Klockan 8:00 tåg vi tåget från Stockholm och var framme strax efter elva i Karlstad. Tyvärr regnade det så någon promenad i solen längs Klarälven blev det inte utan vi begav oss till Sandgrund och njöt av Lars Lerins fantastiska målningar innan det blev dags för lunch. Karlstad har många restauranger men få som har lunchöppet på söndagar visade det sig, men vi hittade ett ställe som öppnade precis när vi passerade där. Mätta och belåtna gick vi bort till Wermlandsoperan och dagens mål med resan; musikalen Måndag Hela Veckan, som hade Nordenpremiär den 27 februari.

Att sätta upp musikaler som inte spelats tidigare i Sverige är lite av Wemlandaoperan signum, vilket gör att det alltid är bra att ha koll på vad de sätter upp för man har chans att se nåt man inte sett förut.

Måndag Hela Veckan baseras på filmen med samma namn och musikalen är skriven av Danny Rubin med musik och text av Tim Minchin. Bra och trevlig blandning på musikstilar. Rikard Björk och Sanne Skjervik har gjort den svenska översättningen.

Musikalen handlar om den arrogante metrologen Phil Collins (Christer Nerfont) som med producenten Rita (Micaela Sjöstedt) och fotografen Larry (Tord Hansson) får uppdraget att bevaka Murveldjursdagen i Punxsutawney. Ett uppdrag han inte alls vill ha. I den lilla hålan samlas alla kring den stora händelsen när murveldjuret ska spå när våren kommer. Men en snöstorm drar in och TV-teamet blir fast över natten. Men när Phil vaknar inser han till sin förskräckelse att det är samma dag igen. Och det upprepas om och om igen, men med olika förändringar som Phil själv gör, men alla andra upprepar samma saker hels tiden. Han försöker på olika sätt att stöta på Rita men får alltid nobben för hans arroganta och plumpa sätt. Men sakta börjar han förändra sig.

Första akten är mer ytlig och drar ibland till buskishållet. Andra akten blir mer känslosam, vilket även märks på musiken då det är några fler kraftfulla sånger i den. I andra akten bjuds det också på ett härligt steppnummer med ensemblen. Tack för det Rachel Goodwin!

Christer Nerfont är bra och tonsäker i rollen som Phil. Men det är Micaela Sjöstedt som imponerar mest i rollen som Rita och det är kul att hon nu har fått en egen huvudroll efter att ha varit cover t ex som Christine i Phantom of the Opera på Cirkus. Här får hon fullt ut visa vilken duktig musikalartist hon är.

Imponerar gör också Marie Gårseth Gathe som Nancy i öppningslåten i andra akten. Även Stefan Clarin som Ned har en kraftfull låt i andra akten.

Nigel Hook står för fin scenografi och kostym. Han hade fångat känslan av en amerikansk småstad och särskilt gillade jag scenografin i scenen när Phil och Rita åker skridskor. Snygg ljusdesign av Palle Palme. Utomordentlig bra regi av Markus Virta.

Som helhet är det en bra, trevlig och smårolig musikal. En bra avslutning på den här veckan när vi nu tar tåget hem igen. En trevlig heldagsutflykt! Och imorgon är det Måndag igen!!!

Jag har sett Next To Normal i två olika uppsättningar tidigare, Oslo 2011 och på Stockholm Stadsteater 2012 med bland annat Lisa Nilsson som Diana och Bruno Mitsogiannis som sonen Gabriel. Två mycket bra uppsättningar. Nu 8 år senare är det dags att se den igen på Uppsala Stadsteater.

