Dansa Rennie, 28 februari, genomdrag, Riksteatern

Dansaren, eller rättare sagt artisten Rennie Mirro har satt upp den här föreställningen tidigare på Soppteatern och jag såg den 12 november när pandemirestriktionerna tilläts att den spelades och blev så glad när jag såg att den skulle ute på turné med Riksteatern och jag nu fick tillfälle att sen den igen på ett genomdrag. Så värt att åka till Hallunda för det är en fantastisk föreställning.

Rennie tar oss med på ett terapisamtal där hans mamma Francine är terapeuten som ställer frågor (inspelade) till honom och så berättar han personligt och berörande om sitt liv som dansare. Hur hans mamma såg till att han aktiverade sig med fotboll och dans istället för att ta medicin när han fick en diagnos. Den inrutade och strukturerade dansutbildningen blev friheten där han visste vilka ramar han kunde röra sig inom. En trygghet att blomma ut i. Men vad händer då när kroppen ändras med åldern och den inte svarar på samma sätt längre? Rennie har nu fyllt 50, en ålder då många inte bara dansare, ser att livet går in ett nytt skede och vad ska man då göra när livet förändras? För någon där dansen spelar en så stor roll innebär åldrandet att man måste acceptera att hur gärna man än vill så svarar inte kroppen på samma sätt. Men man man kan fortsätta dansa, bara på ett annat sätt, även om det blir en stepp sittande i rullstol. Att han fortfarande verkligen kan dansa får vi flera smakprov på under föreställningen som även bjuder på väl valda sånger.

När man ser Rennie på scen ser man en fullfjädrad artist inom dans och sång, en entertainer som håller högsta klass och varje förställning han är med i lyfts av honom. Det blir då väldigt berörande att höra att han själv inte har den bilden av sig själv, för honom sitter bilden kvar att han är klassens clown, den som inte riktigt räckte till när man gick på balettskolan, han var inte lika smidig och finlemmad som de andra dansarna. Han stack ut, var större och bullrigare. Visst underhåller och roar han när han står på scen, men aldrig har jag sett en clown, bara en artist som jag beundrar mycket, någon som i Sverige har axlat Gene Kellys mantel. Hans balettskolning gör att han har den där extra elegansen i dansen som andra duktiga musikalartister saknar. Vi som älskar musikal är bara tacksamma att han tog den där promenaden från Operan till Chinateatern.

Jag kan varmt rekommendera att ni ser den här föreställningen när den kommer till en teater när er! Så in och kolla på Riksteatern och boka biljett!

Gränser, 26 februari, Playhouse teater, Stockholm

Henry Naylors pjäs Gränser handlar om en 6-årig kristen flicka, ”namnlös” som ser sin pappas tillfångatas och dödas på en lekplats i Syrien . Hon växer sen upp i Syrien under Assads styre. När hon blir lite äldre börjar hon protestera mot styret tar större och större risker. Parallellt på en annan plast kämpar Sebastian, en ung idealistisk fotograf, med sin karriär. Han tar bilder som ingen vill ha. Han får möjligheten att följa med en känd journalist och ta bilder på en krigsherre, men det är först när 9/11 inträffar som bilderna uppmärksammas och han hamnar in i en karusell som kändisfotograf, men någonstans känns det fel, det är ju inte bilder som förändrar världen.

Inès Cherif och Tobias Aseplin är väldigt samspelta även att det är två parallella historier som vävs ihop först på slutet. Närvarande, intensivt, berörande och drabbande når de direkt in i hjärtat hos publiken. Känslor som inte går att värja sig för. Enkel scenografi och mäktig ljusdesign förstärker det nakna och utelämnande.

Med den ryska invasionen och kriget i Ukraina som skedde för bara ett par dagar sedan så är Gränser än mer påtaglig och obehagligt högaktuellt. Timingen av premiären är skrämmande rätt i tiden men precis som för fotografen Sebastian så handlar det just om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Konsten är ju som bäst när den berör, väcker känslor, tankar och skakar om.

Gränser spelas till den 6 april och jag kan varmt rekommenderar att ni går och ser den.

