Köp hjärtan är en berättelse om Ulla Billqvist liv. Vi kommer in i Ullas liv där det slutar. En inställd konsert på grund av att man hittat Ullas livlösa kropp i lägenheten. Därifrån backas bandet till den dag då Ullas pappa gick bort då hon bara vara ett halvår och hur hennes mamma lyckades försörja Ulla och hennes tre syskon och sen får vi följa med på resan om hur Ulla träffar sin första man, hur hennes karriär tar fart och hur hon utnyttjas av skivbolaget och får uruselt betalt. Men som hon säger, hon hade inte råd att säga nej. Det visar sig att Ullas liv inte är så lyckligt, och att hon söker efter kärleken och tillslut finner det i på den tiden, i en kvinna. Ett intressant livsöde om en av sin tids största sjärnor. Och än idag är det många som känner igen hennes hits, som Min Soldat. Den och flera andra framförde Vanna och det var intressant att Vanna fått till en klang i rösten som lät riktigt 40tal.

Fredrik Meyer spelade piano och var de manliga karaktärena i Ullas liv, från första maken till skivbolagsdirektören.

Soppteatern är ett trevligt inslag i kulturstockholm. Lunch och teater/konsert på samma gång. Två av livets höjdpunkter på samma gång. Måste verkligen försöka komma iväg oftare.

Det här var sista föreställningen av Köp Hjäran på Soppteatern, men den kommer att sätta upp på Lilla Scen i höst.

Kan varmt rekommendera att se den och även att ni tar er till Soppteater för trevlig lunchunderhållning. Programmet är varierande.

Lite kul var att årets Ulla Billqvist stipendiat, Amanada Jensen, var i publiken vilket Vanna uppmärksammade.

Skulle egentligen ha sett föreställningen den 7 januari men några minuter innan utsatt tid så blev den inställd. Det blev till att boka om och det var väl värt vänta. Othello är en av Shakespeares klassiska drama med alla ingredienser som kärlek, svartsjuka, falska vänner, svek, lögner och självklart ond bråd dö. Shakespeare kan ju uppfattas som väldigt gammalmodigt men dramat är tidslös. Med uppdaterat språk etc så passar det väldigt bra in i vår tid. Kanske lite för bra, för Othello är svart och hur kan en vit fin flicka bli förälskad i honom? Det finns det ju tyvärr alltför många som undrar idag i vårt samhälle. Så handlingen är verkligen aktuell.

Karl Dyall spelar huvudrollen som Othello och gör det väldigt bra. I den här föreställningen är det inte någon dans dock. Så vi får mer njuta av hans skådespelartalang. Mest imponerande är dock ändå Sven Ahlström (aktuell i Blå Ögon på SVT1) som Jago. Jago är den svekfulle och intrikate vännen till Othello som har svårt att acceptera att Othello har funnit kärleken i Desdemona. Jago ska göra allt han kan för att skilja dem åt. Jago har verkligen en textmassa som heter duga att komma ihåg. Desdemona spelas av Maja Rung (tidigare bla Joanna i Sweeney Todd) och är precis som oskuldsfull, naiv och vän som hon ska vara. Helt oförstående för sin makes anklagelser om otrohet. Cassius, som är den vackre man och Othellos vän som Desdemona anklagas för att ha varit otrogen med, spelas av Anders Berg (bla Återträffen). Desdemonas vän Emilia, gift med Jago, spelas av Annika Hallin (bla Milleniumserien) och jag gillar hennes tolkning. Hur hon vill vara sin man till lags och inte skvallra och först när det är försent inser att hon kunde ha stoppat det hemska som sker. Rodrigo, spelas av Kalle Westerdahl (bla Sune i fjällen). Rodrigo är kär i Desdemona och går med på Jagos lömska planer. Möjligen föreställningens blekaste karaktär.

Föreställningen är ca 1,5 timme utan paus och tiden går verkligen fort. Dialogen är rapp och modern och jag var verkligen imponerad av all text som de måste lära in. Som sagt särkilt Jago.

