av artisternas egna låtar från listan och bara någon enstaka egen version av någon annans låt. Där briljerade Peter Jöback med sin version av ”Du är min man”, en suverän version framförd med sån glädje och musikalitet och en härlig glimt i ögat. Helen har fått en klar konkurrent där och det är den låten som jag främst bär med mig från den här kvällen. Men bortser man från låtvalet så var det en fantastisk bra konsert och självklart skulle de alla sjunga sin största låt. Dixgårds Strövtåg i hembygden blev otroligt fint inramad med symfoniorkestern. Guld blev till sand är ju alltid magisk. Riktigt kul att se Cornelia Jakobs sjunga Hold Me Closer, en låt som det verkligen är något visst med och även den lyfte extra med hela symfoniorkestern. Men det var Petra Marklund som fick hela publiken att lyfta från stolarna i Händerna i luften. Energi och glädje i hela Berwaldhallen. Peter och Petra har precis släppt sin duett Illusioner som de sjöng första gången live på Mosebacke den andra september och den blev mäktigare i det här formatet.Det märks verkligen att det gillar att sjunga ihop. Jättekul att de gjorde sin nya låt, men jag hade gärna sett flera duetter mellan dem och de andra artisterna i fler låtar från svensktoppens blandade låtskatt.

Carolina Norén var programledare under kvällen och berättade roliga anekdoter och historia i en lagom balans till musikunderhållningen.

En trevlig musikalisk kväll som bättre hade gått in under ”svenska stjärnor” än Svensktoppen 60 år. Alla artister levererar och det är snyggt inpackad där galaklänningarna har plockats fram och feststämningen kommer fram.

Konserten spelades in och sänds på Berwaldhallen Play den 21 oktober kl 19:00 och även på P4.

En värld av Skifs, genrep, 5 oktober, Hamburger Börs, Stockholm

Första gången jag var på Börsen var 1989 när jag såg Björn Skifs i hans enmansshow Öman&Palm, en rätt avskalad show där Björn var helt ensam på scenen med förinspelad musik och duettpartners. Nu när han återvänder till Börsen 33 år senare så är det med körtjejer och sitt vanliga band och blås under ledning av kapellmästare Hans Gardemar. Snygga arrangemang och riktigt tryck i låtarna. Björns Skifs behöver ingen närmare presentation för med sina nyss fyllda 75 år är han en artist som alltid har funnits för många och bidragit med odödliga hits som bland annat Michelangelo, Härligt härligt men farligt farligt, Håll mitt hjärta, Det blir alltid värre framåt natten och självklart Billboard ettan Hooked on a feeling. Låtar som generation efter generation älskar och kan sjunga med i. Och ikväll fick vi dem alla och en hel del andra.

Det är en show där Björn botaniserar i hela sin katalog både musikaliskt och komiskt. Snygg ljussättning, läckert, maffigt och musikaliskt fulländat när Björn och orkestern öser på för fullt i t ex Michelangelo. Sen blir det charmigt och avskalat när hela orkestern och kören spelar gitarr i Härligt Härligt. Otroligt finstämt i Håll mitt hjärta och When You tell the world your mine, det sista i duett med Dea Norberg. Stunder när man bara håller andan och njuter. Mellan låtarna visar han sin komiska sida, den gamla sportbilen körs fram ur garaget, han funderar på det där med glömskan (där nog många skrattar igenkännande) och så bjuder han och bandet på den underbara och roliga Om du väljer mig. Ett nummer som jag har älskat sen första gången jag hörde det. Så underbart!

Lite lägre tempo i showen än tidigare shower och konserter men det är väl avvägt och balanserat mellan lite lugnare och uptempo och i slutet är det fullt ös och då kan ingen ana att Björn har passerat 75 år. Hela showen genomsyras av proffsighet och genuin spelglädje.

Avslutningslåten är en hyllning till musiken som den första och sista kärleken, en perfekt avslutning på en fantastisk show där man för fullt fått njuta av mannen med rösten, känslan och låtarna! En svensk artistlegend!

Showen är i skrivande stund nästan helt utsåld och spelas bara till den 19 november. så vill du få en möjlighet att uppleva Björns Skifs boka biljett bums.

