Frun från havet, 11 november, Lilla Scen, Dramaten, Stockholm

1888 skrev Ibsen pjäsen Frun Från Havet och den hade urpremiär 1889 En pjäs som har filmats och som spelas världen över fortfarande. Den handlar om människors val och om vi fick möjlighet att göra om ett val, skulle vi göra det? Den här möjligheten får Ellida som spelas av Eva Röse. I sin ungdom blev Ellida häftigt förälskad i en sjöman. När han gick till sjöss igen lovade han Ellida att komma tillbaka och hon skulle vänta. Men åren går och en dag friar doktor Wrangel, en änkling med två flickor. Ellida tackar jag till och flyttar in till dem. Men hon känner sig inte helt hemma. Det är nåt som saknas och hon har hela tiden en stark längtan till havet och badar varje morgon i havet. Så hon kallas ”Frun från Havet”. Hennes man märker att hon inte mår helt bra och ber hennes gode vän Arnholm komma och besöka dem. Arnholm har varit lärare till flickorna och tror att den äldsta dottern Bolette är förälskad i honom. Det blir en del förvecklingar och om vem som är intresserad av vem. Och helt plötsligt en dag dyker en främling upp, Ellidas ungdoms kärlek. Han har kommit för att hämta henna, oavsett om hon är gift eller inte. Ellida slits mellan sin längtan och den idealiserade bilden av sjömannen och tryggheten hon har med sin man. Vad ska hon välja?

Pjäsens handling och de dilemman som personerna ställs inför känns lika aktuella idag. Men vissa delar är väldigt gammelmodiga som att Bolette accepterar att gifta sig med Arnholm bara föra att kunna flytta hemifrån och kunna studare och se världen. Synen på kvinnan är inte alls särsklit modern. Men trots kvinnosynen är det det de kvinnliga skådespelarna som lyser starkast på scenen. Eva Röse har en intensitet och närvaro som berör. Electra Hallman som Bolette och hennes lillayster Hilde (missade tyvärr namnet på dagens ersättare) är friska fläktar som unga tjejer och Hilde är härligt naiv i sin rolltolkning. Magnus Roosman spelar doktor Wrangel men kändes lite stel och spänd i sitt agerande. Sjömannen Johan Holmberg var rätt neutral på något konstigt sätt. Fick inte känsla av kemi mellan någon av dem och Eva Röses Ellida. Med tanke på det hade nog det rätta valet för henne varit att inte välja någon av dem… men det hade ju varit väl radikalt i slutet av artonhundratalet då en kvinna var tvungen att ha en man för att kunna försörja sig och vara någon. Bengt Braskred som den trånande Arnholm var okej men någon riktigt glöd lyckades han inte få upp heller i sitt agerande. Den som kändes mest äkta av de manliga i sitt intresse för systrarna var Alexander Salzberger som spelade Lyngstrand. Dock var det lite oklart vem han var mest intresserad av, då han mitt i pjäsen svängde från Hlide till Bolette för att sedan gå tillbaka till Hilde. Anders T Olsson spelade Ballested, en liten konstig roll som mest kan liknas vid en berättare, men en figur som kändes lite onödig och mer som utfyllnad.

Det var kul att se Eva Röse på scen och hon levererade verkligen. Pjäsen i sig var rätt intressant men inte så bra så att jag skulle gå och se den igen om det inte var en specifik skådespelare jag ville se, men inte för själva pjäsens skull Men kul att ha sett då det är en klassiker.

Bild @Sören Vilks, Dramatens hemsida.

Linda, Reading, 7 november, Playhouse Teater, Stockholm

Playhouse Teater har ännu en gång plockat fram en ny modern och väldigt rolig pjäs till kvällens reading. Pjäsen Linda av brittiskan Penelope Skinner spelades första gången 2015 i England och i våras i New York. Den handlar om karriärkvinnan Linda som nu är 50+ och jobbar produktlansering/marknadsföring av skönhetskrämer. Hon har en man som jobbar som lärare och två döttrar. Hon har gjort en fantastisk karriär och vunnit priser, men så en dag börjar den unga Amy och det är hennes pitch som blir vald som den nya marknadsföringskampanjen för den produkt som Linda ägnat sin karriär åt. Samtidigt som hon har skött all markservice hemma, tagit hand om man och barn och var den starka kvinnan som fått pusslet att gå ihop. Så hur hanterar Linda att blir förbigången av en yngre kvinna som inte är den snällaste. Hennes man håller på och lever ut sin ungdomsdröm att spela i ett rockband oh drar rock livet lite väl långt…Linda kommer hem tidigare än vanligt efter en förnedrad dag på kontoret och möts av den unga Stevie, sångerskan i bandet, iklädd trosor och sin mans t-shirt. Inte en bra dag med andra ord.

