The Last Five Years, 12 februari, TeaterStudio Lederman, Stockholm

Jag har aldrig varit på TeaterStudio Lederman och när man kommer till entrédörren på Gästrikegatan ser det inte mycket ut. Men innanför dörren och en rödtrappa ner gömmer sig en liten pärla. Mysig, varm inredning och en bar som man kan ta sig något att dricka innan man blir insläppt i salongen. Salongen är uppdelad på tre sektioner och den är rätt liten så man kommer nära orkestern och skådespelarna på ett intimt och varmt sätt.

The Last Five Years är skriven av Jason Robert Brown och hade premiär 2001 i Chicago. Sen har den spelats Off-Broadway och runt om i världen. 2010 sattes den upp på Göteborgsoperan med Christopher Wollter som Jamie Wellerstein och Hanna Hedlund som Cathy Hiatt och den uppsättningen var även ute på en kort turné. Men nu är det dag för Cilla Silvia och Emil Nyström att axla rollerna och de gör det med stor inlevelse och trovärdighet. Vi kommer in i handlingen när Cathy står i lägenheten full med flyttkartonger och Jamie har lämnat henne. Sen backas handlingen 5 år bakåt när Jamie kommer in på scenen och står och kollar in Tinder efter en tjej och efter ett antal swipande så kommer Cathys bild upp och där är hon, hans drömtjej. På det här sättet får vi sedan följa deras relation, Cathys version från uppbrottet tills de träffas och Jamies version är från hans Tindersökande tills han lämnar Cathy. Det är ett väldigt bra och smart sätt att beskriva deras relation och hur Jamie över en natt blir en stor erkänd författare medan Cathy går på audition efter audition och hennes karriär tar inte riktigt fart. En av de bästa scenerna är när hon är på en audition och medans hon gör sin audition så sjunger hon om hur hon upplever själva audition och hur hon i huvudet går igenom sitt liv. Relationen mellan Jamie och Cathy är inte på samma nivå vilket blir väldigt tydligt under en releasefest för en av Jamies böcker där Cathy är det klassiska bihanget till den kände mannen. Kvinnan bakom, som vill ha mer både av sitt eget liv och förhållandet. Men Jamie dras med av sin framgång. Cathys och Jamies syn på relationen pågår parallellt och den enda gång de möts i historien är när Jamie friar och de gifter sig. Jag gillar verkligen hur den här musikalen är uppbyggt. Musiken genomgående är bra och texterna av Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer driver handlingen framåt och speglar sinnesstämningarna hos Cathy och Jamie bra. Både Cilla och Emil förmedlar väldigt bra de olika känslolägen de befinner sig i och engagerar och berör publiken.

Cilla Silvia har medverkat i en lång rad musikaler både i Sverige och i England. Bland annat har hon varit med i Stadsteaterns uppsättningar av Sweeney Todd, West Side Story och De tre musketörerna, We Will Rock you på Cirkus och A midsummer Dream i England.

Emil Nyström har varit med i bland annat Mamma Mia på Cirkus och Jersey Boys på China Teatern.

Även om det är en liten teater och en liten uppsättning har man levande orkester på sex personer under ledning av Johan Mörk,  vilket jag uppskattar mycket. Det blir en helt annan känsla med levande musik framförd av duktiga musiker.

Scenografin av Maja Stopp är enkel men det är en så stark handling i musikalen så det behövs inte mycket scenografi för att man ska dras in i historien.

The Last Five Years spelas till den 22 april och jag kan varmt rekommendera att ni beger er till TeaterStudio Lederman och tittar på den här musikalen.

 

 

Reading,The Last Match, 10 april, Playhouse Teater, Stockholm

Ikväll var det dags för en reading på Playhouse Teater igen och den här gången var det Anna Zielgers ”The Last Match”. En pjäs om en semifinal i US open. Står vi inför ett generationsskifte på tennistronen? Den 25 årige ryssen Sergei Sergeyev möter den mångfaldige mästaren amerikanen Tim Porter. Det är också en klassisk kamp mellan öst och väst i bästa Chessanda. På läktaren följer deras respektive fruar, Galina och Mallory matchen med spänning. Matchen spelas och dialogen är spelarnas tankar allt efter hur matchen utvecklas, hur deras sinnesstämning varier när det går bra för dem i spelet och hur snabbt det svänger när de förlorar en boll. Hur en blick på frun kan distrahera och hur deras tankar vandrar iväg från matchen in i privatlivet. Under matchen får vi inblick i deras privatliv, hur Sergei friade till Galina på en diner vilket hon inte uppskattade. Tims och Mallorys långdragna kamp för att få barn. Galina som är några år äldre än Sergei och som för fullt njuter det ljuva livet som en tennisspelare av världseliten kan erbjuda. Mallory som en gång var en duktig tennisspelare men som fick ge upp den när hon fick en skada. Det har spridits ett rykte om att det här är Tims sista turnering och han vill göra allt för att visa sin lille son på läktaren att pappa minsann kan. Matchen går fram och tillbaka. Ett set vinns snabbt, ett annat är ett otaliga förlorade setbollar i osv. Spänningen i matchen byggs upp och man pendlar i vem man vill ska vinna. Hur det går i matchen, ja det tänkter jag inte avslölja.

