All Shock Up, publikrep, 11 november, Teater Bristol, Sundbyberg

All Shock Up är en jukeboxmusikal fylld av härliga Elvislåtar och underbar 50-talsstämning. Kläderna är färgglada och hela ensemblen utstrålar så mycket energi och kärlek till musikalen att man inte kan annat än att sitta med ett leende på läpparna genom hela musikalen. En relativt banal historia om den lilla staden där borgmästaren Matilda Hyde (Mindi Lundqvist) har förbjudet dans och offentligt hånglade för det är ju omoraliskt! Inga rullande höfter här inte. Men självklart vänds det upp och ner rockkillen Chad (Carl Gyllensvärd) får problem med sin motorcykel och stannar till i staden. Hans skinnjacka och rebelliska attityd får alla unga tjejer i stan på fall och särskilt Natalie Haller (Linda Lundberg). Men för Chad är hon bara den där trevliga tjejen som mekar med motorcyklar. Men hon har en hemlig beundrar i den töntige Dennis (Erik Gummesson). Men Chad han faller pladask för den kurviga och kulturintresserade Miss Sandra (Olivia Lorenz). Om Chad får kvinnorna på fall så rör Miss Sandra upp känslor hos männen i stan. Änklingen Jim Haller (Matte Lagerwall) vaknar till liv när han ser henne första gången, vilket inte uppskattas av barägarinnan Sylvia (Elin Uvia Salas). Hon har ju själv ett gott öga till Jim. Hon som inte har kysst en man på 6 år, hon har bara skött om sin bar och dottern Lorraine (Therese Brandels). Lorraine är krockar en dag med Dean Hyde (Filip Torndal) som är hemma ett par dagar för att hälsa på sin mamma Matilda Hyde. Borgmästarinnan har en ständig följeslagare Sheriff Earl (Anders Hedlund) som motvilligt ser till att hennes moralregler efterlevs. Ja som ni nog kan förstå så blir det en rad förvecklingar i handlingen om vem som ska få vem i den här kärlekskarusellen.

De som imponerade mest på mig var tjejerna och de kvinnliga karaktärerna är de som är viljestarka och är mest intressant och det är mycket girlpower. Linda Lundbergs tuffa och kaxiga Nathalie fick mig att tänka på Lauren i Kinky Boots och den underbara scenen när hon inser att hon är kär i Charlie. Tyvärr är ju inte Chad lika sympatisk som Charlie och Nathalie kunde ju få en bättre kille än den där sliskige självgode killen. Man kan ju inte låta bli att imponeras och roas av Olivia Lorenz som Miss Sandra. Hennes kroppsspråk är så bra och scenen med henne och Natalie på museet är en av musikalens höjdpunkter. Elin Uvia Salas har en kraftfull röst och hennes Sylvia utstrålar värme och omtanke.

Under det här repet var det lite problem med ljudet men det har de säkert fixat till så att dialogen och sångtexterna kommer fram lite mer. Tyckte det var bra att man har kvar låttexterna på engelska så man känner igen dem mer och kan nynna med i texterna. Jag gillar stora dansnummer och den här musikalen bjuder på flera och Emanuel Bagge har gjort en bra koreografi i bästa 50-talstappning.

Det här är ju en musikaluppsättning som inte har samma budget som t ex Häxorna i Eastwick så man får ju se det med det i beaktande, och just därför blir jag nog ändå imponerade av allt det engagemang och entusiasm som finns i den här uppsättning. En bra orkester under ledning av Johan Mörck, West End Musical Choir och dansare och enkel men bra scenografi. De här mindre uppsättningarna behövs för att berika musikal- och teater Stockholm. Tomas Cruetz och alla inblandade i den här uppsättningen kan känna sig stolta över vad de har åstadkommit och det här är en uppsättning som så väl förtjänar att i stort sett vara utsåld innan premiären den 14 november. De som har lyckats få tag i biljetter kommer att ha en trevlig kväll, med en hel del skratt och mycket glädje.

Ett fåtal biljetter finns kvar att köpa:

https://www.biljettmonster.se/biljetter_fst.asp?id=221

Pressbild använd med tillstånd av Tomas Cruetz.

 

Hitsen och Hjältarna, Martin Stenmarck, 9 november, Konsert & Kongress, Linköping

Konserten inleds med att hela bandet presenteras med ett fotografi från barndomen och namnen som stavas av ett av Martins barn på samma sätt som det gjordes i Fem Myror är fler än Fyra Elefanter, så antagligen var Magnus, Brasse och Eva hans första stora hjältar. Första låten ut är en omarrangerade och rockigare ”Las Vegas” än den han tävlade med i Eurovision 2005. Det är Martins rockigare sida som är den som får mest utrymme i den här konserten där han blandar sina egna hits med hits från sina hjältar, och mitt i allt så blir det ett par jullåtar också. Kan det möjligen har varit jullåtarna som sen under natten lockade fram snöfallet över Östergötland?