Det är en rapp och rolig dialog och det är en hel del igenkänning i att hur det är att vara en kvinna i karriären och runt 50. Elisabet Klasson är helt fantastisk i rollen som LInda. Yosefin Buohler spelar dottern Bridget med skådespelardrömmar. Yosefin har en inlevelse som är så imponerande och leverar varenda replik helt perfekt. Alice, den äldre dottern som klär sig i en skunkonepiece för att inte synas, spelas av Fanny Rosen och man blir verkligen berörd av hennes truliga karaktär. Emily Faris är så suvärn som Amy som inte tvekar att gå över lik. Hon är så sval och överlägsen i sitt minspel. Stevie spelas av Ellinor Olmarken. Det tar ett tag innan hennes karaktär kommer in i handlingen men sen visar hon vilken duktig skådespelerska hon är. Alla dessa tjejer/kvinnor är otroligt duktiga och kan verkligen leverera sina repliker med precis rätt tonläge och minspel. Lindas man Neil spelas av Stefan Marling som verkligen får fram att Neil är lite töntig och inte har haft samma karriär som sin fru. Yngve Dahlberg spelar Dave, CEO för det företag som Linda jobbar på. Han får verkligen fram det där hemska manliga sättet för att tillrättavisa en kompetent kvinna. På kontoret finns även alltiallokonsulten Luke, Johan Westberg Laudahn. Amy och Luke slår vad om Linda och det är det som tillslut får Linda på fall. För en kvinna blir inte ryggdunkad som en man skulle blivit i samma situation. Johan är också välidgt bra, precis som alla i den här fantastiska pjäsen! Ska inte glömma bort Björn Lönner som läser scenanvisningarna och flyttar oss framåt i handlingen.

Som alla readings som sätts upp på Playhouse så framförs det på engelska och alla oavsett om de har engelska som sitt modersmål eller inte leverar replikerna på bra engelska och allt flyter väldigt bra. Det är verkligen jättekul att man med så små medel som rätt typcasting, lite rollanpassade kläder och bra skådespeleri kan få en publik indragen i handlingen på det här sättet. De sitter ju bara på varsin stol och läser pjäsen…  Det behövs inte massa scenografi, klädbyten etc för att man ska förmedla rätt känsla. Även det lilla enkla formatet kan verligen vara väldigt bra.

Jag kan verkligen varmt rekommendera att ni går på någon av Playhouse readings. Det kostar bara 100 kr, men man får mycket för pengarna. Hittills har jag alltid skrattat

Årets sista reading är The Funamentals och spelas den 4 december. Håll sen utkik för vad som bjuds 2018.

Vem är rädd för Virginia Woolf, 3 november, Klarascenen, Stadsteatern, Stockholm

För lite mer än 55 år sedan (13 oktober 1962) i New York spelades Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf” för första gången. Året därpå  hade den Europapremiär på Dramaten med Ingmar Bergman som regissör. 1966 filmatiserades den med Elisabeth Taylor och Richard Burton och vann 5 Oscars. Nu går den för utsålda hus på Klarascenen på Stadsteatern med Tommy Berggren som regissör.

