Avgång 23:11, genrep, 8 oktober, Scalateatern

Avgång 23:11 är en nyskriven musikal som baseras på Don Allens pjäs Tram 23:11. Sex främlingar möts på en spårvagn med en lite konstig ”konduktör” Sabrina (Jonas Nerbe). De vet inte riktigt hur de hamnat på spårvagnen och sakta går det upp för var och en att de precis har dött ät på sin resa till den andra sidan. Sabrina är deras skyddsängel som ska hjälpa dem över. Men för att komma dit behövs biljett och det visar sig att det finns bara fem biljetter. Vem av dem har inte dött? Det är det publiken som avgör! I första akten får vi lära känna de olika personerna och omständigheterna kring deras död. Julia (Sanna Martin) som är en karriärskvinna som har en affär med sin chef och dött i en bilolycka. Men hur gick olyckan egentligen till? Boxaren Bruno (Zardasht Rad) som dör i en fight fast hans flickvän bett honom sluta. Singeltjejen Nadine (Jasmine Hekura) som dött ensam hemma. Luca (Antonio Tengroth) som haft en dödlig sjukdom och legat på sjukhus en längre tid. 17 åriga Elle (Evelina Klaveus) som knarkar och festar mest och dör på en fest. Ensamstående mamman Dorota (Aida Jabbari) som blir mördad på vägen hem med sin dotter. Vem av dessa personer förtjänar mest att få leva? Har de levt sina liv på rätt sätt? Vem förtjänar en andra chans? Vem har någon kvar som behöver d mest? Ja det är många tankar som väcks och inget är svart eller vitt. Den ödesmättade musiken av Stefan Levin som hörs i bakgrunden förstärker den obehagliga känslan.

Musiken är inte nåt man sjunger på efteråt eller som egentligen för handlingen så mycket framåt för det är inte sjungen dialog utan mer ett sätt att förstärka karaktärerna och deras känslor och ge oss en bättre bild av vem de är. Väldigt bra cast och samtliga får publiken att bli engagerad och känna något för sin karaktär. Skådespelarna är inte de mest kända men när man tittar närmre har de flesta gjort en hel del och det märks. Sanna Martin är väl den mest meriterade musikalartisten av dem. Antonio Tengroth har jag sett i någon reading på Playhouse så det var kul att se honom agera fullt ut. Om Sanna är mest meriterad av dem som musikalartist så är nog Zardasht Rad det vad gäller skådespeleri på scen, film och tv. Senast såg jag honom i Nationalsången där han var makalöst bra, precis som nu. Evelina Klaveus är helt nyutexaminerad musikalartist och henne kommer vi nog att få se mer av. Om jag inte är fel var hon med i Legally Blonde i våras. Jasmine Heikura spelade Doralee i 9 to 5 och har dubbat mycket, bland annat gör hon svenska rösten till Hermione i Harry Potterfilmerna. Hennes Nadine berör verkligen. Aida Jabbaris som ensamstående mamma väcker flest sympatier i kväll och är den som blir röstad kvar att leva. Inget fel på hennes insats men det känns så PK att hon blir vald, inte det mest spännande och intressantaste valet. Så genrepspubliken tog det säkra kortet, men jag hoppas verkligen att publiken övriga kvällar är lite modigare. Det är ju mer intressant att få veta vad som händer med t ex Julia och Nadine. Skulle de ändra på sina liv om de fick en chans till? Dorota vill ju bara leva för att fortsätta att ta hand om sin dotter på samma sätt. De andra vill ha förändring.

Det här är verkligen ingen glad och glättig musikal utan rätt obehaglig vilket är en härlig kontrast till de andra feelgoodmusikalerna som går i Stockholm just nu.

Verkligen kul att Jonas Nerbe fastnade för den här pjäsen och tillsammans med alla på och bakom scenen skapat den här intressanta, omskakande och berörande musikal som nu har världspremiär. Kan varmt rekommendera att ni går och ser den! Spelas bara till den 14 november så köp biljett nu innan det är för sent!