Först ut av hjältarna är Alphaville och deras ”Forever Young”. Sen följer Peter Le March och ”Little Willie John”. Och vi får höra att det är den som sen inspirerade till hans egna ”7Milakliv” som kommer lite oväntat tidigt under kvällen. Men inte lika oväntat som att hans nya hjälte är den unga Billie Eilish och hennes låt ”Bad Guy” som han hörde dottern Ida spela och som han föll pladask för. Hans version av ”Bad Guy” är suveränt bra och han gör den verkligen till sin. Som en hyllning till alla sina hjältar och hitsen han gillar har han gjort en ny låt ”Jag kan inte glömma” som släpps den 10 november. Lite kul att få höra den dagen innan den släpptes. En bra poplåt a´la Martin Stenmarck där han bland annat sjunger om ”Born To Run”. Och självklart så är Bruce Springsteen en av hans hjältar direkt efter den nya låten så blir det ”Born To Run”. En av hans största idoler är Elvis och för många år sen sjöng han mycket Elvis och jag har längtat efter att få höra honom sjunga Elvis igen för han gör det så bra och Martin kan verkligen sjunga”Suspicious Minds”. Publiken älskar det! Han hade verkligen kunnat få sjunga fler Elvislåtar än de han gjorde under kvällen. En kväll där han har sjungit låtarna på sitt sätt och att han avslutar med ”My Way” faller sig helt naturligt.

Martin backas upp duktiga musiker och snygg ljussättning och fint bildspel i bakgrunden. Mellan låtarna bjuds det på små anekdoter och minnen och kvällen blir lite extra personlig eftersom några i bandet har nära och kära i publiken.

Hits och Hjältarna spelas på några ställen runt om i Sverige och avslutats i Stockholm på Rival den 11 januari 2020.

 

 

 

 

Belfast Girls, Premiär, 5 november, Teater Tre, Stockholm

Belfast Girls av Jaki McCarrick utspelas i på 1800-talet. Det är svår svält och hög fattigdom på Irland. Från England gick fångtransporter till Australien men det gick även skepp från Irland med fattiga personer som drömde om en bättre framtid någon annanstans. Löften och historier om arbeten som väntade och rika män som inte ville något annat än gifta sig gjorde att 4 000 flickor och unga kvinnor mer eller mindre frivilligt begav sig på den långa resan till andra sidan jordklotet. Flickorna kallades för ”orphan girls”. Vi får följa Sarah (Fanny Rosen), Molly (Siri Bengtén), Judith (Liv Björk Zehourou), Ellen (Tove Simonsen) och Hannah (Moa Åström) hamnar i en hörna av det stora skeppt där de sk Belfast Girls samlas. Vilka är de? Varför gör de den här resan? De har alla någon hemlighet som de inte vill ska komma fram men självklart går det inte att hålla något hemligt under en sån lång resa. Sakta får vi lära känna de olika kvinnorna och följa hur gruppen bildas och påverkas av varandra. Hur reagerar man när man får veta att en person är någon annan än den man trodde, att någon har mördat sitt eget barn eller ljugit om något annat stort? Hur förändras relationerna då?

Det är en intressant historia och den känns ju hög aktuell med alla flyktingar runt om i världen som tvingas fly eller som har det så dåligt i sitt hemland att den enda utvägen är att bege sig på en lång resa någon annanstans för att söka lyckan utan att veta om det verkligen blir så. Att lämna allt man har och inte veta vad som väntar, och det enda man vet är att man inte kommer att återvända hem igen. Och vad händer när man under resans gång inser att det inte alls är guld och gröna skogar som väntar utan troligen samma elände som det man lämnade?

Historien är intressant berättad men tempot kunde vara lite högre i första akten. Karaktärerna var lite platta och ointressant i början men växte och blev mer och mer intressanta och spänningen mellan de fem tjejerna ökade och den utlösande faktorn var när det kom fram att Molly inte alls var den de hade trott. Och när de väl ankommer till Australien och pjäsen slutar så känner man att man skulle vilja veta vad som hände med dem i det nya landet.

En av mina favoritserier när jag var liten var ”Mot Alla Vindar” och det var kul och intressant att få den här vinklingen på vad som hände ombord på ett av skeppen på väg till Australien. Så ni som gillade den serien kan jag rekommendera den här pjäsen som har verklighets bakgrund.

Pjäsen spelas till den 22 november och biljetter kan köpas här:

https://kulturbiljetter.se/evenemang/4082/belfast-girls/

 

 

 

Från Broadway till Duvemåla, 3 november, Cirkus, Stockholm

Det här var sista konserten på höstturnén 2019 av Från Broadway till Duvemåla och det är så härligt att det går så bra för det här konceptet. I stort sett utsålt var de än kommer och till Cirkus var det många andra musikalartister som kommit för att se sina fantastiska kollegor, Laila Adèle, Alexander Lycke, Jakob Stadell, Malena Tuvung och kvinnan bakom det hela Viktoria Tocca. Otroligt begåvade musikalartister med fantastiska röster och de sprider sån glädje från scenen att man bara myser, ryser och njuter av allt som händer på scenen.

