Djungelboken The Musical, Premiär 11 november, Stockholm Waterfront

Sedan några år tillbaka sätter Dröse & Norberg varje år upp en familjemusikal som baseras på en känd historia. Tidigare har man satt upp Trollkarlen från Oz, Snövit the musical och Äventyret Aladdin och i år har man valt att göra en egen musikal baserad på Rudyard Kiplings Djungelboken. Det är inte någon Disney version av Djungelboken utan en ny musikal med musik av Martin Landh och Peter Nygren, men de välkända figurerna som Mowgli, Baloo, Bagheera, Shere Khan mfl är självklart med.

Eftersom det här är en familjemusikal tog jag med mig en kompis femåriga dotter Moa på premiären för att få uppleva det genom hennes ögon. Först var det pressfotografering av större delen av skådespelarna på scenen men tyvärr var inte Shere Khans sminkning klar så vi fick vänta och se hans fina sminkning till det började. När fotograferingen var klar fick vi gå ut genom mingelområdet och Moas ögon blev stora när hon fick se alla champagneglas med dricka i uppställda på borden, guldpengar, bananer och Djungelvrålspåsar i mängder. ”Kommer vi få smaka?”. Sen var det några tjejer som sminkade så hon blev målad till katt av en annan Moa. Att få gå på både gröna och röda mattan var lite spännande. Inte lika spännande att se kändisar komma och gå på den dock. Men det var en hel del kändisar som passade på att komma med sin barn eller barnbarn.

Det blev sen lite väntan innan det satte igång på scenen men när det väl kom igång då var hon fast i handlingen och det var så spännande tyckte hon, men inte otäckt. Hon hade också full koll på att Mowgli släckte ”elden” varje gång han hade tänt den.

Handlingen känns igen. Mowgli (Nils Axelsson) bor med sin familj i utkanten av djungel. Han älskar att utforska djungeln och en dag när han är ute och leker kommer den elaka tigern Shere Khan (Jakob Stadell) till byn och byborna försöker skrämma iväg honom med eld, men istället blir det en eldsvåda som utplånar byn. Mowgli blir ensam kvar i djungeln där han först stöter på Hyenorna Sick (Tomas Åhnstrand) och Zack (Olof Ramel ), Gamarna Huulda (Tilde Fröling) och Hekla (Emma Rickfjord). De vill äta upp den lilla läckerbiten Mowgli. Men Mowgli lyckas skrämma iväg dem och träffar istället på björntjejerna Liv (Anna Bob Hellberg) och Lycka (Annie Lundin-Hallgren) som är döttrar till Baloo (Bill Sundberg). De tycker att Mowgli är så söt och vill ta hand om honom. Deras snälla pappa Baloo går med på det. Så Mowgli har det bra hos björnarna men det där med att han kan göra eld är inte Baloo helt nöjd med så han tar med honom till sina vänner Bagheera (Eric Rusch) och Ormen Kaa (Gunilla Backman) för att få råd. Eftersom regeln är ingen eld i djungel så bestäms det att Mowgli ska tillbaka till en annan människoby. Under färden stöter de också på Kung Gibbon (Méndez) och hans aparmé.

Det är en trevlig och fartfylld familjemusikal. Djuren är väldigt bra gjorda med härliga masker, peruker och dräkter av Michaela Hallgren och Thomas Malmros och deras team. Mest imponerad blev jag av Shere Khan och Ormen Kaa. Det stämmer som Shere Khan säger i en scen ”Jag är störst, bäst och vackrast”. Jakob Stadell är verkligen bäst i den här musikalen tätt följd av Gunilla Backman. Jakobs kraftfulla röst är perfekt när han ryter i för att skrämmas och när han tar ton och sjunger om att ”Äta kött”.

Shere Khans mask är otroligt snygg och häftig. Han är gigantisk stor jämfört med de andra och när han sträcker ut sig så dominerar han scenen totalt. Ormen Kaa är en läcker rosa kobra med en underbar röst. Hon gungar fram och tillbaka precis som en kobra där hon står hopsnurrad i sin egen kropp. Baloo och björntjejerna ser så mysiga och kramgoa ut och utstrålar härlig värme. Tilde Frölings vita gam är också väldigt läckert gjort. Ja det är ju inte någon mask som inte är bra gjord. Scenografin (Erik Fredriksson) är snygg och enkel och samma under hela föreställningen, men med hjälp av video så hamnar vi ibland vid ett vattenfall t ex. Man känner sig förflyttad till djungeln. Snygg ljusdesign av Pelle Palmé som ofta går i grönt för att förstärka djungelkänslan. 

Det är en härlig föreställning med en bra blandning av dans och musik som hela familjen har behållning av att se.

Moas kommenterar direkt efter var ”Jag vill se tvåan nästa gång”, ”Det är mycket bättre när det är riktiga människor som är med än när det är på tv” ”Jag gillade den unge pojken bäst, han var bäst på att spela”. Men hon höll med om att Jakob sjunger bäst. Och sen återkom hon till att de måste vara försiktiga med elden på scenen.

Ja det är väl svårt att få bättre betyg än att ett barn ser framemot att få se tvåan och att det är bättre med riktiga människor än tecknade! Både jag och Moa kan alltså rekommendera den som en familjeupplevelse.

