Så som i Himmelen, publikrep, 11 september, Oscarsteatern, Stockholm

Ikväll var det dags för publikrep på Så som i Himmelen. Vicky von der Lancken har i över 10 år haft en dröm om att sätt upp Kay Pollaks fantastiska film som musikal och nu är det bara ett par dagar kvar innan den har urpremiär den 13 september. Kay har gjort musikalversionen tillsammans med sin fru Carin. Fredrik Kempe har skrivit all musik till den förutom Gabriellas sång (Stefan Nilsson och Py Bäckman) som var med i filmen och som Helen Sjöholm gjorde stor succé med. Markus Virta står för regin.

Så som i Himmelen handlar om världsdirigenten Daniel Daréus som återvänder till sin hembygd när han blivit hjärtsjuk. Han har tänkt dra sig tillbaka från allt vad musiken heter, men blir snabbt indragen att leda byns kyrkokör, vilket skapar konflikter och spänningar i byn. Han möte den unga livsglada Lena. Prästen Stig som först är välvilligt inställd och vill ha med honom i kyrkan, men som sen inte klarar av förändringar som sker, tillskillnad från hans fru Inger som lever upp. I byn finns även cykelhandlaren Arne som fixar det mesta och styr och ställer. Gabriella med den vackra rösten misshandlas av sin man Conny, samma kille som också mobbade Daniel när de var små. I en liten by förändras inte person så lätt.

Daniel spelas av Philip Jalmelid och det är första gången jag ser honom i en originalroll vilket är jättekul för nu har man inte någon annan att jämföra med. Har tidigare sett honom bland annat som Javert i Les Miserables på Spira. Philip har en fantastiskt bra röst och låten ”Den tid jag har” är absolut en av musikalens starkaste. Den unga Lena spelas av Tuva B Larsen som jag nog inte sett in något tidigare. Hon påminner rätt mycket om Frida Hallgren i filmen. Tuva har en väldigt fin röst och hennes Lena är väldigt charmig och härlig. En ny stjärna på vår musikalhimmel. Prästen Stig spelas av en av våra riktigt stora musikalartister Anders Ekborg och han är som klippt och skuren för rollen. Ingen kan växla mellan att vara arrogant och elak och förtvivlan som han kan. Var nästan så hans tårar sprutade upp på balkongen där vi satt. Han kan verkligen konsten att beröra och han en riktigt stark powerlåt i varje akt och bägge gav gåshud. ”Hur tror du att det känns” är en sån stark låt och en absolut favorit. Stigs frun Inger spelas av Sara Jangfeldt. Gillar verkligen Sara och det är kul att hon är med i fler och fler musikaler. Arne spelas just nu av Björn Kjellman eftersom Morgan Alling är sjuk. Och det var nästan så att de fick plocka in någon istället för Björn för han bröt foten när han cyklade på scenen när de repeterade. Men det löste man smidigt med en pjäxa så han hoppar runt med pjäxa och käpp och det känns inte alls konstigt utan passar bra in i hans karaktär. Björn gör Arne suveränt bra, sån komisk talang samtidigt som han är en översittare då och då, men någonstans finns det ett hjärta i Arne. Det gör det inte  Conny, Gabriellas man som misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Christopher Wollter spelar Conny och han är riktigt grym som Conny. Så osympatisk. Otroligt bra insats och jag saknade att Fredrik inte skrivit in en låt åt honom för Christopher har en bra röst som vi tyvärr inte fick njuta av. Gabriella spelas av Malena Ernman. I filmen spelas hon som sagt av Helen Sjöholm som är världsbäst i att få fram smärta och känsla i allt hon sjunger och Gabriellas sång är inget undantag. I musikalen framförs sången som ett solonummer, men den griper inte tag i mig på samma sätt som Helens version i filmen. Jag hade nog tyckt det varit konstigt om den inte varit med för det är ju filmens stora låt, men den framförs inte bäst och lyfter inte på samma sätt som de andra powerlåtarna i musikalen.

I övriga roller/ensemble ser vi Therese Andersson Lewis (Siv), Richard Björck (Tore), Annika Edstam, Joakim Jennerfors mfl. Alla är bra och även om det är ett par dagar kvar till premiären så sitter samspelet där det ska.