Playhouse har en förmåga att rollbesätta sina readings med fingertoppskänsla och den här gången är inget undantag.

Emil Forsberg läser rollen som Sergei och han gör det med en kraftig rysk brytning. Så imponerad av att han håller den brytningen utan problem pjäsen rakt igenom. Kathryn LeRoux är så underbar som den nyrika Galina. Hennes upprördhet över att bli friad till på en diner är så på pricken. Johan Westberg Laudahn får till den där lite överlägsna attityden som någon som varit på toppen länge kan ha samtidigt som han börjar tvivla på sin egen förmåga. Lisa Bearpark läser Mallory och hon får fram en känsla över att hennes karriär blev avbruten och att hon bara blev fru till Tim. Hennes inlevelse och sorg när hon beskriver hur hon förlorade ett barn i åttonde månaden är stark. Björn Lönner läser scenanvisningarna och sköter poängställnignen.

Det är en pjäs som man skrattar mycket i. Mycket tack vare Emils härliga tolkning av Sergei. I andra akten blir det en liten mer sorgen stämningen, men fortfarande en rolig dialog. Och Björn Lönners fibblande med poängställningen ger också upphov till lite skratt. Som vanligt i en reading får man inte missa att iaktta alla skådespelare, även när de inte läser sina roller. De där småleendena och blickarna när de iakttar varandra tillför mycket.

Det här är en av de bästa readings jag sett på Playshouse. Väldigt rolig pjäs och fantastiska insatser av alla skådespelare.

Readings är ett så bra sätt att få se en bra ny modern pjäs på orginalspråk (engelska) så jag kan verkligen rekommendera att ni har koll på när de är. Nästa reading är den 15 maj, Evan Placeys pjäs Girls like that. Och det är billigt också, bara 100 kr. Tyvärr missar jag den readingen, men ser framemot vad som kommer att erbjudas under hösten!

Frankenstein, 28 mars, Playhouse Teater

För 200 år sedan publicerades Mary Shelleys bok Frankenstein och sedan dess har den fascinerat världen med sin berättelse om Dr Frankenstein som i sin besatthet i att utförska möjligheten att återskapa liv lyckas men skapar det som som kommer att uppfattas som ett monster.

Johan Ehn har skrivit manus baserat på Mary Shelleys bok och uppsättningen hade urpremär på Playhouse den 12 mars. Vi kommer in i handlingen när Victor Frankestein studerar på universitet i Ingelstadt där han briljerar med sin kunskaper inom anatomi. Vi kastas sedan tillbaka till hans barndom när han redan som liten vill undersöka djur till sin mors förskräckelse när hon upptäcker honom och han är i färd att klippa av antennerna på en snigel. Victors familj tar sig an den föräldrarlösa Elisabeth och de båda barnen finner varandra snabbt och när de växer upp blir de förälskade i varandra och lovar mamman på hennes dödsbädd att de ska gifta sig. Modern dör efter att hon har fött sonen William. Victor reser till Ingolstadt för att studera och i sin studenlya börjar han exprimentera med döda kroppsdelar för att skapa nytt liv. När han väl lyckas blir han skrämd och ångrar vad han gjort och förskjuter det som kommar att kallas för ett monster. Monstret är stort och ser skrämmande ut, men vill bara bli älskad av sin pappa Victor. Förskjuten drar han runt på gatorna men var han än kommer blir han bara mött av rädsla och våld. Tills han kommer till en stuga i bergen där den äldre blinde mannen ser honom för vad han är och de utvecklar en vänskap. Tyvärr är inte mannens barn lika förstående och det slutar med en katastrof och monstret flyr vidare och bestämmer sig för att leta upp sin far. Han lyckas hitta honom men först av en olyckshändelse dödar han William. Monstret och Victor konfronteras och monster förklarar att han bara vill ha någon att dela sitt liv med och ber Victor att skapa en kvinna åt honom. Victor är tveksam men efter mycket om och men går han med på det. Han lyckas men ångrar sig och skjuter kvinnan. Monstret hittar den skjutna kvinnan och tar sin hämnd på Victor genom att strypa Elisabeth till döds.

