Red Speedo, 1 oktober, Playhouse Teater, Stockholm

Ray (Philip Oros), som är tävlingssimmare, häver sig upp på bassängkanten, röda speedos och en kropp fylld av tatueringar är hans signum. Hans tränare (Björn Lönner) sedan många år ger honom lite kommentarer inför den viktiga OS-uttagningen som ska ske nästa dag när Rays bror Peter (Jonathan Silén) kommer in i simhallen och är rätt upprörd. Han har hört att det har hittats dopingpreparat i klubbens kylskåp och det här får på inga villkor komma ut för det kan ju ge negativ publicitet åt Ray. Han erbjuder tränaren pengar och hotar att Ray ska byta klubb, men tränaren står fast vid att han måste informera förbunden om upptäckten. Det är det moraliskt rätta att göra.

Men vad är moraliskt rätt att göra? Och hur ställer man sig till när det man trodde var på ett sätt visar sig vara fel, och helt plötsligt har man mycket att förlora på att göra det moraliskt rätt. Vad gör man när en yrkesroll står på spel? Vad är rätt och fel att göra när det drabbar någon hur man än väljer? Hur minimerar man risken och skadan för sig själv? Många intressanta vändningar utmanar både karaktärerna i pjäsen och publiken att omvärdera sina åsikter och moraliska kompass.Hur lätt det är att döma andra och gör på ett sätt när man själv tjänar på det, men när någon gör samma sak mot en själv då är det moraliskt fel. Hur långt är man villig att gå för att att inte bli drabbad? Märker man ens att man byter åsikt? I dessa tider kan det nog vara bra att vara lite eftertänksam och självkritisk.

En väl sammansatt och samspelad ensemble där Philip Oros får Ray att växa och utvecklas under händelseförloppet. En sportkille som låtit sig styras av sin bror och tränare, men som börjar tröttna på det. En av mina favoritscener är när han försöker övertyga sin ex flickvän Lydia (Martina Hemmingsson) om att han vill ha tillbaka henne. En massa killsnack och det är härligt att se hur Lydia himlar med ögonen och ser igenom hans snack, även om det finns känslor kvar. Brodern Peter är en obehaglig, självupptagen person som bara ser till egen vinning och Jonathan Silén är perfekt i den rollen. Björn Lönner lyckas väl med att gestalta tränaren som person som först har en stark moral, men som när han inser att han kan förlora mycket på det agerar på ett annat sätt. Den förändringen är märkbar i karaktären och gestaltning.

Scenografin är minimalistisk med en vattenfylld bassängkanten längs fram på scenen och blått kakelmönstret på väggar och golv skapar känslan av att vi befinner oss mitt i en simhall. En hård, kal och steril miljö som förstärker det hårda och cyniska hos karaktärerna.

Intressant och tänkvärd pjäs om moral, rätt och fel. En pjäs helt rätt i tiden.

Foto: Ola Gäverth

An evening with Eric Bibb & Band, gästartister Rennie Mirro och Sarah Dawn Finer, 30 september, Scalateatern, Stockholm

Det här är en konsert som utannonseras för att den ska spelas in och bli ett livekonsert album. En tvåtimmarskonsert som visar sig bli tre och en halvtimme istället för Eric är med all rätta en perfektionist och då blir det en och annan omtagning även om de två timmarna kändes lite snålt tilltagna från början men tanke på antalet låtar som spelades. Men inte gör det något att den blev en och en halv timme längre, vi fick ju bara ännu mer av Eric Bibb och även av Sarah Dawn Finer underbara sång. Erics och Sarahs röster gifter sig så bra så det var bara en ren njutning att det blev några omtagningar.

