Bedlam, Reading, 19 mars, Playhouse Teater

Har ni inte varit på någon Reading på Playhouse Teater kan jag verkligen rekommendera det. Ett ypperligt tillfälle att få ta del av en nyskriven pjäs som framförs på engelska av skådespelarna. De repeterar bara samma dag och sen läser/spelar de upp pjäsen som en radioteater med publik. Pjäserna är oftast väldigt nya och har bara spelats i New York eller i London. Kvällens pjäs Bedlam av Zayd Dohrn är till och med så ny att den hittills bara har uppförts som readings på några ställen.

Bedlam handlar om Sam (Lukas Larsson) som under en resa på tunnelbanan blir vittne till hur den hemlöse Kevin (Antonio Tengroth) blir misshandlad av ett pojkgäng. Sam tar med sig Kevin hem för att plåstra om honom och för att ge honom någonstans att bo över natten. Sam är en kille med psykiska problem och upplever världen och människorna runt honom på lite andra sätt än andra. För honom är han och Kevin redan vänner, till och med bästa vänner. Hans vän Deanne (Karoline Furberg) och hennes kompis Lily (Amelia Clay) kommer förbi på kvällen innan de ska gå ute på stan och de är lite förvånade att Sam har en kompis hos sig för Sam har inte några vänner. Men Lily blir intresserad av Kevin så de blir kvar och festar med killarna. Sam berättar för Deanne hur han och Kevin träffades och även om Deanne tycker att Sam handlat rätt som tagit hand om Kevin är hon inte lika säker på att det är helt ofarligt att låta honom bo kvar. Även Lily blir tveksam till Kevin när hon några dagar senare får veta att han är hemlös. Sams överbeskyddande mamma Hannah (Erika Dittmer) kommer förbi när Sam inte har hört av sig och blir först överförtjust när hon ser att Sam har besök, hon tror till och med att de har ett förhållande vilket gör henne överlycklig. Kan det vara därför som hennes son varit så vilsen? Men när Deanne berättar för henne om vem Kevin är så blir hon än mer orolig. Men Sam upplever det här som det bästa som har hänt honom och han gör allt han kan för att hjälpa Kevin, han vill ta hand om honom och hjälpa till att ordna jobb. Han förstår inte alls varför alla andra är så oroliga.

Playhouse är väldigt bra på att rollbesätta och med Lukas Larsson som Sam så har de verkligen träffat mitt i prick. Har varit på en del readings och skådespelarna brukar alltid vara duktiga, men jag har aldrig sett någon gå så mycket in i sin karaktär som Lukas gör. Sam är en person med psykiska besvär, hyperaktiv och med diverse olika fysiska ryckningar. Lukas har en intensitet som man blir helt fascinerad av. Han hoppar upp och ner på stolen, har ögonryckningar, ryckningar i händerna, trummar med fötterna, ja han använder precis hela kroppen hela tiden. Och blickar som far fram och tillbaka. Replikerna levereras med en säkerhet som om han hade spelat Sam i månader. Så imponerande att han kan leverera på det här sättet på så kort tid. Totalt knockad av hans inlevelse och närvaro. Scenen när han och Antonio Tengroth rappar var för härlig. Karoline Furberg får fram många nyanser i Deanne. Amelia Clay är härlig som den levnadsglada Lily. Erika Dittmer gestaltar Hannah med stor känsla och inlevelse när hon pendlar mellan att vara glad och lättad när hon tror att sonen äntligen har hittat någon han är kär i till att bli den oroliga överbeskyddande mamman som utstuderat gör vad hon kan för att skydda sonen från den där suspekte Kevin. Men Lukas Larsson äger verkligen scenen och det är fantastiskt att se det i en reading. Hur bra skulle han inte vara i den här rollen om den sattes upp på riktigt? Är det någon reading jag har varit sugen att se uppsatt fullt ut så är det Bedlam just för att Lukas är så otroligt bra och övertygande som Sam.

Bedlam är en av de roligaste readings jag varit på. Rappa och roliga repliker, även om det finns ett allvar i bakgrunden med fördomar och hur vi ser på personer vi inte känner. Även skådespelarna hade väldigt kul under pjäsen, flera spontana skratt och mycket leenden när de iakttog varandra.

Frågan är nu om Playhouse ska bli den första teater som sätter upp Bedlam som en pjäs? Ja det får tiden utvisa.

