Rocky! – Förlorarens Återkomst, Premiär 16 augusti, Teatern Under Bron, Stockholm

För fjärde året sätter Teatern Under Bron upp en aktuell och omskakande pjäs som känns i hela kroppen och som inte lämnar en när man går därifrån utan tankarna snurrar vidare och obehagskänslan släpper inte i första taget.

Teatern Under Bron ligger under Liljeholmsbron och är inte någon vanlig teatermiljö. Nej här är det rufft, grå betong lite färgsatt med graffiti och inte ett ställe som man tänker sig en teater. Precis bredvid ligger Tanto med sina gröna gräsmattor, bad och som vilken sommarstadsidyll som helst. Men några veckor under sommaren så blir även platsen under bron en spännande och trivsam oas med en liten pub och food truck där folk samlas för att spela spel och pingis. Det anordnas Quiz, bio och så sätter Teatern Under Bron upp en pjäs. Min kompis som aldrig varit där och inte visste om det sa, ”det känns som jag har förflyttats till Berlin, vilket häftigt ställe och vilken härlig stämning här är”.

Årets pjäs, ”Rocky! Förlorarens Återkomst” är skriven av Tua Biering och sattes upp i Danmark för ett par år sedan. Sofia Ledarp framför den på ett väldigt starkt och intensivt sätt. Hon låser fast publiken med sina blåa uttrycksfulla ögon och man kan inte släppa blicken från henne. Hon är lika lång/kort som jag är (159 cm) men hennes kraft och intensitet fyller ut varenda centimeter av scenen. Det börjar lite småtrevligt med att hon berättar om sin fascination av den första Rockyflmen. Hon den intelligenta skådespelaren som tillhör de väletablerade. Hon berättar om hur han tidigt fick höra att han inte svar smart utan det enda han kunde göra vara att använda sin kropp. Det fick han höra både av sin pappa och sina lärare. Så han börjar boxas men det är ju inte så lätt när man är vänsterhänt. Uppväxten var svår med en pappa som tog till flaskan när varvet stängde och han blev av med jobbet och som trillade i sjön och drunknade. Hur Rocky märker att något förändras i området där han bor. Det börjar flytta dit folk från andra länder som inte behöver betala för sig. Samtidigt blir han utmanad av den mörke Apollo att gå upp i en match där syftet är att han ska förlora men tjäna mycket pengar. Någonstans här vänder berättelsen. Rocky ska ta hämnd och visa att han kan, men det är en inte bara en revansch i boxningsringen utan även i samhället. Eftersom det enda han kan är att slåss så är det det han satsar på även utanför ringen. Han får med sig andra Rockysar som också vill hämnas och ta tillbaka sitt samhälle, rasismen och de samhällsfientliga blir starkare och tydligare. Vi får en ingående och väldigt obehaglig beskrivning av hur man bäst slår ner och oskadliggör en annan människa. Hade nog varit mindre obehagligt om man sett det än när Sofia lugnt och sansat beskriver hur man gör. Fler och fler tar till våld. Men så inser Rocky att genom våld så slår han bara på sig själv, det är hans eget självhat som han får ur sig. Så han som är dyslektiker börjar läsa på universitet och där träffar han nya välutbildade vänner som också vill förändra samhället. Samma åsikter men de använder andra metoder. Rocky blir retorikens mästare och börjar synas på affischer på stan, håller tal och lagom till valet har de växt sig rätt stora. Men alla runt omkring säger att de inte är något att oroa sig för, de kan ju aldrig vinna något val. Men många välutbildade ansluter sig, lärare, läkare m fl och plötsligt har de makten. Vad händer nu med de som vill ha ett bra samhälle? Hur kan de stå emot när även familjen börjar rösta på ett rasistiskt parti? Vilka medel ska de ta till? Men sånt här kan väl inte hända i verkligheten eller? Känns det här igen som något som har hänt i vårt land? Rocky-filmfiguren har plötsligt fått skrämmande likheter med verkliga personer runt om i världen och här hemma. Samhället har ändrats, folk är rädda eller oroade. Den Rocky man först kände sympati för övergår till att bli en obehaglig person som det finns för många av. Sofia Ledarp glider smidigt in och ur de olika karaktärerna med små förändringar i ansiktsuttrycken och kroppshållningen men kontrasterna är ändå väldigt tydliga och märkbara.

Sofia håller hela publiken i sitt grep hela tiden under hela pjäsen och det känns som man andas först när det är slut. En fantastisk prestation som belönas med stående ovationer och långa applåder. Teatern Under Bron har även i år lyckats med sitt val av pjäs och jag ser med spänning fram emot nästa års pjäs.