För första gången på många år står Lena Olin på en scen igen som Martha. Rektorsdottern Martha är sedan 23 år gift med den misslyckade historieläraren George, spelad av Peter Andersson. Deras äktenskap har utvecklats till ett förhållande där man spelar ut mot varandra, och under ytan bubblar mycket. George blev aldrig professor och den arvtagare som rektor till det universitet som Marthas far byggt upp. Makarna emellan har ett spel sig emelllan som handlar om deras 21 årige son. En son man inte ska prata om. Efter en av Marthas far otaliga cocktailpartyn bjuder Martha hem det unga paret Nick (Henrik Norlén) och Honey/Grynet (Josefin Ljungman) klockan två på natten för en drink. Nick är nybliven biologilärare på universitetet som är en cynisk karriärist som inte skyr några medel för att avancera. George är inte särskilt förtjust över att få gäster mitt i natten. Spriten flödar, fler och fler sanningar kommer fram, elakheterna haglar. Så gör Martha det hon inte får, hon nämner sonen för Honey, vilket sätter igång Georges hämndlystnad. Mellan Martha och Nick uppstår en attraktion. Nicks och Grynets åktenskap har många likheter med Marthas och George.

Det är en väldigt välspelat drama. Lena Olin är fantastisk som den berusade och tragiska Martha som spelar ut sina känslor för öppen ridå. Peter Anderssons George är mer betraktande och iakttagande och levererar sina repliker på ett vasst och sårande sätt. Henrik Norléns Nick är en sliskig typ som utnyttjar sin unga frun för att komma tid han vill. Han har en översittande attityd mot henne. Han matchar Peter Andersson väl i sin syrlighet. Josefin Ljungman som Grynet spelar fullt ut som den den unga flickan som inte riktigt vill bli vuxen och har en skräck för att bli med barn. Ingen i det här dramat är på något sätt oskyldiga och alla är tragiska på sitt sätt. Det är ingen av karaktärerna som man egentligen tycker om, eller tycker synd om. Men man blir otroligt imponerad av skådesspelar insatserna. Det är ett drama som man blir insugen i från början.

Scenografin av Annica Nieminen Bromberg gillar jag. Det är verkligen som att vara hemma i Marthas och George vardagsrum och genom glasväggen anas trädgården utanför.

Det är alltid kul och intressant att se ett välspelat drama. Men det är absolut inte någon upplyftande pjäs, även om vissa av replikerna ledde till skratt.

Höstens biljetter såldes slut direkt, men det kommer att släppas fler förställningar inom kort så håll utkik efter biljettsläpp!

Foto @Bengt Wanselius, Stadsteaterns hemsida

Champions of Rock, 28 oktober, Globen, Stockholm

Efter att ha spelat Galileo 800 gånger i musikalen We will Rock you I London och när han sen kom hem dragit i hop Champions of Rock turné och så kan man ju säga att Peter Johansson verkligen vet vad han gör när han tar sig an Queens underbar låtar än en gång i Champions of Rock turnén. Återigen har han med sig fantastiska Jenna Lee-James som precis som Peter spelat i We will rock you hur många gånger som helst och i alla kvinnliga huvudroller. Så när hon tar sig an låtar som ”Fat bottomed girls” och ”Killer Queen” så sitter det i ryggmärgen och hon levererar med full power i rösten och verkligen äger låtarna. Ola Salo är ny gästartist och han gestaltar verkligen Freddie Mercury med sin gängliga kropp och härliga kroppspråk. Röstmässigt passar han perfekt att sjunga Queen. Härlig version av ”Bicycle Race” och låten om honom själv ”Good Old Fashion lover boy” (oola oolover boy…). Hannah Holgersson gör en underbar ”Barcelona” med Peter.

Det är högt tempo i stort sett rakt genom hela konsterten som är nästan 2,5 timme, men som verkligen inte känns som det och tack och lov ingen onödig paus utan här kör man på för fullt och tappar inte tempo. Det bjuds verkligen på en lång kavalkad av Queenlåtar och publiken är med från start. Det är ”We will rock you”, ”Another One bites the dust”, ”Radio Ga Ga”, ”The show must go on”, ”Don’t stop me now”, ”Seven seas of Rhye”, ”I was born to love you” och ja det går inte att räkna upp alla som vi får höra. Peter Johansson gör en väldigt finstämd ”Too much love will kill you” och ”Love of my life”.

Allt kompas av ett utomordentligt bra band och fantastisk kör. Bra ljusspel och bilder. Kul inslag att publiken hade fått skicka in bilder på sig själva som visades medan ”Friends will be friends” framfördes.

