Kan en musikal om socialdemokraterna vara rolig? Ja i alla fall tillräckligt för att vara värd att se.

Här hamnar vi hos socialdemokraterna dagen efter valförlusten. Pizzakartonger och flaskor från gårdagen städas bort medans publiken intar sina platser. Monica (Kajsa Reingardt) har övernattat i soffan i vallokalen och de andra kommer in en efter en. Nu är det dags för rannsakan och dra upp en ny strategi. Monica tycker mest att det vore skönt att lägga av och göra något annat. Kjell (Göran Persson) tycker att man ska hitta tillbaka till det som var bra på Erlanders tid, men var det verkligen så bra då när man fick slå barn? Benjamin (Hani Arrabi) tycker att något skaver i de andras resonemang, men alla är överens om att det är ju egentligen inget fel på deras politik, det var ju väljarna som valde fel. Men hur ska man göra för att få tillbaka väljarna? Är populism en väga att gå? Mycket känns verklighetsnära och det är fullt av aktuella referenser i texterna. Kul med blinkningar åt Ebba Gröns Staten och Kapitalet.

Det är sällan man ser en musikal med så många och ovanliga ord i texterna. Det är väl nästa bara Hamilton som slår den här i att vara så ordrik. Ibland vet jag inte om jag skrattar åt det dråpliga i deras resonemang och beteende eller åt de udda ordvalen som överraskar. Men en hel del skratt blir det, särskilt i första halvan som utspelas i partilokalen. När scen vrids till en röd scentrappa och det ska göras underhållning av partiet tappar det konstigt nog lite i fart. På nåt sätt har man då vant sig vid formen på musikalen och då blir det nästa för mycket ord och ibland dränkts sången av musiken och då kommer inte riktigt budskapet fram. Däremot är det riktigt snyggt att man högst upp på scentrappan ser orkestern under ledning av Carina E Nilsson.

Som vanligt när det är musikal som sätts upp på Stadsteatern är det en blandning av musikalartister och ”vanliga” skådespelare som är med. Det gör att det blir lite ojämn nivå på sånginsatserna men just i den här musikalen tycker jag det funkar bra för att är så mycket text att det mer drar åt talad sångtext och melodierna i sig är lite underordnade. Det bygger på den ironiska och satiriska tonen i musikalen. Mest imponerad blev jag av Kajsa Reingardt som riktigt tog sig ton och visade på riktigt kvinnokraft även att hon spelade med ett knä som smärtade.

Nu var det Socialdemokraterna som förlorade valet, vilket passade bra då den norska förlagan också handlade om Arbeiderpartiet,, men musikalen hade lika gärna kunnat handlat om vilket parti som helst som förlorat, resonemanget och ursäkterna hade säkerligen varit detsamma. Det blir tänkvärt, underhållande och lockar till skratt när det görs musikal av det.

Socialdemokraterna – the musical spelas till den 30 april.

Många har nog sett filmen från 1997 om de arbetslösa stålarbetarna i Sheffield som bestämmer sig för att för en kväll uppträda som manliga strippor för att tjäna pengar. Men för en av dem, Jerry (Gaz i filmen) är det också det enda sättet han kan komma på för att få behålla kontakten med sin son. En musikal om förlorad manlighet, självmord, fördomar, impotens, kroppsfixering och klasskillnader kan det vara rolig? Ja, det blir en hel del skratt under kvällen. En lättsam trevlig feelgood som dock blir lite för ytlig. Man skrapar lätt på ytan men för att bli en riktigt bra feelgood musikal behövs lite mer, smuts, svärta och smärta för att beröra och inte bara roa. Killarna ger ett litet ungt intryck och är lite för välpolerade och vältränade för att vara stålarbetare i åttiotalets England. T ex Dave (Simeon Lindgren) kan knappast kallas för tjock och ändå har han komplex för just det. Det blir en tidsresa tillbaka till åttiotalet vilket fångats väl i kostymerna men även i en förlegad syn på könsrollerna.

