Jag visste inte mycket vare sig pjäsen eller boken (som fick Augustpriset 2013) av Lena Andersson som den är basered på så jag hade inte några större förväntningar på pjäsen, mer än att det kunde vara kul att se Krister Henriksson på scen.

Scenen var ljussatt i rött och allt var väldigt rött på scen vilket gav det hela en varm inramning. Väldigt enkel scenogafi, några stolar, mikrofoner, ett par kuddar och ett täcke var väl i stort sett det som fanns.

Krister Henriksson spelar konstnären Hugo Rask som blir föremålet för poeten Ester Nilssons (Jessica Lidberg) dyrkan och kärlek. Det börjar på ett professionellt plan när Ester ska hålla ett föredrag om just Hugo Rask och under researchen blir hon alltmer fascinerad och förtrollad av honom. Hugo Rask är närvarande på föredraget och vid   deras möte faller hon pladask för honom. Visst intresse men nog mer av den sjävcentrerade arten finns även hos Hugo. Vi får sen följa hur det utvecklas en vänskap och så småningom även en passion mellan dem. För Ester är det blodigt allvar, men för Hugo mer ett tillfälligt förhållande. Hugo lover inget men Ester läser in så mycket mer i allt han säger och gör. Egentligen nåt som nog är rätt vanligt att en kvinna och en man ser helt olika på ett förhållande. Finns nog inte en enda tjej som inte någon gång har hållt på och försökt tyda blickar, ord och handlingar på ett sätt som när hoppet om att det kan blir något mer. Ja och många killar gör det nog också. Jessica Lidberg gör det  väldigt bra. Och för att förstärka det här så har man två roller som kallas för ”väninnekören”. Det är Esters inre röster som väger för och emot och peppar och håller tillbaka. Det här förstärker det hela på ett bra sätt. Väninnekören spelas av Malin Cederbladh (för många känd som Ove Sundbergs fru Annettei Solsidan) och Ann Westin (ståuppkomiker). De två får också spela vänner till Hugo Rask. Det finns en hel del roliga kommentarer så man skrattar till ibland eller i alla fall drar på munnen. Krister Henriksson är bra som den egocentrerade och gubbige konstnären. Ibland undrar man vad Ester ser i honom, och det finns nog en hel del i dyrkan att han är en känd och betydelsefull person. Så det är inte på något sätt ett jämligt förhållande. Intressant hur olika personer ser på sitt förhållande.

Det finns inte någon orkester men man använder inspelad musik på några ställen för att driva handlingen framåt eller för att förstärka vissa känslor.

Det är en bra pjäs med duktiga skådespelare. Man har rätt kul ibland, men den skulle kunna bli lite vassare om den kortades ner med 5-10 minuter. Dock blir den inte seg någon gång, men skulle nog tjäna på att bli lite mer kompakt.