Det härliga med Peter är också hans coola och avslappnade inställning i mellansnacket som självklart framförs på östgötska. Pratar om att de är det äldsta pojkbandet när någon i publiken snabbt skriver Backstreet Boys. Peter hakar på om att nästa år blir det en Backstreet tribute och så sjunger han några rader på en låt och inser plötsligt att det är ju inte alls Backstreet utan Britney Spears. Och skrattar gott åt sitt misstag. Han verkligen inte någon diva utan så genuin som person och artist. Det genomsyrar hela konserten och hur bra alla verkar trivas med varandra på scenen. Och publiken älskar verkligen honom! Och

Det här är fulländad Queenhyllning som framförs med så mycke kärlek och glädje av underbart bra artister och musiker. Gillar man Queen och/eller Peter Johansson och/eller Ola Salo så ska man verkligen inte missa den här konserten för det är så bra och tiden flyger iväg! 5 tillfällen kvar att se den, men är rätt utsålt så skaffa biljett för det är verkligen värt att även resa en liten bit om det inte spelas i din hemstad!

 

 

Becuase I’m worth it, Genrep, 27 oktober, Klarascenen, Stockholm

En av mina favoritdansare är Rennie Mirro så när jag såg annonsen om att han skulle vara med i en dansföreställning på Klarascenen så var det bara att boka biljett direkt. Det var ett tag sedan den biljetten bokades men nu äntligen var det dags! In på scenen kommer 6 st dansare, Rennie Mirro, David Dalmo, Piotr Giro, Emilie Jonsson, Sandra Medina och Lisette Pagler. Alla har på sig morgonrockar och diskuterar hur de ska hantera applådtacket utan att det blir på ett manligt eller kvinnligt sätt. Morgonrockarna tas av och killerna respektive tjejerna är identiskt klädda. Föreställningen handlar nämligen av ett par, Jesper och Louise, som bestämmer sig för ha ett öppet förhållande. Hur det ska påverka deras förhållande vet de självklart inte i förväg, men många känslor bubblar upp och alla dessa känslor och motsridiga känslor gestlats av de olika dansarna. Läcker att se hur de argumenterar med sig själva genom att varje känsla/åsikt gestalts av olika personer men som i handlingen är samma person. Olika sidor hos samma person, blir tydligt på det här sättet. Alla dansare är välidgt bra och det är så mycket läcker modern dans. Och när Fredrik ”Benke” Rydman är koreograf kan man ju räkna med häftig dans. Och i den här föreställningen har han verkligen lycktas!

Scenografin (av Lars Östbergh) när man kommer in och sätter sig ser väldigt enkel ut. I stort sett en tom scen, men när det börjar händer det saker. Väggen delas upp, och en mittsektion lutas i olika vinklar och nyttjas av dansarna för att dansa på. En soffa får vara både soffa och görs enkelt om till säng. Även soffan/sängen används som ett verktyg i dansen. Ett bord bärs in och ut, som också blir en del av dansen.

Det är väldigt mycket känslor i dansen hela tiden. Alla rörelser och ansiktsuttryck sitter perfekt och man blir direkt indragen i alla känslor som virvlar runt på scenen. Dialogen är bra, och med kroppspråket och de olika personerna som skildrar känslorna blir det så tydligt att en sak sägs, men inombords är det helt andra känslor.

Verkligen en fullträff! Underbara och fantastiska dansare! Tror inte någon går oberörd från den här föreställningen samtidigt som man njutit av dansteater när den är som bäst!

Föreställningen spelas till den 21 januari 2018 och det finns biljetter kvar, men dröj inte för länge med att boka för den här verkligen väldigt bra! Gå och se den!

Foto @Håkan Larsson

 

Danny Saucedo, Nu, 26 oktober, Hamburger Börs, Stockholm

Danny Saucedo är Danny med hela svenska folket sedan han debuterade i Idol 2006 och tillhör en av de som varit med i Idol som har skapat sig en karriär som popartist och hållit sig kvar. 11 år efter sin debut och vid 31 års ålder har han nu fått äran att ha en egen show på Hamburger Börs. Showen Nu hade premiär i våras och har blivit tokhyllad av press och av alla som jag känner som varit på den. Har tänkt att gå ett tag men inte kommit iväg. Så dök ett erbjudande upp med 300 kr rabatt, bokade biljett och 2 dagar senare så var det dags att bege sig till Börsen.

