För knappt två år sen när pandemin härjade hade jag förmånen att vara en av de 50 som fick se smygpremiären av Come from away i Norrköping och blev helt knockad av den här underbara varma medmänskliga musikalen. Utvecklingen av pandemin satte sen stopp för den så jag blev så lycklig när Östgötateatern sätter upp den igen. För det här en musikal som behövs extra mycket nu med de rådande samhällsklimatet i Sverige och runt om i världen. Vi behöver bli påminda om det goda och medmänskligheten, att det finns en hjälpande hand när det behövs, men också att vi behöver sträcka ut en hand till de som drabbas av krig och annat. Att inte se bort.

Come from away handlar om hur människorna i den lilla staden Gander i New Foundland liksom alla andra i världen chockades över bilderna på flygplanen som flög in i World Trade Center i New York 11 september 2001. Men för dem blev det än mer verkligt när 38 plan blev omdirigerade att landa på deras flygplats och helt plötsligt skulle de ta hand om 7 000 flygpassagerare och besättning från hela världen. I ett slag fördubblas nästan befolkning i Gander. På en gång går alla innevånare samman och samlar ihop allt det kan, ordnar sängplatser o s v för att kunna ta emot flygpassagerarna som inte har en aning om vad som har hänt. Det blir underbara möten mellan de här människorna, först trevande, misstänksamhet, och olika fördomar florera, men sakta utvecklas fantastiska vänskapsband. Man hjälper och tar hand om varandra.

Det här är en riktigt ensemblemusikal och det är så kul att det i stort sett är samma ensemble som för två år sen. Anna-Maria Hallgarn har fått axla rollen som flygkapten Beverly Bass/Annette och hon balanserar så bra mellan att vara den handlingskraftig flygkaptenen som tar ansvar för sina passagerare samtidigt som hon är visar en mjuk sida i telefonsamtalen med sin familj. Det är magiskt när hon sjunger om sin dröm att blir pilot och sen att hon lyckas bli American Airlines första kvinnliga flygkapten. Så man förstår ju att Irene Sankoff och David Hein som skrev musikalen valde att lyfta fram just Beverly Bass som den flygkapten som lyfts fram i musikalen. Men som sagt, främst är det en ensemblemusikal och hela ensemblen är otroligt bra musikaliskt och är så samspelta. De sprider så mycket värme, glädje och medmänsklighet till publiken. Det är sån otrolig kraft i alla nummer när hela ensemblen är med och det märks verkligen att de gillar den här musikalen. Genom Markus Virtas regi så fångas alla nyanser och stämningar perfekt. Men även om det mest är värme så finns det tillfällen när det smärtar också. Man lider med Hannah (Pia Ternström) som inte lyckas få tag i sin son som är brandman i New York under tiden som de är i Gander. Det gör så ont i hjärtat när muslimen Ali (Hani Arrabi) får utså misstankar och fördomar bara för att han är muslim.

Scenografin är så enkel och genialisk. Det är i stort sett lite stolar och bänkar som får blir flygstolar, barstolar etc om vartannat. Lika smart är kostymerna för alla spelar dubbla roller både som Ganderbor och som flygpassagerare men bara genom en keps, en tröja eller kaptenskavaj så byter de karaktär och det går helt sömlöst.

Det finns bara lovord och superlativ att ösa över den här musikalen men för att riktigt förstå känslan den ger så måste man se den själv. Så missa den inte nu när det finns en chans igen. Till och med den 23 oktober spelas den i Linköping och 12 november till 31 december i Norrköping. Boka biljett och se den!

Ja det är väl knappt ingen som inte har sett den numera klassiska filmen med Whitney Houston och Kevin Costner från 1992 och förtrollats av musiken och den omöjliga kärleken mellan megastjärna Rachel Maron och livvakten Frank Farmer.

Såg musikalen i London första gången 2013 men nu är det dags för den svenska versionen och premiär med bubbel och i minglet var en härlig blandning på folk som Tommy Körberg, Gunilla Backman, Sofie Sarenbrant men den riktiga stjärnglansen satte den mest oväntade premiärbesökaren, ingen mindre än Ingemar Stenmark.

