Stjärnjul XXVII med Peter Johansson, Gunilla Backman och Samuel Ljungblad, 7 december, Hovet

27 året för Stjärnjul och i år har man bytt arena från Filadelfiakyrkan till Hovet och man satsar stort med två stycken West End stjärnor Peter Johansson och Gunilla Backman och för godspel och soulkänslan står Samuel Ljungbladh. Konserten inleds mäktigt och kraftfullt i bästa The Greatest Showman anda med alla solister och trefaldiga väldsmästarna Rönninge Show Chorus och 40-års jubilerande The EntertainMen och den 16 person stora orkestern under ledning av Johan Landqvist på scenen och runt om och i parketten. Den starka inledningen fortsätter med Gabriellas sång vacker, finstämd och mäktig på samma gång med Gunilla som solist och bägge körerna. Peter Johansson fortsätter med en kraftfull All Rise. Körerna gör en väldigt fin version av Björn och Bennys ”Klinga Mina Klockor”.  Men sen börjar det märkas lite att Hovet trots allt är lite för stort och den där fantastiska känslan som varit på Filadelfiakyrkan när man i publiken upplever att man är omsluten av alla röster och har en närhet så man ser varenda ansiktsuttryck och sångarglädje hos de enskilda sångarna går förlorad här. Istället för den varma, personliga och intima känslan blir det en högprofessionell men mer opersonlig känsla som infinner sig och de når inte riktigt ut till publiken på samma sätt när det bara är körerna på scenen. Särskilt märktes det i det svenska julmedleyt som är snyggt sammansatt och där alla sångare har placerats ut runt parketten och i gångarna på läktarsektionerna. Men även om sångarna är spridda runt om i hovet kommer ljudet bara från scenen och det tillsammans med att sångarna står riktade mot scenen gör att det tyvärr ger en känsla av att sången är inspelad och man lyssnar på radio. Jättebra medley av fina julsånger och proffsig sång men eftersom sångarna inte tittar på publiken tappas känslan och stämningen bort till viss del. På samma sätt faller det bra sammansatta instrumentala medleyt av julsånger med den fantastiska orkestern lite platt och som jag lite upplevde som ett pausinslag bara för att det inte nådde ut på Hovet på samma sätt som det gjort på Filadelfiakyrkan. Peter Johansson är van vid stora arenor och tar in publiken och arenan på ett annat sätt och när han är med så höjs nivån och Queens ”Somebody To Love” blir magiskt bra och kraftfull. Även Gunilla når upp till det där extra t ex i Don’t Rain on my Parade där Rain istället har blivit Snow för att få till lite extra julstämning. Samuel Ljungbladh är en mästare på gospel vilket märks när han och körerna stämmer upp i Joyful Joyful.

Som tur är har man i lokalflytten fått med sig den fina jultraditionen att bjuda både på svenska julsånger, engelsk/amerikanska och en mysig Disneymedley och självklart även O Helga Natt som Gunilla Backman fått äran att vara solist i och den blir riktigt mäktigt när körerna klämmer i för fullt. De är otroligt proffsiga i sången, fantastiska körarrangemang och jag gillar verkligen deras koreografi i många av sångerna. Men det är ju inte bara körerna som sjunger julsånger utan Gunilla och Samuel gör en härlig tolkning av en av mina favoriter ”Fairytale of New York” och Gunilla och Peter trollbinder oss med ”Have Yourself A Merry Little Christmas”. Ljussättningen oftast i rött, den enhetliga klädseln i rött, vitt och svart ger en proffsig och snygg stämning, men det blir inte samma julstämning som i tidigare stjärnjul och det är svårt i en arenalokal att få samma mysiga julstämning som i en mindre.

Rönning Show Chorus vann i år sitt tredje raka VM-guld där vinnarlåten var deras version av ”Thank You For the Music” vilket ikväll också fick bli körens grundare och dirigent Britt-Heléne Bonnedahl avskedslåt till kören och till publiken när hon nu ska sluta. Och att få vara med och se henne dirigera kören en sista gång är ju bara det en bra anledning att gå och se Stjärnjul XXVII för det är en otrolig insats hon har gjort för svensk och internationell körsång.

Årets presentatör är Anders Lundin och han har några egna sånginslag och mellansnack där det om varför julen finns var det som var mest fyndigt och lite tänkvärt.

Konserten avslutas lika mäktigt och storslaget som den började med Händels Messias-Halleluja och ”Santa Claus Is Coming To Town”.

Stjärnjul XXVII framförs två gånger den 8 december och det finns lite biljetter kvar fortfarande och gillar man julsånger, storslagna körnummer uppblandat med duktiga solister så är det ett av de bättre sätten att tillbringa andra advent 2019 på!

https://www.stockholmlive.com/events/detail/stjaernjul-xxvii

Snövit the Musical, Göta Lejon, 7 december, Stockholm

Har sett Snövit 2 gånger tidigare och senaste gången var nästan tre år sedan. Snövit The Musical bygger på Bröderna Grimms saga och det är inte Disneyversionen utan en egen version där Martin Landh har skrivit den glada, poppiga och medryckande musiken och Robert Dröse står för manus, regi och koreografi.

