För nästan exakt 55 år sen sattes den första scenversionen upp av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice Jesus Christ Superstar. En musikal som sen dess spelats otalig gånger runt om i världen. Första gången i Sverige var 1972 på Scandinavium i Göteborg.
Foto: Sören Vilks
Jag har sett flera uppsättningar av den även om den inte i sig är en favoritmusikal men uppsättningarna brukar alltid ha riktigt bra musikalartister som gör det värt att se den.
Den här uppsättningen är inget undantag utan är full av fantastiska musikalartister som är superstars ut i fingertopparna och levererar på högsta nivår. Alexander Lycke (Jesus), Fredrik Lycke (Judas), Marsha Songcome (Maria Magdalena), John Alexander Eriksson (Kajafas), Alexander Larsson (Präst), Petter Snive (Andreas), Kitty Chan (soulgirl) och Glenn Edell (Tomas) för att nämna några.
Alexander Lycke är karismatisk som Jesus och hans ”Getsemane” är känslosam. En Jesus med stark inlevelse och närvaro i varje scen.
Foto: Sören Vilks
Marsha Songcomes är lysande som Maria Magadalena och varje ton hon tar är en njutning och hennes ”Vart ska min kärlek föra” är magisk.
Foto: Sören Vilks
Fredrik Lycke är stark som Judas och det avskalade nakna avslutet av ”Judas död” går rakt in i hjärtat där scenografi i slutet är extremt effektfullt i sin enkelhet.
Magnus Uggla fyller ut sin guldglänsande kostym som Kung Herodes. En tacksam komisk liten roll för denne kung i baren som får premiärpubliken att göra raketen.
Foto: Sören Vilks
Det som riktigt lyfter den här uppsättningen till en av de mest minnesvärda är den fantastiska scenografi (Zofi Lagerman) i kombination med ljussättningen (Mikael Kratt). I öppningsscenen är det mjuka draperi upplysta i orange som skapar illusionen av ett tält som Jesus och lärljungarna befinner sig.
Foto: Sören Vilks
Dessa draperier omformas och lyses upp med olika färger i olika scener. De nyttjas särskilt effektivt i tempelscen där man mer anar vad som sker än att det explicit visar vilket blir ännu starkare. Genomgående snygga effektfulla starka lösningar som lyfter varje scen. Scenografi och ljussättningen är helt enkelt egna superstars.
Som helhet är det här i Erik Fägerborns fantastiska översättningen en väl moderniserad uppsättning där anslaget av en religös sekt med en karismatisk ledare är starkt. Hur lärljungarna själva nyttjar och lever på det och ser det som sina karriärer men när vinden vänder så tar de avstånd. Ett drev skapas och där maktens män inte riktigt vet hur de ska hantera det. Myten kring ledaren lever kvar när han återuppstånden vandrar ut och försvinner in folkmassan.
Jesus Christ Superstars spelas till den 18 april 2027. Höstens föreställningar är nästan slutsålda.
Mr Dynamite är en helt nyskriven musikal om Alfred Nobel av Andreas Boonstra (manus och sångtext) och Jan-Erik Sääf (musik och sångtext).
Första akten tar sin början i Paris fyra månader efter Nobels (Jonas Nerbes) död och man ska fastslå i vilket land som testamentet ska hanteras, i Frankrike eller i Sverige. Därefter hoppar vi bakåt i tiden och får en inblick i vem Alfreds pappa var och hur han formade Alfreds och hans lillebror Emil (Benjamin Bruchfeld) intresse för kemiska experimentera med explosiva oljor som nitroglycerin med syfte att hitta den säkra kontrollerbara blandningen, dynamiten.
Foto: Jonatan Nettréus
I andra akten får vi mer lära känna Alfred under hans år i Paris med mer fokus på vem han var privat. Det namndroppas med Victor Hugo, Anders Zorn och Claude Monet som han umgicks med. Alfred gifte sig aldrig men han hade ett speciellt förhållande med pacifisten Bertha von Suttner (Janna Yngwe) som inspirerade honom att instifta fredspriset.
Foto: Jonatan Nettréus
Det blir en paradox att mannen som uppfann dynamiten såg den som det säkra sättet att få fred men vars uppfinning användes i andra syften utanför hans kontroll, likt monstret i Mary Shellys Frankenstein.