Det finns så otroligt mycket bra musikallåtar och det måste vara svårt att välja bland allt och våga ta bort favoriter och plocka in nytt, men den här gången hade de ändrat om mer i programmet än tidigare och det gillade jag. Nytt, gammalt och favoriter i repris varvades om vartannat. Det märktes från första tonen när det inte var Lejonkungen som inledde utan Tonight från West Side Story. Eftersom de för varje säsong byter ut några av artisterna så blir naturligt att anpassa programmet efter de nya artisterna. Nykomlingarna Alexander Lycke och Jakob Stadell satte sin prägel på showen. Alexander är lite rockigare och bjöd på både Queenlåtar och Getsemane med stor inlevelse. Jakob Stadell gjorde en väldigt personlig Mr Bojangels och var en fantastisk duett partner till Malena Tuvung i Shallow. Är Malena med så är det ju svårt att inte låta henne sjunga Memories från Cats som hon gör så makalöst bra. Viktoria sjöng en fin och avskalad version av ”Slipping through my fingers” fint ackompanjerad av kapellmästare Carina E Nilsson. Få har sån kraft i rösten som Laila Adèle har, så imponerad varje av henne varje gång jag hör henne sjunga ”And I Am Telling You I’m Not Going” från Dreamgirls, gåshud varje gång. Men det jag älskar mest från de här konserterna är nog alla numren när de sjunger tillsammans och arrangemangen de gör. Verkligen glad att de hade med ”One Day More” från Les Miserables igen som inte var med i våras. ”This Is Me” från The Greatest Showman är ju också helt fantastisk och även ”You Will Be Found” från Dear Evan Hansen, helt magiskt tolkad av Jakob innan de andra anslöt. Och hur underbart var inte Kristina från Duvemåla-medleyt? Rysningar och gåshud när Viktoria med sån inlevelse sjöng ”Min Astrakan”. Det är ju en av världens bästa musikaler och hör ju verkligen hemma på Cirkusscenen. Tänk om någon kunde se till att det blev 25-årsfirande nästa år? Vore ju helt underbart. Och att de valt att göra Anthem som sista låt var ju inte heller helt fel. Fantastisk arrangemang med alla och så starkt och så mycket känslor. Märktes att Laila och Viktoria verkligen var rörda över att sjunga den ikväll, men så ska de ju inte heller vara med i vår och det var nog lite extra vemodigt ikväll. Även om de ändrat en hel del i programmet så fick publiken som vanligt dansa ut till tonerna av ”I had The Time Of My Life”.

Från Broadway till Duvemåla var lika bra i år som tidigare, bra musikalartister och massa härliga musikallåtar och duktiga musiker kan ju bara innebära succé och musikaleufori! Snyggt förpackat med snygga klänningar och välsittande kostymer och snyggt ljus, en perfekt helhelt.

I vår beger de sig ut igen och då ansluter Emmi Christensson och Jessice Berge istället för Laila och Viktoria. Och se har redan släppt några namn på hösten 2020 som låter väldigt lovande med Patrik Martinsson och Marsha Songcome.

Missa inte att se dem när de kommer till en stad när dig.

https://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

 

Ola Salo, It takes a fool to remains sane, 31 oktober, Hamburger Börs, Stockholm

Ola Salos krogshow har fått väldigt bra recensioner så förväntningarna var rätt höga att vi skulle få se en riktigt bra show ikväll. När jag kom till Börsen så stod det en skylt utanför med sista minuten erbjudande, 495 kr inkl 2 rätter, var ju synd att man inte visste att de hade det innan man bokade biljetten. Visserligen med viss rabatt men inte så billigt. Väl inne så möttes jag av en ombyggd entré. Garderoben hade flyttats en våning upp och ner på entréplanet var det fler fåtöljer och soffor i loungestil. Lite opraktiskt att alla som sitter på entréplanet ska behöva gå upp för att hänga av sig jackan tycker jag nog. Vi hade köpt plats på övervåningen på balkongen närmast räckte. Hamnde lite på siddelen och innan showen började så tog de bort borden och ställde dit barstolar som inte var så bekväma. Inget ryggstöd. Men först lite mat, förrätt en liten bit kall pizza på mördegsbotten med betsallad och chevrekräm till. Helt ok, men tror det hade varit godare med varm pizza. Huvudrätten var varmrökt tri-tip på kalv och rostade höstgrönsaker och potatis. Det var riktigt gott. Vi slog till på efterrätt också, som var god men chokladen var tyvärr lite besk.