Fredrik Kempes musik är så otroligt bra genomgående. Texterna av honom och Carin Pollak lyfter och driver fram historien. Det är allt från roliga låtar, låtar man inte kan låta bli att klappa takten till, smäktande kärleksduetter och så några stycken gåshudslåtar. Tror inte det fanns en enda låt som jag tyckte var dålig. Det är verkligen ett mästerverk till musikal som skapats här. Redan i inledningen fick jag lite Kristina från Duvemåla känsla när man använder sig av ett lutande golv. Saknade bara lite björkar, stenar eller säd som växte upp. Men det var något i stämningen som lite grann slog an samma ton som Kristina gjorde i mig. Det är en musikal med mycket olika känslor, skratt, gråt, sorg, ilska och livsglädje och inte minst den fina vänskapen mellan Lena och Thore. En musikal som berör på många sätt.

Nu har de två dagar på sig att finslipa och fixa det som de anser behöver fixas till. Men den är verkligen otroligt bra redan nu och ju mer de spelar ihop desto bättre kommer det självklart att bli.

Jättekul att det än en gång har skapats en sån fantastisk bra svensk musikal med nyskriven originalmusik. Våra svenska musikalartister är verkligen duktiga och kan konsten att berätta en historia, agera och sjunga på en och samma gång. Den här uppsättningen håller verkligen West End och Broadwayklass! Filmen blev ju Oscarsnominerad så vem vet om inte musikalen också kan gå på export?

Jag ska sen den igen den 27 september och det lär nog bli ett par gånger till. Vill ju se hur Morgan Alling kan axla Arne.

Gillar du musikal, ja då ska du absolut gå och titta på den här.

Föreställningsbilder med tillstånd från Oscarsteatern, fotograf Mats Bäcker.

 

Broarna i Madison County, 2a publikrep, 9 september, Maximteatern, Stockholm

Idag hade jag förmånen att få gå på den andra publikrepetitionen av Broarna i Madison County. Många har säkert sett den romantiska filmen med Meryl Streep som bondfrun Fransesca som har en kort men väldigt intensiv kärlekshistoria med fotografen Robert Kincaid som spelades av Clint Eastwood. Filmen hade premiär 1995 och är baserad på boken av Robert James Waller. 2014  hade musikalen med musik av Jason Robert Brown premiär. Viktoria Tocca såg musikalen på Broadway och blev så förtjust i den så hon bestämde sig för att sätta upp den i Sverige, och nu 4 år senare är det alltså dags för den svenska publiken att få se den.

Jag tyckte väldigt mycket om filmen, som en är en sån där snyftig kärlekshistoria så jag var nyfiken på hur den skulle vara på scenen. Grundhandlingen är den samma, en dag när Fransescas man Bud (Joachim Bergström) och barnen, Carolyn (Moa Pellegrini) och Michael (Mattias Disman),  är på en lantbruksmässa dyker fotografen Robert Kincaid (Daniel Sjöberg) upp på gården och undrar hur han ska ta sig till Rosemund Bridge, den sista av de 7 täckta broarna som han ska fotografera. En gnista tänds direkt och Fransesca erbjuder sig att följa med och visa vägen. I musikalversionen har man dock tagit bort att kärlekshistorien kommer fram när Fransescas barn går igenom hennes saker och hittar brev och en klänning de aldrig sett. Kärlekshistorien mellan Fransesca och Robert är lika stark på scenen som i filmen. Viktoria är underbar som italienska Fransesca som efter många år i USA har tappat lite livsgnista men som nu blommar upp. Daniel Sjöberg är rätt lik Clint till sättet som Robert, det där lite kantiga och tystlåtna men som under ytan har en stark värme som Fransesca lockar fram. Det jag tycker är starkare i musikalen är att även Buds kärlek till Fransesca kommer fram på ett fint sätt. Joachim Bergström som Bud får på ett väldigt bra sätt fram hur Bud verkligen älskar sin fru, men att det har kommit bort i vardagen, skötseln av gården och barnen som ska tas om hand. Han märker att något är fel när han ringer hem från mässan och sen när han kommer hem, men han förstår inte vad som hänt. Det gör att man förstår det svåra valet som Fransesca har. Hon slits mellan passionen och familjen. Det är mycket känslor på scenen och man blir verkligen berörd av de här tre karaktärerna. Alla tre har väldigt bra röster och har stor inlevelse i alla sina sånger. Under det senaste året har jag hört några av sångerna i olika konserter där Viktoria och Daniel var med och de blev ännu bättre och starkare nu när man hör dem i sitt rätta sammanhang.

Petra Nielsen som den nyfikna grannen Marge spelar henne bra. Marges man Charlie spelas av Dan Bratt och han får visa att han har en bra stämma i slutet av musikalen i låten som han delar med Joachim Bergström. En av de bästa i musikalen.