Eric Bibb är ansedd som en av världens bästa bluessångare och bluesgitarrist och det märks när han intar scenen med sitt fantastiskt musikaliska band. Det är en särskild energi som sprakar till i lokalen och han får hela Scalateatern att gunga i bluestakt. Eric har en personlighet som är så varm och inkluderande. Eric har sin rötter i USA och hans pappa Leon Bibb, kämpade jämsides med Martin Luther King om de svartas rättigheter, vilket märks i Erics texter. De handlar mycket om orättvisor och förtryck som rasism men även om hur män hanterar kvinnor, som i Born of a Woman. En uppmaning till män att hylla och respektera alla kvinnor och Eric och Sarah framför helt magiskt. Familjen är viktig för Eric, vilket genomsyrar hela konserten. Eric har en stor familj som består både av blodsfamilj, bonusfamilj och musikfamiljen. Eric berättar att han hade tänkt bjuda in sitt barnbarn Samson Mirro, men han hade en annan spelning, så vi fick ”nöja” oss med sonen Rennie Mirro istället. Det blev ett fint musikaliskt möte mellan far och son. Rennie berättade också om den gången i London som han insåg sin fars musikaliska storhet, hur Erics sång och spel på sin akustiska gitarr fått en skrålande och öldrickande publik på en festival att bli knäpptysta och bara lyssna. Efter pausen gjorde han duetter med Sarah och även med sin fru Ulrika. De i familjen som inte medverkade på scenen satt i publiken och det märks vilka starka band den här stora brokiga familjen har och hur musiken är en stor del i den och det är vi i publiken så tacksamma för.

Eric har också en stor musikfamilj som han fått genom alla de olika samarbeten han har haft med musiker runt om i världen och samspelet med alla musiker på scenen visar hur bra de trivs tillsammans och lyfter varandra. Det är många musiker på scen och vissa instrument lite mer otippade, som koraspelaren Lamine Cissokho och en stråkkvartett som är med på vissa låtar. Stråkarna ger en väldigt finstämt inramning till låtarna och koran en ny klang som passar väldigt bra i blueslåtarna och ger ett stänk av ljus och hopp. Blues kan ju vara lite deppigt ibland men ikväll är det en bra balans.

Det är få konserter som är tre och en halv timme, det är väl nästan bara Bruce Springsteen som man förväntar sig ska spela så länge men det är underbart när det händer. När det är så bra som ikväll är det bara en ynnest att få tillbringa den här tiden med dessa fantastiska musiker och sångare, omslutas av bluestonerna, musik och texter med budskap om både allvar och hopp för framtiden. Just där och då så känns det som vi i publiken också är en del av Erics stora familj och det värmer verkligen. Kul att vara en del av en liveinspelning där våra applåder och rop har varit med och bidragit. Blir spännande att höra hur albumet blir när det ges ut. Den där härliga magin mellan musiker och publik fanns där ikväll.

Tootsie, premiär, 29 september, Oscarsteatern, Stockholm

För fyrtio år sen gjorde Dustin Hoffman succé som den misslyckade och rätt odräglige skådespelaren Michael Dorsey. För att lyckas få en roll klär han ut sig till kvinna, Dorothy Michaels, och lyckas få rollen som Julias amma i en musikal på Broadway. 2018 hade musikalversionen premiär och belönades med en Oscar för bästa manus. Nästan exakt fyra år senare har den nu premiär på Oscarsteatern och det med Robert Horn (manusförfattaren) och David Yazbek (kompositör, text och musik) i publiken med på scenen i applådtacket.

Tootsie är en lättsam musikalkomedi med viss allvarlig underton i #metooanda. Calle Norléns översättning är strösslad med korta genialiska, ironiska och underfundiga repliker med oväntade vändningar som får mig att skratta hjärtligt. Robert Gustafsson är i storform när han växlar mellan den odräglige Michael Dorsey och den mer sympatiska, men bestämda Dorothy Michaels. Linda Olsson som spelar skådespelare Julie Nichols och spelar mot Dorothy i musikalen om Julias amma, får verkligen blomma ut här och glänsa med bästa sånginsatsen och perfekt komisk timing. Hon matchar Robert mer än väl. Ola Forssmed spelar den slemmige regissören Ron Carlisle och det här är en av hans bästa roller. Han håller sig precis på gränsen till överspel, men går aldrig över gränsen och det är då han är som bäst. Härligt att se att Edward af Sillén mästerligt har hållit sig till ”less is more” i sin regi överlag. Har personligen svårt för när man drar skämten ett par varv för mycket så det blir uttjatade. Men den som tycker det är kul när man förstärker skämt genom dialekt eller en konstig peruk och lite töntig klädstil får också tillfälle till skratt. Så det finns nåt i humorväg för alla. Hjalmar Freij som den unge skådespelaren Max, lockar till skratt med sin huvudlösa förälskelse i Dorothy.

