Oh What A Night, 6 mars, Globen, Stockholm

2015 sattes Jersey Boys upp på China Teatern med Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren och Robert Rydberg i huvudrollerna och de gjorde stor succé. En helt fantastisk musikal med dessa fantastiska musikalkillar och nu 5 år senare återförenas de i en stor arenaturné som har sålt ut i stort sett överallt. Globen är det näst sista stoppet på turnén och det är en superproffsig och tight show som de bjuder Globenpubliken på. Men hur proffsigt och snyggt det än är så har de kvar det som är det genuina och härliga med dessa killar som jag verkligen älskar, och det är deras jargong. Här märks det att det finns ett manus för det måste det göra på den här typen av show för det ska ju bindas ihop mellan låtarna och få till övergångar etc, men det spontana och personliga finns där också, vilket jag tror är en del i varför så många älskar de här killarna. Det här småtjafset och skämten dem emellan skapar en personlig och intim känsla även i Globen.

Titeln på showen är ju perfekt för alla som är där kan verkligen skriva under på ”Oh What A Night”. Killarna bjuder på en lång rad låtar från musikaler som de har varit med i och självklart är det ett parti med Jersey Boys i deras snygga röda kavajer och stilenligt koreografi. Så läckert och snyggt. Vi bjuds på inslag från bland andra Grease, Saturday Night Fever, Jesus Christ Superstar, Mamma Mia, Hairspray, West Side Story, We Will Rock You och Rock of Ages. Men inget från Ghost som är den senaste musikalen som Peter och Bruno spelade i. Det är en härlig blandning på musikalstilar och killarna behärskar utan problem falsettsången i Jersey Boys, poppigare i Mamma Mia och riktigt rockigt i de olika låtarna från Rock of Ages.

Men för att en musikal ska vara helt komplett hör ju också dans så de har med sig fem dansare med energiknippet Hanna Lindblad  i spetsen. Hanna Lindblad slog igenom med Singing In the Rain på Oscarsteatern som hon gör ett snyggt nummer från. Hanna hade ju också huvudrollen i Flash Dance och den berömda stoldansen finns med på ett hörn i showen. Hanna är nog den mest kompletta kvinnliga musikalartisten vi har för hon både sjunger väldigt bra och är en fenomenalt bra dansare vilket märks i varenda steg hon tar, varje kroppsrörelse och ansiktsuttryck.

Det är en härlig blandning av storslagna nummer med dansarna, kraftfulla solosånger och ett magiskt akustiskt nummer med balladerna från Rock of Ages och hela Globen lyses upp som en stjärnhimmel av publikens mobiltelefoner. Showen är snyggt ljussatt rakt igenom. Killarna backas upp av ett bra band under Marika Willstedts ledning.

Otroligt bra musikalshow som visar att man kan göra en fantastisk bra show utan att ha med något från musikaler som Les Miserables eller The Phantom of the Opera. Det finns ju hur mycket bra musikal som helst och det är helt rätt av killarna att välja det som är deras musikaler till den här showen. Men det innebär ju också att det finns ju en stor musikalskatt som de kan plocka ur till en ”Oh What A Night 2021” eller 2022 för jag vill se de här killarna göra det här igen!

                     

 

Simon, Soppa och Garfunkel, publikrep, 2 mars, Soppteatern, Under Fontänen, Stockholm