Sista bild Björn och Bea i When you tell the world your mine @matsbäcker

Red Speedo, 1 oktober, Playhouse Teater, Stockholm

Ray (Philip Oros), som är tävlingssimmare, häver sig upp på bassängkanten, röda speedos och en kropp fylld av tatueringar är hans signum. Hans tränare (Björn Lönner) sedan många år ger honom lite kommentarer inför den viktiga OS-uttagningen som ska ske nästa dag när Rays bror Peter (Jonathan Silén) kommer in i simhallen och är rätt upprörd. Han har hört att det har hittats dopingpreparat i klubbens kylskåp och det här får på inga villkor komma ut för det kan ju ge negativ publicitet åt Ray. Han erbjuder tränaren pengar och hotar att Ray ska byta klubb, men tränaren står fast vid att han måste informera förbunden om upptäckten. Det är det moraliskt rätta att göra.

Men vad är moraliskt rätt att göra? Och hur ställer man sig till när det man trodde var på ett sätt visar sig vara fel, och helt plötsligt har man mycket att förlora på att göra det moraliskt rätt. Vad gör man när en yrkesroll står på spel? Vad är rätt och fel att göra när det drabbar någon hur man än väljer? Hur minimerar man risken och skadan för sig själv? Många intressanta vändningar utmanar både karaktärerna i pjäsen och publiken att omvärdera sina åsikter och moraliska kompass.Hur lätt det är att döma andra och gör på ett sätt när man själv tjänar på det, men när någon gör samma sak mot en själv då är det moraliskt fel. Hur långt är man villig att gå för att att inte bli drabbad? Märker man ens att man byter åsikt? I dessa tider kan det nog vara bra att vara lite eftertänksam och självkritisk.

En väl sammansatt och samspelad ensemble där Philip Oros får Ray att växa och utvecklas under händelseförloppet. En sportkille som låtit sig styras av sin bror och tränare, men som börjar tröttna på det. En av mina favoritscener är när han försöker övertyga sin ex flickvän Lydia (Martina Hemmingsson) om att han vill ha tillbaka henne. En massa killsnack och det är härligt att se hur Lydia himlar med ögonen och ser igenom hans snack, även om det finns känslor kvar. Brodern Peter är en obehaglig, självupptagen person som bara ser till egen vinning och Jonathan Silén är perfekt i den rollen. Björn Lönner lyckas väl med att gestalta tränaren som person som först har en stark moral, men som när han inser att han kan förlora mycket på det agerar på ett annat sätt. Den förändringen är märkbar i karaktären och gestaltning.

Scenografin är minimalistisk med en vattenfylld bassängkanten längs fram på scenen och blått kakelmönstret på väggar och golv skapar känslan av att vi befinner oss mitt i en simhall. En hård, kal och steril miljö som förstärker det hårda och cyniska hos karaktärerna.

Intressant och tänkvärd pjäs om moral, rätt och fel. En pjäs helt rätt i tiden.

Foto: Ola Gäverth

An evening with Eric Bibb & Band, gästartister Rennie Mirro och Sarah Dawn Finer, 30 september, Scalateatern, Stockholm

Det här är en konsert som utannonseras för att den ska spelas in och bli ett livekonsert album. En tvåtimmarskonsert som visar sig bli tre och en halvtimme istället för Eric är med all rätta en perfektionist och då blir det en och annan omtagning även om de två timmarna kändes lite snålt tilltagna från början men tanke på antalet låtar som spelades. Men inte gör det något att den blev en och en halv timme längre, vi fick ju bara ännu mer av Eric Bibb och även av Sarah Dawn Finer underbara sång. Erics och Sarahs röster gifter sig så bra så det var bara en ren njutning att det blev några omtagningar.

Eric Bibb är ansedd som en av världens bästa bluessångare och bluesgitarrist och det märks när han intar scenen med sitt fantastiskt musikaliska band. Det är en särskild energi som sprakar till i lokalen och han får hela Scalateatern att gunga i bluestakt. Eric har en personlighet som är så varm och inkluderande. Eric har sin rötter i USA och hans pappa Leon Bibb, kämpade jämsides med Martin Luther King om de svartas rättigheter, vilket märks i Erics texter. De handlar mycket om orättvisor och förtryck som rasism men även om hur män hanterar kvinnor, som i Born of a Woman. En uppmaning till män att hylla och respektera alla kvinnor och Eric och Sarah framför helt magiskt. Familjen är viktig för Eric, vilket genomsyrar hela konserten. Eric har en stor familj som består både av blodsfamilj, bonusfamilj och musikfamiljen. Eric berättar att han hade tänkt bjuda in sitt barnbarn Samson Mirro, men han hade en annan spelning, så vi fick ”nöja” oss med sonen Rennie Mirro istället. Det blev ett fint musikaliskt möte mellan far och son. Rennie berättade också om den gången i London som han insåg sin fars musikaliska storhet, hur Erics sång och spel på sin akustiska gitarr fått en skrålande och öldrickande publik på en festival att bli knäpptysta och bara lyssna. Efter pausen gjorde han duetter med Sarah och även med sin fru Ulrika. De i familjen som inte medverkade på scenen satt i publiken och det märks vilka starka band den här stora brokiga familjen har och hur musiken är en stor del i den och det är vi i publiken så tacksamma för.