Krogshow oå Börsen innebär numera en fast meny där artisten som har showen är med och påverkar menyn. Danny är ju inspirerad av Asien och en av hans hits är ju ”Tokyo” så ikväll blev det till förrätt en vegetarisk Shitakeboll och till huvudrätt grillad fjällröding med en rad asiatiska tillbehör. Vädligt god och vällagad röding! Vi hade kategori B biljetter och en stund före showstart fick vi flytta ner från balkongen till parkettplatser.

Showen drar igång med Amazing  med Danny i vit frack och hög hatt, så snyggt. Och det är verkligen en helt Amazing show. Danny har ju en del hits men med ”bara” 10 år som artist i bagaget har han ju inte samma låtskatt som t ex Niklas Strömsted, Orup eller Ledin som också har haft krogshower. Men det något tunnare låtmaterialet vägs upp med att det är en riktigt häftigt show! Här har man verkligen inte sparat på ljuseffekter, en vägg/plattform som används effektfullt för att dela av scenen i två våningsplan ibland, med häftig beslysning, trappsteg som skjuts ut så det ser ut som att Danny svävar i luften, häftig lutning mm. Emellanåt används en tunn duk framför Danny och dansarna där det projecieras olika ljuseffekter och bilder. Alla är hur läckert som helst och verkligen gör den här showen så häftigt och väl värd att vara en krogshow. Men självklart har Danny en hel del bra låtar och under kvällen får vi höra de flesta till publikens stora jubel. Precis som när han slog igenom så hörs det mycket skrik vilket han också plockar upp i sitt mellanprat. Annars handlar mellanpratet mycket om uppväxten och hans ensamstående mamma, hans besvikelse över att inte vinna melodifestivalen, hur han beundrade Elvis som liten och hur fascinerad han är av matematik och särskilt Leonardo Fibonacciis talföljd och det Gyllene Snittet. Hur det här finns i allt runt omkring oss, t o m i broccolin vi åt ikväll. I slutat av showen jammar han loss på flygeln i en hyllning till Fibonacci som kändes som det var något han gjorde helt spontant. Ett par gånger under showen dras tempot ner lite när han sätter sig vid en flyge på en rund scenl mitt inne i parketten och spelar några lugna låtar. Men annars är det full fart som gäller och där hans fyra dansare verkligen bjuder på häftigt dans. Ibland är de som studsbollar som studsar omkring på scenen.  Rullband på scenen hjälper till att förflytta Danny och dansarna på ett läckert sätt.

Det här är verkligen en jättehäftig, snygg och läcker show. Den känns verkligen fräsch och i tiden. Danny, dansarna, bandet, ljus, teknik och alla som jobbar på eller bakom scenen är verkligen värda allt beröm. En av de häftigaste shower som jag har sett på Hamburger Börs!

Passa på och se den nu i höst i Stockholm eller ta en tur till Göteborg där den kommer att gå i vår.

 

 

Evita, konsertversion, 21 oktober, Göta Lejon

Evita är en musikal precis som Cats som mångt och mycket bygger kring en stor hitlåt. Vem har inte hört ”Don’t Cry for me Argentina?” En stor och pampig låt. Det gör ju att som musikal i övrigt är den lite svagare än t ex Phantom of the Opera, eller Les Miserables. När man då sätter upp den som konsertversion så kräver det än mer av de artister som är med än när den spelas som musikal för man måste ändå nå ut till publiken och få med handlingen. Det är en stor utmaning. Till viss del lyckas man i den här uppsättningen men tyvärr inte fullt ut vilket märks på pubikens respons, Visst applåderas det men inte så kraftfullt som man annars hör på musikaler eller konserter när det varit riktigt bra.

