Lisa Nilsson, Kvinnan som är jag, premiär, 14 februari, Rival, Stockholm

Röda mattan är utrullad till entrén på Rival och inne minglar premiärpubliken och njuter av bubbel och Lindts chokladkulor. Lisa Nilsson är en av våra mest folkkära artister och det märktes på publiken som var på plats  I vimlet såg vi Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Sarah Dawn Finer, Karl Dyall, Philip Jalmelid, Tuva B Larsen och Sissela Kyla för att nämna några.

Lisa Nilsson äntrar scenen i en röd klänning med en tunn kappa med kanter av dun och ser ut som en riktig diva. Men det är en yta som hon under kvällen skalar av lager för lager och blottar sig på ett sätt som få artister någonsin har gjort på scenen. Generöst delar hon med sig av dilemmat av att vara en vanlig tjej som vill sy gardiner till villan med att ha artistambitioner, hur dejtar man någon när man är känd och hur även hon tyvärr drabbats av män som tagit sig friheter på olika sätt. Inte ens hon med den fantastiska rösten har sluppit mäns själviska, plumpa och sexistiska kommentarer och sätt att vara mot henne. Hon berättar rakt, ärligt och på ett sätt som berör, men även med en glimt i ögat och med lagom ironi. Hennes sånger får helt plötsligt en liten annan innebörd när det varvas med hennes livsiakttagelser. Det är härligt och befriande att höra hur hon nu ändå bejakar sig själv och trivs med den hon är. Det märks att det är hon själv som skrivit manuset för det är hennes egna ord, inte någon annan som satt ord på den åt henne. Vi får också höra om hennes kärlek till dans och musikfilmerna. Hon tar på sig steppskorna och framför med David Dalmo ett härligt klassiskt steppnummer. Underbart!

Låtarna under kvällen är allt från hennes hits som ”Himlen runt hörnet”, klassiker som ”Natural woman” och nyskrivna låtar om Kvinnan som är jag. Men det är hennes tolkning av Whitney Houstons ”I have nothing” som får hela publiken att jubla när hon sätter ton efter ton. Det är lika magiskt som förra gången jag hörde henne sjunga den. Hon bemästrar den till fulländning och med den guldpaljettglittrande klänningen hon har på sig så är det en klassisk showstopper som allt byggt upp till. Hon strålar av självsäkerhet. Under kvällen så får vi se vilken storartad artist och underhållare hon är.

På scenen omger hon sig med fantastiska musiker och flera av dem har hon jobbat med sen Himlen runt hörnet-tiden. Camilla Thulin har designat de fina klänningarna. Snyggt ljussättning.

Ja det är en riktig högklassig show som man inte går oberörd ifrån. Som kvinna tar man med sig både hennes syn på livet och den kraft och energi som hennes röst och utstrålning ger. Vilken kvinna hon är! Vilken inspiratör! Som man har man nog också fått något att tänka på. Det var inte bara Lisa som fick blommor utan alla i publiken fick med sig en ros hem. En fin gest på alla hjärtans dag.

Showen spelas till den 14 april på Rival och jag kan verkligen rekommendera den.

Biljetter kan bokast här:

https://www.eventim.se/biljetter.html?affiliate=ESE&doc=search&fun=search&action=grouped&fuzzy=yes&inline=false&suchbegriff=Rival&group=event

 

Humanology, Peter Jöback, 10 februari, Stora Teatern, Göteborg

I höstas släppte Peter Jöback skivan Humanology där han till skillnad från sina andra skivor varit med och skrivit alla låtar tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson. De flesta av låtarna var med i hans popteater ”Med Hjärtat som Insats” som spelades på Cirkus under hösten. Men han tyckte det var så kul att spela det här nya materialet så det bestämdes att de skulle göra en exklusiv spelning på Stora Teatern i Göteborg. Biljetterna sålde slut direkt så det blev ytterligare en konsert och nu blir det också en sommarturné med det här materialet.