Nästa reading är Downstate den 9 april.

https://www.playhouseteater.se/downstate-9-april.aspx

 

Från Broadway till Duvemåla, Vårturné 2019, 17 mars, Linköping Konsert och Kongress

Från Broadway till Duvemåla rullar vidare genom Sverige med en ny Vårturné som hade premiär den 15 mars i Eskilstuna. Så eftermiddagens konsert i Linköping är tredje stoppet. Det som är kul med Från Broadway till Duvemåla är att trots att de inte har de största musikalartisterna med så blir det utsålt i stort sett överallt. Det är ju för att folk älskar musikal! Och bra musikallåtar behöver inte affischnamn utan väldigt bra musikalartister. Det är ju precis som när man går på musikal i London, man går för att se en bra musikal och vem som är med är inte så viktigt, förutom då Niklas eller någon annan svensk är med förstås. Med i år är Victoria Tocca som är kvinnan som drog i gång det hela, kvar från förra året Laila Adèle, Malena Tuvung och Niklas Asknergård samt nytillskottet Joachim Bergström som många kan känna igen från High Society där han sjunger med Karl Dyall och Rennie Mirro. Verkligen ett gäng med riktigt bra röster, härlig scennärvaro och som kan konsten att leva sig in i en låt. Kören JoyVoice var med och förstärkte upp där det behövdes körinsatser. För musiken står ett litet band med väldigt bra musiker, Conrad Boqvist, Fredrik Bergström och Magnus Eugenson under ledning av Carina E Nilsson.

Föreställningen är ca 2.5 timme med en paus. I vanliga fall gillar jag inte pauser men nu var det tur att den fanns där för redan i öppningsnumret Circle of Life så klämmer Laila i med full kraft men så när Joachim och Niklas ska sjunga sin solopartier så hörs knappt ingenting. Ljudet ville sig inte riktigt i de stora ensemblenumren under första akten. Så i pausen gick jag och pratade med ljudteknikern och de började kolla högtalare och var in bakom scenen och vilken skillnad det blev sen. Då hördes alla röster, texterna och det blev så där härligt storslaget som det blir när fem fantastiska sångare klämmer i för fullt tillsammans.

Det finns ju en sån mängd med underbara musikallåtar och det är ju svårt att välja. När vissa artister står på scen så är ju också några låtar givna. Det måste ju bli lite Phantom of the Opera när både Niklas och Victoria är med eftersom de spelat Raoul och Christine. Niklas fick också briljera med sina klassiker som Guldet blev till sand, Why God Why (på svenska) och så hans underbara version av Feeling good. Och har man Malena Tuvung med så måste man ju bara få höra henne sjunga Memories eftersom hon spelat Grizabella i Cats. Men de blandade bra nya låtar och andra musikallåtar de inte haft med tidigare. Laila har en sån power i rösten och hon är helt perfekt i låtar som This is me från The Greatest Showman eller Fame där hon får trycka på för fullt. Joachim och Malena gjorde en makalöst vacker Shallow, så mycket känsla. Victoria berörde otroligt mycket när hon sjöng en av mina ABBA favoriter Slipping through my fingers i Niklas Stömstedts fina svenska översättning ”Vem kan ha en solkatt i en bur”. Så fint och avskalat med bara Victorias rena klara röst och Carina E Nilsson pianospel. Joachim fick till ett härligt sväng i Luck be A Lady. Blandningen av gammalt, nytt, ballader och svängiga låtar, solosånger och ensemblenummer ger en perfekt helhet. Helheten förstärks också av att man inte sparar på klädbytena. En lång rad fina klänningar som krönts av de helt makalöst vackra klänningarna av Frida Jonsvens.

På väg ut från konsertsalen så hörda jag bara idel lovord över hur bra alla var och många kommer säkert att komma tillbaka nästa gång det är dags för Från Broadway till Duvemåla. Eller rent av köpa biljetter till konserten i Dalhalla eller i en annan stad. Själv har jag biljetter bokade till Sund Nergården som är ett litet paradis på jorden, ett Dalhalla i miniatyr och till Cirkus i höst. Då med Alexander Lycke istället för Joachim. Finns ju hur många duktiga musikalartister som helst att plocka fram.

Biljetter kan köpas via:

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

 

 

Ashes to Ashes, 9 mars, Olympiateatern, Stockholm

Ashes to Ashes är en pjäs sktiven av Harold Pinter. Rebecca och Devlin befinner sig i ett hus på landet. Devlin ställer en massa frågor för att få Rebecca att minnas obehagliga saker från sitt förflutna. Vi får vissa fragment om vad som har hänt i Rebeccas liv. En man som hon haft en relation med som har varit hårdhänt mot henne men som hon vill se som att han varit förälskad i henne. Rebecca beskriver honom som en man som jobbade på en resebyrå och ett av hans uppdrag var att gå till tågstationen och ut på perrongen för att slita bebisar från sina mödrar när de skulle resa och hon beskriver de här scenerna med stor trovärdighet. Så småningom kommer det fram att en av kvinnorna är Rebecca själv.