När Snövit (Bob Hellberg) föds dör hennes mamma och kungen (Andreas Andersson) sörjer henne i sju år innan den nya drottningen (Anna Norberg) gör entré och verkligen är den elaka styvmodern. Stackars Snövit har bara sina gosedjur att ty sig till. På sin 15e födelsedag gör hon Drottningen upprörd och den äregirige Härolden (Patrik Martinsson) får i uppdrag av Drottningen att döda Snövit. Som alla vet kan han inte göra det utan säger åt Snövit att fly ut i skogen. Långt bort i skogen hittar hon ett hus där de sju dvärgarna, som alla heter Konrad, bor och hon flyttar in. Men Drottning får veta att hon lever och förvandlar sig till en häxa för att själv döda Snövit. Hon lyckas nästan men den vackre Prins Erik (Bragi Bergsson) kommer förbi och räddar henne. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Den här versionen av Snövit är en spännande fartfylld och rolig och passar barn i olika åldrar. Under åren har jag haft med mig barn i åldrarna 3, 6 och 9 och de har alla haft olika favoritdelar och upplever den på olika sätt. Treåringen älskade de stora gosedjuren men var lite rädd när Härolden tar med sig Snövit ut i skogen för att döda henne. 6-åringen hejade på Snövit och tyckte att den elaka drottningen skulle få lära sig en läxa, men det var allt lite pinsamt när Snövit och Prins Erik pussades. 9-åringarna gillade att Prinsen spelades av någon de kände igen och tyckte den var kul.

Karaktärerna är välkända och varje uppsättning har haft olika personer i huvudrollerna. Drottningen spelades i första och andra uppsättningen av Nanne Grönvall (men jag såg hennes understudy i 2017 års uppsättning) och flera av låtarna låter väldigt mycket Nanne, men Anna Norberg (som även är producent) sjöng riktigt bra och hennes Drottning/Häxa var härligt elak och fåfäng. Just Drottningen är den karaktär som är mest intressant och som barnen älskar att tycka illa om. Anna har en härlig interaktion med barnen i publiken som buar på henne och visar att de minsann håller på Snövit. Bob Hellberg gör en  stark Snövit och det är lite så man undrar varför hon faller för den vackre men självupptagne Prins Erik. Bragi har en röst som passar bra. Härolden görs i den här uppsättningen av Patrik Martinsson som nog är den mest etablerade musikalartisten av dem alla och just nu spelar han också Prins John i Robin Hood. Patrik Martinsson har en suverän musikalröst och det är alltid lika kul att se honom i en musikal för man vet att han alltid levererar och det är inget undantag här i Snövit. Det är en bra sammansatt ensemble. Det är extra kul att de inte bara spelar på scenen utan använder sig av gångarna på parketten så skådespelarna kommer ännu närmre publiken.

Scenografin är densamma som i tidigare uppsättningar och den är fortfarande snygg och effektfull. Mest gillar jag nog skogen när Härolden ska mörda Snövit. Hela den scenen är väldigt snyggt gjort med ljussättningen, musiken är dramatisk och det är intressant att se hur Härolden tampas med sitt samvete och sina känslor. Patrik Martinsson är suveränt bra där. Även kläderna är samma och där är det Drottningen som byter till en rad olika glittriga och fina kreationer, men som slutar med en gråbrun häxkappa.

Som helhet är den en bra familjemusikal där barnen är med och skriker och tjoar från början.  Det hela avslutas med att de barn som vill får gå upp på scenen och hälsa på alla karaktärerna. Vilken fantastisk lycka för en 6-åring att få krama Snövit, Prinsen och även den elaka häxan, för i finalen har hon ju satt på sig sin finaste röda klänning. och då är hon ju vacker. Så fint av ensemblen att ta sig tid efter föreställningen och en oförglömlig stund för barnen. De visar verkligen att för Dröse/Norberg är barnen i fokus när de sätter upp en musikal och att det ska vara en helhetsupplevelse som de minns länge.

Snövit spelas på Göta Lejon lite spridda datum fram till den 26 april 2020.

