En av höstens stora satsningar på Stadsteatern skulle vara Maratondansen med Malena Ernman i vad jag förstår specialskriven roll. Men bara någon vecka innan premiären meddelas det att Malena ställer in pga privata skäl och teatern väljer då att inte ersätta hennes roll utan man gör lite andra förändringar i pjäsen. När jag nu har sett den så undrar jag ju verkligen vad hennes roll skulle ha gjort. I kvällens föreställning är inte Katarina Ewerlöf med och inte heller hon ersätts utan den rollen försvinner bara. Det här informeras man om innan och man har möjligheten att boka om eller få pengarna tillbaka. Det är nog första gången jag har varit på en pjäs där en roll bara försvinner och inte ersätts av någon. Vilket genast fick mig att undra men vad skulle den rollen ha tillfört om den är så lätt att ta bort?

Och det visar sig att ingen roll egentligen har någon viktigt roll för pjäsen.

Men det börjar rätt lovande ändå med att skådespelarna går runt i foajen och salongen och försöker ragga röster i tävlingen och på så sätt engagerar publiken. Robert Fux som spelar koreografen inleder med att pratat med publiken ”innan” det börjar och berättar vad det handlar om, hur röstningen ska gå till etc. Känns bra och engagerande. Men röstningen är ju ett spel för gallerierna. Utgången av all röstning är ju förbestämd. Det hade ju varit roligare om de faktiskt tittat på varje kvälls utslag av röstningen och låtit det bestämma vem som skulle spela rollen just den kvällen. Mycket jobbas på att få med publiken. Det är är allsång på finska och till andra akten plockas några ur publiken ut för att vara med och dansa disco på scenen.

Handligen är att åldrarde skådespelare tävlar om att vinna ett fast kontrakt på teatern genom att tävla i maratondans. Men det finns inte en enda roll som man blir engagerad i, ingen som man berörs av. Alla roller är rätt platta och själlösa. Man märker inget av desperationen av att vinna rollen eller smärtan att ha blivit äldre och plöstsligt inte attraktiv på skådespelarmarkanden. Inget av det. Och dansen, ja den är ju inte direkt avancerad. Och det hade jag inte förväntat mig eftersom det är skådespelare huvudsakligen som är med och inte professionella dansare. Men det behöver inte innebära att det är tråkig dans och konstiga kläder!!! Ett dansnummer är bra och snyggt och det är när det dansas charlstone. Frack och snygga glittriga klänningar. Enkel dans, men ändå en snygg helhet. Känns som man har lagt allt krut på det här numret och sen räckte det inte längre. Övriga är bara en lång suck och utdraget. Två nummer ska bara bort eller korta ner ordentligt. Det är när de i mörker ”dansar” med rockar i första akten och när de ska göra någon hyllning till en koreograf. Iklädda långklänningar och frack, men så konstig och tråkig dans. Nåt desperat försök till moderna jazzhands? Sen är det något som kallas för derby som man brukar kalla hela havet stormar, där de en efter en ska slås ut. Men varför iklädda bollibompadrake dräkter och andra dräkter? En annan lite upptempodans utförs i Harlekin/Pierrodräkter. Varför? Men det som man verkligen saknar är att man inte får någon känsla för att de här martondansandet är särskilt jobbigt. Det är väldigt långsamma danser och känns inte alls jobbigt. Man får inte känslan av någon ansträngning alls. Även om det är ett nummer där de dansar tryckare och en efter en faller ihop för de somnar på varandras axlar känns verkligt. Fram till det numret har man inte fått någon känsla alls av att det är jobbigt. Och helt plöstsligt slänger man in en kärlekshistoria mellan två av de kvinnliga dansarna. Innan det har man inte känt någon spänning mellan dem och inte sen heller. Det känns bara inkastat. Bröllopet görs i indisk stil och kunde ha varit snyggt om man inte hade valt att sätta kjol på herrarna. Varför inte snygga indiska manliga dräkter? Då hade det numret också åtminstone blivit en fröjd för ögat.

Det är ett gäng namnkunniga skådespelar med men det räcker inte för här gör inte någon, möjligen med undantag av Robert Fux, något för att få oss berörda och känna något. Det är faktiskt bara en lång utdragen maratonsittning till dess att det är slut.

Så jag undrar verkligen vad Malena skulle ha tillfört till den här uppsättningen för att den skulle ha blivit bättre. Och det märktes inget av att en rollkaraktär var borta. Och det säger nog rätt mycket om en föreställning när en karaktär inte behöver vara med.

Så om ni ändå vill se den, så köp biljetter samma dag för då får man rabatt och det finns rätt mycket plaster kvar. Det fanns 250 plaster kvar den här kvällen tex.

(Bilden är pressbild från Stadsteatern, foto Petra Hellberg)