Thomas Åhnstrand är mycket bra som Victor Frankenstein och han växlar bra mellan att vara den besatte forskaren och personen som inser vad han skapat men som inte kan hantera konskvenserna av det. Happy Jankells Elisabeth är en kvinna som motvilligt tvingas satt leva som hemmafru och bara vänta på att Victor ska komma hem. Hon är kvinna som vill annat och slits mellan sin kärlek till Victor och viljan att vara självständing och inte sitta hemma och vänta. Men fostrad som hon är på den tiden finns inte något annat val. Johan Ehn är otroligt bra som Monstret. Han får verkligen fram förtvivlan över att inte vara förstådd. Han är ju inte elak från början utan vill bara väl, men sakta förändras han när det enda han lär sig av andras beteende är onskda och våld. Hans storlek och styrka gör att han tar ut frustrationen på ett våldsamt sätt. Carina Jingrot spelar flera av de kvinnliga personer som är med i handlingen, bland annat mamman som är kvar i det traditionella sättet att se på en kvinna. Anders Jansson spelar olika manliga roller, bland annat pappan, professor Krempe och den gamle blinde mannen.

Scenografin och kläderna (Gabriel Stuart) tillsammans med ljusdesignen (Mikael Tham) och musiken (Richard Folke) är rätt mörk och dyster och lyfter fram och förstärker domedagsstämnignen som hela tiden ligger över pjäsen. Det driver fram en underton om vad som kommer att hända. Jessica Svensson Reijs mask är bra och välavägd utan att frossa i äckligt utseende hos monstret. Allt tillsammans med Daniel di Grados regis och skådespelarinsatserna gör att man som publik snabbt blir indrafen i handlingen och man sitter fängslad av vad som komma skall. Även om man känner till historien i stora drag så är det intressant att se hur man kommer dit. Efteråt har man med sig ett budskap/tankar om hur lätt man dömmer personer till utseendet utan att se hur de verkligen är som personer, och att  genom hur man behandlar en person kan bidra till hur personen blir. Vem är det egentligen som skapar monstret? Frankenstein eller människorna han möter? Och vilken skuld har Frankenstein i det hela? Kan man som förälder undgå sitt föräldraransvar genom att vända ett barn ryggen och låta samhället ta hand om dem? Själva grundstoryin om att skapa liv från de döda är också aktuell när det nyligen kommit fram att kändisar klonar sina döda husdjur. Hur långt ska vi tillåta forskningen att gå? Men man kan ju också bara ta till sig pjäsen som en skräckhistoria om man vill det.

Pjäsen är ca 1,5 timme utan paus och den gästspelar på Playhouse till den 22 april. Biljetter hade jag fått via Abundo (tidigare Teaterlistan) som just nu har Frankenstein i sitt utbud.

Playhouse i sig är en väldigt trevlig teater med egen bar och restaurang och är värd ett besök i sig.

 

 

Salieri vs Mozart, 27 mars, Folkoperan, Stockholm

Jag går inte särskilt ofta på opera men någon gång kan det vara kul. Har funderat på att se Salieri vs Mozart ett tag för jag tycker det skulle vara kul att se Loa Falkman i en operaroll. När den dök upp på Abundo (fd Teaterlistan) slog jag till och bokade två biljetter. Vi fick bra plaster på rad två, men eftersom det var ledigt på rad ett framför oss flyttade vi fram i pausen då det var lite bättre benutrymme där.

När vi kommer in i salongen var orkestern på plats på scenen och höll på att stämma instrumenten och ”värma upp”. De var tidsenligt klädda (1791) med peruker och allt, så de var en aktiv del i själva pjäsen. Pjäsen är en sammanslagning av två olika enaktare, Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri.

I den första akten möter vi Salieri (Loa Falkman) som har fått uppdraget att skriva en ny opera på fyra dagar. Till sin hjälp har han den unga författaren (Frida Österberg). De debatterar vad som är viktigast i en opera, musiken eller texten. Operan behöver ha en primadonna och Salieri kallar in Eleonora (Hillevi Martinpelto). Hon gör verkligen en storartad entré i en klänning som nästan är lika bred som kortsidan på scenen och släpandes på en väska full med diverse rekvisita som hon ska använda när hon ska sjunga sin aria. Salieri och Författaren får agera enligt Eleonoras instruktioner som ibland blir fysiskt krävande för dem på ett komiskt sätt. En av beståndsdelarana i en opera enligt Salieri är komedin och det är Tonino (Jesper Säll) som ska stå för det komiska. Men Salieri är lite skeptisk till honom. I sitt arbeta refererar Salieri ofta till Mozart och vi kan börja skönja den avundsjuka som han har mot den unge Mozart som är det nya stjärnskottet och den åldrande Salieri känner sig hotad.

I den andra akten möts Salieri och Mozart (Jesper Säll). Salieri har smidigt på sin plan hur han ska bli av med Mozart och det slutar med det klassiska giftmordet. I andra akten har Frida Österberg rollen som en uggla som sitter på en stol i stort sett hela akten utan att ta en ton. Det är ju tur att hon fick visa i första akten vad hon kan.

