Idag är det glädjens dag och då passar Playhouse på att sprida glädje med en reading som lockar till många skratt och leenden.

Kvällens reading var pjäsen Straight som hade premiär februari 2016 på Acorn Theatre, off- Broadway och blev New York Times Critics Picks. Den handlar om finansmannen Ben (26 är) som är tillsammans med Emily (27) som genforskar på möss. Ben gillar även sport, öl och så Chris. Chris en ung student som bara är 20 år, eller snart 21. Ben söker sin sexuella identitet. Pjäsen utspelas i Bens lägenhet dit ibland Emily kommer och ibland är det Chris som hälsar på, en gång efter att Chris sovit över träffas de alla tre. Ben spelas av Philip Hughes, Chris av Olle Roberg och Emily av Clara Strauch. Alla tre är väldigt bra och lever sig in i rollerna och med små gester och blickar så levande gör de readingen så det nästan känns som en riktigt teater. Hade man ställt in en soffa istället för de tre stolarna så hade det varit en ”riktig” teater istället för en reading.

Det är ånga kvicka och underfundiga repliker i pjäsen. Och några oavsiktliga felläsningar lockar också till hjärtliga skratt. Felsägningar som passar väldigt bra in, tex gay istället för guy osv.

För er som inte varit på en reading så har skådespelarna repeterat ihop sig under dagen och sen läser de upp den för publiken på kvällen. Ingen rekvisita och bara små rörelse som förstärker texten. En person (ikväll Björn Lönner) läser själva scen instruktionerna i pjäsen för att sätta in publiken i vilken scen det är och hur det ser ut. Så får man själv måla upp hur det ser ut på scenen och skådespelarna läser replikerna. Ett bra och enkelt sätt att presentera en ny pjäs på.

Playhouse bjuder på ytterligare två readings under våren, The Humans (18 april) och I and you (15 maj). Kan varmt rekommendera att ni bokar biljett när de släpps så får ni se en ny och spännande pjäs! Och det är fri entré, eller så betalar man 100 kr som ett bidrag. Så vad har ni att förlora?

(som en liten parentes, medan jag skriver det här visas Fomo Sapiens på SVT 1, där Philip Hughes är med. )

Bild lånad från Playhouse Facebook sida, från repetionen

I somras sattes Vapenvila upp på den nystartade Teatern under bron. Det blev succé och under tre dagar kan man nu se den på Göta Lejon.

Det är en monolog med vapentransportören Viktord där han rannsakar sitt liv och för fram en hel del samhällskritik och ifrågasätter mycket i samhället. Viktor spelas av Rennie Mirro som de flesta nog är vana att se som en glad, trevlig sång och dansman då han oftast är med i musikaler. Eller som under hösten har roat oss på Haymarket med Janne Radesjöns little big band och fantastiska gäster. Här får vi se en helt annan sida av Rennie och verkligen se vilken bra skådespelare han är. Från första ordet så griper han tag i en och man sitter helt fastnaglad i stolen och är inslukad av hans berättelse. Ångesten och förtvivlan, infrågasättandet av samhället och hyckleriet som finns kring vapentillverkningen. Sverige som tillverkar vapnet Carl-Gustav som har varit med i typ 40 krig och att det kan säljas trots EUs vapenembargo osv. Men det är inte bara vapenhandeln som får blir ifrågasatt utan hela livsstilen som finns nu. Varför ska det vara skillnad på flick och pojktröjer, allt det här med glutenfritt bröd, laktosfri mjölk, havremjölk osv. Så från små saker i samhälllet till riktigt stora frågor avhandlas med en sådan intensitet att det gör ont att lyssna på. Och allt som har har gjort har han gjort för sin älskade son Olof och frun Liv. Han oroar sig för att sonen ska hamna i fosterhem nu när han är död (ja han skjuter sig i början) som han själv gjorde när han var liten och föräldrarna omkom i en bilolycka för på den tiden fanns inte krockkuddar.