Text och manus är skrivna av Brian Yorkey och det är Calle Norlén som står för översättningen. Musik av Tom Kitt. Det här är en musikal om psykisk ohälsa så musiken är inte av det glättigare eller trallvänliga slaget utan mer att det är sjungen text som bär fram handlingen på ett starkt och gripande sätt. En musikal som verkligen kräver att skådespelarna både kan sjunga bra, artikulera väl och berätta sin historia i sången. Och det är det ingen tvivel om att den här ensemblen kan beröra och gripa tag i publiken med den här starka berättelsen. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för att spela Diana, mamman som inte kan släppa att hennes son Gabriel (Martin Redhe Nord) dog för 18 år sen. Det är ju få som kan få fram så mycket känsla i sin sång, sitt minspel och sitt sätt att agera som Helen kan. Hon är helt magisk och hennes Diana är så stark och gripande. Hon verkligen briljerar i den här rollen. Martin Redhe Nord har en otrolig närvaro och intensitet när han spelar den döde Gabriel som inte släpper taget som sina föräldrar. Pappan, Dan, (Rolf Lydahl) gör allt vad han kan för att stötta sin fru och utåt sett verkar han ha kommit över sin sons död, men mot slutet inser man att han kämpar lika mycket men han släpper bara inte fram det. Man lider med Dan i hans kamp och förtvivlan för att få Diana att må bra. För att komma över sorgen skaffade de ett barn till, Natalie (Stina Nordberg) men Diana har aldrig orkat knyta an till henne vilket lett till att Natalie känner sig ignorerad. Hon har svårt att släppa in skolkamraten Henrik (James Lund) i sitt liv och hon skäms för att ta med honom hem till sin familj. Diana har i många år medicinerat för att må bättre men hennes läkare Doktor Frisk/Doktor Galén (Daniel Engman) testar nya kombinationer av piller, samtalsterapi utan större framgång och slutligen så testar man även ECT (elchocker) med bieffekten att Diana drabbas av minnesförlust. Daniel Engman med sin kraftfulla röst är otroligt bra som de två läkarna. Det är ett gripande drama om en familj som drabbas av en stor sorg och effekterna det får på hela familjen när en i familjen drabbas av psykisk ohälsa. Men det får en också att tänka vad hade hänt om man gett sorgen lite mer tid istället för att sätta igång och ge starka mediciner. Ges mediciner för lätt av läkare ibland? Och hur ska man stötta övriga i familjen?

Scenografin är enkel och effektfull även om den höga inramningen kändes lite onödig hög och kan nog skymma lite om man sitter på de första raderna. Kostymerna går i en jordnära och blek färgskala som understryker den deprimerande och allvarliga tonen.

Det är verkligen värt att resa till Uppsala för att se den här starka och känsloladdade musikalen med några av Sveriges bästa musikalartister.

Coraline är en opera som vänder sig till den yngre publiken och är baserad på Neil Gaimans roman Coraline. Den har liknats vid en modern Alice i Underlandet. Coraline (Robyn Allegra Parton) flyttar till en ny lägenhet med sin mamma (Jaqueline Miura) och pappa (Fredrik Zetterström). Hon har det rätt tråkigt i den nya lägenheten. Det regnar ute och hon får inte gå ut för sin mamma. Hon hälsar då på sina grannar Mr Bobo (Ulrik Qvale) som är dirigent för en musorkester och Miss Spink (Hillevi Martinpelto) och Miss Forcible (Ingrid Torbiasson). Men hon fortsätter att ha tråkigt, men så är det den där konstiga dörren i lägenheten som det är en tegelvägg bakom. Så börjar hon höra röster av spökbarn (Lovisa Sandenskog och Helig Reynisson) om att hon är i fara och hon varnas för att öppna dörren. Föräldrarna är upptagna med sina jobb och så tar nyfikenheten över. Hon öppnar dörren och helt plötsligt befinner hon sig i en spegelvänd värld. Där finns även mamman och pappan men de är inte samma. I den här världen har alla människor knappar till ögon och man kan tydligen få allt man önskar sig. Men är det så bra som det verkar? Mamman verkar lite väl mycke. Hon återvänder till sin vanliga värld bara för att hitta att hennes mamma och pappa är borta. Hon inser att hon måste tillbaka till den konstiga och skrämmande världen för att rädda dem!

Musiken är skriven av Mark-Anthony Turnage och den är väldigt modern och bitvis lite skränig och jag saknar en tydlig melodi i den,  men det finns stunder då den förstärker den kusliga känslan i berättelsen. Texten är skriven av Rory Mullarkey och översatt av Carin  Bartosch Edström som smugit in lite roliga referenser som ”Gott Gott i gott gott” till den äldre publiken. Språket är lättsamt och till största delen är det rätt lätt att uppfatta vad de sjunger även för en som inte är helt van att gå på opera. Det är ju alltid en utmaning att gå på opera om man inte är van för det kan vara svårt att höra vad som sjungs. Men det finns ju alltid textning som man kan få stöd av. Eftersom man vänder sig till en yngre publik så kan det ju vara svårt för dem att hinna med att läsa så det är ju viktigt att berättelsen kommer fram i sången. I vissa delar är det lite svårt att höra vad brittiska Robyn Allegra Parton sjunger men det är ju inte så konstigt eftersom hon inte kan svenska utan lärt sig det för att sjunga just Coraline som hon sjöng på The Opera House i Covent Garden när den uruppfördes 2018. Övriga som t ex Fredrik Zetterström sjunger kraftfullt och välartikulerat.

