Ännu en gång har Playhouse vaskat fram en rolig och underhållande nyskriven pjäs till en reading, I and You av Lauren Gunderson. Den har vunnit pris, 2014 Steinberg/ATCA New Play Award Winner, och fått mycket bra kritik. Och flera av dem nämner det oväntade slutet. Och jag kan bara hålla med om att man inte riktigt såg det komma, men någongång under pjäsens gång fick jag en liten aning, som delvis var rätt, men inte fullt ut.

Pjäsen handlar om två ungdomar, 17 åriga Anthony och Caroline. Anthony dyker upp helt oinbjuden hos Caroline som har en kronisk leversjukdom som gör att hon inte går i skolan. Anthony kommer dit för att slutföra ett skolprojekt om Walt Whitman tillsammans med Caroline, vilket hon inte har en aning om och inte alls vill göra. Hon vill inte ha besök av Anthony alls. Hon vill bara vara i sitt flickrum som inte är särskilt flickigt utan mer tekniskt. Hon har byggt upp sin värld med kompisar på Facebook, Instagram etc. Så hon är väldigt tydlig med att han ska gå, men han ger sig inte. Sakta men säkert bryter Anthony ner hennes försvars mur och hon veknar, och blir mer och mer indragen i projektarbetet. Känslor uppstår, och det är lite trevande charmig tonårigt.

Man blir snabbt indragen i handlingen och de rappa och ofta ganska roliga replikerna. I slutet så pussar Caroline Anthony på kinden, och han ryggar tillbaka. Då säger Caroline något om att hon bara nuddade vid hans hud, och sen när han kysser henne tillbaka ”you fell on my face”. Inte lika roligt skrivet men kom så roligt.

Till sina readings plockar Playhouse gärna fram lite mindre kända skådespelare och här man har hittat ett par riktiga fynd! Ida Ippolito är helt fantastisk som Caroline. Hon lever sig in helt och hållet i rollen, använder små ansiktsuttryck och små gester, blickarna sitter precis där de ska. Otroligt bra engelska och läser på ett medryckande sätt. Dakota Trancher Williams som Anthony är minst lika bra. Härlig inlevelse och levererar varenda replik helt rätt. Elisabet Klason som läser sceninstruktioner talar i början om att alla tre har svenska som modersmål. Men man skulle absolut kunna tro att både Dakota och Ida är födda med engelska. Inte antydan till någon klassisk svenskengelsk brytning här. Dakota och Ida är bara 17 år, precis som sina karaktärer. Men Dakota är inte helt okänd, han har spelat med i  t ex Springfloden och i Bonusfamiljen. Är säker på att vi kommer att få ser mer av både Dakota och Ida, de var verkligen otroligt bra!

Det här var sista readingen för våren. Ser med spänning fram mot vilka readings de väljer till hösten!

Kan absolut rekommendera att ni håller koll på Playhouse hemsida, både för deras vanliga pjäser men absolut för deras readings.

På Teaterlistans utbud i maj fanns en dansföreställning med och är det nog jag sällan kommer iväg på är det rena dansföreställningar. Men ett riktigt bra dansnummer är ju häftigt så varför inte tänkte jag när det dök upp på Teaterlistan.

L.A.C kollektivet (Less agressive clappers) består av 5 tjejer, Amanda Arin, Pauline Eddeborn, Jonna Hökengren, Maja Andersson och Malin Wikner. Flera av er har nog sett dem när det varit med i Eurovision och dansat bakom t ex Loreen. Föreställningen ”In store” handlar om oskrivna regler och normer som vi accepterar utan att tänka på det, men vad händer om man börjar ifrågasätta dem. Ja det är vad de vill ta reda på i den här föreställningen. Om det lyckas med det eller inte, det kan jag inte svara på. Modern dans tycker jag oftast är svårt att förstå vad det är de menar, men det kan vara väldigt häftigt, läcker dans och man blir oftast imponerad av den kroppskontroll som dansarna har. Första 25 minuterna av föreställningen bjöd på en hel del häftiga rörelser och scensättningar. Bl a var en av tjejerna helt ensam på scen i en del och för att förstärka och lyfta fram dansen använde man sig av speglar och skuggor på väggarna. Det blev väldigt läckert. Men sen ställde sig alla tjejerna längst fram på scenen, började grimaser och hojta och låta på olika sätt. Det och typ 10 minuter till var jag inte särskilt imponerad av. Tjejerna hade på sig kläder som förde tankarna till tvångsjackor och i den här delen fick jag bara tankar på mentalsjukhus. Men det tog sig efter ett tag och återigen bjöds vi på intressant dans och imponerande rörelser. Föreställningen var i ca 60 minuter och tjejerna visade under den tiden att de kan dansa. Musiken som de dansade till är ingen musik som jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med rätt dans blir det häftigt.