Som helhet är det en samspelad ensemble med en jämn nivå. I scenen när Jerry och Dave förhindrar Malcom (Christoffer NIlsson) från att begå självmord lyser den brittiska humorn igenom för fullt, ironisk med hjärta. Slutnumret är fullt av glädje, energi och får publiken att stå och jubla. Frågan är får man se allt eller inget? Det får man bara veta om man går och ser den. En perfekt uppladdning för en utekväll.

The Full Monty spelas fram till den 28 april, främst på torsdagar men några fredagar också.

Foto: Camilla Käller

Fredrik Benke Rydman har en makalös dans- och koreografikarriär som startade med dansgruppen Bounce. Därefter finns en lång lista på uppsättning han har varit med själv i, koreograferat eller regisserat under de över 25 år som han har varit en av de stora inom dans. Nu är det dags för hans egna master class där publiken får rollen som dansare på audition. Föreställningen byggs upp med alla steg från audition till premiären där publiken aktivt får delta med ideér som Fredrik sedan bygger ihop koreografin på. Varje föreställning är därför delvis improviserad och helt unik. När man får den insikten blir det en häftig känsla, vi är med och skapar något här och nu. Det här är det live handlar om.

Fredrik följer en röd tråd när han delar olika erfarenheter från sitt dansliv när han bygger föreställning, Det är självutlämnade, humoristiskt, intressant och berörande, men emellanåt blir det lite tempotapp i dialogen. Men tempotappet bleknar snabbt bort när det bryts av med ett av de de många dansnumren där Fredrik verkligen är Master of Dance. En del dansnummer som är koreograferade innan medan andra växer fram i stunden där man ser att Fredrik andas och lever dans. Det finns inte någon dansstil han inte behärskar vilket han visar när han ger en kavalkad av alla olika dansstilar han dansat på några minuter.

En fri kultur är viktigt och det fångas även här när Fredrik gör ett tankeexperiment om han fått vara koreograf och gett Hitler en annan signaturemove. Dansen är ett uttryckssätt som kan förena och sprida glädje.

Det här är en föreställning som ingen annan och det är riktigt häftigt. Makalöst bra dans och koreografi med en ljussättning som förstärker uttrycken. En helhet som ger ett avtryck i danshistorien. Gillar man dans så ska man inte missa den här föreställning!

Pressbild: Håkan Larsson

Det här är en nyskriven föreställning som baseras på Walter Richter (Stefan Clarin),Stella Goldschlag (Anki Albertsson) och Mildred Fisch-Harnack (Anna-Maria Hallgarn) liv och öden under andra världskriget. Tre judar i Berlin som inte träffats men som upplevde liknade saker och deras parallella berättelser vävs ihop på ett fantastiskt sätt utan att de någonsin möts. Vi får följa dem från den sorglösa tiden när de njöt av livet, till att små tecken började komma att något var på gång, men det skulle ju inte drabba dem. Som Stella säger ”jag är ju blond och blåögd, jag är tysk”. Men bit för bit ändras livet drastiskt för dem och de väljer helt olika sätt att hantera det ständiga hotet mot deras existens. Det är en otrolig närvaro, nerv och intensitet i skådespeleriet. Smärtan, rädslan och förnekelsen är så stark så den nästan går att ta på. Det blir extra starkt när man vet att det här är baserat på verkliga människors öden och hur många livsöden man hör om från den här tiden så drabbas man av dem och det gör ont att se den här föreställning. Ett tema genom föreställningen är ”jag vill ju bara leva” och det som är mest intressant och samtidigt mest smärtsamt att se är hur Stella väljer att bli angivare av andra judar. Det är ju det mest oförlåtliga man kan göra och hur lever man med sig själv efter det? Är det värt priset för att få leva? Hon är den enda som överlever, men blev det ett liv värt att leva med så många människors liv på sitt samvete?