Det är en intressant uppsättning som man blir mer och mer engagerad i, men bitvis känns den lite lång och kunde ha kortats ner lite för att hålla uppe tempot. Har man barn från 9 år som gillar Fantasy och lite udda berättelser så kan det här vara ett sätt att introducera dem till opera.

Coraline spelas till den 8 mars.

Annie är en av de mest älskade och klassiska familjemusikalerna och den sattes upp första gången 1979 i Sverige med Pernilla Wahlgren som en av de alternerande Annie. Den rollen axlas nu av Juliette Glader och Kimberly Rydberg och i kvällens premiär var det Juliette som charmade hela publiken med sin glada, positiva och energifulla Annie. Hon både sjunger och dansar som en fullfjädrad musikalartist. Vill hon bara själv fortsätta att stå på scen så tror jag att det är en tjej som kommer att dyka upp i musikaler länge framöver. Blev väldigt imponerad av alla barn som spelar barnhemsbarnen som verkligen är med och lyfter den här uppsättningen tillsammans med övriga i ensemblen till en musikal av hög och jämn nivå.

Annie utspelas under depressionen på 30-talet i USA men trots det genomsyras musikalen av glädje och positivitet, tack vare Annies sätt  att se på livet. Hur illa det än är så kan man alltid vända det till något bra. Även om man bara har tidningar till lakan, ja då har man ju nåt att läsa i sängen osv. Motpolen till Annie är Miss Hannigan, barnhemmets föreståndarinna. För henne är allt bara trist och tråkigt, men en underbar karaktär i musikalen. Det retar henne enormt när Annie får chansen att bo i två veckor över julen hos världen rikaste man Mr Warbucks (Kristian Ståhlgren) och hand assistent Grace Farrell (Elin Bemark).

Annie är en klassisk musikal med mycket sång och dans och det är väl få musikalälskare som inte har hört Tomorrow/Imorgon som här sjöngs med stor intensitet av Annie. Härliga stora ensemble dansnummer i klassisk musikalanda. Till och med ett steppnummer i varje akt. Koreograferna Daniel Larsson och Emil Söder hade lagt dem på exakt rätt nivå för att få till den där musikalkänslan man vill ha som publik och det jublades mycket över alla dansnummer.

Den här uppsättningen av Annie sätter verkligen Stockholm på kartan som en stark musikalstad tillsammans med de övriga musikalerna som går just nu och som visar vilken bredd vi har på musikalartister och att det hela tiden fylls på med nya unga talanger.

Annie spelas på Intiman till den 19 april. Ta med hela familjen och gå och titta på den!

Hade läst på Facebook att Kristin Lidström hoppat in som Gabriella igår och genast fick jag lite om hopp om att jag hon kanske skulle ersätta Malena Ernman som Gabriella även idag. Jag har sett Kristin som Gabriella en gång tidigare och utan tvekan är hon den bästa av de två. Men nu blev det inte så, utan det som inte hänt tidigare hade nu hänt, även Kristin blivit sjuk så nu var det dags för Annica Edstam att för första gången vad jag vet spela rollen som Gabriella. I någon nanosekund blev jag besviken för att sen snabbt inse att det här en ju musikalhistoria som jag är med om. Jag som en av de få ska få se Annica i den här rollen, och jag är en av få tror jag som då också har sett samtliga Gabriellor. Skulle verkligen vara intressant att veta om det är någon mer än jag som gjort det (borträknat alla som jobbar på teatern förstås).