Janna Yngwe, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvia Salas spelar övriga roller och/eller ensemble. 

Musiken och sångerna är genomgående trevliga och behaliga och för handlingen framåt på ett bra sätt. Musikalisk ansvarig är Micke Littwold och det är bra musiker som framför musiken. Jag kan verkligen förstå att Viktoria tyckte väldigt mycket om musikalen när hon såg den och är mycket glad att hon sett till att drömmen att sätta upp den blev verklig så vi också får uppleva den. 

Som sagt idag var det bara en publikrepetition så de håller fortfarande på att jobba på den och finslipa, men på det stora hela kändes det som en färdig musikal. Premiären är den 12 september och den går i Stockholm till den 30 september. Så en rätt kort spelperiod innan den flyttas ner till Malmö, så vänta inte med att boka biljett om du inte redan har bokat. Det är en varm, välspelad musikal med mycket känsla i.

Själv ska jag se den igen den 13 september och 30 september och det ska bli kul att se den igen och kunna ta in andra delar än man gör första gången man ser en musikal.

 

Ghost, publikrep nr 2, 7 september, China teatern

2011 såg jag Ghost första gången i London (originaluppsättningen) och jag älskade den från första tonen. Musiken av Dave Stewart (Eurythimics) och Glen Ballard är helt i min smak och en av de mest spelade i min bil. Londonuppsättningen med Caissie Lewy (Molly) och Richard Fleesman (Sam) var helt fantastisk och tårarna flödade. Blev så glad när jag fick höra att den skulle sättas upp i Stockholm och med några av mina favoritmusikalartister dessutom, Peter Johansson som Sam Wheat och Bruno Mitsogiannis som hans vän Carl Brunner. Gladys Del Pilar Bergh som mediet Oda Mae Brown kändes klockren. Men Maria Lucia Heiberg Rosenberg (Molly Jensen) var helt okänd för mig men på den showcase jag var på i våras så fick jag ett bra intryck. Det kändes som uppsättningen var i bra händer med Anders Albien som regissör och översättning och Jenny Widegren som koreograf tillsammans med Bianca Fernström.

Ikväll var det äntligen dags att få se det nästan helt färdiga resultatet, andra publikrepet och en vecka kvar till premiär (14 september) så är allt nästan på plats men inte fullt ut. Vi hade fått plaster på rad 1 främre balkong och det innebär att man ser det lite grann från ovan, vilket ibland gjorde att man nog såg lite mer än vad som kanske var tänkt. Vad tänker jag inte tala om för Anders Albien bad oss att inte avslöja om det var några av specialeffekterna man såg för det ska ju vara en överraskning för alla som kommer och de jobbar fortfarande på att slipa på dem.

Anders Albien är känd för att sätta sin egen prägel på musikalerna han tar sig an och det brukar bli väldigt bra. Den här uppsättningen skiljer sig en del från Londonuppsättningen främst vad gäller scenografin och koreografin. Dansen var strålande bra och jag blev verkligen imponerad av scenografin av Andreas Bini. Man projicerar bakgrunden och handlingen förflyttas så snyggt från Sam och Mollys lägenhet, till tunnelbanan, kontoret och olika New Yorkvyer. Riktigt bra gjort! Ljusdesignen (Palle Palmé) var också bra, särskilt i slutscenen när Sam går in i himlen.

De flesta känner nog till handlingen, finanskillen Sam som flyttar ihop i en ny lägenhet med konstnären Molly. Sams bästa kompis Karl som hänger med dem och som jobbar åt Sam. Så en kväll blir Sam skjuten i ett rån, men han stannar kvar och blir ett spöke för hans kärlek till Molly är så stark så han kan inte lämna henne. Han tar kontakt med mediet Oda Mae för att varna Molly om vem det är som mördat honom, samtidigt som han måste läras sig hur man som spöke tar sig igenom dörrar och flyttar saker. Det är här som specialeffekterna kommer in för att det ska bli trovärdigt på scen och göras på ett sätt så det inte syns för mycket. Hur ska Sam gå genom en dörr? Kvällens föreställning fick brytas vid ett tillfälle för att tekniken inte helt fungerade. Så en kort extra paus och sen var de igång igen. På det stora hela tycker jag att de hade gjort det bra, men som sagt på rad 1 syns vissa saker lite väl bra. Men i den scenen där Sam ska åka tunnelbana som spöke första gången och träffar ett annat spöke som gör allt för att han inte ska vara i den vagnen så såg man inte mycket alls, vilket var synd för det är en bra scen. Men ”taket” på vagnen skymde så man såg inte så bra in i vagnen.