Missa inte årets föreställning. Rocky! Spelas till den 1 september och biljetter kan bokas här

https://secure.tickster.com/sv/f7uhcv7vcb8a0cc/s

 

Sarah Dawn Finer, The Finer Summer Tour, 12 augusti, Mosebacketerassen, Stockholm

Sarah Dawn Finer har en av de störst och kraftfullaste rösterna jag har hört och det är så kul att hon är tillbaka på scen igen efter att hon för något år sedan blev sjukskriven och inte fick sjunga. Hon var tillbaka i julas med några julkonserter och spred den varmaste och finaste julstämningen till oss. Rösten höll och hon har nu kunnat ge sig ut på en sommarturné runt om i Sverige och ikväll var det dags för henne att återvända hem till sitt älskade Stockholm och få göra en konsert utan strömavbrott den här gången. Vi som var på förra Mosebackekonserten kommer ihåg hur det plötsligt blev strömavbrott när hon sjöng med Lisa Nilsson. Tog en stund att få ordning på det innan konserten kom igång igen, så den hann inte avslutas till kl 22 när de inte får ha ljud på, så Kärleksvisan fick vi den gången höra unplugged. Väldigt finstämt och vackert, men den här gången plockade hon fram den som första extranummer för att vara på den säkra sidan.

Innan det var dags för extranumren så hade vi fått höra en härlig blandning av låtar från hela hennes solokarriär som startade 2005 med en makalöst bra låten Stay. Men innan solokarriären hade jag ju njutit av hennes röst när hon körat till och sjungit duetter med bland andra Peter Jöback. Stora genombrottet fick hon med ”I Remember Love” och ”Moving on” som bägge var med i Melodifestivalen och hon borde ha vunnit med en av dem. Så bra låtar och självklart fick vi höra bägge under kvällen. Rysningar bägge två.  Några andra favoriter som hon också sjöng ikväll är ”Nu vet du hur det känns”, ”Sagan om oss två”, ”Stockholm om natten”, ”Såna som jag” och ”Home”.

Moneybrother var hemlig gäst och de sjöng Positive Vibrations vilket de inte gjort ofta live tillsammans.

Sarah är inte bara en fantastisk sångerska, hon är ju otroligt rolig, spontan och bjuder på sig själv hela tiden. Det märks så väl att hon trivs med sig själv och var hon är i livet. Underbart mellansnack och hon återkom flera gånger till hur mycket hon älskar Stockholm och hur glad och lycklig hon var att uppträda i Stockholm. Hur hon (säkert också hela publiken) haft full koll på väderapparna för att se hur vädret skulle bli. Regnskurar och åska under hela eftermiddagen, men från det att entrén öppnade till konserten var slut så kom det inte en droppe och solen sken från en klarblå himmel. Så perfekt konsertväder och så vackert att se Stockholm från Mosebacke terrassen. Bara glada och trevlig människor i publiken och på scenen Sarah med sina duktiga musiker. Helt enkelt en helt underbar augustikväll i vår vackra huvudstad. Avslutningslåten ”What A Wonderful World” var ett perfekt val och sluttonerna Sarah bjöd på var inte av denna värld.

Mörkret hade sänkt sig över Stockholm och publiken och Sarah vandrade hemåt i den  sköna Stockholmsnatten med en nästan full måne som lyste vägen. Det var nog fler än Sarah som nynnade ”Jag älskar Stockholm, Stockholm om natten”.

 

Från Broadway till Duvemåla, 8 augusti, Sund Nergården

Sommarens mysigaste konsert är utan tvekan den på Sund Nergården när Niklas och Johan bjuder in till konsert i sin trädgård. Och det börjar redan när man köar innan de öppnar insläppet. Vi var där ungefär en timme innan insläpp men vi var inte först utan två andra entusiaster hade hittat dit. Det är ju onumrerat och självklart vill man sitta längst fram! Väderapparna hade visat på lite risk för regn och det kom några droppar medan vi väntade. Men det var inget som störde den goda stämningen i kön. Dels pågick ju soundchecket så vi vi fick njuta lite av den vackra sången lite i förväg och dels var det två trevliga herrar (den ene i en ursnygg blommig skjorta) som höll på och fixade i ordning insläppet. De kollade lite väskor etc i förväg för att underlätta inför insläppet och sa till om att inga vätskor fick tas med in så man kunde dricka upp eller lämna tillbaka i bilen om man inte ville hälla ut. Charmtrollet Hugo hade tagit på sig rollen som arbetsledare och styrde upp både inne i mattälten och räknade ner till insläppet. Ju närmare vi kom hörde man hans ljusa stämma räkna ner, 10 minuter kvar, 7 minuter kvar, 3 minuter kvar och när de var någon minut sen vid insläppet kom han dit och sa lite fint ”att nu är det dags”. Om Hugo inte väljer att gå i pappas fotspår och bli sångare så har han en lysande karriär som konsertarrangör att se framemot! Och en konsert på Sund är verkligen ett helt fantastiskt arrangerad och man känner sig så välkommen av alla som jobbar där. Även att man betalar sin biljett så känner man sig mer som gäst än som publik. Det är bara så trevligt och mysigt!