Pressbild
Pressbild

Tomas Ledin 70 år, 25 februari, Avicii Arena, Stockholm

Första stora konserten efter att restriktionerna har släppts och då är det ju lämpligt att fira ordentligt med ett 70-års kalas för Tomas Ledin som även firar 50 år som artist. En härlig kväll med många av hans hits och duetter med gästartister som Jill Johnsson (Du kan lita på mig), Lena Philipsson (Never Again), Björn Skifs (Blå blå känslor), Sabina Dumba (En del av mitt hjärta), Niklas Strömstedt (Vi är på gång), Ellen Krauss (Just nu) och Lisa Nilsson (Snart tystnar musiken). Tyvärr blev Sensuella Isabella förstörd av någon konstig komiker. Men övriga duetter var helt underbar även om duetten med Skifs sticker ut lite mer med Lisa Nilsson som god två. Vilken röst och utstrålning den kvinnan har!

En rad hälsningar från olika artister kollegor och vänner dök upp då och då där hälsningen från pappa Folke var mest rörande och Björn Ulvaeus Hey Grand Old man var otroligt rolig. Björn i klädd cowboyklädsel i en sång om åldrande män som inte kvinnorna ser längre.

Konserten spelades in av TV4 och Tilde de Paula var värdinna. Hur bra Tilde än är så drog det ner tempot och blev inte samma underbara euforiska firandekänsla som på Orups 60-årsfest för några år sen. Men absolut en härlig konsertkväll och det var kul att vara på plats och hylla Tomas som har så många låtar som man har minnen till och som tillhör den svenska låtskatten.

Be more chill, 19 februari, Teater Bristol, Sundbyberg

Det här är första musikalen jag ser efter att alla restriktioner har släppts och titeln, Be more chill, känns ju väldigt passande. Äntligen kan vi slappna av och börja njuta av livet och scenkonst live igen. Gänget bakom den här uppsättningen har i 1,5 år jobbat för att kunna bjuda oss i publiken på Norden premiären och det strömmade energi och glädje från den unga samspelade ensemblen och orkestern nu när det äntligen var dags.

Be more chill är en rätt ny musikal från 2015 av Joe Iconis och Joe Tracz som jag inte sett förut. Handlingen är som en härlig feelgood high school film där den töntiga killen Jeremy (Benjamin Sundström), har en lika töntig sidekick, Michael (Gabriel Johansson), blir kär i Christine (Josefine Kuniholm), en av skolans snyggaste tjejer, genomgår en förvandling, blir accepterade av det coola gänget, får tjejen och på slutet inser att det viktiga är ju inte att vara cool utan att vara sig själv. Här sker förvandlingen genom att Jeremy sväljer en liten superdator, en Squip (Samuel Niklasson) som talar om för honom vad han ska säga och styr hans handlingar. En intressant tvist att det finns en underton av kritik till att vi styrs alltmer av högteknologi.

Det här är en uppsättning som präglas av ungdomlig energi både på och bakom scen. Musikaliskt och dansmässigt ett sammansvetsat gäng som fångade publiken och framförde den här musikalen med bravur. Lite extra imponerad blev jag av Josefine Kuniholm (Christine) och Samuel Niklasson (Squip). Det blir intressant att följa dem och resten av gänget och se var de dyker upp framöver för jag är helt säker på att några av dem kommer att fortsätta på den musikaliska scenen.

Eftersom jag inte har sett den i den engelska originalversionen så kan jag inte säga att det är en bra översättning av Adam Gardelin, men det jag kan säga att är att jag blir väldigt imponerad av språket, hur naturligt och väl det flöt i sångmässigt och vilka finurliga och oväntade rim han fått in. Fräscht och modernt och det kändes som att musikalartisterna gillade att framföra den.

West End Stockholm som står bakom den här uppsättningen har ännu en gång lyft fram en inte så känd och/eller ofta spelad musikal och bjudit publiken på musikalglädje. Det är inte en bara en stor budget eller kända namn som avgör om det blir bra, utan att det framförs med kärlek till musikalgenren och kärlek finns det i överflöd här. Det blir spännande att se vilken musikal de sätter upp nästa gång.