Konserten ikväll var från början den enda konserten, men extrakonserten var igår. Det märktes verkligen att Peter var på spelhumör. Han strålade på scenen och var full av energi och lycka av att stå på scenen igen. Med sig hade han sitt band från Cirkus och Frida Öhrn på kör mm. Det märks att de blivit väldigt samspelta efter hösten på Cirkus. Frida Öhrn är en perfekt duettpartner till Peter. Hennes ljusa känsliga röst kompletterar Peters röst och bildar röstmagi i t ex Sing, Wicked Games och Everybody Hurts. Med den här skivan har Peter landat ännu mer och känns otroligt självsäker och trygg som artist. Han gör det som känns rätt för honom och det märks.

Konserten börjar med ”The Shape of You” som är andra singeln från Humanology och under kvällen får vi höra de flesta låtarna från nya skivan. Gillade alla låtarna direkt när jag hörde dem första gången på Cirkus, men där var de ju också klädda med ett häftig bildspel och superläcker ljussättning. Ikväll var det dock ”bara” vanlig konsertljussättning i olika färger så här fick låtarna visa att de är så starka som de är. En av mina favoriter är den Bondinspirerade ”What if Tomorrow Never Comes” och älskade den även utan de dramatiska eldbildspelen. Är en låt bra så är den, och för mig får den gärna vara ledmotivet till en Bondfilm. Humanologylåtarna blandades upp med låtar från hans andra skivor också och från de olika genrer vilket visar på vilken bred artist Peter. Hade inte förväntat mig att vi skulle få höra någon musikallåt, men det blev både Guldet Blev till Sand och The Music of the Night. Båda i nya arrangemang och jag gillade verkligen den avskalade versionen av The Music of the Night. Låten ”Jag Har Dig Nu” förknippar jag alltid med Göteborg eftersom det vara på Konserthuset i pausen vi första gången såg hans video med Isabella Scorupco, så den passade ju bra att han sjöng här i Göteborg. I slutet av konserten plockade han fram de mer discoinspirerade låtarna som Dancing och Believer och bjöd upp publiken till dans. Många dansade med i bänkraderna. Kvällen avslutades med några lugnare låtar. En av de bästa låtarna han någonsin gjort är den helt underbara Call Me By Your Name. Den är verkligen helt fantastisk på skivan, men live med Peter och ett piano så är den magisk, gåshud och rysningar. Hans hyllning till Stockholm växer för varje gång jag hör den och den här gången möttes den inte av några burop från Göteborgspubliken när han presenterade den. Kanske för att han sa att det var en ”förlåtmig låt till Oscar”. Peter har en publik som har följt honom i många år vilket han är medveten om och dedikerade ”How Great It Is” till publiken. Och när han sen sjöng den så fick den en helt ny innebörd, passar verkligen att ha i slutet på en konsert.

Konserten var annonserad till 1,5 timme men den var ungefär 2 timmar, vilket nog mycket berodde på Peters mellansnack. Nu är han så trygg i sig själv och kan släppa manus och han säger det han känner för och vill förmedla just nu. Lite stickspår här och där, en längre utvikning än det var tänkt från början. Tack vare det så blev kvällens konsert den mest levande och personliga konserter jag sett med Peter. Så skönt att han till en punkt i livet där han trivs med var han är i livet,  njuter av det och gör det han vill och känner sig trygg i det. Som publik så tackar vi och tar emot och hoppas att han fortsätter med det. Då har vi mycket nytt och spännande att se framemot.

Närmast är det sommarturnén som är på gång så kolla upp när han är någonstans nära där du bor eller kommer att befinna dig på semester. Själv har blir det i alla fall Parksnäckan i Uppsala och Dalhalla för mig.

https://www.livenation.se/artist/peter-j%C3%B6back-tickets

That’s Entertainment I Frank Sinatras fotspår, Rennie Mirro, Karl Dyall och Blåsarsymfonikerna, 9 februari, Musikaliska

En regnig lördagseftermiddag i februari behöver man något att pigga upp sig med. Tur att vi redan den 14 april 2018 bokade biljetter till That´s Entertainment så vi kunde tillbringa eftermiddagen inne i värmen på Musikaliska och njuta av Blåsarsymfonikerna, Rennie Mirro, Karl Dyall och ett stort knippe med underbara låtar. Det är verkligen ren njutning från inledningen med ”Let the Good Times Roll” till det avslutande extranumret, ett potpurri av deras favoritlåtar som inte fick plats. En liten flashback till sommaren och ett par soliga varma sköna kvällar i Vita Bergsparken med det här underbara gänget.