Hade turen att få tag i biljett till första publikrepet av ”Simon, Soppa och Garfunkel”på Soppteatern med Albin Flinkas, Fredrik Meyer och Fabian Fredriksson. Så det här var inte en färdig föreställning utan de håller fortfarande på att testa sig fram lite, rättar till saker som inte sitter helt bra och anpassar sig lite efter vilken respons de får av provpubliken och sen ska det vara klart till premiären den 5 mars, dvs om 3 dagar eller som Albin Flinkas uttrycker det, ”om flera veckor om man jämför med en vanlig teaterföreställning”.  Men det vi får se är en underbar rogivande och välsjungen konsert. Simon och Garfunkel har ju en stor låtskatt och de flesta är ju rätt lugna som The Sound of Silence, Bright Eyes, Scarborough Fair och Bridge over Trouble Water. Jag har aldrig sett Simon och Garfunkel live men Albin och Fredrik tolkar dem finstämt med en innerlig känsla som verkligen gör låtarna rättvisa. De ar lagt tyngdpunkten på framförandet av låtarna och att inte ha så mycket prat. Eller just idag så blir det annat prat när Albin stämmer av hur mycket publiken vill sjunga med, ger ljusinstruktioner för han inte ser noterna (han ska lära sig utantill till premiären lovar han) och lite annat spontant prat just för att det är ett rep. Det är inte störande på nåt sätt för Albin är så bra på sånt där spontant prat, det vet alla som har sett honom inleda föreställningar på Parkteatern som han är chef för. Han kan verkligen konsten att ta en publik.

Det är en väldigt snygg inramningen med ljussättningen som oftast är i blåaktigt ljus och tillsammans med de blå/grå/svarta kostymerna som killarna har på sig skapas en lugn helhet och fokuset är på sången och musiken.

Har man möjligheten att kunna ta en långlunch och lyckas få tag i biljetter till den här (är slutsåld under våren men kommer nog tillbaka i höst) så kan man skatta sig lycklig för man får 55 minuter underbar musik och det här borde verkligen kunna räknas in som Friskvårdstimme för bättre avstressning och må-brakänsla är svårt att få in på en timme.

Vore ju härligt om Albin la in det här på Parkteatern i sommar, en skön sommarkväll med de här killarna på scenen och den här musiken skulle ju vara hur mysigt som helst!

Måndag Hela Veckan, 1 mars, Wermlandopera, Karlstad

Klockan 8:00 tåg vi tåget från Stockholm och var framme strax efter elva i Karlstad. Tyvärr regnade det så någon promenad i solen längs Klarälven blev det inte utan vi begav oss till Sandgrund och njöt av Lars Lerins fantastiska målningar innan det blev dags för lunch. Karlstad har många restauranger men få som har lunchöppet på söndagar visade det sig, men vi hittade ett ställe som öppnade precis när vi passerade där. Mätta och belåtna gick vi bort till Wermlandsoperan och dagens mål med resan; musikalen Måndag Hela Veckan, som hade Nordenpremiär den 27 februari.

Att sätta upp musikaler som inte spelats tidigare i Sverige är lite av Wemlandaoperan signum, vilket gör att det alltid är bra att ha koll på vad de sätter upp för man har chans att se nåt man inte sett förut.

Måndag Hela Veckan baseras på filmen med samma namn och musikalen är skriven av Danny Rubin med musik och text av Tim Minchin. Bra och trevlig blandning på musikstilar. Rikard Björk och Sanne Skjervik har gjort den svenska översättningen.

Musikalen handlar om den arrogante metrologen Phil Collins (Christer Nerfont) som med producenten Rita (Micaela Sjöstedt) och fotografen Larry (Tord Hansson) får uppdraget att bevaka Murveldjursdagen i Punxsutawney. Ett uppdrag han inte alls vill ha. I den lilla hålan samlas alla kring den stora händelsen när murveldjuret ska spå när våren kommer. Men en snöstorm drar in och TV-teamet blir fast över natten. Men när Phil vaknar inser han till sin förskräckelse att det är samma dag igen. Och det upprepas om och om igen, men med olika förändringar som Phil själv gör, men alla andra upprepar samma saker hels tiden. Han försöker på olika sätt att stöta på Rita men får alltid nobben för hans arroganta och plumpa sätt. Men sakta börjar han förändra sig.

Första akten är mer ytlig och drar ibland till buskishållet. Andra akten blir mer känslosam, vilket även märks på musiken då det är några fler kraftfulla sånger i den. I andra akten bjuds det också på ett härligt steppnummer med ensemblen. Tack för det Rachel Goodwin!