Vare gång jag ser den här föreställningen så slås jag av hur makalöst bra den är. Vilket episkt verk som spelas på scenen. Det har verkligen allt, skratt, gråt, lycka, glädje och så många karaktärer som man blir berörd och engagerad i på något sätt. Fredrik Kempes musik är helt magisk och så svensk och klassisk. Och allt framförs av väldigt duktiga musikalartister. Philip Jalmelid gör ju sin livs roll som dirigenten Daniel Dareus. Tuva B Larsen med sin ljuva röst med en sån underbar klang i är verkligen Lena. Christopher Wollter är så grym som Conny (men jag saknar varje gång en sång med honom). Och det spelar ingen roll om det är Björn Kjellman eller Morgan Alling som spelar Arne, bägge är lika underbara på sitt eget sätt. Och idag var det Björns Arne som hoppar runt med pjäxa. Anders Ekborg som Stig berör så mycket och ingen kan ju förmedla smärta och förtvivlan som han i sin sång och sitt skådespeleri. Rikard Björk som Thore blir jag lika imponerad av varje gång. Så övertygande i sin tolkning av Thore och jag blir lika varm i hjärtat av duetten mellan honom och Tuva. Så mycket glädje och kärlek dem emellan, på det allra finaste och renaste sättet. Och så mitt i allt det här får då Annica Edstam den stora utmaningen att för en dag gå in och ta över som Gabriella. Och hon gör det fantastiskt bra. Det märks ju verkligen att hon är musikalartist. Precis som Kristin och även Helen Sjöholm som är Gabriella i filmen, så kan hon ju det här med att kombinera sång, känslor och skådespeleri så det berör och skapar en trovärdig Gabriella. Man blir berörd av hennes livsöde. Det är en konst att balansera känslor och inte spela över i miner och gester och Annica har den balansen. Och en röst som bär både Gabriella sång och Stjärnorna till de höjder som sångerna förtjänar. Samspelet mellan henne och Christopher Wollter är också väldigt starkt och gripande. Hon är verkligen den skrämda misshandlade kvinnan som växer och reser sig. Så jag kan bara säga att jag är riktigt glad, nöjd och lycklig över att ha fått se Annica som Gabriella.

Ni som inte har sett Så Som I Himmelen än, ni måste bara göra det!

Pernilla Wahlgrens 50-årsfirande i showen Kort, Glad och Tacksam var en succé utan dess like och svenska folket fick aldrig nog av att vara med och fira henne. Och trots eller tack vare ca 140 000 sålda biljetter fick inte Pernilla nog heller, utan hon fick Hybris! Sista showen hann knappt sluta innan hon slänger fram ett nytt manus till sina vänner Hanna Hedlund, Kim Sulocki, Måns Nathanelson och Ola Forssmed. Ja det är precis där som hennes nya show Pernilla Wahlgren har Hybris tar vid. De stackars vännerna får snällt ringa hem till sina familjer och förklara att de kommer nog inte hem ikväll heller. Men stackars Kim har inte någon familj och numren till vännerna fungerar inte längre, Olas barn känner inte igen honom utan tror det är någon ful gubbe som ringer. Att vara på turné med Pernilla har tydligen ett högt pris! Pernilla tackar sina vänner för deras insatser, ett tal som hela tiden avbryts av olika sponsringsmeddelande. Vännerna vill så gärna komma hem så de kommer på idén att de måste hitta en man till Pernilla och showen igenom får vi sen följa hur de försöker hitta någon till Pernilla och ta reda på vad det är hon egentligen vill ha. För alla som var och såg poddshowen på Göta Lejon så vet ni precis vad Pernilla vill ha. Så roligt nummer när hon och hela gänget sjunger om det. En sång som de inte vågade ha med i Kort, Glad och Tacksam men som de nu kände sig mogna att ha med. Från poddshowen har de också med när Pernilla är med i ett dejtingprogram. Finns några favoritfigurer i repris som kommer tillbaka också, men vilka får ni se när ni ser showen.

Det är en väldigt rolig show och man skrattar i stort sett hela tiden åt och med dessa fem komiska genier. Timing i replikerna är perfekt. Ibland behövs inga repliker utan kroppsspråken och ansiktsuttrycken säger allt. Kläderna förhöjer också komiken i alla nummer. När Kim, Måns och Ola klär sig till kvinnor så är det inte för att de ska bli en perfekt kvinna utan det får sticka ut en hårig bringa och de verkar ha så kul när de gör det. Även om det är Pernilla Wahlgrens show och hennes liv som artist, dokusåpastjärna och sponsrad influenser som är i fokus så är det i mångt och mycket en ensemble show, för vad är en person utan sina vänner? Det som gör att det blir så kul är just samspelet mellan alla, och hur de driver med varandra och sig själva med så mycket värme och kärlek. De kompletterar varandra på ett underbart sätt. En och annan kändis skojas det också om, men även det görs ju på ett väldigt humoristiskt och varmt sätt.

Det är en galet rolig show om en singelkvinna som är 52 år med allt vad det innebär. Pernilla har en självinsikt som få och bjuder på sig själv otroligt mycket i den här showen. Som hon själv säger i showen så är hon som en lök som skalar av lager för lager av sig själv och hon gör det inför en publik som skrattar med henne. Det är proffsigt och snyggt och allt avslutas men ett girlpowernummer med Spice Girls.