Rennie och Karl är som klippt och skurna att sjunga låtar som The Lady is a Tramp, Cry Me A River, All of Me, Feeling Good och Once in a Lifetime. Den här typen av låtar kräver en viss typ av leverans och det fixar de här killarna utan problem. Rennie säger ett par gånger att han är förkyld, men det är absolut inget som märks. Möjligen att det påverkar flåset lite efter något av dansnumren då han får hämta andan lite innan han kan fortsätta. Det är ju så att de här killarna är inte bara fantastiska sångare, de är ju några av våra bästa dansare också. Rennie som är klassiskt balettskolad vilket märks i varenda piruett och bensträckning han gör, ja faktiskt i hans hållning hela tiden. Karl har en bakgrund i streetdansen och det ger en liten annan stil när han dansar. Så imponerande när han går balansgång på scenkanten och sen kastar sig ut i publiken i bakåtvolt. I andra akten fick vi också lite stepp! De här killarna kompletterar varandra helt perfekt och de har så kul tillsammans. Det märks verkligen att de älskar de här sångerna och att stå på scen tillsammans. Inte blir det sämre av att de sjunger med de skickliga musikerna i Blåsarsymfonikerna ledda under Hans Ek. Tillsammans skapar de musikalisk magi som trollbinder oss i publiken.

Konserten spelas även ikväll och imorgon, men i stort sett är det slutsålt. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka nästa år. Kan varmt rekommendera att ni håller koll på när Rennie och Karl uppträder och skaffar biljetter. De uppträder också tillsammans med Joakim Bergström under namnet The High Society med samma typ av reportoar. Nästa gång ni kan se dem är i Märsta den 5 april.

https://www.nortic.se/dagny/event/19652

Foto Pontus Höök,  från Musikaliska hemsida.

 

 

 

 

Rocky Horror Show, 8 februari, Östgötateatern, Norrköping

Rocky Horror Show av Richard O´Brien sattes upp första gången 1973 i London och blev film 1978. Den presenteras som en komisk, bisarr, skräckmusikal i glamrockens och science fictions genrens anda. Och ordet bisarr kan man verkligen ta fasta på när det gäller den här musikalen. Den är absurd, bisarr och konstig och man undrar ibland vad är det här egentligen? Är det bra eller inte? Men man har inte tråkigt och tiden gick rätt fort ändå.

Det var första gången som jag såg den och jag visste nog mest att den är lite annorlunda, kan ses som lite provocerande och och ses som en kultmusikal. När jag kom in i salongen och såg publiken reagerade jag lite på att medelåldern var rätt hög, men antagligen var många här som sett den när den kom på 70-talet och nu ville se den igen. Och det märktes på reaktionerna i publiken att många hade full koll på de  väldigt udda karaktärerna i musikalen.

Musikalen handlar om ett ungt nyförlovat par, Tommy (David Sigfridsson) och Annika (Elin Skarin), som får punktering i ett hemskt oväder och tvingas söka hjälp i ett spöklikt slott. Där tas de emot av några väldigt konstiga karaktärer Riff Raff (Shirin Golchin) och Magenta (Andreas Österberg). Slottets härskare är professorn och transvestiten Frank n Further (Camilo Ge Bresky). I slottet pågår märkliga saker och experiment av professorn som skapandet av en ny man, Rocky (Viktor Björkberg). Det handlar mycket om sexuell frigörelse och fri kärlek i tidig 70-talsanda.

Till viss del har man uppdaterat handlingen till nutid med mobiltelefoner som inte har någon täckning i ovädret, men den sexuella synen på kvinnan och mannen är kvar från 70-talet. Annikas sexuella frigörelse är mycket mer dramatiserad än Tommys. Annika går från det pryda till att ”jaga” varenda karl hon ser och det ägnas rätt mycket tid åt det. Medans för Tommys del är det mer ett nyvaknat intresse för män. Ska det vara vågat så kanske man skulle gjort det lite mer modernt? Och att visa nakna kvinnobröst för att vara vågade känns väldigt 70-tal och gammalt.