20,30 började showen och det var glitter och glam och fjädrar från första början och det höll i sig hela showen. Ola Salo är ju glam-rocken personifierad. Mycket energi och snabba klädbyten till olika paljettbeströdda kreationer. I stort sett högt tempo hela showen för Ola har ju inte så många ballader att bjuda på. Men det bjöds på alla hits från The Ark tiden som ”Glamour for Glamour”, ”Echo Chambers”, ”One of Us Gonna Die Young”, ”Calleth You Cometh I”, ”The Worrying Kind”, ”It Takes A Fool To Remains Sane” och så min absoluta favorit och en av de bästa låtarnas om varit med i melodifestivalen fast utom tävlan ”Sing Me Out”. En sån där låt som bara blir glad av. Tyckte inte riktigt att han fick till mellansnacket så bra. Det roligaste var nog när han tog ett litet snack med Talmannen Andreas Norlén som var på plats i publiken och såg ut att ha en trevlig kväll.

Tyvärr var inte ljudet det bästa och dessutom onödigt högt. Eftersom vi satt på sidan så blev det väldigt starkt från ena hållet.Det spelas mycket elgitarr och då blir det extra skränigt när det är för högt ljud och ljudet inte är det bästa. Väldigt sällan som jag klagar på att det är för högt ljud. Det drar ju tyvärr ner helhetsintrycket på showen. Sammanfattningsvis en rätt skränig, energisk show med vissa snygga nummer men inte särskilt innovativa, utan det mesta har man sett förut fast inte i sån paljettig och glammig kostym. Men visst fanns det en del snygga nummer och det är ju läckert när Ola går genom silverglitter iklädd sina stora svara änglavingar till tonern av It takes a Fool To Remains Sane.

 

 

Jag kommer hem igen till jul, pressvisning, 31 okt, Grand, Stockholm

Jag var på pressvisningen den 31 oktober av filmen ”Jag kommer hem igen till jul” och det har tagit mig ett par dagar att smälta den här filmen. Det finns några riktigt bra svenska julfllmer som ”Tomten är far till alla barnen” och ”En underbar djävla jul” som handlar om att familjer samlas med sina förväntningar inför jul men det finns lite problem som man helst inte ska ta i men som kommer upp till ytan ändå när familjen samlas. I de här två filmerna har man gjort det med en stor komisk vinkling. Men ”Jag kommer hem igen till jul” är inte en julkomedi även om det finns vissa roliga inslag som är väldigt förlösande och nödvändiga för att man ska få en andhämtningspaus. Man har valt att inte skämta om de underliggande problemen och familjehemligheterna utan här får de vara så smärtsamma och berörande som de är för de personer som har upplevt dem. Filmen bygger på en idé av Peter Jöback baserad på hans uppväxt i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa och de problem som han gick igenom som barn och som har påverkat och följt honom som vuxen. Han har varit öppen om att han blev utnyttjad som barn av en man som han såg upp till. Men i filmen har även lyssnat på sin bror Mikael och hur han upplevde samma period och det märks att även Mikaels syn på uppväxten finns med i filmen.

Filmen handlar om världsartisten Simon (Peter Jöback) som kommer hem från Los Angeles för att fira jul med sin familj i det stora familjehuset i den lilla byn där han växte upp. I de inledande scenerna får man först en känsla av en härlig mysig jul för det är så vackra bilder och juliga miljöer. Men redan på flygplatsen när han hämtas av sin bror Anders (Johannes Bah Kuhnke) så märker man att det finns en spänning mellan bröderna som genomsyrar hela filmen. Anders ser sig själv som den som fått stå tillbaka för sin bror som ”tog all luft” och som fick lyckan att åka till storstaden som 15-åring för att gå på musikskolan. Den chansen fick inte han. Men han vet ju inte den riktigt orsaken till varför Simon flyttade. Förutom Simon är det bara mamma Mona (Susanne Reuter) som vet det. Deras pappa gick bort för en tid sedan och Simon var inte med på begravningen. Till  det stora traditionella julfirandet är deras farbror Göran (Loa Falkman) med fru och barn och barnbarn med. Självklart också Anders fru Jenny (Jenny Silfverhjelm) och deras barn. Ett julfirande med mycke sång för det här är en musikälskande familj. Anders leder kyrkokören och Simon ska vara med på den stora julkonserten vilket hela byn är stolta och nyfikna på. Simon själv är väl inte helt pigg på det medans Anders verkligen gått in för att konserten ska bli bra. Under den första repetitionen dyker deras gamle körledare Eje (Lars Väringer) upp för att lyssna. Eje som ledde barnkören där Simon var med och som är en högt älskad och uppskattad profil i byn. Är man insatt i Peters historia så kan man ju rätt tidigt ana vad som kommer att hända men det spelar ingen roll för det är hur historien berättas som är det viktiga och hur de olika familjemedlemmarna är med och nystar upp hemligheterna på sina olika sätt. Jenny som den förstående och kloka frun som ska leva upp till svärmoderns hårda krav på en perfekt julmiddag. En av mina favoritscener är när hon ska laga risgrynsgröten och den scenen kommer så perfekt just efter att det har varit ganska smärtsamt och man hörde hur hela publiken skrattade till av befrielse, äntligen en liten skrattpaus i alla tårar som rann. Barnen är som oftast de som får stå för det iakttagande, kloka och som vet mycket mer än de vuxna tror. Farbror Göran är han som alltid ska vara rolig men gärna tar sig ett glas extra. Anneli (Anja Lundqvist) och Igor (Rennie Mirro) som visar upp den perfekta familjefasaden men hur är det egentligen? Deras son Noel  (Erik Källsäter) älskar sång och show precis som Simon. Han har full koll på vad som händer i familjen vilket han avslöjar för Simon.