Det är en påkostad konsert med 12 manna orkester under ledning av Kristofer Nergårdh. Kören inleder och dessa är är namnkunniga och duktiga med Lars Säfsund, Erik Hölby, David Alvefjord, Martin Kagemark, Lisa Stadell, Annika Herlitz, Therese Andersson Lewis och Sandra Camènisch. Så äntrar Jakob Stadell scenen som Che och sjunger med stor inlevelse och kraftig röst vilket han gör hela konserten rakt igenom. Jakob är den stora upplevelsen den här kvällen. Sen är det dags för Evita att ansluta som sjungs av det stora affischnamnet Malena Ernman. Malena har en otroligt bra röst, men jag var tveksam till henne som Evita efter att ha hört henne sjunga bl a ”Don’t cry for me Argentina” i Dalhalla i somras och tyvärr imponerade hon inte på mig här heller. Ibland känns det som hon själv är medveten om sina brister och försöker kompensera genom minspel och agerande, men antingen blir det övespel eller känns mekaniskt utan känsla. Malena kan så mycket annat, men når inte upp till sin vanliga klass när det gäller musikal.  Det verkar vara svårt att casta just Evita i Sverige för har sett minst 3 uppsättning av Evita och inte någon gång är det Evita som har imponerat i föreställningen. Det krävs mer än en bra röst, det krävs inlevelse och förmågan att beröra och berätta en historia. Och när huvudrollsinnehavaren inte når upp allt detta ja, då haltar tyvärr föreställningen. Inte ens när hon sjunger just ”Don’t cry for me Argentina” blir det mer än rätt svala och korta applåder. Nej ikväll är det de övriga solisterna tillsammans med Jakob som briljerar och räddar föreställningen. Martin Kagemark får som Magaldi visa att han kan mycket mer än att köra och vara en i ensamblen som vi oftast ser honom i annars. Här visar han flera gånger upp vilken otroligt bra röst han har. Daneil Engman som Peron är ju helt strålande och han kan den här rollen eftersom han har spelat den tidigare. Och så har vi ju Lisa Stadell! När Evita gick som musikal på Göta Lejon för ett par år sedan var hon också med och spelade älskarinnan och gjorde det så bra och med sån inlevelse. Och med samma inlevelse och smärta och fantastiska sångröst sjöng hon ”Another Suitcase in another hall” ikväll och det var verkligen en av kvällens höjdpunkter.

De som är riktiga musikalartister de visar verkligen hur en slipsten ska dras och att man med små medel och uttryck och känsla i rösten kan förmedla både en känsla och berätta en historia. Varför är det så vanligt att man när det gäller musikal låter en person som kan vara bra i en annan sånggenre och erkänd i den genren få huvudroller i musikal? Inte skulle man låta Zlatan spela i hockeylandslaget bara för att han är bra i en annan lagsport? Skulle säkert sälja biljetter, men han skulle ju inte presetera som ett hockeyproffs.

Hade varit en helt annat klass på konserten om t ex Helen Sjöholm hade sjungit Evita. Nu blir det en konsert man minns med blandade upplevelse. Men som sagt jag njöt verkligen av Jakob, Lisa, Daniel, Martin och övriga i kören som backade upp solisterna så bra och bar handlingen framåt.

Lisa Nilsson, Himlen runt hörnet 25 år, 18 oktober, Göta Lejon, Stockholm

Ännu en påminnelse om att åren går, men att fantastisk musik består!

Tänk att det är 25 år sedan som Lisa släppte ”Himlen runt hörnet” och sen dess har alla vetat vem man menar när man säger Lisa Nilsson. Ett vanligt ”son” namn som visat sig vara ett perfekt artistnamn för med den rösten och starqualityn så märks man!

I informationen står det att konserten ska vara 2,5 timme med 30 minuters paus, men den var närmare 3 timmar ikväll som var den sista av 3 utsålda jubilieumskonserter på Göta Lejon. 30 minuters paus var väl långt.

Första akten ägnas i stort sett helt och hållt till albument ”Himlen runt hörnet” som också är inledningslåten till pubilkens jubel. Lisa berättar en del anekdoter från när de spelade in skivan om hur hon bodde nära Polarstudion, ja bara på andra sidan Västerbron som hon sa hela tiden. Skulle dock tro att hon menade St Eriks bron för det var så nära att de ringde in henne mitt i natten för att lägga på sången. På den tiden var det ett riktigt hantverk att spela in en skiva och vilken skiva det blev sen! Ett par av musikerna i bandet (Mattias Torell och Per Lindvall) var också med på inspelningen. Första akten bjöd som sagt på albumet så vi fick njuta av låtar som ”Aldrig, Aldrig Aldrig”, ”Varje gång jag ser dig” och självklart ”Allt jag behöver” där hon på slutet la in Miriam Bryants nya text. En härlig nostalgisk första akt.