I sista scenen skriver han sitt testament och öppningsscenen vävs samman med slutscenen. Men riktigt tydligt blir det inte vad testamentet innehåller och varför och inte heller betydelsen av det i framtiden/nutid .
Överlag gillade jag musiken, framförd av Janna Yngwe, Karolina Weber Ekdahl och Anders Holtz. Musiken byggde stämningen med allt från glada handklappsvänliga Nitroglycerin-låten till mer dramatiska med en ödesmättad ton i sig. Janna Yngwe imponerade även ordentligt med sin fantastiska röst och inlevelse i rollen som Bertha.
Foto: Jonatan Nettréus
Mr Dynamite är en musikal som bjuder på underhållning och en dos allmänbildning. Perfekt sätt att få veta lite om en av våra mest kända personer.
Tidigare har Dröse&Norberg satt upp familjemusikaler baserade på välkända historier som Snövit, Aladdin och Djungelboken med nyskriven musik, men med Viking vänder sig mot en mer vuxen publik. Det är helt rätt att man rekommenderar den från 13 år för det här är stundvis en rätt våldsam föreställning.
Viking är skriven och regisserad av Robert Dröse som även skrivit musiken med Theo Dröse och Gustav Parling. Musiken är kraftfull och känns inspirerad av Nordmans musik. Just Håkan Hemlin från Nordman gör sin musikaldebut som Egil Skallargrimsson, en karaktär som har en berättarroll och lotsar oss igenom historien som utspelas i slutet av 900-talet. Vikingatiden som ibland glorifieras med att vi upptäckte världen men som också är en mörk tid i svensk historia fylld av plundringar, mord och folk som levde i skräck för de våldsamma vikingarna.
Historien börjar våldsamt när en ung Harald av Holmgård (Jaakko Hutchings) ser sina föräldrar blir ihjälhuggna av den råe Vladimir (Patrik Riber).
Harald tillfångatas säljs som träl till Gunhild (Anna Norberg) och Kung Erik Segersäll (Joakim Netterqvist). Han växer upp på deras kungsgård i Sigtuna men tanken på blodshämnd släpper inte. Han förälskar sig i Ingrid (LinaMaria Bengtsson) vars liv också drivs av blodshämnd på Vladimir .
Åren går och den slutliga uppgörelsen med Vladimir blir brutal, våldsam och med en oväntad utgång.
En musikal i högt tempo och hög musik, som tyvärr ibland dränker sången. Handlingen lyfts av de fantastiska kostymerna och snygg ljussättning och filmscenografi.
Överlag består publiken av personer som upplevde Nordman som unga och det märks att många har kommit för Håkan Hemlins skull och sångmässigt gör han ingen besviken, en vikingamusikal är perfekt inramning.
Musikalen som helhet gick hem även hos mitt 13-åriga sällskap som är uppvuxen med Dröse&Norgbergs familjemusikaler.
Sisyfos i vardagen är den finlandssvenske dramatikern och regissören Akse Petterssons första uppsättning i Sverige. Myten om Sisyfos, som släpar sin stora sten om och om igen uppför berget, symboliserar vardagens slit, vedermödor och problem. Här i vardagsrummet är det inte en stor sten som tynger människorna utan många små stenar, i form av orangea pingisbollar, som väller ut ur takluckor och skåp när de öppnas. Problem som ältas av de fem personerna som är i vardagsrummet. De fem namnlösa anonyma karaktärer spelas trovärdigt av Bahador Foladi, Robert Fux, Joonas Heikkinen, Lisette T. Pagler och Matilda Ragnerstam.
Foto: Sören Vilks
Det finns inga tydliga relationer mellan karaktärerna utan de går in och ut i olika ögonblick och situationer som triggar igång någons känslor och som sen växer till extrema proportioner. Killen som kommer hem och drar igång en lång harang som från ingenstans slutar i att det är nog bästa att de skiljs. Tjejen som inte kan sluta prata när alla har lagt sig och frustrationen växer och växer hos de andra som behöver sova. En av dem får för sig att göra saker på nytt sätt och inte som det alltid varit och det spårar ur helt.
