Disneys Frozen blev ju en mega succé från start när den kom på film 2013 och musikalen hade premiär på Broadway 2018 och 2021 var det dag för West End. Så nu vE det dags för mig att se den. Köpte biljetter via TodayTix när jag landat. 29.50£ är ett lagom pris för en musikal. Men den är värd mer än så.

Nu är jag inte nån superexpert på Frozen, men tycker de följde den bra så det är inga problem för barn att följa med. Riktigt snygg scenografi där man använde ljus och videoprojicering på ett otroligt snyggt och effektfullt sätt. Var småkyligt inne i salongen så det var en effekt för att vi skulle uppleva snön och isen…

Imponerad av både de som spelade Anna och Elsa, både som vuxna och barn. Laura Emmit som Elsa gjorde Let it go väldigt stark. Så snyggt både musikaliskt och teknikmässigt. Ja, det är värt att se den bara för det numret

Det här är en musikal som både barn och vuxna har glädje av. Der kryllade av småAnnor och Elsor, men även av många vixna utan barn. Hade en man bredvid mig som var van musikalbesökare och han tyckte filmen var sådär, men riktigt imponerad av filmen. Så är ni i London så är den absolut värd att se. Den finns på appen TodayTix med Rushtickets så det går att få billiga biljetter också.

Ikväll hade jag äran att få se readingen av musikalen Norrtullsligan, som baserar sig på Elin Wägners bok Norrtullsligan.

En helt fantastisk nyskriven musikal av Staffan Berg. Medryckande musik med texter som driver handlingen framåt. Rapp och rolig dialog. Den är ca 1.45 h och tiden bara flög iväg. När det är slut vill man veta mer vad som hände personerna.
Samtliga musikalartister som var med gjorde det med bravur och det behövdes ingen scenografi eller kostym för att förflytta oss till Stockholm 1907.

Den spelades bara idag för att testas med publik men som sagt, riktigt riktigt bra – så håll koll efter Norrtullsligan för när den sätts upp vill ni inte missa den!

Vad handlar den då om?

Kvinnor har börjat få ta vissa jobb som tidigare varit reserverade för män men männen klagar på att kvinnorna tar deras jobb. Kvinnorna får hälften av lönen och de har ännu ingen rösträtt. Elisabeth (Jenny Holmberg) flyttar från Kalmar till Stockholm när föräldrarna dör för att försörja sig och sin bror. Hon delar lägenhet med Eva (Stina Nordberg), Baby (Kitty Chan) och, Emma/Sofia (Jessica Olsson)t och de kallar sig Norrtullsligan. Elisabeth börjar jobba som kontorist och hennes chef (Christopher Wollter) visar visst intresse för henne, men han är fast i konventionen med att gifta sig efter klass. Hennes manliga kollegor (Hani Arrabi och David Lindell) är inte glada att hon är där. Elisabeths kusin Görel, är dotter till ägaren till företaget där de andra tjejerna jobbar och hon är också fast i traditionen och ska gifta sig med Sven (Hani Arrabi). Elisabeth och hennes vänner är inte nöjda med sin lott och tillsammans med Stenberg (Sanna Martin) börjar de kämpa för att förbättra de kvinnliga villkoren och rättigheterna överlag i samhället.

En del har blivit bättre men mer än 100 år senare är det fortfarande inte lika villkor för kvinnor och män. Så en musikal helt rätt i tiden!

Det är nästan 21 år sen jag såg Queen musikalen We Will Rock You första gången i London, En visning där Brian May och Roger Taylor från Queen berättade om den och även Ben Elton som skrivit manus med dem. Då var känslan mycket större av en dystopi, men nu tjugo år senare så är det vissa saker som inte alls känns lika främmande utan tvärtom skrämmande nära med all diskussion om AI och dess påverkan på olika upphovsrättsliga områden. Här har man uppdaterar den än mer med referenser till Instagram, Tiktok osv. I We Will Rock You är det musiken som numera bara görs med hjälp av AI, det finns inga instrument kvar och Rockn´roll är en myt. Alla ska vara lika och bete sig på samma sätt, det är viktigare att umågs på nätet osv och allt styrs hårt av Killer Queen (Lissy Rebecka Wik) och hennes hemliga polis med Khashoggi (Tomas Järvheden) i spetsen. Men en ung kille som kallar sig för Galileo Figaro (Léon Ohrling) hör konstiga textrader i huvudet och när han träffar på en tuff cool tjej som inte klär sig i pastell som de andra tjejerna slår de sig ihop och beger sig iväg. Galileo kallar henne för Scaramouche (Mikaela Carlson). De stöter ihop med några rebeller, bohemer, som försöker återskapa den riktiga musiken.