 

Höjdarjullunch med Helen Sjöholm, Jacke Sjödin, Andreas Nilsson, 30 november, Katalin, Uppsala

Höjdarluncher med trion Helen Sjöholm, Jacke Sjödin och Andreas Nilsson är något man verkligen ska se till att skaffa biljetter till. Det är roligt, fyndigt, överraskande och så toppas det med en del skönsång av främst Helen. Den här omgången är temat jul så det är alltså Höjdarjullunch och jag tror aldrig jag har sett en julkonsert på det här sättet. Jacke Sjödin börjar med att berätta att när han var ute i skogen med hunden så kom han på att man kunde ju sjunga texterna till julsånger på andra melodier och det är vad den här timmes lunchunderhållning är. En lång rad kända julsånger men med sjungen på en annan känd låt och det blir bara så underbart roligt och bra! Vad sägs om Midnatt råder med melodin till Rolling Stones Satisfaction? Så fortsätter det och jultexter till Born in the USA, Queen och ja jag kommer inte ihåg melodier som de bytt ut. Allt i en rasande fart så man hinner knappt med vilka jultexter det är och till vilka låtar. O Helga Natt i dansbandstappning i helt galna dansbandskläder är hysteriskt roligt. Muikalen Julen är underbar och extra kul är det ju att regissören Ronny Danielsson sitter i publiken. Men hur galet är det inte med jultext till Fantomen på operan? Eller Helen Sjöholm som Sally Bowles i Cabaret i bästa Bob Fosse koreografi sjungandes en jultext? Och ”Vi äro musikanter” är helgalen när de kommer in i folkdräkter med olika instrument. Det är svårt att beskriva vad som egentligen händer på scenen, det bästa är verkligen att uppleva det. Galet bra, genialt och hur de kan framföra det här galna med sånt allvar är ofattbart. Hur kul har de inte haft när de har skapat det här. Helen är ju den som står mest för skönsången men hon har ju även en sån underbar komisk tajming och de är så bra tillsammans.

Även om det var fake news att Jacke Sjödin blivit valt att läsa nyhetsklockorna så skulle jag gärna höra hans underfundinga uppdaterade version en gång till. Det var så mycket roliga detaljer i den så man behöver höra den fler gånger för att kunna registrera allt. Vilken talang han har för att skriva såna texter och sättet han framför dem är minst lika bra.

Det är så värt att resa till Uppsala för att vara med om en Höjdarlunch! Ja det fanns publik ändå från Berlin som rest för att se det här. Men tyvärr är det slutsålt för den här gången där sista är den 16 december. Men håll utkik efter när den här trion dyker upp igen, eller ta en chansning att det blir något sent återbud. Fantastisk roligt!

Pippi Firar Jul, Premiär, 30 november, Intiman

För åttonde året sätter Intiman upp en Astrid Lindgrenmusikal för hela familjen lagom till jul. I år är det dags för Pippi firar jul och enligt 6-åringen jag hade med mig hade de prickat helt rätt för hon är inne i en Pippifas just nu. Scenen är julig med snö, ett träd fullt av julklappar och ett snöklätt Villavillekulla som omvandlas till skola eller Tommy och Annikas hem ibland. Scenarbetarna får möblera om för fullt i det lilla huset och det sker så snabbt och smidigt så det inte märks alls för publiken. ”De är så snabba så de trycker nog på en knapp” sa mitt sällskap och hon var väldigt imponerad av de stora pepparkakorna hos Pippi och hur fint julpyntat det var hos Tommy och Annika. 

Pippi måste vara både tacksamt och svårt att göra för alla kan ju sin Pippi och det gäller att få det rätt och att göra det för barn är nog en större utmaning för de kan ju verkligen sin Pippi. Har de sett något om och om igen så kan de minsta detalj. Första akten inleds med att Pippi (Amanda Andersson) tillsammans med den charmige Herr Nilsson (Juliette Glader) river av några av de mest kända Pippisångerna och barnen sjunger förtjust med. Sen gör Tommy (Erik Källsäter) och Annika (Fabienne Glader) entré och berättar att de ska snart få jullov. Det är ju orättvist tycker Pippi så hon går till skolan bara för att få jullov. Så hälsar Dunder-Karlsson (Mathias Jonsson) och Blom (Johnny Johansson) på för att stjäla kappsäcken. Kling (Martin Hallgren) och Klang (Ludvig Ryman) har koll på gatorna så inga bovar dyker upp. I andra akten blir det ännu mer juligt när det inleds med en julmarknad där Pryssiluskan (Anna Hallgren) försöker få in Pippi på barnhem i alla fall över julen. Tommy och Annika firar jul hemma med sina föräldrar (Anna Hallgren och Ludvig Ryman) men stackars Pippi hon har inga andra än sina djur att fira med. Ska hon få någon att fira med?