Rebecca spelas av Louise Ryme och Devlin av Pontus Olgrim. Spelet mellan dem är väldigt bra. Pontus växlar mellan att vara sympatisk och intresserad till att bli hård och obehaglig. Louises skildrar den sköra och traumatiserade Rebecca på ett sätt som berör och man blir gripen av hennes öde. Från start blir man fascinerad och indragen i handlingen och man väntar med stor spänning på att få veta vad som har hänt i Rebeccas liv. Men även på att få fram vad det är för relation som det är mellan Louise och Devlin som inte är helt tydlig.

Pjäsen är en enaktare på ca 50 minuter och framförs på engelska och om man som jag gillar brittisk engelska så är det här ett gyllene tillfälle att få se en Pinterpjäs framförd på bästa ”Queens English”, en språklig njutning.

Ashes to Ashes sätts upp av Polareclipsetheatre på Olympiateatern. Olympiateatern är en liten mysig teater i en källarlokal nära Odenplan. Det finns en liten bar och innan föreställningen kan man slå sig ner i en mysig lounge inredd med soffor och skivhyllor runt omkring vilket ger en hemtrevlig atmosfär.

Ashes to Ashes spelas till den 23 mars.

https://www.polareclipsetheatre.com/

http://www.olympiateatern.se/ashes-ot-ashes/

Big Fish, 8 mars, Uppsala Stadsteater

Big Fish är en relativt ny musikal med text och musik av Andrew Lippa. Jag får erkänna att jag inte hade någon direkt koll på den förrän jag såg att den skulle ha Skandinavienpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Den sattes upp första gången i Chicago 2013 för att sedan gå på Broadway samma år. Musikalen är baserad på romanen Big Fish av Daniel Wallace från 1998 och filmen av John August som Tim Burton regisserade 2003. Har man sett någon film som Tim Burton regisserar så kan man se att musikalen är inspirerade med de udda karaktärerna och färgskalan som för tankarna även till t ex Charlie och Chokladfabriken. Men jag fick även en viss känsla av The Greatest Showman med cirkusartister, udda figurer som t ex skäggiga damen och en jätte. Musikalen genomsyras av en positiv och glad känsla som att man kan bli sin egen hjälte genom att låta fantasin löpa fritt och att man inte ska se bakåt utan man kan börja om. Musiken av Andrew Lippa är verkligen glad och positiv och ger en härlig feelgood känsla. Samma känsla förmedlar texterna som är översatta av Adde Malmberg.

Big Fish handlar om Will Bloom som börjar bli trött på att höra på sin pappa Edward  Blooms skrönor och berättelser från sitt liv. För inte kan det vara så att hans pappa har träffat häxor, jättar och andra konstiga figurer. Det som han som pojke tyckte var lite spännande historier börjar bli så tjatigt och jobbigt att han ber sin pappa att inte hålla något tal på det stundande bröllopet. Men pappan kan inte hålla sig och det blir en stark klyfta mellan dem. Men när fadern blir sjuk återvänder Will hem med sin gravida fru. Will vill absolut ta reda på vem pappan egentligen var och börjar leta runt i papper och hittar något som han inte förväntat sig och han ser på sin far med andra ögon. När han själv sedan får sin son så fortsätter berättar även han fantastiska historier för sin son. Cirkeln är sluten.

Handlingen flyttar sig fram och tillbaka i tiden och man har två personer som spelar Will respektive Edward. Den unge Edward spelas av Daniel Engman och den äldre av Gustav Levin. Den vuxne Will spelas av Lucas Krüger och pojken av Oskar Laier. Växlingen mellan nutid och dåtid flyter på väldigt bra och tillbaka blickarna känns helt naturligt. Och för att man inte ska fundera på vem som är vem så har kostymören löst det på genom att de bär tröjor i amerikansk collagestil med W eller E som emblem. Genomgående är det väldigt fina och roliga kostymer som lyfter känslan av fantasi och magi i berättelserna. Lite mer nertonat och vardagligt i de ”vanliga” karaktärerna. Scenografin är också väldigt bra och känns påkostad. Det är en bra rollbesättning överlag. Daniel Engman är helt fantastisk som Edward Jr. Daniel är en av våra bästa musikalartister och har spelat i många musikaler, men här i rollen som Edward Jr får han mer utrymme och det är jag bara tacksam för. Daniel har en röst med en klang med ett djup som är mjuk och behaglig på samma gång. Det är en ren njutning att höra honom sjunga och se honom agera.