Etta på listan, Sissela Kyle, genrep, 1 oktober, Scalateatern, Stockholm

Det var väldigt mycket folk som ville se det här genrepet av Sissela Kyles föreställning ”Etta på listan”. Det var trångt i foajen på Scalateatern och det köades upp eftersom det var fri placering. När jag tittade mig runt så insåg jag att just ikväll så sänkte jag medelåldern en bit. Sissela själv har passerat 60 år och för att man ska uppskatta den här föreställningen ska man vara runt hennes ålder +/- 10 till 15 år för det är många referenser i den till kvinnliga stjärnor som varit med i svartvita filmer, Hagge Geigerts show osv och har man inte själv sett dem på tv så är det ju inte lika roligt. Hon nämner även yngre kvinnliga artister som t ex Laleh och Sissela Benn, men det räcker nog inte för att man ska ha lika roligt om man är yngre än om man är runt Sisselas egen ålder. Men visst kan även den yngre generation tycka den är kul för de kommer känner igen sina föräldrar eller mor/farföräldrar i den. Just igenkänningsfaktorn lyckas hon väldigt bra med så man skrattar med henne. Hon säger själv att hon nu uppfattar sig som tidlös, men det innebär ju inte att omvärlden ser en som tidlös. För själv uppfattar man ju inte att man åldrats när man umgås med samma vänner som man hade för 20-30 år sen, man är ju precis likadan som då, tycker man själv….

Sissela gör listor på allt och föreställningen återkommer till det hela tiden även om det är lite utsvävningar från det då och då. Listor över vardagliga ting och hon gör om dem om och om igen, precis som livet är en upprepning.

Sara Niklasson är med i föreställningen och spelar olika instrument och sjunger en del av Sisselas favorit låtar som är från hennes tonårstid. Själv är jag ju några år yngre men håller med henne om att det här är bra låtar och i mångt och mycket är det låtarna från sin ungdomstid som är de som man kan bäst och älskar mest. Och man förstår inte dagens musik. Sissela är  underbar när hon tar upp att det har blivit för mycket sex i tv, hennes beskrivning av trollsexet i Gräns är fantastisk rolig. Har inte sett Gräns så kan inte jämföra men tveksam om den är lika bra som Sisselas.

Det är en rolig föreställning med mycket småskratt och några ordentliga skratt. Lite lågt tempo ibland men det är sånt som brukar tighta till sig efter ett tag och det här är ju bara ett genrep så det hinner hända saker till premiären den 3 oktober. Det är underbart härligt att se en kvinna bjuda så mycket på sig själv, vilken självdistans hon har! När man ser henne dansa på scenen och headbanga så där lagom pinsamt som ”äldre” personer gör, ja då inser jag att det är nog så mina syskonbarn eller kompisars barn ser på oss när vi dansar loss och inom oss känner oss precis lika unga och coola som man var då. Men  det är sånt man bjuder på och Sissela bjussar på sånt under hela föreställningen.

I slutet blir det en fin hyllning till en lång rad kvinnliga artister som har satt sina spår inom den svenska kulturvärlden och hos oss som har varit med om det när det hände.

Föreställningen är ca 80 minuter lång och är en rolig och bitvis härlig nostalgitripp. Man kan inte annat än imponeras av hur pricksäkert hon levererar manuset som hon skrivet tillsammans med Calle Norlén.

Föreställningen spelas till den 15 december.

 

Oliver!, 28 september, Göteborgsoperan

Höstens stora musikal på Göteborgsoperan är Lionel Barts musikal Oliver! som bygger på Charles Dickens klassiker Oliver Twist. Här i regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman.