Kålle Gunnarsson regisserar och han har återigen lyckats få till en föreställning där han får barnen att agera helt naturlig och det är fart och fläkt och ett antal upprepningar som barnen älskar. En av de scener som 6-åringen pratade mest om efteråt var när Dunder-Karlsson om och om faller över farsturäcket efter att ha fått dörren slagen i huvudet. Hon skrattade så hon själv nästan trillade av stolen! Och hur kul var det inte när Pryssiluskan och Kling och Klang jagade Pippi varv efter varv på julmarknaden utan att lyckas fånga henne. Barnen i publiken lever sig verkligen in i berättelsen och skriker och tjoar och när Pippi upptäcker att hon blir ensam kvar efter ett snöbollskrig ja då skriker barnen direkt ”Tommy och Annika har gått hem och ätit mat”. Tyvärr plockar inte Pippi upp det utan hon fortsätter med sina repliker så är det något man ska jobba lite mer på så är det att vara lite flexibla på vilka publikreaktioner man får. Men Amanda Andersson var annars en härligt käck Pippi som även lyckades vara trovärdig när Pippi är känner sig ensam och helt övergiven.

Pippi firar jul är en mysig, rolig och julig teater med hög igenkänningsfaktor och den ultimata julklappen för alla Pippiälskare. 6-åringen var helnöjd med allt förutom att Lille Gubben inte var med på scenen. Hon köpte inte fullt ut att han bara fick vara ett stort gosedjur i garderoben. Perfekt för att bygga upp julstämningen inför julen med eller att dra ut på julmysigheten efter jul då den spelas till den 6 januari 2020.

 

 

All Shock Up, publikrep, 11 november, Teater Bristol, Sundbyberg

All Shock Up är en jukeboxmusikal fylld av härliga Elvislåtar och underbar 50-talsstämning. Kläderna är färgglada och hela ensemblen utstrålar så mycket energi och kärlek till musikalen att man inte kan annat än att sitta med ett leende på läpparna genom hela musikalen. En relativt banal historia om den lilla staden där borgmästaren Matilda Hyde (Mindi Lundqvist) har förbjudet dans och offentligt hånglade för det är ju omoraliskt! Inga rullande höfter här inte. Men självklart vänds det upp och ner rockkillen Chad (Carl Gyllensvärd) får problem med sin motorcykel och stannar till i staden. Hans skinnjacka och rebelliska attityd får alla unga tjejer i stan på fall och särskilt Natalie Haller (Linda Lundberg). Men för Chad är hon bara den där trevliga tjejen som mekar med motorcyklar. Men hon har en hemlig beundrar i den töntige Dennis (Erik Gummesson). Men Chad han faller pladask för den kurviga och kulturintresserade Miss Sandra (Olivia Lorenz). Om Chad får kvinnorna på fall så rör Miss Sandra upp känslor hos männen i stan. Änklingen Jim Haller (Matte Lagerwall) vaknar till liv när han ser henne första gången, vilket inte uppskattas av barägarinnan Sylvia (Elin Uvia Salas). Hon har ju själv ett gott öga till Jim. Hon som inte har kysst en man på 6 år, hon har bara skött om sin bar och dottern Lorraine (Therese Brandels). Lorraine är krockar en dag med Dean Hyde (Filip Torndal) som är hemma ett par dagar för att hälsa på sin mamma Matilda Hyde. Borgmästarinnan har en ständig följeslagare Sheriff Earl (Anders Hedlund) som motvilligt ser till att hennes moralregler efterlevs. Ja som ni nog kan förstå så blir det en rad förvecklingar i handlingen om vem som ska få vem i den här kärlekskarusellen.

De som imponerade mest på mig var tjejerna och de kvinnliga karaktärerna är de som är viljestarka och är mest intressant och det är mycket girlpower. Linda Lundbergs tuffa och kaxiga Nathalie fick mig att tänka på Lauren i Kinky Boots och den underbara scenen när hon inser att hon är kär i Charlie. Tyvärr är ju inte Chad lika sympatisk som Charlie och Nathalie kunde ju få en bättre kille än den där sliskige självgode killen. Man kan ju inte låta bli att imponeras och roas av Olivia Lorenz som Miss Sandra. Hennes kroppsspråk är så bra och scenen med henne och Natalie på museet är en av musikalens höjdpunkter. Elin Uvia Salas har en kraftfull röst och hennes Sylvia utstrålar värme och omtanke.

Under det här repet var det lite problem med ljudet men det har de säkert fixat till så att dialogen och sångtexterna kommer fram lite mer. Tyckte det var bra att man har kvar låttexterna på engelska så man känner igen dem mer och kan nynna med i texterna. Jag gillar stora dansnummer och den här musikalen bjuder på flera och Emanuel Bagge har gjort en bra koreografi i bästa 50-talstappning.

Det här är ju en musikaluppsättning som inte har samma budget som t ex Häxorna i Eastwick så man får ju se det med det i beaktande, och just därför blir jag nog ändå imponerade av allt det engagemang och entusiasm som finns i den här uppsättning. En bra orkester under ledning av Johan Mörk, West End Musical Choir och dansare och enkel men bra scenografi. De här mindre uppsättningarna behövs för att berika musikal- och teater Stockholm. Thomas Creutz och alla inblandade i den här uppsättningen kan känna sig stolta över vad de har åstadkommit och det här är en uppsättning som så väl förtjänar att i stort sett vara utsåld innan premiären den 14 november. De som har lyckats få tag i biljetter kommer att ha en trevlig kväll, med en hel del skratt och mycket glädje.