Som helhet är det här en färgsprakande härligt glad och positiv musikal och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den nu i vår!

https://tix.se/sv/uppsala/buyingflow/tickets/1243

Ingripandet, publikgenomdrag, 5 mars, Riksteatern, Hallunda

Ingripandet (An Intervention) är en dramakomedi skriven av Mike Bartlett som också bland annat skrivit Bull som Stadsteatern satte upp för något år sedan och Doktor Foster som nyligen gick på tv.

Ingripandet handlar om två vänner som lärt känna varandra i vuxen ålder men som blivit rätt tighta. Den ena anser att de är bästisar men den andra har lite fler vänner och är inte riktigt lika bekväm med bästistanken. Han har nyligen träffat en tjej som han är tillsammans med och det här uppskattas inte av av kompisen. Inte heller att de har olika syn på invasionen i Irak. Den ena av dem har tendenser att dricka för mycket och vännen är lite orolig för att han håller på och blir alkoholist. De här saker ställer vänskapen på sin spets. Hur hanterar man att man helt plötsligt står på var sin sida politiskt sett? Vad gör man när ens vän börjar få problem med spriten? Hur hanterar man att vännen har mindre tid att ses för han har skaffat sig flickvän? En flickvän som man dessutom inte tycker om?

Medans jag såg pjäsen kom jag på mig själv att tycka olika om den beroende på vilket perspektiv jag hade när jag tittade på den. Killarna kan upplevas som patetiska och att vänskapen lite är en vänskap i brist på något bättre och när man väl hittar något bättre så släpper man det. Eller så är det en ärlig vänskap som är så stark att den håller för olika prövningar och som man vet finns där när man väl behöver den. Oavsett vilket så är det dock en vänskap som inte är helt balanserad vännerna emellan. Flera händelser kunde man känna igen sig i eller som man sett andra bete sig. Pjäsen är skriven på ett sånt sätt att rollerna kan ha vilket kön och ålder som helst och i originaluppsättningen spelades rollerna av en tjej och en kille. Så dynamiken i vänskapen blir nog olika beroende på om det är samma kön eller olika. Men konflikterna i vänskapen kan nog uppstå oavsett kön och ålder och kan därför vara intressant för alla att se.

Vännerna spelas av Per Burell och Pelle Grytt och för regin står Victor Molino Sanchez. Jag tycker de lyckas väl med att få fram det komplexa i en sån här typ av vänskap. Per Burell är lite mer överlägsen och sval in sin rollkaraktär medan Pelle Grytts karaktär spelar ut hela sitt känsloregister.

Det här var ett publikgenomdrag jag såg och det innebär att den är inte helt klar. Texten satt inte helt men det är sånt som händer. Scenografin bestod av lite möbler, en plast låda med sprit- och vinflaskor och en ram som markerade rummet de var i. Den var tredelad på djupet och kunde öppnas upp på djupet med hjälp av skärmar. Det var rätt snyggt och blev en bra effekt när de var på galleri och den ena vännen fick nog av den andre, då fälldes den ena skärmen ner så han sakta försvann på ”fel sida” skärmen. Det var ett rätt starkt ljust neonljus på ramen som slog lite jobbigt i publiken vid några tillfällen, men överlag gav ramen en bra och enkel effekt som dock ibland tog lite lång tid. Den skulle nog tjäna på att få till skärmarna något snabbare och att tighta till texten lite för nu blev det lite paus ibland vilket gjorde att tempot tappades för en kort stund.

Ingripandet har premiär den 10 mars i Vadstena och spelas sedan runt om i Sverige.

Foto, pressbild. Sören Vilks

Ringaren i Notre Dame, 2 mars, Göteborgsoperan, Göteborg

När man ska skriva om något som är så bra som Ringaren i Notre Dame är så är det jättesvårt att veta vad man ska börja skriva om. Har hört så mycket bra om den här musikalen så förväntningarna var rätt högt ställda och allt och mer därtill infriades verkligen.

Redan när jag kom in salongen och såg dekoren fick jag en känsla av att det här kommer att bli häftigt och maffigt. Benjamin La Cours scenografi och ljusdesign och videodesignen som han gjort med Jakob Bønsdorff Eriksen är bland det mäktigaste och häftigaste jag har sett i en musikal. Det känns verkligen som man befinner sig inne i Notre Dame och uppe i klocktornet och ute på gatorna i Paris. De har verkligen utnyttjat hela scenen så man känner sig helt omsluten av och mitt inne i handlingen även när man sitter på rad 10 på parketten. Det är otroligt häftigt när man förflyttas upp och ner i Notre Dame, det verkligen känns och ger en 3D-känsla när det även känns som stolarna skakar till. Och när Quasimodo ringer i klockan projiceras en stor klocka bakom honom som man upplever att den svänger fram och tillbaka över scenen fast det bara är en film, vilket förstärks av de mindre klockorna som svänger fram och tillbaka på scenen. Det är en Disneymusikal och det känns lite som att de tecknade figurerna kommer till liv för färgerna och miljöerna ger den där härliga Disneykänslan. Kostymerna av Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt är snygga och effektfulla från de grå kåporna som stenstatyerna har till de färgsprakande dräkterna som Zigenarna med Esmeralda i spetsen har. Där har man verkligen hittat rätt färgskala som ger färg men inte för mycket så det blir överdrivet glättigt. Synintrycket är storslaget!