Scenografin av Markus Granqvist och kostymerna av Lena Lindgren var bra. Särskilt  bra var det när det unga paret precis kommit till slottet och de kommer in och först får man intrycket att det bara är Riff Raff och Magenta där, men helt plötsligt kommer hela huset till liv och personer dyker upp som man inte såg direkt. En har t ex kläder i samma tyg som tapeten i ett rum och helt plötsligt blir tapeten ”levande”. Men vet inte riktigt vad jag tyckte som Dalahästgrejen. En sån där absurd konstig grej men som man ändå blev lite fascinerade av.

Men den riktigt stora behållning är Camilo Ge Bresky. Har tidigare sett honom i Book of Mormon men där hade han inte en lika framträdande roll. Men som transvestiten Frank n Further får han spela ut hela sitt register. Camilo är rätt stor i sig själv kroppsmässigt men med ett par höga platåskor blir han gigantisk mot de övriga på scenen, vilket förstärker hans karaktär. Hans kroppsspråk är väldigt feminint och den kontrasten är så perfekt. Mina tankar gick direkt till rollen Lola i Kinky Boots. Camilo har otroliga röstresurser och även om sångerna i sig inte var några som jag kommer att nynna på efteråt blev jag djupt imponerad av honom. Suveränt bra röstmässigt och skådespelarmässigt där han levererade från minsta blick.

Så var det en bra eller dålig musikal? Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Absurd, konstig, lockade till skratt emellanåt, några varför? Kanske ska ses mer som en spegling av hur man uppfattade saker på 70-talet. Och när skulle den där köttätande växten komma? Ja jag vet att det är från The Little Shop of Horror men av någon anledning så dök den tanken upp då och då under kvällen. Kanske ett tecken på hur absurd och bisarr den var. Men ett som är helt säkert är att jag kommer att komma ihåg Camilo och hur han imponerade på mig. Värt att åka från Stockholm för att se honom!

Det står på hemsidan att den rekommenderas från 14 år, och det kan jag förstå och hålla med om. Det är en väldigt speciell musikal och inslag i den kan man behöva diskutera efteråt så det inte missuppfattas och ge en snedvriden bild.

Rocky Horror spelas till den 9 mars i Norrköping och 29 mars – 9 maj i Linköping.

http://www.ostgotateatern.se/pa-scen/rocky

 

Instant Playhouse, 3 februari, Playhouse Teater, Stockholm

Varje år sätter Playhouse upp det som de kallar för Instant Playhouse. På 24 timmar ska det skrivas och sättas upp 5 st pjäser på ca 20 minuter vardera. Det börjar med att på fredag morgonen lottas ett ämne till fem manusförfattare och sen har de några timmar på sig att skriva en pjäs. När det är klart får regissörerna och skådespelarna veta vad de ska vara med och skapa. Kostymer, scenografi, ljussättning mm jobbas fram parallellt. Sen på lördag kvällen spelas det upp för publiken för första gången. Under söndagen spelas sen två föreställningar. Publiken får välja på 3 biljettpriser och alla biljettintäkter går oavkortat till en välgörenhetsorganisation, i år SOS Barnbyar. I år fick de ihop mer än 266 tkr! 

Årets tema var Bröllopet, Studenten, Begravningen, Nyårsfirandet och 50-årskalaset. Genomgående vara att alla tagit till sig temat på ett oväntat sätt och det blev väldigt roliga små pjäser som lockade till många skratt.

Bröllopet (manus Jonna Nordenskiöld, regi Maria Lundqvst) handlade om ett bröllop som ett par planerat skulle ske på FaceTime ute i skogen och de skulle Facetime med prästen och vittnena. Men så dyker det upp ytterligare en tjej (Hanna Lekander), brudklädd precis på samma sätt som den första bruden (Ingela Lundh). Det visade sig det var en gammal flickvän som inte kunde släppa taget om den blivande brudgummen (Björn Lönner). Mitt i allt så var det så viktigt att allt skulle dokumenteras på sociala medier oavsett hur absurt det blev så kunde de inte släppa den delen.