Ett fåtal biljetter finns kvar att köpa:

https://www.biljettmonster.se/biljetter_fst.asp?id=221

Pressbild använd med tillstånd av Thomas Creutz.

 

Hitsen och Hjältarna, Martin Stenmarck, 9 november, Konsert & Kongress, Linköping

Konserten inleds med att hela bandet presenteras med ett fotografi från barndomen och namnen som stavas av ett av Martins barn på samma sätt som det gjordes i Fem Myror är fler än Fyra Elefanter, så antagligen var Magnus, Brasse och Eva hans första stora hjältar. Första låten ut är en omarrangerade och rockigare ”Las Vegas” än den han tävlade med i Eurovision 2005. Det är Martins rockigare sida som är den som får mest utrymme i den här konserten där han blandar sina egna hits med hits från sina hjältar, och mitt i allt så blir det ett par jullåtar också. Kan det möjligen har varit jullåtarna som sen under natten lockade fram snöfallet över Östergötland?

Först ut av hjältarna är Alphaville och deras ”Forever Young”. Sen följer Peter Le March och ”Little Willie John”. Och vi får höra att det är den som sen inspirerade till hans egna ”7Milakliv” som kommer lite oväntat tidigt under kvällen. Men inte lika oväntat som att hans nya hjälte är den unga Billie Eilish och hennes låt ”Bad Guy” som han hörde dottern Ida spela och som han föll pladask för. Hans version av ”Bad Guy” är suveränt bra och han gör den verkligen till sin. Som en hyllning till alla sina hjältar och hitsen han gillar har han gjort en ny låt ”Jag kan inte glömma” som släpps den 10 november. Lite kul att få höra den dagen innan den släpptes. En bra poplåt a´la Martin Stenmarck där han bland annat sjunger om ”Born To Run”. Och självklart så är Bruce Springsteen en av hans hjältar direkt efter den nya låten så blir det ”Born To Run”. En av hans största idoler är Elvis och för många år sen sjöng han mycket Elvis och jag har längtat efter att få höra honom sjunga Elvis igen för han gör det så bra och Martin kan verkligen sjunga”Suspicious Minds”. Publiken älskar det! Han hade verkligen kunnat få sjunga fler Elvislåtar än de han gjorde under kvällen. En kväll där han har sjungit låtarna på sitt sätt och att han avslutar med ”My Way” faller sig helt naturligt.

Martin backas upp duktiga musiker och snygg ljussättning och fint bildspel i bakgrunden. Mellan låtarna bjuds det på små anekdoter och minnen och kvällen blir lite extra personlig eftersom några i bandet har nära och kära i publiken.

Hits och Hjältarna spelas på några ställen runt om i Sverige och avslutats i Stockholm på Rival den 11 januari 2020.

 

 

 

 

Belfast Girls, Premiär, 5 november, Teater Tre, Stockholm

Belfast Girls av Jaki McCarrick utspelas i på 1800-talet. Det är svår svält och hög fattigdom på Irland. Från England gick fångtransporter till Australien men det gick även skepp från Irland med fattiga personer som drömde om en bättre framtid någon annanstans. Löften och historier om arbeten som väntade och rika män som inte ville något annat än gifta sig gjorde att 4 000 flickor och unga kvinnor mer eller mindre frivilligt begav sig på den långa resan till andra sidan jordklotet. Flickorna kallades för ”orphan girls”. Vi får följa Sarah (Fanny Rosen), Molly (Siri Bengtén), Judith (Liv Björk Zehourou), Ellen (Tove Simonsen) och Hannah (Moa Åström) hamnar i en hörna av det stora skeppt där de sk Belfast Girls samlas. Vilka är de? Varför gör de den här resan? De har alla någon hemlighet som de inte vill ska komma fram men självklart går det inte att hålla något hemligt under en sån lång resa. Sakta får vi lära känna de olika kvinnorna och följa hur gruppen bildas och påverkas av varandra. Hur reagerar man när man får veta att en person är någon annan än den man trodde, att någon har mördat sitt eget barn eller ljugit om något annat stort? Hur förändras relationerna då?

Det är en intressant historia och den känns ju hög aktuell med alla flyktingar runt om i världen som tvingas fly eller som har det så dåligt i sitt hemland att den enda utvägen är att bege sig på en lång resa någon annanstans för att söka lyckan utan att veta om det verkligen blir så. Att lämna allt man har och inte veta vad som väntar, och det enda man vet är att man inte kommer att återvända hem igen. Och vad händer när man under resans gång inser att det inte alls är guld och gröna skogar som väntar utan troligen samma elände som det man lämnade?