Tack vare Teaterlistan fick jag alltså stifta bekantskapen med L.A.C, Kul att Dansens Hus använder sig av Teaterlistan för att fylla tomma stolar.

Shirley Valentine är en 52 årig brittisk hemmafru vars liv går ut på att serva sin man med mat när han kommer hem från jobbet. ”Tallriken ska landa på bordet exakt samma sekund som han kommer in genom dörren”. Barnen är utflugna sedan några år. Shirley minns tillbaka på hur hon var som ung, men någonstans mellan matlagning, skjuts till skola etc försvann den tjejen som var så full av liv. Nu pratar hon med väggen och dricker vin på dagarna. Hennes vän Jane bjuder med henne på en resa till Grekland, Men ska hon våga åka? Vad ska mannen säga? Efter en misslyckad middag bestämmer hon sig för att åka, men blir genast övergiven av vänninan som träffar en man på flygplanet och följer med honom. Shirley blir lämnad till sin ensamhet, som hon dock trvis med men för de andra gästerna på hotellet är det jobbigt med en medelålders kvinna som äter ensam i hotellrestaurangen. Men under veckorna i Grekland hittar Shirely tillbaka till sitt gamla jag och bestämmer sig för att stanna. Vem kommer att sakna henne där hemma?

Maria Lundqvist gör en fantastisk bra tolkning av Shirely. Från den tragiska hunsade hemmafrun till en självsäker kvinna som står upp för sig själv och gör det hon vill. Med stor inlevelse och trovärdighet leverar hon varje ord i monologen. Alla personer hon pratar om får en egen röst när hon berättar om dem/härmar dem. Bäst är nog den fina grannfrun Gillian. Finns många bra och roliga repliker. Många förknippar Maria Lundqivst med Sally, där hon till stora delar spelar på sitt kroppsspråk och till viss del töntiga kläder etc. Den sortens humor har jag lite svårt för. Men här visar Maria, precis om i en Underbara djävla jul, att hon kan vara väldigt rolig utan att spela över med kroppsspråket. Tvärtom håller hon tillbaka mycket här och bara med små rörelser och minspel förmedlar hon sin Shirely. Less is more. Det verkar som Edward af Sillén som regisserat får fram det bästa av Maria. Precis som i En underbara djävla jul. Så jag ser gärna mer samarbete dem emellan i den här stilen. Eward af Silléns översättning är modern och fräsch och rolig! Pjäsen är nästan 3 timmar och det är lite i längsta laget. Den skulle blir snäppet bättre om den kortades ner någon minut här och där och särskilt innan pausen.

Pjäsen Shirely Valentine har fått en rad priser som Tony awards och Lauren Olivier awards och även filmatiseringen har fått flera priser, varav Pauline Collins som Shirely vann flera av dem för bästa skådespelerska. Den svenska uppsättningen håller hög kvalité.

Shirely Valentine spelas några gånger till under våren på Maxim och återkommer sen igen i höst. Passar utmärkt att se en mörk höstkväll när man behöver piggas upp, skratta och få lite Greklandskänsla!