Tootsie innehåller en hel rad med härliga dansnummer som utförs av fantastiska dansare. Glittriga paljettklänningar sätter färg på musikalen och ger en känsla av glamour, något som vi så väl behöver i tillvaron nu när vi går mot mörkare och kallare tider. Ljussättning och scenografin är snygg och effektfull och då och då ger en riktigt New York-känsla.

Tootsie bjuder på en stunds avkoppling från verkligheten och en dos energigivande skratt så vi lättare klara vardagen.

Danny Saucedo – The Run(a)way show 2.0, genrep, 27 september, Cirkus, Stockholm

Det här är verkligen en show i toppklass som har allt och man sparar inte på något. Ljusdesignen är en klass helt i sig själv, ja det är faktiskt värt att gå och se showen bara för den otroligt snygga och spektakulära ljusdesignen som man blir helt hänförd av. Så lägger vi till de makalösa dansarna och de storslagna dansnumren som också är värt att gå och se showen för så lyfter den ett par snäppt till. Koreografin och kläderna så snygga och perfekta för varje nummer. Och till sist så har vi den där killen från Idol 2006 som inte togs sig hela vägen till final men som sen verkligen visat att han är den verkliga vinnaren. Ikväll ger han allt och belönas med jubel och skrik från hela publiken från start. Sällan har en publik varit så entusiastisk på ett genrep som ikväll. Danny har vuxit och utvecklats genom åren och nu är han en av Sveriges i särklass bästa artister. En artist att räkna med, som levererar och underhåller som få. Danny är så trygg i sig själv som artist att han inte har några problem med att låta dansarna ta stor plats utan förstår att det är helheten och samspelet som gör den här showen till något utöver det extra. Det här en show där alla som älskar Danny får full valuta för pengarna och lite till, här råder verkligen ingen inflation! Men även de som inte är de största Danny fansen kommer att bli nöjda, för det här är riktigt bra.

Vill man se en storslagen show med snygga nummer i höst, ja då är det här den man ska se. The Run(a)way show 2.0 spelas på Cirkus till och med den 19 november, så skaffa biljetter och se den!

Från Broadway till Duvemåla, 28 september, Cirkus, Stockholm

Det är nästan exakt sex år sen jag såg Från Broadway till Duvemåla första gången och det har varit riktigt kul att följa med på den här resan. Årets laguppställning är Viktoria Tocca, Laila Adèle, Malena Tuvung, Jakob Stadell och Patrik Martinsson, några riktigt bra musikalartister som bjuder på en härlig musikalkavalkad.

Det är lika spännande varje gång att se vilka musikallåtar som plockas upp. I år har man varit extra modiga skulle jag säga för det är en hel del rätt nya musikallåtar som kanske inte kända för den breda massan, men jag gillar att man utmanat lite. Så vill man höra låtar från klassiska musikaler som Les Miserable och Phantom of the Opera så är inte det här rätt år. Det som bjuds är en spännande blandning av gammalt, nytt och en del favoriter från tidigare års uppsättningar. Vad sägs om Anthem från Chess i en version för hela ensemblen, en makalöst gripande Vem ser ett barn med Jakob Stadell som också visslar och sjunger fantastiskt i Mr Bojangles: Han sjunger en duett från Waitress med Viktoria Tocca och den komiska musikallåten från Something Rotten med Patrik Martinsson. Patrik står för några av kvällens riktiga höjdpunkter med Heavens on the mind från Jesus Christ Superstar, I got life ur Hair och en låt från Moulin Rouge. Kan man möjligen hoppas på att man kan få se honom göra den i Oscarsteaterns uppsättning nästa höst? Malena Tuvung tolkar ju Barbra Streisand som få och hennes tolkning av Don´t rain on my parade kan man ju höra hur många gånger som helst! Laila Adèles powerröst och intensitet får glänsa i låtar som Aquarius från Hair och när hon tolkar Tina Turner. Viktoria Tocca satte upp en väldigt bra konsertversion av Kristina från Duvemåla så självklart blir det ett smakprov därifrån. Från Mamma Mia sjunger Viktoria med stor känsla och intensitet i den fina Kan man ha en solkatt i en bur. Ja sen bjöds det på låtar från Fame, Hamilton, Jekyll & Hyde, We will rock you och en del annat. Allt snyggt förpackat med stämningshöjande ljussättning.