Redan tidigt markeras att det här en musikal där shownumren står i centrum när Rachel Marron (Nadja Kasanesh Holm) gör en magnifik version av Queen of the Night. Stora häftiga shownummer med duktiga dansare i häftig koreografi, glitterklänningar, läcker ljusdesign och makalöst bra sång är det som är den här musikalen riktigt starka sida och som sticker ut i musikalsammanhang. Nadja Kasanesh Holm var med i idol och imponerade på många med sin starka sångröst och här har får hon många tillfällen att briljera, men hon har tuff konkurrens av Marsha Songcome som spelar hennes syster Nicki Marron. Det är tur att man i musikalversionen låter Nicki komma fram och ta mer plats för det är Marsha som bjuder på riktigt smärta i sina sångnummer och är vassare i skådespeleriet. För det här är en musikal som är riktigt stark och glänsande i själva musiknumren och eftersom de är så bra så märks det tyvärr att skådespeleriet inte riktigt når upp till samma klass. Det blir lite stelt och kantigt ibland och den där magiska känslan mellan Rachel och Frank vill inte infinna sig och den får inte riktigt tid att blomma ut heller för snabbt ska ett nytt fantastiskt shownummer framföras. Frank Farmer spelas av Anastasios Soulis och den rollen är förutom ett karaokenummer bara en talroll. Ja, det är ju så att i stort sett alla roller förutom Rachel och Nicki är talroller, så är det en musikal egentligen när ingen dialog framförs sjungande och bara ett fåtal låtar bär handlingen framåt? Men vad spelar det för roll, det är en energisk och underhållande föreställning där storslagna magnifika shownummer avlöser varandra i snabb fart och man bara njuter.

Efter att ha flyttas fram flera gånger på grund av pandemin så var det äntligen dags att rulla fram röda mattan framför Cirkus i Stockholm. Det bjöds på en Pippi-inspirerade mingelbuffé som bestod av pannkakor med jordgubbar, prickigkorvsmörgås, köttbullar, syrliga karameller och självklart guldpengar och till det dracks det läskande drink på gin och sockerdricka eller bara sockerdricka. Cirkusartister gick omkring och underhöll och några riktigt våghalsiga jonglerade på taket och en ballerina gick från Cirkus till Hasslebacken. Tyvärr gjorde hon det samtidigt som en svart bil gled upp och ur den klev Björn Ulvaeus med sin nya partner Christina Sas så fokus flyttades snabbt från ballerinan till röda mattan.

Det var en strid ström till rödan mattan och bland gästerna sågs självklart Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotterdottern Malin Billing med familj. Inger Nilsson kom i sällskap av Jonas Gardell. Siv Malmkvist, Sussi Eriksson, Anki Albertsson, Peter Gröning, Lars Lerin, Linda Pritchard, Joe Labero, Therese Alshammar och många fler var sugna på att se Pippi.

Vi bjöds på ett riktigt glädjepiller till musikal. Full av energi, härlig musik och cirkuskonster som verkligen lyfte hela musikalen. Att knyta ihop musikal och cirkus i den här föreställning är en riktigt lyckoträff. Tilde Björfors och Maria Löfgren har gjort en fantastiskt jobb med att väva samman cirkus och musikal. Björn Ulvaeus har använt sig av både gammal musik och nyskriven när han har skrivit texten. Underfundiga och roliga texter, genialiskt att rimma på fränkar och räknar för alla känner ju till Pippis inställning till pluttifikationstabellen. För den nyskrivna musiken har han jobbat med Benny Andersson och Benjamin Ingrosso. En av mina favoriter är ”Jag tror jag går sönder” som han skrivit med Benjamin. Den är så söt och underbart framförd av Axel Adelöw som Tommy. En rar sång om kärleken till hundar där cirkusartisterna klädda som pudlar utför akrobatik. Så snyggt!

En annan favorit från föreställningen är när Ida Breimo som spelar Pippi går och lägger sig i en hängmatta och reflekterar och sjunger Bortom Sol och Måne som även varit med i musikalen Hjälp Sökes, samtidigt som Lisa Angberg (Elvira) går på lina över cirkusmanegen, väldigt effektfullt.

Men överlag är det fartfyllt och glädjefyllt och jag tror ingen lämnar utan att nynna på ”Pippi på Cirkus”, en låt som verkligen fastnar direkt och är så mycket cirkus och Pippi på samma gång.

Ida Breimo är helt magiskt bra som Pippi, hon fångar verkligen Pippis välkända karaktär full av både girlpower och snällhet. Det kreativa teamet har förvaltat Pippi på ett fantastiskt sätt och tillsammans med Malin Billing bevarat Astrids Pippi med en kärlek som genomsyrar hela föreställningen. Pippi är tidlös och med blandningen av musikstilar så byggs en brygga över tiden och det känns modernt och fräscht.

Det är bara att gratulera hela det kreativa teamet bakom och alla på scenen som skapat den här härliga energifyllda familjeförställningen som alla besökare kommer att roas av och minnas länge.