Foto: Sören Vilks
Det är många allmängiltiga situationer och de flesta kan nog känna igen reaktionerna från sitt eget liv, självklart har man inte reagerat så själv över nån ”småsak” men sett andra göra det hemma eller på jobbet. Det finns tillfällen som lockar till igenkännande skratt men allt för ofta dras situationen lite för långt och det roliga tappas bort. Budskapet har redan gått fram och pjäsen skulle tjäna på att tightas till en del.
Mellan vissa scener spelas en psykedelisk huvudvärksframkallande instrumental musik som inte tillför något till föreställningen mer än en stresskänsla av ett ständigt högljutt brus i huvudet, vilket kanske är meningen.
I slutscenen rullas en gigantisk stor orangea boll som en markering att även om man lyckas hantera de små vardagsproblemen så finns det alltid ännu större problem utanför som man inte mäktar med.
Även om det blir ett och annat skratt är det allvaret som vinner i slutet. En mer tankeväckande än underhållande pjäs.
Det är nog få som inte har sett filmen från 1978 med Olivia Newton John och John Travolta som Sandy och Dandy. Full av sånger som de flesta kan sjunga med i och det är helt rätt att man i den här moderniserade versionen har kvar låtarna på engelska men dialogen är på svenska. Klas Wiljergårds översättning är både fräsch och kul.
Det är härligt att återvänd till Rydell High där Sandy (Lovisa Bengtsson) och Danny (Anton Ewald) möts igen efter sitt sommarlov på stranden.
Lovisa Bengtsson, som precis varit på världsturné med Zara Larsson, är helt strålande som Sandy och leverera den smäktande Hopelessly Dovoted to you med bravur. Anton Ewalds har helt rätt känsla i sin Danny, en just kille, men som spelar tuffare än vad han är inför polarna i T-Birds.
Koreografin av Jenny Widegren och Felicia Loveflo kombinerar känslan av 50-tal och nutid på ett snyggt sätt t ex i Grease Lightning med Nils Reinholtz (Kenickie) i spetsen. Nils visar ännu en gång vilken komplett musikalartist han är
Det nummer där uppfräschningen känns mest är nog ändå i Tonårsängelns (Boris René) som iklädd silverglittrande kostym skippat änglavingarna och inleder på ett traditionellt sätt men som mot slutet byter stil till publikens jubel.
Anna Mannheimer är helt rätt som Rydell Hydes rektor. Hon leverera sina repliker med en perfekt fingertopskänsla, syrligt och bestämt. Här kommer verkligen Wiljergårds översättning fram.
Snygga stora ensemblenummer där man använder den breda scenen på Rondo väl. Dock hade det varit önskvärt med lite mer lutning på parketten för det behövs om man ska kunna se allt bra om man sitter längre bak än mitten .
En fräsch moderniserade Grease som väl passar den relativt unga ensemblen likväl som det inbitna Greasefanset och den yngre nytillkomna musikalbesökaren.
Musikalen bygger på Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar som kom 2012 och blev tv-serie samma år.
Nittonåriga Rasmus (Valdemar Wahlbeck) lämnar sin trångsynta hemby och flyttar till Stockholm på 1980-talet. Här möter han Paul (Ola Salo) som tar honom under sina vingar. Under ett glittrande julaftonsfirande hos Paul träffar Rasmus Benjamin (Martin Stokke Mathiesen) och de förälskar sig. Benjamin är Jehovas vittne och när föräldrarna får veta att han är homosexuell bryter de kontakten med honom i en känsloladdad scen. Hans nya familj blir Rasmus, Paul och de andra vännerna där en varm gemenskap finns och man gärna tar alla tillfällen i akt att fira livet.
Foto: Peter Knutsson
80-talet var en tid när homosexuella demonstrerade och stod på barrikaderna och som en blinkning till Les Miserables finns en mäktig scen med ensemblen och Paul där han viftar med en stor röd fana.
Foto : Peter Knutsson
Men samtidigt lurar den fruktansvärda aidsepidemin i bakgrunden och en efter en av vännerna insjuknar och går bort.
När vännerna dör väljer deras familjer att ge en annan dödsorsak och förnekar deras läggning, man vill inte utsättas för skammen. Starka berörande scener.
