Sweeney Todd, premiär, 28 januari, Kungliga Operan, Stockholm

Kungliga Operan har 250 års jubileum i år och som en del i firandet sätter man upp sin allra första musikal, Sweeney Todd. Stephen Sondheims musikal om demonbarberaren på Fleet Street som skär halsen av sina kunder som sedan blir fyllning i Mrs Lovetts pajer. En mörk,blodig historia om hämndbegär som är så starkt att det leder till Sweeneys egen undergång.

Det är ett perfekt val av musikal för med Kungliga Hovkapellet i orkesterdiket och kungliga operans förstärks den kusliga stämningen som genomsyrar handlingen. Lena Lindgrens kläder för oss tillbaka till mitten på 1800-talet och de är verkligen helt fantastiska. Magdalena Åberg har skapat en scenografi som ger djup och mörker. Den påminner om scenografin till Les Miserable på Värmlandsoperan och får samma effekt att den skapar olika sinnesstämningar. En siluett av några av Londons kända landmärken är effektfull men hänger den ihop tidsmässigt med handlingen? Allt är ljussatt av Linus Fellbom med en fingertoppskänsla som lyfter fram det mörka och obehagliga än mer, men även hittar till det ljusa när det finns.

Ola Eliasson och Karolina Blixt tolkar Sweeney Todd respektive Mrs Lovett med bravur. De, liksom övriga, hittar rätt tonläge och kroppsspråk som krävs för musikal för det får inte spelas över och bli för stora gester i musikal. Karolina Blixt imponerar oerhört med att få den morbida sidan av Mrs Lovett att framstå som helt naturlig. Komisk i sin absurditet.

Sweeney Todd framförs på engelska med olika dialekter och vid första tonen och textraden infinner sig känslan av att man sitter på en teater i West End. Den är genomarbetad och påkostad in i minsta detalj och använder operans förutsättningar fullt ut. Utan tvekan den bästa musikaluppsättningen som spelas i Sverige just nu. Sweeney Todd sätts återigen upp på Broadway med start den 26 februari så det är kul att Kungliga Operan har prickat in den här uppsättningen samtidigt.

Det här är Kungliga Operans första musikal och jag ser verkligen fram emot att de sätter upp fler.

Sweeney Todd spelas till den 1 april så skynda att skaffa biljett!

Pressbild/Annika Berglund

Hair, genrep 27 januari, Göta Lejon, Stockholm

Milos Formans film Hair (som baseras på musikalen Hair från 1968) kom 1979 och det är en av de där filmerna som etsats sig fast sen den tiden, även att jag bara var 11 år då. Musiken, historien, karaktärerna och fredskampen var så stark och kraftfull och slutet så berörande. Det där med drogerna var dock lite skumt för en elvaåring i Motala (tack och lov). Har inte sett filmen på massa år och inte lyssnat på musiken på evigheter, men minnena sitter där. Hade läst att handlingen skulle vara förflyttad till nutid men hade missat att man valt att inte följa den lite omgjorda handlingen från Formans film utan att man är tillbaka på den ursprungliga musikalen. När man kommer in i salongen möts man en scen som ska föreställa en modern shoppingmall, Euromania. Ser häftig ut och tänker det här blir spännande. Men en bit in i musikalen undrar jag lite vad är det här för jag har filmversionen i mitt huvud? Var är handlingen? Det här stämmer inte. Så glöm handlingen i filmen, relationerna och hur karaktärerna var för det är inte på samma sätt som i filmen. T ex är inte Berger den manliga, muskulösa coola killen utan blir en androgyn, dryg, spinkig kille i Viktor Noréns tolkning.

Den här uppsättning är mer en konsertversion av musikalen. Det tar ett tag in i första akten innan det ens känns som det finns en svag handling i den. Andra akten är till största delen en LSD-hallucination som blir lite väl långdragen och jag kan bara hålla med i repliken som var något i stil med ”Manusavdelningen tappade det här”. I andra akten blir krigsbilden mer närvarande men även med en Putinmask, vapen etc så blir inte krigsprotesten och fredmanifesten så stark och markerande som i filmen. Budskapet når inte riktigt fram. Det tappas bort på nåt sätt. Det finns inte något oskyldigt offer som sörjs av sina vänner som i Formans film och jag blir inte berörd eller engagerad. Däremot finns det en del roliga repliker som lockar till skratt.