Den föräldrarlöse Oliver (Pontus Sköldberg) växer upp på ett barnhem där allt barnen får att äta är kornvälling. Vid en måltid drar barnen sticka om vem som ska våga be om mer. Oliver förlorar och ber Änkan Corney (Ann-Maria Hallgarn) om mer mat. Mr Bumble (Markus Pettersson) och änkan blir rasande på Oliver. Så fräckt och otacksamt att be om mer mat. De bestämmer sig för att sälja honom till begravningsentreprenören Mr Sowerberry (Lars Bethke) och Mrs Sowerberry (Åsa Fång) för 3 pund. Men Oliver får det inte bättre där och lyckas rymma sin väg. Ensam vandrar han kring på Londons gator tills han blir hittad av ficktjuven Dodger (Max Johansson). Dodger tar med honom hem till Mr Fagin (David Lundqvist) där han välkomnas med stor värme av honom och alla andra ficktjuvspojkar. Men varmast blir han mottagen av Nancy (Caroline Gustafsson). Morgonen därpå är det dags för Oliver att följa med ficktjuvarna ut för att lära sig den ädla konsten ficktjuveri. En man, Mr Brownlow (Lars Hjertner) anklagar Oliver för att ha stulit från honom och han blir tillfångatagen. Mr Brownlow inser sitt misstag och Oliver får följa med honom hem för att bo där. Men Fagin blir orolig att Oliver ska skvallra på ficktjuvarna så de bestämmer sig för att med Nancys hjälp hämta tillbaka honom. Hur ska det gå för Oliver?

Oliver börjar i Londons slum och misär och slutar i de finare kvarteren vilket tydligt markeras av de grå och slitna kläderna på barnhemmet för att bli mer och mer färgglada till de övergår till en färgprakt när det är kommers i Londons fina kvarter. Scenografin är dock rätt mörk under hela föreställning. I den här uppsättningen är det klassisk scenografi (Frida Arvidsson) främst och inte videodesign som det var mycket av i Ringaren I Notre Dame. Den är bra gjord och bjuder på en del överraskningar och lite flygturer.

Skådespelar- och sånginsatserna är bra, men det är främst de stora ensemblenumren som imponerar, särskilt charmigt och energifullt blir det när alla barnen är med på scenen. Caroline Gustafsson som Nancy har riktigt bra röst och har fantastisk inlevelse i ”Så Länge Han Behöver Mig” och får med sig publiken i Ohm-pa-pa.

Oliver är en musikal med många andra kända låtar som Oliver, Food Glorious Food, Consider Yourself och I Do Anything så för många blir det ett kärt återseende/återhörande. Fantastiskt att få höra dem framförda med Göteborgs operans stora orkester.

Oliver är en familjemusikal men inte av det glättigare och mer lättintagliga slaget som t ex Peter Pan eller Djungelboken. Men 6-åringen som var med tyckte om den. Hon tyckte det var elaka vuxna med i början och att de sjöng mycke. Sen genomskådade hon de långa armarna som några karaktärer hade. Man kan inte lura barn med vad som helst! Men man ska se den för Oliver får två bra liv, hos pojkarna och sen hos sin morfar.

Oliver spelas till 26 april.

Gränsfall, premiär, 25 september, Playhouse Teater, Stockholm

Gränsfall av Joshua Elias Harmon är nog det bästa som jag har sett på Playhouse. Den tar upp allvarliga och svåra frågor men dialogen är välskriven och rolig så mitt i det allvarliga inbjuder den till så mycket skratt. Alla skådespelare är helt briljanta i sina roller.

Gränsfall handlar om Louise (Jessica Liedberg) som är antagningsansvarig på en av USAs bästa skolor och tillsammans med sin man Henry (Björn Lönner) som är rektor för skolan så har hon länge kämpat för att skolan ska ta in fler icke vita studenter. För dem är mångfald viktigt och man vill kunna visa upp det. De är högutbildade och lever ett bra liv. Vi kommer in i handlingen när Louise kallat Monica (Pia Oscarsson) på sitt kontor för att tala om för henne att hon måste göra om antagningskatalogen för den innehåller för få bilder på icke vita. På kvällen träffar Louise sin gamla väninna Jenni (Cecilia Frode) som har köpt med sig en tårta för att de förhoppningsvis ska kunna fira att deras söner och bästa vännerna Charlie (Linus Nilsson) och Peter bägge har kommit in på Yale. Jenni får ett samtal från en överlycklig Peter som kommit in men Jenni får aldrig något samtal från Charlie. Efter många timmar kommer Charlie till sina oroliga föräldrar med de nedslående beskedet att han bara är reserv. Genast väcks då frågan är det så att Peter har kommit in för att han är svart, fast är ljushyad men hans pappa är svart så han kan ha sökt i den särskilda kvoten för svarta. Charlie är rasande över orättvisan att Peter som han upplever har sämre meriter än han har kommit in och inte han. Och han som redan fått se sig ”besegrad” av att en tjej blev redaktör för skoltidningen och inte han, nåt som han anser bara beror på att hon är tjej och skolan ville visa att man minsann kunde ha en tjej på den posten.  Hur ska Louise och Henry ställa sig till det här beskedet? Sonen har inte kommit in tack vare ett system med kvotering som de själva hyllar och satsar allt på. Ska de nu utnyttja sina kontakter inom universitetsvärlden för att få in sin vite privilegierade son? Hur ser man moraliskt på det här? Det som är så bra är att samma fråga belyses ur allas perspektiv och det visar så tydligt att det är inte svart och vitt? På vems bekostnad ska någon annan få en plats? Hur stor plats ska den vite mannen få ta? Vad är rättvisa?