Foto; Pressbild Sören Vilks

Ibland ska man kanske läsa på lite bättre än vad jag gjorde när jag valde att se Stepping out ikväll. Såg framemot en härlig musikal med massa stepp. Hade ju sett planschen där de dansar med höga hattar och käppar, Liza Minelli var med i musikalfilmen osv så självklart skulle det bli en musikalkväll! Köpte biljett på Tkts för 35£ för jag orkade inte gå ner och kolla på teatern om de hade några dayseats och tyckte 35£ var ok. Hade ju precis landat, skulle äta och sen ner till till Old Vic för att se Rosencrantz och Guildenstern are dead kl 14,30. Fick en bra plats, F14, på parkett så allt borde ju vara frid och fröjd. Men efter typ 10 minuter började jag undra när ska de börja sjunga? Lite trevande stepp hade jag ju fått men ingen sång. Och så höll det på, ingen sång, En hel del roliga repliker men något saknades. Först i pausen fick jag bekräftat det jag misstänkte. Stepping out står i Veckoprogrammet under Comedy, inte under Musikal. Så var det med det. Läser man inte instruktionen så blir det inte rätt….

Som komedi så var den rätt rolig. En kille och eEtt gäng tjejer i varierande åldrar och från olika samhällsklasser går på steppkurs på en lokal dansskola. Under kvällen får man lära känna de här personerna och se vad som döljer sig bakom deras fasader. Amanda Holden (stor i London och här har några kanske sett henne som jury i Britains got talent) har huvudrollen som överklassen damen med städnoja är väldigt bra. Roliga och intressanta kvinnliga karaktärer. Här finns nog alla typer av karaktärer med. Den ende killen, spelad av Dominic Rowan, är en tystlåten lite töntig figur som dock alla damer har ett gott öga till. Judith Barker som pianisten är en sträng dam som inte låter sig hunsas med. Kul att se Lesely Vickarge på scen. Henne har nog flera sett på tv som Inpector Lynlyes fru Helen. Här är hon den tysta, tillbakadragna som har steppen som ett sätt att fly hemifrån. Inte helt olikt alla andra som verkar har steppklassen som ett andningshål i vardagen och från sitt vanliga liv. Här får de en möjlighet att komma bort och leva ut en dröm. En dröm som leder till att de är med i en välgörenhetsgala. Och till slut får vi alltså ett par ordenliga steppnummer! Det allra sista med all glitter och glamour som det ska vara! Och efter ett sånt nummer så blir man rätt glad och känner sig trots allt rätt nöjd. Men nästa gång ska jag läsa vad det är bättre så jag har rätt förhoppningar när jag går in på teatern!

1997 gavs första Harry Potter boken ut och det var ett par år senare som jag börjde läsa böckerna och blev ju fast direkt. Så väntade ivrigt på nästa och nästa. På flyget till Colorado 2007 läste jag och i stort sett hela planet den sjunde boken som samma morgon hade släppts på engelska. Självklart har jag sett alla filmer. Så öppnades Harry Potter Studio och dit åkte jag med min systerson. Satt i internet kö i flera timmar när biljetterna till Harry Potter och the Cursed Child släpptes och såg den förra året. Så bra! Och nu när Daniel var tillbaka på teaterscenen i London så kunde jag inte låta bli. Han har ju spelat teater tidigare både i London och på Broadway men nu kände jag att det var dags att se honom live.