Peter  var bra som den snälle Sam, Bruno gick från att vara den snälle kompisen till att bli ”bad guy” ju längre in i handlingen man kommer. Gladys är helt fantastisk som Oda Mae. Killarna sjunger ju fantastisk bra och spelar så bra tillsammans. Gladys äger scenen i de scener hon är med i. Maria är danska och hon håller på och lär sig svenska och särskilt i början märktes hennes brytning mer tydligt och det kändes som hon fick jobba på att prata ren svenska vilket gjorde att hon inte helt fullt ut levererade känslan i replikerna. Det här är något som jag tror kommer att märkas mindre och mindre för varje föreställning. I sångerna märktes det inte alls. Hon sjöng med stark inlevelser och har en underbar sångröst med mycket känsla i. Kemin mellan Peter och Maria är ännu inte lika stark som Caissies och Richards, vilket gjorde att det blev inte lika känslosamt (än) och den här kvällen behövdes inte några servetter, men det var nära ett par gånger, tårarna var på väg. Det finns där och det skulle inte förvåna mig och det sitter där det ska om en vecka. Sen är det också så att i London satt jag på rad 1 parkett vilket gör att man får en annan kontakt med skådespelarna och inte några räcken som stör sikten, så det är en starkare upplevelse anser jag att sitta nära.

Dansarna är väldigt bra och hela ensemblen består av duktiga musikalartister som till exempel Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn. Otroligt bra helhet.

En väldigt bra uppsättning som bara kommer att växa och blir bättre under veckan fram till premiären. Kvällens föreställning var definitivt värd de stående ovationer den fick. Ser redan fram emot den 23 september som är nästa gång jag ska se den. Så glad att man har valt den här som hösten musikal på China Teaterna, och visst lär den gå under våren 2019 också…

Har ni köpt biljett kommer ni inte att ångra er, och till er andra kan jag bara säga, köp biljetter!! Ni vill inte missa det här.

 

 

 

Våroffer, genrep, 6/9, Stadsteatern, Stockholm

Kan Våroffer vara något precis som sommaren håller på att övergå till höst? Det tycker i alla fall Stadsteatern som på Stora scenen sätter upp Fredrik Benke Rydmans nytolkning av Stravinskijs dansdrama.

I första akten dansar Fredrik själv tillsammans med en industriobot till nyskriven musik av Johan Liljedahl. Från första rörelsen trollbinds man av Fredriks kroppskontroll och rörelser. Interaktionen med industriroboten är riktigt häftig. Fredrik dansar med robotens ljusstrålar på väldigt coolt sätt. Fredrik svettas ordentligt på scenen vilket uppmärksammans av roboten som ger honom ett glas vatten. Otroligt läcker dans till modern industrimusik och skiljer sig mot Stravinskijs musik i andra akten.

Andra akten är helt annorlunda, 20 streetdansare och 5000 liter vatten. Modern dans och läckra rörelser. 20 dansare som väcks till liv i våren, livet och känslorna spirar. Alla i samma rörelseschema när någon bryter sig loss och andra följer med. Par bildas och bryts samman. Så kommer vårregnet, först lätt strilande och en kvinnlig dansar utför en fin solodans och får sällskap av en annan, intensivare regn och alla dansare faller in i dansen. När regnet upphör är golvet fullt av vatten och det synkroniserade vattenskvättandet är så häftigt. Långt hår som är blött och som skakas ut. Vattendropparna som bländer i scenljuset. En stor spegel som hissas ner från taket och allt syns från två vinklar och skapar ytterligare en dimension. Vissa delar är otroligt snygga i spegen då det blöta golvet blir mer levande i spegeln. Men det spirande livet  slutar med att någon måste offras. Musiken tar slut och dansarna börjar skriva hotfullt när en av dansarna offras. Där är det några sekunder för mycket av skrikandet och om något ska kapas till premiären är det väl precis i slutet av akt 2.

Genrepet var nästan 2 timmar långt med paus och jag blev verkligen imponerad av Frediks koreografi och alla dansare. De två akterna var väldigt olika och kändes inte direkt ihopkopplade, men bägge var väldigt bra på sitt eget sätt. Så här har jag inte sett dans förut.

Den 7 september är det premiär och spelas till den 30 november. Gillar man dans ska man absolut skaffa biljett till den här föreställningen!