Väl inne så satte vi upp våra stolar längst fram, hämtade den underbart goda maten och njöt av Joachim Bergströms underbara stämma var akt 1 i kvällens konsert. Han är för bra för att vara förband. Vilken skön stämning Joachim med Carl Flemsten på piano skapade med sina soullåtar när vi satt där och åt. Solen började skina igenom molnen allt mer och på scenen var Joachim ”The sunshine of my life”. Hans röst är ju perfekt för Stevie Wonders låt och de andra soullåtarna han valt att sjunga ikväll. Och med den vackra utsikten över Sillen bakom scenen är det här en svårslagen konsertplats. Dalhalla må vara storslaget och vackert, men opersonligt. Här är det mysigt och så idylliskt svenskt och svensk sommar när det är som bäst!

Klockan 19 var det sen dags för akt 2, Från Broadway till Duvemåla och Niklas Asknergård, Laila Adèle, Emmi Christensson, Malena Tuvung och Alexander Lycke ändrar scenen sjungandes Lejonkungen. Scenen om i år är lite större än tidigare år men ändå intim och det är mäktigt med fem så duktiga musikalartister på scenen samtidigt. Känns så lyxigt att få se och höra dem i den här miljön, hemma i Niklas och Johans trädgård! Efter några låtar är det dags för Alexander Lycke som spelat Anatoly i Chess i Helsingfors att sjunga Anthem på svenska ”I Mitt Hjärtas Land”. Så underbart vackert! De sista tonerna är helt magiska och då slocknar ljuset och ljudet stängs av precis som han ska ta sluttonen. Först tror vi det är en propp som gått, men sen visar det sig att det är åskan borta i Trosa som orsakat Strömavbrott över Trosa och bort till Sund! Så typiskt när solen sken över Sund och kvällen var så ljummen och underbar. Och det är ju inte löst i en handvändning men nu visar det sig att världens bästa publik är på plats. Under den 1,5 timme som strömavbrottet är hör man inte någon i publiken som klagar. Det pratas glatt och alla håller sig lugna, köper nåt mer att äta och dricka och bara är och njuter av en fin kväll. Ett reservaggregat ordnas fram och konserten dras igång utan ljus men kvällen är rätt ljus så det funkar. Dock vill inte heller pianot riktigt vara med när det är lite lägre strömstyrka så programmet få kastas om  Så lite tidigare än planerat får vi en fantastisk version av Shallow från A Star Is Born med Malena Tuvung och Joachim Bergström. Vilka röster och vilken känsla!

Så kommer strömmen tillbaka och det blir ett litet kort avbrott när man ska koppla om men sen är det igång för fullt med ljussättning och alla instrument kan spelas för fullt. Det blir en helt underbar musikalkonsert som bjuder på så många favoritlåtar. Niklas och Emmi som både spelat i Fantomen i London gör en makalöst vacker ”All I Ask of You”. Niklas och Alexander ”slåss” om Adels uppmärksamhet i ”Last Night of the World” från Miss Saigon. Niklas och Alexander spelade bägge Chris när Miss Saigon var på turné i England. Älskar Niklas när han sjunger ”I Got Life” från Hair. Sån härlig energi han har i den. Malena bjuder bland annat på ”Memory” och ”Don’t Rain On My Parade”. Alexander gör en ”Gethsemane” som jag ser framemot att få höra och se igen på Cirkus och då vill jag även se honom lida! I år hade man lagt en liten satellitscen en bit ut i publiken så vi längst fram fick se honom bakifrån, men det är ju en sång man helst vill se framifrån så man får hela känslan. Men ”Led hans väg” framförde han på scen. Så fantastisk och självklart övergick den till den mäktiga ”One Day More”. Så glad att jag bokat två föreställningar av konsertversionen i London i oktober! Laila Adéle har sån kraft i sin röst och är magisk när hon tar i för fullt i t ex ”The Greatest Showman” och resten av gänget backar upp. Det som är speciellt med ”Från Broadway Till Duvemåla” är att ingen av artisterna är själva stjärnan utan alla är lika bra och lyfter varandra och delar scenen och njuter av att sjunga tillsammans. Det är verkligen styrkan och gör det här till ett sånt underbart koncept som bara rullar på och rullar på. Några artister byts ut till varje säsong för att ge ny energi. Det här är sista konserten för den här gången som Niklas är med (för den här gången?) och att få avsluta hemma på Sund Nergården måste ju vara så magiskt! Premiär för Alexander Lycke som kommer att vara med i höst då även underbare Jakob Stadell ansluter. Första utomhuskonserten också och det fungerade alldeles utmärkt i en liten mer avskalad sättning. Älskar de magnifika klänningarna som varit med inomhus men den här lite enklare och avskalade versionen kommer jag att minnas länge. Det är ju främst rösterna, tolkningarna och glädjen hos artisterna som är magiska och här blir de verkligen huvudrollerna i den mörka ljumna Augustikvällen.