Själva pjäsen som är en komedi om Tom Stoddard var den här gången alltså inte det primära. Pjäsen kom ut för 50 år sedan och handlar om två bifigurer i Hamlet, Rosencrantz  (Daniel Radcliffe) och Guildenstern (Joshua McGurie). Dock är det Hamlet som här är en bifigur. Pjäsen inleds med att de två vännerna singlar slant och hela tiden blir det krona (heads). De är nog uppe i typ 91 gånger som det blivit krona. Mycket prat om sannolikhetslära och ordvrängningar av engelska språket. Man får inte somna till på den här pjäsen inte! Daniel har inte fått rollen för att han ”är” Harry Potter, utan för att han faktiskt kan agera och lära sig repliker. För vem som helst kan inte lära sig dessa långa haranger av repliker som det är i den här pjäsen. Många är rätt roliga och det är mycket lek med engelska språket. Rosencrantz och Guildenstern har fått ett lite mystiskt uppdrag och ska träffa Hamlet. På vägen dit stöter de på ett resenade teatersällskap. En rad konstiga karaktärer, som spelar lustig teater och konstig musik. Inga karaktärer i min smak precis. Men David Haig, som spelar The player och sällskapet är en bra skådespelare det får jag medge. David Haig har bland annat spelat i Fyra Bröllop och en begravning och senast i Mrs Florence Jenkins. Joshua McGuire som spelar Guildenstern är också väldigt bra. De båda vännerna kommer fram till Hamlet som är galen men de tre vännerna beger sig så iväg till England för att träffa den engelska kungen. Vad som händer på båten ska inte avslöjas men titeln på pjäsen ger en rätt bra ledtråd.

En bra pjäs, med en hel del roliga repliker, dock lite konstig då och då. Men med bra skådespeleri.

Satt på plats X13 vilket var sista raden på parkett, men hade bra sikt därifrån.

Jag var på matinéen och efter pjäsen tänkte jag att jag går väl till stage door för att se om Daniel kommer ut så kan jag ta ett kort i alla fall. Det var ju inte riktigt att tänka på. Rätt snart kommer en ”bodyguard” iklädd rosa piké, vinkar in en stor svart bil med dimmade rutor och säger att det blir inte några kort eller autografer efter matinéen. Men lägger till att efter kvällsföreställningen är vi välkomna tillbaka för då är Daniel vid huvudingånen och signerar och låter alla ta bilder. Hur bra lät inte det? Daniel kommer nu snabbt ut ur dörren, stor vintermössa neddragen över ögonen och rusar in i bilen som drar iväg med en rivstart. Så jag bestämmer mig för att efter min kvällsshow åka tillbaka och se hur det funkar. När jag kommer fram har pjäsen slutat och en kö ringlar sig runt hörnet från huvudentrén bort mot stage door (som ligger på Webber street, fin teaterkoppling där). Ställer mig i kön och en kille kommer och frågar om vi har biljetter för då ska man stå i en kö och om man inte har får man stå i kön efter. Dock ingen garanti där. Men alla vi som har biljetter ska alltså få träffa Daniel. Den här kvällen hade han några kompisar som sa hej, så det tar en stund innan kön börjar röra på sig. Det går sakta men den rör sig då och då. När jag kommer närmre förstår jag varför. En vakt kollar alla biljetter, ger instruktioner om att kamerorna måste vara på. Sen släppts några i taget in. Där inne är det hur lugnt som helst. Daniel tar god tid på sig med var och en, pratar lite, skriver på planscher, program, biljetter eller vad det är man har med sig. Kramas och tar selfies med de som vill. Kan ni tänka er, Daniel har tagit selfie med min mobil på oss? Min mobil har Daniels DNA på sig!!! Och jag kommer ju aldrig att tvätta tröja jag hade på mig! Och hur mycket intelligenta svar fick jag fram? Och hur många kloka frågor ställde jag till honom? Får ju medge att det här är nog var det mest starstuckna tillfället jag någonsin haft! Bara ni som har upplevt det vet vad jag menar. Man är så uppe i stunden samtidigt som det känns helt overkligt och man nästan ser det på avstånd. Man kommer inte ihåg nåt, samtidigt som man kan minsta detalj. Sen svävar men hem utan att nudda mark. Och den känslan sitter i lite fortfarande. Har man inte varit med om det så låter det här helt konstigt, men en dag kommer ni förhoppningsvis att förstå. Jag har träffat Harry Potter!!!!! Harry Potter har kramat mig!!!! Han har använt min mobil!!! Man vill verkligen bara skrika ut det till alla man träffar. Och så är man helt själv i London….

Man får ofta höra att det är så slitigt att vara skådespelare i London med 8 föreställningar i veckan, men Daniel har dragit det ett strå längre. Signering och fotostund med publiken varje kväll! Stor eloge till honom.

