Ladykillers är en klassisk engelsk komedi som bygger på en filmförlaga från 1955. En av våra bästa komedienner, Suzanne Reuter, spelar den gamla damen Mrs Wilberforce som brukar anmäla diverse lustiga händelser till polisen (Joakim Jennerfors) som inte någon av dem har hänt förstås. Vi kommer in i handlingen när hon har anmält tobakshandlaren för att vara nazist för att han frågar efter hennes adress men det visar sig att hon glömt att hon skulle lämna in en annons för att hyra ut ett rum. Snart träder in man in i handlingen som säger sig vara professor (Jonas Karlsson) och att han vill hyra rummet men att han även behöver kunna repetera med sina vänner i en stråkkvartet. Men någon stråkkvartet är det ju inte utan det är en rånarliga som planerar ett fruktansvärt rån. Hans medkumpaner är Majoren (Johan Rheborg), boxaren (Leif André) och italienaren (Shebly Niavarani). Suzanne spelar den gamla damen med bravur. Jonas Karlsson imponerar stort som professorn. Johan Rheborg är underbar som majoren som har en sån förkärlek för inredning, äldre damer, blommiga klänningar och att dricka te. Hans monolog om den förträffliga inredningen är fantastiskt bra! Italienaren däremot han tycker inte om gamla damer och är snarare rädd för dem. Tänk så hemskt det blir när det blir kafferep med bara gamla damer! Lite kul där är att man sökte statiser bland äldre damer för att spela damerna som kommer på kafferep och musikunderhållning.

Själva rånet görs i form av en filmvisning som är lite charmig. Den helt ovetande Mrs Wilberforce får i uppdrag att bära hem rånbytet från stationen men väl hemma så avslöjas vad hennes inneboende sysslar med. Och då inleds planerna på hur de ska göra sig av med den gamla damen, men planerna går inte riktigt som de tänkt sig. Och självklart tror inte polisen på hennes historia när hon berättar det för honom.

Det är en rolig och underhållande förställning som är lite drygt 2 timmar med paus. Bra skådespeleri och som sagt en del rätt roliga repliker.

Tidigare i år var jag på en presentation av vårens program på Playhouse och tyckte då att ”Allt som är underbart” av Duncan Macmillan lät intressant. En pjäs som handlar om självmord men som samtidigt är rolig, går det ihop? Ja det är ju en britt som har skrivit den och de är ju duktiga på det där med humor på ett underfundigt sätt så det skulle nog kunna gå. Duncan Macmillan har precis blivit nominerad till Oliver Award för sin nya pjäs ”People Places and things” (vinnare utses 3 april). Lite helt oplanerat hamnade jag sedan på ett publikrep förra veckan och vi var inte så många som var där så vi hamnade mitt i själva teatern och det var var faktiskt rätt kul. Så det var väldigt spännande att se hur det hela skulle bli med mer publik, för i den här pjäsen har publiken i stor roll.

Premiär är ju alltid trevligt, lite bubbel och här var man så generösa så det bjöds även på goda snittar. Så var det dags för föreställningen. När vi kommer in i salongen så ser man direkt att det här inte en vanlig pjäs. läktare är uppbyggda på scen med kuddar och även en rad med stolar och bara nedre delen av de vanliga publikplatserna används. En stor del av publiken sitter alltså på scen. Björn Lönner är den enda skådespelaren på scen och det är även han som har översatt pjäsen. När vi kommer in håller han på att dela ut lappar till publiken, en del få små lappar andra lite större. Alla innehåller ett nummer och ett ord eller en mening. Vi har alltså fått delar av den berömda listan. Så släcks ljuset ner en aning och pjäsen börjar. Pjäsen handlar om pojken som när han är sju år blir hämtad av sin pappa från skolan för hans mamma har gjort något dumt. Hon ligger på sjukhus för hon har försökt ta sitt liv. Den lille pojken förstår inte varför, men kommer på idén att han ska göre en lista på allt som är underbart så hans mamma ska se hur mycket det finns att leva för. Det första på listan är Glass! Listan och mammans självmordsförsök kommer sedan att följa pojken genom livet, och sakerna på listan utvecklas vartefter han växer. Och det är vi i publiken som får i uppdrag då och då när Björn säger ett nummer att läsa upp vad det står på listan. En kul idé och ett lätt sätt att få publiken delaktig i pjäsen. Många saker på listan kan man känna igen sig i och den del är riktigt roliga. Men Björn är ju som sagt ensam på scen, men vad gör det när han har publiken som han kan ta hjälp av mer än att bara läsa upp från listan? Han hittar någon att spela veterinär, pappa, äldre par i väntrummet, kuratorn, lärararen och sist men inte minst flickvännen. (på publikrepet fick jag spela flickvännen). De som fick rollerna spelade alla med jättebra! Och Björn anpassade sig väldigt bra till vad de sa. Så det är en pjäs som inte är helt lika från gång till gång. Då och då ber han också om lite rekvisita som choklad och en bok t ex och alltid var det någon i publiken som plockade fram det.

