Det är inte ofta som det görs svenska musikalfilmer men i år kommer tre stycken att ha biopremiär. Först ut är Anders Widmarks A Music Story som har premiär den 14 juni, sen kommer Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” och sist ut är ”En del av mitt hjärta” baserad på Tomas Ledins musik. Så för oss som älskar musikaler är det ett underbart filmår. Av de här tre filmerna tror jag att A Music Story har den lägsta budgeten vilket märks då och då i filmen men som ändå är en underbar hyllning till musiken och verkligen förmedlar kärleken till musiken. Styrkan i den här filmen sitter just i de nyskrivna låtarna av Anders Widmark och några andra medkompositörer. En rad av medryckande poplåtar, raplåt och så den fantastiska Gravity som när jag hörde Helen Sjöholm sjunga den första gången i filmen gav mig rysningar. Men de flesta låtar i filmen fick mig att rycka till och tänka att det här är en riktigt bra låt, många med en positiv och glad melodi.

A Music Story handlar om Moa (Victoria Rönnefall) som drömmer om att skriva en egen låt och vara med i Syltpopidolerna. Men det där med Idolprogram tycker inte hennes pappa, pianisten Anton Widebeck (Anders Widmark) är någon bra idé. Barn ska inte tävla i musik och absolut inte i något så billigt program som Syltpopidolerna. Anton är en etablerad pianist och kompositör men vars stjärna falnat och i takt med att musik nu laddas ner så ger inte det så mycket pengar längre. Han kämpar på med att bidra till familjens försörjning men hans manager Alexander (Claes Malmberg) lyckas inte så bra med att få fram jobb. Nej det är Moas mamma Elisabeth (Helen Sjöholm) som är den som har fått lägga sin egen sångkarriär åt sidan för att istället jobba som sångpedagog som får försörja familjen. Anton själv har svårt att acceptera att han måste ta andra jobb och det är först när Elisabeth ställer ultimatum, skaffa ett jobb eller så skiljer vi oss, som han skaffar ett vanligt jobb. Moa förslår dock att han ska skriva en musikal och det är en ide som även hans manager tycker är en bra idé.

Det är väldigt traditionella könsroller i filmen med frun som fått offra sig och som uppfattas som gnällig när hon ställer krav på sitt musikgeni till man. En man som tycker han själv till hör finkulturen och att sånt som Idol inte är nåt att ha. En vanlig syn bland vissa artister och musiker, trots att några av våra stora artister som Måns, Danny och Darin har gått den vägen, så ett och annat guldkorn kan ett sånt program få fram. Managern har också en rätt kommersiell syn på Antons låtskrivande och lägger sig gärna i för att få det mer kommersiellt, men i slutet är det han som säger ifrån när någon vill utnyttja hans artist för gratisframträdande. Moas stora idol är Ace Wilder (som också medverkar i filmen) och hon vill sjunga som hon, men det tycker man inte hennes lärare på musikskolan där hon går är någon bra idé. Så på flera sätt tar filmen upp vad som anses vara tillräckligt fin och bra musik. En av filmen mest minnesvärda scener är scenen när managern vänder sig till en styrelseledamot i en stiftelse för att söka pengar. Ledamoten spelas av Jan Malmsjö och han har verkligen pondus och karisma. Han tillrättavisar managern på ett så effektfullt sätt med sin blick och röst och man skulle ha avslutat scenen just där och inte övergått till fysiskt våld för nu blev det lite pajasaktigt av det på slutet. Stunden innan var så stark att det hade räckt för att få fram budskapet. 

Helen Sjöholm är strålande i sin roll som den kämpande mamman som försöker att få sin familj att överleva. Claes Malmberg är härlig som managern, bufflig men har en viss charm. Den unga Victoria Rönnefall är charmig och har en fin röst när hon sjunger. Men vissa repliker som hon har känns inte helt naturliga för henne, som att det inte är hennes eget sätt att uttrycka sig på. Däremot flyter hennes röst väldigt bra när hon tänker och berättar vad som händer. Och precis som Anders och Helen så förmedlar hon kärleken till musiken på ett fantastisk sätt. Det känns genuint och äkta.