En av de mest välspelade pjäser där alla levererar på topp. Björn Lönner är i högform som Henry. Jessica Liedberg  (Louise) växlar fantastiskt bra mellan sina roller som stark och handfast chef till den oroliga mamman som är villig att göra allt för sin son, och är fast övertygad att hon vet vad som är bäst för honom. Cecilia Frodes är suverän som Jenni som hela sitt liv fått kämpa för att hennes son ska slippa behöva kämpa dubbelt så mycket på grund av sin bakgrund. Pia Oscarssons är så autentisk i sin roll som Monica som gör sitt jobb utan att lyssna så mycket på vad chefen säger och när hon får höra att hon inte gjord jobbet enligt önskemål sätter upp en oförstående fasad och kommer med obstinata argument. Förhållandet mellan Louise och Monica är så på pricken som det kan vara i verkligheten, och vem man tycker har rätt i den situationen beror nog på vilken roll man själv har. Men det är väldigt igenkännande. Men allra mest glänser och lyser Linus Nilsson som Charlie. En ny stjärna på skådespelarhimlen har tänts! Hans långa harang om hur orättvist behandlad han var och där han vävde in så många aspekter på rasism och vilket ursprung man har och vilka fördelar det kan ge, var helt makalöst bra. Tänkvärd och superrolig på samma gång. Han har hela publiken i sitt grepp där och jag tror inte att det är någon som inte håller med honom just där då för det låter så bra, men så fort han slutar pratar (och efter en lång publikapplåd) så vänder Henry på det hela och får hela publiken att haja till och tänka till, vad sa han egentligen. Så många gånger i pjäsen som man kastas fram och tillbaka i vad är rätt och fel, vems perspektiv ska man se de från?

Gillade verkligen scenografin. På scenen har man byggt en ”låda” som är ett rum och ibland är det kontoret och ibland hemma hos Louise och Henry. Med små medel som ett bord som vänds åt olika håll får man känslan av vilket rum det här. När de här hemma är det så tydligt att det är ett rum i huset för personerna går ut ur rummet men dialogen fortsätter med den som lämnat rummet, precis som man gör när man är hemma. Genialiskt istället för att bygga upp flera rum.

Som sagt, den bästa pjäs som jag har sett på Playhouse och jag kan verkligen går och ser Gränsfall som spelas till 9 november.

 

 

 

Peter Pan 2 – Kapten Kroks Hämnd, Världspremiär, 21 september, Intiman, Stockholm

Idag var det dags för världspremiären på ett nytt äventyr med Peter Pan, Peter Pan 2 –  Kapten Kroks hämnd på Intiman. Kålle Gunnarsson har skrivit manus och regisserar och Tomas Totten Strömberg och Anders Lindahl står för den nyskrivna och klappvänliga musiken.