Min vän fascisten, 31 december, Playhouse Teater, Stockholm

Det här är en musikal som roar och oroar på samma gång när barnen från Bullerbyn strålar samman för en kräftskiva. Barnen som växte upp tillsammans i det idylliska Bullerbyn har utvecklats på olika sätt, har olika politiska åsikter och det enda de verkar ha gemensamt nu är att de alla tycker att de har fastnat i medelklassen.I första akten översköljs vi av obekväma sanningar, inget som sägs är politiskt korrekt och de förlösande skratten avlöser varandra. Snabbt inser man att man har inte någon aning om vad de kommer att säga näst för här avhandlas de flesta laddade ämnen i en rasande fart. En bit in i första akten dyker en objuden gäst (Fridolf) upp, iklädd nazistuniform och ett laddat gevär och upplevs som hotfull av de gamla vännerna. Men han har ett glatt humör och vill bara umgås. Konstrasterna mellan det vänliga, aningslösa och allt det hårda avskyvärda som nazismen står för blir absurd och komisk. Men kan man skratta åt nazismen och kan den smyga sig på som en vänlig själ?

Första akten är suveränt bra rakt igenom. Andra akten tappar lite i tempo och tar en liten oväntad vändning. Men som helhet är det en musikal som väcker många tankar, är igenkännande och som ingen kan gå oberörd ifrån.

Det är ingen talad dialog utan all dialog sjungs av Lisa (Frida Bergh), Britta (Thérèse Andersson Lewis), Bosse Junior (Teodor Wennö), Anna (Åsa Bergh), Lasse (Anders Butta Börjesson), Olle (Niklas Löjdmark Chressman) och Fridolf (Reuben Sallmander) och man blir verkligen imponerad av all text som levereras med perfekt timing. I början är det lite problem med en av ”myggorna” så de får bryta och byta ut vilket var bra för den här musikalen bygger ju verkligen på att den fantastiska texten av Klas Abrahamsson kommer fram. För att texten verkligen ska nå ut i sin helhet till publiken så skulle jag önska att musiken dämpades något då den tar överröstar sången ibland. Musiken av Erik Gedeon som framförs under ledning av Johan Mörk är bra och det är kul att det varierar i musikstilar så olika stämningar byggas upp.

Ensemblen är bra och lyfter varandra, men jag blev särskilt imponerad av Thérèse Andersson Lewis som spelar den berusade Britta med perfektion. Blickarna blir dimmigare för varje glas och kroppspråket förändras efter varje glas och det gör lite ont när Bosse Jr i slutet får ta hand om sin berusade mamma för att få med henne hem.

Min vän fascisten har nästan 10 år på nacken men ämnena som berörs och med det stundande valet är den minst lika aktuell och är en musikal som behövs spelas och ses.

Ronja Rövardotter, premiär, 18 december, Intiman, Stockholm

För 40 år sen skrev Astrid Lindgren Ronja Rövardotter och är en av hennes mest älskade berättelser. Några år senare kom filmen som är en klassiker för hela familjen, men repliker som alla kan och väsen som rumpnissarna som charmade alla med sitt ”Voffådådå”. Nu blir det årets familjeföreställning på Intiman och när publiken kommer in i salongen möts vi av Fredrik Dillbergs fina scenografi, Mattisskogen och där bakom stammarna skymtar Mattisborgen.

Så intar Mattisrövarna scenen stämmer upp i en av rövarsångerna och magin är igång. Kålle Gunnarsson har förvaltat berättelsen om Ronja med stor kärlek och öm hand och skapat en fantastisk familjeföreställning tillsammans med en starkt och samspelt ensemble. Bella Edberg och Ludvig Ennart imponerar stort som Ronja och Birk och sätter sin egen prägel på dem. Jessica Stendahl som Lovis, Ronjas mamma, får flera gånger med sin klara vackra röst framföra den fina Vargvisan. Jessica har med bravur haft hand om sångarrangemangen och rövarsångerna ljuder mäktigt och samstämt ut över hela salongen när alla rövare tar i med full kraft. Publiken är genast med och klappar i takten.

Ronja är delvis en lite mörk och skrämmande berättelse med de otäcka väsen som vildvittror, grådvärgar och de mer charmiga rumpnissarna. Med Caroline Erikssons fina kostymer blir de levande och kan nog vara lite skrämmande för de yngsta i publiken.

Föreställningen bjuder på en del skratt men man blir också berörd av Ronja och Mattis starka saknad efter varandra efter att Mattis förskjutit sin dotter. Astrid Lindgren sagor hade ju ofta både djup och sorg i sig och det har man lyckats bevara och förmedla väldigt fint i den här föreställningen.