Just nu spelas den till 6 maj. Finns biljetter kvar. De har Dayseats om man vågar chansa plus ett lotteri. Men vill man vara säker som jag ville så kan man boka enkelt via teaterns hemsida. Den är väldigt bra och man kan se vilka biljetter som är lediga och boka exakt plats.

http://www.oldvictheatre.com/whats-on/2017/rosencrantz-and-guildenstern/

Idag är det glädjens dag och då passar Playhouse på att sprida glädje med en reading som lockar till många skratt och leenden.

Kvällens reading var pjäsen Straight som hade premiär februari 2016 på Acorn Theatre, off- Broadway och blev New York Times Critics Picks. Den handlar om finansmannen Ben (26 är) som är tillsammans med Emily (27) som genforskar på möss. Ben gillar även sport, öl och så Chris. Chris en ung student som bara är 20 år, eller snart 21. Ben söker sin sexuella identitet. Pjäsen utspelas i Bens lägenhet dit ibland Emily kommer och ibland är det Chris som hälsar på, en gång efter att Chris sovit över träffas de alla tre. Ben spelas av Philip Hughes, Chris av Olle Roberg och Emily av Clara Strauch. Alla tre är väldigt bra och lever sig in i rollerna och med små gester och blickar så levande gör de readingen så det nästan känns som en riktigt teater. Hade man ställt in en soffa istället för de tre stolarna så hade det varit en ”riktig” teater istället för en reading.

Det är ånga kvicka och underfundiga repliker i pjäsen. Och några oavsiktliga felläsningar lockar också till hjärtliga skratt. Felsägningar som passar väldigt bra in, tex gay istället för guy osv.

För er som inte varit på en reading så har skådespelarna repeterat ihop sig under dagen och sen läser de upp den för publiken på kvällen. Ingen rekvisita och bara små rörelse som förstärker texten. En person (ikväll Björn Lönner) läser själva scen instruktionerna i pjäsen för att sätta in publiken i vilken scen det är och hur det ser ut. Så får man själv måla upp hur det ser ut på scenen och skådespelarna läser replikerna. Ett bra och enkelt sätt att presentera en ny pjäs på.

Playhouse bjuder på ytterligare två readings under våren, The Humans (18 april) och I and you (15 maj). Kan varmt rekommendera att ni bokar biljett när de släpps så får ni se en ny och spännande pjäs! Och det är fri entré, eller så betalar man 100 kr som ett bidrag. Så vad har ni att förlora?

(som en liten parentes, medan jag skriver det här visas Fomo Sapiens på SVT 1, där Philip Hughes är med. )

Bild lånad från Playhouse Facebook sida, från repetionen

I somras sattes Vapenvila upp på den nystartade Teatern under bron. Det blev succé och under tre dagar kan man nu se den på Göta Lejon.

Det är en monolog med vapentransportören Viktord där han rannsakar sitt liv och för fram en hel del samhällskritik och ifrågasätter mycket i samhället. Viktor spelas av Rennie Mirro som de flesta nog är vana att se som en glad, trevlig sång och dansman då han oftast är med i musikaler. Eller som under hösten har roat oss på Haymarket med Janne Radesjöns little big band och fantastiska gäster. Här får vi se en helt annan sida av Rennie och verkligen se vilken bra skådespelare han är. Från första ordet så griper han tag i en och man sitter helt fastnaglad i stolen och är inslukad av hans berättelse. Ångesten och förtvivlan, infrågasättandet av samhället och hyckleriet som finns kring vapentillverkningen. Sverige som tillverkar vapnet Carl-Gustav som har varit med i typ 40 krig och att det kan säljas trots EUs vapenembargo osv. Men det är inte bara vapenhandeln som får blir ifrågasatt utan hela livsstilen som finns nu. Varför ska det vara skillnad på flick och pojktröjer, allt det här med glutenfritt bröd, laktosfri mjölk, havremjölk osv. Så från små saker i samhälllet till riktigt stora frågor avhandlas med en sådan intensitet att det gör ont att lyssna på. Och allt som har har gjort har han gjort för sin älskade son Olof och frun Liv. Han oroar sig för att sonen ska hamna i fosterhem nu när han är död (ja han skjuter sig i början) som han själv gjorde när han var liten och föräldrarna omkom i en bilolycka för på den tiden fanns inte krockkuddar.