Själva ramhandlingen och rivaliteten mellan Salieri och Mozart känns igen från storfilmen Amadeus som Milos Forman gjorde 1984 och som vann 8 Oscars.

Loa Falkman är väldigt bra som Salieri och får verkligen fram den åldrande bittre mannen som har svårt att erkänna att den yngre generationen kan göra bra saker, samtidigt som han inte kan blunda för det geni som Mozart faktiskt är. Frida Österberg lyckas ändå matcha honom bra som den unga författaren och det uppstår en del lite komiska situtaioner dem emellan. Hillevi Martinpelto är verkligen strålande som operadivan Eleonora. Hon verkligen intar scenen och låter sig inte hunsas av Salieri. Hillevi har en väldigt bra röst, men när det är opera så har jag ofta svårt att höra vad de sjunger, särskilt de kvinnliga rollerna. Så tyvärr tappar jag lite i handlingen. Jesper Säll spelar både Tonino och Mozart och gör bägge rollerna bra.

Jag lyssnar inte särsklit mycket på klassisk musik hemma men det var väldigt trevlig musik och väldigt duktiga musiker under ledning av Jakob Hultberg. Väldigt trevligt med orkestern på scenen.

Är man som jag inte väldigt operavan så är det här en trevlig och bitvis rolig och ironisk opera. Den framförs helt på svenska. Musiken är behaglig och det är väldigt bra sånginsatser och skådespeleri. Jag hade en trevlig kväll på Folkoperan. Sista föreställningen är den 24 april så passa på och gå.

 

 

My Fair Lady, 22 mars, Stadsteatern, Stockholm

My Fair Lady är en av de mest kända musikalerna och är fylld av kända låtar som t ex ”Den spanska räven rev en annan räv”, ”Det vore väl förunderbart”, ”Med en gnutta flax”och ”Jag kunde dansa så”. Den sattes upp 15 februari 1956 så visst kan man få lov att modernisera den lite. Det är precis vad Stadsteatern har gett sig i kast att göra. Men frågan är har man moderniserat för mycket eller fungerar det?

Det är lite svårt att precis bedöma vilken tids epok man har valt att förlägga den i. Känns inte helt som nutid. De klassiska låtarna av Alan Jay Lerner har fått ny översättning av Ulricha Johnson och på det stora hela tycker jag att nyöverstättning är bra och känns fräsch men att man ändå känner igen sig i texten från det man kan. Det är inte bra att ändra för mycket för igenkänningsfaktorn är viktig.

Sceneriet av Maja Ravn är överlag enkel och den gigantiska bokhyllan hos Higgins fungerar bra. Däremot är inte hennes kostymer lika bra. Överlag väldigt beigt och tråkigt. Visst passar det bra på Professor Higgins som ska vara en lite tråkigt typ, men rätt trist att man valt att klä i stort sett hela ensamblen i beige och bruna färger. Eliza är en liten färgklick med röd skinnjacka och skotskrutg kjol inledningvis. Väl hemma hos Higgins får hon en blå klänning i rätt fint tyg och den stora färgprakten är på balen då alla damer är klädda i balklänningar i olika färger och Eliza i rosa. Men tyvärr räckte inte klädbudgeten till att göra Elizas kjolar tillräckligt långa så man slapp troschocker hela tiden! Det är så ute med troschocker efter allt som varit i Let´s Dance och Melodifestivalen. Om man nu ville göra en markering att hon när hon var blomsterflicka saknade still och hade för kort kjol så skulle hon ju ha haft en mer stilful och snygg kjollängd när hon fick nya kläder hos Higgins men inte ens hennes rosa fina balklänning har en snygg kjollängd. Så irriterande. Det tappar i trovärdigheten att hon ska bli en fin dam när hon har kjolar där trosorna syns så fort hon rör på sig. Lite längre och sydda så de inte åker upp hela tiden så hade det blivit ett helt annat intryck. Också väldigt synd att man i Ascot scenen valt att spöka ut alla i gigantiska intetsägande knytblusrosetter istället för lite roliga färgglada hattar. Ascot är känt för roliga hattar, inte gigantiska stora rosetter!

Hemma hos Higgins har man valt att ensemblen ska vara någon form av fonetiska inspelningar och är med i rummet hela tiden. Det tillför inte någonting utan är enbart ett oväsen och störande moment och tar bort fokus från huvudpersonerna och relationerna dem emellan.