Det är en härlig feelgood familjefilm som jag varmt kan rekommendera!

Mitt Liv är en nyskriven musikal av Linda Mattsson Kledzik och Hanna Stadell Melbin som handlar om psyskisk ohälsa. Musikalen spelas av Teater Satelliten som är en musikalensemble som består av ett 30tal skådesspelare, dansare och musiker i blandade åldrar och med och utan diagnos.

Musikalen handlar om tre tjejer, Anna, Ullis och Cissi, som växer upp med varandra och lovar att alltid finnas där för varandra. Vi får följa dem från barndomen, till studenten och när de får barn. Men det är då problem börjar. Ullis blir sjuk och dör och lämnar en förtvivlad man och dotter efter sig. Anna får en son, Ben, som har aspergers vilket medför slitningar i förhållandet och problem med hur omgivningen bemöter dem. Cissi har den perfekta familjen med en framgångsrik man och en son och dotter, men hon har lite svårt att förhålla sig till Ben och hur kan han påverka hennes son Sam. De kommer ju aldrig att kunna utvecklas i samma takt. Anna kan inte förlåta Cissis sätt att uttrycka sig och vännerna slutar att umgås. Barnen växer upp och hamnar i samma klass och de vi får följa hur de förhåller sig till varandra. I klassen finns också den stökige Nils som beter sig konstigare och konstigare, får raseriutbrott och hör röster.  Det visar sig att han har schizofreni. Parallellt får vi följa hur Annas och Cissi förhållande med sina män utvecklas och är allt verkligen så perfekt hemma hos Cissi som det först verkar? Och hur dog Ullis egentligen? Musikalen tar upp väldigt många olika problem och ibland blir det nästan lite för mycket problem och lite spretigt i handlingen och jag upplevde att det till viss del tog bort fokus från Ben och Nils. Musikalen är 3 timmar och lång och den hade blivit tightare och snäppet bättre om man t ex hade tagit bort den delen om problemen som Sams pappa har. Flera av sångerna förstärks med modern dans och det är bra och kändes fräscht och läckert i de första numren, men även där avtog effekten när det återkommer i sång efter sång. Flera av sångerna var bra och t ex Svart Tango var väldigt läcker hur den var ljussatt i rött och svart.

Teddy Johansson som Ben och Oskar Thege som Nils gör starka rolltolkningar. Särskilt berörande är det när Nils kämpar med rösterna i huvudet (Carolina Janner och Christer Bjälkenfalk). Det blir lite obehagligt. Det är väldigt intressant att se hur omgivningen reagerar på Ben och Nils. Intressant är också hur man vänder på betraktandet när Ben tycker att personer utan diagnos beter sig konstigt ”Varför kan man inte bara säga som det är?”. Och för personer som inte har någon i sin omgivning som har dessa diagnoser kan det här vara bra att se den här musikalen för att få en förståelse och aha-upplevelse om vad det innebär.

Många bra insatser på scenen och det märks att hela ensemblen tycker om att spela tillsammans och har sin självklara plats på scenen.

Mitt Liv spelas till den 25 maj och biljetter kan köpas här:

http://arenasatelliten.se/event/teater-satellitens-musikal-mitt-liv/

Made in Dagenham hade premiär på West End 9 november 2014 så nästan 4,5 år senare är det Kulturamas musikalartister på vuxenutbildningen som sätter upp den för första gången i Sverige. Verkligen kul att man väljer att sätta upp något som inte har gjorts förut i Sverige och på så sätt får alla vara med och skapa rollerna utan att ha någon känd musikalartist som format rollen. Även om jag sett många musikaler i London så har jag inte sett den här förut. Redan vid de första tonerna tänkte jag att det här är en musikal som jag nog kommer att gilla för det fanns en glad och positiv känsla i musiken. Musiken är skriven av David Arnold med texter av Richard Thomas som här har översatts av Johan Schildt.