Det här är en uppsättning med en blandning av rätt nya musikalartister och amatörer och man lyckas riktigt bra att få till rätt känsla i musikalen. Den robotliknande koreografin i ett par nummer lyfter fram den där dystopiska känslan och det är så snyggt med de små handrörelserna, lite Fosse-känsla. Det är en otrolig energi som strålar ut från scenen och det går inte att värja sig från den. De har inga problem med att få publiken att klappa med i de klassiska Queen-låtarna. Ibland blir publiken lite väl entusiastisk och överröstar sånginsatserna så man får inte riktigt möjlighet att höra de där sista långa utdragna höga tonerna för då sjungs det med och jublas redan för fullt. Det är synd för det finns flera som gör riktigt bra insatser under kvällen. Min absoluta personliga favorit är Mikaela Carlsson, otrolig närvaro och intensitet precis hela tiden. Hennes minspel är helt oslagbart och så kan hon ju verkligen sjunga också. Girlpower! Henne ska det verkligen bli kul att följa framöver.

Det är kul att se We Will Rock You på en liten mindre scen och det fungerar väldigt bra. Behövs inte så mycket scenografi utan här lyfter man fram musiken och sången först och främst. Musikalartisterna, kören och bandet bjuder hela publiken på en häftig musikalupplevelse som de och alla i det kreativa teamet kan vara riktigt stolta över att ha varit del i. Det är otroligt kul att se att den är utsåld redan innan premiären. Playhouse Teater är helt rätt plats för West End Stockholm att sätta upp sina föreställningar på.

I Guide Michelin betyder tre stjärnor att restaurangen är så bra att den är värd en egen resa och det var verkligen värt att resa från Stockholm till Kristianstad bara för att se Emil Sigfridssons uppsättning av Phantom of the Opera. Som man säger inledningsvis det här är inte West End, det är inte Broadway utan det det är Emils Phantom på lilla Kristianstads teater.

Här har man fått hitta egna lösningar för det är en mindre scen än den vanligtvis spelas på och det går inte att göra samma tekniska lösningar. Budgeten finns inte där heller för det. Men det gör att musikalen i sig kommer fram på ett helt annat sätt, man förtrollas inte av kandelabrar som kommer upp ur golvet, en gondol som glider fram i dimman eller en utsmyckad stor elefant utan här förtrollas man av John Martin Bengtsson (Fantomen), Hanna Ulvan (Christine), Sebastian Lamberth (Raoul), Anna Hammarqvist (Charlotta) och de andra på scenen och musikerna i orkesterdiket under ledning av den makalösa Julian Bigg. Flertalet på scenen har andra jobb men tillsammans på scenen lyfter de varandra och blir fullfjädrade musikalartister. John Martin har en röst som är så perfekt och han har en enorm inlevelse i sin tolkning av Fantomen,absolut en av de bästa jag har sett. Hanna Ulvans ljuva röst förtrollar oss alla i publiken.

Scenlösningarna man har gjort är riktigt bra och visar att man verkligen kan sätta upp Fantomen på små scener också utan att något går förlorat. Det är väl bara elefanten som känns lite lågbudget. Det funkar lika bra att ljusen kommer ner från taket som uppfrån golvet eller in från sidan. En av mina favoritscener i Fantomen är Masquarade för det är så pampigt med hela ensemblen på scenen samtidigt och det blev lika mäktigt på den lilla scenen, nästan bättre, för nu fylldes det inte ut med dockor i trappan utan ensemblen fyllde ut hela scenen och det kändes större än vad det är. Otroligt bra.

Det finns nog bara en sak jag skulle önska att man hade jobbat lite mer på och det är ljussättningen. Upplevde att det var för mycket mörker och skuggor på ansiktena i vissa kritiska scener där jag skulle velat se ansiktsutrycken och känslospelet. Men inte ens det hindrade mig från att flera gånger få rysningar av sången och musiken. En riktigt magisk upplevelse. Det märktes också att Julian Bigg fått lite fria tyglar här för det vara lite extra långa toner på nåt ställe. Sånt lyx med en levande orkester i den här klassen. Det här var Julian Biggs sista föreställning i den här uppsättning och han tackades av och berättade själv hur fantastiskt det varit att få vara med i den här speciella uppsättningen som inte följde det fasta konceptet och han vet som har jobbat i 30 år med Fantomen runt om i världen.