Wendy (Emma Karlsson) har vuxit upp och gift sig med Jake (Ludvig Rydman) och de har fått två barn, Jane (Meleha Myhrberg) och Timothy (Mio Ollinen) och bor i London. Wendy har berättat om Peter Pan, Tingeling, Kapten Krok  och alla de andra och äventyren som hon var med om, men för henne har det blivit sagor. Men så en dag får de läsa i tidningen om att ett konstigt skepp har lagt till i hamnen och det konstiga är att det ser ut som ett sjörövarskepp. Dottern Jane tycker det låter fjantigt för sjörövare finns ju inte, men Timothy tycker det låter spännande. På kvällen leker de kurragömma på gatan och när Jane gömmer sig hos sin hemliga pojkvän grannen Kevin (Oscar Norgren) dyker Kapten Krok (Johnny Johansson) upp på utanför huset med sina sjörövare och Timothy får höra hur de planerar att kidnappa Wendy för att locka fram Peter Pan. Men Kapten Krok har ju inte insett att Wendy vuxit upp utan kidnappar Jane istället som han tror är Wendy. Och så är äventyret i full gång. Tingeling (Susanna Enbågen) och Peter Pan (Mathias Jonsson) kommer självklart för att hjälpa till att rädda Jane och tillsammans beger de sig till landet Ingenstans där även de Bortappade barnen dyker upp och hjälper till. Det är ett fartfyllt äventyr med mycket sång och dans, till och med ett steppnummer, och spännande fäktningsscener. Allt omgivet av de fina kulisserna över London som sedan i andra akten vrids om och vi hamnar i ett magiskt vackert Ingenstans och magin förstärks av ljussättningen. Tingeling, Peter Pan och Wendy flyger fram och tillbaka på scenen vilket barnen tycker är väldigt fascinerade även om det inte är lika mäktigt som häxornas flygscen i Häxorna i Eastwick som spelas på Cirkus. Tänk vilket jubel det hade varit om Tingeling och Peter Pan hade flugit ut över hela publiken. Men barnen tar i från tårna när Tingeling håller på och dö och Wendy ber hela publiken skrika ”Jag tror på älvor!”. Finns inte en älva som inte skulle överleva då.

Det här är ett härligt och fartfyllt familjeäventyr där karaktärerna står i centrum och man har inte några stora affischnamn för att sälja biljetter utan man litar på att det spännande äventyret i sig ska sälja och det kommer det att göra. Jag hade med mig en 6-årig tjej och hon tyckte det var jättebra, det första hon sa när det var slut var ”Jag vill se den igen”. Och sen fortsatte hon att prata om olika scener hela vägen hem. Om hur Peter Pan flög, om polisen på slutet som visade sig vara en förklädd Kapten Krok, men även att Tingeling egentligen ska ha en grön klänning… Det var nog den enda kritiken hon hade att komma med. Hon gillade verkligen den här föreställningen och tyckte det var så kul att se Peter Pan och Kapten Krok igen som hon träffade när vi var på EuroDisney i januari.

Även om det är en musikal som först och främst vänder sig till barnen så har man roligt som vuxen också. Hela ensemblen är bra och jag blev så imponerad av alla duktiga barn som var med. Kostymerna av Caroline Eriksson är fina och färgglada. Som sagt är  scenografi väldigt fin och magisk, och härliga dansnummer som är koreograferade av Daniel Larsson.

Nu när höstrusket börjar sätta in och det blir mörkare och kallare är det perfekt att ta med sig några barn och fly in på Intiman och bege sig in till det förtrollande landet Ingenstans ett par timmar.

Peter Pan 2 spelas till den 23 november och biljetter kan köpas här:

Peter Pan – Kapten Kroks hämnd

Häxorna i Eastwick, premiär 19 september, Cirkus, Stockholm

Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!

 

 

 

Tolvskillingsoperan, premiär, 11 september, Folkoperan

Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!

 

En Värsting Till Syster, Genrep, 10 september, China Teatern, Stockholm

Nu har höstsäsongen på teatrarna satt igång ordentligt och idag var det dags för genrep på En Värsting Till Syster som är baserad på komedin med samma namn, eller Sisters Act som den heter i original. Många har nog sett filmen med Whoopi Goldberg som sångerskan Deloris som råkar se när hennes pojkvän Curtis skjuter ihjäl en av sina gängmedlemmar. Hon rusar iväg till polisen som visar vara sig en kille hon känt i skolan som var förälskad i henne. Han lovar att skydda henne om hon vittnar. På så sätt hamnar hon under vittnesskydd i ett kloster, till abbedissans förskräckelse. Men det visar sig att kloster behöver räddas från ett uppköp. Självklart är det Deloris som räddar klostret genom att få nunnornas kör att bli helt fantastisk bra. Så bra så påven kommer för att lyssna.