Made in Dagenham handlar om ett gäng kvinnliga bilfabriksarbetare på Ford i Dagenham 1968, som när de får veta att deras jobb kommer att nergraderas till okvalificerat bestämmer sig för att gå ut strejk. Men de nöjer sig inte med det utan de kräver även lika lön som männen, inte bara 87% som de hittills fått. Det här mottas inte väl av vare sig facket, företagsledningen, premiärministern och inte av deras män. Det baseras på en verklig strejk som alltså tog plats för 51 år sedan och där kvinnorna bröt historisk mark, tyvärr få man ju lov att säga att kampen är inte över än eftersom lika lön för kvinnor och män faktiskt inte är på plats än…

Den som leder kampen är Rita O’Grady (Isabelle Persson) men som får den rollen mer eller mindre av en slump. Hon och de övriga kvinnorna får oväntat stöd av Lisa Hopkins (Sara Kilagård) som är gift med vdn Mr Hopkins (Joel Lättman). Lisa är trött på att leva sitt liv som lyxhustru när hon faktiskt har en examen från Cambridge, dessutom i historia.

Det här är en musikal där de starka kvinnorollerna dominerar och de flesta starka ensemblenumren är fokuserade runt kvinnorna. Men det finns några bra nummer där även männen får glänsa på sitt sätt som Oscar Söderman som Mr Tooley, amerikanen som kommer från Fords högsta ledning för att visa vem som bestämmer i andra aktens inledningsnummer ”Det här är Amerika”. Rita’s man Eddie (David Larsson) har en känslosam sång även den i andra akten. Det är bra insatser av alla både i huvudrollerna och den stora ensemblen från årskurs 1. Styrkan i den här musikalen ligger på ensemblenumren som Made in Dagenham, Allihopa ut och Stand Up. Det är i de stora numren som energin, glädjen och kämpaglöden blommar ut för fullt. 

Har ni inte sett Made in Dagenham tycker jag absolut att ni ska passa på och ta tillfället i akt. Det är en positiv musikal med bra musik och förutom att ni får se en rätt ny musikal får ni en möjlighet att få se ny musikalartister och sen kunna följa vad som händer dem kommande år. Den spelas bara till den 12 maj så passa på nu. Biljetter finns att köpa här:

www.kulturama.se

Avgångsklassen 2019 på Stockholm Musikalartist Utbildning sätter spelar under två kvällar musikalen Legally Blonde. Legally Blonde är en prefekt musikal att sätta upp för en avgångsklass eftersom den handlar om juridisk studenter på Harvard så det är rätt åldersgrupp som spelar den. Ibland blir det lite trist när någon som är 30 ska spela en college/universitetsstudent men det problemet har man inte här. Slutscenen med avgångstal och jublet att ha klarat sin examen känns extra glädjefyllt.

Det är snart 10 år sedan jag såg Legally Blonde i London första gången och sen har jag även sett den i Malmö med bland andra Linus Wahlgren och Andreas Lundstedt. Det är en sån där härlig feelgood musikal som man kan se flera gånger bara för man blir så glad av den. De unga musikalartisterna hade verkligen en härlig energi på scenen och fick hela publiken att jubla, må bra och lämna Maxim med ett stort leende på läpparna.

Legally Blonde bygger på filmen där Reese Witherspoon spelade den blonda Elle Woods vars pojkvän Warner gör slut med henne innan han ska börja på Harvard. Anledningen att Elle inte längre passar in i hans framtidsplaner. Men Elle ger sig inte, hon pluggar hår och mot förmodan så lyckas hon bli antagen på Harvard. Men då har Warner redan skaffat sig en ny mer passande flickvän. Elle fortsätter sina studier med hjälp av sin nye vän Emmett och blir en av de bästa i klassen och lyckas därmed knipa en av de åtråvärda praktikplatserna hos professor Callahan och de får uppgiften att bistå Callahan i rättegången där Brook, en fitnessinstruktör, står åtalad för mord på sin man. I den här uppsättningen har man låtit Callahan vara en kvinnlig professor. Så ska Elle vinna tillbaka Warner eller ska hon inse att han inte är något att ha och bli en stark och självsäker kvinna istället?