Men hur imponerande och storslaget det här är så krävs det ju bra röster för att bära fram sångerna och musiken som är skriven av Alan Menken med text av Stephen Schwartz och översatt av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson. Det är många pampiga storslagna nummer som kräver både duktiga solister, ensemblemedlemmar, dansare, operakören och den fantastiska orkestern för att ge den kraft som behövs och här det perfekt. Ljudet är avvägt så orkestern inte överröstar sånginsatserna utan man får en helhet som imponerar stort och ger en storslagen effekt. De stora rollerna bärs alla upp av fantastiska röstinsatser.

De flesta känner nog till historien om Ringaren Quasimodo (Martin Redhe Nord) som är vanskapt med puckel och skador i ansiktet. Han blir omhändertagen som bebis av sin farbror Dom Claude Frollo (Joa Helgesson) när hans föräldrar dör. Har växer upp i klocktornet i Notre Dame där han sköter klockringningen och har aldrig lämnat kyrkan. Hans enda vänner är statyerna och allt annat som finns där upp som han talar med. Dom Claude är väldigt stäng i sin uppfostran och gör karriär inom kyrkan. Han tycker väldigt illa om zigenarna/romerna som en dag om året får vistas fritt i Paris på Narrarnas dag. Quasimodo har en dröm att få se staden och uppleva Narrarnas dag. När han får höra att det troligen är sista året som den hålls smyger han ut från Notre Dame och hamnar mitt i firandet som leds av zigenarledaren Clopin Trouillefou (Tobias Ahlsell) och blir utsedd till Narrarnas kung. När folket ser hans vanskapta kropp vänder de sig emot honom. Den som kommer till hans räddning är den vackra Esmeralda (Marscha  Songcome) som Claude till sin förskräckelse känner en stark attraktion till. Även Kapten Phoebus (Jonas Eskil Brehmer) blir förälskad i Esmeralda som besvarar hans känslor. En varm vänskap uppstår mellan Quasimodo och Esmeralda som Claude inte accepterar. Han gör allt han kan för att fördriva romerna och utnyttjar sin makt som kyrkans man. Det är ett spännande drama med många starka känslor som slutar tragiskt.

Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marscha Songcome, Tobias Ahlsell och Jonas Eskil Brehmer är helt fantastiska i sina roller och har enorma röstresurser. De får fram så mycket känslor och lyfter fram de olika karaktärsdragen i sina karaktärer. Joa Helgesson får verkligen fram den inre striden som finns hos Dom Claude. Han har så länge levt ett strikt liv och trott att han står över det mänskliga men när han inser att han älskar Esmeralda så vänds allt upp och ner. Quasimodo har hela sitt liv varit förtryckt av Dom Claude men känt att han vill och kan mer än vad han tillåts göra. Martin får fram Quasimodos utveckling från den undangömda figuren utan självförtroende till att växa och kämpa för det han vet är rätt så starkt. Marschas Emeralda är en stark kvinna som går sin egen väg och som utstrålar massa energi och känslor.

Det här är en uppsättning i världsklass och som ger så mycket intryck och man blir helt uppfylld av en. Varenda insats imponerar och det finns inte en enda svag insats någonstans. Ringaren har spelas sen i höstas och spelas bara till den 6 april. Jag är så glad att jag kom iväg för det här hade jag verkligen inte velat gå miste om. Den är utsåld resten av spelperioden men det kan gå att få tag i återbud.