Man blir väldigt berörd av filmen dels för den historia som Peter berättar men även föatt den på ett så fint men realistiskt sätt speglar en familjedynamik och situationer som i alla fall jag kan känna igen mig och vissa stunder som det känns som man ser sin egen familjejul spelas upp på film. Visserligen andra problem men liknande sätt att hantera det på, ”vi pratar inte om det så finns det inte”.

Det är en otroligt välspelad film och Peter Jöback och Johannes Bah Khunke har ett fantastisk samspel i brödradynamiken. Peter är väldigt sårbar som Simon. Susanne Reuter visar än en gång att hon är en av våra bästa. Hon kan ju som få andra med en blick och en liten rörelse förmedla så mycket känslor och smärta. Man ser hur mycket som ligger och pyr i henne, men som är för tungt och svårt att släppa fram. Det är egentligen bara vid några få tillfällen som det känns lite krystat och att replikerna är lite väl tillrättalagda och inte helt naturliga. Men man kanske vill vara övertydliga med att man måste kommunicera mera…

Filmmusiken är främst från Peters julskiva men även en nyskriven fin låt ”När Natten Faller” som är så gripande och smärtsam i slutet av filmen. Men den som förväntar sig massa sång av Peter själv kan bli besviken för visst sjunger han vissa av låtarna, men många framförs av andra familjemedlemmar eller av kören. All den fina julmusiken bidrar till den fina julstämningen som ändå finns i filmen även om det inte är en glättig julfilm. Men sättet som den är filmad och ljussatt och miljöerna är helt magiska. Hemmet är så juligt och varmt pyntat med levande ljus och varma röda färger. Mer ombonat och juligt kan det inte bli. Cian Bornebusch förtjänar en stor eloge för det. Däremot är jag inte lika förtjust i kläderna, främst Peters. De tillsammans med mustaschen känns för mycket 80-talsgigolo, men eftersom de har mobiltelefoner utspelas det inte på 80-talet. Däremot kan jag förstå att Peter har mustasch för att man inte ska få för mycket känsla av Peter Jöback utan att det är Simon det handlar om. Men det var jättemysigt och juligt att alla andra var klädda i varmt julröda kläder.

Det här är en helt magiskt fantastisk bra julfilm som griper tag i en på så många sätt och jag hade tårar i ögonen eller som rann nästa hela filmen så ta med ett stort paket näsdukar när ni går på den. Jag var tvungen att gå tillbaka och jobba efter att jag hade sett filmen och det var ju inte det bästa för jag hade så mycket känslor som snurrade runt och så mycket som man ville prata om. Så näsdukar med och sätt av lite ”terapitid” efter filmen.

Peter Jöback har tillsammans med regissören Ella Lemhagen och manusförfattaren Daniel Karlsson och resten av teamet gjort en ny svensk julklassiker. Den här ser jag framemot att se varje jul!

 

Peter, Bruno och Matilda (nästan) unplugged, 30 oktober, China Teatern, Stockholm

Så var det dags för årets mysigaste och mest familjära konsert, Peter, Bruno och Matilda (nästan) unplugged. Till årets turné har de tagit med sig Petra Wahlgren som även hon sjunger och spelar diverse olika instrument. De är ju så otroligt musikaliska och kan spela så många instrument, ja Bruno har förbättrat sitt trumpetspelande sen förra turnén och snart kan han nog spela en helt låt!

Peter, Bruno och Matilda är enligt mig det bästa coverbandet som finns. De har en förmåga som ingen annan att få låtarna de väljer att sjunga att låta som sina egna och de kan verkligen sjunga precis allt och gör det med så mycket kärlek till låten samtidigt som de alltid har en härlig glimt i ögat. Jargongen på scenen är helt fantastisk och de får publiken att känna som om vi sitter hemma hos dem när de sitter och småspelar lite och slänger käft med varandra. Inget inövat mellansnack här inte, utan de tar det som det blir för varje konsert. Och just nu har de ju fått anpassa sig lite extra eftersom Peter har slitet av sig hälsenan och hade en foten i gips. Något som de andra självklart kommenterade då och då. Men en avsliten hälsena hindrar ju inte Peter att sjunga lika bra som tidigare och energin är det inget fel på.