Djungelboken spelas några olika datum på Waterfront och åker på turné runt om i landet och sista föreställningen är den 16 mars på Waterfront. Biljetter kan bokas på:

https://www.ticketmaster.se/artist/djungelboken-the-musical-biljetter/992235

Pressbild hela ensemblen

 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton, genrep, 7 november, Scala Teatern

Det är nog inte många som inte någon gång har sett Sagan om Karl-Bertil Jonsson Julafton som har sänts varje år på julafton sedan 1975. En julklassiker av Tage Danielsson och där han med sin karismatiska röst berättar om den fjortonårige Karl-Bertil Jonsson som på jullovet jobbar extra för att tjäna lite egna pengar. Inte för att det behövs då han kommer från en rik familj, men för att det känns bra. Men hans stora idol är Robin Hood. Och på vägen hem sätter sig mantrat ”Ta från de rika och ge till de fattiga” i hans huvud och så bestämmer han sig för att göra det. Nästa dag på jobbet sorterar han ut ett antal paket som han sedan på julafton delar ut till fattiga.

Nu har den blivit musikal med nyskriven musik av Carl Bagge, men musiken som alla känner igen från filmen finns med. Henrik Dorsin är berättaren och han hälsar oss välkomna redan när vi kommer och ska gå ner till salongen. Flera andra i ensemblen går också runt och hälsar välkomna. Trevligt! Per Åhlin som tecknade filmen är produktionsdesigner och det märks.

Henrik Dorsin gör berättaren på sitt eget fantastiska sätt och har en lagom balans av allvar och humor. I grunden är det ju ett fint och viktigt budskap som ska fram så det gäller att hålla humorn på rätt nivå för att det inte ska skämtas bort. Men Henrik gör det med mycket värme. Anton Lundqvist spelar Karl-Bertil, eller rättare sagt, han är Karl-Bertil. Helt rätt val av person. Det är verkligen som den tecknade Karl-Bertil har blivit förvandlad till människa. Anton har den rätta naiva och vänliga glimten i ögat och levererar alla de klassiska replikerna så perfekt. Att han har fått en peruk som gör att han ser ut som den tecknade figuren är pricken över iet. Peter Dalle spelar fadern Tyko Jonsson och Vanna Rosenberg spelar den ömma modern som här har fått ett namn, Bojan!. Förutom att hon har fått ett namn får hon också mer utrymme än i filmen. Antons fyraåriga lillasyster spelas helt underbart av Katrin Sundberg. Andreas Rothlin Svensson spelar Byrådirektör H. K. Bergdah. De tär ju ett antal figurer som dyker upp i historien och dessa spelas av ovannämnda och även av Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein. Överlag märks det att alla tycker om den här historien och de olika karaktärerna och att de har väldigt roligt på scenen.

Filmen är 23 minuter lång och det skulle ju vara lite väl kort för en musikal. Med en paus på 15-20 minuter var den knappt 2 timmar. Personligen tycker jag nog att den hade tjänat på att man tog bort pausen och berättade hela historien i en akt. Det är ett par nummer som inte är dåliga men som inte tillförde så mycket som man antingen kunde ha kortat ner eller tagit bort helt för att hålla uppe tempot och stämningen i historien. En av mina favoritlåtar var den när Karl-Bertil håller på och sorterar ut julklapparna och de brister ut i en glad rolig låt som får hela publiken att klappa med. Det är lite svårt att tidsätta handlingen men att det inte är nutid det är ju klart, men det kunde vara det och det refererar man till väldigt bra och fyndigt när man tar upp vilka titlar som Karl-Bertil Jonsson skulle ha sorterat ut, IT, Finansmäklare, Ungdomar som byggt en app, influenser etc. Bianca Ingrosso, Isabella Löwengrip och Zlatan nämns som några som skulle ha fått skänka sina julklappar till de fattig. Tror inte att någon av dem ar något emot att nämnas på det sättet. Och även han som tjänade 1 miljon på Solsidan skulle få dela med sig! Så självironi finns med! Överlag är det en rolig uppsättning och att alla inte är stora musikalartister men sjunger ändå bidrar bara till stämningen. Det behöver inte vara perfekt här, tvärtom hade det nog blivit lite konstigt om det varit för mycket skönsång. Nu finns det en igenkänningston med filmen som jag tror alla vill ha. Man sitter med ett stort leende på läpparna och det sprids en varm känsla i salongen och mycke skratt. Gör ingenting att Henrik tappar texten någon gång då och då, det passar rätt bra in.

Tycker man om Karl-Bertil Jonsson så kommer man att gilla det här och är man inte ett stort fan tror jag att man kommer att tycka om den för det är en rolig och varm historia som alla behöver nu när det är grått och tråkigt ute. En perfekt inledning på julen!

 

 

 

 

Something Rotten! Europapremiär 8 november, Wermland Opera, Karlstad

Something Rotten! är en rätt nyskriven musikal som hade premiär på St James Theatre i New York den 22 april 2015 och ikväll drygt 3,5 år senare är det dags för Europapremiären på Wermland Operan i Karlstad. Jättekul att få vara med på premiären. Dessutom fick vi en liten pratstund innan med regissören Markus Virta som berättade lite om den kreativa processen, rollbesättningen och det speciella med att sätta upp en komisk musikal. Att hitta personer som både är bra musikalartister och har en bra komisk träffsäkerhet kan vara lite knivigt.