Genomgående är det bra sång- och skådespelarprestationer av studenterna. Emelie Singbrant som Elle växlar bra mellan att vara dum blondin till att vara den som löser fallet de hjälper Callahan (Josefin Airaxin) med. Den sliskige och självupptagne Warner spelas av Teodor Wickenbergh, som jag tidigare sett i Jesus Christ Superstar och Spring Awakening, och han imponerade lika mycket ikväll. Den snälle och lite tafatte Emmett spelas av Anton Eriksson. En av de mindre rollerna är UPSbudet Kyle (Oscar Wells) och även om det är en mindre roll s så får han hela publiken att jubla när han rör sig över scenen. Om PostNord hade den typen av brevbärare skulle de inte ha några problem med sina leveranser.

Det här är inte en musikal med en massa storaslagna dansnummer men det finns ett par där studenterna får visa på sina danskunskaper också. Imponeranda är hoprepsnumren med Brook och hennes adepter.

Musiken av Laurence O´Keefe och Nell Benjamin är glad och medryckande och många i publiken gick nog och nynnade på ”Oh my good” när de gick från Maxim. Och den sammanfattar rätt bra hur jag upplevde den här uppsättningen ”Oh my good, det här var bra och en väl spenderad fredagkväll”.

Stort Grattis till alla studenter i avgångsklass 2019 för en bra uppsättning av Legally Blond. Jag ser framemot när ni dyker upp på scenen igen!

Big Fish är en relativt ny musikal med text och musik av Andrew Lippa. Jag får erkänna att jag inte hade någon direkt koll på den förrän jag såg att den skulle ha Skandinavienpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Den sattes upp första gången i Chicago 2013 för att sedan gå på Broadway samma år. Musikalen är baserad på romanen Big Fish av Daniel Wallace från 1998 och filmen av John August som Tim Burton regisserade 2003. Har man sett någon film som Tim Burton regisserar så kan man se att musikalen är inspirerade med de udda karaktärerna och färgskalan som för tankarna även till t ex Charlie och Chokladfabriken. Men jag fick även en viss känsla av The Greatest Showman med cirkusartister, udda figurer som t ex skäggiga damen och en jätte. Musikalen genomsyras av en positiv och glad känsla som att man kan bli sin egen hjälte genom att låta fantasin löpa fritt och att man inte ska se bakåt utan man kan börja om. Musiken av Andrew Lippa är verkligen glad och positiv och ger en härlig feelgood känsla. Samma känsla förmedlar texterna som är översatta av Adde Malmberg.

Big Fish handlar om Will Bloom som börjar bli trött på att höra på sin pappa Edward  Blooms skrönor och berättelser från sitt liv. För inte kan det vara så att hans pappa har träffat häxor, jättar och andra konstiga figurer. Det som han som pojke tyckte var lite spännande historier börjar bli så tjatigt och jobbigt att han ber sin pappa att inte hålla något tal på det stundande bröllopet. Men pappan kan inte hålla sig och det blir en stark klyfta mellan dem. Men när fadern blir sjuk återvänder Will hem med sin gravida fru. Will vill absolut ta reda på vem pappan egentligen var och börjar leta runt i papper och hittar något som han inte förväntat sig och han ser på sin far med andra ögon. När han själv sedan får sin son så fortsätter berättar även han fantastiska historier för sin son. Cirkeln är sluten.

Handlingen flyttar sig fram och tillbaka i tiden och man har två personer som spelar Will respektive Edward. Den unge Edward spelas av Daniel Engman och den äldre av Gustav Levin. Den vuxne Will spelas av Lucas Krüger och pojken av Oskar Laier. Växlingen mellan nutid och dåtid flyter på väldigt bra och tillbaka blickarna känns helt naturligt. Och för att man inte ska fundera på vem som är vem så har kostymören löst det på genom att de bär tröjor i amerikansk collagestil med W eller E som emblem. Genomgående är det väldigt fina och roliga kostymer som lyfter känslan av fantasi och magi i berättelserna. Lite mer nertonat och vardagligt i de ”vanliga” karaktärerna. Scenografin är också väldigt bra och känns påkostad. Det är en bra rollbesättning överlag. Daniel Engman är helt fantastisk som Edward Jr. Daniel är en av våra bästa musikalartister och har spelat i många musikaler, men här i rollen som Edward Jr får han mer utrymme och det är jag bara tacksam för. Daniel har en röst med en klang med ett djup som är mjuk och behaglig på samma gång. Det är en ren njutning att höra honom sjunga och se honom agera.