 

Hugh och Nancy Många Världar, Genrep, 1 mars, Elverket, Dramaten, Stockholm

Kan inte låta bli att fundera på hur man resonerade på Dramaten när man valde att sätta upp en musikal som handlar om ett manligt geni som är extremt självupptagen, egofixerad, försummar sina barn, Liz och Mark, och ser ner på sin fru Nancy och är ständigt otrogen mot henne för han anser att de ska ha ett öppet förhållande fast han vet att hon inte vill det. Det hade väl gått an om Nancy hade varit en stark kvinna som sagt ifrån och lämnat sin man och gjort en egen strålande karriär. Men tyvärr baseras det här på en sann historia där det inte hände. Tvärtom, deras dotter Liz känner sig extremt försummad och flyr in i en värld av droger. Hugh är så självupptagen och belånar hus och bilar som han själv vill och när allt håller på och gå överstyr, ja då får han lämpligt nog en hjärtinfarkt och dör. Och där slutar historien. Vi får alltså inte veta hur det går för Nancy sen när hon äntligen blir av med sin tråkigt man. Så inte en särskilt modern historia. Bara ännu en historia om ett manligt geni som beter sig illa utan någon form av konsekvens för sitt handlande. Hugh Everett är känd för sin teori om parallella universum och det som är intressant i musikalen är hur hustrun helt plötsligt finner att hon lever i två lika universum när hon möter sig själv.

På Playhouse spelas just nu Människans hemlighet som också handlar om en känd vetenskapsman; Jacob Bronowski. Men där Jacob tydligt visar sin uppskattning för sin fru så är Hugh helt känslokall och nedvärderar sin fru. Han visar inte ens någon ånger när hans nedknarkade dotter ställer honom till väggen. Okänslig och självupptagen, vilket gör honom endimensionell och tråkig.

Det är Lars Rudolfsson som har skrivet och regisserat musikalen och den här når inte på långa vägar upp till t ex Kristina från Duvemåla som han också regisserat. Det enda de har gemensamt är att de bägge är långa. Den här är nästan tre timmar lång. Första akten är en timme så andra akten både är och känns väldigt lång. Inte alls som Kristina där tiden bara flög iväg.

Magnus Roosman spelar Hugh och han lyckas med att visa hur osympatisk Hugh är. Det samma gäller för hans vänner som är lika självupptagna som han själv. Peter Engman spelar den sliskige Arnold som gärna tafsar på Nancy som inte alls uppskattar det men som inte vågar säga ifrån. Men en av mina favoritscener är när de bägge Nancy som spelas briljant av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg hämnas på Arnold under en grillfest. Arnold tafsar som vanligt på Nancy och då kommer bägge Nancy fram och sätter sig bredvid honom. Berusad som han är tror han förstås att han ser dubbelt. Så det finns en och annan scen som lockar till skratt.

Musiken är skriven av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander och det känns mer som utfyllnad att ha gjort det här till en musikal. Tror att historien i sig kunde blivit tätare och mer intressant om man inte hade med musiken. Tyvärr har man inte tagit tillvara på att det är Helen Sjöholm som spelar Nancy för det är inte någon av låtarna där Helen får visa upp att hon är en av Sveriges bästa sångerskor. I vissa småinslag i några sånger kan man ana hennes fantastiska röst och inlevelseförmåga, men överlag är det rätt slätstruken musik och inte någon som man minns och sjunger på när man går därifrån. Helen och Vanna gör allt de kan för att få liv i den grå och trista Nancy och ingen kunde ha gjort det bättre och det är de som är behållningen. Det är när de är tillsammans som det blir intressant och kul. Det finns några scener när de bägge får visa upp sina komiska förmågor. Helen har en mimik och kroppsspråk som jag bara älskar och Vanna matchar henne bra.

Scenografin av John Engberg är väldigt bra. En öppen kub med olika rum på en vridscen som gör att det blir som ett riktigt hus man ser in i. Möblerat i bästa 70talsstil. Kläderna av Kersti Vitali Rudolfsson är också väldigt 70tal så 70tals känslan har man lyckats med. Den känslan hade vi haft även utan det ständiga rökandet. Helen och Vanna är verkligen lika som Nancy och illusionen av att det är en person har man lyckats med mycket tack vara peruk och smink av EvaMaria Holm och Mimmi Lindell.

Att jag valde att gå och sen den här musikalen var för att Helen är med i den, och även om hon är väldigt bra i den och med väldigt mycket så är känslan att jag ville se och höra mer ”Helen”. Om det bara hade varit en riktig bra Helenlåt i den så hade jag kanske känt mig nöjd. Kul att se hennes son Ruben Granditsky spela sonen Mark. Skådespelarna gör sitt bästa för att det här ska bli intressant, men materialet och musiken är inte tillräckligt bra för att det ska lyfta mer än enstaka stunder här och där.

Hugh och Nancy spelas fram till den 29 maj.

 

Bild från föreställningen/pressbild @Sören Vilks

https://www.dramaten.se/repertoar/hugh-och-nancy/

 

I mellan, Unruly Gang, Publik genomdrag, 28 februari, Riksteatern, Hallunda

I mellan är en häftig och läcker dancehallföreställning med Unruly Gang. Kvällens föreställning var ett s k publik genomdrag så det innebär att det fortfarande är under berarbetning och man testar på publiken hur det fungerar.