Det är en extremt välcastad produktion. Ola Salo är i sitt esse som Paul och det känns som rollen är skriven för honom. Det här är det bästa Ola Salo gjort i en musikal. Valdemar Wahlbeck (Rasmus) och Martin Stokke Mathisen (Benjamin) är lysande och deras känslor dallrar i luften av både kärlek och smärta. Deras ungdomliga naivitet, livsglädje och kärlekslycka tynar bort i takt med sjukdomens förlopp men kärleken består. Skört och sårbart och inget öga är torrt.
Foto Peter Knutsson
Martin Stokke Mathisen är sin generations mest lysande musikalstjärna med en stark inlevelse i varje scen och en stark röst som ger gåshud i de kraftfulla sångerna.
Jonas Gardell har skrivit manus och låttexter och Fredrik Kempe musiken. Musiken varierar mellan glada poppiga låtar, rockigare, stillsamma ballader och starka mäktiga ballader som tar andan ur en.
Kempes fantastiska musik spänner över hela känsloregistret, glädje, lycka, passion, tvivel, smärta och sorg.
Tillsammans med Gardells låttexter blir det brilliant musikalmagi som skapar känslostormar och går rakt in i hjärtat. En mörk men samtidigt otroligt glädjefylld och vacker musikal. Utan tvekan har ny svensk musikalklassiker skapats.
Torka aldrig tårar är en samtidshistoria som inte får glömmas bort. Den här fantastiska musikalversionen kommer att spelas på många scener runt om i Sverige och förhoppningsvis även nå utomlands.
Redan innan premiären hade den nästan sålt slut och är just nu förlängd till den 6 mars. Men jag blir inte förvånad om den fortsätter att spelas längre.
Spår (The Antiquities) är en pjäs av Jordan Harrisson som hade premiär januari 2025 off Broadway på Playwrite Horizons.
Handlingen är förlagd till en nära framtid på Museet för sentida spår av mänskligheten.
Vi välkomnas av museets curatorer med orden ”Tack för att du kom. Vad trevligt att se dig! Välkommen på den guidade turen genom den permanenta utställningen i museet för sentida spår av mänskligheten.”
Det blir en rundvandring i museet med 30 korta tidsnedslag i människans historia med start år 1812. Där är Mary Shelly på utflykt med sina vänner och uppmanas av dem att berätta en historia om ett monster. Hon hittar då på berättelsen om Frankenstein som skapar en ny människa som börjar lära sig saker. Sen hoppar det framåt i tiden till industrialiseringen och en arbetare som får finger avskurna i en maskin, en tidig robot, första datorn och till nutid med AI och in i framtiden fram till år 2240 där AI har tagit över och mänskligheten håller på att gå under.
En minst sagt högaktuell pjäs nu när vi står inför olika vägväl för AI. Är det nära framtidsscenariot i pjäsen orealistiskt eller inte? På det sätt som det vävs ihop med de olika nedslagen teknikutvecklingen och mänsklighetens fascination över utvecklingen och vilja att snabbt driva den framåt så känns det skrämmande troligt. Man ler igenkännande åt scenen med familjen som installerat sin första dator och tiden det tar för den att koppla upp sig på internet, samtidigt som man inser att på rätt kort tid har utvecklingen gått snabbt framåt och nu accepterar vi att ständigt vara uppkopplade. Mer och mer förs AI in i vår vardag och arbetsliv. Hur långt bort är då nästa steg att AI tar över?
De många tidshoppen sker sömnlöst och utan att avslöja för mycket så vävs början och slutet på pjäsen ihop på ett genialt sätt. Alla små tidsnedslag får plötsligt ett större sammanhang. Otroligt väl genomtänkt pjäs.
Det är nio skådespelare som spelar de olika karaktärerna som dyker upp i de korta tidsnedslagen. Med tidsenliga kläder och lite rekvisita skapas känslan av det år som scenen representerar. Skådespelarna går skickligt in och ut i de olika karaktärerna och ibland dras man in i illusionen av att de är fler än bara nio.
Playhouseteaters unika koncept är att sätta upp nya brittiska/amerikanska pjäser och av allt utbud har de återigen hittat ett guldkorn.
Utan tvekan är Spår den mest intressanta pjäsen som går i Stockholm nu. En pjäs man har kvar i tanken långt efter att man gått därifrån och bara vill berätta för andra om.
Spår har premiär den 23 september och spelas till den 28 november.