Innan ridån gick upp åt vi också en god buffé inne i operahuset. Mätta och belåtna intog vi våra platser på rad 1 på balkongen. Wermland Operan är inte så stor så även när man sitter på balkongen har man en rätt bra närhet till skådespelarna och det som händer på scenen.

Something Rotten! utspelas på 1590 talet när Shakespeare är den stora stjärnan, allt han gör blir stor succé. Han är sin tids stora rockstjärna och här i musikalen framställs han verkligen som en rockstjärna i läderbyxor och allt. Patrik Martinsson är helt underbar som den divige Shakespeare. Bra tryck i rösten när han t ex sjunger ”Will Power” i första akten. Men det är inte alla som har samma framgång som Shakespeare Bröderna Nick (Christer Nerfont) och Nigel Bottom (Tord Hansson) kämpar på med sitt skrivande men får inte till det på samma sätt som Shakespeare. Nick blir alltmer desperat och till slut tar han alla sparpengar och ber en siare, Nostradamus (Tobias Lundqvist) om hjälp. Och svaret är ”Musikal”. Nåt helt nytt som inte har gjorts förut, ska man låta skådespelarna brista ut i sång, och sen börja dansa??? Numret ”En Musikal” är helt underbart. Så mycket härliga referenser till massa musikaler, steppdans och allt man kan önska sig och så roligt gjort. Tobias Lundqvist sätt att beskriva hur man bygger upp en musikal har perfekt komisk timing. Och det är det här som är hela grejen med den här musikalen, man hyllar och driver med musikal på en och samma gång. Det är så många underbara referenser till olika musikaler som smyger sig in här och där och man måste verkligen vara alert så man inte missar något. Och det blir absurt och helt galet emellanåt. Helt plötsligt kan t ex Shrek vandra in över scenen. När Nostradamus slänger ur sig sina olika framtidsversioner om vad som ska ingå i en musikal blir det helt galet, katter blandas hej vilt med sjungande nunnor och barn och är nazisterna goda eller onda? Helt galet! Nick och Nigel sätter i alla fall igång att skriva på sin musikal Omelett för enligt Nostradamus så kommer Shakespeares största kommande verk handla om en dansk prins som äter omelett….. Numret ”Gör en omelett” i akt två är nog bland det galnaste jag sett i en musikal men så underbart bra. Men det är ju helt galet att dansande ägg kan vara bra! Och hur kommer man på en idé att göra en kostym med en stekpanna med en omelett med en kjol med kandelabrar på och personen som bär den har ett utsmetat ägg över halva ansiktet? Kostymerna av Nigel Hook (som även gjort scenografin) är fantastiska, en blandning av väldigt vackra och en del helt galna.

Men en historia på Shakespeares tid måste ju även ha en kärlekshistoria. Nigel blir förälskad i Portia (Jenny Holmgren), vars far är Papistpräst och anser att teater är en av de största synderna som finns. Nick har sin fru Bea (Cecilie Nerfont Thorgersen) som tröttnar på att det inte finns några pengar och börjar jobba själv, men på den tiden var det mest män som jobbade. Dock ser hon framför sig att på 1600-talet, då ska minsann kvinnor och män var helt jämställda.

Det vore självklart inte så bra om inte Calle Norlén hade fått till en väldigt bra svensk översättning, och i sångerna är det väldigt mycket text så det gäller att hänga med och lyssna ordentligt. Musiken och originaltexterna är skrivna av Karey Kirkpatrick och Wayne Kirkpatrick. Karey har skrivit handlingen tillsammans med John O´Farrell. Det är en galen, rolig, och kärleksfull hyllning till musikalen. Medryckande låtar ofta i högt tempo och snabba repliker. Färgsprakande och mycket steppdans! Vem älskar inte en musikal med mycket stepp och maffiga dansnummer? Ljusdesignen av Pelle Palme är väldigt bra. Ibland vet man inte om det ska vara en referens till en musikal  eller inte som när ljuset i Will Power är väldigt grönt vilket får mig direkt att tänka Wicked. Så är det bara nåt jag tänker eller har jag tänkt samma som sak om upphovsmakarna?

Alla huvudrollsinnehavare och hela ensemblen är välsjungande och hittar rätt balans i komiken utan att det går överstyr, så man har prickat in casten väldigt bra, håller fullt med Markus Virta där.

Gillar man musikal känns det här lite som en måstemusikal om man vill testa sina kunskaper. Gillar man dessutom musikaler som det är lite fart och fläkt i och steppdans i så kommer man att bli väldigt nöjd. Men vill man ha en musikal i stil med Les Miserable och få gråta en skvätt, då ska man se Ghost eller Så som i Himmelen.

Premiärpubliken verkade nöjda, det skrattades och applåderas i takt med musiken under föreställningen och stående ovationer i applådtacket. Själv är jag jättenöjd att jag åkte till Karlstad för den här musikalen ville inte jag ha missat. Sista föreställningen är den 3 mars 2019 om den inte förlängs och jag kan varmt rekommendera den!