Det är tvära kast och allt är så verkligt och intensivt. Men mitt i allt får vi också en liten teaser på hans sång och danstalanger. För Viktor tycker ju verkligen om att dansa. Och om man bara är vapentransportör har man något ansvar då? Rennie levererar varenda replik med enorm känlsa och inlevelse. Smärta i blicken och tårarna rinner på honom.

Fredrik Virtanen som har skrivit den har verkligen lyckats skriva en pjäs som är aktuell och berör. Och lite uppdaterad är den från i somras, för man har fått med Skam i texten. Det är kul! Sofia Ledarp har regisserat.

När jag såg den i somaras var jag inte så förtjust i musiken som spelas av Theodor Arvidsson Kylin, men den här gången tyckte jag nog att den hjälpte till att förstärka monologen. Scenografin var till stor del samma som i somras. Containern i vitt full med papperstuggsremsor. Rennie helt klädd i vitt. Ja allt är helt vitt. Men den kom inte in på en lastbil utan hissades upp ur golvet och åkte fram till scenkanten. Det var väldigt effektfullt. Under bron så blev det en mer grå och rå känsla över hela pjäsen eftersom man var omgiven av betong och sten och smuts. Det hade man inte försökt att återskapa inne på Göta Lejon utan man använde sig mer av ljussättningen vilket jag tyckte man gjort väldigt bra. Ibland var det starkt ljus så det vita verkligen stack ut, men så dämpades det och skiftade i olika nyanaser. Ibland vädligt rött osv. Blinkande ljus. Det byggde en annan stämning än det grå, men lika intensivt och lyfte också fram det obehagliga fast på ett annat sätt.

Pjäsen är ungefär 60 minuter och det är verkligen 60 intensiva minuter som berör på alla sätt. Rennie är verkligen helt suverän. Kan bara rekommendera att ni tar chansen och går och ser den imorgon eller på tisdag. Några fler tillfällen är inte utannonserade och ni ska verkligen inte missa den! Tror inte någon går oberörd från teatern.

Ska blir jättespännande att se vad de väljer att sätta upp den här sommaren!

Jag visste inte mycket vare sig pjäsen eller boken (som fick Augustpriset 2013) av Lena Andersson som den är basered på så jag hade inte några större förväntningar på pjäsen, mer än att det kunde vara kul att se Krister Henriksson på scen.

Scenen var ljussatt i rött och allt var väldigt rött på scen vilket gav det hela en varm inramning. Väldigt enkel scenogafi, några stolar, mikrofoner, ett par kuddar och ett täcke var väl i stort sett det som fanns.

Krister Henriksson spelar konstnären Hugo Rask som blir föremålet för poeten Ester Nilssons (Jessica Lidberg) dyrkan och kärlek. Det börjar på ett professionellt plan när Ester ska hålla ett föredrag om just Hugo Rask och under researchen blir hon alltmer fascinerad och förtrollad av honom. Hugo Rask är närvarande på föredraget och vid   deras möte faller hon pladask för honom. Visst intresse men nog mer av den sjävcentrerade arten finns även hos Hugo. Vi får sen följa hur det utvecklas en vänskap och så småningom även en passion mellan dem. För Ester är det blodigt allvar, men för Hugo mer ett tillfälligt förhållande. Hugo lover inget men Ester läser in så mycket mer i allt han säger och gör. Egentligen nåt som nog är rätt vanligt att en kvinna och en man ser helt olika på ett förhållande. Finns nog inte en enda tjej som inte någon gång har hållt på och försökt tyda blickar, ord och handlingar på ett sätt som när hoppet om att det kan blir något mer. Ja och många killar gör det nog också. Jessica Lidberg gör det  väldigt bra. Och för att förstärka det här så har man två roller som kallas för ”väninnekören”. Det är Esters inre röster som väger för och emot och peppar och håller tillbaka. Det här förstärker det hela på ett bra sätt. Väninnekören spelas av Malin Cederbladh (för många känd som Ove Sundbergs fru Annettei Solsidan) och Ann Westin (ståuppkomiker). De två får också spela vänner till Hugo Rask. Det finns en hel del roliga kommentarer så man skrattar till ibland eller i alla fall drar på munnen. Krister Henriksson är bra som den egocentrerade och gubbige konstnären. Ibland undrar man vad Ester ser i honom, och det finns nog en hel del i dyrkan att han är en känd och betydelsefull person. Så det är inte på något sätt ett jämligt förhållande. Intressant hur olika personer ser på sitt förhållande.