Christer Nerfont är bra och tonsäker i rollen som Phil. Men det är Micaela Sjöstedt som imponerar mest i rollen som Rita och det är kul att hon nu har fått en egen huvudroll efter att ha varit cover t ex som Christine i Phantom of the Opera på Cirkus. Här får hon fullt ut visa vilken duktig musikalartist hon är.

Imponerar gör också Marie Gårseth Gathe som Nancy i öppningslåten i andra akten. Även Stefan Clarin som Ned har en kraftfull låt i andra akten.

Nigel Hook står för fin scenografi och kostym. Han hade fångat känslan av en amerikansk småstad och särskilt gillade jag scenografin i scenen när Phil och Rita åker skridskor. Snygg ljusdesign av Palle Palme. Utomordentlig bra regi av Markus Virta.

Som helhet är det en bra, trevlig och smårolig musikal. En bra avslutning på den här veckan när vi nu tar tåget hem igen. En trevlig heldagsutflykt! Och imorgon är det Måndag igen!!!

Next To Normal, Premiär, 29 februari, Stadsteatern, Uppsala,

Jag har sett Next To Normal i två olika uppsättningar tidigare, Oslo 2011 och på Stockholm Stadsteater 2012 med bland annat Lisa Nilsson som Diana och Bruno Mitsogiannis som sonen Gabriel. Två mycket bra uppsättningar. Nu 8 år senare är det dags att se den igen på Uppsala Stadsteater.

Text och manus är skrivna av Brian Yorkey och det är Calle Norlén som står för översättningen. Musik av Tom Kitt. Det här är en musikal om psykisk ohälsa så musiken är inte av det glättigare eller trallvänliga slaget utan mer att det är sjungen text som bär fram handlingen på ett starkt och gripande sätt. En musikal som verkligen kräver att skådespelarna både kan sjunga bra, artikulera väl och berätta sin historia i sången. Och det är det ingen tvivel om att den här ensemblen kan beröra och gripa tag i publiken med den här starka berättelsen. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för att spela Diana, mamman som inte kan släppa att hennes son Gabriel (Martin Redhe Nord) dog för 18 år sen. Det är ju få som kan få fram så mycket känsla i sin sång, sitt minspel och sitt sätt att agera som Helen kan. Hon är helt magisk och hennes Diana är så stark och gripande. Hon verkligen briljerar i den här rollen. Martin Redhe Nord har en otrolig närvaro och intensitet när han spelar den döde Gabriel som inte släpper taget som sina föräldrar. Pappan, Dan, (Rolf Lydahl) gör allt vad han kan för att stötta sin fru och utåt sett verkar han ha kommit över sin sons död, men mot slutet inser man att han kämpar lika mycket men han släpper bara inte fram det. Man lider med Dan i hans kamp och förtvivlan för att få Diana att må bra. För att komma över sorgen skaffade de ett barn till, Natalie (Stina Nordberg) men Diana har aldrig orkat knyta an till henne vilket lett till att Natalie känner sig ignorerad. Hon har svårt att släppa in skolkamraten Henrik (James Lund) i sitt liv och hon skäms för att ta med honom hem till sin familj. Diana har i många år medicinerat för att må bättre men hennes läkare Doktor Frisk/Doktor Galén (Daniel Engman) testar nya kombinationer av piller, samtalsterapi utan större framgång och slutligen så testar man även ECT (elchocker) med bieffekten att Diana drabbas av minnesförlust. Daniel Engman med sin kraftfulla röst är otroligt bra som de två läkarna. Det är ett gripande drama om en familj som drabbas av en stor sorg och effekterna det får på hela familjen när en i familjen drabbas av psykisk ohälsa. Men det får en också att tänka vad hade hänt om man gett sorgen lite mer tid istället för att sätta igång och ge starka mediciner. Ges mediciner för lätt av läkare ibland? Och hur ska man stötta övriga i familjen?