Som vanligt på Stadsteatern är scenografin enkel. Här bara ett tält på en vit scen som fick mig att tänkta på en skateboardramp. Kläderna kändes lite väl mycket 60/70 tal. Hade gärna fått vara lite mer moderna kläder. Varför inte förlägga det helt i nutid när det är så aktuellt med rasism?

Det är inte så många föreställningar kvar, men jag tycker verkligen att ni ska försöka få tag i biljetter för det är en riktigt bra uppsättning!

Så var det det dags att sen en av Parkteaterns föreställningar den här sommaren. En kväll som var rätt ok för det här årets juni, solig kväll men då teatern ligger i skuggan gick det ändå åt en tröja.

Den  var den klassiska historien om Cyrano (spelad av Robin Keller som senast sågs som ”Mr Spagetti”i Sweeney Todd) med den långa nästan som är kär i sin kusin Roxanne (Maja Rung), men som inte vågar närma sig henne. Hon är betuttad i den vackre Christian (Albin Flinkas) som är vacker men det är ungefär allt som spelads. En klassisk förvecklingshistoria, men som inte får något lyckligt slut i den här tappningen.

Typisk stadsteater föreställning där man satsat mer på lite galna kläder och att någon ska dra ner byxorna och visa allt utan att det för historien vidare (de som satt ”bakom” scen på kullen fick nog se mer än de ville) än att se till att det är en föreställning som riktigt bär. Det är synd att man inte användare sådana som tex Albin och Robin på ett bättre sätt. Eller är det så att man tror att när man spelar något ute så är det buskis som ska gälla för det är vad publiken klarar av?

Visst finns det lite bra ordväxlingar och ordvistsar, men det är för få.

Men det är ju så att oavsett kvaliten på vad som spelas på Parkteatern så är det nästan jämt mer än fullsatt bara vädret är skapligt och det inte vräker ner. Som koncept är det jättetrevligt att få se teater spelar utomhus och det känns sommar, men jag hoppas det blir kvalité nästa år!

De 39 stegen är en kriminalkomedi baserad på Hitchcocks filmklassiker. Man får lite studentspexkänsla av den, på gott och ont. De är en mängd karaktärer som passerar scen under den ca 2 timmar långa föreställningen, alla karaktärer görs av fyra skådespelarer, Peter Dalle, Morgan Alling, Cecilia Fors och Robin Stegmar. Dalle och Alling gör de flesta karaktärerna och många av dem är fyndigt gjorda men ibland blir det lite upprepning på karaktärerna. Det är roligt när en karaktär inte pratar rent, men när det upprepas av en annan undrar man om de har glömt vem de spelar eller om de inte kom på mer. Likaså upprepar de vissa skämt ett par gånger för mycket. Omstart ska göras på publikens begäran inte av skådelarna och då ska man dessutom göra en ny tvist på det varje gång, och sista gången så kör man det baklänges, ja fast nu var det ju inte studentspex utan några av våra bästa komiker på scen. Men fingertoppskänslan har de tappat lite. Och vissa skämt är lite väl billiga för att framföras av dem. Trist att de underskattar publiken på det sättet. Cecilia Fors är mest känd från Icareklamen men får till några bra karaktärer här.

De hade en enkel scenografi som var bra och roligt gjort och som många gånger var fyndigare än replikerna. När det ska åka tåg bygger man inte upp ett stort tåg utan låter ett modelltåg sätta in en i tågkänslan. En ram blir fönster som man klättrar ut genom att trä det över kroppen och ut. Leken med scenografi är rätt bra och rolig.

Det är snabba byten mellan de olika karaktärerna och det kan bli rätt roligt. Kriminalhistorien är rätt svag och man har mer satsat på komiken i den här uppsättningen.

Föreställningen har plockat hem ett par Tony awards på Broadway och Laurence Olivier Award på West End, men personligen tror jag inte att det blir någon guldmask till den.

Men vill man ha lite lätta skämt och se Peter Dalle och Morgan Alling live så är det ett bra tillfälle att få ett smakprov på deras ”gubbar”.