@matsbäcker wermland opera hemsida

@matsbäcker wermland opera hemsida

 

 

Peter Jöback, Musikplats Stockholm P4, 2 november

På fredagar har Musikplats Stockholm P4 livekonsert i Studio 4 i Radiohuset. Idag var det dags för Peter Jöback att presentera låtarna från sin nysläppta skiva Humanology för första gången som en popkonsert. De flesta låtarna är med i den fantastiska popteatern ”Med hjärtat som insats” som just nu spelas på Cirkus i Stockholm. Låtarna är helt fantastiska på Cirkus men där backas det ju upp förutom av orkestern även av ensemblen och de vackra ljus och bilddesignerna som blir en del av låtarna. Men hur fungerar låtarna på en mindre scen och med enklare ljussättning, inga häftiga bildspel etc? Det var det många som ville veta och kön till Studio 4 ringlade sig lång runt i entréhallen i radiohuset. De första hade köat i över tre timmar innan dörrarna in till studion öppnades. Alla fick inte plats utan en del fick sitta i en studio bredvid och titta på konserten på skärm.

Men vi hade kommit i tid så vi fick bra platser inne i Studio 4. Först var det en kort intervju med Peter bakom scenen, avbrott för nyheter och så äntrade bandet och Frida Öhrn scenen. Sen kom programledaren Fredrik Eliasson in och presenterade Peter. Första låten var ”Rushing Into Love” som följdes av ”The Mask”. Peter och Fredrik pratade en liten stund och sen fick vi höra den helt underbara låten ”Call Me By Your Name”. En låt som Peter inspirerats att skriva efter att ha sett filmen med samma namn. Den är inte med på Cirkus så det vara första gången jag hörde den live och det är verkligen en låt som griper tag i en. Enkelt pianospel, Peters känslomässiga röst och en text som är väldigt fin. Peter berättade sen att han gillade Bond och ville göra en Bondinspirerad låt och så kom låten ”What If Tomorrow Never Comes” som handlar om Peters pappa till. En låt som jag älskade första gången jag hörde den på Cirkus där den är så läckert ljussatt och ett superhäftigt bildspel med eldar. En så snygg helhelt. Men låten är så stark och kraftfull så den fungerade lika bra på den här lilla scenen. Oavsett scen och publikstorlekt så sjunger Peter med sån energi och engagemang så man sitter helt hänförd. Sista låten i sändningen var ”The Shape Of You” men vi som var på plats fick en även höra ”Addicted” som extranummer.

Och fungerade låtarna i det här formatet? Ja absolut! Här var det bara fokus på låtarna och det var ordentligt jubel efter varje låt. Peter nämnde att när de spelat på morgonen att de kände för att ge sig ut på turné och spela i vår. Och det vill vi verkligen att han gör! Låtarna på Humanology är otroligt bra och det märks verkligen att Peter älskar att sjunga dem och de är så bra live. Hoppas att de bestämmer sig snart och släpper konsertdatum så vi vet vad vi ska göra i vår!

Konserten ligger upp på P4 i Musikplats Stockholm. Börjar ca 1:15 in i avsnittet med logeintervjun.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1175391

 

 

Peter Jöback, Med Hjärtat som insats, 1 november, Cirkus, Stockholm

Nu är det ungefär halvtid för Med Hjärtat Som Insats och skivan Humanology har släppts så nu kan man äntligen lyssna på de underbara låtarna hemma också.

Ikväll var första gången som vi åt mat på Cirkus innan det började. Vi hade bort 7 vilket är precis vid den utbyggda runda scenen. Maten var helt ok, men det man betalar för är ju att få platserna riktigt nära scenen. Det blir en helt annan upplevelse att sitta så nära och nästan vara en del i föreställningen. Vid bord 7 är det en trappa ner från scenen så det var många gånger under kvällen som Peter eller någon från ensemblen kom springande ner eller upp från scenen. Man använder sig verkligen av hela Cirkus under föreställningen och Peter eller någon annan kan dyka upp precis var som helst i salongen så man måste vara alert och se var det händer något.

Jag gillar ju att ha närheten till artisterna och inte någon som skymmer, men det är ju på bekostnad av den fantastisk ljussättningen och bildspelet som är runt om hela salongen. Den helheten får man bättre om man sitter på läktaren, men inte för högt upp. Men när något är så bra som den här föreställningen är så går i alla fall jag flera gånger och då kan man ju välja att se den från olika platser och man får en ny upplevelse varje gång, man ser någon detalj man missat tidigare och en annan upplevelse av alla nummer. Just de låtar som är lite känsligare och ska beröra mer, de upplevs absolut starkare när man sitter nära och kan se Peters ansiktsuttryck. Avslutningen med ”Stockholm i natt” är ett sådant tillfälle.

Hur har då själva föreställningen utvecklats sen premiären? Inget direkt ändrat i själva föreställningen men Jens Hultén improviserade lite mer. Tyvärr har han samma otacksamma manus att jobba med som tidigare i den så kallade förshowen. Den cabareaktiga inledningen är verkligen en skarp kontrast till det explosiva, energiska och glädjefulla avslutet där Peters verkligen glänser och strålar som aldrig förr. De nya poppiga låtarna t ex ”What If Tomorrow Never Comes”, ”Beliver”, ”Rushing Into Love” och ”Dancing” är verkligen höjdpunkterna. Publiken älskar dem lika mycket som Peter älskar att sjunga dem. Det märks att Peter har fått en trygghet i det nya materialet för han släpper loss för fullt och bara njuter. Den osäkerhet som kan ha funnits för hur det nya materialet skulle tas emot är helt bortblåst. Ett annat nummer som var starkt redan på premiären men som nu vuxit ännu starkare är ”Everybody Hurts” en form av cirkelterapi med Peter och hela ensemblen. Den övergår sedan i den nya ”Addicted” som en härlig hyllning till livet och världen. Alla de nummer som var starka och bra på premiären har blivit ännu starkare och tightare.