Det som inte går att värja sig mot är den energi som strålar ut i överflöd från artisterna till publiken. De visar verkligen ”I got life” och ger allt och applådtacket osar av hopp och glädje och det känns som de inte vill lämna scenen. Alla Victor Norén och Moonica Mac- fans kommer att njuta för fullt. Den fantastiska musiken och låtarna har fått modernare arrangemang som jag gillar överlag och det är ett genidrag att musikerna är på scenen och blir en del av ”triben”. Jonna Bergelins kläder tillsammans med Helene Norbergs mask och peruk är häftiga och lyfter verkligen föreställning och flyttar oss delvis bort från 60-talet till nutid, men viss hippiekänsla finns där ändå. Ljusdesignen är snygg och förstärker den modernare känsla. Väldigt bra visuell paketering.

Jag kan bara rekommendera er som ska se den eller funderar på att göra det att ni rensar hjärnan från hur filmen var om ni sett den och låt er omslutas av musiken och energin från den här unga ensemblen och ”Let the sunshine in” så får ni en energisk ny Hair-upplevelse.

Pressbild

A Chorus Line, genrep 26 januari, Stadsteatern, Stockholm

A Chorus Line sattes upp första gången 1975 på Broadway och fick då nio Tony Awards och känner man inte till själva musikalen så har man nog i all fall hört låten One och troligen också What I did for love. Även om det har fått massa priser så ligger den inte på min tio-i-topp lista över musikaler. När den kom 1975 var det något helt nytt att publiken ”släpptes in” och fick vara med på en audition, men nu när auditions har blivit vardagsmat för det sänds auditions till Idol och Talang på tv hela tiden så är just den delen inte lika spännande. Därför kan det nog vara att jag upplever den som lite långdragen just när det är lineupen och de ska berätta om sig själva. Intressanta bakgrunder och personligheter som berör, absolut, men det drar ner tempot lite.

Det som gör den här uppsättningen på Stadsteatern till en väldigt sevärd musikal är att den har hamnat i Roine Söderlundhs händer, eller ska man säga fötter? Roine Söderlundh står för regi, tillsammans med Maria Sid, och för koreografin. Roine har skapat en helt ny makalöst bra koreografi som framförs av fantastiska dansare och musikalartister. Det är ett sånt lyft för musikalen, fräscht, modernt och läckert, absolut i Broadway och West End-klass. Frågan är kan A Chorus Line bli bättre än så här?

Det här är främst en ensemblemusikal där alla dansare strålar av passion, känsla och talang och alla är lika viktiga för slutresultatet, men det går ju inte att låta bli att nämna vilken fullfjädrad musikalartist och dansare Hanna Lindblad är. Var redan imponerade av den där lilla tjejen som sjöng solo i Råssnäskyrkan hemma i Motala på julafton och ännu mer nu när hon i många år vuxit som musikalartist och verkligen briljerar och glänser i sitt solonummer i kväll. Hon är helt perfekt i rollen som Cassie, stjärnan som inte haft ett dansjobb på länge och som nu kämpar för att få ett jobb i ensemblen. Nåt som regissören och hennes ex Zack (Rennie Mirro) inte är helt förtjust i, för honom är hon ju fortfarande stjärnan. Zach är inte så mycket på scenen, men hans närvaro vilar hela tiden över föreställning och Rennie gör honom både tuff, tydlig och känslosam på samma gång. I övrigt imponerar alla stort men lite extra fångades jag av Lisa Stadell, Sienna Sebek, Ellen Lindblad, Mercedesz Csampai, Kitty Chan och Albin Lindén.

Men återigen det här är verkligen en ensemblehyllning vilket eskalerar i det magnifika slutnumret, där alla inklusive Rennie Mirro gör en strålande glittrande One. Tiomannaorkestern på scen, Margareta Julles supersnygga kläder och varenda benspark och hattlyftning sitter där den ska. Här utkristalliseras resultatet av dansarnas talang, krossade drömmar och hårt arbete som för publiken bara ser flärdfullt och lyxigt ut. Läckert, magiskt, proffsigt och mäktigt i allra bästa Broadwayklassen!

Hatten av för alla och Roine Söderlundh är verkligen ett koreografiskt geni!

Peter Pan Går Åt Helvete! Premiär, 19 januari, Cirkus, Stockholm

Peter Pan Går Åt Helvete! är skriven av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Herny Shields och sattes upp i London första gången 2013 och den ska sättas upp på Broadway i mars i år. Superproffsige Edward af Sillén har både översatt och regisserat den här uppsättningen med några av Sveriges främsta komiska skådespelare som Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Per Andersson, David Batra, Clara Henry och Anton Lundqvist. I den här pjäsen så får de verkligen briljera med sina talanger och sina komiska uttryck när de ska spela amatörteatersällskapet Thalia. Att spela amatör när man är proffs måste verkligen vara en utmaning. Thalia ska sätta upp sin största pjäs någonsin, den om Peter Pan. Allting som kan gå fel går fel, men de ger inte upp utan fortsätter att spela pjäen trots scenskräck, missade repliker, kulisser som rasar och tekniken fallerar gång på gång. Skådespelarna har verkligen utmaningar utöver det vanlig t ex Anton Lundqvist (Peter Pan) som flyger omkring åt alla möjliga håll, upp och ner och rakt in i diverse kulisser. Det blir nog ett och annat blåmärke efter den här föreställningen. Det här är en pjäs där kulisserna och tekniken har en väldigt speciell roll och arbetet bakom dem förtjänar en stor eloge.