Historien är intressant berättad men tempot kunde vara lite högre i första akten. Karaktärerna var lite platta och ointressant i början men växte och blev mer och mer intressanta och spänningen mellan de fem tjejerna ökade och den utlösande faktorn var när det kom fram att Molly inte alls var den de hade trott. Och när de väl ankommer till Australien och pjäsen slutar så känner man att man skulle vilja veta vad som hände med dem i det nya landet.

En av mina favoritserier när jag var liten var ”Mot Alla Vindar” och det var kul och intressant att få den här vinklingen på vad som hände ombord på ett av skeppen på väg till Australien. Så ni som gillade den serien kan jag rekommendera den här pjäsen som har verklighets bakgrund.

Pjäsen spelas till den 22 november och biljetter kan köpas här:

https://kulturbiljetter.se/evenemang/4082/belfast-girls/

 

 

 

Från Broadway till Duvemåla, 3 november, Cirkus, Stockholm

Det här var sista konserten på höstturnén 2019 av Från Broadway till Duvemåla och det är så härligt att det går så bra för det här konceptet. I stort sett utsålt var de än kommer och till Cirkus var det många andra musikalartister som kommit för att se sina fantastiska kollegor, Laila Adèle, Alexander Lycke, Jakob Stadell, Malena Tuvung och kvinnan bakom det hela Viktoria Tocca. Otroligt begåvade musikalartister med fantastiska röster och de sprider sån glädje från scenen att man bara myser, ryser och njuter av allt som händer på scenen.

Det finns så otroligt mycket bra musikallåtar och det måste vara svårt att välja bland allt och våga ta bort favoriter och plocka in nytt, men den här gången hade de ändrat om mer i programmet än tidigare och det gillade jag. Nytt, gammalt och favoriter i repris varvades om vartannat. Det märktes från första tonen när det inte var Lejonkungen som inledde utan Tonight från West Side Story. Eftersom de för varje säsong byter ut några av artisterna så blir naturligt att anpassa programmet efter de nya artisterna. Nykomlingarna Alexander Lycke och Jakob Stadell satte sin prägel på showen. Alexander är lite rockigare och bjöd på både Queenlåtar och Getsemane med stor inlevelse. Jakob Stadell gjorde en väldigt personlig Mr Bojangels och var en fantastisk duett partner till Malena Tuvung i Shallow. Är Malena med så är det ju svårt att inte låta henne sjunga Memories från Cats som hon gör så makalöst bra. Viktoria sjöng en fin och avskalad version av ”Slipping through my fingers” fint ackompanjerad av kapellmästare Carina E Nilsson. Få har sån kraft i rösten som Laila Adèle har, så imponerad varje av henne varje gång jag hör henne sjunga ”And I Am Telling You I’m Not Going” från Dreamgirls, gåshud varje gång. Men det jag älskar mest från de här konserterna är nog alla numren när de sjunger tillsammans och arrangemangen de gör. Verkligen glad att de hade med ”One Day More” från Les Miserables igen som inte var med i våras. ”This Is Me” från The Greatest Showman är ju också helt fantastisk och även ”You Will Be Found” från Dear Evan Hansen, helt magiskt tolkad av Jakob innan de andra anslöt. Och hur underbart var inte Kristina från Duvemåla-medleyt? Rysningar och gåshud när Viktoria med sån inlevelse sjöng ”Min Astrakan”. Det är ju en av världens bästa musikaler och hör ju verkligen hemma på Cirkusscenen. Tänk om någon kunde se till att det blev 25-årsfirande nästa år? Vore ju helt underbart. Och att de valt att göra Anthem som sista låt var ju inte heller helt fel. Fantastisk arrangemang med alla och så starkt och så mycket känslor. Märktes att Laila och Viktoria verkligen var rörda över att sjunga den ikväll, men så ska de ju inte heller vara med i vår och det var nog lite extra vemodigt ikväll. Även om de ändrat en hel del i programmet så fick publiken som vanligt dansa ut till tonerna av ”I had The Time Of My Life”.

Från Broadway till Duvemåla var lika bra i år som tidigare, bra musikalartister och massa härliga musikallåtar och duktiga musiker kan ju bara innebära succé och musikaleufori! Snyggt förpackat med snygga klänningar och välsittande kostymer och snyggt ljus, en perfekt helhelt.

I vår beger de sig ut igen och då ansluter Emmi Christensson och Jessice Berge istället för Laila och Viktoria. Och se har redan släppt några namn på hösten 2020 som låter väldigt lovande med Patrik Martinsson och Marsha Songcome.