Jag har nog sett Fantomen runt 30 gånger, på Oscars, West End, Broadway, Cirkus och Göteborgs Operas moderna uppsättning och jag är otroligt imponerad av hur väl man lyckats med den här i Kristianstad. Hade jag bott närmre hade jag inte bara gått en gång på den utan det hade blivet flera gånger. I stort sett har varje föreställning varit utsåld och man har förlängt med några föreställningar och allt annat hade varit konstigt. Kristianstadsborna kan verkligen skatta sig lyckliga som dels har en så fin teater och sen Emil Sigfridsson som sätter upp den här typen av produktioner här.

Det här är musikalmagi – en stor musikal på en liten scen.

Det är bara några få föreställningar kvar och de är utsålda, röd lampa till slutet. Men håll utkik efter vad Emil Sigfridsson sätter upp nästa gång på den här fina teatern. Det blir verkligen spännande att se vad han hittar på nästa gång.

Kan en musikal om socialdemokraterna vara rolig? Ja i alla fall tillräckligt för att vara värd att se.

Här hamnar vi hos socialdemokraterna dagen efter valförlusten. Pizzakartonger och flaskor från gårdagen städas bort medans publiken intar sina platser. Monica (Kajsa Reingardt) har övernattat i soffan i vallokalen och de andra kommer in en efter en. Nu är det dags för rannsakan och dra upp en ny strategi. Monica tycker mest att det vore skönt att lägga av och göra något annat. Kjell (Göran Persson) tycker att man ska hitta tillbaka till det som var bra på Erlanders tid, men var det verkligen så bra då när man fick slå barn? Benjamin (Hani Arrabi) tycker att något skaver i de andras resonemang, men alla är överens om att det är ju egentligen inget fel på deras politik, det var ju väljarna som valde fel. Men hur ska man göra för att få tillbaka väljarna? Är populism en väga att gå? Mycket känns verklighetsnära och det är fullt av aktuella referenser i texterna. Kul med blinkningar åt Ebba Gröns Staten och Kapitalet.

Det är sällan man ser en musikal med så många och ovanliga ord i texterna. Det är väl nästa bara Hamilton som slår den här i att vara så ordrik. Ibland vet jag inte om jag skrattar åt det dråpliga i deras resonemang och beteende eller åt de udda ordvalen som överraskar. Men en hel del skratt blir det, särskilt i första halvan som utspelas i partilokalen. När scen vrids till en röd scentrappa och det ska göras underhållning av partiet tappar det konstigt nog lite i fart. På nåt sätt har man då vant sig vid formen på musikalen och då blir det nästa för mycket ord och ibland dränkts sången av musiken och då kommer inte riktigt budskapet fram. Däremot är det riktigt snyggt att man högst upp på scentrappan ser orkestern under ledning av Carina E Nilsson.

Som vanligt när det är musikal som sätts upp på Stadsteatern är det en blandning av musikalartister och ”vanliga” skådespelare som är med. Det gör att det blir lite ojämn nivå på sånginsatserna men just i den här musikalen tycker jag det funkar bra för att är så mycket text att det mer drar åt talad sångtext och melodierna i sig är lite underordnade. Det bygger på den ironiska och satiriska tonen i musikalen. Mest imponerad blev jag av Kajsa Reingardt som riktigt tog sig ton och visade på riktigt kvinnokraft även att hon spelade med ett knä som smärtade.

Nu var det Socialdemokraterna som förlorade valet, vilket passade bra då den norska förlagan också handlade om Arbeiderpartiet,, men musikalen hade lika gärna kunnat handlat om vilket parti som helst som förlorat, resonemanget och ursäkterna hade säkerligen varit detsamma. Det blir tänkvärt, underhållande och lockar till skratt när det görs musikal av det.

Socialdemokraterna – the musical spelas till den 30 april.