Från Joachims första ton till den sista med hela gänget har varit en ren njutning! Ser verkligen framemot konserten på Cirkus! Och nästa års konsert på Sund Nergården, vad det nu kan bli.

Stort tack till alla på scen och runt omkring som fixar så vi publiken känner oss om hemma hos er! Ni är verkligen de bästa! Och ni som inte varit på Sund Nergården, det är verkligen ett besök med eller utan konsert. Vill man ha lugn och ro, njuta av god mat i den vackraste miljön och sova i sköna sängar då är Sund stället!

 

 

 

Peter Jöback, 29 juni, Parksnäckan, Uppsala

Blå himmel, 23-25 grader varm i luften är ju perfekta förhållanden för en utomhuskonsert en sommarkväll i Sverige. Men från ingenstans kommer några regndroppar precis innan konserten ska börja men på Parksnäckan i Uppsala delas det ut gratis regncaper och det skrämmer iväg regnet. Så när Peter Jöback, Frida Öhrn och bandet kommer in på scenen är det strålande solsken igen som gäller. Peter, Frida och bandet är helt klädda i svart och vitt och det är så stilrent och snyggt.

Det blir en helt underbar konsert med tonvikt på Humanologyskivan som Peter släppte i höstas. Låtarna från den skivan är så bra och det märks att Peter älskar att sjunga dem. Mina favoriter är ”What If Tomorrow Never Comes”m ”Beliver” och den nakna fina ”Call Me By Your Name”. Men det blir även mycket annat som t ex en avskalad version av ”Music of the Night”, ”Stockholm i natt”, och allt avslutas med ”Sing me out”.

Peter är på ett strålande humör och går ifrån manuset en hel del när det inträffar oväntade saker. Precis som han börjat sjunga Guldet blev till sand, glider en luftballong med Shrek på över Parksnäckan. Peter är den som ser den först och utbrister ”Det kommer en luftballong med Shrek på. Det var nog det mest innovativa jag sett för att planka in på en konsert”. Hela bandet tittar fascinerat på ballongen när den ljudlöst glider fram.

Ett par mindre tjejer ställer sig då och då vid scenkanten och dansar och fotar och Peter är så gullig och uppmärksammar dem då och då med blickar, vinkningar och dansar med dem från scenen. En av tjejerna har gjort en skylt som hon håller upp och han säger att den är fin. Så fint av honom att ge dem det där lilla extra, det kommer de leva på länge. Men det är inte bara tjejerna vid scenkanten han är generös mot. Han återkommer flera gånger under konserten till hur bra han tycker Frida Öhrn som körar och kompar på olika instrument är. De sjunger flera låtar tillsammans som t ex ”Wicked game”, ”Everybody hurts” och ”Sing”. Peter och Fridas röster passar så perfekt ihop att det blir ren röstmagi när de sjunger.

Frida är med i Cookies’n Beans som turnerat med Peter tidigare men nu håller hon på med ett soloprojekt och hon sjunger en helt fantastisk pepplåt ”What are you waiting for”. Hon har sån energi och glädje när hon sjunger den låten och jag tror att många i publiken blev intresserade av att höra mer från hennes soloprojekt.

En härlig konsert med mycket av det bästa Peter har gjort, fylld med sångglädje, spontanitet och energi. Peter, Frida och ett fantastiskt band en fin sommarkväll är ett sommarminne att plocka fram i november när det är grått och trist.

Tre konserter kvar på den här turnén så det finns möjlighet för er också att få ett magiskt sommarmusikminne!

 

 

 

 

 

Trassel, publikrep, 14 juni, TurTeatern, Stockholm

Den 27 juni hade Trassel premiär på Krustiernska Gården, men jag hade den stora förmånen att få se ett publikrep ett par veckor tidigare. Så det jag såg har det finslipats på innan det blommade ut för fullt på utomhusteatern. Inte för det var något särskilt som jag upplevde att det behövde finslipas på.