Som helhet är det här en färgsprakande härligt glad och positiv musikal och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den nu i vår!

https://tix.se/sv/uppsala/buyingflow/tickets/1243

Kan inte låta bli att fundera på hur man resonerade på Dramaten när man valde att sätta upp en musikal som handlar om ett manligt geni som är extremt självupptagen, egofixerad, försummar sina barn, Liz och Mark, och ser ner på sin fru Nancy och är ständigt otrogen mot henne för han anser att de ska ha ett öppet förhållande fast han vet att hon inte vill det. Det hade väl gått an om Nancy hade varit en stark kvinna som sagt ifrån och lämnat sin man och gjort en egen strålande karriär. Men tyvärr baseras det här på en sann historia där det inte hände. Tvärtom, deras dotter Liz känner sig extremt försummad och flyr in i en värld av droger. Hugh är så självupptagen och belånar hus och bilar som han själv vill och när allt håller på och gå överstyr, ja då får han lämpligt nog en hjärtinfarkt och dör. Och där slutar historien. Vi får alltså inte veta hur det går för Nancy sen när hon äntligen blir av med sin tråkigt man. Så inte en särskilt modern historia. Bara ännu en historia om ett manligt geni som beter sig illa utan någon form av konsekvens för sitt handlande. Hugh Everett är känd för sin teori om parallella universum och det som är intressant i musikalen är hur hustrun helt plötsligt finner att hon lever i två lika universum när hon möter sig själv.

På Playhouse spelas just nu Människans hemlighet som också handlar om en känd vetenskapsman; Jacob Bronowski. Men där Jacob tydligt visar sin uppskattning för sin fru så är Hugh helt känslokall och nedvärderar sin fru. Han visar inte ens någon ånger när hans nedknarkade dotter ställer honom till väggen. Okänslig och självupptagen, vilket gör honom endimensionell och tråkig.

Det är Lars Rudolfsson som har skrivet och regisserat musikalen och den här når inte på långa vägar upp till t ex Kristina från Duvemåla som han också regisserat. Det enda de har gemensamt är att de bägge är långa. Den här är nästan tre timmar lång. Första akten är en timme så andra akten både är och känns väldigt lång. Inte alls som Kristina där tiden bara flög iväg.

Magnus Roosman spelar Hugh och han lyckas med att visa hur osympatisk Hugh är. Det samma gäller för hans vänner som är lika självupptagna som han själv. Peter Engman spelar den sliskige Arnold som gärna tafsar på Nancy som inte alls uppskattar det men som inte vågar säga ifrån. Men en av mina favoritscener är när de bägge Nancy som spelas briljant av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg hämnas på Arnold under en grillfest. Arnold tafsar som vanligt på Nancy och då kommer bägge Nancy fram och sätter sig bredvid honom. Berusad som han är tror han förstås att han ser dubbelt. Så det finns en och annan scen som lockar till skratt.

Musiken är skriven av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander och det känns mer som utfyllnad att ha gjort det här till en musikal. Tror att historien i sig kunde blivit tätare och mer intressant om man inte hade med musiken. Tyvärr har man inte tagit tillvara på att det är Helen Sjöholm som spelar Nancy för det är inte någon av låtarna där Helen får visa upp att hon är en av Sveriges bästa sångerskor. I vissa småinslag i några sånger kan man ana hennes fantastiska röst och inlevelseförmåga, men överlag är det rätt slätstruken musik och inte någon som man minns och sjunger på när man går därifrån. Helen och Vanna gör allt de kan för att få liv i den grå och trista Nancy och ingen kunde ha gjort det bättre och det är de som är behållningen. Det är när de är tillsammans som det blir intressant och kul. Det finns några scener när de bägge får visa upp sina komiska förmågor. Helen har en mimik och kroppsspråk som jag bara älskar och Vanna matchar henne bra.