Årets konsert kändes dock lite lugnare än tidigare, inte så mycket rock som det varit tidigare utan lite mer ballader och country. Men självklart blev det lite Queen och även Jersey Boys. Det går ju bara inte att hoppa över på någon konsert som de är med i. Som vanligt blir det lite allmänt kaos när de har publikens önskestund, ingen hör egentligen vilka låtar som önskas. Men det är mysigt och så kul att se hur de hanterar situationen.

En helt underbar mysig konsert med fantastiska låtar, underbara röster med så mycket energi och sångarglädje, en kväll när man bara njuter av stunden.

Turnéstoppet på China Teatern är ungefär mitt i turnén så det finns många platser kvar där ni har möjlighet att se dem. Sista stoppet på konserten är Norrköping den 23 november. Kan verkligen rekommenderar att ni går och ser dem om de kommer till en stad när dig! Och den 6 mars så ska jag till Globen och se dem i ”Oh What A Night”. En arena turné som börjar i Karlstad den 31 januari.

http://www.pnmmusic.se/news/pbm-unplugged/

Robin Hood the Muscial, VIP-Föreställning, 27 oktober, Waterfront, Stockholm

För ett par veckor sedan när jag frågade min kompis 6-åriga dotter om hon ville följa med på en musikal om Robin Hood var det ett glädjetjut utan dess like ”Jag älskar Robin Hood”. Så förväntningarna på dagens föreställning var stor och redan i kön in till Waterfront började äventyret med Robin Hood. Två eldkonstnärer/eldslukare underhöll i kön och hon tyckte det var så häftigt när de sprutade eld som drakar. Hon kunde inte få nog av det. Så fick hon syn på sheriffens vakter som gick runt och höll ögonen på kön och det var ju också häftigt. Inne i foajen fortsatte det med soldater med brynjor som gick omkring och hon tvekade inte att vara med på bild med dem. Inne i stora salen var det rikligt uppdukat med champagneglas med dricka i, Festisar, frukt i mängder, guld- och silver mynt och lite annat att äta. Men det bästa var nog att barnen fick testa att skjuta med pilbåge. Inga problem att stå i kö och vänta på att få prova på det inte.

Så var det dags att gå in i salongen och Waterfront har ju en stor scen som imponerar och den var snyggt upplyst i rött (ljusdesign Pelle Palmé).

Dröse & Norberg sätter årligen upp en familjemusikal som bygger på en känd historia men med nyskriven musik (Martin Landh och Peter Nygren) och handlingen lite ändrad. Men på det stora hela så känns historien igen och barnen hittar snabbt sina favoriter och vet vem som är god och vem som är ond. Historien börjar med att Skalden (Bill Sundberg) kommer till staden och sjunger ballade om Robin Hood och sen sätter äventyret igång. Robin Hood (Christian Arnold) och hans gäng har flytt till skogen och lever på jakt och vad naturen kan erbjuda dem eftersom Prins John (Patrik Martinsson) och hans soldater har bränt ner deras gårdar och drivit dem på flykt. Robin Hoods gäng stöter på Little John (Joakim Nätterqvist) som utmanar var och en i dueller som de inte har en chans i. Lite senare stöter de på Broder Tuck (Martin Almgren) som dyker upp samtidigt som några av Prins Johns soldater kommer med en kista full med skattpengar men vakterna övermannas och tvingas på flykt och lämnar kvar skattkistan till Prins Johns stora förtret. Robin Hood och hans gäng tar sig till byn för att köpa mer vapen och där stöter Marion (Elisa Bryant) och Robin Hood ihop för första gången. Ja sen rullar historien på med att Prins John fångar Robin Hood som lyckas fly tillsammans med Marion. Det blir lite mer strider och förvecklingar innan Richard Lejonhjärta (Mats Genfors) återvänder från sitt korståg i slutet av akt två och Robin och Marion äntligen kan få varandra. Slutet gott allting gott, precis som det ska vara. 6-åringen var så nöjd med det. ”Jag visste att Robin och Marion skulle få varandra och Marion fick ta på sig sin finaste klänning på slutet!. Lite fundersam var hon över att alla soldater som var med var tjejer, för i filmerna är det bara killar. Men det var riktigt bra soldater!