Än en gång visar det här gänget att de är Sveriges bästa och mest kompletta komedigrupp (även om de formellt inte är en komedigrupp) men de har allt. De kan sjunga, dansa och leverera skämt på ett sätt som även om det är vulgärt och utmanande aldrig känns plumpt och billigt, det är bara roligt och skratten är hjärtliga!

Hybris-showen spelas i Stockholm och runt om i landet under hela 2020 så vill ni ha en kul kväll ska ni absolut se till att skaffa biljetter!

PERNILLA WAHLGREN HAR HYBRIS

Har sett Snövit 2 gånger tidigare och senaste gången var nästan tre år sedan. Snövit The Musical bygger på Bröderna Grimms saga och det är inte Disneyversionen utan en egen version där Martin Landh har skrivit den glada, poppiga och medryckande musiken och Robert Dröse står för manus, regi och koreografi.

När Snövit (Bob Hellberg) föds dör hennes mamma och kungen (Andreas Andersson) sörjer henne i sju år innan den nya drottningen (Anna Norberg) gör entré och verkligen är den elaka styvmodern. Stackars Snövit har bara sina gosedjur att ty sig till. På sin 15e födelsedag gör hon Drottningen upprörd och den äregirige Härolden (Patrik Martinsson) får i uppdrag av Drottningen att döda Snövit. Som alla vet kan han inte göra det utan säger åt Snövit att fly ut i skogen. Långt bort i skogen hittar hon ett hus där de sju dvärgarna, som alla heter Konrad, bor och hon flyttar in. Men Drottning får veta att hon lever och förvandlar sig till en häxa för att själv döda Snövit. Hon lyckas nästan men den vackre Prins Erik (Bragi Bergsson) kommer förbi och räddar henne. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Den här versionen av Snövit är en spännande fartfylld och rolig och passar barn i olika åldrar. Under åren har jag haft med mig barn i åldrarna 3, 6 och 9 och de har alla haft olika favoritdelar och upplever den på olika sätt. Treåringen älskade de stora gosedjuren men var lite rädd när Härolden tar med sig Snövit ut i skogen för att döda henne. 6-åringen hejade på Snövit och tyckte att den elaka drottningen skulle få lära sig en läxa, men det var allt lite pinsamt när Snövit och Prins Erik pussades. 9-åringarna gillade att Prinsen spelades av någon de kände igen och tyckte den var kul.

Karaktärerna är välkända och varje uppsättning har haft olika personer i huvudrollerna. Drottningen spelades i första och andra uppsättningen av Nanne Grönvall (men jag såg hennes understudy i 2017 års uppsättning) och flera av låtarna låter väldigt mycket Nanne, men Anna Norberg (som även är producent) sjöng riktigt bra och hennes Drottning/Häxa var härligt elak och fåfäng. Just Drottningen är den karaktär som är mest intressant och som barnen älskar att tycka illa om. Anna har en härlig interaktion med barnen i publiken som buar på henne och visar att de minsann håller på Snövit. Bob Hellberg gör en  stark Snövit och det är lite så man undrar varför hon faller för den vackre men självupptagne Prins Erik. Bragi har en röst som passar bra. Härolden görs i den här uppsättningen av Patrik Martinsson som nog är den mest etablerade musikalartisten av dem alla och just nu spelar han också Prins John i Robin Hood. Patrik Martinsson har en suverän musikalröst och det är alltid lika kul att se honom i en musikal för man vet att han alltid levererar och det är inget undantag här i Snövit. Det är en bra sammansatt ensemble. Det är extra kul att de inte bara spelar på scenen utan använder sig av gångarna på parketten så skådespelarna kommer ännu närmre publiken.

Scenografin är densamma som i tidigare uppsättningar och den är fortfarande snygg och effektfull. Mest gillar jag nog skogen när Härolden ska mörda Snövit. Hela den scenen är väldigt snyggt gjort med ljussättningen, musiken är dramatisk och det är intressant att se hur Härolden tampas med sitt samvete och sina känslor. Patrik Martinsson är suveränt bra där. Även kläderna är samma och där är det Drottningen som byter till en rad olika glittriga och fina kreationer, men som slutar med en gråbrun häxkappa.