Trassel är en gammal hederlig fars skriven  av Ray Cooney med släng i dörrar och förväxlingar. Något som jag älskade när jag liten men som jag på senare år har tyckt varit rätt uttjatat och inte skrattat så mycket åt, särskilt inte när man lägger på lyteskomik och kläder som inte passar. För mycket billiga skämt helt enkelt. Men när man sätter en fars i händerna på Edward af Sillén som både översatt och regisserat ja då blir det en skrattfest med risk för magknip! Camilla Thulin har skapat kläderna och då är det inte någon risk för för korta kostymer eller kläder som på nåt sätt sitter fel för att vara roliga, Nej, här kläs männen i välsittande kostymer och damerna i fina 60-talsklänningar, eftersom det utspelas på 60-talet. Som gräddan på moset så är det Sveriges komikerelit som står på scenen. De kan verkligen förvalta sina roller på bästa sätt.

Trassel handlar om försvarsministern Ragnar Rundqvist (Mikael Tornving) som har en kärleksaffär med Lena Stiernström (Sussie Eriksson) som ska ha en helg på Grand Hotell men de upptäcker ett lik (Ola Forssmed) i rummet. Panik utbryter och Ragnar ser skandalrubrikerna framför sig och kallar till sig sin assistent Göran (Robert Gustafsson) för att forsla bort liket. Men självklart blir det inte så lätt. Hotelldirektören (Gustav Levin) dyker upp i tid och otid och hotellbetjänten (Andreas Nilsson) ser sin möjlighet att tjäna massa dricks när han ombeds ordna lite konstiga beställningar. Självklart dyker även Ragnars fru (Anki Albertsson) och Lenas man (Magnus Kviske) upp och förvecklingarna växer och växer. I kort en klassisk farshandling där personerna beter sig på konstiga sätt och trasslar till det mer och mer som kunde undvikets om man bara ringt polisen direkt. Men det blir väldigt roligt, mycket för att karaktärerna i sig inte är de där överdrivet ”roliga”, de är personer och inte karikatyrer. Mikael Tornving är stram och korrekt och har en härlig panik i ögonen. Varje replik levereras med en stram min. Robert Gustavsson är vimsig på ett perfekt avvägt sätt utan att det går över gränsen. Sussie Eriksson är sprudlande glad och glittrig som Lena, motstatsen till Ankis svala och eleganta fru Rundqvist. Så har vi Ola som spelar ”lik” och som inte har många repliker men där hans kropp agerar. Ola har ju en gummikropp och kan göra det mest oväntade med det och är han med i någon uppsättning så ska man alltid slänga in det någonstans även om det kanske inte passar in, vilket kan bli lite tjatig. Men här är kroppskontrollen och gummikroppen perfekt använd i rollen. Det är utan tvekan det bästa jag sett Ola göra. Scenen när Mikael, Robert och Ola improviserar en dans inför den förvånande hoteildirektören är så rolig! Jag hoppas verkligen att man behåller den fingertoppskänsla man hade på publikrepet där den var exakt så lång den ska vara för att det ska vara kul. En svaghet i farser/komedier är att man inte vet när man ska sluta utan drar skämten några varv för långt så det bara blir upprepning och tjatigt. Styrkan i trassel är att man inte tjatar ut skämten, men markerar inte tydligt när något ska vara kul utan det bara är kul, galet och knasigt. Underbara repliker som ibland är riktigt torra men det är det som är så roliga. Edward har förvaltat den engelska ”understatement” humorn på allra bästa sätt, med värme och respekt och inte fallit i någon fälla ätt överdriva. Less is more!

Det var länge sen jag skrattade så mycket och hjärtligt på teatern och jag kan verkligen rekommendera att om ni är i trakterna runt Kalmar i sommar att ni ser till att fixa biljetter. Och har ni inte bestämt vad ni ska göra i sommar så varför inte åka till Kalmar?

Elvira Madigan, Parkteatern Rålambshov, 28 juni, Stockholm

Sommar, musikal och Parkteatern är en underbar kombination. Årets musikal är Elvira Madigan som jag ser den här ljuva junikvällen i Rålambshovsparken. De gröna träden och den klarblå himlen förstärker den färgsprakande musikalen som vi bjuds på. I år har man verkligen inte sparat på färgprakten när vi besöker Cirkus Madigan, den ena kostymen är mer färggrann än den andra och det kan vi tacka Annsofi Nyberg för. Riktigt snyggt blir det när Elvira fäller ut röda långa tygstycken som bildar en gigantisk kjol och hon håller i tre stora röda ballonger högt upp på en bro över scenen.