I huvudsak förs handlingen framåt av talade monologer, men i bakgrunden hörs nykomponerad musik av Kristina Issa som bygger upp och förstärker den ödesmättade stämningen. Tonen i musiken ändras ju mer hotfull och fasansfull verkligheten blir. Men det är några sånger insprängda och blir till ett extra känslolager. Stefan, Anki och Anna-Maria är ju alla väletablerade musikalartister och har förmågan att förmedla en historia och känslor i sången. Deras röster kompletterar varandra och passar väldigt bra till de olika personerna de spelar.

Det här är en uppsättning som jag blev oerhört drabbad och omskakad av, stundtals satt jag nästan och höll andan för det blev så starkt det som hände på scen, men samtidigt var det något som skavde i bakhuvudet. Kan man verkligen se det här bara som en historisk händelse, eller är det en påminnelse om vad som faktiskt kan hända i vårt land? Precis innan jag gick in hade jag läst i Aftonbladet hur det fanns en passus i Public Service utredningen att man ska utreda om inte en journalist ska kunna bli åtalad för sitt jobb. En annan artikel i DN nämnde att SD anmält en predikan för de inte gillade delar av det. Det är skrämmande tecken på att något håller på att ändras i vårt samhälle. Är det vi nu som väljer att se bort från tecknen för vi inte tror att det kan drabba oss precis som Walter, Stella och Mildred inte trodde att det som sen hände kunde hända? Finns det något vi kan lära oss av deras liv innan det är för sent? Eller är vi som Stella villiga att göra vad som helst för att rädda vårt eget liv?

Det här är Katakombes första uppsättning och det ska verkligen bli intressant och spännande att se vad de tar sig an nästa gång, för det här var riktigt bra. En oerhört välspelad, intressant, omskakande och tankeväckande föreställning som jag verkligen tycker att ni ska se. Det är en timme av era liv ni inte kommer att ångra.

Det här är dessutom en pjäs som skulle vara utmärkt att spelas i skolor.

Trollkarlen från OZ är ju en riktig musikalklassiker om flickan Dorothy i Kansas som i en storm hamnar i en värld med onda och goda häxor och en del udda figurer som hon blir vän med. Många har nog sett filmen där Judy Garland spelar Dorothy.

I den här uppsättningen har Kålle Gunnarsson varit trogen originalet och känslan man får i filmen, samtidigt som den inte känns daterad utan blir en härlig färgsprakande familjeföreställning som alla från barn till mor- och farföräldrar kommer att roas av. Verkligen en musikal för alla generationer.

Det är snygga kläder, bra scenografi och den har effektfull ljussättning som både lyfter fram det glad och det lite mörka i föreställning. Den elaka häxan (Liv Sundblad) kan nog verka lite skrämmande för de minsta i sina svarta kläder, gröna hy och hon har ett äkta otäckt häxskratt. Men det lättas upp av den pastellrosa goda häxan Glinda (Emma Karlsson) och de färgglada Lilleputtarna och innevånarna i Smaragdstaden som sprider glädje och färg över scenen. Älskar att det är flera stora ensemble nummer med mycket dans och stepp! Full fart och energi.

Amanda Andersson som Dorothy är en nytt stjärnskott på musikalscenen. Hon lyckas hitta det där truliga, naiva och lite lillgamla sättet som Dorothy ska ha. Imponerar stort i Ovan regnbågen. Hennes följeslagare på vägen till trollkarlen i Oz, Fågelskrämman (Erik Frisberg), Plåtmannen (Oskar Norgren) och Lejonet (Ludvig Ryman) blir riktiga barnfavoriter och lockar fram mycket skratt. De fångar sina karaktärer på pricken och är väldigt underhållande.

Det här är en riktigt bra familjeförställning och det är utan tvekan en av de bästa föreställningar som Kålle Gunnarsson har satt upp. En föreställning som förtrollar från start och håller en kvar till sista tonen. Jag kan verkligen varmt rekommendera den.