Det finns inte någon orkester men man använder inspelad musik på några ställen för att driva handlingen framåt eller för att förstärka vissa känslor.

Det är en bra pjäs med duktiga skådespelare. Man har rätt kul ibland, men den skulle kunna bli lite vassare om den kortades ner med 5-10 minuter. Dock blir den inte seg någon gång, men skulle nog tjäna på att bli lite mer kompakt.

Titeln på den här pjästen måste vara ett av det längsta som finns och kan nog platsa i Guinessrekordbok. Pjäsen heter nämligen, ”A funny thing happend on the way to the gynecologic oncology unit at memorial Sloan Kettering cancer center of New York City”.

Pjäsen är skriven av Halley Feiffer och hade premiär i New York i juni 2016. Den blev Critics pick i New York times. Playhouse har en förmåga att till sina readings och även de pjäser som de väljer att sätta upp, hitta små guldkorn som har ett budskap men som samtidigt lockar till skratt. Och ”A funny thing” är inget undantag. Jag skrattade rätt mycket på den, så det var helt perfekt val att spendera en måndag kväll på. Gillar verkligen att de har just måndagar som kväll för sina readings för då blir det en bra start på veckan.

A funny thing utspelas på ett sjukhus där två kvinnor behandlas för cancer. Joe Ridout spelar den ena mamman som får besök av sin dotter Karla, spelad av Chloe Bergstrand. Den andra damen spelas av en morgonrock då hon i stort sett inte har några repliker, men hennes son Don som spelas av Björn Lönner har desto fler repliker, och de är så vältajmade. Karla är en standupkomiker som tillbringar mycket av besökstiden att jobba med sin standup och läser skämten högt för sin mamma. Men en dag så är Don på andra sidan skynket hos sin mamma och han blir väldigt upprörd över vissa av Karla skämt som han tycker är väl vågade så han drar bort skynket som delar av rummet och säger vad han tycker. Det är upptakten till en intressant vänskap som utvecklas till något mer. Men till en början tycker de verkligen inte om varandra. Både Chole och Björn spelar sina roller förträffligt, härligt minspel och sån bra tajming i replikerna. Och många lockar som sagt till skratt. Det är mycket underfundiga repliker! Man kastas mellan det hemska att vara på en cancerklink till att skratta och det är ofta tvärkast.

Som på tidigare readings så lyckas de väldigt bra med att göra pjäsen intressant och levande även om de ”bara” läser den. Men man glömmer snabbt att det inte är någon rekvisita etc utan man dras snabbt in i handlingen och tiden går väldigt fort och så helt plötsligt är det slut efter ungefär 1.5 timme.

Readingarna är gratis eller så betalar man en frivillig 100lapp och när man får så många skratt en måndagkväll är det väl värt att betala 100 kr.

De har ännu inte annonserat vilka readings de sätter upp under 2017 men jag hoppas verkligen att de fortsätter med det för det är ett jättetrevligt sätt att få se en väldigt ny och aktuell pjäs på engelska här hemma i Sverige. Så jag ser med spänning framemot vad de väljer att ha som readings och kan varmt rekommendera att ni går på dem! Så håll utkik på deras hemsida!

Lite teater mitt på dagen är en lyx som man inte alltid kan unna sig, men idag funkade det bra. Och ett genrep är ju alltid lite kul att gå på för vad som helst kan ju hända. Allt är inte helt klart etc. Man får helt enkelt ta det som det blir.

Visste inte så mycket om pjäsen innan, mer än att Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson spelade huvudrollerna. Så en stor anledning till att jag ville se den var att det just var dessa tre otroligt duktiga skådespelerskorna som skulle spela de tre städerskorna som det handlar om.

