Kan en musikal om socialdemokraterna vara rolig? Ja i alla fall tillräckligt för att vara värd att se.

Här hamnar vi hos socialdemokraterna dagen efter valförlusten. Pizzakartonger och flaskor från gårdagen städas bort medans publiken intar sina platser. Monica (Kajsa Reingardt) har övernattat i soffan i vallokalen och de andra kommer in en efter en. Nu är det dags för rannsakan och dra upp en ny strategi. Monica tycker mest att det vore skönt att lägga av och göra något annat. Kjell (Göran Persson) tycker att man ska hitta tillbaka till det som var bra på Erlanders tid, men var det verkligen så bra då när man fick slå barn? Benjamin (Hani Arrabi) tycker att något skaver i de andras resonemang, men alla är överens om att det är ju egentligen inget fel på deras politik, det var ju väljarna som valde fel. Men hur ska man göra för att få tillbaka väljarna? Är populism en väga att gå? Mycket känns verklighetsnära och det är fullt av aktuella referenser i texterna. Kul med blinkningar åt Ebba Gröns Staten och Kapitalet.

Det är sällan man ser en musikal med så många och ovanliga ord i texterna. Det är väl nästa bara Hamilton som slår den här i att vara så ordrik. Ibland vet jag inte om jag skrattar åt det dråpliga i deras resonemang och beteende eller åt de udda ordvalen som överraskar. Men en hel del skratt blir det, särskilt i första halvan som utspelas i partilokalen. När scen vrids till en röd scentrappa och det ska göras underhållning av partiet tappar det konstigt nog lite i fart. På nåt sätt har man då vant sig vid formen på musikalen och då blir det nästa för mycket ord och ibland dränkts sången av musiken och då kommer inte riktigt budskapet fram. Däremot är det riktigt snyggt att man högst upp på scentrappan ser orkestern under ledning av Carina E Nilsson.

Som vanligt när det är musikal som sätts upp på Stadsteatern är det en blandning av musikalartister och ”vanliga” skådespelare som är med. Det gör att det blir lite ojämn nivå på sånginsatserna men just i den här musikalen tycker jag det funkar bra för att är så mycket text att det mer drar åt talad sångtext och melodierna i sig är lite underordnade. Det bygger på den ironiska och satiriska tonen i musikalen. Mest imponerad blev jag av Kajsa Reingardt som riktigt tog sig ton och visade på riktigt kvinnokraft även att hon spelade med ett knä som smärtade.

Nu var det Socialdemokraterna som förlorade valet, vilket passade bra då den norska förlagan också handlade om Arbeiderpartiet,, men musikalen hade lika gärna kunnat handlat om vilket parti som helst som förlorat, resonemanget och ursäkterna hade säkerligen varit detsamma. Det blir tänkvärt, underhållande och lockar till skratt när det görs musikal av det.

Socialdemokraterna – the musical spelas till den 30 april.

Många har nog sett filmen från 1997 om de arbetslösa stålarbetarna i Sheffield som bestämmer sig för att för en kväll uppträda som manliga strippor för att tjäna pengar. Men för en av dem, Jerry (Gaz i filmen) är det också det enda sättet han kan komma på för att få behålla kontakten med sin son. En musikal om förlorad manlighet, självmord, fördomar, impotens, kroppsfixering och klasskillnader kan det vara rolig? Ja, det blir en hel del skratt under kvällen. En lättsam trevlig feelgood som dock blir lite för ytlig. Man skrapar lätt på ytan men för att bli en riktigt bra feelgood musikal behövs lite mer, smuts, svärta och smärta för att beröra och inte bara roa. Killarna ger ett litet ungt intryck och är lite för välpolerade och vältränade för att vara stålarbetare i åttiotalets England. T ex Dave (Simeon Lindgren) kan knappast kallas för tjock och ändå har han komplex för just det. Det blir en tidsresa tillbaka till åttiotalet vilket fångats väl i kostymerna men även i en förlegad syn på könsrollerna.