Det här är en föreställning som det är lite svårt att definiera vad det är och Peter har själv valt att kalla det för popteater och den vandrar mellan teater, musikal och show. Historien om pojken som lämnade sitt hem i sökande på lycka och kärlek finns där hela tiden. Vissa låtar för handlingen lite framåt, men ibland är låtarna där mer som en status eller inslag i handlingen utan att föra den framåt, det är inget i texten i låten som driver handlingen. I början är det mer prat men ju mer det kommer in i handlingen till ”artistens” stora konsert ska gå av stapeln, blir det mer poplåtar som radas på varandra eftersom vi hamnar in i en konsert i handlingen.

Det är en väldigt blandning av folk i publiken men det som är kul att notera när man har sett den några gånger är att publiken i stort sett reagerar på samma sätt på varje föreställning. Lite tvekande i början men efter ett tag märker man att något händer för att växa till kraftiga applåder och jubel ju längre showen går och när publiken går därifrån hör man bara positiva reaktioner.

Humanology finns att köpa i samband med föreställningen och har man tur kommer Peter ut och signerar efter föreställningen.

Sista föreställningen är den 15 december och jag kan verkligen rekommendera att ni går Med hjärat som insats.

 

 

 

Humanology, Peter Jöback, releasedatum 26 oktober

Peter Jöback har under hela sin karriär vandrat mellan främst musikal och pop. De senaste åren har utåt sett varit dedikerade till musikalen då han bland annat spelat Fantomen i Phantom of the Opera både på West End, Broadway och i Stockholm. Men parallellt med det har han tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson skrivit låtar till en ny popplatta. Första gången han släppte ett smakprov från den var i London för snart 4 år sedan då han sjöng ”Beliver” i en avskalad version. Till slut har han spelat in 10 låtar, alla med fantastiska arrangemang med ett band, stråkar och blås förutom, Call Me By Your Name som bara framförs ackompanjerad av ett piano. Resound är en perfekt kör som tillsammans med de skickliga musikerna och Peters röst fulländar varje låt.

Första singeln som släpptes var ”The Mask”, en låt som med sin inledningstext om ”Yellow taxis with their lights on, neon signs write the sky” för oss till New York och sätter tonen för den här skivan. En väl vald första singel eftersom han precis spelade Fantomen och nu skulle kasta sin mask och återvända till popvärlden. Den följdes den av den medryckande ”The Shape Of You” och senaste singeln ”Addicted” som är en gospelinspirerad hyllning till livet och världen vi lever i.

Men det som är intressant med den här skivan också är att Peter väljer att presentera nästan alla låtar i sin popteater ”Med hjärtat som insats” som hade premiär drygt en månad innan skivsläppet. Föreställningen bygger på alla hans skivor förutom musikalerna, men en stor del är fokuserad kring de nya låtarna. Det är modigt att ha med så många nya låtar som ingen har hört förut. Men Peter visste vad han gjorde, för under föreställningen är det de nya låtarna som drar ner mest jubel och applåder, trots att ingen har hört dem innan. Det är verkligen ett bevis på att han har hittat helt rätt med den här skivan. Peter har landat i sig själv och har en säkerhet som artist och njuter verkligen av att framföra de här låtarna. Hans röst, inlevelse och energi bär dessa låtar till oanade höjder. Starka låtar som fastnar direkt, är det inte det man brukar kalla för en hit? Och samtliga låtar på den här skivan fastnar vid första genomlyssningen.

Peter har släppt några popskivor tidigare både på svenska och engelska och jag har tyckt om alla men här har han överträffat sig själv. Den här står verkligen ut och är en skiva som man inte tröttnar på utan kommer att spela i många år framöver. Han bevisar verkligen att han är en fullfjädrad artist med en röst som fungerar lika bra i en dramatisk musikallåt som en upptempo poplåt. En unik röst för man hör direkt att det är Peter som sjunger.

Det är kul att han har valt att ha med lite olika stilar som alla har en koppling till popen. De kompletterar varandra till en perfekt helhet.

”Dancing” är en härlig discolåt som man har svårt att sitta still till och där Resound som körar bidrar med den rätta discokänslan. ”I Want To Know” är en ny pepplåt lite i stil med ”I Will Survive” som man kan plocka fram när man behöver peppa självförtroende. ”How Great It Is” och “Rushing Into Love” är också dansvänliga låtar.

Mina personliga favoriter är ”Beliver” som jag älskade redan första gången jag hörden den för fyra år sedan. Den blev inte sämre av den här lite mer upptempoversionen. Den har verkligen ett tempo och takt som man blir glad av. ”What If Tomorrow Never Come” är en läcker Bondinspirerad låt som går från lugn till väldigt kraftfull, pampig och intensiv och som bara växer och växer. Helt perfekt för Peters röst där han får använda hela sitt register med röst och intensiva känsla. Mest berörd blir man utan tvekan av den enormt finstämda ”Call Me By Your Name”. Blev helt knockad av den första gången jag hörde den. Peters känslosamma röst tillsammans med Richard Nilsson finstämda pianospel är ett mästerverk. Så enkel, så mycket känsla och magiskt vacker.