Många har nog sett filmen från 1997 om de arbetslösa stålarbetarna i Sheffield som bestämmer sig för att för en kväll uppträda som manliga strippor för att tjäna pengar. Men för en av dem, Jerry (Gaz i filmen) är det också det enda sättet han kan komma på för att få behålla kontakten med sin son. En musikal om förlorad manlighet, självmord, fördomar, impotens, kroppsfixering och klasskillnader kan det vara rolig? Ja, det blir en hel del skratt under kvällen. En lättsam trevlig feelgood som dock blir lite för ytlig. Man skrapar lätt på ytan men för att bli en riktigt bra feelgood musikal behövs lite mer, smuts, svärta och smärta för att beröra och inte bara roa. Killarna ger ett litet ungt intryck och är lite för välpolerade och vältränade för att vara stålarbetare i åttiotalets England. T ex Dave (Simeon Lindgren) kan knappast kallas för tjock och ändå har han komplex för just det. Det blir en tidsresa tillbaka till åttiotalet vilket fångats väl i kostymerna men även i en förlegad syn på könsrollerna.

Som helhet är det en samspelad ensemble med en jämn nivå. I scenen när Jerry och Dave förhindrar Malcom (Christoffer NIlsson) från att begå självmord lyser den brittiska humorn igenom för fullt, ironisk med hjärta. Slutnumret är fullt av glädje, energi och får publiken att stå och jubla. Frågan är får man se allt eller inget? Det får man bara veta om man går och ser den. En perfekt uppladdning för en utekväll.

The Full Monty spelas fram till den 28 april, främst på torsdagar men några fredagar också.

Foto: Camilla Käller

Fredrik Benke Rydman har en makalös dans- och koreografikarriär som startade med dansgruppen Bounce. Därefter finns en lång lista på uppsättning han har varit med själv i, koreograferat eller regisserat under de över 25 år som han har varit en av de stora inom dans. Nu är det dags för hans egna master class där publiken får rollen som dansare på audition. Föreställningen byggs upp med alla steg från audition till premiären där publiken aktivt får delta med ideér som Fredrik sedan bygger ihop koreografin på. Varje föreställning är därför delvis improviserad och helt unik. När man får den insikten blir det en häftig känsla, vi är med och skapar något här och nu. Det här är det live handlar om.

Fredrik följer en röd tråd när han delar olika erfarenheter från sitt dansliv när han bygger föreställning, Det är självutlämnade, humoristiskt, intressant och berörande, men emellanåt blir det lite tempotapp i dialogen. Men tempotappet bleknar snabbt bort när det bryts av med ett av de de många dansnumren där Fredrik verkligen är Master of Dance. En del dansnummer som är koreograferade innan medan andra växer fram i stunden där man ser att Fredrik andas och lever dans. Det finns inte någon dansstil han inte behärskar vilket han visar när han ger en kavalkad av alla olika dansstilar han dansat på några minuter.

En fri kultur är viktigt och det fångas även här när Fredrik gör ett tankeexperiment om han fått vara koreograf och gett Hitler en annan signaturemove. Dansen är ett uttryckssätt som kan förena och sprida glädje.

Det här är en föreställning som ingen annan och det är riktigt häftigt. Makalöst bra dans och koreografi med en ljussättning som förstärker uttrycken. En helhet som ger ett avtryck i danshistorien. Gillar man dans så ska man inte missa den här föreställning!

Pressbild: Håkan Larsson

Det här är en nyskriven föreställning som baseras på Walter Richter (Stefan Clarin),Stella Goldschlag (Anki Albertsson) och Mildred Fisch-Harnack (Anna-Maria Hallgarn) liv och öden under andra världskriget. Tre judar i Berlin som inte träffats men som upplevde liknade saker och deras parallella berättelser vävs ihop på ett fantastiskt sätt utan att de någonsin möts. Vi får följa dem från den sorglösa tiden när de njöt av livet, till att små tecken började komma att något var på gång, men det skulle ju inte drabba dem. Som Stella säger ”jag är ju blond och blåögd, jag är tysk”. Men bit för bit ändras livet drastiskt för dem och de väljer helt olika sätt att hantera det ständiga hotet mot deras existens. Det är en otrolig närvaro, nerv och intensitet i skådespeleriet. Smärtan, rädslan och förnekelsen är så stark så den nästan går att ta på. Det blir extra starkt när man vet att det här är baserat på verkliga människors öden och hur många livsöden man hör om från den här tiden så drabbas man av dem och det gör ont att se den här föreställning. Ett tema genom föreställningen är ”jag vill ju bara leva” och det som är mest intressant och samtidigt mest smärtsamt att se är hur Stella väljer att bli angivare av andra judar. Det är ju det mest oförlåtliga man kan göra och hur lever man med sig själv efter det? Är det värt priset för att få leva? Hon är den enda som överlever, men blev det ett liv värt att leva med så många människors liv på sitt samvete?