Missa inte att se dem när de kommer till en stad när dig.

https://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

 

Ola Salo, It takes a fool to remains sane, 31 oktober, Hamburger Börs, Stockholm

Ola Salos krogshow har fått väldigt bra recensioner så förväntningarna var rätt höga att vi skulle få se en riktigt bra show ikväll. När jag kom till Börsen så stod det en skylt utanför med sista minuten erbjudande, 495 kr inkl 2 rätter, var ju synd att man inte visste att de hade det innan man bokade biljetten. Visserligen med viss rabatt men inte så billigt. Väl inne så möttes jag av en ombyggd entré. Garderoben hade flyttats en våning upp och ner på entréplanet var det fler fåtöljer och soffor i loungestil. Lite opraktiskt att alla som sitter på entréplanet ska behöva gå upp för att hänga av sig jackan tycker jag nog. Vi hade köpt plats på övervåningen på balkongen närmast räckte. Hamnde lite på siddelen och innan showen började så tog de bort borden och ställde dit barstolar som inte var så bekväma. Inget ryggstöd. Men först lite mat, förrätt en liten bit kall pizza på mördegsbotten med betsallad och chevrekräm till. Helt ok, men tror det hade varit godare med varm pizza. Huvudrätten var varmrökt tri-tip på kalv och rostade höstgrönsaker och potatis. Det var riktigt gott. Vi slog till på efterrätt också, som var god men chokladen var tyvärr lite besk.

20,30 började showen och det var glitter och glam och fjädrar från första början och det höll i sig hela showen. Ola Salo är ju glam-rocken personifierad. Mycket energi och snabba klädbyten till olika paljettbeströdda kreationer. I stort sett högt tempo hela showen för Ola har ju inte så många ballader att bjuda på. Men det bjöds på alla hits från The Ark tiden som ”Glamour for Glamour”, ”Echo Chambers”, ”One of Us Gonna Die Young”, ”Calleth You Cometh I”, ”The Worrying Kind”, ”It Takes A Fool To Remains Sane” och så min absoluta favorit och en av de bästa låtarnas om varit med i melodifestivalen fast utom tävlan ”Sing Me Out”. En sån där låt som bara blir glad av. Tyckte inte riktigt att han fick till mellansnacket så bra. Det roligaste var nog när han tog ett litet snack med Talmannen Andreas Norlén som var på plats i publiken och såg ut att ha en trevlig kväll.

Tyvärr var inte ljudet det bästa och dessutom onödigt högt. Eftersom vi satt på sidan så blev det väldigt starkt från ena hållet.Det spelas mycket elgitarr och då blir det extra skränigt när det är för högt ljud och ljudet inte är det bästa. Väldigt sällan som jag klagar på att det är för högt ljud. Det drar ju tyvärr ner helhetsintrycket på showen. Sammanfattningsvis en rätt skränig, energisk show med vissa snygga nummer men inte särskilt innovativa, utan det mesta har man sett förut fast inte i sån paljettig och glammig kostym. Men visst fanns det en del snygga nummer och det är ju läckert när Ola går genom silverglitter iklädd sina stora svara änglavingar till tonern av It takes a Fool To Remains Sane.

 

 

Jag kommer hem igen till jul, pressvisning, 31 okt, Grand, Stockholm

Jag var på pressvisningen den 31 oktober av filmen ”Jag kommer hem igen till jul” och det har tagit mig ett par dagar att smälta den här filmen. Det finns några riktigt bra svenska julfllmer som ”Tomten är far till alla barnen” och ”En underbar djävla jul” som handlar om att familjer samlas med sina förväntningar inför jul men det finns lite problem som man helst inte ska ta i men som kommer upp till ytan ändå när familjen samlas. I de här två filmerna har man gjort det med en stor komisk vinkling. Men ”Jag kommer hem igen till jul” är inte en julkomedi även om det finns vissa roliga inslag som är väldigt förlösande och nödvändiga för att man ska få en andhämtningspaus. Man har valt att inte skämta om de underliggande problemen och familjehemligheterna utan här får de vara så smärtsamma och berörande som de är för de personer som har upplevt dem. Filmen bygger på en idé av Peter Jöback baserad på hans uppväxt i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa och de problem som han gick igenom som barn och som har påverkat och följt honom som vuxen. Han har varit öppen om att han blev utnyttjad som barn av en man som han såg upp till. Men i filmen har även lyssnat på sin bror Mikael och hur han upplevde samma period och det märks att även Mikaels syn på uppväxten finns med i filmen.