Nu är det bara att hoppas att det inte blir några hårdare restriktioner så publiken får möjligheten att se den. Årets julklapp är ju evenemangsbiljetter och Ronja Rövardotter är verkligen en perfekt julklapp för hela familjen att se tillsammans.

l

En stilla jul, Anders Ekborg och Gunilla Backman, 13 december, Oscarsteatern, Stockholm

Så härligt att få uppleva en av julens mest finstämda traditioner igen. En stilla jul med Anders Ekborg är som balsam för själen från första till sista tonen. Det är så avkopplande och rofyllt, en själslig massage helt enkelt. När Anders tänder första ljuset i den stora kandelabern och sjunger Nu tändas tusen juleljus, ja då är det jul igen. En varm, stilla jul utan stress från mobiltelefoner. Det är att njuta här och nu som gäller, vilket Anders inte drar sig för att påpeka om någon plockar fram mobilen i fel tid.

Den ena musikaliska julklappen efter den andra packas upp och det gör absolut inget att de flesta återvinns från tidigare julkonserter, tvärtom julsånger är till för att sjungas år efter år och Anders röst är perfekt för de här jullåtarna, First of May, Little Drummer Boy, Someday at Christmas och O Helga Natt för att nämna några. Jag bara njuter när jag hör hans versioner av dem.

Däremot var jag inte lika förtjust i arrangemanget av Gethsemane, började så fint, känslostarkt och underbart men sen i mitten så blev det lite väl stökigt i kompet och stämningen byggdes inte upp så bra som det brukar, så där håller jag mig nog till de gamla traditionerna. Men vad gör det när allt annat var så bra? En av mina absoluta favoriter från kvällen är inte ens en julsång utan Adeles Million Years Ago. Den passar Anders så bra så man undrar nästan om hon skrev den till honom. En som har skrivit många fina låtar också är ju Stefan Nilsson som spelade piano. Alla vet väl att han har skrivit Gabriellas sång och Gunilla Backman gjorde en helt magisk version på den ikväll. Trevligt med en kvinnlig gästartist och de gjorde några riktigt minnesvärda duetter ihop både finstämda som Koppången och lite mer komiska som Baby it’s cold outside. Inte den vanliga versionen för den får ju inte sjungas längre #metoo, utan i en nyöversättning av Anders själv där han vänt på det att tjejen verkligen vill stanna, men den blyge killen inte riktigt förstår det. Eftersom de ska spela i Chess tillsammans nästa år sjöng de Drömmar av glas, så underbar vacker.

Som traditionen kräver läste Anders Viktor Rydbergs Tomten och det är så mysigt. Lite småroliga anekdoter bjöd han också på mellan låtarna.

Anders och Gunilla backades upp av de duktiga musikerna Bengt Magnusson, gitarr, Stefan Nilsson, piano, Atida Stahlhammer, cello och Thomas Bergqvist, klaviatur. Bra ljussättning som gav en varm inramning till konserten. För att skapa julstämning behövs inte massa ljuseffekter och strålkastare utan det enkla är det bästa för att ge rätt stämning.

Konserten avslutades perfekt med magiska duetter i The Prayer och Jul Jul Strålande Jul. Ser redan framemot nästa års julkonsert!

Trazan & Banarne – Banankontakt, 4 december, Waterfront, Stockholm

1976 dök Trazan och Banarne upp första gången som ett jullovsprogram och nu är de huvudfigurerna i en ny familjemusikal. Trazan (Christian Åkesson) och Banarne (Nassim Al Fakir) bor i sin träkoja mitt inne i djungeln. Banarne har sitt älskade husdjur, Maja Piraya. En ständigt hungrig växt, Roger (Nina Hjelmkvist) bor också med dem. Men så en dag dyker Fröken Öken (Charlott Strandberg) upp och vill hugga ner hela skogen. Tillsammans med Herr Kamelont (Christopher Wollter) och sina gamar Dolly (Joanna Perera) och Polly (Linnéa Elfström Schederin) försöker de förmå dem att flytta in i en svamp istället.