Scenografin av John Engberg är väldigt bra. En öppen kub med olika rum på en vridscen som gör att det blir som ett riktigt hus man ser in i. Möblerat i bästa 70talsstil. Kläderna av Kersti Vitali Rudolfsson är också väldigt 70tal så 70tals känslan har man lyckats med. Den känslan hade vi haft även utan det ständiga rökandet. Helen och Vanna är verkligen lika som Nancy och illusionen av att det är en person har man lyckats med mycket tack vara peruk och smink av EvaMaria Holm och Mimmi Lindell.

Att jag valde att gå och sen den här musikalen var för att Helen är med i den, och även om hon är väldigt bra i den och med väldigt mycket så är känslan att jag ville se och höra mer ”Helen”. Om det bara hade varit en riktig bra Helenlåt i den så hade jag kanske känt mig nöjd. Kul att se hennes son Ruben Granditsky spela sonen Mark. Skådespelarna gör sitt bästa för att det här ska bli intressant, men materialet och musiken är inte tillräckligt bra för att det ska lyfta mer än enstaka stunder här och där.

Hugh och Nancy spelas fram till den 29 maj.

Bild från föreställningen/pressbild @Sören Vilks

https://www.dramaten.se/repertoar/hugh-och-nancy/

I mellan är en häftig och läcker dancehallföreställning med Unruly Gang. Kvällens föreställning var ett s k publik genomdrag så det innebär att det fortfarande är under berarbetning och man testar på publiken hur det fungerar.

Unruly gang består av fem dansare med bland andra koreografen Imenella Mohamed som nyligen fick en Grammis för Årets nykomling och Ruth Roos. Imenella är vad som benämns som ”third culture kid”. Bor i Sverige, är från Somalia och pratar turkiska. Det här kommer fram i föreställningen som först inleds med en modern elektrisk tonmatta, mer läckra ljud än musik för mig. Så vävs det in svensk folkmusik till bilder av midsommarfirande som sen övergår till mer och mer afrikanska toner med bilder med afrikansk dans, hela tiden med de elektroniska tonerna i bakgrunden. Det är ingen musik jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med dansen, ljussättningen, kläderna och det blanka golvet som ibland ger en illusion av vattenspegling blir det riktigt läckert och man sugs in i takten. Dansarnas intensiva blickar fångar in publiken. I inledningen sitter dansarna på en trappa och en dansare rör sig nerför trappan som en smidig svart panter, smygande och med en blick som om det vore jakt på gång och fångar in publiken med sina blickar som pantern paralyserar sitt byte. Under den knappa timme som det pågår är man fullt fokuserad på dansarna och tiden rinner iväg snabbt. Dansarna är väl samspelta och rör sig som en enhet som ibland bryts upp och fokus är på en enskild dansare en kort stund, men fokus här är främst på hela gruppen och inte på en enskild dansare förutom i en sekvens där en dansare framför en solodans.

Gillar man dans tycker jag definitivt att man ska passa på och se den här föreställningen. Premiären är den 5 mars på Dansens hus och sen blir det turné runt om i landet.

Biljetter kan köpas här

https://www.riksteatern.se/forestallningar/i-mellan/

Allra första gången jag såg musikalen Ghost var den 15 december 2011 i London. Älskade den. Såg den ytterligare en gång i London innan de lades ner. Här i Stockholm blir et 5 gången gilt nu med den sista föreställningen innan ridån går ner för gott för den här underbara uppsättningen på China Teatern. Men den bistra sanningen är ju att musikaler kan inte gå hur länge som helst i Sverige för det finns inte så mycket publik och sen även om vi älskar en musikal vill vi ju gärna se något annat också. Så då behöver det bytas ut efter ett tag. Men när det är så bra som Ghost är så passar man ju på att gå några gånger….