Filmen handlar om världsartisten Simon (Peter Jöback) som kommer hem från Los Angeles för att fira jul med sin familj i det stora familjehuset i den lilla byn där han växte upp. I de inledande scenerna får man först en känsla av en härlig mysig jul för det är så vackra bilder och juliga miljöer. Men redan på flygplatsen när han hämtas av sin bror Anders (Johannes Bah Kuhnke) så märker man att det finns en spänning mellan bröderna som genomsyrar hela filmen. Anders ser sig själv som den som fått stå tillbaka för sin bror som ”tog all luft” och som fick lyckan att åka till storstaden som 15-åring för att gå på musikskolan. Den chansen fick inte han. Men han vet ju inte den riktigt orsaken till varför Simon flyttade. Förutom Simon är det bara mamma Mona (Susanne Reuter) som vet det. Deras pappa gick bort för en tid sedan och Simon var inte med på begravningen. Till  det stora traditionella julfirandet är deras farbror Göran (Loa Falkman) med fru och barn och barnbarn med. Självklart också Anders fru Jenny (Jenny Silfverhjelm) och deras barn. Ett julfirande med mycke sång för det här är en musikälskande familj. Anders leder kyrkokören och Simon ska vara med på den stora julkonserten vilket hela byn är stolta och nyfikna på. Simon själv är väl inte helt pigg på det medans Anders verkligen gått in för att konserten ska bli bra. Under den första repetitionen dyker deras gamle körledare Eje (Lars Väringer) upp för att lyssna. Eje som ledde barnkören där Simon var med och som är en högt älskad och uppskattad profil i byn. Är man insatt i Peters historia så kan man ju rätt tidigt ana vad som kommer att hända men det spelar ingen roll för det är hur historien berättas som är det viktiga och hur de olika familjemedlemmarna är med och nystar upp hemligheterna på sina olika sätt. Jenny som den förstående och kloka frun som ska leva upp till svärmoderns hårda krav på en perfekt julmiddag. En av mina favoritscener är när hon ska laga risgrynsgröten och den scenen kommer så perfekt just efter att det har varit ganska smärtsamt och man hörde hur hela publiken skrattade till av befrielse, äntligen en liten skrattpaus i alla tårar som rann. Barnen är som oftast de som får stå för det iakttagande, kloka och som vet mycket mer än de vuxna tror. Farbror Göran är han som alltid ska vara rolig men gärna tar sig ett glas extra. Anneli (Anja Lundqvist) och Igor (Rennie Mirro) som visar upp den perfekta familjefasaden men hur är det egentligen? Deras son Noel  (Erik Källsäter) älskar sång och show precis som Simon. Han har full koll på vad som händer i familjen vilket han avslöjar för Simon.

Man blir väldigt berörd av filmen dels för den historia som Peter berättar men även föatt den på ett så fint men realistiskt sätt speglar en familjedynamik och situationer som i alla fall jag kan känna igen mig och vissa stunder som det känns som man ser sin egen familjejul spelas upp på film. Visserligen andra problem men liknande sätt att hantera det på, ”vi pratar inte om det så finns det inte”.

Det är en otroligt välspelad film och Peter Jöback och Johannes Bah Khunke har ett fantastisk samspel i brödradynamiken. Peter är väldigt sårbar som Simon. Susanne Reuter visar än en gång att hon är en av våra bästa. Hon kan ju som få andra med en blick och en liten rörelse förmedla så mycket känslor och smärta. Man ser hur mycket som ligger och pyr i henne, men som är för tungt och svårt att släppa fram. Det är egentligen bara vid några få tillfällen som det känns lite krystat och att replikerna är lite väl tillrättalagda och inte helt naturliga. Men man kanske vill vara övertydliga med att man måste kommunicera mera…

Filmmusiken är främst från Peters julskiva men även en nyskriven fin låt ”När Natten Faller” som är så gripande och smärtsam i slutet av filmen. Men den som förväntar sig massa sång av Peter själv kan bli besviken för visst sjunger han vissa av låtarna, men många framförs av andra familjemedlemmar eller av kören. All den fina julmusiken bidrar till den fina julstämningen som ändå finns i filmen även om det inte är en glättig julfilm. Men sättet som den är filmad och ljussatt och miljöerna är helt magiska. Hemmet är så juligt och varmt pyntat med levande ljus och varma röda färger. Mer ombonat och juligt kan det inte bli. Cian Bornebusch förtjänar en stor eloge för det. Däremot är jag inte lika förtjust i kläderna, främst Peters. De tillsammans med mustaschen känns för mycket 80-talsgigolo, men eftersom de har mobiltelefoner utspelas det inte på 80-talet. Däremot kan jag förstå att Peter har mustasch för att man inte ska få för mycket känsla av Peter Jöback utan att det är Simon det handlar om. Men det var jättemysigt och juligt att alla andra var klädda i varmt julröda kläder.

Det här är en helt magiskt fantastisk bra julfilm som griper tag i en på så många sätt och jag hade tårar i ögonen eller som rann nästa hela filmen så ta med ett stort paket näsdukar när ni går på den. Jag var tvungen att gå tillbaka och jobba efter att jag hade sett filmen och det var ju inte det bästa för jag hade så mycket känslor som snurrade runt och så mycket som man ville prata om. Så näsdukar med och sätt av lite ”terapitid” efter filmen.

Peter Jöback har tillsammans med regissören Ella Lemhagen och manusförfattaren Daniel Karlsson och resten av teamet gjort en ny svensk julklassiker. Den här ser jag framemot att se varje jul!