Studenten (manus Emma Broström, regi Elisabet Klason) handlar om Lars (Per Graffman) och Maria (Lisa Werlinder) som på gamla dar har gått på komvux och nu tagit studenten. De är mitt uppe i sitt firande när de möter en ung kille, Oliver (Johan Marenius Nordahl) som ifrågasätter om det verkligen är rimligt att man tar studenten när man snart ska pensioneras med tanke på att världen snart ska gå under.

Begravningen (manus Bengt Ohlsson, regi Michaela Granit). Emmas (Christine Meltzer) man har dött och nu ska det vara en begravningsrehersal. Det är ju så vanligt i Amerika med rehearsaldinners, fast nu är det kanske mest för bröllop. Men Emma tycker att det skulle kännas så tryggt att rehearlsa. Ingrid (Nina Zanjani) är en väldigt gammal bekant till Emmas man som dyker upp lite oväntat. Prästen (Peter Eriksson) kommer lite sent och det framgår väldigt tydligt att han inte har så stor koll på vem han ska begrava, men han gör allt för att dölja det.

Nyårsfirandet (manus Gertrud Larsson, regi Linus Tunström). Louise (Lia Boysen) och hennes man Ludvig (Rafael Edholm) är på väg hem efter ett nyårsfirande med väldigt mycket champagne. De måste stanna vid en allmän toalett och där stöter de ihop med Lars (Donald Högberg) som är en bekant till Louise. En person som hon först inte vill kännas vid vilket är förståeligt för han är någon form av lånespelarhaj som hon lånat mycket pengar till spel av. Något som hennes man inte vet något om.

50-årskalaset (manus Per Naroskin, regi Johannes Schmid). Arbetskamraterana Charlotte (Katrin Sundberg), Henrik (Fredrik Hiller) och Jean-Pierre (William Spetz) ska göra ett överraskningsnummer på sin chefs 50-årskalas. Vi får följa dem minutrarna när de väntar utanför för att få komma in och sjunga sin sång. Det där med att fylla 50 kan ju vara känsligt. Ja vilken ålder som helst kan tydligen vara utsatt för Ålderism. Många roliga vändningar.

Verkligen imponerad av alla skådespelare som på så kort tid lyckats så bra med sina roller och satte replikerna så bra och fick oss att skratta så mycket. Intressant att se vissa skådespelare i annan typ av roll än vad de vanligen gör. T ex Christine Meltzer visade här att hon kan vara rolig på ett mer allvarligt sätt utan att göra parodi på någon. För första gången fick jag se min granne, Peter Eriksson, på scenen och det gör jag gärna fler gånger.

Till varje pjäs sjöng Josefin Kristiansson en känd låt som på något sätt speglade pjäsens tema.

Instant Playhouse är verkligen något jag kan rekommendera. Man får se väldigt många bra skådespelare som spelar en helt nyskriven pjäs som troligen bara sätts upp här och nu. Men framförallt så är man med och bidrar till något bra! Alla på, bakom och kring scenen bidrar med sitt arbete och vi i publiken betalar och får njuta av fantastiska pjäser och så i det här fallet får massa barn resurser som gör att de får ett bättre liv. Kan det blir bättre?

Ser framemot nästa års Instant Playhouse och jag tycker verkligen ni ska göra det också!

 

Kvinnan i svart, premiär, 31 januari, Scalateatern

Champagneglasen stod i rader på bardisken som premiärgästerna försågs sig av och minglade runt med innan det var dags för mörkret att sänka sig över salongen.