Eric har också en stor musikfamilj som han fått genom alla de olika samarbeten han har haft med musiker runt om i världen och samspelet med alla musiker på scenen visar hur bra de trivs tillsammans och lyfter varandra. Det är många musiker på scen och vissa instrument lite mer otippade, som koraspelaren Lamine Cissokho och en stråkkvartett som är med på vissa låtar. Stråkarna ger en väldigt finstämt inramning till låtarna och koran en ny klang som passar väldigt bra i blueslåtarna och ger ett stänk av ljus och hopp. Blues kan ju vara lite deppigt ibland men ikväll är det en bra balans.

Det är få konserter som är tre och en halv timme, det är väl nästan bara Bruce Springsteen som man förväntar sig ska spela så länge men det är underbart när det händer. När det är så bra som ikväll är det bara en ynnest att få tillbringa den här tiden med dessa fantastiska musiker och sångare, omslutas av bluestonerna, musik och texter med budskap om både allvar och hopp för framtiden. Just där och då så känns det som vi i publiken också är en del av Erics stora familj och det värmer verkligen. Kul att vara en del av en liveinspelning där våra applåder och rop har varit med och bidragit. Blir spännande att höra hur albumet blir när det ges ut. Den där härliga magin mellan musiker och publik fanns där ikväll.

Tootsie, premiär, 29 september, Oscarsteatern, Stockholm

För fyrtio år sen gjorde Dustin Hoffman succé som den misslyckade och rätt odräglige skådespelaren Michael Dorsey. För att lyckas få en roll klär han ut sig till kvinna, Dorothy Michaels, och lyckas få rollen som Julias amma i en musikal på Broadway. 2018 hade musikalversionen premiär och belönades med en Oscar för bästa manus. Nästan exakt fyra år senare har den nu premiär på Oscarsteatern och det med Robert Horn (manusförfattaren) och David Yazbek (kompositör, text och musik) i publiken med på scenen i applådtacket.

Tootsie är en lättsam musikalkomedi med viss allvarlig underton i #metooanda. Calle Norléns översättning är strösslad med korta genialiska, ironiska och underfundiga repliker med oväntade vändningar som får mig att skratta hjärtligt. Robert Gustafsson är i storform när han växlar mellan den odräglige Michael Dorsey och den mer sympatiska, men bestämda Dorothy Michaels. Linda Olsson som spelar skådespelare Julie Nichols och spelar mot Dorothy i musikalen om Julias amma, får verkligen blomma ut här och glänsa med bästa sånginsatsen och perfekt komisk timing. Hon matchar Robert mer än väl. Ola Forssmed spelar den slemmige regissören Ron Carlisle och det här är en av hans bästa roller. Han håller sig precis på gränsen till överspel, men går aldrig över gränsen och det är då han är som bäst. Härligt att se att Edward af Sillén mästerligt har hållit sig till ”less is more” i sin regi överlag. Har personligen svårt för när man drar skämten ett par varv för mycket så det blir uttjatade. Men den som tycker det är kul när man förstärker skämt genom dialekt eller en konstig peruk och lite töntig klädstil får också tillfälle till skratt. Så det finns nåt i humorväg för alla. Hjalmar Freij som den unge skådespelaren Max, lockar till skratt med sin huvudlösa förälskelse i Dorothy.

Tootsie innehåller en hel rad med härliga dansnummer som utförs av fantastiska dansare. Glittriga paljettklänningar sätter färg på musikalen och ger en känsla av glamour, något som vi så väl behöver i tillvaron nu när vi går mot mörkare och kallare tider. Ljussättning och scenografin är snygg och effektfull och då och då ger en riktigt New York-känsla.