Musikalen bygger på den tragiska kärlekshistorian om lindanserskan Elvira Madigan och Grev Sixten Sparre som blir förälskade i varandra. En omöjlig kärlekshistoria som slutar med ett självmord, arrangerat på ett vackert sätt för det ska vara ett konstverk, en kärlekshistoria som aldrig ska gömmas bort. Ellen Lindbland spelar Elvira och visar att hon verkligen kan både dansa och sjunga, en otroligt kroppskontroll. Sixten Sparre spelas av Robert Noack som nog en del minns att han spelade Karl Oskar i den nyare uppsättningen av Kristina Från Duvemåla. Handlingen utspelas i cirkusvärlden och det är mycket akrobatik, volter mm av Nilas Kronlind och Oscar Karlsson medans kärlekshistorian utspelas. Det händer nåt på scenen hela tiden och det gäller verkligen att man har ögonen med sig. Väldigt bra regi och koreografi av Anna Ståhl.

Även orkestern under ledning av den makalösa Carina E Nilsson är klädda som cirkusartister och blir en del av cirkusen där de spelar i en cirkusvagn. Smart och snyggt gjort.

Cirkus Madigan har nu rest runt i Stockholms parker och Rålambshov är den sista anhalten, men den spelas även den 29 och 30 juni, så passa på att se den innan den slutar.

 

 

A Music Story, pressvisning, 13 juni, Filmhuset

Det är inte ofta som det görs svenska musikalfilmer men i år kommer tre stycken att ha biopremiär. Först ut är Anders Widmarks A Music Story som har premiär den 14 juni, sen kommer Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” och sist ut är ”En del av mitt hjärta” baserad på Tomas Ledins musik. Så för oss som älskar musikaler är det ett underbart filmår. Av de här tre filmerna tror jag att A Music Story har den lägsta budgeten vilket märks då och då i filmen men som ändå är en underbar hyllning till musiken och verkligen förmedlar kärleken till musiken. Styrkan i den här filmen sitter just i de nyskrivna låtarna av Anders Widmark och några andra medkompositörer. En rad av medryckande poplåtar, raplåt och så den fantastiska Gravity som när jag hörde Helen Sjöholm sjunga den första gången i filmen gav mig rysningar. Men de flesta låtar i filmen fick mig att rycka till och tänka att det här är en riktigt bra låt, många med en positiv och glad melodi.

A Music Story handlar om Moa (Victoria Rönnefall) som drömmer om att skriva en egen låt och vara med i Syltpopidolerna. Men det där med Idolprogram tycker inte hennes pappa, pianisten Anton Widebeck (Anders Widmark) är någon bra idé. Barn ska inte tävla i musik och absolut inte i något så billigt program som Syltpopidolerna. Anton är en etablerad pianist och kompositör men vars stjärna falnat och i takt med att musik nu laddas ner så ger inte det så mycket pengar längre. Han kämpar på med att bidra till familjens försörjning men hans manager Alexander (Claes Malmberg) lyckas inte så bra med att få fram jobb. Nej det är Moas mamma Elisabeth (Helen Sjöholm) som är den som har fått lägga sin egen sångkarriär åt sidan för att istället jobba som sångpedagog som får försörja familjen. Anton själv har svårt att acceptera att han måste ta andra jobb och det är först när Elisabeth ställer ultimatum, skaffa ett jobb eller så skiljer vi oss, som han skaffar ett vanligt jobb. Moa förslår dock att han ska skriva en musikal och det är en ide som även hans manager tycker är en bra idé.

Det är väldigt traditionella könsroller i filmen med frun som fått offra sig och som uppfattas som gnällig när hon ställer krav på sitt musikgeni till man. En man som tycker han själv till hör finkulturen och att sånt som Idol inte är nåt att ha. En vanlig syn bland vissa artister och musiker, trots att några av våra stora artister som Måns, Danny och Darin har gått den vägen, så ett och annat guldkorn kan ett sånt program få fram. Managern har också en rätt kommersiell syn på Antons låtskrivande och lägger sig gärna i för att få det mer kommersiellt, men i slutet är det han som säger ifrån när någon vill utnyttja hans artist för gratisframträdande. Moas stora idol är Ace Wilder (som också medverkar i filmen) och hon vill sjunga som hon, men det tycker man inte hennes lärare på musikskolan där hon går är någon bra idé. Så på flera sätt tar filmen upp vad som anses vara tillräckligt fin och bra musik. En av filmen mest minnesvärda scener är scenen när managern vänder sig till en styrelseledamot i en stiftelse för att söka pengar. Ledamoten spelas av Jan Malmsjö och han har verkligen pondus och karisma. Han tillrättavisar managern på ett så effektfullt sätt med sin blick och röst och man skulle ha avslutat scenen just där och inte övergått till fysiskt våld för nu blev det lite pajasaktigt av det på slutet. Stunden innan var så stark att det hade räckt för att få fram budskapet. 