Unruly gang består av fem dansare med bland andra koreografen Imenella Mohamed som nyligen fick en Grammis för Årets nykomling och Ruth Roos. Imenella är vad som benämns som ”third culture kid”. Bor i Sverige, är från Somalia och pratar turkiska. Det här kommer fram i föreställningen som först inleds med en modern elektrisk tonmatta, mer läckra ljud än musik för mig. Så vävs det in svensk folkmusik till bilder av midsommarfirande som sen övergår till mer och mer afrikanska toner med bilder med afrikansk dans, hela tiden med de elektroniska tonerna i bakgrunden. Det är ingen musik jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med dansen, ljussättningen, kläderna och det blanka golvet som ibland ger en illusion av vattenspegling blir det riktigt läckert och man sugs in i takten. Dansarnas intensiva blickar fångar in publiken. I inledningen sitter dansarna på en trappa och en dansare rör sig nerför trappan som en smidig svart panter, smygande och med en blick som om det vore jakt på gång och fångar in publiken med sina blickar som pantern paralyserar sitt byte. Under den knappa timme som det pågår är man fullt fokuserad på dansarna och tiden rinner iväg snabbt. Dansarna är väl samspelta och rör sig som en enhet som ibland bryts upp och fokus är på en enskild dansare en kort stund, men fokus här är främst på hela gruppen och inte på en enskild dansare förutom i en sekvens där en dansare framför en solodans.

Gillar man dans tycker jag definitivt att man ska passa på och se den här föreställningen. Premiären är den 5 mars på Dansens hus och sen blir det turné runt om i landet.

Biljetter kan köpas här

https://www.riksteatern.se/forestallningar/i-mellan/

Hamlet, 26 februari, Dramaten, Stockholm

En av de mest kända pjäserna som finns är nog Hamlet, men vad jag vet har jag nog aldrig sett den live på scen. Det närmaste jag nog har kommit är när jag såg Rosencrantz and Guildernstern are dead som jag nog inte sett om det inte vore för att Daniel Radcliffe var med. Och i den skymtar Hamlet förbi lite grann. Hade det inte varit för att Hamlet spelades av Adam Lundgren så hade jag nog inte kommit iväg nu heller. Adam Lundgren har gjort stor succé i både Vår tid är nu och Torka aldrig tårar och därför tyckte jag det kunde vara kul att se hur han agerar live på scen. Hamlet är nog inte den enklaste rollen att ta sig an för det är väldigt mycket text att lära sig och så är det ju en roll och pjäs som många sett och har åsikter om hur den ska vara.

Eftersom jag inte sett Hamlet förut hade jag inte något att jämföra med, men alla fördomar jag hade mot Hamlet stämde ju inte alls. Sofia Jupither har regisserat och det är en otroligt bra uppsättning. Inte alls tråkig eller med jobbigt språk. Visst kan språket ibland vara lite styltigt men inte så det blir tråkigt. Tvärtom finns det många tillfällen som lockar till skratt. Hamlet är ett familjedrama där Hamlets far blir förgiftad av sin bror Claudisu. Änkan gifter snabbt om sig med Claudius vilket Hamlet självklart har svårt att acceptera. Han får i uppdrag av sin mördade fars ande att hämnas, kosta vad det kosta vill. Hamlet väljer att spela galen för att lyckas med sin plan. Han måste även försaka sin älskade Ofelia. Rosencrantz och Guildernstern är tidigare studiekamrater till Hamlet som blir tillkallade för att hålla koll på Hamlet och för att föra bort honom från Danmark till England på Claudius begäran. Med sig har de ett brev där kungen begär att Hamlet ska bli avrättad när han kommer till London. Hamlet får dock redan på det här och ordnar istället så att Rosencrantz och Guildenstern blir avrättade och själv återvänder han till Danmark. Där möts han av nyheten att hans älskade Ofelia har begått självmord. Claudius har fått höra om Hamlets återkomst och gör upp en ny plan för att mörda Hamlet i en fäktningsduell med en förgiftad värja och som backup även ha en förgiftad bägare i beredskap till Hamlet. Kan du din Hamlet så vet du hur det hela slutar i denna familjetradgedi.

Adam Lundgren är som klippt och skuren som Hamlet. Han är ju väldigt bra i sina olika tvroller men här på scen är han ett par snäpp bättre. Han levererar varenda replik perfekt. I ena stunden spelar han galen med stor övertygelse för att i nästa stund falla i en nutida kompisroll när han hänger med sina kompisar. Hans sätt att byta tonläge från det mer traditionella strikta till ett mer modernt dagligt tal förstärker hans karaktär. Hans kroppspråk är lysande och han balanserar sitt komiska kroppsspråk perfekt. Det är så lätt att det blir överdrivet och att det dras ett varv för mycket, men han håller sig på rätt sida hela tiden utan att det blir buskis. Adam imponerar väldigt mycket och det är värt att gå och se Hamlet bara för hans skull.