I huvudsak förs handlingen framåt av talade monologer, men i bakgrunden hörs nykomponerad musik av Kristina Issa som bygger upp och förstärker den ödesmättade stämningen. Tonen i musiken ändras ju mer hotfull och fasansfull verkligheten blir. Men det är några sånger insprängda och blir till ett extra känslolager. Stefan, Anki och Anna-Maria är ju alla väletablerade musikalartister och har förmågan att förmedla en historia och känslor i sången. Deras röster kompletterar varandra och passar väldigt bra till de olika personerna de spelar.

Det här är en uppsättning som jag blev oerhört drabbad och omskakad av, stundtals satt jag nästan och höll andan för det blev så starkt det som hände på scen, men samtidigt var det något som skavde i bakhuvudet. Kan man verkligen se det här bara som en historisk händelse, eller är det en påminnelse om vad som faktiskt kan hända i vårt land? Precis innan jag gick in hade jag läst i Aftonbladet hur det fanns en passus i Public Service utredningen att man ska utreda om inte en journalist ska kunna bli åtalad för sitt jobb. En annan artikel i DN nämnde att SD anmält en predikan för de inte gillade delar av det. Det är skrämmande tecken på att något håller på att ändras i vårt samhälle. Är det vi nu som väljer att se bort från tecknen för vi inte tror att det kan drabba oss precis som Walter, Stella och Mildred inte trodde att det som sen hände kunde hända? Finns det något vi kan lära oss av deras liv innan det är för sent? Eller är vi som Stella villiga att göra vad som helst för att rädda vårt eget liv?

Det här är Katakombes första uppsättning och det ska verkligen bli intressant och spännande att se vad de tar sig an nästa gång, för det här var riktigt bra. En oerhört välspelad, intressant, omskakande och tankeväckande föreställning som jag verkligen tycker att ni ska se. Det är en timme av era liv ni inte kommer att ångra.

Det här är dessutom en pjäs som skulle vara utmärkt att spelas i skolor.

Trollkarlen från OZ är ju en riktig musikalklassiker om flickan Dorothy i Kansas som i en storm hamnar i en värld med onda och goda häxor och en del udda figurer som hon blir vän med. Många har nog sett filmen där Judy Garland spelar Dorothy.

I den här uppsättningen har Kålle Gunnarsson varit trogen originalet och känslan man får i filmen, samtidigt som den inte känns daterad utan blir en härlig färgsprakande familjeföreställning som alla från barn till mor- och farföräldrar kommer att roas av. Verkligen en musikal för alla generationer.

Det är snygga kläder, bra scenografi och den har effektfull ljussättning som både lyfter fram det glad och det lite mörka i föreställning. Den elaka häxan (Liv Sundblad) kan nog verka lite skrämmande för de minsta i sina svarta kläder, gröna hy och hon har ett äkta otäckt häxskratt. Men det lättas upp av den pastellrosa goda häxan Glinda (Emma Karlsson) och de färgglada Lilleputtarna och innevånarna i Smaragdstaden som sprider glädje och färg över scenen. Älskar att det är flera stora ensemble nummer med mycket dans och stepp! Full fart och energi.

Amanda Andersson som Dorothy är en nytt stjärnskott på musikalscenen. Hon lyckas hitta det där truliga, naiva och lite lillgamla sättet som Dorothy ska ha. Imponerar stort i Ovan regnbågen. Hennes följeslagare på vägen till trollkarlen i Oz, Fågelskrämman (Erik Frisberg), Plåtmannen (Oskar Norgren) och Lejonet (Ludvig Ryman) blir riktiga barnfavoriter och lockar fram mycket skratt. De fångar sina karaktärer på pricken och är väldigt underhållande.

Det här är en riktigt bra familjeförställning och det är utan tvekan en av de bästa föreställningar som Kålle Gunnarsson har satt upp. En föreställning som förtrollar från start och håller en kvar till sista tonen. Jag kan verkligen varmt rekommendera den.

Trollkarlen från Oz spelas på Intiman till den 30 april.