En bit in i konserten fick vi ett smakprov på den nya familjemusikalshowen Från Aladdin till Elsa, en show med låtarna från de kända Disneyfilmerna. Det bjöds på lite blandade låtar där Let it go med Veronika Wallentin stack ut lite extra. Verkar bli en härlig familjeshow som kan roa hela familjen. Vilken liten tjej kommer inte bli överlycklig att få se en livs levande Elsa på scenen?

Årets konsert har alltså gett sig in på lite mer okänd mark än tidigare uppsättning och jag gillade det även om jag hade älskat en pampig One more day igen. Vissa låtar kan man inte få nog av. Men det hade kanske varit på bekostnad av t ex låten från Moulin Rouge och den hade jag inte velat vara utan. Lösningen är helt enkelt en riktiga maratonkonsert där allt får plats! Man kan inte få för mycket musikal, särskilt inte när det är så bra framfört av duktiga musikalartister och med underbara musiker med Carina E Nilsson som kapellmästare som backar upp dem.

Från Broadway till Duvemåla är ute på turné nu och Från Aladdin till Elsa kommer att vara på turné från 29 december med turnéstart i Linköping och avslutas 12 februari i Halmstad.

Come from away, premiär, Östgötateatern, Linköping 9 september 2022

För knappt två år sen när pandemin härjade hade jag förmånen att vara en av de 50 som fick se smygpremiären av Come from away i Norrköping och blev helt knockad av den här underbara varma medmänskliga musikalen. Utvecklingen av pandemin satte sen stopp för den så jag blev så lycklig när Östgötateatern sätter upp den igen. För det här en musikal som behövs extra mycket nu med de rådande samhällsklimatet i Sverige och runt om i världen. Vi behöver bli påminda om det goda och medmänskligheten, att det finns en hjälpande hand när det behövs, men också att vi behöver sträcka ut en hand till de som drabbas av krig och annat. Att inte se bort.

Come from away handlar om hur människorna i den lilla staden Gander i New Foundland liksom alla andra i världen chockades över bilderna på flygplanen som flög in i World Trade Center i New York 11 september 2001. Men för dem blev det än mer verkligt när 38 plan blev omdirigerade att landa på deras flygplats och helt plötsligt skulle de ta hand om 7 000 flygpassagerare och besättning från hela världen. I ett slag fördubblas nästan befolkning i Gander. På en gång går alla innevånare samman och samlar ihop allt det kan, ordnar sängplatser o s v för att kunna ta emot flygpassagerarna som inte har en aning om vad som har hänt. Det blir underbara möten mellan de här människorna, först trevande, misstänksamhet, och olika fördomar florera, men sakta utvecklas fantastiska vänskapsband. Man hjälper och tar hand om varandra.

Det här är en riktigt ensemblemusikal och det är så kul att det i stort sett är samma ensemble som för två år sen. Anna-Maria Hallgarn har fått axla rollen som flygkapten Beverly Bass/Annette och hon balanserar så bra mellan att vara den handlingskraftig flygkaptenen som tar ansvar för sina passagerare samtidigt som hon är visar en mjuk sida i telefonsamtalen med sin familj. Det är magiskt när hon sjunger om sin dröm att blir pilot och sen att hon lyckas bli American Airlines första kvinnliga flygkapten. Så man förstår ju att Irene Sankoff och David Hein som skrev musikalen valde att lyfta fram just Beverly Bass som den flygkapten som lyfts fram i musikalen. Men som sagt, främst är det en ensemblemusikal och hela ensemblen är otroligt bra musikaliskt och är så samspelta. De sprider så mycket värme, glädje och medmänsklighet till publiken. Det är sån otrolig kraft i alla nummer när hela ensemblen är med och det märks verkligen att de gillar den här musikalen. Genom Markus Virtas regi så fångas alla nyanser och stämningar perfekt. Men även om det mest är värme så finns det tillfällen när det smärtar också. Man lider med Hannah (Pia Ternström) som inte lyckas få tag i sin son som är brandman i New York under tiden som de är i Gander. Det gör så ont i hjärtat när muslimen Ali (Hani Arrabi) får utså misstankar och fördomar bara för att han är muslim.

Scenografin är så enkel och genialisk. Det är i stort sett lite stolar och bänkar som får blir flygstolar, barstolar etc om vartannat. Lika smart är kostymerna för alla spelar dubbla roller både som Ganderbor och som flygpassagerare men bara genom en keps, en tröja eller kaptenskavaj så byter de karaktär och det går helt sömlöst.