Det som räddar den här beiga/färglösa uppsättningen är skådespelarnas insatster. Rolf Lydahl är perfekt som den triste, självupptagne, mansgrisen professor Higgins. Bra att man har satt en riktig musikalartist i den rollen. Björn Kjellman har fått hoppa in istället för sjukskrivne Magnus Uggla som Doolittle, vilket han gör med bravur. Dock märks det att rollen är anpassad efter att man har valt Magnus Uggla i rollen för i musiken hörs då och då lite Ugglatoner. Väldigt bra gjort  och just numren med Doolittle är de som blir mest medryckande. Så jag skulle nog kunna tänka mig att gå och sen den igen när Magnus Uggla är tillbaka för att se hur det upplevs med honom. Men helt rätt ordning att se Björn Kjellman först tror jag. Eliza spelas av bra och starkt av Nina Zanjani. Hennes Eliza pratar till en början en helt ohörbar svada. Det är synd att man valt att hon ska prata så det inte hörs vad hon säger. Hade varit så mycket roligare om man valt en dialekt, kraftig brytning eller nåt. Inte bara att hon inte kan artikulera. Men självklart får Higgins ordning på det. Higgins har ju slagit vad med sin vän Pickering om att han ska kunna göra den dam av Eliza. Pickering spelas av Robert Fux som gör en sympatisk Pickering. Elizas beundrare Freddy spelas av Robert Noack som också är en duktig musikalartist och bjuder på vacker sång i ”I dina kvarter”. Personligen kan jag inte låta bli att tänka på Niklas Andersson då som gärna sjunger den på sina konserter efter att han spelat Freddy i Göteborgsoperans uppsättning av My Fair Lady. Vissa låtar är så intimt förknippade med en viss person. En av mina favoriter är Higgins mamma, spelad av Lena-Pia Bernhardsson. En stark kvinna som inte har mycket till övers för sin son och stöttar Eliza när Higgins har bett sig illa.

Stadsteatern har valt att ha kvar George Bernhard Shaws slut i Pygmalion där Eliza lämnar Higgins och inte återvänder till honom, även om de möts som hastigast i slutscenen. Hon bryter också helt med sin skrupelöse far. Man har vetat göra en starkare Eliza men jag tycker nog inte att man når hela vägen fram. Det hade behövts att man gjort en modernare Freddy. Nu blir det lite konstigt när hon säger att han kan inte tjäna pengar men hon ska bli lärare och försörja honom. Hon borde ha valt någon som inte bara älskade henne, men som också var stark och självständig. Ett starkt par tillsammans som stått upp mot mansgrisen Higgins.

Det är inte en dålig version av My Fair Lady, men man lyckas inte helt att göra den modern och fräsch. Flera bra skådespelarinsatser som tillsammans med en fräsch nyöversättning av de klassiska sångerna gör att det ändå blir en rätt trevlig kväll på Stadsteatern. Den når inte upp till samma nivå som Stadsteaterns fantastiska uppsättningar av t ex Billy Elliot och Sweeney Todd, men den sjunker inte lika lågt som Blodsbörder gjorde.

 

Heisenberg, 18 mars, Scalateatern

Heisenberg är en pjäs skriven av Simon Stephens och den hade premiär på Manhattan Theatre Club (off-Broadway) den 3 juni 2015. Den blev sen förflyttad till Samuel J Friedmans Theater (Broadway) 2016. Den spelades i London 2017 och hade premiär på Scala teatern den 26 januari och spelas till den 24 mars.

Pjäsen har fått sitt namn efter fysikern Heisenbergs teori att det är omöjligt att mäta en partikels position och momentum samtidigt med absout precision. Stephens har iscensatt det här genom Georgie och Alex. Georgie är en vild, impulsive, energisk 42årig kvinna som gärna kryddar tillvaron med lögner. Alex är en 75årig slaktare som förlorat sin syster och föräldrar när han var ung och rätt oerfaren när det gäller kvinnor. Han är bly, tillbakadragen och inte särskilt pratsam. De är verkligen varandras motsatser. De möts en dag när Alex sitter på en bänk vid St Pancras station i London. Georgie siktar in sig på honom med en baktanke att han kan finansiera hennes resa till New Jersey för att leta efter sin son som flyttat dit och sagt upp bekantskapen med henne. Hennes energi och impulsivitet är helt överväldigande. Hon pratar i ett. Hon söker sedan upp Alex i hans slakteri och får honom att bjuda ut henne för han kan inte motstå denna virvelvind av uppmärskamhet som hon ger honom. Så småningom reser de till New Jersey tillsammans.

Helena af Sandeberg spelar Georgi och hon är helt strålande i rollen. Hon är intensiv, påträngande men har ändå en charm som är svår att motstå. Peter Haber spelar den försynte Alex och han får knappt en syl i vädret. Han är till en början så där trist, grå och tråkig så man undrar verkligen vad Georgie ser i honom. Men så småningom tinar han upp och utstrålar en värme och omtänksamhet som Georgie inte kan låta bli att tycka om, även om hon till en början nog mest tänkt utnyttja honom.

Scenografin av Lars Östbergh är enkel men effektiv. På var sin sida av scenen får man se Georgie och Alex i sina respektive lägenheter och så möts de mitt på scenen på en bänk, Alex slakteri, restaurang osv. Annsofi Nybergs kläder är enkla och bra och klädbytena sker direkt på scenen men stilfullt och snyggt gjort.