Det här är en skiva som jag tycker man ska köpa på CD och inte bara ladda ner eftersom den innehåller en bok med alla texter och fina bilder. Det är ju en härlig känsla att sitta och bläddra och ta in de fantastiska texterna ordentligt. Den lämpar sig väldigt väl för att lyssna rakt igenom för man vill verkligen höra en låt till och en till och en gång till, gärna på hög volym. Perfekt nu när det börjar bli kallt och grått ute och man vill vara inne.

Har ni inte sett Peter show redan så tycker jag att ni ska gå och göra det för att se de här låtarna framföras live är helt magiskt!

Många förknippar Peter med julen eftersom de älskar hans numera klassiska julskiva och i år kan vi fira jul redan nu för Humanology är inget annat än en tidig julklapp! Kanske rent av årets julklapp.

 

Bild:Pressmaterial fotograf BrorBror

Från Broadway till Duvemåla, 17 oktober, Skandiascenen, Stockholm

För ett par år sedan bestämda sig Viktoria Tocca att hon ville sätta upp en musikalkonsert. Sagt och gjort, hon hyrde Berwaldhallen och bad några vänner och kollegor att vara med. Det var startskottet till den turné runt Sverige som nu är inne på sjätte säsongen. Till varje säsong plockar hon ihop några olika musikalkollegor som är med och det finns ju rätt många duktiga musikalartister att välja på i Sverige så att få en bra variation är ju inte något problem. Den här säsongen har Viktoria skaffat sig en ny ”bebis”, Broarna i Madison County” där hon spelar den kvinnliga huvudrollen och hon hoppar bara in på några konserter som gästartist, som ikväll. Hennes bebis har blivit stor och klarar sig på egna ben.

Från Broadway till Duvemåla är idag ett väl inarbetat koncept och konserterna säljer slut i stort sett överallt. Det som jag skulle säga är styrkan i uppsättningen är att man inte har en fixstjärna utan det är fem otroligt duktiga musikalartister, Laila Adèle, Niklas Asknergård, Emmi Christensson, Emil Sigfridsson och Malena Tuvung,  som är lika starka i sina solonummer som när de körar och backar upp varandra. Allra bäst är de nog i de kraftfulla numren där alla är med som t ex One day more från Les Miserable eller i öppningsnumret Circle of Life från Lejonkungen. Det är så mäktigt när Laila Adèle tar de första tonerna med sin kraftfulla soulröst. Laila får också briljera med sin starka röst i t ex Fame och This is me.

Eftersom jag går rätt mycket på musikal har jag sett rätt många musikalartister på scen men vad jag vet har jag nog aldrig sett Emil förut. Så när jag hör de första tonerna från Anthem tänker jag direkt att nu kommer Niklas in, men nej det var det inte utan Emil. Får erkänna att jag i någon sekund blev lite besviken eftersom Niklas är en av mina favoriter. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att här står en kille med en fantastisk röst! Det är just det som är storheten med de här konserterna. Det finns inte något svagt kort, utan alla är bara så bra! Fem artister som framför alla sånger med tonsäkerhet, härlig energi och kärlek till musikalen. Det finns så många underbara musikallåtar att välja på. Precis som tidigare år är det en bra blandning på låtar som måste vara med, nya låtar och låtar som är kännetecken för just den artisten. Det vore t ex kriminellt att inte ha med ”Feeling good” när Niklas står på scen. Han slår Michael Bublé med hästlängder! Och står han på en scen som är granne med Cirkus så måste ju ”Guldet blir till sand” vara med. Precis som Malena inte kan låta bli att sjunga ”Memory” från Cats. Hon är ju vår Grizzabella. Ytterligare en kvinna med en underbar stark röst. Hon och Niklas gör en härligt Grease tolkning.  Niklas har spelat i Miss Saigon så vi fick  höra en underbar tolkning av ”The last night of the world” tillsammans med Laila.  Emmi och Niklas har i olika uppsättningar varit med i Phantom of the Opera så fick vi njuta av flera sånger från Fantomen. Emmi har en sån ljuv ljus röst och hon är perfekt som Disneyprinsessa. Hon gjorde den svenska rösten till Belle i Skönheten och odjuret. Då fick hon inte sjunga ledmotivet, men ikväll sjöng hon den underbara duetten med Emil. Så vackert!

Kvällens gästartist var som sagt Viktoria själv och hon sjöng en låt i varje akt, Dark Waltz och Somewhere over the rainbow. Förutom de fantastiska rösterna så vill jag också berömma de underbara klänningarna som tjejerna hade. Viktorias fantastiska långklänningar, paljettglittrande klänningar och Emmis stilrena enkla klänningar för att nämna några. Fina klänningar och smokingar lyfter numren, precis som den fina ljussättningen. Och så har vi de där killarna som står längst bak nästan hela tiden, Fredrik Bergström på trummor, Conrad Boqvist gitarr och Magnus Willavi bas under ledning av den makalösa Carina E Nilsson. Vad vore en konsert utan bra musiker? Helheten är styrkan i det här konceptet.

En underbar musikalkväll på alla sätt med musikalartister som håller världsklass!

 

 

 

 

 

 

 

 

Nacka Tupp, genrep, 8 oktober, Soppteatern

Ett av de mest intressanta Sommarpraten i år var Fatima Bremmer som berättade om Ester Blenda Nordström och boken Ett Djävla Solsken som hon skrivit om Ester. Hade aldrig hört talas om Ester Blenda, men det visar sig vara en viktig kvinna i vår historia med ett spännade och intressant liv. En annan viktig kvinna i vår historia är Anna Whitlock som jobbade för kvinnornas rösträtt och även var en av förgrundsfiguerna till matkooperativet Svenska Hem. Precis det som den populära tv-serien Fröken Friman handlar om.