Helen Sjöholm är strålande i sin roll som den kämpande mamman som försöker att få sin familj att överleva. Claes Malmberg är härlig som managern, bufflig men har en viss charm. Den unga Victoria Rönnefall är charmig och har en fin röst när hon sjunger. Men vissa repliker som hon har känns inte helt naturliga för henne, som att det inte är hennes eget sätt att uttrycka sig på. Däremot flyter hennes röst väldigt bra när hon tänker och berättar vad som händer. Och precis som Anders och Helen så förmedlar hon kärleken till musiken på ett fantastisk sätt. Det känns genuint och äkta.

Det är en härlig feelgood familjefilm som jag varmt kan rekommendera!

 

Nationaldagsfirande i Edsbergsparken, 6 juni, Sollentuna

En helt underbar nationaldag när naturen själv flödade över i blått och gult, klarblå himmel, strålande sol, blått vatten, gullregn och fullt med andra gula blommar, ja en svenskare dag kan man inte måla upp än den som vi bjöds på idag. Mitt på dagen var det runt 30 grader varmt och värmen höll i sig långt in på kvällen. Den korta promenaden längs med Edsviken till nationaldagsfirande vi slottet var en njutning av svensk sommar när den är som bäst, grönska, blommor i alla dess färger, ett blått inbjudande vatten och det gula slottet längst fram och över det hela en himmel så blå utan ett enda moln. Folk strömmade till parken från alla håll.

Det är fjärde året som jag och några av mina vänner firar nationaldagen i Edsbergsparken. Jakob Stadell och Doreen Månsson hälsade oss alla välkomna och inledningsvis var tal och folkdans som stod på schemat. Tal som uppmärksammade oss på att det var 100 år sedan som det blev kvinnlig rösträtt i Sverige och hur viktigt det är att vi värnar om vår demokrati. Jakob Stadell sjöng Du gamla Du fria men härlig inlevelse och stolthet över vårt fina land och hela publiken stämde in. En av de mest älskade svenska sommarsångerna som finns är Peter Lundblads ”Ta Mig Till Havet” som Jakob sjöng direkt efter nationalsången. Sen fick vi höra ”Jag saknar dig mamma” med Henkeman feat Sollentuna 191. Ett par stycken med symfoniorkestern innan det var dags för Jakob att sjunga Anthem ur Chess. En annan mäktig hyllningslåt till det land man älskar och Jakob kan verkligen förmedla den känslan med sin underbara sångröst,

Den första delen i programmet är mer vuxet men efter en dryg timme släpps barnen i för fullt när det är dags för barnen när Doreen Månsson och Sollentuna kulturskola under ledning av Maria Stadell tar över scenen och det blir en härlig rad med barnsånger. Barnen strömmar till framför scenen och det är full fart på alla små när de med liv och lust stämmer in i alla sångerna. Så härligt!

Programmet avslutades med Soul Classics där Frank Ådahl, Sara Nordenberg och Isac Stadell tillsammans med Blåsarsymfonikerna, Sollentuna Gosskör, Sollentuna Diskantkör och musiker från Sollentuna Kulturskolan bjöd på svängiga soullåtar som Sir Duke, Natural Woman och I Wish. Det svängde bra både på scenen och i folkhavet.

Årets nationaldagsfirande var lika trevligt som de andra åren!

 

Mitt Liv, Premiär, 15 maj, Teater Satelliten, Sollentuna

Mitt Liv är en nyskriven musikal av Linda Mattsson Kledzik och Hanna Stadell Melbin som handlar om psyskisk ohälsa. Musikalen spelas av Teater Satelliten som är en musikalensemble som består av ett 30tal skådesspelare, dansare och musiker i blandade åldrar och med och utan diagnos.

Musikalen handlar om tre tjejer, Anna, Ullis och Cissi, som växer upp med varandra och lovar att alltid finnas där för varandra. Vi får följa dem från barndomen, till studenten och när de får barn. Men det är då problem börjar. Ullis blir sjuk och dör och lämnar en förtvivlad man och dotter efter sig. Anna får en son, Ben, som har aspergers vilket medför slitningar i förhållandet och problem med hur omgivningen bemöter dem. Cissi har den perfekta familjen med en framgångsrik man och en son och dotter, men hon har lite svårt att förhålla sig till Ben och hur kan han påverka hennes son Sam. De kommer ju aldrig att kunna utvecklas i samma takt. Anna kan inte förlåta Cissis sätt att uttrycka sig och vännerna slutar att umgås. Barnen växer upp och hamnar i samma klass och de vi får följa hur de förhåller sig till varandra. I klassen finns också den stökige Nils som beter sig konstigare och konstigare, får raseriutbrott och hör röster.  Det visar sig att han har schizofreni. Parallellt får vi följa hur Annas och Cissi förhållande med sina män utvecklas och är allt verkligen så perfekt hemma hos Cissi som det först verkar? Och hur dog Ullis egentligen? Musikalen tar upp väldigt många olika problem och ibland blir det nästan lite för mycket problem och lite spretigt i handlingen och jag upplevde att det till viss del tog bort fokus från Ben och Nils. Musikalen är 3 timmar och lång och den hade blivit tightare och snäppet bättre om man t ex hade tagit bort den delen om problemen som Sams pappa har. Flera av sångerna förstärks med modern dans och det är bra och kändes fräscht och läckert i de första numren, men även där avtog effekten när det återkommer i sång efter sång. Flera av sångerna var bra och t ex Svart Tango var väldigt läcker hur den var ljussatt i rött och svart.