Tre städerskor, samhallets bottenskikt som efter en dag på jobbet hamnar i ett samtal om livet och sina problem. Tre olika personligheter, med olika och ändå ibland lika livsöden. Alla ensamstående kvinnor. Stina Ekblad som Erna. Den snåla kvinnan (som nu faktiskt kostat på sig en begagnad tv) som har en vuxen alkoliserad son som bor hemma hos henne och allt som hon får stå ut mycket för. Hon drömmer om ett liv med kötthandlaren. Stinas finlandssvenska klang gör att hon känns lite mer strikt än de andra och kommer väl till pass här. Lena Endre, Grethe, som har en vuxen dotter som har flytt till Australien efter en familjetragedi som vi får insikt i vartefter. Nu bor Grethe med sin hund som är hennes allt. Grethe är lite mer lättjefull till sättet. Även hon drömmer om en man att gifta sig med. Till sist Ingela Olsson som Mariedl. Kvinnan som har en övernaturlig kraft när det gäller att rensa avlopp! En strikt kristen kvinna som drömmer om prästen. Alla tre är helt förträffliga i sina roller. Det är ett samtal som kastas mellan familjeöden och drömmar. Och ofta är det faktiskt riktigt roligt! Förutom rappa, ironiska repliker så är det ett oförglömligt slagsmål mellan Erna och Grethe. Och här används alla kroppsdelar, inklusive brösten för att smälla till eller kväva den andre med! Tjuvnyp och bett! Måste upplevas! Och en och annan sång som lockar till skratt får vi också höra. Men ibland blir det väl groteskt och lite äckelmagat när Mariedl går in på sina avloppsdetaljer. Slutet blir lite konstigt och jag får erkänna att jag inte var helt med på om det var en dröm eller om det var ”verkligt” det som hände. Någonstans spårade det ut lite. Men på det hela var det mycket mer underhållande än vad jag hade tänkt mig när jag gick dit. Lite kul kanske, men trodde inte att jag skulle skratta så mycket som jag gjorde.

Och ett och annat skratt var ju också för att det var en och annan tappad replik, som det får vara på genrep (och annars också, de är ju bara människor) men de löste det på så bra sätt så vi i publiken skrattade hjärtligt med dem på scenen. Vilka proffs dessa kvinnor är. Helt magnifika! Tre starka, duktiga och roliga kvinnor på en och samma scen som har sån karisma och bara strålar även som städerskor!

Premiären är den 22 oktober och spelas i november och december också.

(Bild från Dramaten, foto Sören Vilks)

Playhouse teater har som specialitet att sätta upp nyskrivna pjäser som nyligen satts upp i New York, och gärna pjäser som är lite annorlunda på något sätt.

Höstens premiär är Tala är silver av Bess Wohl och det är en rätt annorlunda pjäs då den inte har så mycket talad dialog eftersom handlingen utspelas på ett tyst retreat. Det är första gången som den sätts upp utanför USA.  6 personer anländer till ett retreat med olika förväntingar och personligt bagage och vi får följa dem under de 5 dagarna som retreatet varar. Bara två av de sex känner varandra sedan tidigare. Även om det inte är mycket dialog så lär man känna personerna och får en inblick i det bagage de har med sig. Förutom de sex personerna är det en kursledare som man bara hör rösten på och som samlar gruppen till olika sessioner etc och ska få deltagarna att släppa sitt liv och vara i nuet. Inga mobiler (förutom i bilen), inte äta på något annat ställe än i matsalen och viktigast av allt, inte prata med varandra. Allt för att man de ska stressa av och hitta sig själv på retreated i skogen där bara björnar och myggor får störa friden. Inte lätt och inte ens kursledaren lyckas stressa av…

Pjäsen är på 100 minuter och från första början griper den tag i den och man blir intresserad av att se vad det är för personer och hur det ska gå. En hel del skratt och man har inte tråkigt alls, Lugnet som ligger över retreaten sprids även till publiken på nåt sätt. Musiken och scenografin (ett rum helt i trä med ett fönster där det regnar i början) gör att man får en känsla nästan av att man är där på retreaten.