Trollkarlen från Oz spelas på Intiman till den 30 april.

Kungliga Operan har 250 års jubileum i år och som en del i firandet sätter man upp sin allra första musikal, Sweeney Todd. Stephen Sondheims musikal om demonbarberaren på Fleet Street som skär halsen av sina kunder som sedan blir fyllning i Mrs Lovetts pajer. En mörk,blodig historia om hämndbegär som är så starkt att det leder till Sweeneys egen undergång.

Det är ett perfekt val av musikal för med Kungliga Hovkapellet i orkesterdiket och kungliga operans förstärks den kusliga stämningen som genomsyrar handlingen. Lena Lindgrens kläder för oss tillbaka till mitten på 1800-talet och de är verkligen helt fantastiska. Magdalena Åberg har skapat en scenografi som ger djup och mörker. Den påminner om scenografin till Les Miserable på Värmlandsoperan och får samma effekt att den skapar olika sinnesstämningar. En siluett av några av Londons kända landmärken är effektfull men hänger den ihop tidsmässigt med handlingen? Allt är ljussatt av Linus Fellbom med en fingertoppskänsla som lyfter fram det mörka och obehagliga än mer, men även hittar till det ljusa när det finns.

Ola Eliasson och Karolina Blixt tolkar Sweeney Todd respektive Mrs Lovett med bravur. De, liksom övriga, hittar rätt tonläge och kroppsspråk som krävs för musikal för det får inte spelas över och bli för stora gester i musikal. Karolina Blixt imponerar oerhört med att få den morbida sidan av Mrs Lovett att framstå som helt naturlig. Komisk i sin absurditet.

Sweeney Todd framförs på engelska med olika dialekter och vid första tonen och textraden infinner sig känslan av att man sitter på en teater i West End. Den är genomarbetad och påkostad in i minsta detalj och använder operans förutsättningar fullt ut. Utan tvekan den bästa musikaluppsättningen som spelas i Sverige just nu. Sweeney Todd sätts återigen upp på Broadway med start den 26 februari så det är kul att Kungliga Operan har prickat in den här uppsättningen samtidigt.

Det här är Kungliga Operans första musikal och jag ser verkligen fram emot att de sätter upp fler.

Sweeney Todd spelas till den 1 april så skynda att skaffa biljett!

Pressbild/Annika Berglund

Milos Formans film Hair (som baseras på musikalen Hair från 1968) kom 1979 och det är en av de där filmerna som etsats sig fast sen den tiden, även att jag bara var 11 år då. Musiken, historien, karaktärerna och fredskampen var så stark och kraftfull och slutet så berörande. Det där med drogerna var dock lite skumt för en elvaåring i Motala (tack och lov). Har inte sett filmen på massa år och inte lyssnat på musiken på evigheter, men minnena sitter där. Hade läst att handlingen skulle vara förflyttad till nutid men hade missat att man valt att inte följa den lite omgjorda handlingen från Formans film utan att man är tillbaka på den ursprungliga musikalen. När man kommer in i salongen möts man en scen som ska föreställa en modern shoppingmall, Euromania. Ser häftig ut och tänker det här blir spännande. Men en bit in i musikalen undrar jag lite vad är det här för jag har filmversionen i mitt huvud? Var är handlingen? Det här stämmer inte. Så glöm handlingen i filmen, relationerna och hur karaktärerna var för det är inte på samma sätt som i filmen. T ex är inte Berger den manliga, muskulösa coola killen utan blir en androgyn, dryg, spinkig kille i Viktor Noréns tolkning.

Den här uppsättning är mer en konsertversion av musikalen. Det tar ett tag in i första akten innan det ens känns som det finns en svag handling i den. Andra akten är till största delen en LSD-hallucination som blir lite väl långdragen och jag kan bara hålla med i repliken som var något i stil med ”Manusavdelningen tappade det här”. I andra akten blir krigsbilden mer närvarande men även med en Putinmask, vapen etc så blir inte krigsprotesten och fredmanifesten så stark och markerande som i filmen. Budskapet når inte riktigt fram. Det tappas bort på nåt sätt. Det finns inte något oskyldigt offer som sörjs av sina vänner som i Formans film och jag blir inte berörd eller engagerad. Däremot finns det en del roliga repliker som lockar till skratt.