Foton: Håkan Larsson, pressbilder

Cookies N Beans, 30 augusti, Lasse i Parken, Stockholm

Den här sommaren har ju varit helt fantastisk och den avslutas med Cookies N Beans hos Lasse i Parken. Lasse i Parken är ett så mysigt ställe på Söder, känns som man är i en bygdegård på landet någonstans och så är det innanför tullarna i Stockholm. En liten scen inne i grönskan, röda hus och en matservering som serverar hamburgare, röding, Wallenbergar och lite annat smått och gott och något gott att dricka till. Kön ringlar sig lång innan konserten börjar.

Det är 12 året  i rad som Cookies N Beans står på scenen och som de själva säger är det som en familjefest. De flesta i publiken har varit här förut och de känner sig hemma här. De har inte spelat ihop så mycket på sista tiden men sin årliga spelning här vill de inte missa.

Cookies N Beans består av Charlotte Centervall, Linda Stöm och Frida Öhrn. Charlotte känner nog all igen från diverse olika musikprogram där hon ofta är med i orkestern, senast i Allsång på Skansen. Frida Öhrns låt Release me med gruppen Oh Laura blev en av de mest spelade i årets Sommarpratare och i höst kommer hon att vara med i Peter Jöbacks show på Cirkus. Linda Ström släppte ett eget album (Med hjärtat på utsidan) förra året. Så tjejerna har fullt upp när de inte spelar tillsammans. Det märktes att de tyckte att det var kul att spela tillsammans igen.

Vi fick höra en härlig blandning av deras egna låtar och några underbara covers som ”First we take Manhattan” och ”Jolene”. De gör de låtarna så underbart bra! Älskar verkligen deras versioner på dem. ”Kings and Queens” är en härligt medryckande låt. Får erkänna att jag inte lyssnar så mycket på Cookies N Beans i vanliga fall, men gillar verkligen att se dem live. De är så otroligt duktiga. Charlotte som kan spela vilket instrument som helst, Frida som är en mästare på munspel och deras röster tillsammans är så underbara att lyssna på, särskilt på ett sånt här mysigt ställe som Lasse i Parken är. Ikväll hade de med sig några gäster som spelade banjo och gitarr med dem. Så bjöds det på munspelsbattle.

De lär ju spela här igen och det är inte omöjligt att jag dyker upp då också! Men innan dess så får jag njuta av Frida på Cirkus under hösten. Skulle inte bli förvånad om Charlotte spelar i bandet eftesom hon jobbat en hel del med Peter Jöback,  men har inte sett att de släppt vilka som kommer att vara med i orkestern.

GES-2018, 25 augusti, Solliden, Skansen, Stockholm

Ännu en härlig sommarkväll perfekt för konsert. Eric Gadd inledde med några av sina souliga hits som ”Do you belive in me”, ”The right way” och ” Bara himlen ser på” innan det var dags för GES att äntra scenen till publikens stora jubel. Scen var riktigt snygg med mönster där olika textrader var inflikade.

Solliden är klassisk mark för Allsång och vilka är bättre på att leda allsång än GES? Inga allsångshäften eller textremsor behövdes. Publiken sjöng med från första tonen till den sista. Otrolig stämning! Publiken bestod mest av de som har vuxit upp med de här killarna, eller männen ska man väl säga. Niklas fyllde 60 för en månad sedan och i november är det dags för Orup att fylla 60 och Glenmark 65!! Men det märks inte alls. Det här är killar som åldras med stil! Niklas lovad inledningsvis att det inte kommer att komma en enda ny låt och en sån här konsert vill man inte ha låtar från någon ny skiva som ingen har hunnit lyssna in sig på, nej alla var här för att höra de gamla låtarna som ”En jävel på kärlek”, ”Upp över mina öron”, ”Hon har blommor i sitt hår”, ”Magaluf”, ”Mare Mare”, ”Regn hos mig”, ”Ingenting minner om dej”, ”Händerna på täcket”, ”Sångerna om sommaren”, ”Om”, ”Sista morgonen”, ”Oslagbara” och så självklart ”När vi gräver Guld i USA”. Det är så härligt när man hör den här typen av låtar och inser att man kan hela låten fast man inte har hört dem på flera år.