Som helhet är den en bra familjemusikal där barnen är med och skriker och tjoar från början.  Det hela avslutas med att de barn som vill får gå upp på scenen och hälsa på alla karaktärerna. Vilken fantastisk lycka för en 6-åring att få krama Snövit, Prinsen och även den elaka häxan, för i finalen har hon ju satt på sig sin finaste röda klänning. och då är hon ju vacker. Så fint av ensemblen att ta sig tid efter föreställningen och en oförglömlig stund för barnen. De visar verkligen att för Dröse/Norberg är barnen i fokus när de sätter upp en musikal och att det ska vara en helhetsupplevelse som de minns länge.

Snövit spelas på Göta Lejon lite spridda datum fram till den 26 april 2020.

För åttonde året sätter Intiman upp en Astrid Lindgrenmusikal för hela familjen lagom till jul. I år är det dags för Pippi firar jul och enligt 6-åringen jag hade med mig hade de prickat helt rätt för hon är inne i en Pippifas just nu. Scenen är julig med snö, ett träd fullt av julklappar och ett snöklätt Villavillekulla som omvandlas till skola eller Tommy och Annikas hem ibland. Scenarbetarna får möblera om för fullt i det lilla huset och det sker så snabbt och smidigt så det inte märks alls för publiken. ”De är så snabba så de trycker nog på en knapp” sa mitt sällskap och hon var väldigt imponerad av de stora pepparkakorna hos Pippi och hur fint julpyntat det var hos Tommy och Annika. 

Pippi måste vara både tacksamt och svårt att göra för alla kan ju sin Pippi och det gäller att få det rätt och att göra det för barn är nog en större utmaning för de kan ju verkligen sin Pippi. Har de sett något om och om igen så kan de minsta detalj. Första akten inleds med att Pippi (Amanda Andersson) tillsammans med den charmige Herr Nilsson (Juliette Glader) river av några av de mest kända Pippisångerna och barnen sjunger förtjust med. Sen gör Tommy (Erik Källsäter) och Annika (Fabienne Glader) entré och berättar att de ska snart få jullov. Det är ju orättvist tycker Pippi så hon går till skolan bara för att få jullov. Så hälsar Dunder-Karlsson (Mathias Jonsson) och Blom (Johnny Johansson) på för att stjäla kappsäcken. Kling (Martin Hallgren) och Klang (Ludvig Ryman) har koll på gatorna så inga bovar dyker upp. I andra akten blir det ännu mer juligt när det inleds med en julmarknad där Pryssiluskan (Anna Hallgren) försöker få in Pippi på barnhem i alla fall över julen. Tommy och Annika firar jul hemma med sina föräldrar (Anna Hallgren och Ludvig Ryman) men stackars Pippi hon har inga andra än sina djur att fira med. Ska hon få någon att fira med?

Kålle Gunnarsson regisserar och han har återigen lyckats få till en föreställning där han får barnen att agera helt naturlig och det är fart och fläkt och ett antal upprepningar som barnen älskar. En av de scener som 6-åringen pratade mest om efteråt var när Dunder-Karlsson om och om faller över farsturäcket efter att ha fått dörren slagen i huvudet. Hon skrattade så hon själv nästan trillade av stolen! Och hur kul var det inte när Pryssiluskan och Kling och Klang jagade Pippi varv efter varv på julmarknaden utan att lyckas fånga henne. Barnen i publiken lever sig verkligen in i berättelsen och skriker och tjoar och när Pippi upptäcker att hon blir ensam kvar efter ett snöbollskrig ja då skriker barnen direkt ”Tommy och Annika har gått hem och ätit mat”. Tyvärr plockar inte Pippi upp det utan hon fortsätter med sina repliker så är det något man ska jobba lite mer på så är det att vara lite flexibla på vilka publikreaktioner man får. Men Amanda Andersson var annars en härligt käck Pippi som även lyckades vara trovärdig när Pippi är känner sig ensam och helt övergiven.

Pippi firar jul är en mysig, rolig och julig teater med hög igenkänningsfaktor och den ultimata julklappen för alla Pippiälskare. 6-åringen var helnöjd med allt förutom att Lille Gubben inte var med på scenen. Hon köpte inte fullt ut att han bara fick vara ett stort gosedjur i garderoben. Perfekt för att bygga upp julstämningen inför julen med eller att dra ut på julmysigheten efter jul då den spelas till den 6 januari 2020.