Pjäsen är 1 timme och 40 minuter och personligen tycker jag nog att den blivit lite vassare om den kortats ner med 10 minuter. Men den är trevlig och smårolig och man kan inte låta bli att fascineras av Helena af Sandebergs energi på scenen. Det märks att hon och Peter Haber trivs med att spela den här pjäsen och det finns en härlig värme dem emellan. Alltid kul att se två duktiga skådespelare på en teaterscen.

Bild från Scala Teaterns hemsida (Sara P Borgström).

 

Godspell, 16 mars, Skandiascenen, Stockholm

Godspell är skriven av John-Michael Tebelak med text och musik av Stephen Schwartz. och spelades för första gången 1971. 1973 hade den premiär i Sverige med bland annat Björn Skifs i en av rollerna. Den är lite en blandning av Jesus Christ Superstar och Hair, en hippie version som handlar om Jesus och hans lärjungar men på ett mer lösryckt sätt än Jesus Christ. I Godspell blir det med lösryckta berättelser än en sammanhängande berättelse. Det är först i slutet när Jesus samlar sina lärjungar för sista måltiden som det blir mer ett sammanhang och det börjar beröra och blir starkare.

I den här versionen som har spelats på Malmöopera tidigare i år har man kvar hippiekänslan i kläderna, men man har på många ställen lagt in moderna referenser t ex till Wahlgrens Värld, Bond, Addidas mm och använder mobiltelefoner för att förmedla budskapen. Den här koppling till nutiden har man lyckats väldigt bra med.

Det är ett väldigt ungt gäng och det är nog bara Linda Pritchad som jag kände till sedan tidigare. Den här unga ensembeln skapar en härlig energi på scenen och det märks att de har kul på scenen. Energin smittar av sig på publiken som klappar med i flera av sångerna. Väldigt kul att man vågar satsa på relativt okända unga musikalartister för det behövs fyllas på och flera av dem kommer vi nog få se framöver. Jesus spelas med stor inlevelse av Jonathan Tufvesson Larsson och Johannes Döpare av Andreas Gyllander. Ett av mina favoritnummer i musikalen är deras duett i klassisk musikalstil med höga hattar och käppar (polkagriskäppar) och lite härlig traditionell musikaldans. I det numret är resten av ensemblen/orkestern utspökade på olika sätt i julprydnader som en adventsljusstake på huvudet, julstjärnor etc. I en annan uppsättning hade jag nog stört mig på dessa som kan tyckas som fjantiga kläder, men här funkar det bra. Den är lite utflippade och galen och konstiga kläder och enkla lösningar funkar bra. Det blir komiskt på rätt sätt. Så Maria Gyllenhoff har lyckats där med i många fall enkla medel.

Ljudet var inte helt bra i vissa låtar och tyvärr överröstades sången av musiken så t ex kom inte Kajsa Borg till sin rätta inledningsvis när musiken dränkte hennes annars så starka röst. Musiken spelas av en del av skådespelarna, eller är det musikerna ibland som är skådespelare? Det är en musikal där alla gör lite av allting på scenen och i stort sett är alla inne på scenen hela tiden, så det är beundransvärt att de håller samma höga energinivå rakt igenom hela föreställningen.

Precis som Jesus Christ Superstar är det här en musikal åt det mer skräniga hållet vilket har med den tiden att göra och det finns några helt ok låtar men personligen tycker jag inte de når upp till samma nivå som i Jesus Christ Superstar.

Gästspelet på Skandiascenen är till och med den 25 mars och det passar ju bra att inför påsken bli påmind om varför vi firar påsk och få hör om kärleksbudskapet, vänd andra kinden till mm. Här får ni det presenterat på ett helt annat sätt än ni är vana vid.

 

 

 

Describe the night, Reading, 13 mars, Playhouse Teater, Stockholm

Ikväll var det dags för en reading igen på Playhouse Teater. Gillar verkligen det här konceptet att man presenterar en pjäs för publiken under den här enkla formen för att se hur den tas emot. Varje gång blir jag lika fascinerad över hur skådesspelarna på en dag läser igenom pjäsen med varandra och sen är redo att med stor inlevelse läsa sin roll och de lever sig alltid så bra in i karaktären. I stort sett utan någon rekvisita eller scenerier, eller scenkläder lyckas de så bra förmedla pjäsen. Pjäsen läses alltid på engelska så man får den på originalspråk.