Jag var i Rålandshov när VMkillarna kom hem och tog emot folkets jubel och GES sjöng ”Gräva Guld”. Då var det hur mycket folk som helst så jag stod inte lika nära som ikväll när vi hamnade nästan längst fram. Stämningen i Rålis är ju svår att slå, men killarna och publiken gjorde sitt bästa ikväll för att det skulle bli en oförglömlig kväll. Så kul att Orup för två år sedan drog med sig Niklas och Anders när han fick en extra timme på Allsången och att de sen tog upp GES igen och ikväll slöt de ringen från den Allsångskvällen när de var tillbaka på Solliden. Men de får gärna fortsätta att spela tillsammans för de har så många låtar att spela så det finns många jag gärna hört ikvälll fick helt enkelt inte plats. Många som man vill höra igen från kvällens konsert också. Två timmar räcker verkligen inte till, utan de hade gärna fått hålla på en timme till.

Fantastisk nostalgikväll som en vacker måne gav extra magisk stämning till!

Dansa Först, en dansmusikalfilm, 23 augusti, Grand, Stockholm

Nu för tiden görs det inte så många dansmusikaler så det är jättekul att det nu har gjorts en svensk dansmusikal med nyskriven musik av Joel Hilme och Felix Martinz. Rikard Svensson är regissör och spelar även Adam.

Adam blir blixtförälskad i den vackra Lisa (Anna Sise) som dansar. De gifter sig och får en dotter. Lisas stora passion är Lindy-hop dansen men Adam gillar inte att dansa. Han jobbar mer och mer och försummar familjen och sin relation med Lisa. En dag blir Lisa påkörd och hamnar i koma en längre tid. Adam saknar Lisa och går igenom hennes saker och söker sig till dansen och den klubb där Lisa brukade vara. Där träffar han Kjersti (Hilderun Gorpe), en levnadsglad norska som faller för den vilsne Adam och lär honom dansa och hennes dansglädje smittar av sig på Adam som blir mer och mer förtjust i henne. Så vaknar Lisa upp, kommer hon att kunna dansa igen? Vad ska nu hända? Hur blir det mellan henne och Adam?

Precis som i en musikal så är det många dansnummer som leder handlingen framåt. Dansnumren är härliga och mina favoriter är nog dansen i regnet och när Adam och Kjersti dansar sig genom Stockholm.  Många fina klänningar dansar förbi i filmen.

Dansnumren är koreograferade av flera olika koreografer och alla ska ha en stor eloge för sina olika dansnummer:

– Harlem Hot Shots
– Johanna Lindh from Clubbing
– Cynthia Kai från Broadway N.Y. stages
– Piotr Giro från Ultima Vez
– David Dalmo från Bounce
– Simon Ternsjö & Lisa Christiansson från MessAround
– Daniel Larsson
– Janne Portefée Jensen & Rikard Svensson

För 2 år sedan kom La La Land som var en färgglad dansmusikalfilm. Dansa först har inte lika starka färger och ger inte ett lika glättigt intryck utan är mer realistisk i sin framtoning. Filmen har en stark kärlek till dansen som lyser igenom i hela filmen och dansnumren är styrkan och den största behållning i filmen. Harlem Hot Shots är väldigt duktiga dansare. Det är en independent film och har en helt annan budget än La La Land men gillar man dans så får man mycket valuta för biobiljettspengen, till och med lite stepp smyger sig in. Och vem älskar inte lite stepp?! Slutscenen är fylld av glädje som man bär med sig när man lämnar salongen.

Vegas i Vitan, 21 och 22 augusti, Vitabergsparken, Stockholm

Två soliga augustikvällar i rad har jag nu njutit av Vegas i Vitan. Den av de bästa skatteåterbäringar som finns! Förra året var första året som Parkteatern hade med Vegas i Vitan på programmet och det är bara att hoppas att det är en årlig återkommande programpunkt.

Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna ledda av Jan Radesjö är något man kan leva på när vädret slår om och det blir kallt, grått och ruggit. Då får man plocka fram ”Feeling good” som Karl sjunger helt fenomalt bra,  Rennies ”Cry me a river” eller ”I who have nothing”, eller varför inte Joachims fantastiska tolkning av Mack the knife. Så många bra låtar som sjöngs ikväll av dessa tre skönsjungande herrar att det går inte att plocka ut bara en favorit. Deras röster kompletterar varandra perfekt i t ex ”My way”. Härligt sväng i Bernsteins ”New York, New York” som de sjöng på svenska som ett smakprov från musikalen ”On the town” som Rennie och Karl ska vara med i på Spira i Jönköping. Ser framemot premiären den 22 september då det inte bara blir sång utan dans av herrarna också. De har sån härlig energi och Rennie kan verkligen inte stå still en sekund. Hela tiden spritter benen som om de längtar efter att få dansa ut ordentligt.