Inledning kändes lite trevande med advokaten Arvid Jansson (Claes Månsson) som stelt läste innantill ur ett manuskript om hans liv. Han avbryts av skådespelaren (Rikard Ulvshammar) som håller på och lär Arvid att agera. Det här pågår lite fram och tillbaka ett tag. Så bestämmer skådespelaren att han ska spela Arvid och Arvid får agera i alla andra roller. Där någonstans börjar pjäsen komma igång mer och mer. Arvid (Claes Månsson) blir säkrare och säkrare i sina rolltolkningar för varje ny person han spelar och det är härligt att se hur Claes snabbt byter karaktär och får varje ny person att bli en helt egen figur. Förutom hans sätt att agera i de olika karaktärerna byter han bara rock typ och illusionen av en ny person är på plats. Vi får följa med på den spännande berättelse om när Arvid som ung advokat fick resa till Ytterträsk för att gå igenom ett dödsbo. Men kring huset och den döda finns det en mörk historia och huset är hemsökt. Historien och spänning byggs upp av det fantastiska skådespeleriet av Claes Månsson och Rikard Ulvshammar och förstärks och byggs på av ljudeffekterna och den mörka ljussättningen. Ljudeffekterna är otroligt bra med knakande golv, kråkor, tåg och tickande klockor bland annat. Det är enkelt och effektfullt. Ungefär en timme in i pjäsen är det en obehaglig och lite skrämmande stämning och vad händer då? Jo då ska det vara 20 minuters paus! Den här pjäsen hade verkligen tjänat på och blivit mer skrämmande om man inte haft pausen. Det är synd att man inte har valt att låta det konstnärliga och stämningen få vara kvar på sin höjdpunkt utan att bryta för att man ska kunna sälja lite öl i baren. Är det inte just det som de konstnärliga utövarna vände sig mot när det blev reklam i tv, och ondgör de sig inte över det hemska avbrottet i filmer på TV4 för Nyheterna? Avbrott i en sån här pjäs är lika tråkigt och stämningssänkande. Visst kan jag förstå att det är tufft ekonomiskt för många teatrar, men likväl är det synd. Det tar ett tag in i andra akten innan stämningen byggs upp igen. Men slutet är bra och oväntat.

Kvinnan i svart bygger på Susan Hills bok och sattes upp som pjäs första gången 1987. Den utspelas ursprungligen i en liten engelsk stad, Crythin Gifford men jag tycker det är bra att man har valt att sätta in den i svensk västerbottnisk by med ett ödsligt hus ute i skogen vid myren med dimma och mörker. Man tänker precis som när man ser en rysare eller skräckfilm, hur dum kan du vara som går in i ett öde hus när det är mörkt? Vad som händer i det där öde huset och vem Kvinnan i svart är det tänker jag inte avslöja utan det måste man gå till Scalateatern och ta reda på själv.

Kvinnan i Svart spelas till den 2 mars.

http://www.scalateatern.se/forestallning/kvinnan-i-svart/

Foto Katie Karlsson

 

Queen of F*cking everything, Jonas Gardell, premiär, 24 januari, Cirkus, Stockholm

Röda mattan var utrullad framför entrén, spotlighterna var på, premiäraffischerna var framme så alla kändisar kunde bli plåtade men premiärbubblet saknades. Det vara det bara vissa gäster som hade VIPbiljetter som fick. Det kändes lite snålt faktiskt med tanke på att annars brukar det antingen vara bubbel till alla eller inte till någon. Bland premiärgästerna såg man bland andra Tomas Ledin, Lena Philipsson, Lisa Ekdahl, Sissela Kyle, Lars-Åke Wilhelmsson och självklart Mark Levengood.

Inför showen har Jonas sagt att det här är hans sista stora show och han har pratat mycket om de handmålade kulisserna. Och kulisserna av Martin Jacobson är verkligen imponerande och vackra och de lyfts fram fint av Lotta Hammarstrands ljussättning. Stor eloge till Jonas att han har valt att plocka fram ett sådant hantverk när man idag oftast väljer modern teknik istället (vilket också kan vara fint, häftigt och effektfullt). Men en viss trend tillbaka till  hantverket finns nu som t ex Disney som valt att göra  handtecknade figurer i Mary Poppins Returns. Till de här kulisserna krävs också fina kostymer och dem står Sebastian Löjdkvist för, även om Jonas sin vana trogen helst uppträder i en tshirt och slappa byxor i utmärkande mönster. Men övriga på scenen har större delen spektakulära färggranna dräkter på sig. 