Det är ju väldigt modigt att förlita sig på publiken på att de ska vara med och agera och låna ut rekvisita men det fungerar alldeles utmärkt även om Björn då och då måste styra det lite rätt så pjäsen kan fortsätta. Björn gör en imponerande rolltolkning från lite pojke, till trotsig tonåring, förälskade kille som dansar loss helt ohämmat till vuxen man. Han bjuder verkligen på sig själv.  Trots att det är ett allvarligt ämne så blir det en hel del skratt, saker på listan är oväntade och roliga och lite underfundiga. Innan föreställningen är slut har han kommit upp i 1 000 000 saker som är underbara! Och efter att ha sett den här föreställningen kan man lägga till en hel del saker som:

• Björn Lönner
• Duncan Macmillan
• Premiärmingel
• Tänkvärda ord
• Känslan att vara en del i en pjäs fast man inte är skådespelare
• Playhouse Teater
• Sidan i programmet med olika stödnummer för den som behöver någon att prata med
• Slutscenen med en vit scarf som stilla flyger och dansar i luften

Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på ”Allt som är underbart” och ni kommer att gå därifrån med ett leende på läpparna, påminda om allt underbart som finns att glädjas åt och kanske gjort scendebut?

Men passa på att boka biljett för flera förställningar är redan slutsålda. Spelas till 16 april.

http://www.playhouseteater.se/allt-som-ar-underbart.aspx

Bild från Playhouse pressida

Cock är skriven av Mike Bartlett och har spelats i London och på Broadway. Edward af Sillén har översatt den till svenska och då fick den namnet Cockfight. Har inte sett originalet så jag kan ju egentligen inte säga om det är en bra översättning eller inte, men dialogen är superbra. Modern, rolig, dramatisk och man blir berörd. Vad mer kan man önska? Publiken gillade verkligen föreställningen!

Det här är Stadsteatern när den är som bäst. Enkel, inga konstigheter och väldigt bra skådespeleri. Det är inte ens någon scenografi utan allt det är bara skådespelarna som agerar. Och gör det fantastiskt bra. Det är ett modernt relationstriangeldrama. John (Patrik Hont) och hans pojkvän (Albin Flinkas) kämpar med sitt förhållande och en dag tar det slut. John inleder då ett förhållande med en kvinna (Vanna Rosenberg) men ångrar sig snart och vill tillbaka till sin pojkvän. Så är det lite fram och tillbaka tills det bestäms  att de ska ha en middag där John ska fatta beslutet om vem han ska välja. Pojkvännen bjuder in sin pappa (Christer Fant) som extrastöd på middagen. Mest imponerar nog Albin och Vanna som bägge slits mellan hopp och förtvivlan, vem ska John välja? John är en lite velig karaktär som inte vet vad han vill och Patrik spelar det här veliga mycket bra. Christer gör en bestämd pappa som vill stötta sin son och visar tydligt vad han tycker.

Det är en enaktare på ca 1.35 och spelas på Klara Kafé där Soppteatern håller till på dagarna. Enda nackdelen är väl att det börjar lite sent, 21.15 men det är för att skapa barteaterkänslan. Lockar till sig en yngre publik än vad jag sett på soppteatern. Många yngre killgäng  vilket är jättekul.

Edward af Sillén var där och det var kul att se hur han både iakttog vad som hände på scen men även läste av publiken emellanåt. Förde en hel del anteckningar.

Cockfight spelar enstaka dagar och det är några få föreställningar kvar. Ikväll var det utsålt och vill ni se den så gäller det nog att skaffa biljetter snabbt för de går åt! Ni kommer inte ångra att ni går och ser den!

Den 25 juli 2009 låg jag på stranden och njöt av det underbara sommarvädret och som vanligt tänkte jag slölyssna lite på dagens sommarpratare. Men något slölyssnade blev det inte. Har aldrig blivit så berörd av ett sommarprat som av Morgan Allings berättelse om sin barndom. Musiken som han valt var perfekt för att ännu mer lyfta fram hans livshistoria. Tårarna rullade nerför kinderna och det blev märkligt lugnt på stranden. En rätt lugn strand i vanliga fall, men just då stannade det upp och alla lyssnade intensivt på hans historia. Det fick mycket uppmärksamhet efteråt också.

Det var första gången som jag hörde den och sen har han i olika sammanhang berättat delar av det och andra historier som inte fick plats i sommarpratet. Senast i Stjärnorna på slottet på TV.