Men det är inte bara sving- och storbandsmusik det bjuds på, utan även ett fint medley som hyllar Lill-Babs, Jerry Williams och Avicii. Kul att se Karl sjunga en ”Tuff brud i lyxförpackning” och Joachim som undrar om ”Klas-Göran” fortfarande är kär i honom. Publiken dansar loss till Avicii. Stämningen i publiken är på topp från första till sista tonen. Det är verkligen ”Let the good times roll” som både inleder och avslutar konserten.

Blåsarsymfonikerna backar upp killarna helt perfekt och i den delen när de spelar ett par nummer ur On the town i hyllningen till Bernstein som skulle fyllt 100 år i år.

Bra mellansnack mellan låtarna som lockar både till skratt som när Rennie berättar om sin SJ-problem men även har en allvarlig ton när han kommer in på sitt finaste minne från sommarens fotbolls-VM, Jimmy Durmaz ord om att han är en riktig svensk, och vikten av att vi väljer rätt i årets val.

Jag hoppas verkligen att Vegas i Vitan återkommer nästa år på Parkteatern.

”Vegas i” kommer även att ge sig ut på turné så håll utkik ifall de kommer till en plats nära dig. Bland annat kommer de att spela i Täby den 5 oktober. Karl och Rennie kommer även vara med i konserterna ”That’s Entertainment” på Musikaliska 9 och 10 februari 2019.

 

Nationalsången, premiär, 17 augusti, Teatern Under Bron, Stockholm

För tredje året i rad spelas det teater under Liljeholmsbron. Ärets nyskrivna pjäs är monologen Nationalsången av Eija Hetekivi Olsson i regi av Stina Rautelin.

Nationalsången handlar om en pappa som när hans son föds lovar honom att han alltid ska finnas där och gör sitt bästa för honom. Till en början flyter det på bra med jobb och tvårumslägenheten, men snart börjar problem dyka upp. I takt med att det går allt bättre för Sverige, BNPn stiger så ökar också samhällsklyftorna. De rika blir rikare och de fattigare allt fattigare och får kämpa mer och mer. Jobben försvinner och det som finns att få tag i är slitsamma osäkra timarbeten. För att få det att gå ihop blir det extra jobb, helgjobb, svartjobb tills kroppen inte orkar och det inte går att få något jobb. Sjukskrivningar och socialen följer som ett brev på posten. Allt medan det rapporteras om att det bara går bättre och bättre för Sverige.

Zardasht Rad har en stark inlevelsen som den kämpande pappan. Det är otroligt mycket text att hålla reda. Stämningar som kastas hit och dit men hela tiden känner man att det kommer bara att gå sämre och sämre för den här kämpande pappan. Hans förtvivlan när han kämpar för mat för dagen och det slutliga nederlaget när sonen till slut inte står ut och går därifrån.

Det är verkligen en berättelse som griper tag i en. Den slitna och råa miljön under bron med betong, graffiti på väggarna och en stank av urin förstärker hopplösheten som finns i stort sett hela tiden i berättelsen.  Scenografin är enklast möjliga med lastpallar och en oljetunna. Patrik Bogårdhs ljusdesign lyfter berättelsen och skuggspelen spär på dysterheten, precis som Rikard Borggårds musik.

Den här sommaren har det ju varit soligt i stort sett varje dag, men inte den här kvällen. Någon timme innan premiären börjar det åska, blixtra och regna, precis som om det vore beställt för att förstärka den mörka framtiden som Nationalsången förmedlar.

Det är verkligen inte en pjäs man ska gå och se om man vill ha en stunds lättsam underhållning. Men vill man se en välspelad pjäs som berör och som man inte bara skakar av sig när man lämnar ”salongen” ja då ska ni gå och se Nationalsången. Den spelas till den 2 september. Nytt för i år är att det är frivillig entré. Så det kostar inte mer än ett par timmar av ditt liv, men jag skulle tro att när ni går därifrån kommer att lämna ett bidrag så de kan fortsätta nästa sommar och sätta upp en ny spännande pjäs.

Niklas Asknergård med vänner, 16 augusti, Sund Nergården

En av sommarens bästa traditioner är Niklas Asknergårds sommarkonsert hemma på Sund Nergården, en magisk idyll vid sjön Sillen. Vädret brukar alltid försöka sätta stopp för konserterna. Den här sommaren har ju varit så otroligt fin och i år slapp vi regn, men det blåste ordentligt, men det var ingen risk att varken publik eller artister skulle blåsa bort.