Scenografin är enkel och effektfull även om den höga inramningen kändes lite onödig hög och kan nog skymma lite om man sitter på de första raderna. Kostymerna går i en jordnära och blek färgskala som understryker den deprimerande och allvarliga tonen.

Det är verkligen värt att resa till Uppsala för att se den här starka och känsloladdade musikalen med några av Sveriges bästa musikalartister.

 

 

 

PRYDH, premiär, 19 februari, Playhouse Teater

PRYDH är en relationskomedi av Anthony Neilson och redan när Jessica (Louise Ryme) och Jens (Peter Eggers) kommer insläntrande på scenen så slår de an en varm ton med stora leenden på läpparna och ett välkomnande kroppsspråk. För det är så att vi i publiken är inbjudna att vara med på det stora som ska ske ikväll. Paret har varit tillsammans i nio år och ikväll har de nämligen bestämt sig att nu ska de äntligen ha sex efter att de inte har fått till det på 14 månader och 4 dagar. Men nu är det dags! Under ca 75 minuter så blir vi indragna  deras relation och till en början är det rätt lättsamt och kärvänligt. Ingen vill lägga skulden på den andra för att de glidit ifrån varandra och börjat värna om sin egen integritet och att visa respekt för den andre. Men sakta så börjar de skala av lite mer och närma sig vad som kan ha varit tillfället när de ”tappade bollen” och sakta började förändras i relationen.

Handlingen drivs framåt på ett finurligt sätt med den raka och roliga dialogen mellan Jessica och Jens och förtroliga monologer där de berättar för publiken om vad de tänker egentligen och då hör inte den andre vad som berättas. Ett bra grepp att få publiken att känna sig mer som en del av pjäsen och bli mer närvarande. Lite som att vi är en terapeut som de pratar om sin relation med.

Både Louise och Peter är väldigt nyanserade i sin repliker som understryks med små gester, blickar och ansiktsuttryck. I vissa stunder bygger de upp stämningen med en tystnad och lite genanta spända leenden. Ämnet kan ju upplevas som lite känsligt och genant men de balanser hela tiden på rätt sida så det gränsar lite till att det kan bli aningen genant och nära, men aldrig plumpt. De belönas av publiken av en blandning av lite genanta fniss i början men som sen övergår det till mer hjärtliga och varma skratt. En hel del repliker är helt oväntade och blir lite förlösande skratt. Det är en rolig pjäs och det är så kul att se en relationspjäs där det finns en värme och kärlek mellan karaktärerna. Det är tydligt att man vill varandra väl även om man halkat lite snett i relationen. Annars är det så vanligt med relationsdrama som fylls med bitterhet och kränkningar och det är rätt tröttsamt att se hur bra skådespeleri det än är. Nej tacka vet jag den här typen av relationspjäser som genomsyras av kärlek och värme och där man lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Prydh spelas på Playhouse till den 28 mars.

Coraline, 16 februari, Folkoperan, Stockholm

Coraline är en opera som vänder sig till den yngre publiken och är baserad på Neil Gaimans roman Coraline. Den har liknats vid en modern Alice i Underlandet. Coraline (Robyn Allegra Parton) flyttar till en ny lägenhet med sin mamma (Jaqueline Miura) och pappa (Fredrik Zetterström). Hon har det rätt tråkigt i den nya lägenheten. Det regnar ute och hon får inte gå ut för sin mamma. Hon hälsar då på sina grannar Mr Bobo (Ulrik Qvale) som är dirigent för en musorkester och Miss Spink (Hillevi Martinpelto) och Miss Forcible (Ingrid Torbiasson). Men hon fortsätter att ha tråkigt, men så är det den där konstiga dörren i lägenheten som det är en tegelvägg bakom. Så börjar hon höra röster av spökbarn (Lovisa Sandenskog och Helig Reynisson) om att hon är i fara och hon varnas för att öppna dörren. Föräldrarna är upptagna med sina jobb och så tar nyfikenheten över. Hon öppnar dörren och helt plötsligt befinner hon sig i en spegelvänd värld. Där finns även mamman och pappan men de är inte samma. I den här världen har alla människor knappar till ögon och man kan tydligen få allt man önskar sig. Men är det så bra som det verkar? Mamman verkar lite väl mycke. Hon återvänder till sin vanliga värld bara för att hitta att hennes mamma och pappa är borta. Hon inser att hon måste tillbaka till den konstiga och skrämmande världen för att rädda dem!