Teddy Johansson som Ben och Oskar Thege som Nils gör starka rolltolkningar. Särskilt berörande är det när Nils kämpar med rösterna i huvudet (Carolina Janner och Christer Bjälkenfalk). Det blir lite obehagligt. Det är väldigt intressant att se hur omgivningen reagerar på Ben och Nils. Intressant är också hur man vänder på betraktandet när Ben tycker att personer utan diagnos beter sig konstigt ”Varför kan man inte bara säga som det är?”. Och för personer som inte har någon i sin omgivning som har dessa diagnoser kan det här vara bra att se den här musikalen för att få en förståelse och aha-upplevelse om vad det innebär.

Många bra insatser på scenen och det märks att hela ensemblen tycker om att spela tillsammans och har sin självklara plats på scenen.

Mitt Liv spelas till den 25 maj och biljetter kan köpas här:

http://arenasatelliten.se/event/teater-satellitens-musikal-mitt-liv/

Made in Dagenham, premiär, 8 maj, Kulturama, Stockholm

Made in Dagenham hade premiär på West End 9 november 2014 så nästan 4,5 år senare är det Kulturamas musikalartister på vuxenutbildningen som sätter upp den för första gången i Sverige. Verkligen kul att man väljer att sätta upp något som inte har gjorts förut i Sverige och på så sätt får alla vara med och skapa rollerna utan att ha någon känd musikalartist som format rollen. Även om jag sett många musikaler i London så har jag inte sett den här förut. Redan vid de första tonerna tänkte jag att det här är en musikal som jag nog kommer att gilla för det fanns en glad och positiv känsla i musiken. Musiken är skriven av David Arnold med texter av Richard Thomas som här har översatts av Johan Schildt.

Made in Dagenham handlar om ett gäng kvinnliga bilfabriksarbetare på Ford i Dagenham 1968, som när de får veta att deras jobb kommer att nergraderas till okvalificerat bestämmer sig för att gå ut strejk. Men de nöjer sig inte med det utan de kräver även lika lön som männen, inte bara 87% som de hittills fått. Det här mottas inte väl av vare sig facket, företagsledningen, premiärministern och inte av deras män. Det baseras på en verklig strejk som alltså tog plats för 51 år sedan och där kvinnorna bröt historisk mark, tyvärr få man ju lov att säga att kampen är inte över än eftersom lika lön för kvinnor och män faktiskt inte är på plats än…

Den som leder kampen är Rita O’Grady (Isabelle Persson) men som får den rollen mer eller mindre av en slump. Hon och de övriga kvinnorna får oväntat stöd av Lisa Hopkins (Sara Kilagård) som är gift med vdn Mr Hopkins (Joel Lättman). Lisa är trött på att leva sitt liv som lyxhustru när hon faktiskt har en examen från Cambridge, dessutom i historia.

Det här är en musikal där de starka kvinnorollerna dominerar och de flesta starka ensemblenumren är fokuserade runt kvinnorna. Men det finns några bra nummer där även männen får glänsa på sitt sätt som Oscar Söderman som Mr Tooley, amerikanen som kommer från Fords högsta ledning för att visa vem som bestämmer i andra aktens inledningsnummer ”Det här är Amerika”. Rita’s man Eddie (David Larsson) har en känslosam sång även den i andra akten. Det är bra insatser av alla både i huvudrollerna och den stora ensemblen från årskurs 1. Styrkan i den här musikalen ligger på ensemblenumren som Made in Dagenham, Allihopa ut och Stand Up. Det är i de stora numren som energin, glädjen och kämpaglöden blommar ut för fullt. 

Har ni inte sett Made in Dagenham tycker jag absolut att ni ska passa på och ta tillfället i akt. Det är en positiv musikal med bra musik och förutom att ni får se en rätt ny musikal får ni en möjlighet att få se ny musikalartister och sen kunna följa vad som händer dem kommande år. Den spelas bara till den 12 maj så passa på nu. Biljetter finns att köpa här:

www.kulturama.se