Skådesplerana är bra och tolkar sina olika karaktärer väldigt bra. Anna Lyons (Judit), Christian Magdu (Rodney), Ing-Marie Carlsson (Jonna), Jasmine Beatrice (Alicia), Jonas Kruse  (Ted) och Mats Blomgren (Mika). Olika personligheter och karaktärer.

Bess Wohl som skrivit päjsen var på plats för ett samtal efter genrepet. Hon berättade att idén till pjäsen fick hon när hon var på ett tyst retreat och därefter var hon på flera och iakttog och samlade på sig karaktärer och händelser som hon ville ha med. Vissa som att det skulle finnas björn i området blev inlagt när det gjorde en show case på den och de fick höra att det fanns björn där. Vissa drag i karaktärerna var från henne, som Alicia som anläder med en hel del väskor och fixar med håret etc. Men även kursledaren hade drag av henne för rollen leder och styr de andra. Som sagt det är inte mycket dialog i pjäsen, men hon har skrivit mycket scenanvisningar och långa rollbeskrivningar så skådespelarna ska kunna sätta sig in i karaktärerna och förmedla vilka de är till publiken. Och det har hon lyckats bra med. Bess Wohl har examen både från Harvard och Yale och har även jobbat som skådespelerska och bland annat varit med i Flightplan, CSI och Bones.

Genrepet flöt på bra, en hel del skratt åt situationerna och med karaktärerna och sen ett intressant samtal med Bess. Det sista får ni inte om ni går och tittar på pjäsen, men väl en trevlig, rolig och intressant pjäs, Kan varmt rekommendera den.

En av höstens stora satsningar på Stadsteatern skulle vara Maratondansen med Malena Ernman i vad jag förstår specialskriven roll. Men bara någon vecka innan premiären meddelas det att Malena ställer in pga privata skäl och teatern väljer då att inte ersätta hennes roll utan man gör lite andra förändringar i pjäsen. När jag nu har sett den så undrar jag ju verkligen vad hennes roll skulle ha gjort. I kvällens föreställning är inte Katarina Ewerlöf med och inte heller hon ersätts utan den rollen försvinner bara. Det här informeras man om innan och man har möjligheten att boka om eller få pengarna tillbaka. Det är nog första gången jag har varit på en pjäs där en roll bara försvinner och inte ersätts av någon. Vilket genast fick mig att undra men vad skulle den rollen ha tillfört om den är så lätt att ta bort?

Och det visar sig att ingen roll egentligen har någon viktigt roll för pjäsen.

Men det börjar rätt lovande ändå med att skådespelarna går runt i foajen och salongen och försöker ragga röster i tävlingen och på så sätt engagerar publiken. Robert Fux som spelar koreografen inleder med att pratat med publiken ”innan” det börjar och berättar vad det handlar om, hur röstningen ska gå till etc. Känns bra och engagerande. Men röstningen är ju ett spel för gallerierna. Utgången av all röstning är ju förbestämd. Det hade ju varit roligare om de faktiskt tittat på varje kvälls utslag av röstningen och låtit det bestämma vem som skulle spela rollen just den kvällen. Mycket jobbas på att få med publiken. Det är är allsång på finska och till andra akten plockas några ur publiken ut för att vara med och dansa disco på scenen.