Robin Hood (Christian Arnold) är ju den stora hjälten som alla hejar och Christian gör en ungdomlig och charmig Robin. Elisa Bryants Marion är en tuff tjej som inte låter sig hunsas med. Martin Almgren som vann Idol 2015 gör sin musikaldebut som Broder Tuck. Han har fått ett par sånger som passar perfekt för hans röst och han visar vilken duktig sångare han är. Axel Schylström som också var med i Idol 2015 spelar Slim Jim, en i Robin Hoods gäng. Men min favorit är nog i alla fall Patrik Martinsson Prins John. Prins John framställs ju i regel som en rätt fjantig och gnällig person med storhetsvansinne och det är inget undantag här. Patrik är briljant som fjantig och har en perfekt timing i det så det inte slår över, han balanserar det superbt. Även han har fått några sånger och jag gillar att en av dem visar upp den fjantige Prins John, men att hans slutsång är av det rockigare slaget som passar Patrik som hand i handsken för där kommer hans manlighet fram på ett annat sätt och det blir mer kraft och tryck i sången. Patrik är den mest meriterade musikalartisten i det här gänget och det är underbart att se att han fått en roll där han verkligen får visa upp det utan att det sker på bekostnad på någon annan i uppsättningen. Det är en tight och bra ensemble som kompletterar varandra bra och fyller den stora scenen med energi och spänning. Fighterna och duellerna är snyggt koreograferade av Robert Dröse.

På ett snyggt och effektfullt sätt förflyttas publiken från ett grått och regnigt Stockholm rakt in i Sherwoodskogen och ett rafflande familjeäventyr. Ett äventyr som nu ger sig ut på en turné runt om i Sverige med sista föreställning i Göteborg den 15 mars 2020.

Ska bli spännande att se vilken berättelse som Dröse & Norberg gör musikal på 2020. Men för den som inte kan vänta till dess finns en möjlighet att se Snövit the Musical som de spelat några omgångar tidigare men som de ger sig ut på turné med igen med start 23 november på Göta Lejon.

 

Avgång 23:11, genrep, 8 oktober, Scalateatern

Avgång 23:11 är en nyskriven musikal som baseras på Don Allens pjäs Tram 23:11. Sex främlingar möts på en spårvagn med en lite konstig ”konduktör” Sabrina (Jonas Nerbe). De vet inte riktigt hur de hamnat på spårvagnen och sakta går det upp för var och en att de precis har dött och är på sin resa till den andra sidan. Sabrina är deras skyddsängel som ska hjälpa dem över. Men för att komma dit behövs biljett och det visar sig att det finns bara fem biljetter. Vem av dem har inte dött? Det är det publiken som avgör! I första akten får vi lära känna de olika personerna och omständigheterna kring deras död. Julia (Sanna Martin) som är en karriärskvinna som har en affär med sin chef och dött i en bilolycka. Men hur gick olyckan egentligen till? Boxaren Bruno (Zardasht Rad) som dör i en fight fast hans flickvän bett honom sluta. Singeltjejen Nadine (Jasmine Hekura) som dött ensam hemma. Luca (Antonio Tengroth) som haft en dödlig sjukdom och legat på sjukhus en längre tid. 17 åriga Elle (Evelina Klaveus) som knarkar och festar mest och dör på en fest. Ensamstående mamman Dorota (Aida Jabbari) som blir mördad på vägen hem med sin dotter. Vem av dessa personer förtjänar mest att få leva? Har de levt sina liv på rätt sätt? Vem förtjänar en andra chans? Vem har någon kvar som behöver d mest? Ja det är många tankar som väcks och inget är svart eller vitt. Den ödesmättade musiken av Stefan Levin som hörs i bakgrunden förstärker den obehagliga känslan.

Musiken är inte nåt man sjunger på efteråt eller som egentligen för handlingen så mycket framåt för det är inte sjungen dialog utan mer ett sätt att förstärka karaktärerna och deras känslor och ge oss en bättre bild av vem de är. Väldigt bra cast och samtliga får publiken att bli engagerad och känna något för sin karaktär. Skådespelarna är inte de mest kända men när man tittar närmre har de flesta gjort en hel del och det märks. Sanna Martin är väl den mest meriterade musikalartisten av dem. Antonio Tengroth har jag sett i någon reading på Playhouse så det var kul att se honom agera fullt ut. Om Sanna är mest meriterad av dem som musikalartist så är nog Zardasht Rad det vad gäller skådespeleri på scen, film och tv. Senast såg jag honom i Nationalsången där han var makalöst bra, precis som nu. Evelina Klaveus är helt nyutexaminerad musikalartist och henne kommer vi nog att få se mer av. Om jag inte är fel var hon med i Legally Blonde i våras. Jasmine Heikura spelade Doralee i 9 to 5 och har dubbat mycket, bland annat gör hon svenska rösten till Hermione i Harry Potterfilmerna. Hennes Nadine berör verkligen. Aida Jabbaris som ensamstående mamma väcker flest sympatier i kväll och är den som blir röstad kvar att leva. Inget fel på hennes insats men det känns så PK att hon blir vald, inte det mest spännande och intressantaste valet. Så genrepspubliken tog det säkra kortet, men jag hoppas verkligen att publiken övriga kvällar är lite modigare. Det är ju mer intressant att få veta vad som händer med t ex Julia och Nadine. Skulle de ändra på sina liv om de fick en chans till? Dorota vill ju bara leva för att fortsätta att ta hand om sin dotter på samma sätt. De andra vill ha förändring.