Tootsie bjuder på en stunds avkoppling från verkligheten och en dos energigivande skratt så vi lättare klara vardagen.

Danny Saucedo – The Run(a)way show 2.0, genrep, 27 september, Cirkus, Stockholm

Det här är verkligen en show i toppklass som har allt och man sparar inte på något. Ljusdesignen är en klass helt i sig själv, ja det är faktiskt värt att gå och se showen bara för den otroligt snygga och spektakulära ljusdesignen som man blir helt hänförd av. Så lägger vi till de makalösa dansarna och de storslagna dansnumren som också är värt att gå och se showen för så lyfter den ett par snäppt till. Koreografin och kläderna så snygga och perfekta för varje nummer. Och till sist så har vi den där killen från Idol 2006 som inte togs sig hela vägen till final men som sen verkligen visat att han är den verkliga vinnaren. Ikväll ger han allt och belönas med jubel och skrik från hela publiken från start. Sällan har en publik varit så entusiastisk på ett genrep som ikväll. Danny har vuxit och utvecklats genom åren och nu är han en av Sveriges i särklass bästa artister. En artist att räkna med, som levererar och underhåller som få. Danny är så trygg i sig själv som artist att han inte har några problem med att låta dansarna ta stor plats utan förstår att det är helheten och samspelet som gör den här showen till något utöver det extra. Det här en show där alla som älskar Danny får full valuta för pengarna och lite till, här råder verkligen ingen inflation! Men även de som inte är de största Danny fansen kommer att bli nöjda, för det här är riktigt bra.

Vill man se en storslagen show med snygga nummer i höst, ja då är det här den man ska se. The Run(a)way show 2.0 spelas på Cirkus till och med den 19 november, så skaffa biljetter och se den!

Från Broadway till Duvemåla, 28 september, Cirkus, Stockholm

Det är nästan exakt sex år sen jag såg Från Broadway till Duvemåla första gången och det har varit riktigt kul att följa med på den här resan. Årets laguppställning är Viktoria Tocca, Laila Adèle, Malena Tuvung, Jakob Stadell och Patrik Martinsson, några riktigt bra musikalartister som bjuder på en härlig musikalkavalkad.

Det är lika spännande varje gång att se vilka musikallåtar som plockas upp. I år har man varit extra modiga skulle jag säga för det är en hel del rätt nya musikallåtar som kanske inte kända för den breda massan, men jag gillar att man utmanat lite. Så vill man höra låtar från klassiska musikaler som Les Miserable och Phantom of the Opera så är inte det här rätt år. Det som bjuds är en spännande blandning av gammalt, nytt och en del favoriter från tidigare års uppsättningar. Vad sägs om Anthem från Chess i en version för hela ensemblen, en makalöst gripande Vem ser ett barn med Jakob Stadell som också visslar och sjunger fantastiskt i Mr Bojangles: Han sjunger en duett från Waitress med Viktoria Tocca och den komiska musikallåten från Something Rotten med Patrik Martinsson. Patrik står för några av kvällens riktiga höjdpunkter med Heavens on the mind från Jesus Christ Superstar, I got life ur Hair och en låt från Moulin Rouge. Kan man möjligen hoppas på att man kan få se honom göra den i Oscarsteaterns uppsättning nästa höst? Malena Tuvung tolkar ju Barbra Streisand som få och hennes tolkning av Don´t rain on my parade kan man ju höra hur många gånger som helst! Laila Adèles powerröst och intensitet får glänsa i låtar som Aquarius från Hair och när hon tolkar Tina Turner. Viktoria Tocca satte upp en väldigt bra konsertversion av Kristina från Duvemåla så självklart blir det ett smakprov därifrån. Från Mamma Mia sjunger Viktoria med stor känsla och intensitet i den fina Kan man ha en solkatt i en bur. Ja sen bjöds det på låtar från Fame, Hamilton, Jekyll & Hyde, We will rock you och en del annat. Allt snyggt förpackat med stämningshöjande ljussättning.

En bit in i konserten fick vi ett smakprov på den nya familjemusikalshowen Från Aladdin till Elsa, en show med låtarna från de kända Disneyfilmerna. Det bjöds på lite blandade låtar där Let it go med Veronika Wallentin stack ut lite extra. Verkar bli en härlig familjeshow som kan roa hela familjen. Vilken liten tjej kommer inte bli överlycklig att få se en livs levande Elsa på scenen?