Det är en bra sammansatt ensemble. Herr Kamelont är en rolig karaktär som ändrar skepnad efter hur omgivningen tycker han ska vara. För barnen blir det mest en rolig karaktär, men för de vuxna i publiken kan det anas ett djupare budskap om att vända kappan efter vinden och inte stå upp för sig själv och det som är rätt. Överlag tycker jag att budskapsdelen har för stor tyngd, miljöbudskapet verkligen hamras in i en och det lekfulla tappas bort. Det märktes väldigt väl på barnen runt omkring. De orkade inte hålla fokus. Det var full fart på dem under t ex Maja Piraya, körsång, handklapp och danser, men en del andra låtar var inte lika medryckande och för långa budskapsdelar. Det är viktigt att rädda regnskogarna, men lite mindre fokus på det, mer skoj och fler fartfyllda låtar hade nog fått med barnen bättre. Kung Lian (Petter Skoglund) var underhållande med sina hopp, störtdykningar etc, och det uppskattades verkligen av barnen.

Den var snyggt ljussatt och koj-scenografin kändes som att vi var hemma hos Trazan och Banarne. Överlag en färgglad uppsättning, både vad gäller kläder och scenografi.

Men det var svårt att se vem som är huvudmålgruppen, barnen eller de vuxna som en nostalgitripp? Men man lyckades inte träffa någon av dem. För många barn blev det för djupt och det blev rätt tomt runt omkring oss efter pausen för den fängslade inte barnen tillräckligt, vilket var synd. Särskilt som det blev lite mer dramatiskt när Banarne upptäcker att Maja Piraya har blivit kidnappad. För oss vuxna, visst var det en hel del nostalgi, men den tappade bort den känslan också emellanåt. Men en omgjort Olyckan till Bolyckan funkade nog rätt bra ändå. Det fanns en del småroliga referenser som Dansa i Freon när skunkarna dök upp, men det räckte inte för att lyfta.

I applådtacket fick ensemblen förstärkning av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som glatt sjöng med i låtarna och då jublade självklart publiken!

Musikalen har varit på turné ute i landet så mellanlandar några dagar i Stockholm innan den avslutas i några städer före jul.

The show of Christmas, 3 december, Globen, Stockholm

Förra året var den inställd men i år kunde det bli av tack vare att nu är Vaccinpassen på plats. Gick hur smidigt som helst vid entrén. En härlig känsla att vara tillbaka i Globen igen, har ju inte varit här sen den 6 mars 2020 då det var Oh What a Night. Sen stängdes stora evenemang ner. Så skönt att vi är tillbaka till ett mer normalt liv, även om det är lite osäkert på vad som händer.

Mark Levengood var värd som vanligt och skötte det med värme och glimt i ögat. Årets artister var Lisa Nilsson, Måns Zelmerlöw, Linnea Henriksson, Miss Li, Tomas Stenström och Harpo. Mäktigt att höra Lisas kraftfulla röst igen i ett sånt här sammanhang. En röst som intar hela Globen. Bland annat vi fick höra ett väl sammansatt medley av några av hennes stora låtar, en magisk version av My Grownup Christmas List och en duett med Miss Li. Måns var som fisken i vattnet igen och bjöd först på några av hans nyare låtar. En bit in när det var några jullåtar blev sjöng han Tomten jag vill ha en riktigt jul i storbandsversionen med dansare och allt i ett riktigt snyggt nummer, och självklart även Hero. Den är ju obligatorisk. Miss Li är ju ett riktigt energiknippe och det blev bland andra Lev Nu Dö Sen och hennes senaste Instruktionsboken. Linnea Henriksson bjöd bland annat på Starkare och en julsång. Tomas Stenström fick Globen att lysas upp av mobiltelefonerna i sina ballader som Ser du månen där du är i kväll. Självklart sjöng han även sin genombrottslåt Slå mig hårt i ansiktet. Harpo har man inte sett på länge, men nu när han är med i årets Så Mycket Bättre så har han blivit aktuell igen och det var nog många som väntade på hans stora hit Moviestar. Men den fick vi vänta på länge. Innan den kom sjöng han ett par som jag inte hört förut, bland annat Honolulu där det blev en litet krystad sittande allsångsdans. Så som konsertens sista låt var det dags, men då förstördes den med ett framträdande där han först gick genom publiken i första versen på väg till scenen och han lät publiken sjunga delar av texten. Jag hade verkligen velat höra den helt av honom själv, utan publikfriande allsång. Tror att fler än jag upplevde det som ett antiklimax.

Hela konserten avslutades med Abbas Thank you for the music med alla artister, ett bra val en sån här kväll, där artister, musiker och publik återigen fick samlas i Globen.