Får nog säga att den här sista föreställningen är den bästa jag sett av de fem jag sett här på China Teatern och man ska ju sluta på topp. Peter Johansson (Sam) och Bruno Mitsogiannis (Carl) är ju helt fantastiska i sina roller. Bruno växlar så bra från att vara den trevlige kompisen till att bli den onde, samtidigt som man lider med honom och hans samvetskval för vad han har gjort. Det gör ont i hjärtat när Peter sjunger med så mycket förtvivlan över allt han mist.  Gladys del Pilar är minst i klass med Whoopi Goldberg och sjunger ju helt makalöst bra. Hon äger scenen. Maria Lucia (Molly) sjunger med så mycket smärta och har en otrolig kraft i sin röst. Fortfarande är det lite för mycket brytning när hon talar vilket tyvärr är lite störande. Som tur är märks det absolut inte att hon är danska när hon sjunger, då njuter jag för fullt.

Uppsättningen här på China skiljer sig mycket åt från originalet i London och de är så olika så det blir olika musikaler, samma handling och underbara musik, men scenografin och koreografin är helt annorlunda. Älskar bägge och kan inte säga vilken som är bäst. Imponeras varje gång av de häftiga spökdansarna som har perfekt kroppskontroll och får det att se så enkelt ut. Men i London steppade spökena och jag är ju lite svag för stepp. Scenografin var mer modern i London, här känns det mer hemtrevligt. Men gillar tekniken med projekterade bakgrunder för att vi ska förflyttas i handlingen.

Ensemblen här i Stockholm är så bra sammansatt, Sanna Martin, Alexander Larsson och alla andra underbara musikalartister som gör så många småroller.

Det kändes verkligen vemodigt att det här kanske är sista gången någonsin som jag ser den här musikalen. Så länge den inte hade satts upp i Sverige fanns ju alltid hoppet att den skulle sättas upp. Men det finns så många andra fantastiska musikaler som ännu inte spelats och andra som inte spelats på ett tag så det lär nog dröja innan någon annan sätter upp den.

Stort tack till alla som har varit med på scenen och bakom och runt omkring och för att ni satte upp en av mina favoritmusikaler!

I höst blir det ”En värsting till syster” på China Teatern. rCasten till den har inte släppts än, men jag en kanske inte alltför avancerad gissning är att vi får se Gladys på scenen igen? Och säkert flera från ensemblen också. Peter och Bruno ska ut på egen konsertturné med Matilda. Biljett är självklart redan köpt!

[

Rocky Horror Show av Richard O´Brien sattes upp första gången 1973 i London och blev film 1978. Den presenteras som en komisk, bisarr, skräckmusikal i glamrockens och science fictions genrens anda. Och ordet bisarr kan man verkligen ta fasta på när det gäller den här musikalen. Den är absurd, bisarr och konstig och man undrar ibland vad är det här egentligen? Är det bra eller inte? Men man har inte tråkigt och tiden gick rätt fort ändå.

Det var första gången som jag såg den och jag visste nog mest att den är lite annorlunda, kan ses som lite provocerande och och ses som en kultmusikal. När jag kom in i salongen och såg publiken reagerade jag lite på att medelåldern var rätt hög, men antagligen var många här som sett den när den kom på 70-talet och nu ville se den igen. Och det märktes på reaktionerna i publiken att många hade full koll på de  väldigt udda karaktärerna i musikalen.

Musikalen handlar om ett ungt nyförlovat par, Tommy (David Sigfridsson) och Annika (Elin Skarin), som får punktering i ett hemskt oväder och tvingas söka hjälp i ett spöklikt slott. Där tas de emot av några väldigt konstiga karaktärer Riff Raff (Shirin Golchin) och Magenta (Andreas Österberg). Slottets härskare är professorn och transvestiten Frank n Further (Camilo Ge Bresky). I slottet pågår märkliga saker och experiment av professorn som skapandet av en ny man, Rocky (Viktor Björkberg). Det handlar mycket om sexuell frigörelse och fri kärlek i tidig 70-talsanda.