Andra aktens inledning är inte lika stark, lite för mycket improvisationer för min smak. Och ljuset blev lite väl störande med snabba lamprörelser och spotlights som lös för starkt så det blev bländande. Men det var väldigt kul att höra om Lisas uppväxt om hur hon tidigt var med sin pappa och jammade och sen somnade på mattan under pianot. Men om andra akten inte inleddes helt i min smak så avslutades den med dunder och bra, rysningar och en sång i absolut världsklass. Har nog aldrig hört Lisa så bra. Hon inleder med att säga att hon vill sjunga en sång av dem som hon inspirerats av och som hon tränade till hemma. Och tonerna till Whitney Houstons underbara ”I have nothing” börjar. Det var helt magiskt bra! Lisa satte varenda ton perfekt, perfekt inlevelse och jublet när hon satte vissa toner och efteråt var verkligen öronbedövande. Det var en sån upplevelse som man inte vill ska ta slut, man vill bara njuta av varenda ton om och om igen och rysningarna bara fortsätter och fortsätter. Går inte att beskriva hur bra det var! Finns inte nog med superlativ. Bäst bäst bäst!!! 

Vill ni se en lite mer jazzig sida av Lisa så är hon på Fashing den 12-14 december.

Allt du måste veta om pop, genrep, 16 oktober, Riksteatern, Hallunda

Vad händer när tre stycken musikjournalister och popnördar slår sig tillsammans och gör en teater? Jo det blir en härlig, glad, lite nördig resa fram och tillbaka i den svenska pophistorien, eller det svenska musikundret som det också kallas. Och pop definieras här som förkortningen för populärmusik så inte bara det som man nu tänker på som pop. Nej här börjar vi redan för 100 år sedan då Damorkesterna reste land och rike runt och spelade musik och kända schlagers. Så småningom blir det mer manliga rockband som ska leva upp till rockmyten om droger, hårt liv, sönderslagna hotellrum etc. Och så går svensk musik på export, men vem var först på Billboardlistan? Jo det visar sig att det var Siv Malmqvist redan på 60talet! Så nåt nytt fick man lära sig också!

Anna Charlotta Gunnarson, Agneta Karlsson och David Silva tar med oss på den här intressanta där de lyfter fram en stor blandning av svenska artister, Dr Alban, Lillbabs, Roxette, Emilia och många många fler. Men de hyllar också den kommunala musikskolan som varit en av förutsättningarna till att svensk musik kunnat utvecklas som den har, tillsammans med artsiter som har rest runt i världen och tagit med sig influenser och ibland hela låtar som det gjort till sina. Vi får hälsningar och berättelser berättade av en del av artister på film. De lyfter fram flera kvinnliga kompositörer och textförfattare som har påverkat musiken utveckling, men som sällan fick samma erkännande som sina manliga kollegor. Bland annat Britt Lindeborg som  t ex har skrivit Diggiloo Diggiley. Kul att de lagt stort fokus på just kvinnors betydelse, som annars kommit i skymundan.

Varken Anna-Charlotta, Agenta eller David är någon stor sångare, men det är helt ok med medioker sånginsats för de sånger de framför är med hjärta och humor och som en hyllning till ett ämne de älskar. 

Sin kärlek till och kunskap om pop förmedlar det på ett väldigt bra och trevligt sätt. Föreställningen är ca 2 timmar lång. Pausen var lite felplanderad då den i alla fall på det här genrepet kom efter 1.20 så när pausen var slut var det bara 20 minuter kvar. Då kändes det mest onödigt med pausen. För mig hade de hellre fått köra i 1.40 i sträck. Dock ett roligt inslag efter paus med frågor från publiken, men det kändes lite stressat när de bara hann med 3-4 frågor.

Men som helhet hade jag en trevlig kväll, nostalgisk och fick lära mig lite nytt. De turnérar runt Sverige med premiär i Burträsk den 20 oktober.