Som helhet är det en samspelad ensemble med en jämn nivå. I scenen när Jerry och Dave förhindrar Malcom (Christoffer NIlsson) från att begå självmord lyser den brittiska humorn igenom för fullt, ironisk med hjärta. Slutnumret är fullt av glädje, energi och får publiken att stå och jubla. Frågan är får man se allt eller inget? Det får man bara veta om man går och ser den. En perfekt uppladdning för en utekväll.

The Full Monty spelas fram till den 28 april, främst på torsdagar men några fredagar också.

Foto: Camilla Käller

Fredrik Benke Rydman har en makalös dans- och koreografikarriär som startade med dansgruppen Bounce. Därefter finns en lång lista på uppsättning han har varit med själv i, koreograferat eller regisserat under de över 25 år som han har varit en av de stora inom dans. Nu är det dags för hans egna master class där publiken får rollen som dansare på audition. Föreställningen byggs upp med alla steg från audition till premiären där publiken aktivt får delta med ideér som Fredrik sedan bygger ihop koreografin på. Varje föreställning är därför delvis improviserad och helt unik. När man får den insikten blir det en häftig känsla, vi är med och skapar något här och nu. Det här är det live handlar om.

Fredrik följer en röd tråd när han delar olika erfarenheter från sitt dansliv när han bygger föreställning, Det är självutlämnade, humoristiskt, intressant och berörande, men emellanåt blir det lite tempotapp i dialogen. Men tempotappet bleknar snabbt bort när det bryts av med ett av de de många dansnumren där Fredrik verkligen är Master of Dance. En del dansnummer som är koreograferade innan medan andra växer fram i stunden där man ser att Fredrik andas och lever dans. Det finns inte någon dansstil han inte behärskar vilket han visar när han ger en kavalkad av alla olika dansstilar han dansat på några minuter.

En fri kultur är viktigt och det fångas även här när Fredrik gör ett tankeexperiment om han fått vara koreograf och gett Hitler en annan signaturemove. Dansen är ett uttryckssätt som kan förena och sprida glädje.

Det här är en föreställning som ingen annan och det är riktigt häftigt. Makalöst bra dans och koreografi med en ljussättning som förstärker uttrycken. En helhet som ger ett avtryck i danshistorien. Gillar man dans så ska man inte missa den här föreställning!

Pressbild: Håkan Larsson

Det här är en nyskriven föreställning som baseras på Walter Richter (Stefan Clarin),Stella Goldschlag (Anki Albertsson) och Mildred Fisch-Harnack (Anna-Maria Hallgarn) liv och öden under andra världskriget. Tre judar i Berlin som inte träffats men som upplevde liknade saker och deras parallella berättelser vävs ihop på ett fantastiskt sätt utan att de någonsin möts. Vi får följa dem från den sorglösa tiden när de njöt av livet, till att små tecken började komma att något var på gång, men det skulle ju inte drabba dem. Som Stella säger ”jag är ju blond och blåögd, jag är tysk”. Men bit för bit ändras livet drastiskt för dem och de väljer helt olika sätt att hantera det ständiga hotet mot deras existens. Det är en otrolig närvaro, nerv och intensitet i skådespeleriet. Smärtan, rädslan och förnekelsen är så stark så den nästan går att ta på. Det blir extra starkt när man vet att det här är baserat på verkliga människors öden och hur många livsöden man hör om från den här tiden så drabbas man av dem och det gör ont att se den här föreställning. Ett tema genom föreställningen är ”jag vill ju bara leva” och det som är mest intressant och samtidigt mest smärtsamt att se är hur Stella väljer att bli angivare av andra judar. Det är ju det mest oförlåtliga man kan göra och hur lever man med sig själv efter det? Är det värt priset för att få leva? Hon är den enda som överlever, men blev det ett liv värt att leva med så många människors liv på sitt samvete?