Till viss del har man uppdaterat handlingen till nutid med mobiltelefoner som inte har någon täckning i ovädret, men den sexuella synen på kvinnan och mannen är kvar från 70-talet. Annikas sexuella frigörelse är mycket mer dramatiserad än Tommys. Annika går från det pryda till att ”jaga” varenda karl hon ser och det ägnas rätt mycket tid åt det. Medans för Tommys del är det mer ett nyvaknat intresse för män. Ska det vara vågat så kanske man skulle gjort det lite mer modernt? Och att visa nakna kvinnobröst för att vara vågade känns väldigt 70-tal och gammalt.

Scenografin av Markus Granqvist och kostymerna av Lena Lindgren var bra. Särskilt  bra var det när det unga paret precis kommit till slottet och de kommer in och först får man intrycket att det bara är Riff Raff och Magenta där, men helt plötsligt kommer hela huset till liv och personer dyker upp som man inte såg direkt. En har t ex kläder i samma tyg som tapeten i ett rum och helt plötsligt blir tapeten ”levande”. Men vet inte riktigt vad jag tyckte som Dalahästgrejen. En sån där absurd konstig grej men som man ändå blev lite fascinerade av.

Men den riktigt stora behållning är Camilo Ge Bresky. Har tidigare sett honom i Book of Mormon men där hade han inte en lika framträdande roll. Men som transvestiten Frank n Further får han spela ut hela sitt register. Camilo är rätt stor i sig själv kroppsmässigt men med ett par höga platåskor blir han gigantisk mot de övriga på scenen, vilket förstärker hans karaktär. Hans kroppsspråk är väldigt feminint och den kontrasten är så perfekt. Mina tankar gick direkt till rollen Lola i Kinky Boots. Camilo har otroliga röstresurser och även om sångerna i sig inte var några som jag kommer att nynna på efteråt blev jag djupt imponerad av honom. Suveränt bra röstmässigt och skådespelarmässigt där han levererade från minsta blick.

Så var det en bra eller dålig musikal? Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Absurd, konstig, lockade till skratt emellanåt, några varför? Kanske ska ses mer som en spegling av hur man uppfattade saker på 70-talet. Och när skulle den där köttätande växten komma? Ja jag vet att det är från The Little Shop of Horror men av någon anledning så dök den tanken upp då och då under kvällen. Kanske ett tecken på hur absurd och bisarr den var. Men ett som är helt säkert är att jag kommer att komma ihåg Camilo och hur han imponerade på mig. Värt att åka från Stockholm för att se honom!

Det står på hemsidan att den rekommenderas från 14 år, och det kan jag förstå och hålla med om. Det är en väldigt speciell musikal och inslag i den kan man behöva diskutera efteråt så det inte missuppfattas och ge en snedvriden bild.

Rocky Horror spelas till den 9 mars i Norrköping och 29 mars – 9 maj i Linköping.

http://www.ostgotateatern.se/pa-scen/rocky

Så var äntligen musikalåret 2019 igång. Nypremiär på den underbara musikalen Ghost på China Teatern. Märktes att alla var sugna på att spela igen. Några nya ansikten och Maria Lucia Heiberg Rosenberg var tillbaka som Molly igen. Peter (Sam) och Bruno (Carl) var i storform efter ledigheten, och Gladys Del Pilar (Oda Mae Brown) spelade på högvarv. Det enda som inte var helt i form efter den längre ledigheten var ljudsystemet. Mikrofonerna slutade att fungera i slutet på akt 1 när Sam besöker Oda Mae Brown första gången. Så det blev ett tekniskt avbrott men de fixade det på typ 10-15 minuter. Sen rullade det på som det ska.

Ghost är verkligen en helt underbar musikal. Spökdansarna är helt fantastiska, deras dans är så läcker. Älskar musiken av Dave Stewart och det har jag ju gjort sen jag såg den första gången i London. Scenografin är så snygg med bildskärmarna som växlar hela tiden. Mycket känslor, både lite snyft och skratt, och slutet är så vackert och fint även om det är sorgligt.

Ghost spelas till den 23 februari så det är lite drygt en månad kvar att se den. Har ni inte gjort det ska ni verkligen skaffa biljetter och gå och se den!