Höstens familjemusikal på Intiman är Emil i Lönnberga och den baseras på Astrid Lindgrens tre böcker om Emil. Den busige småländske pojken med sin mysse och sin bysse som hans mamma älskar precis som han är och som publiken älskar lika mycket.
Foto: Nadja Sjöström
Emil i Lönneberga är en musikal för hela familjen, från barn runt 5-års åldern till deras mor-och farföräldrar. Generationer som har upplevt historierna själva som barn och sen vuxit upp och ser på historien både med barnens och den vuxnes ögon. Alla får sitt även om Emil och Ida kunde ha lyfts fram än mer i föreställningen.
I musikalen får vi ett axblock av Emils välkända bus som börjar med när han ska sörpla i sig den sista slurken av köttsoppan och fastnar med huvudet i soppskålen.
Foto: Nadja Sjöström
Sen följer en rad andra hyss som när Emil ska dra ut tanden på Lina, när han rymmer från snickerboa äter upp all korv på det stora kalset i Katthult, målar Ida blå så Krösamaja tror hon har fått Tyfis och självklart hissar han upp Ida i flaggstången så hon får se hela Lönneberga.
Foto: Nadja Sjöström
Hyssen blandas med alla de älskade låtarna från filmerna som t ex Idas sommarsång, Fattig bonddräng, Du käre lille snickerbo och Hujedamej sånt barn han var. En del framförda som solosång men flertalet är stora ensemblenummer med dans fulla av energi och där publiken snabbt är med och klappar takten.
Foto: Nadja Sjöström
Det är mycket glatt och skratt i Emil men även allvar och klasskildringar finns med. Det blir tydligt när det blir kväll för pigan Lina och drängen Alfred. Stunder när Alfred plockar fram dragspelet och Lina svärmar för honom och när de själva reflekterar över sin tillvaro och varför de blev just piga och dräng.
Foto:Nadja Sjöström
Scenografin och kostym skapar känslan av att vi är på en småländsk gård runt sekelskiftet (1900-tal) och är precis så Emilskt som det ska vara.
Det är härligt att se hur barnen i publiken lever sig in i historien och fullt lever ut sina känslor, fullt fokus på scen, tillrop, glada skratt, handklapp men också söker sig till en vuxen när det blir lite otäckt. För det kan vara lite skrämmande för de minsta t e x när Ida ska hissas upp i flaggstången så hon inte trillar ner. Men snabbt byts känslan till skratt igen.
Foto: Nadja Sjöström
En föreställning som roar hela familjen och belönas med stående ovationer. Men här skulle jag vilja slänga in en liten tänk på till alla vuxna. Ha koll på om det är barn bakom er och även om ni gärna vill stå upp i applådtacket tänk då på att barnet bakom dig inte får vara med om det magiska att få se skådespelarna bli glada och tacka dem.
Premiären förgylldes extra av att George Riedels dotter Sara var på plats och fick ta emot ett extra tack för Georges fina låtskatt i Emil.
Så som i himmelen hade premiär den 13 september 2018 på Oscarsteatern i Stockholm och har sen dess spelats på flera ställen.
Det är bara att gratulera Göteborgarna som får möjligheten att se den så nära originaluppsättningen som möjligt nu när Philip Jalmelid och Tuva B Larssen återvänder till musikalen som Daniel Dareus och Lena. Så som i himmelen är en fantastisk musikal men den blir extra bra med Tuva och Philip, deras röster trollbinder publiken och kemin mellan dem går att ta på, helt magiskt bra.
Foto Mats Bäcker
Med från originaluppsättningen är också Rikard Björk som Tore och Kajsa Reingardt som Olga. Även Christoffer Wollter kommer från originaluppsättningen då som Conny men nu som kyrkoherden Stig. I övrigt en mer lokal rollbesättning.
Scenografi och kostym känns också igen från originalet.
Men även om mycket är som i originalet är den här uppsättningen unik för Fredrik Kempe har skrivit en helt ny sång, Min egen styrka, till Gabriella (Sanna Nielsen). En sång som lyfter fram Gabriellas resa från kuvad misshandlad fru till en kvinna som finner styrkan att frigöra sig själv. En ny känslosam scen som stärker historien. Är man musikalälskare en stor anledning att se den här uppsättningen även om man sett den ett antal gånger redan.