Jag brukar vara rätt svårflörtad när det kommer till komedier men här har de verkligen lyckats med att få in så många olika komiska grepp så även mina skrattmuskler fick ordentlig motion. Många bra överrasknings moment som lockar till skratt, men det finns även tillfällen där det blir lite för mycket buskis och där skämten dras ut på för länge. Det skrattas ordentligt i publiken vilket smittar av sig. Ett gott skratt förlänger livet och efter den här kvällen lever nog alla som var där lite längre!

Peter Pan Går Åt Helvete spelas till den 26 februari på Cirkus och sen drar den ut på turné runt om i landet och avslutas i Göteborg den 14 maj. Biljetter kan köpas här:

/https://www.peterpan.se/

Pressbild Jonas Persson

Konsert, musikal, teater och bio 2023

Musikal

  1. Hair, genrep 27 januari, Göta Lejon, Stockholm
  2. A Chorus Line, genrep 26 januari, Stadsteatern, Stockholm

Konsert

  1. Jill Johnson, Simply the Best, 7 januari, Cirkus, Stockholm

Teater

  1. Peter Pan Går Åt Helvete!, premiär, 19 januari, Cirkus, Stockholm

Bio

  1. A man called Otto, specialvisning med Fredrik Backman, 15 januari, Rigoletto, Stockholm

Jill Johnson, Simply the Best, 7 januari, Cirkus, Stockholm

Jill Johnson fyller 50 år i år och firar med en show med start på Cirkus i Stockholm. Showen börjar väldigt avskalat och enkelt, Jill och en gitarr men i glittrig klänning så den lyxiga showkänslan finns där från start. Finstämt och personligt prat om hur hon själv började som väldigt ung, men hur det var svårt att nu när hon är mamma att släppa taget när dottern Havanna vilja börja plugga i USA. En introduktion som övergår i en fin duett där dottern sjunger med på film. Sen öppnas draperiet upp och bandet blir synligt och showen börjar övergå till det mer storslagna och lyxiga som genomsyrar hela showen.

Jill visar i den här showen att hon med sin kraftfulla röst är lika bekväm i country, rock, pop som svängig storband. Jills egna låtar blandas med covers som Jolene, Bort To Run, I never promised you a rose garden, Thats life, Crazy little thing called love, For once in my life, Purpel Rain, Forever young och hennes fina tolkning av Tommy Nilssons Öppna din dörr. En låt som i Jills tappning heter Open your heart. Finstämt eller fullt ös, Jill behärskar båda.

Det är lyxigt, storslaget och snyggt. Jills röst bärs fram och lyfts av de fantastiska musikerna under ledning av Stefan Brunzell. Det blir så läckert när blåssektionen kommer in och tar i för fullt i t ex That’s life.

Jill har jobbat med många andra artister och det var väldigt fint att hon lyfte fram sina duettpartners när namnen projicerades på draperiet inför den fina duett med Sara Niklasson, som också är en av musikerna i bandet.

Det är härligt att se hur självsäker och proffsig Jill är. Små missöden på scenen tas med ett leende.

Det här är en fulländad show och jag kan verkligen rekommendera den!

En stilla jul – Anders Ekborg, gästartist Gunilla Backman, 22 december, Gustav Wasas kyrka, Stockholm

Julen står för dörren och då är det så underbart att få bege sig in i Gustav Wasas kyrka för en stund att landa och komma ner i varv för när Anders Ekborg tänder ljusen i kandelabern och börjar sjunga Nu tändas tusen juleljus så infinner sig stillhet, lugn och ro. Publiken omfamnas av värmen från ljusen och Anders underbara stämma som så fint lyfts fram av de fantastiska musikerna Bengt Magnusson, Stefan Nilsson, Adita Stålhammer och Thomas Bergkvist. Kyrkan omsveps i omväxlande rött och blått ljus och takvalvet fylls av ljusprickar likt stjärnor på himlen, och det är så stämningsfullt.