Musiken är skriven av Mark-Anthony Turnage och den är väldigt modern och bitvis lite skränig och jag saknar en tydlig melodi i den,  men det finns stunder då den förstärker den kusliga känslan i berättelsen. Texten är skriven av Rory Mullarkey och översatt av Carin  Bartosch Edström som smugit in lite roliga referenser som ”Gott Gott i gott gott” till den äldre publiken. Språket är lättsamt och till största delen är det rätt lätt att uppfatta vad de sjunger även för en som inte är helt van att gå på opera. Det är ju alltid en utmaning att gå på opera om man inte är van för det kan vara svårt att höra vad som sjungs. Men det finns ju alltid textning som man kan få stöd av. Eftersom man vänder sig till en yngre publik så kan det ju vara svårt för dem att hinna med att läsa så det är ju viktigt att berättelsen kommer fram i sången. I vissa delar är det lite svårt att höra vad brittiska Robyn Allegra Parton sjunger men det är ju inte så konstigt eftersom hon inte kan svenska utan lärt sig det för att sjunga just Coraline som hon sjöng på The Opera House i Covent Garden när den uruppfördes 2018. Övriga som t ex Fredrik Zetterström sjunger kraftfullt och välartikulerat.

Det är en intressant uppsättning som man blir mer och mer engagerad i, men bitvis känns den lite lång och kunde ha kortats ner lite för att hålla uppe tempot. Har man barn från 9 år som gillar Fantasy och lite udda berättelser så kan det här vara ett sätt att introducera dem till opera.

Coraline spelas till den 8 mars.

Annie, Premiär, 15 februari, Intiman

Annie är en av de mest älskade och klassiska familjemusikalerna och den sattes upp första gången 1979 i Sverige med Pernilla Wahlgren som en av de alternerande Annie. Den rollen axlas nu av Juliette Glader och Kimberly Rydberg och i kvällens premiär var det Juliette som charmade hela publiken med sin glada, positiva och energifulla Annie. Hon både sjunger och dansar som en fullfjädrad musikalartist. Vill hon bara själv fortsätta att stå på scen så tror jag att det är en tjej som kommer att dyka upp i musikaler länge framöver. Blev väldigt imponerad av alla barn som spelar barnhemsbarnen som verkligen är med och lyfter den här uppsättningen tillsammans med övriga i ensemblen till en musikal av hög och jämn nivå.

Annie utspelas under depressionen på 30-talet i USA men trots det genomsyras musikalen av glädje och positivitet, tack vare Annies sätt  att se på livet. Hur illa det än är så kan man alltid vända det till något bra. Även om man bara har tidningar till lakan, ja då har man ju nåt att läsa i sängen osv. Motpolen till Annie är Miss Hannigan, barnhemmets föreståndarinna. För henne är allt bara trist och tråkigt, men en underbar karaktär i musikalen. Det retar henne enormt när Annie får chansen att bo i två veckor över julen hos världen rikaste man Mr Warbucks (Kristian Ståhlgren) och hand assistent Grace Farrell (Elin Bemark).

Annie är en klassisk musikal med mycket sång och dans och det är väl få musikalälskare som inte har hört Tomorrow/Imorgon som här sjöngs med stor intensitet av Annie. Härliga stora ensemble dansnummer i klassisk musikalanda. Till och med ett steppnummer i varje akt. Koreograferna Daniel Larsson och Emil Söder hade lagt dem på exakt rätt nivå för att få till den där musikalkänslan man vill ha som publik och det jublades mycket över alla dansnummer.