Foto Mats Bäcker
Historien i kort är att den världsberömda dirigenten Daniel Dareus återvänder till sin hemby, Ljusåker, efter en hjärtattack. Daniel är fast besluten att han ska sluta med musiken men efter viss tvekan tar han på sig uppdraget som kantor och att leda kyrkokören.
Här möts han av människor som älskar att sjunga men där kaffe och bulle är lika viktiga. En kulturkrock som sakta försvinner och de hittar gemenskapen i tonerna. Nåt som inte faller i god jord hos byns kantor Stig (Christoffer Wollter) när han ser hur hans fru Inger (Åsa Fång) blommar upp. Det finns en stark gemenskap i Ljusåker men samtidigt låter man mobbing och misshandel pågå, man vill inte lägga sig i. Daniels gamle plågoande Conny (Robin Stegmar) misshandlar sin fru Gabriella (Sanna Nielsen). Byns ”fixare” Arne (Peter Apelgren) mobbar både Holmfrid (Henric Joneskär) som han i alla år kallat ”Tjock-Holmfrid” och Tore (Rikard Björk) byoriginalet med en funktionsnedsättning.
I Ljusåker finns också den glada och godhjärtade Lena som har ett speciellt varmt förhållande till Tore. Rikard Björk är så otroligt varm, skicklig och trovärdig som Tore. En av mina favoritscener är Lena och Tores vals, när Lena hjälper Tore efter en olycka. Ett nummer som man blir lycklig av och värmer hjärtat.
Foto Mats Bäcker
I den scenen ser man också hur Daniel betraktar dem i smyg och är ett av ögonblicken man ser hur han blir mer och mer förälskad i Lena. Kärlekshistorien mellan Daniel och Lena är så fin och får tårar att rinna av både lycka och sorg.
Foto Mats Bäcker
Så som i himmelen är full av glädje, smärta, sorg, gemenskap och kärlek. Fredrik Kämpes fantastiska text och musik får fram varenda känsla med fingertoppskänsla. Tillsammans med Philips, Tuvas, Sannas, Rikards, Christoffers, Åsas mfl rösters och rolltolkningar skapas musikalmagi.
En av musikalens höjdpunkter är Gabriellas sång som Helen Sjöholm gjorde i Kay Pollaks film och som musikalen bygger på. Sanna tar sig an rollen som Gabriella med en bra nerv och sjunger Gabriellas sång med kraft och en känsla som gav mig den där rysningen man vill ha. Robin Stegmars Conny är så där elak och hemsk som han ska vara.
Foto Mats Bäcker
Christoffer Wollter och Åsa Fång passar perfekt ihop som Stig och Inger. Christoffer har ett djup som berör i den alltmer förtvivlade Stig i ”Hur tror du att det känns”.
Så som i himmelen är en musikal som man trollbinds av från början och har inte en enda svag låt eller scen. En uppsättning som håller högsta klass. Det enda lite svaga kortet är Peter Apelgrens Arne som känns lite osäker, stel och överspelad och jag saknar värmen som andra Arne har utstrålat mitt i sin översittarattityd. Men det är säkert något som kan förbättras med några fler föreställningar i kläder.
Bor man i Göteborg med omnejd så ska man absolut inte missa den här uppsättningen. Det var definitivt värt att åka från Stockholm och se den och jag skulle gärna se den igen. Så som i himmeln är svensk musikalhistoria som ska upplevas.
Premiärkvällen förgylldes extra av att Kay Pollak, Fredrik Kämpe, Markus Virta mfl från det kreativa teamet var på plats.
Så som i Himmelen spelad på Lorensbergsteatern till den 12 december.
Céline Dion kapar Titanic – den internationellt hyllade musikalkomedin Titaníque har Sverigepremiär på Börsen i Stockholm den 15 januari 2027. Titanic, Céline Dions odödliga hits och fullständigt skruvad musikalhumor är vad som utlovas och förutsättningarna är minst sagt goda med det gäng som ska sjösätta Titanique och undvika att det går på det där isberget igen. I rollerna som Jack och Rose ser vi Edvin Törnblom och Alma Bengtsson, medan Linda Olsson kliver ombord som Céline Dion. För regi och översättning ansvarar Edward af Sillén.