Det är tvära kast och allt är så verkligt och intensivt. Men mitt i allt får vi också en liten teaser på hans sång och danstalanger. För Viktor tycker ju verkligen om att dansa. Och om man bara är vapentransportör har man något ansvar då? Rennie levererar varenda replik med enorm känlsa och inlevelse. Smärta i blicken och tårarna rinner på honom.

Fredrik Virtanen som har skrivit den har verkligen lyckats skriva en pjäs som är aktuell och berör. Och lite uppdaterad är den från i somras, för man har fått med Skam i texten. Det är kul! Sofia Ledarp har regisserat.

När jag såg den i somaras var jag inte så förtjust i musiken som spelas av Theodor Arvidsson Kylin, men den här gången tyckte jag nog att den hjälpte till att förstärka monologen. Scenografin var till stor del samma som i somras. Containern i vitt full med papperstuggsremsor. Rennie helt klädd i vitt. Ja allt är helt vitt. Men den kom inte in på en lastbil utan hissades upp ur golvet och åkte fram till scenkanten. Det var väldigt effektfullt. Under bron så blev det en mer grå och rå känsla över hela pjäsen eftersom man var omgiven av betong och sten och smuts. Det hade man inte försökt att återskapa inne på Göta Lejon utan man använde sig mer av ljussättningen vilket jag tyckte man gjort väldigt bra. Ibland var det starkt ljus så det vita verkligen stack ut, men så dämpades det och skiftade i olika nyanaser. Ibland vädligt rött osv. Blinkande ljus. Det byggde en annan stämning än det grå, men lika intensivt och lyfte också fram det obehagliga fast på ett annat sätt.

Pjäsen är ungefär 60 minuter och det är verkligen 60 intensiva minuter som berör på alla sätt. Rennie är verkligen helt suverän. Kan bara rekommendera att ni tar chansen och går och ser den imorgon eller på tisdag. Några fler tillfällen är inte utannonserade och ni ska verkligen inte missa den! Tror inte någon går oberörd från teatern.

Ska blir jättespännande att se vad de väljer att sätta upp den här sommaren!

Jag visste inte mycket vare sig pjäsen eller boken (som fick Augustpriset 2013) av Lena Andersson som den är basered på så jag hade inte några större förväntningar på pjäsen, mer än att det kunde vara kul att se Krister Henriksson på scen.

Scenen var ljussatt i rött och allt var väldigt rött på scen vilket gav det hela en varm inramning. Väldigt enkel scenogafi, några stolar, mikrofoner, ett par kuddar och ett täcke var väl i stort sett det som fanns.

Krister Henriksson spelar konstnären Hugo Rask som blir föremålet för poeten Ester Nilssons (Jessica Lidberg) dyrkan och kärlek. Det börjar på ett professionellt plan när Ester ska hålla ett föredrag om just Hugo Rask och under researchen blir hon alltmer fascinerad och förtrollad av honom. Hugo Rask är närvarande på föredraget och vid   deras möte faller hon pladask för honom. Visst intresse men nog mer av den sjävcentrerade arten finns även hos Hugo. Vi får sen följa hur det utvecklas en vänskap och så småningom även en passion mellan dem. För Ester är det blodigt allvar, men för Hugo mer ett tillfälligt förhållande. Hugo lover inget men Ester läser in så mycket mer i allt han säger och gör. Egentligen nåt som nog är rätt vanligt att en kvinna och en man ser helt olika på ett förhållande. Finns nog inte en enda tjej som inte någon gång har hållt på och försökt tyda blickar, ord och handlingar på ett sätt som när hoppet om att det kan blir något mer. Ja och många killar gör det nog också. Jessica Lidberg gör det  väldigt bra. Och för att förstärka det här så har man två roller som kallas för ”väninnekören”. Det är Esters inre röster som väger för och emot och peppar och håller tillbaka. Det här förstärker det hela på ett bra sätt. Väninnekören spelas av Malin Cederbladh (för många känd som Ove Sundbergs fru Annettei Solsidan) och Ann Westin (ståuppkomiker). De två får också spela vänner till Hugo Rask. Det finns en hel del roliga kommentarer så man skrattar till ibland eller i alla fall drar på munnen. Krister Henriksson är bra som den egocentrerade och gubbige konstnären. Ibland undrar man vad Ester ser i honom, och det finns nog en hel del i dyrkan att han är en känd och betydelsefull person. Så det är inte på något sätt ett jämligt förhållande. Intressant hur olika personer ser på sitt förhållande.