Handligen är att åldrarde skådespelare tävlar om att vinna ett fast kontrakt på teatern genom att tävla i maratondans. Men det finns inte en enda roll som man blir engagerad i, ingen som man berörs av. Alla roller är rätt platta och själlösa. Man märker inget av desperationen av att vinna rollen eller smärtan att ha blivit äldre och plöstsligt inte attraktiv på skådespelarmarkanden. Inget av det. Och dansen, ja den är ju inte direkt avancerad. Och det hade jag inte förväntat mig eftersom det är skådespelare huvudsakligen som är med och inte professionella dansare. Men det behöver inte innebära att det är tråkig dans och konstiga kläder!!! Ett dansnummer är bra och snyggt och det är när det dansas charlstone. Frack och snygga glittriga klänningar. Enkel dans, men ändå en snygg helhet. Känns som man har lagt allt krut på det här numret och sen räckte det inte längre. Övriga är bara en lång suck och utdraget. Två nummer ska bara bort eller korta ner ordentligt. Det är när de i mörker ”dansar” med rockar i första akten och när de ska göra någon hyllning till en koreograf. Iklädda långklänningar och frack, men så konstig och tråkig dans. Nåt desperat försök till moderna jazzhands? Sen är det något som kallas för derby som man brukar kalla hela havet stormar, där de en efter en ska slås ut. Men varför iklädda bollibompadrake dräkter och andra dräkter? En annan lite upptempodans utförs i Harlekin/Pierrodräkter. Varför? Men det som man verkligen saknar är att man inte får någon känsla för att de här martondansandet är särskilt jobbigt. Det är väldigt långsamma danser och känns inte alls jobbigt. Man får inte känslan av någon ansträngning alls. Även om det är ett nummer där de dansar tryckare och en efter en faller ihop för de somnar på varandras axlar känns verkligt. Fram till det numret har man inte fått någon känsla alls av att det är jobbigt. Och helt plöstsligt slänger man in en kärlekshistoria mellan två av de kvinnliga dansarna. Innan det har man inte känt någon spänning mellan dem och inte sen heller. Det känns bara inkastat. Bröllopet görs i indisk stil och kunde ha varit snyggt om man inte hade valt att sätta kjol på herrarna. Varför inte snygga indiska manliga dräkter? Då hade det numret också åtminstone blivit en fröjd för ögat.

Det är ett gäng namnkunniga skådespelar med men det räcker inte för här gör inte någon, möjligen med undantag av Robert Fux, något för att få oss berörda och känna något. Det är faktiskt bara en lång utdragen maratonsittning till dess att det är slut.

Så jag undrar verkligen vad Malena skulle ha tillfört till den här uppsättningen för att den skulle ha blivit bättre. Och det märktes inget av att en rollkaraktär var borta. Och det säger nog rätt mycket om en föreställning när en karaktär inte behöver vara med.

Så om ni ändå vill se den, så köp biljetter samma dag för då får man rabatt och det finns rätt mycket plaster kvar. Det fanns 250 plaster kvar den här kvällen tex.

(Bilden är pressbild från Stadsteatern, foto Petra Hellberg)

I torsdags var jag på det första publikrepet för Oscarsrevyn och det var på fyra timmar för man testade många nummer och alla skulle sedan inte komma med i den slutliga revyn, och vissa nummer kanske skulle ändras och i vilken ordning de skulle komma. Så det var väldigt kul att jag fick möjligheten att även se genrepet ikväll för att se den nästa färdiga produktionen. Än finns det ju tid att ändra inför premiären imorgon om man vill. Ja egentligen kan de ju ändra i revyn hela tiden om de vill.

Precis som i torsdags inledde Edward af Sillén med att tacka för att vi kommit etc vilket är väldigt trevligt att han gör. Så äntrade Dan Ekborg scenen och hälsade oss välkomna till Oscars 110års jubileum, sen drogs ridån upp och en sprakande inledning med alla stjärnor och dansar satte igång. Ny svensk text av Calle Norlén till Skönheten och Odjurets ”Bli vår gäst” inledde och det var glatt och trevligt. Bra inledning. Sen tog underbara Vanna Rosenberg över med ett väldigt roligt nummer om en träningsresa på en Finlandsfärja. Poolingdancing, paryoga som avslutas med en tennislektion med den helgalne Dennis (som rimmar på tennis). Kim Sulocki är helt suverän som överspänd tennislärare som tror han är guds gåva till kvinnorna. Kul att de plockar in den karaktären igen senare i revyn. Träningsnumret ade kortats ner och fick mycket bättre poäng än i torsdags.