Alla som har sett en show med Jonas Gardell känner igen sig. Han lyfter fram sin kärlek till mellanmjölkens land, tar upp Marks tillkortakommanden och så helt plötsligt så blir han allvarlig. Men jag tycker nog att kontrasterna mellan skämt och allvar har varit djupare i andra shower då man satt skrattet i halsen. Vissa av skämten kändes lite återanvända också, är det i podden man har hört dem eller på något införshowen prat? Men vissa saker får han gärna återanvända, som när Jessica Heribertsson får ta sig an ”I will survive” med svensk text. En låt med så mycket girl/gaypower som passar perfekt in i en Gardellshow. Ja, vad vore en Gardellshow utan den. Likaså Kempes fantastiska låtar från Livet är en schlager som avslutade hela showen. Jonas har ju sin speciella sångröst som passar så bra till Jonaslåtar men i den här showen valde han att inte sjunga så mycket själv utan utöver fantastiska Jessica Heribertsson var det Ulrik Munther och Sandra Caménisch som främst stod för solosången.

Som helhet var det en snygg show med blandning av skratt, allvar, sång och ge-aldrig-upp-känsla. Typisk Garellshow. Absolut den snyggaste av hans shower men har blivit mer berörd av andra av hans shower. Men gillar man Gardell så ska man inte missa den här showen!

 

 

 

Den sista kabarén, genrep, 22 januari, Soppteatern, Under Fontänen

Kulturhuset är stängt för renovering och verksamheten är spridd över hela stan. Soppteatern behövde inte flytta så långt utan bara ”tvärs över gården” och under fontänen på Sergels Torg. Soppteatern har både fått ny lokal och ny chef, den duktiga musikalartisten Sara Jangfeldt. Det ska verkligen bli spännande och kul att se vad som kommer att sättas upp på soppteatern under hennes ledning. Sara har varit med och skrivit Den sista kabarén tillsammans med Andreas T Olsson. Sara och Andreas är med i den tillsammans med pianisten Fredrik Meyer.

Den sista kabarén är en rolig samtids kabaré som tar avstamp i den minskade kulturbudgeten. Stadsteatern stängs och ska renoveras, men kommer den öppnas igen? Anders T Olsson har flytt från Dramaten som blivit nästa teater som ska stängas ner och ingen vet vad som ska hända nu. Under de 55 minuterna får vi  höra om teatrar och museum som stängs ner. Regeringsbildningen, kulturprofilen, Svenska Akademin och andra aktuella händelser vävs ihop i kabarén. Det är en kabaré som lockar till många skratt men det finns en allvarlig ton i den, att man vill tysta kulturmänniskor, på samma sätt som man på 30talet i Tyskland förbjöd kabarér. Kulturarbetare är ju ett hot mot den växande högerextremismen som finns i Sverige och andra länder.

Eftermiddagens genrep är första gången som den spelas för publik och med ljussättning och det blir några små tekniska problem, men Andreas och Sara parerar dem på ett proffsigt sätt och det lockar till fler skratt. Kanske något av det rent av vävs in i kabarén?

En värmande soppa tillsammans med en rolig och tänkvärd kabaré värmer bra den här kalla och snöiga vintern. Den har premiär den 24 januari och är nästan slutsåld februari ut, så boka snabbt eller hoppas på att den fortsätter att spelas fler gånger under våren.

Pressbild Matilda Rahm

 

Mr Morfar, Premiär, 23 januari, Intiman

Allan Svensson är nog Gustaf Svensson med hela Sverige efter serien Svensson Svensson som även om man inte såg den när serien sändes (1994-2008) så har nog de flesta i alla fall sett julavsnittet som sänds på julafton. I Svensson Svensson var han pappa, men nu har åren gått och han är 67 så dags för att bli morfar.

Ikväll var det premiär på monologen Mr Morfar skriven av Bjarni Haukur Thorsson och Allan Svensson är sig själv som morfar, men som skulle kunna varit vems morfar eller farfar som helst för den delen. Morfar´n som tänkte när barnen äntligen flyttade ut att nu skulle de finnas tid för han och hans fru, tid för golf med gubbarna men blev det så? Nej helt plötsligt kommer första barnbarnet och han hamnar långt ner på fruns prioritetslista. Blir det något golfspel de där helgerna när de ska vara barnvakt till barnbarnen? Barnbarnspratet blandas med allmänna iakttagelser om åldrandet och ett minne som börjar svikta. Vad är det i livet som lämnar ett avtryck?