Hamlets stora kärlek Ofelia spelas av Karin Franz Körlof som gör en väldigt bra Ofelia. Vän och timid i första akten och galen i andra. Man känner verkligen med henne. Gerhard Hoberstorfer är sliskig och maktgalen som Claudius.

Det här är en uppsättning där man har låtit skådespeleriet stå i centrum. Scenografin är enkel med en stor trappa över hela scenen som fungerar väldigt bra i all sin enkelhet. Kläderna är nutida vilket förstärker känslan av att det är en tidlös historia i grunden. Ljussättningen är bra och det är läckert med röken som kommer då och då i olika scener.

Hamlet kommer att spelas till den 19 april och om du ska se Hamlet någon gång så är det nog nu. Adam är oförglömlig som Hamlet! Dessutom är ju Dramatens stora scen underbart vacker och det är en njutning i sig att se något i dessa vackra lokaler.

 

https://www.dramaten.se/repertoar/hamlet/?gclid=EAIaIQobChMI35C8jbDf4AIVBcYYCh10hQiuEAAYASAAEgIAaPD_BwE

 

 

 

 

Ghost, sista föreställningen, 23 februari, China Teatern, Stockholm

Allra första gången jag såg musikalen Ghost var den 15 december 2011 i London. Älskade den. Såg den ytterligare en gång i London innan de lades ner. Här i Stockholm blir et 5 gången gilt nu med den sista föreställningen innan ridån går ner för gott för den här underbara uppsättningen på China Teatern. Men den bistra sanningen är ju att musikaler kan inte gå hur länge som helst i Sverige för det finns inte så mycket publik och sen även om vi älskar en musikal vill vi ju gärna se något annat också. Så då behöver det bytas ut efter ett tag. Men när det är så bra som Ghost är så passar man ju på att gå några gånger….

Får nog säga att den här sista föreställningen är den bästa jag sett av de fem jag sett här på China Teatern och man ska ju sluta på topp. Peter Johansson (Sam) och Bruno Mitsogiannis (Carl) är ju helt fantastiska i sina roller. Bruno växlar så bra från att vara den trevlige kompisen till att bli den onde, samtidigt som man lider med honom och hans samvetskval för vad han har gjort. Det gör ont i hjärtat när Peter sjunger med så mycket förtvivlan över allt han mist.  Gladys del Pilar är minst i klass med Whoopi Goldberg och sjunger ju helt makalöst bra. Hon äger scenen. Maria Lucia (Molly) sjunger med så mycket smärta och har en otrolig kraft i sin röst. Fortfarande är det lite för mycket brytning när hon talar vilket tyvärr är lite störande. Som tur är märks det absolut inte att hon är danska när hon sjunger, då njuter jag för fullt.

Uppsättningen här på China skiljer sig mycket åt från originalet i London och de är så olika så det blir olika musikaler, samma handling och underbara musik, men scenografin och koreografin är helt annorlunda. Älskar bägge och kan inte säga vilken som är bäst. Imponeras varje gång av de häftiga spökdansarna som har perfekt kroppskontroll och får det att se så enkelt ut. Men i London steppade spökena och jag är ju lite svag för stepp. Scenografin var mer modern i London, här känns det mer hemtrevligt. Men gillar tekniken med projekterade bakgrunder för att vi ska förflyttas i handlingen.

Ensemblen här i Stockholm är så bra sammansatt, Sanna Martin, Alexander Larsson och alla andra underbara musikalartister som gör så många småroller.

Det kändes verkligen vemodigt att det här kanske är sista gången någonsin som jag ser den här musikalen. Så länge den inte hade satts upp i Sverige fanns ju alltid hoppet att den skulle sättas upp. Men det finns så många andra fantastiska musikaler som ännu inte spelats och andra som inte spelats på ett tag så det lär nog dröja innan någon annan sätter upp den.

Stort tack till alla som har varit med på scenen och bakom och runt omkring och för att ni satte upp en av mina favoritmusikaler!

I höst blir det ”En värsting till syster” på China Teatern. rCasten till den har inte släppts än, men jag en kanske inte alltför avancerad gissning är att vi får se Gladys på scenen igen? Och säkert flera från ensemblen också. Peter och Bruno ska ut på egen konsertturné med Matilda. Biljett är självklart redan köpt!

[