Dan Ekborg återkommer och sjunger en ny text på ”Det gåtfulla folket”. Texten är riktigt underfundig och bra, men tyvärr har man gjort lite buskis av numret genom klädvalet på Dan. Är inte så förjust i att man sätter på folk fula kläder för att locka till skratt. Hade inte behövts här för texten är riktigt kul och fyndig.

Ja så rullar det på med en blanding av stora härliga och maffia dansnummer och sketcher. Sång och dansnumren är precis med den glamour och danskänsla man vill ha. En (One från A chourse line) är så snyggt med upplysta speglar, lysande hattar etc, och avslutar första akten. Mitt abosluta favorit sång och dansnummer är dock hylliningen till succén Singing in the rain. Vanna, Kim och Robert Gustafsson ska göra det klassiska stepp och soffnumret. Men de kan ju inte steppa…. det löser man helt suvärnt roligt och häftigt. Och det bjuds på riktigt bra stepp också. Klar favorit. Men tyvärr hade man valt att ta bort två av mina andra sångfavoriter från i torsdags. Kim gjorde en rolig låt om sociala medier, (vilket man valt att hänvisa till i någon sketch istället) och Vanna gjorde en så finstämd Sakta vi går genom stan där Robert under tiden försökte montera ett trumset utan att störa…. Istället för det numret valde man att ha kvar ett liknande nummer där Dan Ekborg är operasångare som får sin sång förstörd av en fumlande dirigent (Robert Gustafsson). Men här blir det återigen för mycket buskis med fumlande gubbar, snorkråkor och tappade byxor. Jag tycker inte sån direkt och uppenbar humor är kul. Vill ha lite mer finess i skämten.

Den som gillar Robert Gustafsson får mycket av honom och det är några gubbar som han gör riktigt bra. Inledningen på Arbetsförmedlingssketchen när Carl Bildt söker jobb är kul men framförallt hans Marcus Oscarsson i nyhetsinslaget är helt suverän och på pricken! Där är det sån humor jag gillar. Kort och effektfullt, utan billiga underbältetskämt. Robert är suverän just i de här korta imitationerna.

Sanna Nielsen har ju en fin röst och det är ju hennes sånginsatser som är starkast och hon som främst får gllänsa i alla storslagna sång och dansnummer. Och helt rätt får hon ett par tillfällen att briljera själv, en gång med dansarna i ett så snyggt nummer med dansare i gråa kostymer och hattar. Och så i en tolkning av Windmills där hon är själv på scen i snygg ljussättning.

I torsdags gjorde Vanna en rolig och underfundig monolog om ordet ”del”. Tyvärr hade man valt att ta bort den. Istället fick hon vara medläsare på den monolog där Kim hälsar främlingar välkomna, Personligen tycker jag att den blev mer effektfull när bara Kim gjorde den för han gör det med sån allvar men får ändå till det roliga i den och igenkänningsfaktorn om hur vi svenskar är. Men den är fortfarande väldigt bra och ett av det bästa numren i hela revyn. Väldigt bra skriven text. Personligen hade jag hellre sett att man hade kvar Vannas monolog än någon av monolgen som Dan eller Robert gjorde. Men jag kan förstå att man väljer att ha kvar Roberts nummer för många kommer just för hans skull och många gillar hans ”gubbar”.

Man hade inte bara plockat bort nummer från i torsdags utan man hade även lagt till lite, och då främst lite mellanaktsnummer när man roddar om på scen. Som jag nämnt ovan får vi möte Tennis Dennis en gång till. Tack för det! Och sen är ju självklart Lill Babs (Rachel Molin) på plats när Oscars fyller år! Bra imitation av henne, men inslaget skulle bil ännu bättre och vassare om man kortade ner det något. Ofta gäller ju ”Underbart är kort” . Och det inleder Kim andra akten med på ett suveränt sätt. Kim är så fantastisk rolig! Klar favorit i den här revyn!

Sjävklart i en revy ska det vara lite politik. Så vi får lite utrikespolitik i form av Donald Trump, de kvinnliga partiledara i ett bra schalagernummer med Sanna, Vanna och Rachel,  och så en före detta statsminister.