Den här uppsättningen av Annie sätter verkligen Stockholm på kartan som en stark musikalstad tillsammans med de övriga musikalerna som går just nu och som visar vilken bredd vi har på musikalartister och att det hela tiden fylls på med nya unga talanger.

Annie spelas på Intiman till den 19 april. Ta med hela familjen och gå och titta på den!

 

 

 

Instant Playhouse 2020, 2 februari, Playhouse Teater, Stockholm

Blivit en trevlig tradition att gå och se Instant Playhouse. Är faktiskt en av de saker som jag alltid har koll på när biljetterna ska släppas och det är alltid lika spännande att se vilka skådespelare, manusförfattare och regissörer som ska vara med och vad de ska lyckas skapa på den korta tid de har på sig.

I år är det verkligen ett riktigt starkt gäng som är med som t ex Per Naroskin och Maria Blom på manus, Anders Albien regi och på skådespelar sidan t ex Magnus Krepper, Ceclia Frode, Katrin Sundberg, Rakel Wärmländer, Charlie Gustafsson, Anton Lundqvist och Ruben Salamander. Kort sagt en väldigt bra blandning på skådespelare som på väldigt kort tid ska lära sig en helt nyskriven 20 minuters lång pjäs. Till det kommer de som jobbar med kostym, scenografi, ljud och ljus mm och en orkester! Tillsammans får de ihop 5 st olika pjäser med tre skådespelare i varje. I år fick alla manusförfattare en strof från en känd dikt att jobba fram sitt manus från. Alla skådespelare var helt suveräna i sina pjäser och dagen bjöd på en hel del skratt.

Först ut var Bengt Ohlssons ”När det skymmer”. En rätt allvarlig pjäs om en mor (Britt Louise Tillbom) som bjudit in sin son (Alexander Öberg) och dotter Klara (Jessica Liedberg) till ett café för de har ju inte sett sen Klara skilde sig. Hur mår hon nu egentligen? Var ett familjesamtal som nog många kan känna igen sig i. Välspelat men det saknade en liten knorr tycker nog jag.

Nästa var Per Naroskins ”Inspirationsföreläsning” om två tjejer (Hanna Ardéhn och Sandra Redlaff som väntar på att bli hämtade efter föreläsningens slut. Medan de väntar börjar de diskutera föreläsningen och hur typiskt det är att det är en man som föreläsare för en publik som till största delen består av kvinnor. De avbryts av en man (Magnus Krepper) som de inte sett men som de uppmärksammar när han skriker till av smärta pga ryggont. Det utmynnar i ett intressant samtal och många skratt. Och en hel del igenkänning här också med inspirationsföreläsningar som kanske inte ger så mycket nytt jämt.

Den sista innan paus var Maria Bloms ”Gangster”. Rapparen (Måns Clausen) håller på och över med sitt band när hans mamma (Katrin Sundberg) kommer instörtande och stör och uppriven förklarar att nu har den där Pernilla Wahlgren lagt sig i planering av hennes bästa väninnas 60-års kalas. Hur ska hon nu kunna mäta sig med Pernilla??!! Samtidigt kommer städerskan (Cecilia Frode) in och ska börja dammsuga. Det visar sig att hon har en fotboja för hon har skjutit en man får vi höra i den slutliga rappen som hon framför. Många roliga repliker och fantastiskt skådespel av de tre.

Efter paus var det dags för Wimbledon av Sofia Fredén. En åldrande chef (Samuel Fröler) beklagar sig för sin HR-chef (Rakel Wärmländer) över den unga Sanna (Happy Jankell) som han inte förstår. Sanna i sin tur tycker att det är Chefen som är en stofil och inte vill ändra sig. HR-chefen vacklar lite mellan de båda men blir smickrad och inspirerad av Sanna när hon börjar prata om att man ska ta långa pauser som lejon. Kanske något hon skulle skriva en managementbok om? Ja de två kvinnorna går samman och lyckas utmanövrera den gamle chefen. Men inte utan en vild svärdscen! Även den här pjäsen var riktigt rolig och välspelad.