Eva Kaijser och Monika Björk har nu skrivit en pjäs där det unga journalisten Ester Blenda vill intervjua Anna som har avgått som ordförande i Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt. Anna har dragit sig tillbaka och tänker njuta av att vara ledig när Ester Blenda med full energi störtar in och lite tränger sig på. Det blir ett intressant möte mellan de här två kvinnorna som på olika sätt kämpar för kvinnans rätt i samhället.

Anna spelas av Tintin Anderzon och Ester Blenda av Edda Edlund. De gör varma porträtt av de båda kvinnorna. Olika till karaktärena men bägge med en stark vilja att göra det som de tycker är viktigt.

Pjäser på soppteatern är bara 55 minuter långa ungefär och det är väldigt kort tid för att berätta om de här kvinnorna som betytt så mycket för de svenska kvinnorna, men det vi får är intressant och underhållande och jag kan varmt rekommendera att ni nu när hösten och mörkret kommer går och ser den här pjäsen. En god värmande soppa får man ju på köpet också.

Klara soppteater
Kulturhuset Stadsteatern 2018

Bild @Markus Gårder, Stadsteaterns hemsida.

Apologia, primär, 6 oktober, Playhouse Teater, Stockholm

Hösten pjäs på Playhouse är Apologia skriven av Alexi Kaye Campbell. Pjäsen hade premiär 2009 på the Bush Theatre i London. Förra året sattes den upp igen i London då med Stockard Channing i huvudrollen som Kristin Miller. Är man uppvuxen med Grease som en av de stora filmerna så vet man att Stockard Channing är Rizzo. Hade funderingar på att se Apologia då i London men det blev inte av. Den har precis haft premiär på The Roundabout Theatre i New York återigen med Stockard Channing Som Kristin. Playhouse har en bra känsla för att sätta upp pjäser som är aktuella i London eller i New York. Eftersom jag inte såg den i London är det kul att nu få en ny chans.

Apologia handlar om Kristin Miller, en kvinna som stod på barrikaderna på 60talet. Har blivit en framgångsrik konsthistoriker och precis skrivit sina memoarer. Hon ska fira sin födelsedag med sina två söner och deras flickvänner och vännen Henry. Men sönerna Peter oh Simon ser inte sin mamma som den framgångsrika kvinnan utan mamman som lämnade dem när de var små. Så vi står inför en familjemiddag med många känslor och sanningar som ska avhandlas.

Förutom att Playhouse är bra på att hitta moderna och aktuella pjäser så är de också väldigt bra på att hitta rätt skådespelare till rätt roller. Marika Lindström fick hoppa in med kort varsel när Eva Britt Strandberg blev sjuk och man kan inte annat än imponeras av hur hon på knappt två veckor lyckas sätta sig så bra in i rollen som Kristin. Kristin en kvinna som på ytan är framgångsrik, men som inombords har så mycket känslor som hon har stängt av. Hennes stora livssorg är att hennes exman tog ifrån henne sönerna när hon satsade på sin karriär. Hon har blivit en kvinna som lever för sin karriär och inte släpper in någon. Hon är kritisk till alla och har kvar sina vänsterideal från 60talet. Marika Lindström levererar de ironiska kommentarerna perfekt med ett litet leende på läpparna. Perfekt tolkning av den ironiska brittiska humorn. Kristin har inte mycket till övers för sönernas flickvänner. Trudi är sonen Peters nya flickvän, som visar sig vara kristen, ve och fasa. Frida Hallgren är underbar som den snälla Trudi som vill alla väl och verkligen vill göra ett gott intryck på Kristin. Men det är verkligen inte lätt. Men trots alla ironiska och elaka kommentarer hon får ta emot behåller hon sitt lugn och till slut blir hon godkänd. Andra sonen Simons flickvän Claire, är skådespelerska i en såpa. Men själv framhäver hon att hon är en dramatisk skådespelerska. För henne är det yttre väldigt viktigt. Bägge flickvännerna är raka motsatser till Kristin. Cecilia Frode är väldigt bra som Claire. En stark kvinna som tror på sig själv och som inte räds för att säga emot Kristin. Tre olika kvinnor som porträtteras av några av våra bästa skådespelerskor. Vet inte om det är meningen att det är kvinnorna som ska vara de starkaste rollerna men jag blev mest berörda av dem. Starka kvinnoporträtt av olika typer av kvinnor i olika generationer. Sönerna Peter och Simon spelas av Jonas Kruse respektive Jonathan Silén. Peter har blivit en finansman till sin mors besvikelse. Simon är deprimerad. Bägge sönerna är besvikna på sin mamma så de tycker att hon övergav dem som små. Vännen Henry (Donald Högberg) har mest rollen som fredsmäklare och den lite komiske karaktären. Samtliga tre är bra i sin roller, men bäst och starkast är som sagt kvinnorna.

Joachim Siegård står för översättningen och jag har inte sett den på engelska, men den brittiska ironin finns kvar som jag älskar. Bra repliker som alla levererar med fingertoppskänsla.

Scenografin av Pia Wiik är bra. Ett kök med stort matbord där alla samlas. Maria Felldin Almgrens kostymer framhäver de olika karaktärerna. Den vita designerklänningen som Claire har ser verkligen ut som en designklänning som gått lite för långt. Kristin middagskläder är eleganta och framhäver hennes åldrande elegans och styrka.