Det finns bara lovord och superlativ att ösa över den här musikalen men för att riktigt förstå känslan den ger så måste man se den själv. Så missa den inte nu när det finns en chans igen. Till och med den 23 oktober spelas den i Linköping och 12 november till 31 december i Norrköping. Boka biljett och se den!

The Bodyguard the musical, premiär 8 september, Chinateatern Stockholm

Ja det är väl knappt ingen som inte har sett den numera klassiska filmen med Whitney Houston och Kevin Costner från 1992 och förtrollats av musiken och den omöjliga kärleken mellan megastjärna Rachel Maron och livvakten Frank Farmer.

Såg musikalen i London första gången 2013 men nu är det dags för den svenska versionen och premiär med bubbel och i minglet var en härlig blandning på folk som Tommy Körberg, Gunilla Backman, Sofie Sarenbrant men den riktiga stjärnglansen satte den mest oväntade premiärbesökaren, ingen mindre än Ingemar Stenmark.

Redan tidigt markeras att det här en musikal där shownumren står i centrum när Rachel Marron (Nadja Kasanesh Holm) gör en magnifik version av Queen of the Night. Stora häftiga shownummer med duktiga dansare i häftig koreografi, glitterklänningar, läcker ljusdesign och makalöst bra sång är det som är den här musikalen riktigt starka sida och som sticker ut i musikalsammanhang. Nadja Kasanesh Holm var med i idol och imponerade på många med sin starka sångröst och här har får hon många tillfällen att briljera, men hon har tuff konkurrens av Marsha Songcome som spelar hennes syster Nicki Marron. Det är tur att man i musikalversionen låter Nicki komma fram och ta mer plats för det är Marsha som bjuder på riktigt smärta i sina sångnummer och är vassare i skådespeleriet. För det här är en musikal som är riktigt stark och glänsande i själva musiknumren och eftersom de är så bra så märks det tyvärr att skådespeleriet inte riktigt når upp till samma klass. Det blir lite stelt och kantigt ibland och den där magiska känslan mellan Rachel och Frank vill inte infinna sig och den får inte riktigt tid att blomma ut heller för snabbt ska ett nytt fantastiskt shownummer framföras. Frank Farmer spelas av Anastasios Soulis och den rollen är förutom ett karaokenummer bara en talroll. Ja, det är ju så att i stort sett alla roller förutom Rachel och Nicki är talroller, så är det en musikal egentligen när ingen dialog framförs sjungande och bara ett fåtal låtar bär handlingen framåt? Men vad spelar det för roll, det är en energisk och underhållande föreställning där storslagna magnifika shownummer avlöser varandra i snabb fart och man bara njuter.

Kristina från Duvemåla – konsertversionen – 13 augusti, Dalhalla

Kristina från Duvemåla är en av mina absolut favorit musikaler och den har betytt så otroligt mycket för mig. Utan Kristina så hade jag inte varit den jag är i dag, ni som vet ni vet. Jag har sett den ett antal gånger på Cirkus, konsertversionerna i Sverige, i Albert Hall och på Carnegie Hall. Musiken, texterna och handlingen är ju helt makalöst bra. Men oavsett hur bra grundmaterialet är så gäller det ju att det kan framföras på rätt sätt. Originalet sitter så djupt inne i mig med Helen, Anders och Peters versioner av Kristina, Karl-Oskar och Robert så frågan är kan jag släppa dem och njuta av det som framförs ikväll? Namnen på pappret låter dock lovande, så det är med spänd förväntan jag beger mig till Dalhalla den här helt underbara sommarkvällen.

Redan när de inledande tonerna spelas av Dalasinfoniettan får jag gåshud och den där magiska känslan som bara musiken från Kristina kan ge mig infinner sig.

Marianne Mörck är den enda, förutom dirigent Anders Eljas, som är med från originaluppsättning. Hon är både berättaren och spelar Fina-Kajsa. Så härligt att se henne i den rollen igen.

När Viktoria Tocca kommer inspringande som Kristina, hennes drömroll och som hon själv sett till att hon nu får spela eftersom hon också producerar, och hoppar upp på gungan och svingar sig ut över scenen., ja då är kvällen på gång på riktigt. Vilken fantastisk Kristina hon är! Utan tvekan är det här det bästa jag har sett Viktoria göra. Tonerna, tolkningen, känslan, blickarna och inlevelsen sitter som den ska och det är en njutning att omslutas av Kristinakänslan.