All Shock Up är en jukeboxmusikal fylld av härliga Elvislåtar och underbar 50-talsstämning. Kläderna är färgglada och hela ensemblen utstrålar så mycket energi och kärlek till musikalen att man inte kan annat än att sitta med ett leende på läpparna genom hela musikalen. En relativt banal historia om den lilla staden där borgmästaren Matilda Hyde (Mindi Lundqvist) har förbjudet dans och offentligt hånglade för det är ju omoraliskt! Inga rullande höfter här inte. Men självklart vänds det upp och ner rockkillen Chad (Carl Gyllensvärd) får problem med sin motorcykel och stannar till i staden. Hans skinnjacka och rebelliska attityd får alla unga tjejer i stan på fall och särskilt Natalie Haller (Linda Lundberg). Men för Chad är hon bara den där trevliga tjejen som mekar med motorcyklar. Men hon har en hemlig beundrar i den töntige Dennis (Erik Gummesson). Men Chad han faller pladask för den kurviga och kulturintresserade Miss Sandra (Olivia Lorenz). Om Chad får kvinnorna på fall så rör Miss Sandra upp känslor hos männen i stan. Änklingen Jim Haller (Matte Lagerwall) vaknar till liv när han ser henne första gången, vilket inte uppskattas av barägarinnan Sylvia (Elin Uvia Salas). Hon har ju själv ett gott öga till Jim. Hon som inte har kysst en man på 6 år, hon har bara skött om sin bar och dottern Lorraine (Therese Brandels). Lorraine är krockar en dag med Dean Hyde (Filip Torndal) som är hemma ett par dagar för att hälsa på sin mamma Matilda Hyde. Borgmästarinnan har en ständig följeslagare Sheriff Earl (Anders Hedlund) som motvilligt ser till att hennes moralregler efterlevs. Ja som ni nog kan förstå så blir det en rad förvecklingar i handlingen om vem som ska få vem i den här kärlekskarusellen.

De som imponerade mest på mig var tjejerna och de kvinnliga karaktärerna är de som är viljestarka och är mest intressant och det är mycket girlpower. Linda Lundbergs tuffa och kaxiga Nathalie fick mig att tänka på Lauren i Kinky Boots och den underbara scenen när hon inser att hon är kär i Charlie. Tyvärr är ju inte Chad lika sympatisk som Charlie och Nathalie kunde ju få en bättre kille än den där sliskige självgode killen. Man kan ju inte låta bli att imponeras och roas av Olivia Lorenz som Miss Sandra. Hennes kroppsspråk är så bra och scenen med henne och Natalie på museet är en av musikalens höjdpunkter. Elin Uvia Salas har en kraftfull röst och hennes Sylvia utstrålar värme och omtanke.

Under det här repet var det lite problem med ljudet men det har de säkert fixat till så att dialogen och sångtexterna kommer fram lite mer. Tyckte det var bra att man har kvar låttexterna på engelska så man känner igen dem mer och kan nynna med i texterna. Jag gillar stora dansnummer och den här musikalen bjuder på flera och Emanuel Bagge har gjort en bra koreografi i bästa 50-talstappning.

Det här är ju en musikaluppsättning som inte har samma budget som t ex Häxorna i Eastwick så man får ju se det med det i beaktande, och just därför blir jag nog ändå imponerade av allt det engagemang och entusiasm som finns i den här uppsättning. En bra orkester under ledning av Johan Mörk, West End Musical Choir och dansare och enkel men bra scenografi. De här mindre uppsättningarna behövs för att berika musikal- och teater Stockholm. Thomas Creutz och alla inblandade i den här uppsättningen kan känna sig stolta över vad de har åstadkommit och det här är en uppsättning som så väl förtjänar att i stort sett vara utsåld innan premiären den 14 november. De som har lyckats få tag i biljetter kommer att ha en trevlig kväll, med en hel del skratt och mycket glädje.

Ett fåtal biljetter finns kvar att köpa:

https://www.biljettmonster.se/biljetter_fst.asp?id=221

Pressbild använd med tillstånd av Thomas Creutz.

För ett par veckor sedan när jag frågade min kompis 6-åriga dotter om hon ville följa med på en musikal om Robin Hood var det ett glädjetjut utan dess like ”Jag älskar Robin Hood”. Så förväntningarna på dagens föreställning var stor och redan i kön in till Waterfront började äventyret med Robin Hood. Två eldkonstnärer/eldslukare underhöll i kön och hon tyckte det var så häftigt när de sprutade eld som drakar. Hon kunde inte få nog av det. Så fick hon syn på sheriffens vakter som gick runt och höll ögonen på kön och det var ju också häftigt. Inne i foajen fortsatte det med soldater med brynjor som gick omkring och hon tvekade inte att vara med på bild med dem. Inne i stora salen var det rikligt uppdukat med champagneglas med dricka i, Festisar, frukt i mängder, guld- och silver mynt och lite annat att äta. Men det bästa var nog att barnen fick testa att skjuta med pilbåge. Inga problem att stå i kö och vänta på att få prova på det inte.