SJälvklart får vi ett stort och pampigt sång och dansnummer som avslutning! Efter ca 2 timmar och 40 minuter är det slut. Så från 4 timmar har man tagit bort 1 timme och 20 minuter från i torsdags. Och på det stora hela har man plockat rätt nummer, även om jag hade valt några andra nummer som jag nämnt.

Det är en revy som innehåller det man brukar se i en revy. Och alla som går på den hittar nog något som de gillar och det är väl det som är lite problemet och utmaningen med en revy, man ska tillgodo se så många olika smaker vilket gör att vissa i publiken skrattar högt åt en del nummer, medan andra undrar ”vad är det roliga i det här”? En del älskar de härliga storslagna sång och dansnumren, medan andra kan tycka att det är transportsträcka till nästa sketch med Robert Gustafsson. Så alla kan nog hitta några russin som man tar med sig hem och ett och annat skratt har nog alla fått sig.

Så var det dags för höstens första reading på Playhouse Teater. En reading är när skådespelarna läser sina roller utan någon rekvisita och scenografi. De har manuset till hjälp hela tiden, men lever sig självlart in i sina roller och repliker. Det är ett sätt att testa hur en pjäs fungerar på en publik. Oftast är det väldigt nyskrivet material, ibland innan det är helt klart som tex Camera som jag var på i våras på Spira eller att man vill testa en pjäs som är ny och t ex satts upp i New York men ännu inte i Sverige. Ikväll var det dags för Indian summer, skriven av Gregory S. Moss och som sattes upp på Playhouse Horizons i New York i maj i år. Så väldigt färskt material och ännu inte översatt så det läses på engelska.  Titeln passar ju väl in på den här varma september som vi har, så Indian summer både inne och ute!

Pjäsen utspelas en sommar i Rhode Island. För att publiken ska kunna förställa sig hur det ser ut läser Björn Lönner sjävla sceninstruktionerna och scenbyten och han gör det på ett väldigt målande sätt så man kan se hur det ser ut på stranden och vågorna som rullar in. Den första karaktären vi får skapa bekantskap med är George (Stephen Rappaport). Den lite udda äldre mannen som är änkling och bor uppe i det lila huset ovanför stranden. Den här sommaren har hans barnbarn Daniel (Alexander de Leeuw) blivit lämnad där på obestämd tid av sin mamma. Daniel saknar sin mamma och är rätt ensam. Tills han en dag träffar den tuffa och kaxiga Izzy (Yosefin Buohler) som kommer från en stor stökig familj med rötterna från Sicilien. Daniel och Izzy är jämnåriga men Izzy har en 10 år äldre pojkvän Jeremy (Philip Oros). Philip Oros såg jag också i readingen av Gloria i våras men övriga var nya reading bekantskaper. Philip var bra som den tuffe coole Jeremy som blivit över och som nu såg sin framtid med sin Izzy. Yosefin var strålande som Izzy. Visade verkligen på riktigt girl power och under föreställningen förändrades Izzy från att ha varit tuff och kaxig till att bli lite mjukare. Izzys förändring beror på att hon träffar Daniel som är en helt annan typ av person än vad hon är van att umgås med. Alexander spelar den lite vilsne och blyge Daniel bra. Även George ser hur Izzy förändras och från att han har varnat Daniel från att umgås med henne så blir även de vänner. Stephen Rapport bra som den udde George.

Indian Summer är en trevlig pjäs med en hel del skratt!

Yosefin har nog många sett i Idol 2013. Stephen Rappaport har varit med i en hel del filmer som Beck, Star Trek Voyager och Anne Holt. Philip Oros har varit också varit med i Beck och även i Solsidan.

Kan varmt rekommendera att ni går på någon reading på Playhouse Teater för det är ett kul sätt att få se en ny pjäs och en möjlighet att se duktiga skådespelare att visa att de kan sätta sig in i en roll med väldigt små medel. Efter pjäsen får man också om man vill stanna kvar och vara med i en diskussion om pjäsen.  Dessutom har Playhouse en trevlig bar och restaurang så man kan få en helkväll.