Ja, det är med andra ord en rätt lättsam musikal med komiska vändningar i. Gladys del Pilar spelade Whoopi Goldbergs roll i Ghost så det kändes som ett självklart val när man hörde att de skulle sätta upp En Värsting. Abbedissan spelas av Suzanne Reuter och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Varenda replik levereras med perfekt timing, bitskhet, ironi samtidigt som hennes kärlek till klostret och systrarna lyser igenom allt. Hon är verkligen ett komiskt geni. En annan som har perfekt komisk timing men som även använder sitt kroppspråk utan att överspela är Kim Sulocki som poliskommissarien. Han är så underbar som den blyge svettige killen som gick under öknamnet Svettige Eddie i skolan och som var förälskad i den häftiga Deloris, men som visste att han inte kunde få henne. Har han nu en chans? Publiken älskar honom och han belönas rikligt med applåder och visslingar. Även Karl Dyall som spelar Curtis drar ner ordentligt med applåder i första akten när han sjunger om sin tjej och vi får ett halvt dansnummer. Hade ju gärna sett ett mycket längre dansnummer för när Karl är på scen kan det inte bli för mycket dans. Det är också i det här numret i första akten som publiken börjar applådera och jubla ordentligt. Fram till dess hade det varit lite småljumna applåder och det var lite småtrevligt men det hade inte riktigt tagit fart. Men Karls nummer följs av ett med Kim och så avslutas första akten med ett par ordentliga körnummer som lämnar publiken i pausen med en glad känsla. Andra akten tuffar på lite i samma takt, lite upp och ner, men man har småtrevligt och lite roligt. Det är inte på något sätt tråkigt utan tiden flyter på bra. Även i andra akten finns ett nummer som drar ner lite extra applåder och det är när gangsterkillarna (Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes) sjunger om hur man fångar en tjej. Blev riktigt imponerad av Klas som jag nog inte har sett i något förut. Precis som de andra numren med Kim och Karl så bryter det här av och blir något annorlunda som en kontrast till den finstämda körsången. Även andra akten avslutas med storslaget körnummer som gör att man lämnar teatern på glatt humör.

Palle Palmés ljusdesign är snygg som vanligt och som tillsammans med videodesignen Johan Larsson och Philip Sundbom snabbt förflyttar oss i scenerna. Stor eloge till Jan Radesjön och hela orkestern.

Det är inte en av de största musikalerna, musiken och låtarna är inget som direkt sätter sig och den berör inte på samma sätt som t ex Så Som i Himmeln gör. Men man har trevligt och det är alltid kul att se en musikal som man inte har sett förut.

 

Vegas i Vitan, 30 och 31 augusti, Vitabergsparken, Stockholm

I maj när programmet för Parkteatern släpptes var det två saker jag kollade efter, vilken blir sommarens musikal och vilka datum är det dags för Vegas i Vitan för dessa datum måste man ju blockera i kalendern så man inte råkar boka in något annat! Att plocka bort Vegas i Vitan ur programmet vore ett tjänstefel av Parkteaterchefen, men Albin Flinkas kan man ju lita på!

Att gå och se något på parkteatern är gratis, men det gäller att vara ute i tid om man vill ha en plats för det är så populär och populärast av allt är nog just Vegas i Vitan. Folk kommer tidigt och det fylls på snabbt i amfiteatern som fyller 65 år. Men även om man sitter och väntar i flera timmar så går tiden rätt fort, man umgås med vänner, njuter av det underbara vädret (ja Parkteatern har vissa kontakter med vädergudarna om att det ska vara bra väder) och grönskan runt omkring inger ett lugn och härlig stämning. Så skönt att man får komma och sätta sig när man vill och inte behöva vänta på en särskild insläppstid som alltid är lite mer stressande. Blir nästan en liten meditativ stund där man kan landa och inte göra så mycket annat än att vänta på det som ska komma. Sen får man ju lite bonus av att det soundcheckas och fixas på scenen. Rund klockan 18 kommer Albin in och hälsar publiken välkommen och på sitt underbara avslappnade sätt drar lite förhållningsregler. Gillar hans ironiska sätt att t ex ta upp hur man kan få bila ut en källare i ett bostadshus mellan 07-18 varje vardag men att man bara får spela musik på en utomhusteater max 2 timmar om dagen fast folk flyttat till området och vet om att den finns där. En väldigt aktuell fråga idag eftersom konsertlokal efter lokal får stänga ner för att grannarna klagar.