Så var det dags att gå in i salongen och Waterfront har ju en stor scen som imponerar och den var snyggt upplyst i rött (ljusdesign Pelle Palmé).

Dröse & Norberg sätter årligen upp en familjemusikal som bygger på en känd historia men med nyskriven musik (Martin Landh och Peter Nygren) och handlingen lite ändrad. Men på det stora hela så känns historien igen och barnen hittar snabbt sina favoriter och vet vem som är god och vem som är ond. Historien börjar med att Skalden (Bill Sundberg) kommer till staden och sjunger ballade om Robin Hood och sen sätter äventyret igång. Robin Hood (Christian Arnold) och hans gäng har flytt till skogen och lever på jakt och vad naturen kan erbjuda dem eftersom Prins John (Patrik Martinsson) och hans soldater har bränt ner deras gårdar och drivit dem på flykt. Robin Hoods gäng stöter på Little John (Joakim Nätterqvist) som utmanar var och en i dueller som de inte har en chans i. Lite senare stöter de på Broder Tuck (Martin Almgren) som dyker upp samtidigt som några av Prins Johns soldater kommer med en kista full med skattpengar men vakterna övermannas och tvingas på flykt och lämnar kvar skattkistan till Prins Johns stora förtret. Robin Hood och hans gäng tar sig till byn för att köpa mer vapen och där stöter Marion (Elisa Bryant) och Robin Hood ihop för första gången. Ja sen rullar historien på med att Prins John fångar Robin Hood som lyckas fly tillsammans med Marion. Det blir lite mer strider och förvecklingar innan Richard Lejonhjärta (Mats Genfors) återvänder från sitt korståg i slutet av akt två och Robin och Marion äntligen kan få varandra. Slutet gott allting gott, precis som det ska vara. 6-åringen var så nöjd med det. ”Jag visste att Robin och Marion skulle få varandra och Marion fick ta på sig sin finaste klänning på slutet!. Lite fundersam var hon över att alla soldater som var med var tjejer, för i filmerna är det bara killar. Men det var riktigt bra soldater!

Robin Hood (Christian Arnold) är ju den stora hjälten som alla hejar och Christian gör en ungdomlig och charmig Robin. Elisa Bryants Marion är en tuff tjej som inte låter sig hunsas med. Martin Almgren som vann Idol 2015 gör sin musikaldebut som Broder Tuck. Han har fått ett par sånger som passar perfekt för hans röst och han visar vilken duktig sångare han är. Axel Schylström som också var med i Idol 2015 spelar Slim Jim, en i Robin Hoods gäng. Men min favorit är nog i alla fall Patrik Martinsson Prins John. Prins John framställs ju i regel som en rätt fjantig och gnällig person med storhetsvansinne och det är inget undantag här. Patrik är briljant som fjantig och har en perfekt timing i det så det inte slår över, han balanserar det superbt. Även han har fått några sånger och jag gillar att en av dem visar upp den fjantige Prins John, men att hans slutsång är av det rockigare slaget som passar Patrik som hand i handsken för där kommer hans manlighet fram på ett annat sätt och det blir mer kraft och tryck i sången. Patrik är den mest meriterade musikalartisten i det här gänget och det är underbart att se att han fått en roll där han verkligen får visa upp det utan att det sker på bekostnad på någon annan i uppsättningen. Det är en tight och bra ensemble som kompletterar varandra bra och fyller den stora scenen med energi och spänning. Fighterna och duellerna är snyggt koreograferade av Robert Dröse och Gustaf Mardelius.

På ett snyggt och effektfullt sätt förflyttas publiken från ett grått och regnigt Stockholm rakt in i Sherwoodskogen och ett rafflande familjeäventyr. Ett äventyr som nu ger sig ut på en turné runt om i Sverige med sista föreställning i Göteborg den 15 mars 2020.

Ska bli spännande att se vilken berättelse som Dröse & Norberg gör musikal på 2020. Men för den som inte kan vänta till dess finns en möjlighet att se Snövit the Musical som de spelat några omgångar tidigare men som de ger sig ut på turné med igen med start 23 november på Göta Lejon.