Årets konsert har alltså gett sig in på lite mer okänd mark än tidigare uppsättning och jag gillade det även om jag hade älskat en pampig One more day igen. Vissa låtar kan man inte få nog av. Men det hade kanske varit på bekostnad av t ex låten från Moulin Rouge och den hade jag inte velat vara utan. Lösningen är helt enkelt en riktiga maratonkonsert där allt får plats! Man kan inte få för mycket musikal, särskilt inte när det är så bra framfört av duktiga musikalartister och med underbara musiker med Carina E Nilsson som kapellmästare som backar upp dem.

Från Broadway till Duvemåla är ute på turné nu och Från Aladdin till Elsa kommer att vara på turné från 29 december med turnéstart i Linköping och avslutas 12 februari i Halmstad.

Come from away, premiär, Östgötateatern, Linköping 9 september 2022

För knappt två år sen när pandemin härjade hade jag förmånen att vara en av de 50 som fick se smygpremiären av Come from away i Norrköping och blev helt knockad av den här underbara varma medmänskliga musikalen. Utvecklingen av pandemin satte sen stopp för den så jag blev så lycklig när Östgötateatern sätter upp den igen. För det här en musikal som behövs extra mycket nu med de rådande samhällsklimatet i Sverige och runt om i världen. Vi behöver bli påminda om det goda och medmänskligheten, att det finns en hjälpande hand när det behövs, men också att vi behöver sträcka ut en hand till de som drabbas av krig och annat. Att inte se bort.

Come from away handlar om hur människorna i den lilla staden Gander i New Foundland liksom alla andra i världen chockades över bilderna på flygplanen som flög in i World Trade Center i New York 11 september 2001. Men för dem blev det än mer verkligt när 38 plan blev omdirigerade att landa på deras flygplats och helt plötsligt skulle de ta hand om 7 000 flygpassagerare och besättning från hela världen. I ett slag fördubblas nästan befolkning i Gander. På en gång går alla innevånare samman och samlar ihop allt det kan, ordnar sängplatser o s v för att kunna ta emot flygpassagerarna som inte har en aning om vad som har hänt. Det blir underbara möten mellan de här människorna, först trevande, misstänksamhet, och olika fördomar florera, men sakta utvecklas fantastiska vänskapsband. Man hjälper och tar hand om varandra.

Det här är en riktigt ensemblemusikal och det är så kul att det i stort sett är samma ensemble som för två år sen. Anna-Maria Hallgarn har fått axla rollen som flygkapten Beverly Bass/Annette och hon balanserar så bra mellan att vara den handlingskraftig flygkaptenen som tar ansvar för sina passagerare samtidigt som hon är visar en mjuk sida i telefonsamtalen med sin familj. Det är magiskt när hon sjunger om sin dröm att blir pilot och sen att hon lyckas bli American Airlines första kvinnliga flygkapten. Så man förstår ju att Irene Sankoff och David Hein som skrev musikalen valde att lyfta fram just Beverly Bass som den flygkapten som lyfts fram i musikalen. Men som sagt, främst är det en ensemblemusikal och hela ensemblen är otroligt bra musikaliskt och är så samspelta. De sprider så mycket värme, glädje och medmänsklighet till publiken. Det är sån otrolig kraft i alla nummer när hela ensemblen är med och det märks verkligen att de gillar den här musikalen. Genom Markus Virtas regi så fångas alla nyanser och stämningar perfekt. Men även om det mest är värme så finns det tillfällen när det smärtar också. Man lider med Hannah (Pia Ternström) som inte lyckas få tag i sin son som är brandman i New York under tiden som de är i Gander. Det gör så ont i hjärtat när muslimen Ali (Hani Arrabi) får utså misstankar och fördomar bara för att han är muslim.

Scenografin är så enkel och genialisk. Det är i stort sett lite stolar och bänkar som får blir flygstolar, barstolar etc om vartannat. Lika smart är kostymerna för alla spelar dubbla roller både som Ganderbor och som flygpassagerare men bara genom en keps, en tröja eller kaptenskavaj så byter de karaktär och det går helt sömlöst.

Det finns bara lovord och superlativ att ösa över den här musikalen men för att riktigt förstå känslan den ger så måste man se den själv. Så missa den inte nu när det finns en chans igen. Till och med den 23 oktober spelas den i Linköping och 12 november till 31 december i Norrköping. Boka biljett och se den!