Några minuter före 19 kommer Blåsarsymfonikerna in, tar stämtonen och sen är det dags för Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro att ta plats på scenen och det hela inleds som vanligt med ”Let the good times roll”. Sen följs det av ett pärlband av härliga låtar. Karl gör sin underbara tolkning av ”All of me” och sen väldigt rörande ”Alfie” till minnet av sin pappa. Joachims ”Mac the Knife” är lika svängig och magisk som vanligt och när Rennie tar ton i ”I who have nothing” så blir man helt trollbunden och det känns som man slutar andas. Kalle och Jockes  tolkning av ”Fever” är fantastisk. Ja alla låtar är helt underbara och när de sjunger tillsammans så kompletterar deras röster varandra helt perfekt som t ex i ”Thats Life”. För första gången har de med sig en hemlig gästartist, Petra Marklund och hon kompletterar killarna väldigt bra. Hon berättar att hon nyligen börjat lyssna sig igenom Nina Simone och sjunger ”Lilac Wine” med enorm känsla och väldigt stämningsfullt. Petra och Jocke gör en härlig duett av ”Hallelujah I Just Love Her/Him So”. Men min absoluta favorit ikväll är nog det fina Nat King Cole potpurriet som avslutar hela konserten. Petra inleder med Nature Boy och sen tar killarna över och det blir lite mer fart för att sen avslutats helt magiskt när de sjunger med sina bästa sammetslena djupa röster. Kalle börjar med ”When I Fall In Love”, Rennie tar över med ”Smile” och så kommer Jocke in med ”Unforgettable” och så mixar de ihop de tre låtarna helt underbart. Man kan inte annat än att njuta när de blandar sina röster på det här sättet i den här vackra låtarna. Det är verkligen helt oförglömligt och hela publiken sitter med ett stort leende på läpparna och njuter.

Men en kväll med Rennie och Kalle på scen är ju inte helt komplett om man inte får lite dans också och ungefär mitt i programmet så spelar Blåsarsymfonikerna en instrumentalversion av ”Att Angöra En Brygga” och sen kommer Kalle och Rennie ut med sina steppskor på och det är så läckert att se killarna dansa. De har ju svårt att låta bli i de andra låtarna men nu får de verkligen visa vad de går för.

Mellansnacket är en blandning av lite roliga och rörande anekdoter från deras liv, till att en yngre äldre man hade klagat förra året på att de hade notställ på scenen. Så i år inga notställ på scenen. Lite småbus på scen och ibland tappas trådarna så de kommer av sig men det blir bara bättre då för de är så skickliga på att improvisera och prata direkt ur hjärtat. Det är ju live och då gör det inget om någon textrad blir fel och det är ju bara mer levande om inte mellanpratet är ordagrant lika varje förställning.

Det är en så lyx att få vara med om det här de två sista varma kvällarna den här sommaren. Sommar i Stockholm när det är som bäst. Minnen att plocka fram när det blir mörkare och kallare i höst och i vinter. Och i månadsskiftet januari/februari kan man fylla på med en ny dos, fast då inne på Musikaliska.

 

Spelman på taket, publikrep, 21 augusti, Dansens Hus, Stadsteatern, Stockholm

Första gången jag såg Spelman på Taket var på Spira med Anders Ekborg som Tevje och nu är det dags för hans bror Dan Ekborg att axlad en rollen. Riktigt upp till Anders nivå når inte Dan men det är ju inte så lätt när Anders är en av våra bästa musikalartister och har en sån intensiv känsla, ingen kan gråta på scen som Anders kan. Men Dan gör rollen riktigt bra på sitt sätt och det här är nog det bästa som jag har sett Dan göra på scen. Och då är det här bara ett publikrep och Dan har varit sjuk precis innan och inte kunnat repetera som planerat. Det märktes på lite tappad text men det hinner han lära sig till premiären den 24 augusti. Han fick bra stöd av Pia Johansson som frun Golde.