Martin Rede Nordh har fångat en helt egen Robert och i andra akten får han en så välförtjänt stående ovation för Guldet blev till sand. Känslan man får när guldet sätts i sitt sammanhang med den förtvivlan som Robert känner när han inser att han har blivit lurad på pengarna och att hans bästa vän Arvid dött förgäves är så mäktig. Om det är någon som inte visste vem Martin var innan det framförande så är det inte någon tvekan om att nu vet alla det.

Ulrika i Västerghöhl, sjungs av Evelyn Jones med en makalös inlevelse, styrka och kraft i låtar som Aldrig och Löss. Det är så härligt att se vänskapen växa fram mellan Ulrika och Kristina och det känns så äkta när de sjunger Ett herrans underverk.

Men mest av allt är jag imponerad av John Martin Bengtsson. Nog för att jag vet hur bra han kan sjunga, men ikväll är det något helt outstanding. Är det en liten revanschlusta som får fram det där extra som lyfter hans Karl-Oskar till den höjd han når? En av mina personliga favoriter i Kristina är Vildgräs och det är ett av Anders Ekborgs paradnummer som han i stort sett aldrig framför så jag hoppas verkligen att John Martin kommer att framföra den oftare. För det var sååååå bra! Är det någon gång som manlig frustration och ilska ska ut så är det i Vildgräs och det satte John Martins så perfekt! Dock verkade det vara något strul med ljudet i den för det blev inte riktigt det tryck som jag hade velat ha på manskören men John Martin var suverän och den kommer jag alltid bära med mig.

Samspelet mellan John Martin och Viktoria är otroligt bra, de kompletterar och lyfter varandra i alla duetter.

Kristina är en musikal där känslorna flödar för fullt och man blir helt uppslukad. Mitt i allt det storslagna finns det ju även plats för humor och jag bara älskar ”Tänk att män som han kan finnas”. Jakob Stadell är perfekt som den lite blyge och försynte Pastor Jackson som bjuder hem alla kvinnor och språkproblemen radas upp. Det är inte bara jag som älskar den, för hela publiken klappar med i takten.

Ja det finns så många bra insatser i kväll, kören och barnen inte minst, så det är bara att konstatera att det är en helt fantastisk konsertversion av Kristina. Bland det bästa som jag har sett i Dalhalla och det vore synd om den här versionen bara blir tre kvällar i Dalhalla. Svenska folket behöver mer Kristina, särskilt i dessa tider och få en påminnelse om att även svenskar har flytt sitt land när det blev svår torka och svälten tog många liv. Då var det vi som emigrerade och sökte lyckan i ett annat land.

Kristina baseras på historiska händelser och ikväll skrev det här gänget historia i Dalhalla!

Tack för en helt oförglömlig kväll!

Peter Jöback, 50 år på jorden, 40 år i musikens tjänst, Sommarturné 2022, 23 juli, Stadsträdgården, Örebro

Förra året fyllde Peter Jöback 50 år och han har varit artist i 40 år. Det firas med en sommarturné över hela landet. Peters har musikaliskt vandrat fram och tillbaka mellan musikal och pop under åren och på den här sommarturnén är det mer pop än musikal och en del rätt nysläppt musik och några av de låtar som han framförde i Så mycket bättre 2021.

Konserten inleds somrigt med ”Juni, Juli och Augusti” som följs av ”Sommarens sista sång” och även om det inte var strålande solsken så var det rätt okej väder med lite blå himmel som skymtade, men inget regn! Stadsträdgården stod i full blom och äpplen växte på äppleträden vilket gav en somrig känsla till konserten.

Peter och hans nya band lett av kapellmästare Richard Nilsson var på riktigt bra spelhumör och energin spred sig till publiken och det blev en härlig konsertupplevelse. Peter riktigt strålade från scenen och mellan låtarna bjöds det både på lite nya och gamla anekdoter, nära och personligt.

Ett guldkorn som knappt framförts på någon konsert tidigare och som nu plockats fram på begäran av fansen som fått önska låtar till turnén var ledmotivet till Aladdin, ”En helt ny värld” vilken möttes av stort jubel och allsång. Peter har så många bra låter och ikväll fick bara 18 låtar plats på den cirka 2 timmar långa konserten, själv är jag extra glad åt att ”Believer”, ”Är det här platsen”, ”Ingen skyldighet” och ”Wicked games” fick plats. Stella Thors Berefelt fick kliva fram från trummorna för att bli duettpartner till Peter i Wicked Games.