Den här showen som nu alltså har nypremiär baseras också på hans livshistoria, från skolan till han träffar sin stora kärlek. Hans sätt att hantera det som händer för att överleva. Han berättar med humor och värme, men inte så dramatiskt och sorgligt som det var på radion. Eller så är det bara för att man har hört det förut som det inte slår en lika hårt i magen. För det berör ju fortfarande och jag blir lika arg på den där tanten i gröna SAABen som lurar med honom från ett fosterhem för att han ska bli placerad på ett barnhem. Och det är på 70 talet! Så svårt att tänka sig att det hände samtidigt som jag växte upp! Vi är ju lika gamla. Sverige runt omkring oss var lika, samma fula bruna och orange omgivning, men så vitt skilda liv.

Första akten var den som jag tyckte gick snabbast. Blev lite mer utdraget i andra akten vilket till stor del berodde på att han tog upp några personer från publiken för att göra improvisationsteater med. Visst blev kul och man skrattade lite med dem, men det blev lite för långt. Däremot var det intressant inlägget med hur hjärnan fungerar och hur man agerar vid stress. Viss igenkänningsfaktor där. På slutet berättade han om hur han träffade sin fru Anna-Maria medan i bakgrunde visades bilder som ibland var väldigt komiska och lockade fram skratt.

Som sagt det här var nypremiären och särskilt i första akten så var det en del ställen där han kom av sig eller gjorde fel som blev rätt roliga. Det är kul när sånt händer på riktigt och inte är inövat. Han plockade också bra upp små incidenter som hände i publiken.

Det är så härligt att se att det spelar ingen roll vilken bakgrund man har, vill man så kan man lyckas. Och att dela med sig av den erfarenheten så andra kan lära sig av det är ju fantastiskt. Självklart ska han vara stolt över vad han har åstadkommit och glädjas åt det! Det finns ju andra som bara väljer att se sig som offer och därmed har rätt att misslyckas och trampa på i de dåliga fotspåren.

Stort tack för en trevlig kväll med skratt och lite eftertanke!

Nästa projekt med Morgan blir Murder Ballads på Playhouse Teater, men då är han inte med på scen utan han regisserar.

Playhouse teater jobbar mest med att sätta upp ganska nya rjäser från Broadway, men eftersom det finns så mycket nya pjäser kan de inte jämt göra en teaterföreställning av det utan då för att testa hur en teater kan fungera på den svenska publiken så gör man det som kallas för readings. Skådespelarna träffas helt enkelt samma dag och läser igenom sina roller för att sedan på kvällen bjuda in publik och ”spela upp” pjäsen. Sittande i en halvcirkel spelar de upp pjäsen, utan någon rekvisita etc. Blir lite som en radioteater inför publik. Man har inte översatt utan det görs på engelska.

Det här var min första reading så det var intressant att se hur det funkar och hur man skulle uppleva det.

Kvällens pjäs var Gloria, av Branden Jacobs-Jenkins och hade off Broadway premiär 17 juni 2015 på Vineyard Theatre. Den utspelas på ett förlag 2010 där huvudpersonerna är ett gäng hungriga (kaffesugna) assistenter som vill komma vidare men som faktiskt inte jobbar särskilt hårt för att komma någonstans. Släntrar in lite sent. Ägnar dagarna åt twitter och prata skit… särskilt om den konstiga Gloria som kvällen innan hade en misslyckad inflyttningsfest. I slutet av första akten så händer nåt ganska oväntat och akt 2 hoppar 8 månader framåt i tiden. Och här får man då följa några av assistenterna och hur de hanterar den chockartade händelsen. Att skriva en bok om det hela är populärt och frågan är ju vem som ska tjäna mest på det? Och kanske rent av lyckas med ett filmkontrakt? Pjäsen avslutas ytterligare två år framåt just i en studio i Hollywood.

Pjäsen fick mycket bra kritik när den sattes upp i New York. Även om det är en tragisk händelse som sker så finns det en hel del roliga repliker och man skrattar en del.

Rollerna spelas av Felice Jankell,  Emma Bengtsson, Lina Hall, Philip Oros, Antonio Tengroth, Fredrik Wagner. Tror inte att jag har sett någon av dem på scen tidigare. Den som imponerade mest var Felice Jankell bland annat i rollen som Ani (de läser ett par roller). Hennes engelska var väldigt bra och hon hade ett bra uttryck också. De agerar ju inte men spelar ändå sina roller. De andra var bra, men ibland vände de sig lite för mycket mot varandra och då föll ljudet bort lite grann. Kanske också var deras första reading och inte så vana?

När pjäsen var slut så fanns det möjlighet att diskutera pjäsen med dem, men tyvärr kunde jag inte vara kvar på det.

Men jag tycker det här var ett väldigt trevligt och intressant sätta att få se en ny pjäs och stifta bekantskap med nya skådespelare.

Under våren bjuder Playhouse in till två till readings som jag tycker ni kan gå på.

11 april, Of Good Stock av Melissa Ross

16 maj, HIR av Taylor Mac.

Nästa gång jag ska till Playhouse är den 7 mars och premiären av Murder Ballads.

Har ni inte varit på Playhouse så ta ett besök dit för det är en trevlig teater som har en bar och restaurang också. Så man kan ha en helkväll där!