Det finns inte någon orkester men man använder inspelad musik på några ställen för att driva handlingen framåt eller för att förstärka vissa känslor.

Det är en bra pjäs med duktiga skådespelare. Man har rätt kul ibland, men den skulle kunna bli lite vassare om den kortades ner med 5-10 minuter. Dock blir den inte seg någon gång, men skulle nog tjäna på att bli lite mer kompakt.

Titeln på den här pjästen måste vara ett av det längsta som finns och kan nog platsa i Guinessrekordbok. Pjäsen heter nämligen, ”A funny thing happend on the way to the gynecologic oncology unit at memorial Sloan Kettering cancer center of New York City”.

Pjäsen är skriven av Halley Feiffer och hade premiär i New York i juni 2016. Den blev Critics pick i New York times. Playhouse har en förmåga att till sina readings och även de pjäser som de väljer att sätta upp, hitta små guldkorn som har ett budskap men som samtidigt lockar till skratt. Och ”A funny thing” är inget undantag. Jag skrattade rätt mycket på den, så det var helt perfekt val att spendera en måndag kväll på. Gillar verkligen att de har just måndagar som kväll för sina readings för då blir det en bra start på veckan.

A funny thing utspelas på ett sjukhus där två kvinnor behandlas för cancer. Joe Ridout spelar den ena mamman som får besök av sin dotter Karla, spelad av Chloe Bergstrand. Den andra damen spelas av en morgonrock då hon i stort sett inte har några repliker, men hennes son Don som spelas av Björn Lönner har desto fler repliker, och de är så vältajmade. Karla är en standupkomiker som tillbringar mycket av besökstiden att jobba med sin standup och läser skämten högt för sin mamma. Men en dag så är Don på andra sidan skynket hos sin mamma och han blir väldigt upprörd över vissa av Karla skämt som han tycker är väl vågade så han drar bort skynket som delar av rummet och säger vad han tycker. Det är upptakten till en intressant vänskap som utvecklas till något mer. Men till en början tycker de verkligen inte om varandra. Både Chole och Björn spelar sina roller förträffligt, härligt minspel och sån bra tajming i replikerna. Och många lockar som sagt till skratt. Det är mycket underfundiga repliker! Man kastas mellan det hemska att vara på en cancerklink till att skratta och det är ofta tvärkast.

Som på tidigare readings så lyckas de väldigt bra med att göra pjäsen intressant och levande även om de ”bara” läser den. Men man glömmer snabbt att det inte är någon rekvisita etc utan man dras snabbt in i handlingen och tiden går väldigt fort och så helt plötsligt är det slut efter ungefär 1.5 timme.

Readingarna är gratis eller så betalar man en frivillig 100lapp och när man får så många skratt en måndagkväll är det väl värt att betala 100 kr.

De har ännu inte annonserat vilka readings de sätter upp under 2017 men jag hoppas verkligen att de fortsätter med det för det är ett jättetrevligt sätt att få se en väldigt ny och aktuell pjäs på engelska här hemma i Sverige. Så jag ser med spänning framemot vad de väljer att ha som readings och kan varmt rekommendera att ni går på dem! Så håll utkik på deras hemsida!