Det är en ömsint lite smårolig skildring från en morfars perspektiv på livet. Igenkänningsfaktorn är hög oavsett i vilken ålder man har, man ser den bara från olika perspektiv. En pjäs för vuxna barn att se tillsammans med sina föräldrar och far/morföräldrar helt enkelt.

Den spelar fram till den 9 februari på Intiman och sen blir det en turné runt om i Sverige och sista föreställningen är den 14 april i Karlstad.

http://www.mrmorfar.se/

 

 

Kort, Glad och Tacksam, Pernilla Wahlgren 50 år, 20 januari, Rival

Hade inte planerat att gå och se Kort, Glad och Tacksam idag men eftersom Pernilla röstades fram till Best Actress in a Play i BroadwayWorldSwedenawards så fick jag möjlighet att se den igen för att kunna överlämna diplomet till henne efter föreställningen. Priset är första gången det delas ut i Sverige och det är publiken som har nominerat och sedan röstat. Lite kul är att Pernilla själv inte hade uppmärksammat att hon var nominerad och inte heller själv kunnat påverka röstningen utan det är hennes stora publik som på egen hand sett till att hon har fått det här priset.

Rival har renoverat teatersalongen och satt in fler och nya stolar så det var lite kul att vara där och testa dem. Hade en väldigt bra plats i mitten på rad 6, nr 147. Sköna stolar också.

Har ju sett föreställningen två gånger tidigare (premiären och 28 november) och det mesta var sig likt, men det som är så fantastiskt är att jag har nästan lika roligt varje gång. Roligast var ju premiären då det var för första gången, men skämten håller och jag skrattar hjärtligt åt dem även att jag hört och sett dem förut. ”Förfesten” med hennes vänner som håller på och fixar med överraskningsfesten där de skojar om Pernillas sena ankomst och andra personliga drag hos henne sätter ribban högt. Sen är det så bra uppbyggt kring Pernillas liv med att hon kliver ur Christina Schollins vagina, hur hennes liv är som Grease där hon träffar sina konkurrenter och att hon ska bli den tuffa tjejen för att få sin man. Barnen som kommer i rask takt, hennes olika karriärer som musikalartist, schlagerartist, realitystjärna, sociala medier expert och allt avslutas i en härlig 80tals kavalkad.

Större delen är väldigt rolig, men en av de mest minnesvärda ögonblicken är när hon blir allvarlig och berättar att det är inte alltid så lätt att ha delad vårdnad om sitt minsta barn och sången om Theo är så otroligt fin och där får jag en tår i ögat varje gång. Så mycket känsla i den sången.

Hennes vänner, Hanna Hedlund, Måns Nathanaelson, Ola Forssmed och Kim Sulocki är helt suveräna. Deras komiska timing är så klockren. Det som är så härligt är att de alla bjuder så mycket på sig själva och även att den nu har spelats så många gånger, levererar de alla repliker som om det vore första gången. Känns inte på nåt sätt uttjatat utan att de har lika roligt varje gång, och publiken älskar verkligen den här föreställningen. Pernilla har ju hunnit fylla 51 år nu men vad gör det? Hennes karriär och liv är värt att fira länge än. Men hon har bestämt att det kommer att sluta firas den 28 april på Malmö Arena. Det finns biljetter kvar till en del av föreställningarna som är kvar på Rival och några på turné runt om i landet, men väldigt många ställen är utsålda reda. Vill ni ha ett par roliga timmar så ska ni inte missa chansen att se Kort, Glad och Tacksam.

Efter föreställningen kom Pernilla ut och tog emot sitt diplom och hon var lite förvånad över att ha vunnit ett pris som hon inte kände till och som hon inte på något sätt röstfiskat till. Men hon var Kort, glad och Tacksam. Blir intressant att se vad hon gör när det här firandet är slut.

http://www.kortgladochtacksam.se/