Sist ut var Gertrud Larssons ”Rosor i ett sprucket krus”. En pjäs som till en början ser ut att bli allvarlig då en man (Reuben Sallmander) ställer sig vid kistan av sin döda fru. Han ber sin äldsta son Martin (Anton Lundqvist) komma fram och hålla det första talet. Martin är en strikt lite blyg son och håller ett rätt tråkigt traditionellt tal. Sen är det dags för lillebror Nisse (Charlie Gustafsson) som precis kommit hem från USA där han håller på att bygga upp en artistkarriär. Han har tonsatt sin mammas favoritdikt som börjar finstämt men i refrängen blir lite vildare. Bröderna har aldrig dragit jämt och det gör de inget att dölja på begravningen. Det slungas anklagelse om vem som bär skulden till mammans, var det för att Martin dragit till USA, eller var det medicinernas mot smärtorna som Martin beställt på nätet och som hon nog tog en överdos av, eller var det pappans som hade skulden för det vara han som körde över den heldragna linjen så de krockade med en lastbil som orsakade hennes skador? Som sagt det kan låta som en allvarlig pjäs, men den var så kul. Skådespeleriet, leveransen av replikerna och mimiken var helt perfekta! Och allt avslutades med en galen dans till Frödings dikt, med allsång av publiken. Många helt oväntade skratt!

Alla pjäser inramades av en väl vald sång som framfördes av Josefin Kristiansson tillsammans med Christoffer Holmström, Tobias Johansson och Johan Hedeland. Scenografin var enkel och effektfull, bra kostym, ljus och ljud satt som det skulle. En helt igenom väldigt proffsig uppsättning.

Det är med glädje man betalar biljetten till Instant Playhouse för förutom att man får se bra och roliga pjäser så går ju också alla intäkter till ett välgörande ändamål. I år till Läkare utan gränser och man hade fått ihop ca 250 tkr på biljettintäkter som sedan Roger Akelius dubblerar så ca 500 000 till Läkare utan gränser. Värt varenda krona!

Kan varmt rekommendera att ni går på Instant Playhouse nästa år. Ser redan framemot det!

Vegas på Musikaliska, 1 februari, Musikaliska, Stockholm

Vegas i Vitan är ju en sommarfavorit och en gråmulen februaridag behöver man ju bli lite påmind om sol och värme. Och vad är då bättre än att återse Vegasgänget fast den här gången inne på Musikaliska. Även vädret blev mer och mer soligt under dagen och när det var dags att bege sig in strax före 15 så var det sol och blå himmel.

Blåsarsymfonikerna under ledning av Joakim Hallin tog plats på den fina scen tillsammans med Rennie Mirro, Karl Dyall och Joachim Bergström och Let the Good Times Roll inledde ett pärlband av underbara låtar framförda av dessa män med de magiska sammetssmekande rösterna och Blåsarsymfonikerna som spelar fantastiska bra. Rennie släpper loss i I Got Rhythm. Karl och Joachims duett på Fever är så cool och smäktande. Karls hyllning till sin pappa med Alfie är lika fin och stämningsfull som i somras och man blir så berörd av hans berättelse om sin pappa.

I pausen har steppskorna kommit på och Kalle och Rennie steppar loss till publikens jubel. Och även Blåsarsymfonikerna bjuder upp till musikalisk dans med fyra danser från West Side Story.

Det är ju inte bara för att de sjunger helt underbart som gör att det blir en magisk stämning, utan också att de bjuder så mycket på sig själva. Mellansnacken svävar ibland ut någonstans och det är så härligt att de inte håller sig strikt till ett manus utan låter det bli som det blir. En härlig kemi och mellan killarna och Blåsarsymfonikerna och det märks att det har kul på scenen tillsammans och det sprider sig till hela publiken.