Så skynda att skaffa biljetter om ni inte redan har, den spelas bara till den 14 augusti.

Det här är första musikalen jag ser efter att alla restriktioner har släppts och titeln, Be more chill, känns ju väldigt passande. Äntligen kan vi slappna av och börja njuta av livet och scenkonst live igen. Gänget bakom den här uppsättningen har i 1,5 år jobbat för att kunna bjuda oss i publiken på Norden premiären och det strömmade energi och glädje från den unga samspelade ensemblen och orkestern nu när det äntligen var dags.

Be more chill är en rätt ny musikal från 2015 av Joe Iconis och Joe Tracz som jag inte sett förut. Handlingen är som en härlig feelgood high school film där den töntiga killen Jeremy (Benjamin Sundström), har en lika töntig sidekick, Michael (Gabriel Johansson), blir kär i Christine (Josefine Kuniholm), en av skolans snyggaste tjejer, genomgår en förvandling, blir accepterade av det coola gänget, får tjejen och på slutet inser att det viktiga är ju inte att vara cool utan att vara sig själv. Här sker förvandlingen genom att Jeremy sväljer en liten superdator, en Squip (Samuel Niklasson) som talar om för honom vad han ska säga och styr hans handlingar. En intressant tvist att det finns en underton av kritik till att vi styrs alltmer av högteknologi.

Det här är en uppsättning som präglas av ungdomlig energi både på och bakom scen. Musikaliskt och dansmässigt ett sammansvetsat gäng som fångade publiken och framförde den här musikalen med bravur. Lite extra imponerad blev jag av Josefine Kuniholm (Christine) och Samuel Niklasson (Squip). Det blir intressant att följa dem och resten av gänget och se var de dyker upp framöver för jag är helt säker på att några av dem kommer att fortsätta på den musikaliska scenen.

Eftersom jag inte har sett den i den engelska originalversionen så kan jag inte säga att det är en bra översättning av Adam Gardelin, men det jag kan säga att är att jag blir väldigt imponerad av språket, hur naturligt och väl det flöt i sångmässigt och vilka finurliga och oväntade rim han fått in. Fräscht och modernt och det kändes som att musikalartisterna gillade att framföra den.

West End Stockholm som står bakom den här uppsättningen har ännu en gång lyft fram en inte så känd och/eller ofta spelad musikal och bjudit publiken på musikalglädje. Det är inte en bara en stor budget eller kända namn som avgör om det blir bra, utan att det framförs med kärlek till musikalgenren och kärlek finns det i överflöd här. Det blir spännande att se vilken musikal de sätter upp nästa gång.

Det här är en musikal som roar och oroar på samma gång när barnen från Bullerbyn strålar samman för en kräftskiva. Barnen som växte upp tillsammans i det idylliska Bullerbyn har utvecklats på olika sätt, har olika politiska åsikter och det enda de verkar ha gemensamt nu är att de alla tycker att de har fastnat i medelklassen.I första akten översköljs vi av obekväma sanningar, inget som sägs är politiskt korrekt och de förlösande skratten avlöser varandra. Snabbt inser man att man har inte någon aning om vad de kommer att säga näst för här avhandlas de flesta laddade ämnen i en rasande fart. En bit in i första akten dyker en objuden gäst (Fridolf) upp, iklädd nazistuniform och ett laddat gevär och upplevs som hotfull av de gamla vännerna. Men han har ett glatt humör och vill bara umgås. Konstrasterna mellan det vänliga, aningslösa och allt det hårda avskyvärda som nazismen står för blir absurd och komisk. Men kan man skratta åt nazismen och kan den smyga sig på som en vänlig själ?

Första akten är suveränt bra rakt igenom. Andra akten tappar lite i tempo och tar en liten oväntad vändning. Men som helhet är det en musikal som väcker många tankar, är igenkännande och som ingen kan gå oberörd ifrån.

Det är ingen talad dialog utan all dialog sjungs av Lisa (Frida Bergh), Britta (Thérèse Andersson Lewis), Bosse Junior (Teodor Wennö), Anna (Åsa Bergh), Lasse (Anders Butta Börjesson), Olle (Niklas Löjdmark Chressman) och Fridolf (Reuben Sallmander) och man blir verkligen imponerad av all text som levereras med perfekt timing. I början är det lite problem med en av ”myggorna” så de får bryta och byta ut vilket var bra för den här musikalen bygger ju verkligen på att den fantastiska texten av Klas Abrahamsson kommer fram. För att texten verkligen ska nå ut i sin helhet till publiken så skulle jag önska att musiken dämpades något då den tar överröstar sången ibland. Musiken av Erik Gedeon som framförs under ledning av Johan Mörk är bra och det är kul att det varierar i musikstilar så olika stämningar byggas upp.