Bläck eller blod, premiär, 15 oktober, Riksteatern, Hallunda

Alltid spännande att få se en helt nyskriven musikal. Hade förmånen att även se genrepet i fredags. Det flaggades då om att det inte var helt klart för det skulle repas under lördagen också, men det som visades i fredags var väldigt bra så jag var riktigt glad att jag även hade biljett till dagens premiär.

Erik Norberg står för librettot och sångtexterna och tillsammans med Alexander Öberg har han också skrivit musiken. Genomgående gillade jag musiken. Finns lite folkmusikkänsla i den men den har även puls som driver handlingen framåt. I slutet när revolutionen är på gång blev det dock lite för stökigt för min smak, men förstår att man vill betona ilskan och upprorskänslorna hos bybyorna. Blir tvärt kast mot den fina sången som Anders Ekborg sjungit innan. En riktitg känslosam musikalballad. Så bra!  Precis som det ska vara i en musikal så för även texterna handlingen framåt hela tiden.

Vi får oss en historielektion i den här musikalen då handlingen utspelar sig i från 1788 till bondeupproret 1811. Gustav den tredje är rädd för revolutionen i Frankrike och inskränker flera rättigheter. Det här uppskattas inte av adeln. Baron Macklean på Svaneholm är en stor frihetstänkare. När han kommer till Svaneholm inleder han en jordreform och startar såsmåningom även skolor. Anders Ekborg spelar Macklean och är helt strålande i sin roll. Känns verkligen som rollen är skriven för honom. Macklean blir förälskad i pigan Kajsa (Lina Englund) och hon får börja jobba för honom på slottet. Dock är känslorna inte besvarde utan hon faller för den unge magistern Samuel, som Macklean skickar iväg ut i Europa för att studera ett år. Under det året blir Kajsa gravid med Macklean, men trots sina frihets och jämlikhetstankar kan inte Macklean sträcka sig så långt så han gifter sig med Kajsa. Istället arrangerar han ett äktenskap med sin fogde (Pelle Bolander). Mackleans släkting Ribbing (Linus Lindman) spelar en avgörande roll i mordet på Gustav III. Han landsförvisas men återvänder några år senare med sin rebelliska fransyska Madame de Stael (Lisa Werlinder). Både Linus och Lisa sjöng och agerade mycket bra både i dessa roller och andra som de har i pjäsen. Lina Englund är nog mest känd som skådespelerska. Upplever henne som lite ojämn i sångprestationen här, ibland rätt bra men i vissa fall lite svagare. Hon är riktigt stark och bra i ”Bastarderna armé” när hon berättar för Macklean att hon är med barn. Hade varit mer intressant om man gjort Kajsa som en starkare kvinnokaraktär än vad hon är här. Även Samuel (Tobias Sondén) kunde ha fått haft lite mer pondus.

Scenografin är enkel och effektfull och än en gång visar man att en musikal kan göras med ganska enkla medel bara man har en bra handling, bra text och musik och bra musikalartister som kan förmedla en historia. Anders Ekborg briljerar som sagt genom hela föreställningen. Sanna Krepper och Lisa Werlinder är väldigt bra som berättarna som för handlingen framåt när det är ”scenbyte”. När man gör det på ett bra sätt så behövs inte mer. Även ljussättningen är bra och förstärker handlingen vid de dramatiska tillfällena.

I en musikal behöver man också musiker och förutom kapellmästare Peter Tikkanen är det skådespelarna själva som är orkestern, vilket är jag inte sett någon gång förut vad jag minns. Men här fungerar det bra.

Riksteatern kommer att åka på turné med Bläck eller Blod  Det är ett samarbete med Örebro Länsteater så den kommer att spelas där under våren, med Örebropremiär den 27 januari. Kan inte annat än att säga att Örebroarna kan skatta sig lyckliga som får en så bra nyskriven musikal till sig med självaste Anders Ekborg i huvudrollen.

Jag kan verkligen varmt rekommendera att ni ser den. Den är värd att åka till Örebro för om ni inte har möjlighet att se den på närmre håll!

Vore jättekul om musiken kunde släppas på cd!