Inför biljettsläpp den 22 september fick jag en pratstund med Edward af Sillén, Linda Olsson, Edvin Törnblom och Martin Redhe Nord (som spelar Ruth, mamma till Rose).
Titanique är en rätt ny musikal som först sattes upp i Los Angeles 2017 och juni 2022 off-Broadway (eller som Edward sa off-off-off Broadway) på the Asylum Theater som ett ”lite kul projekt”.
Foto: Mats Bäcker
Vad är er relation till musikalen?
Edvin berättar att han, Edward och Pål Ströbaek var i New York 2022. ”Åker man till New Yorks så går man på musikal två gånger om dagen och ser allt man kan. Det pratades om en galen musikal med Celine Dion musik som handlade om Titanic på någon lite teater i en källare långt bort från Broadway. Vi tog oss dit och det var det bästa jag sett, bästa rösterna och roligast någonsin. En ynnest att ha fått se original-casten. Där väcktes en dröm om att få vara med i den. Fantastiskt att ha fått se något så här bra så tidigt.
Edward instämmer i det ”Visste inte alls vad det var jag skulle se när jag tog mig 30 kvarter bort från Broadway. Hade ju bara hört rykten om den. Men jag skrattade så jag grät. Det här var något helt nytt, så dumt och så bra. Och kände att det här skulle jag vilja sätta upp i Sverige någon gång.”
Linda har inte sett den på Broadway men på West End (där den spelats sen 2025) tillsammans med Kayo som spelar Isberget här i Sverige. ”Den var så roligt och det är så svårt att förklara vad det är, det är en musikal som måste upplevas”.
Martin har inte hunnit se musikalen ännu men ska åka över till London i oktober men han berättar att han var helt sålt på filmen. ”Jag var i tonåren när filmen kom. Jag blev helt förälskad i Rose och Jack. Den var en episk film. Inte kunde jag då ana att jag en dag skulle spela Rose mamma Ruth. Men med de roller jag har gjort nu så är jag nu mogen för att spela Ruth”säger Martin med ett skratt och fortsätter ”det ska bli så kul att vara med när den seglar in i Stockholm”.
Edward, du har precis haft en succé-premiär på Chicago som är en annan typ av musikal, hur laddar du nu om för den mer moderna, galna Titanique?
”Det har varit underbart att jobba med Chiacgo och jag håller på och smälta all fantastisk respons” säger Edward och fortsätter ”Titanique är mer tillbaka till mina rötter. Jag började som manusförfattare på Rea som gick på Hamburger Börs, så kul att vara tillbaka på Börsen. Har hela tiden jobbat med humor på olika sätt t ex i Mello och med Pernilla Wahlgrens shower där man jobbar med att driva med sig själv. Mycket av det finns i Titanique. Sen är det så kul att få vi har fått rättigheterna så här pass tidigt. Det är ett stort förtroende att vara ett av de första länderna som sätter upp den utanför de engelsktalande. Vi kommer att ha kvar sångerna på engelska men dialogen på svenska. I dialogen kommer det vara mycket aktuella referenser som kommer att förändras under föreställningens gång, så går man fler gånger kan man märka skillnader. Det här är en föreställning där man driver med Titanic, Celine Dion och sig själva. Det är så fantastiskt att Celine har upplåtit rättigheterna för sina låtar till den här musikalen – och att vi får gör den.”
Även Edvin nämner det här med referenshumorn ”det här är en musikal där det finns massa referenser och vissa är det bara de mest inbitna nördarna som förstår, men alla kommer nog känna att det fanns referenser som de plockade upp. Det är som i Mello där vissa skämt riktas mot barn och andra mot vuxna. Alla kommer få sitt och man blir extra glad när man hittar det där extra nördskämtet.”
Titanique blir första musikalen som sätts upp på Börsen sen nyöppningen, hur känns det?
”Jag jublade när jag fick höra att 2entertain var med och räddade kvar Börsen som en underhållningslokal. Det är en unik lokal i Stockholm. Det var Nanette Hayes som föreslog Börsen och den är helt perfekt för det ska kännas lite underground”, säger Edward.
”Börsen ser ju ut som en Finlandsfärja och det kommer att bli helt rätt intim stämning där” säger Linda och tillägger ”jag har inte spelat där förut så det ska bli så kul att få vara en som har stått på den scenen”.