Kvällen avslutades med Peters tolkning av Melissa Horns ”Falla Fritt” som han framförde i Så mycket bättre, en låt som verkligen passar honom och som publiken tagit till sitt hjärta på en här korta tiden. En positiv härlig avslutning på en fantastisk sommarkonsert som jag kommer värma mig under hösten och vintern.

Turnén avslutas den 2 september i Stockholm så passa på att se den i sommar!

Pippi på cirkus – världpremiär 12 juli på Cirkus i Stockholm

Efter att ha flyttas fram flera gånger på grund av pandemin så var det äntligen dags att rulla fram röda mattan framför Cirkus i Stockholm. Det bjöds på en Pippi-inspirerade mingelbuffé som bestod av pannkakor med jordgubbar, prickigkorvsmörgås, köttbullar, syrliga karameller och självklart guldpengar och till det dracks det läskande drink på gin och sockerdricka eller bara sockerdricka. Cirkusartister gick omkring och underhöll och några riktigt våghalsiga jonglerade på taket och en ballerina gick från Cirkus till Hasslebacken. Tyvärr gjorde hon det samtidigt som en svart bil gled upp och ur den klev Björn Ulvaeus med sin nya partner Christina Sas så fokus flyttades snabbt från ballerinan till röda mattan.

Det var en strid ström till rödan mattan och bland gästerna sågs självklart Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotterdottern Malin Billing med familj. Inger Nilsson kom i sällskap av Jonas Gardell. Siv Malmkvist, Sussi Eriksson, Anki Albertsson, Peter Gröning, Lars Lerin, Linda Pritchard, Joe Labero, Therese Alshammar och många fler var sugna på att se Pippi.

Vi bjöds på ett riktigt glädjepiller till musikal. Full av energi, härlig musik och cirkuskonster som verkligen lyfte hela musikalen. Att knyta ihop musikal och cirkus i den här föreställning är en riktigt lyckoträff. Tilde Björfors och Maria Löfgren har gjort en fantastiskt jobb med att väva samman cirkus och musikal. Björn Ulvaeus har använt sig av både gammal musik och nyskriven när han har skrivit texten. Underfundiga och roliga texter, genialiskt att rimma på fränkar och räknar för alla känner ju till Pippis inställning till pluttifikationstabellen. För den nyskrivna musiken har han jobbat med Benny Andersson och Benjamin Ingrosso. En av mina favoriter är ”Jag tror jag går sönder” som han skrivit med Benjamin. Den är så söt och underbart framförd av Axel Adelöw som Tommy. En rar sång om kärleken till hundar där cirkusartisterna klädda som pudlar utför akrobatik. Så snyggt!

En annan favorit från föreställningen är när Ida Breimo som spelar Pippi går och lägger sig i en hängmatta och reflekterar och sjunger Bortom Sol och Måne som även varit med i musikalen Hjälp Sökes, samtidigt som Lisa Angberg (Elvira) går på lina över cirkusmanegen, väldigt effektfullt.

Men överlag är det fartfyllt och glädjefyllt och jag tror ingen lämnar utan att nynna på ”Pippi på Cirkus”, en låt som verkligen fastnar direkt och är så mycket cirkus och Pippi på samma gång.

Ida Breimo är helt magiskt bra som Pippi, hon fångar verkligen Pippis välkända karaktär full av både girlpower och snällhet. Det kreativa teamet har förvaltat Pippi på ett fantastiskt sätt och tillsammans med Malin Billing bevarat Astrids Pippi med en kärlek som genomsyrar hela föreställningen. Pippi är tidlös och med blandningen av musikstilar så byggs en brygga över tiden och det känns modernt och fräscht.

Det är bara att gratulera hela det kreativa teamet bakom och alla på scenen som skapat den här härliga energifyllda familjeförställningen som alla besökare kommer att roas av och minnas länge.

Så skynda att skaffa biljetter om ni inte redan har, den spelas bara till den 14 augusti.

Malin Billing (vänster) och Karin Nyman (mitten) med familj
Tilde Björfors (Cirkus Cirkör), Maria Löfgren (regi) och Maria Blom (manus)