Det är en pjäs som leder till skratt och eftertanke och igenkänningsfaktor. De flesta, om inte alla, kan nog relatera till familjegräl och meningsskiljaktigheter och hur olika personer är även om man är en familj och hur olika man kan se på samma sak.

Apologia spelas till den 1 december och vill ni se en välspelad, rolig pjäs som leder till eftertanke kan jag varmt rekommendera den. Och varför inte göra en helkväll med en bit mat i restaurangen eller något gott att dricka innan ni ser pjäsen?

 

Spring Awakening, 4 oktober, Teater Prisma, Hässelby

2016 grundades West End Stockholm och har satt upp ett par musikaler. Namnet West End Stockholm är ju genialt. Längre västerut kommer man ju inte med tunnelbanan i Stockholm och så sätter man upp musikal här. Perfekt namn!

Höstens musikal är Spring Awakening, en musikal jag inte sett förut och som jag inte visste så mycket om. Den sattes upp 2006 på Broadway och vann 8 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Duncan Sheik och Steven Sater har skrivit den baserad på en bok och pjäs från 1891 av den tyske författaren och satirikern Frank Wedekind. Så en historia som är mer än 125 år gammal hur modern kan den kännas? Väldigt modern faktiskt! Tonårsproblemen då och nu verkar vara rätt lika. Sökande efter kärlek och sin identitet och kraven att lyckas i skolan. Handlingen är förlagd till 1890talet men musiken är rockig och modern och ungdomarna som spelar har en härlig energi och spelglädje!

På 1890 talet så talades det inte så öppet om sex och pojkar och flickor gick inte i samma skola. Vi får följa 12 ungdomar på väg in i vuxenvärlden. Vi kommer in i handlingen när Wendla (Elin Wessbladh) får höra att hennes syster ännu en gång fått besök av storken. Men det där tror hon inte riktigt på utan vill veta hur bebisar kommer till. Hennes mamma blir väldigt generad och kommer med en krystad förklaring att det händer när en gift kvinna älskar sin man som bara hon kan. Men den förklaringen får hon bittert ångra senare. Samtidigt i en pojkskola blir pojkarna förhörda på latin. En av pojkarna, Moritz, (Benjamin Sundström) sitter och dagdrömmer och klarar inte av sin del och hans gode vän Melchior (Teodor Wickenbergh) som är klassen stjärna och lärarnas favorit försöker komma till hans hjälp. Men den stränge läraren envisnas med att har man fel så har man. Skolan accepterar inte de svaga och att bli kuggade är skam för familjen. Pojkarna fantiserar om flickor och det är väldigt tydligt på scenen vad en kille gör med sin hand både själv och i grupp. Det här att hålla isär pojkar och flickor gör ju inte att de blir mindre intresserade av det motsatta könet precis. Wendla och Melchior lekte tillsammans som små och träffar på varandra igen och det ena leder till andra, med förödande konsekvenser. Mortiz blir kuggad och det är något som hans pappa inte kan förlåta, vad ska de nu säga i kyrkan? Men det handlar också om flickor som blir utsatta hemma och våldsamma fäder och mammor som tittar bort eller gör vad som helst för att slippa skam, kosta vad det kosta vill.

De övriga ungdomarna är Martha (Siri Flovin), Ilse (Lovisa Forsell), Thea (Ebba Irestad), Anna (Rebecka Jern), Liéze/swing (Hanna Thelander), Georg (Kalle Tunell), Hanschen (Johan Bergman), Ernst (Fredrik Karlsson) och Otto (Joel Lättman). De vuxna spelas av Thérese Neaime, Erika Dittmer, Anders Hedlund och Pål Jacobson.

I stort sett är alla som spelade nya ansikten för mig och det är jättekul att det finns så många nya begåvade musikalartister. Teodor Wickenbergh såg jag dock i somras som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar och i den rollen fick han inte sjunga så mycket, vilket jag tyckte var synd, men här får han verkligen sjunga ut. Blir verkligen inte förvånad om han dyker upp på någon större scen för han har verkligen en bra röst. Elin var underbar som Wendla. Fin röst och fick fram karaktären hos Wendla väldigt bra. Men de som man blir mest berörd av är nog Benjamin Sundström som Moritz och Lovisa Forsell som Ilse. Mortiz som inte klarar av att leva upp till sin fars förväntningar och Ilse som blivit utkastad hemifrån och som kämpar för att överleva.

Det är en bra och samspelt ensemble, med många bra röster. Mycket energi på scenen och de förmedlar känslor bra.

Scenografin var enkel, funktionell och effektfull. Snygg och effektfull ljussättning. Duktiga musiker som leddes av Johan Mörk.

Den här hösten i Stockholm är nog en av de starkaste i musikalväg på flera år och Spring Awakening är en del i det. Så ta gröna linjen västerut och kliv av i Hässelby Gård och gå till Teater Prisma. För gillar man musikal ska man inte missa den här Tonyvinnande musikalen. Och det är ju nästan gratis dessutom, bara 280 kr. Men det gäller att ni snabbar på, den spelas bara till den 13 oktober.

Biljetter kan köpas här. För 6 och 7 oktober kan det bokas med 25% rabatt med koden ”superhelg”.

http://www.westendstockholm.se/biljetter/