Hit bjuder Niklas sina vänner och det är inte vilka vänner som helst den här kvällen utan världsartister som Viktoria Tocca och Linda Lampenius, schlagerstjärnan Shirley Clamp och musikalartisten Daniel Sjöberg och den lokala förmågan Frida Kollberg. Som ”förband” bjuds det på Sandman Sisters. Orkestern leds av underbara Carina E Nilsson. En helt fantastisk blandning av artister som kommer till lilla Sund Nergården. Folk i trakten går verkligen man ur huse. Publikrekord med över 600 som hittat hit.

Vi var tidiga och hamnade först i kön innan de släppte in men det tog inte många minuter innan vi fick sällskap och kön ringlade långt över åkern. Soundchecket pågick när vi kom och det lyssnade vi till med glädje. Så öppnades den fina grinden och med raska steg tog vi oss över gräsmattan med våra campingstolar och välkomnades av Niklas själv. Med stolarna på plats framför scenen hämtade vi sedan våra picknickpåsar med gott kött och potatissallad signerad Johan Ahlvik (Taste by Johan Ahlvik). Det är inte många konserter där det ingår god mat så det här så lyxigt!

Nytt för i år var att vi redan när grindarna öppnats bjöds på musik. Sandman Sisters bjöd på härliga storbandslåtar, Andrew Sisters mm. Fina låtar, god mat och underbar utsikt över Sillen. En bra inledning på den här kvällen. Sandman Sisters fortsatte sedan med ett knippe låtar från 50- och 60talet för att sedan avsluta med lite rockigare låtar. För en gång skull så fyllde ”förbandet” en riktigt funktion och var inte bara en dålig utfyllnad som inte passade ihop med huvudartisterna som det så ofta är på stora konserter. När Sandman Sisters gick av från scenen var det dags för Niklas att ändra scenen med en av mina favoriter ”Feeling good”. Och det är verkligen ett signum för Niklas och hela Sund Nergården. Finns nog ingen som inte ”Feeling good” när man är här.

Hela kvällen bjöd på fantastisk musik. Första gästen ut var Viktoria Tocca som tillsammans med Niklas sjöng ”All I ask of you”, underbar duett från Fantomen på Operan. Viktoria fortsatte sedan med smakprov ur Broarna från Madison County där hon fick en ny duettpartner, Daniel Sjöberg. Ser verkligen framemot att se hela musikalen i höst så man får låtarna i sitt rätta sammanhang.

Sen bjöd Niklas på en fartfylld ”I got life” från Hair, älskar den låten! Nästa gäst att presentera var Frida Kollberg som bland annat gjorde en fin version av ”Gabriellas sång”. Nästa gäst ut var Shirley Clamp som fick visa att även hon kan sjunga musikallåtar och inte bara schlager och pop. En riktigt härlig version av ”You´re the one that I want” med Niklas. Vilken energi och glädje på scenen! Tänk att den låten är 40 år nu!

Sista gästen ut var Linda Lampenius och hon klev på scen när augustimörkret började sänka sig över Sund och det lilascenljuset tändes upp. Lindas violinspel blev verkligen helt magiskt och så stämningsfullt med den bakgrunden. Så vackert. Tillsammans med Niklas gjorde hon ”Your raise me up”. Sen fortsatte hon att spela med Shirley Clamp i den fina ”Jag fick låna en ängel”. När Shirely är på en scen så får vi självklart höra ”Min kärlek” som blir en härlig allsång med hela publiken.

Niklas är en perfekt värd som har härligt och personligt mellansnack, sjunger fantastiska sånger själv som t ex ”My heart will go on” från Titanic och låter gästerna ta plats.

Avslutningen på konseten blir ”Does your mother know” med Niklas, Frida, Shirely, Linda och den duktiga orkestern och då närmar sig klockan 22.

En konsert på Sund är något som inte är lik något annat. Fantastisk stämning mellan artister och publik och mellan artisterna. Alla är där för att man tycker det här är så kul och en sån underbar plats att vara på. Niklas förgyller allt med att vara så spontan och trevlig. Det är proffsigt men samtidigt helt opretentiöst. En pärla bland alla konserter. Har man en gång varit här så vill man tillbaka och jag ser redan framemot nästa sommarkonsert.

Sist men inte minst så i bakgrunden ser Johan Asknergård och resten av personalen till att allt flyter på smidigt och utan problem.