Ensemblen är bra och lyfter varandra, men jag blev särskilt imponerad av Thérèse Andersson Lewis som spelar den berusade Britta med perfektion. Blickarna blir dimmigare för varje glas och kroppspråket förändras efter varje glas och det gör lite ont när Bosse Jr i slutet får ta hand om sin berusade mamma för att få med henne hem.

Min vän fascisten har nästan 10 år på nacken men ämnena som berörs och med det stundande valet är den minst lika aktuell och är en musikal som behövs spelas och ses.

För 40 år sen skrev Astrid Lindgren Ronja Rövardotter och är en av hennes mest älskade berättelser. Några år senare kom filmen som är en klassiker för hela familjen, men repliker som alla kan och väsen som rumpnissarna som charmade alla med sitt ”Voffådådå”. Nu blir det årets familjeföreställning på Intiman och när publiken kommer in i salongen möts vi av Fredrik Dillbergs fina scenografi, Mattisskogen och där bakom stammarna skymtar Mattisborgen.

Så intar Mattisrövarna scenen stämmer upp i en av rövarsångerna och magin är igång. Kålle Gunnarsson har förvaltat berättelsen om Ronja med stor kärlek och öm hand och skapat en fantastisk familjeföreställning tillsammans med en starkt och samspelt ensemble. Bella Edberg och Ludvig Ennart imponerar stort som Ronja och Birk och sätter sin egen prägel på dem. Jessica Stendahl som Lovis, Ronjas mamma, får flera gånger med sin klara vackra röst framföra den fina Vargvisan. Jessica har med bravur haft hand om sångarrangemangen och rövarsångerna ljuder mäktigt och samstämt ut över hela salongen när alla rövare tar i med full kraft. Publiken är genast med och klappar i takten.

Ronja är delvis en lite mörk och skrämmande berättelse med de otäcka väsen som vildvittror, grådvärgar och de mer charmiga rumpnissarna. Med Caroline Erikssons fina kostymer blir de levande och kan nog vara lite skrämmande för de yngsta i publiken.

Föreställningen bjuder på en del skratt men man blir också berörd av Ronja och Mattis starka saknad efter varandra efter att Mattis förskjutit sin dotter. Astrid Lindgren sagor hade ju ofta både djup och sorg i sig och det har man lyckats bevara och förmedla väldigt fint i den här föreställningen.

Nu är det bara att hoppas att det inte blir några hårdare restriktioner så publiken får möjligheten att se den. Årets julklapp är ju evenemangsbiljetter och Ronja Rövardotter är verkligen en perfekt julklapp för hela familjen att se tillsammans.

l

1976 dök Trazan och Banarne upp första gången som ett jullovsprogram och nu är de huvudfigurerna i en ny familjemusikal. Trazan (Christian Åkesson) och Banarne (Nassim Al Fakir) bor i sin träkoja mitt inne i djungeln. Banarne har sitt älskade husdjur, Maja Piraya. En ständigt hungrig växt, Roger (Nina Hjelmkvist) bor också med dem. Men så en dag dyker Fröken Öken (Charlott Strandberg) upp och vill hugga ner hela skogen. Tillsammans med Herr Kamelont (Christopher Wollter) och sina gamar Dolly (Joanna Perera) och Polly (Linnéa Elfström Schederin) försöker de förmå dem att flytta in i en svamp istället.

Det är en bra sammansatt ensemble. Herr Kamelont är en rolig karaktär som ändrar skepnad efter hur omgivningen tycker han ska vara. För barnen blir det mest en rolig karaktär, men för de vuxna i publiken kan det anas ett djupare budskap om att vända kappan efter vinden och inte stå upp för sig själv och det som är rätt. Överlag tycker jag att budskapsdelen har för stor tyngd, miljöbudskapet verkligen hamras in i en och det lekfulla tappas bort. Det märktes väldigt väl på barnen runt omkring. De orkade inte hålla fokus. Det var full fart på dem under t ex Maja Piraya, körsång, handklapp och danser, men en del andra låtar var inte lika medryckande och för långa budskapsdelar. Det är viktigt att rädda regnskogarna, men lite mindre fokus på det, mer skoj och fler fartfyllda låtar hade nog fått med barnen bättre. Kung Lian (Petter Skoglund) var underhållande med sina hopp, störtdykningar etc, och det uppskattades verkligen av barnen.