Kvällens pjäs var Describe the Night av Rajiv Joseph och den hade urpremiär i december 2017 på Atlantic Theater Company i New York. Pjäsen utspelas under 90 och skildrar 8 personer, 4 av dem, författern Isaak Bedel, Röda Armén kaptenen/KGBagenten Nicolai, hans fru Yevgenia och KGBagenten Vova baseras på verkliga personer. Men om det som utspelas i pjäsen har hänt i verkligen eller ej det vet vi inte. Övriga karaktärer är Yevgenias barnbarn Urzula, journalisten Mariya, hennes mor och biluthyraren Feliks. Alla deras liv vävs ihop på ett väldigt intressant och bra sätt. Vissa kopplingar som man inte alls såg direkt utan kom fram först på slutet. Vi kommer in i handlingen 1920 när Isaak och Nicolai möts för första gången. En stark vänskap grundas där.Då har Isaak börjat skriva på sin dagbokd som kommer att följa som en röd tråd genom handlingen.  Raskt kastas vi sedan framåt i handlingen till 2010 och Smolensk där ett plan störtar med hela den polska regeringen. Journalisten Mariya försöker ta sig därifrån och med stor möda lyckas hon får hyra en bil av den unge Feliks som det visar sig ha varit i närheten av skogen där planet störtade. Gått in i skogen och där hittat en kvinna som satt fastspänd i en av de flygstolar som kastats ut. Hon lever och räcker Feliks en bok… Sen vandrar pjäsen fram och tillbaka i tiden och mer och mer ser i hur de olika karaktärerna hänger ihop och hur deras liv var under Öststatstiden i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland. Hur KGB bevakade folk osv.

Pjäsen var ca 3 timmar lång med paus och till en början kändes den lite tråkig, men rätt snart så dök det upp en och annan rolig replik och lite absurda situationer så mitt i det tragiska så lockades vi till en hel del skratt. En av mina favoritscener är när den unge KGB agenten Vova har fått uppdraget av Nicolai att spionera på hans barnbarn Urzula som bor hemma hos sin mormor. När Vova knackar på är Yevgenia i full färd att laga en soppa på blodiglar. En helt absurd soppa. Och det blir väldigt komiskt när alla tre väldigt inlevelsefullt äter den här blodigesoppa.

Som vanligt har Playhouse valt ut bra skådespelare. Isaak spelas av Richard Asker, Nicolai av Fintan McKeown, Yevgenia av Ingela Lundh, Vova av Björn Lönner, Urzula av Lucy Ter-Berg, Mariya/mamman av EvaMaria Oria och Feliks av Eric Ernerstedt. Det var Elisabeth Klason som läste scenanvisningarna. Alla var verkligen bra och levererade sina repliker perfekt och med små ansiktsrörelser för att få med rätt känsla. Intressant är alltid att se hur de lyssnar och tar övriga skådespelare när de själva inte är i fokus och hur de ler åt vissa repliker osv. För alla är ju på scen hela tiden även när deras karaktär inte har något med scenen att göra.

Det är två readings kvar under våren, 10 april och 15 maj. Det kostar bara 100 kr och jag kan varmt rekommendera att ni tar er till Playhouse och tittar på dem. Så bra sätt att få se en ny pjäs framföras av duktiga skådespelare!

The Phantom of the Opera, 10 mars, Göteborgsoperan

För rätt exakt 3 månader sedan (9 december) såg jag Göteborgsoperans uppsättning av Phantom of the Opera och gillade den så jag ville se den igen eftersom det var så många nya intryck i den. Häremellan har jag ju också sett två föreställningar av Phantom i New York med Peter Jöback som Fantomen med den klassiska scenografin och kostymerna.

Men nu var det dags igen för Fred Johanson som Phantom, John Martin Bengtsson som Raoul och så en ny Christine, Frida Engström. Frida är mer åt operahållet än många av de Christine jag har sett tidigare men hon imponerade stort på mig. Riktigt bra röst och fantastisk närvaro. Uppsättningen är på engelska med ett undantag som jag tyckte gav en extra dimension. När Christine besöker sin fars grav och sjunger ”Wishing you were somewhere here again” så sjunker hon ner vid hans gravsten och i en vers så byter hon över till svenska. Det blir så starkt. Christine är ju svenska och det är ju mer naturligt att hon skulle prata med sin döde far på svenska än på engelska. Märkte att folk hajade till men för mig var det helt glasklart att hon gjorde det. Den effekten var inte med förra gången för då var det estinskan  Hanna-Liina Võsa som var Christine. I den här uppsättningen så är just gravscenen en av mina favoriter för den är så mycket snyggare gjord än i orginalet som ibland blir lite fjantigt för den där eldstaven funkar ju inte riktigt bra. Och den blå bakgrunden som man valt här är så snygg.

Jag gillar den här uppsättningen men den är helt annorlunda än den klassiska det ska man tänka på. Vissa delar i den här känns lite billigare medans andra tillför en extra dimension. Men det viktigaste av allt har man inte snålat in på. Huvudrollerna med Fred Johanson, John Martin Bengtsson och som idag Frida Engström håller absolut högsta klass tillsammans med Göteborgsoperans orkester. Det blir så maffigt när en så stor orkester spelar upp den underbara musiken av Andrew Lloyd Webber.