Det här är verkligen ingen glad och glättig musikal utan rätt obehaglig vilket är en härlig kontrast till de andra feelgoodmusikalerna som går i Stockholm just nu.

Verkligen kul att Jonas Nerbe fastnade för den här pjäsen och tillsammans med alla på och bakom scenen skapat den här intressanta, omskakande och berörande musikal som nu har världspremiär. Kan varmt rekommendera att ni går och ser den! Spelas bara till den 14 november så köp biljett nu innan det är för sent!

Les Miserables the staged concert, Matinee and Evening performance, 9 oktober, Gielgud Theatre, London

London har ju hur många musikaler att välja mellan så det kan ju verka lite konstigt att man på samma dag ser både matinén och kvällsföreställningen av samma föreställning. Nu är det här en väldigt speciell föreställning som bara spelas under 16 veckor på Gielgud Theatre medan man bygger om Queens Theatre (som ska byta namn till Sondheim Theatre) där musikalen sen ska börja spelas igen med en helt ny scenografi, den klassiska vridscenen blir ett minne blott. Till den här föreställningen har man valt ut några av de allra bästa musikalartister som spelar och det är inte samma cast varje föreställning. Michael Ball spelar i stort sett alla som Javert, men rollen som Jean Valjean delas av Alfie Boe och John Owen Jones. Och just onsdagar så är det John Owen Jones som spelar matinén och Alfie Boe som spelar på kvällen. Så på en och samma dag har man alltså möjligheten att få se tre superstars på musikalhimlen. Det är ju något man bara inte kan missa!

Konserten är i stort sett utsålda och när jag väl hade bestämt mig för att åka till London och hittat en dag där bägge spelade var det bara att slå till. Till matinén köpte jag biljett på rad 4 parketten (D22) som var en fantastisk bra biljett, men bra biljetter kostar (125£) så till kvällen valde jag en mycket billigare biljett på den övre balkongen (Grand Circel, AA8). Där såg man det mer från ovan men ljudet var lika bra och att bara betala 15£ och ändå ha i stort sett fri sikt när man lutar sig lite fram så är det ju ett riktigt fynd.

Hade ju det stora nöjet att byta några ord med Sir Cameron Mackintosh på premiären av Häxorna i Eastwick (ja jag är fortfarande helt starstrucked över det) och han var så stolt över den här scenkonserten och lovade mig en underbar dag på teatern. Det löftet infriades verkligen. Varje gång jag ser Les Mis och jag hör orkestern spela upp de första tonerna så slås jag av hur bra det är. Och sen sugs jag in i musiken, texterna och historien. Det är verkligen en musikal som har precis alla ingredienser som gör att jag kan se den om och om igen. Eftersom det är en konsertversion så är det inget scenbyte men lite klädbyten bjuder de på ändå. Orkestern var placerad längst bak och längst upp på scenen och i stort sett hela ensemblen var med på scenen nästan hela tiden.

Michael Ball debuterade som original Marius 1985 så det är riktig Les Mis historia att se honom igen i Les Mis, nu som Javert. Michael Ball är alltid Michael Ball och han gör en väldigt bra Javert, även om han har en lite mildare framtoning än en del andra jag har sett. Det har ju diskuterats vem som ska vara bäst i rollen som Jean Valjean, Alfie eller John Owen. Personligen tycker jag nog att det var lika bra och det spelar inte någon roll vem av dem man får se, även om det är så att Alfie är den som har satts som ”förste” Jean Valjean. Carrie Hope Fletcher är otroligt bra som Fantine. Bradley Jaden som Enjolras är helt outstanding, måste vara en av de bästa Enjolras jag har sett. Såg honom som Javert i våras och han var ju lika bra då. Den killen kan verkligen sjunga. Matt Lucas var tyvärr inte med som Thérnardier men Stephen Matthews som ersatta honom var strålande med perfekt komiskt anslag i karaktären. Ja hela casten var verkligen bra och det vara flera roller som bytte skådespelare från matinén till kvällsföreställningen och bägge uppsättningarna var helt outstanding. Det märks verkligen att man vill ge publiken det bästa man kan. Två helt fantastiska och oförglömliga föreställningar och jag är så glad att jag åkte över och såg den. Publiken älskade varje minut av föreställningen och alla som spelade verkade verkligen älska att vara med i den här uppsättningen. Det strålade om dem i applådtacket.

Den spelas till den 30 november och gillar man Les Miserable ska man verkligen göra det man kan för att åka över och se den. Det finns någon enstaka biljett kvar till några föreställningar och det är värt att ringa och kolla om det finns återbud.