Den var snyggt ljussatt och koj-scenografin kändes som att vi var hemma hos Trazan och Banarne. Överlag en färgglad uppsättning, både vad gäller kläder och scenografi.

Men det var svårt att se vem som är huvudmålgruppen, barnen eller de vuxna som en nostalgitripp? Men man lyckades inte träffa någon av dem. För många barn blev det för djupt och det blev rätt tomt runt omkring oss efter pausen för den fängslade inte barnen tillräckligt, vilket var synd. Särskilt som det blev lite mer dramatiskt när Banarne upptäcker att Maja Piraya har blivit kidnappad. För oss vuxna, visst var det en hel del nostalgi, men den tappade bort den känslan också emellanåt. Men en omgjort Olyckan till Bolyckan funkade nog rätt bra ändå. Det fanns en del småroliga referenser som Dansa i Freon när skunkarna dök upp, men det räckte inte för att lyfta.

I applådtacket fick ensemblen förstärkning av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som glatt sjöng med i låtarna och då jublade självklart publiken!

Musikalen har varit på turné ute i landet så mellanlandar några dagar i Stockholm innan den avslutas i några städer före jul.

På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.

Sverige firar 100 år av demokrati i år då det är 100 år sen första valet med allmän rösträtt. Det är verkligen något att fira och till och med vår kulturminister Amanda Lind var på plats bland premiärpubliken.

Men har det hänt så mycket sen dess och hur fick vi allmän rösträtt? Frihetens namn kan ses som en historielektion med musikinslag. 22-åriga Janna (Natasja Jean-Charles) förfasar sig över att hon ska betala 12% i moms på sin cappuccino, varför ska staten ta 12% och vart går pengarna? Janna hamnar i en tidresa där hon träffar Ellen Key (Sanna Martin) och Hjalmar Branting (Jonas Nerbe) och hon får deras perspektiv på den tidens politiska läge. I akt två får vi följa Janna när hon går en teaterbildning på en folkhögskola och en öppen repetition på hennes pjäs. En politisk pjäs om den stora strejken 1909 med Kata Dalström (Sanna Martin) och återigen Hjalmar Branting som sätts upp i bästa 70-talsanda. Jannas perspektiv på samhället och politiken förändras ju mer hon lär sig och förstår det som format Sverige. I slutet förstår hon bättre sin pappa som är en inbiten socialdemokrat, och som nu oroar sig över det politiska läget i Sverige.

Idén och tanken med musikalen är intressant och bra, men den förvaltas inte så det kommer till sin rätt. Den nyskrivna musiken av Andrea Tarrodi är rätt enformig och blir gnällig när den framförs på violin, accordia och cimbalom och jag kan inte låta blir att undra hur hade den låtit om man valt ett vanligt piano och/eller gitarr. Musikerna är skickliga och gör verkligen vad de kan med materialet. Tyvärr överröstar musiken för ofta sången så texten når inte ut, och då spelar det inte någon roll hur duktiga de är på att sjunga. Lyckligtvis finns det ändå partier där vi får njuta av Natasja Jean-Charles och Sanna Martins fina stämmor, men inte tillräckligt ofta för att musikalen ska lyfta och bli minnesvärd. Det är rätt mycket pratsång och inte så melodiös musik. Stundtals tänker jag när jag ser den att det hade nog varit bättre om det hade varit en ren talpjäs för dialogen är rätt bra och intresset höjs i talpartierna. Det är väldigt ovanligt att jag inte tycker att musiken förhöjer handlingen, men här tillför den tyvärr inte så mycket. Natasja, Sanna och Jonas är fullt engagerade i sina roller och vill förmedla budskapet, men det är tyvärr för svag handling och tråkig musik för att det ska hålla och skapa engagemang och beröra publiken.

I andra akten kom en trevlig överraskning med ett mer revyartat inslag med lite stepp, den delen hade de gärna fått förlänga lite mer. Stepp kan man inte få för mycket av. Däremot blev pjäsen i pjäsen i akt två lite väl lång och lite rörig, och fick drag av parodi på hur teater spelades på 70-talet med starka vänstervridna inslag. Osäker på om det är meningen eller inte. Pappersmustascherna gjorde det inte mindre parodiskt heller.

Scenografin är enkel och funktionell, så mycket mer behövs inte i den här typen av pjäser där fokus är på budskapet.

Musikalen är 2.15 timmar med paus och det kändes lite för långt och det var till och med flera personer som gick i pausen.

När jag gick från teatern hade jag ändå med mig lite mer kunskaper om den svenska demokratiprocessen så helt bortkastade timmar var det inte.

För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.