Konserten avslutas med ett Nat King Cole medley där man verkligen njuter för fullt. När Rennie börjar sjunga på Smile då sitter hela publiken med ett stort leende på läpparna och sen när Joachim tar vid med Unforgettable då instämmer säkert alla i att det har varit en oförglömlig eftermiddag med Vegas på Musikaliska.

Det är inte så ofta som man får möjlighet att se de här tre killarna på scen samtidigt men det är två konserter i morgon (2 februari) och det finns lite biljetter kvar så passa på!

Så Som I Himmelen, 26 januari, Oscarsteatern, Stockholm

Hade läst på Facebook att Kristin Lidström hoppat in som Gabriella igår och genast fick jag lite om hopp om att jag hon kanske skulle ersätta Malena Ernman som Gabriella även idag. Jag har sett Kristin som Gabriella en gång tidigare och utan tvekan är hon den bästa av de två. Men nu blev det inte så, utan det som inte hänt tidigare hade nu hänt, även Kristin blivit sjuk så nu var det dags för Annica Edstam att för första gången vad jag vet spela rollen som Gabriella. I någon nanosekund blev jag besviken för att sen snabbt inse att det här en ju musikalhistoria som jag är med om. Jag som en av de få ska få se Annica i den här rollen, och jag är en av få tror jag som då också har sett samtliga Gabriellor. Skulle verkligen vara intressant att veta om det är någon mer än jag som gjort det (borträknat alla som jobbar på teatern förstås).

Vare gång jag ser den här föreställningen så slås jag av hur makalöst bra den är. Vilket episkt verk som spelas på scenen. Det har verkligen allt, skratt, gråt, lycka, glädje och så många karaktärer som man blir berörd och engagerad i på något sätt. Fredrik Kempes musik är helt magisk och så svensk och klassisk. Och allt framförs av väldigt duktiga musikalartister. Philip Jalmelid gör ju sin livs roll som dirigenten Daniel Dareus. Tuva B Larsen med sin ljuva röst med en sån underbar klang i är verkligen Lena. Christopher Wollter är så grym som Conny (men jag saknar varje gång en sång med honom). Och det spelar ingen roll om det är Björn Kjellman eller Morgan Alling som spelar Arne, bägge är lika underbara på sitt eget sätt. Och idag var det Björns Arne som hoppar runt med pjäxa. Anders Ekborg som Stig berör så mycket och ingen kan ju förmedla smärta och förtvivlan som han i sin sång och sitt skådespeleri. Rikard Björk som Thore blir jag lika imponerad av varje gång. Så övertygande i sin tolkning av Thore och jag blir lika varm i hjärtat av duetten mellan honom och Tuva. Så mycket glädje och kärlek dem emellan, på det allra finaste och renaste sättet. Och så mitt i allt det här får då Annica Edstam den stora utmaningen att för en dag gå in och ta över som Gabriella. Och hon gör det fantastiskt bra. Det märks ju verkligen att hon är musikalartist. Precis som Kristin och även Helen Sjöholm som är Gabriella i filmen, så kan hon ju det här med att kombinera sång, känslor och skådespeleri så det berör och skapar en trovärdig Gabriella. Man blir berörd av hennes livsöde. Det är en konst att balansera känslor och inte spela över i miner och gester och Annica har den balansen. Och en röst som bär både Gabriella sång och Stjärnorna till de höjder som sångerna förtjänar. Samspelet mellan henne och Christopher Wollter är också väldigt starkt och gripande. Hon är verkligen den skrämda misshandlade kvinnan som växer och reser sig. Så jag kan bara säga att jag är riktigt glad, nöjd och lycklig över att ha fått se Annica som Gabriella.

Ni som inte har sett Så Som I Himmelen än, ni måste bara göra det!