Andra gången jag såg Spelman var i våras i London som var en otroligt bra uppsättning med fantastiska röster och en läcker scenografi där man byggt upp en helt by och använde stora delar av scenen och parketten och delar av publiken var en del i föreställningen. I London var det ju bara musikalartister som medverkade men så är ju inte fallet när Stadsteatern sätter upp. Här är det en blandning av skådespelare, musikalartister och dansare som är med vilket gör att sången inte är lika kraftfull, men jag tycker ändå man lyckats bra här för det var bra tryck i den stora ensemblen och självklart bidrog t ex Glenn Edell (Motel) och Frida Modén Treichl (Hodel) som är duktigta musikalartister med att höja nivån på sången.

Scenografin av Lars Östbergh var i många delar enkel men effektfull. I början av första akten står ett ensamt grönt träd på scenen. Det är sommar och det finns livlust och glädje, framtidstro hos den lilla judiska befolkningen i den ryska staden Anatevka, under Tsartiden. När andra akten börjar så har trädet tappat sina löv och det är grått och kall vinter och tiderna i Anatevka har blivit hårdare för den judiska befolkningen. Trädet symboliserar det här på ett starkt sätt tillsammans med ljussättningen av Mikael Kratt. Mer färgglatt till en början för att övergå till gråare och kallare färger. Annsofie Nybergs kläder följer lite samma tema med mer färgglada sommarklänningar i första akten och när det blir kallare och hårdare stämning åker de mörka kapporna på. Tycket man har lyckats väldigt bra med både scenografin, ljussättningen och kläderna och de är med och lyfter föreställningen.

Spelman på Taket är en musikal med rätt mycket dialog istället för sång vilket passar Dan väldigt bra. Den mest kända sången är ”Om jag hade pengar” och den kommer tidigt i första akten och Dan gör den bra på sitt sätt. Musiken är trevlig och medryckande. Men det är inte musiken i sig som gör det stora intrycket på mig utan det här handlingen och även om den utspelas 1905 så känns det som det skulle kunna vara idag. Judeförföljelsen pågår fortfarande och andra folkslag förföljs runt om i världen, eller ses som lägre stående. Världen förändras och även det dagliga livet och traditioner måste anpassa sig vilket är tydligt för Tevje som ser sina döttrar bli förälskade och välja sina egna män, vilket på den tiden inte var det gängse utan det var en äktenskapsmäklerska (här utmärkt spelad av Lena-Pia Bernhardsson) som skötte om det. Kvinnans roll var bara att lyda och ordna för familjen. Döttrarna väljer män som Tevje inte anses som helt lämpliga och han tvingas acceptera det även om det sitter långt inne med yngsta dottern Chava (Stina Nordberg) som blir förälskad i en rysk soldat, Fyedka (Nils Wetterholm). Fortfarande i många samhällen så arrangeras äktenskap och flickor får inte utbilda sig till vad de vill. Konflikter mellan föräldrar och den yngre generationen om vilka traditioner man ska hålla kvar vid och vilka man ska ändra på för att anpassa sig till nutiden pågår hela tiden. Soldater som gömmer sig bakom att de bara lyder order. Ja det är mycket som inte har ändrats och det gör att Spelman på Taket är lika aktuell nu som då. Och det är nog inte en tillfällighet att den har plockats upp och spelas på många ställen runt om i världen just nu. Det är en musikal som verkligen berör och den här uppsättningen berör publiken lika bra som de andra jag har sett. 

Regissören Ronny Danielsson inledde med att berätta att de hade haft problem med en hel del sjukdom så de låg lite efter med repetitionerna och att det kunde märkas på kvällens föreställning. Men även om de nu haft problem med sjukdom så var den här repetitionen riktigt bra. Blev riktigt positiv överraskad av den som helhet för man vet aldrig var Stadsteatern tar vägen med en uppsättning, men det här var riktigt bra. En riktigt välspelad och snygg musikal som är bland de bästa musikaluppsättningar som Stadsteatern har gjort. Och den kommer ju bara att bli ännu bättre med några mer repetitionsdagar  innan premiären så de blir mer samspelade och texterna sitter där de ska.