Det här är en konster som blivit en tradition för många och likt många jultraditioner vill man höra samma låtar, samtidigt som man ändå vill ha något nytt. Förutom att Little Drummer Boy inte var med så är jag väldigt nöjd med låtvalet. Det fina Stevie Wonder julmedleyt är ett av mina favoriter, där man verkligen hoppas att önskan i Someday at Christmas snart slår in så vi får en bättre värld. Adeles Million Years Ago var lika underbar i år som förra året. O helga natt blir så praktfull när den sjungs i en kyrka. För att inte tala om Hallelujah som var så stämningsfullt arrangerad och där Anders verkligen kunde briljera med sina röstresurser. Gunilla Backmans Tusen Strålar är en rätt ny julsång som klingar så fint. Hennes tolkning av Gabriellas sång är stark och känslosam och som alltid blir den lite extra magisk när Stefan Nilsson spelar pianot.

Anders och Gunillas röster gifter sig väldigt bra i duetterna och konserten avslutas med duetter i The Prayer och Jul Jul Strålande Jul, vackert och traditionellt.

Det här är sista konserten på den här turnén men traditioner kan ju inte brytas så nog kan vi väl hoppas på att En Stilla Jul är tillbaka nästa år. Så håll utkik!

Snö och Marschaller – Helen Sjöholm och Anna Stadling, 7 december, Göta Lejon, Stockholm

Helen Sjöholm och Anna Stadling har känt varandra i 40 år och firar det med en ny julskiva och turné. Det här är en lugn och finstämd julkonsert där vi bjuds på låtarna från nya skivan och lite annat också. En härlig blandning av välkända julsånger som Maybe this Christmas och In the bleak midwinter med fina nyskrivna svenska texter, nyskrivna jullåtar av och traditionella sånger som O helga och Nu tändas tusen juleljus. Otroligt stämningsfullt och tonsäkert framfört av Helen och Anna tillsammans med sina duktiga musiker. Helen Sjöholm har en inlevelseförmåga som få när hon sjunger med sin fantastiska röst. En julkonsert där man får komma ner i varv, njuta och för en stund släppa måsten och problem.

The High Society – Christmas is coming, 1 december, Dansens hus, Stockholm

Vilken underbar härlig glädjefylld julkonsert som vi bjöds på ikväll! Helt enkelt bästa starten på december som tänkas kan. Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro utstrålar sån glädje och musikalitet i allt de gör och lägg på ett lager med jul så blir det bara helt magiskt. Arrangemangen är superbra och även om det bara är ett femmannaband de har med sig den här gången så ger det känslan av storband emellanåt och det låter otroligt bra. Musikerna är fantastiska. Snyggt, läckert, juligt och helt underbar. Det finns bara superlativ att ge den här konserten. Det är så proffsigt, spontant och familjärt på en och samma gång. Mellansnacket glider iväg ibland men det höjer ju bara den underbara stämningen.
Kvällens kvinnliga gästartist var Jannice och hon faller väl in med killarna. En grön smällkaramell som lyser upp scenen.

Sen några år är det ju en tradition att High Society gör Vegas på Vitan i parkteaterns regi varje sommar och min julönskan är att Christmas is coming återkommer varje år. Fyra utsålda konserter på Dansens hus borde väl visa att det inte bara är jag som ser det här som en ny jultradition!

Finns några biljetter kvar till konserten den 3 december, se till att knip dem för det här vill ni inte missa!!

Emil – Vinter i Lönneberga, 27 november, Intiman, Stockholm

Årets vinterfamiljeförställning är Vinter i Lönneberga och det blir julfirande, stora tabberaset i Katthult och slädfärden i snöstormen för Emil och Alfred. De vintriga delarna i berättelserna om Emil i Lönneberga är välbekanta för alla. Men det är också de lite mörkare berättelserna i Emil. Det är inte några roliga hyss där Emil blir jagad till snickerboa utan här handlar det om vargar, varulvar och fattighjonen i akt ett och Alfred med blodförgiftningen i akt två. Lite skrämmande kan det nog upplevas för de minsta i publiken, särskilt när Emil kämpade i snöstormen för att få Alfred till doktorn. Men allt slutar ju gott och det avslutas med ett härligt och glatt sång- och dansnummer av hela ensemblen.

En väl samspelad ensemble där alla gestaltade sina roller med värme och inlevelse. Riktigt imponerad blev jag av Erik Frisberg (Alfred) som sjöng Fattig Bonndräng med säker stämma, ordentlig inlevelse och som gick rakt in i hjärtat.

Kostym och scenografi gav rätt tidsanda och det kändes vintrigt och härligt, dock inte så juligt för julgranen försvann snabbt och sen var köket tillbaka till vardag igen. Kanske lite för mycket snurrande på dekoren som på ena sidan var kök och på andra sidan utsida. Som helhet kändes det som om vi var på Lönneberga i sann Astrid Lindgren anda.

Vinter i Lönneberga spelas fram till den 7 januari och är en familjeföreställning som hela familjen har behållning av.