”Det känns som vi plockar upp stafettpinnen från Rea-gänget” säger Martin. ”Börsen kommer att vara perfekt för att bryta den fjärde väggen och mer bjuda in publiken.”
Edvin berättar om hur han gick förbi Börsen varje dag med sin mamma när hon var på väg till Operan och hur han vill gå in där istället för att gå till Operan och hänga. ”Jag repade min senaste show där och det var sjukt att se alla bilder på alla giganter som varit där och spelat, Sinatra, Minelli, After Dark och många andra. Det är ett otroligt arv som sitter i väggarna och det blir en perfekt lokal med Sing-a-long känsla”.
Edward, du har ett gäng med väl etablerade musikalartister men också Alma Bengtsson (Rose) som är en av de ny unga musikalartisterna och Edvin som aldrig spelat musikal, hur är det att jobba med den blandningen?
”Det här är ett supergäng att jobba med. Alma såg jag i Dear Evan Hansen och det är så kul att få ta med någon ung ny musikalartist som får jobba med ett etablerat gäng och växa med det. Edvin fastnade jag tidigt för hans humor när han jobbade med Fredrik och Filip. Vem är den där supertalangen bakom dem tänkte jag. Jag har jobbat med honom när han var programledare i Mello och vi har samma humor och känner varandra väl.”
Det här är din musikaldebut Edvin, hur känns det?
”Musikal är min absoluta favoritgenre. Mamma är ju operasångerska och jag har alltid varit med på operan och musikal är ju lite opera-light. I musikal får man fram så mycket känslor, man gråter och skrattar ”säger Edvin och fortsätter, ”jag drömde om att spela musikal när jag var liten så det här är ett riktigt pinch -me -moment. Jag är i fullgång med att lära mig sångerna och går hos en sångpedagog och det kräver en del fysisk träning också. Det ska bli så kul att få vara en del av en ensemble. Jag är van att vara själv men att få skapa humor tillsamman ser jag framemot. Det är ett gäng über-proffs som jag ska få jobba med. Vi har roligt redan nu. ”
Hur tänker du skapa din Jack, Edvin?
”I filmen får man inte direkt lära känna Jack och han är inte världens roligaste karaktär. Men i musikalen så ska han vara sassy och mer allt. Jag har ju sett den på Broadway men kommer att göra min egen tolkning. Kanske låta honom i början vara mer som han är i filmen och sen låta honom utvecklas under föreställningens gång. Tänk att jag ska få sjunga Celine Dion-låtar!”
Foto: Anders Warme
Celine Dion är också en karaktär i musikalen, Linda hur fick du rollen och hur tar du dig an den?
”Edward frågade mig om jag var intresserad och så fick jag gör en inspelning som skickades till upphovsmakarna som skulle godkänna mig för rollen. Vi var några stycken som gjorde det och jag fick rollen” berättar Linda. ”Jag kommer att titta på olika klipp med Celine för att se hennes manér. Förutom att hon har en fantastisk röst har hon också ett speciellt sätt att röra sig på. Jag kommer att åka till Paris för att se en av hennes konserter. Det är också så kul att få göra ytterligare en roll med kvinna i min egen ålder som har en stark personlighet.
Sen är det helt nytt för mig att jobba med en musikal som ständigt ska vara aktuell. Att man anpassar efter vad som händer i Sverige och världen och lägger till och tar bort. Vet inte om vi kommer ha olika varianter eller hur det blir. Det känns både nervöst och spännande. En annan typ av publikkontakt”.
Även Martin lyfter det här med att han inte är van att jobba med en föreställning som kan ändra sig.
”Jag har ett kontrollbehov så det här blir spännande att se hur det fungerar” säger han.
Det här låter onekligen som en musikal där allt kan hända och vad vill ni att publiken ska ha med sig när de har sett föreställningen?
”De ska ha skrattat mycket och undra lite ’vad var det här vi såg’ och att det är det roligaste de sett. Att de får uppleva glädjen och Celines fantastiska musik” säger Linda.
”Jag hoppas att man gör det till en helkväll. Äter en god middag innan med sina vänner” säger Edvin och avslutar med ”när man sett föreställningen att man haft en riktigt riktigt kul kväll som man aldrig vill ska ta slut”.