I huvudsak förs handlingen framåt av talade monologer, men i bakgrunden hörs nykomponerad musik av Kristina Issa som bygger upp och förstärker den ödesmättade stämningen. Tonen i musiken ändras ju mer hotfull och fasansfull verkligheten blir. Men det är några sånger insprängda och blir till ett extra känslolager. Stefan, Anki och Anna-Maria är ju alla väletablerade musikalartister och har förmågan att förmedla en historia och känslor i sången. Deras röster kompletterar varandra och passar väldigt bra till de olika personerna de spelar.

Det här är en uppsättning som jag blev oerhört drabbad och omskakad av, stundtals satt jag nästan och höll andan för det blev så starkt det som hände på scen, men samtidigt var det något som skavde i bakhuvudet. Kan man verkligen se det här bara som en historisk händelse, eller är det en påminnelse om vad som faktiskt kan hända i vårt land? Precis innan jag gick in hade jag läst i Aftonbladet hur det fanns en passus i Public Service utredningen att man ska utreda om inte en journalist ska kunna bli åtalad för sitt jobb. En annan artikel i DN nämnde att SD anmält en predikan för de inte gillade delar av det. Det är skrämmande tecken på att något håller på att ändras i vårt samhälle. Är det vi nu som väljer att se bort från tecknen för vi inte tror att det kan drabba oss precis som Walter, Stella och Mildred inte trodde att det som sen hände kunde hända? Finns det något vi kan lära oss av deras liv innan det är för sent? Eller är vi som Stella villiga att göra vad som helst för att rädda vårt eget liv?

Det här är Katakombes första uppsättning och det ska verkligen bli intressant och spännande att se vad de tar sig an nästa gång, för det här var riktigt bra. En oerhört välspelad, intressant, omskakande och tankeväckande föreställning som jag verkligen tycker att ni ska se. Det är en timme av era liv ni inte kommer att ångra.

Det här är dessutom en pjäs som skulle vara utmärkt att spelas i skolor.

Trollkarlen från OZ är ju en riktig musikalklassiker om flickan Dorothy i Kansas som i en storm hamnar i en värld med onda och goda häxor och en del udda figurer som hon blir vän med. Många har nog sett filmen där Judy Garland spelar Dorothy.

I den här uppsättningen har Kålle Gunnarsson varit trogen originalet och känslan man får i filmen, samtidigt som den inte känns daterad utan blir en härlig färgsprakande familjeföreställning som alla från barn till mor- och farföräldrar kommer att roas av. Verkligen en musikal för alla generationer.

Det är snygga kläder, bra scenografi och den har effektfull ljussättning som både lyfter fram det glad och det lite mörka i föreställning. Den elaka häxan (Liv Sundblad) kan nog verka lite skrämmande för de minsta i sina svarta kläder, gröna hy och hon har ett äkta otäckt häxskratt. Men det lättas upp av den pastellrosa goda häxan Glinda (Emma Karlsson) och de färgglada Lilleputtarna och innevånarna i Smaragdstaden som sprider glädje och färg över scenen. Älskar att det är flera stora ensemble nummer med mycket dans och stepp! Full fart och energi.

Amanda Andersson som Dorothy är en nytt stjärnskott på musikalscenen. Hon lyckas hitta det där truliga, naiva och lite lillgamla sättet som Dorothy ska ha. Imponerar stort i Ovan regnbågen. Hennes följeslagare på vägen till trollkarlen i Oz, Fågelskrämman (Erik Frisberg), Plåtmannen (Oskar Norgren) och Lejonet (Ludvig Ryman) blir riktiga barnfavoriter och lockar fram mycket skratt. De fångar sina karaktärer på pricken och är väldigt underhållande.

Det här är en riktigt bra familjeförställning och det är utan tvekan en av de bästa föreställningar som Kålle Gunnarsson har satt upp. En föreställning som förtrollar från start och håller en kvar till sista tonen. Jag kan verkligen varmt rekommendera den.

Trollkarlen från Oz spelas på Intiman till den 30 april.