 

 

Showcase Ghost en musikal om odödlig kärlek, 6 mars, China Teatern

Idag var jag på en Showcase på China Theatre där Kattis Ahlström presenterade huvudrollsinnehavarna till musikalen Ghost som har premiär den 14 september. Sen jag fick höra att de skulle sätta upp Ghost har jag funderat på vilka som ska spela i den och att Peter Johansson var min favorit i rollen som Sam Wheat och Bruno Mistogiannis till rollen som Carl Bruner har ju inte varit någon hemlighet. Och det är många med mig som haft samma favoriter så någon högoddsare var de väl inte. Så kul att det också blev de som ska spela i den! De passar perfekt i sina respektive roller och samspelet dem emellan är alltid magiskt. Blir kul att se Peter spela den gode och Bruno den onde. Har ju varit tvärtom i Rock of Ages och Jersey boys.

Däremot har jag haft lite svårare att komma på vem som ska spela Molly och jag får ju erkänna att jag aldrig skulle ha gissat på Maria Lucia Heiberg Rosenberg. Har inte hört talas om henne förut och det har ju lite att göra med att hon är danska och det här är första gången som hon spelar i Sverige. Så en liten utmaning att spelas och sjunga på svenska. Men hon sa själv att det är lättare att sjunga på svenska än på danska. I Danmark är hon en av de stora musikalstjärnorna och har bland annat spelat Elphaba i Wicked och det är hon som är den danska Elsa I Frost. Det är ju lite kul eftersom Cassie Levy som gjorde den i original på West End och på Broadway nu just nu börjat spela Elsa i Frost på Broadway. Som sagt jag hade inte hört något om Maria Lucia tidigare, men vi fick höra några nummer från musikalen och hon har verkligen en bra röst. Hon och Peter sjöng en fantastisk version på Unchained Melody som gav riktigt gåshud. Och när hon sjöng ”With you” så blev jag riktigt berörd. Så jag har inga tvivel om att hon kommer att bli en väldigt bra Molly.

Ghost är ju som de flesta känner till en film från 1990 där Demi Moore och Patrick Swayze hade huvudrollerna. Den handlar om det unga paret Molly och Sam som flyttat till egen lägenhet och deras goda vän Carl. Sam och Carl jobbar på Wall Street tillsammans. En kväll när Molly och Sam varit ute och ätit middag blir Sam rånad och skjuts till döds. Men han kan inte släppa taget om Molly innan hans mördare hittas. Till sin hjälp tar han mediet Oda Mae. I filmen spelades hon av Whoopi Goldberg som belönades med en Oscar för bästa biroll. Oda Mae är en färgstark och kraftfull kvinna och det är en roll som kräver någon med riktiga röstresurser. Och jag kan verkligen ge dem en stor eloge för att de har valt Gladys Del Pilar Bergh i den rollen. Tillsammans med Elenor Margarita Eriksson och Clarissa Krabbe fick vi en riktigt powerversion av ”Are you a beliver”. Det här kommer verkligen att bli hur bra som helst!

Huvudrollerna backas upp av en stark ensemble med bland annat Sanna Martin, Alexandre Larsson och Anna-Maria Hallgarn.

Men det är ju inte bara de på scen som gör att en musikal blir bra. Janne Radesjös orkester kommer att spela och de är ju superbra. Anders Albien står för regin och har översatt. Han pratade lite med Kattis om att man har valt att inte helt föjla uppsättningarna på West End och Broadway utan har utvecklat det mer och satsat mer på kärlekshistorian och känslorna när man förlorar någon. Det kommer inte heller att vara dans i vanlig musikalmening, men att det blir bra dans det kan man vara säker på när Jennie Widegren står för koreografin tillsammans med Bianca Fernström. Jag gillade verkligen uppsättningen på Broadway och tårarna rann så om det ska bli ännu mer känslor så blir det stor kartong med näsdukar som får följa med!

För att få till de rätta illusionerna på scenen använder man sig av Mark Parker från Singapore. Tyckte de hade gjort det väldigt bra i London så det ska bli så intressant att se hur det blir här.

Översättningarna var inte helt klara än men showcasen avslutades med att Peter, Bruno och Maria Lucia sjöng slutnumret från akt 1 på svenska. Lät väldigt bra. De tre kommer att bli fantastiska tillsammans.

Det var väldigt trevligt att få ett avbrott mitt i arbetsdagen med den här showcasen och det gav en härlig energikick som behövs i bokslutstider.

Med den här uppsättningen kan det inte bli annat än succé så skaffa biljetter när de släpps den 13 mars. Jag längtar redan till hösten! Det blir verkligen en fantastisk musikalhöst i Stockholm, Ghost, Broarna i Madison County, Så som i Himmelen och Peter Jöbacks show.