Det som inte går att värja sig mot är den energi som strålar ut i överflöd från artisterna till publiken. De visar verkligen ”I got life” och ger allt och applådtacket osar av hopp och glädje och det känns som de inte vill lämna scenen. Alla Victor Norén och Moonica Mac- fans kommer att njuta för fullt. Den fantastiska musiken och låtarna har fått modernare arrangemang som jag gillar överlag och det är ett genidrag att musikerna är på scenen och blir en del av ”triben”. Jonna Bergelins kläder tillsammans med Helene Norbergs mask och peruk är häftiga och lyfter verkligen föreställning och flyttar oss delvis bort från 60-talet till nutid, men viss hippiekänsla finns där ändå. Ljusdesignen är snygg och förstärker den modernare känsla. Väldigt bra visuell paketering.

Jag kan bara rekommendera er som ska se den eller funderar på att göra det att ni rensar hjärnan från hur filmen var om ni sett den och låt er omslutas av musiken och energin från den här unga ensemblen och ”Let the sunshine in” så får ni en energisk ny Hair-upplevelse.

Pressbild

A Chorus Line sattes upp första gången 1975 på Broadway och fick då nio Tony Awards och känner man inte till själva musikalen så har man nog i all fall hört låten One och troligen också What I did for love. Även om det har fått massa priser så ligger den inte på min tio-i-topp lista över musikaler. När den kom 1975 var det något helt nytt att publiken ”släpptes in” och fick vara med på en audition, men nu när auditions har blivit vardagsmat för det sänds auditions till Idol och Talang på tv hela tiden så är just den delen inte lika spännande. Därför kan det nog vara att jag upplever den som lite långdragen just när det är lineupen och de ska berätta om sig själva. Intressanta bakgrunder och personligheter som berör, absolut, men det drar ner tempot lite.

Det som gör den här uppsättningen på Stadsteatern till en väldigt sevärd musikal är att den har hamnat i Roine Söderlundhs händer, eller ska man säga fötter? Roine Söderlundh står för regi, tillsammans med Maria Sid, och för koreografin. Roine har skapat en helt ny makalöst bra koreografi som framförs av fantastiska dansare och musikalartister. Det är ett sånt lyft för musikalen, fräscht, modernt och läckert, absolut i Broadway och West End-klass. Frågan är kan A Chorus Line bli bättre än så här?

Det här är främst en ensemblemusikal där alla dansare strålar av passion, känsla och talang och alla är lika viktiga för slutresultatet, men det går ju inte att låta bli att nämna vilken fullfjädrad musikalartist och dansare Hanna Lindblad är. Var redan imponerade av den där lilla tjejen som sjöng solo i Råssnäskyrkan hemma i Motala på julafton och ännu mer nu när hon i många år vuxit som musikalartist och verkligen briljerar och glänser i sitt solonummer i kväll. Hon är helt perfekt i rollen som Cassie, stjärnan som inte haft ett dansjobb på länge och som nu kämpar för att få ett jobb i ensemblen. Nåt som regissören och hennes ex Zack (Rennie Mirro) inte är helt förtjust i, för honom är hon ju fortfarande stjärnan. Zach är inte så mycket på scenen, men hans närvaro vilar hela tiden över föreställning och Rennie gör honom både tuff, tydlig och känslosam på samma gång. I övrigt imponerar alla stort men lite extra fångades jag av Lisa Stadell, Sienna Sebek, Ellen Lindblad, Mercedesz Csampai, Kitty Chan och Albin Lindén.

Men återigen det här är verkligen en ensemblehyllning vilket eskalerar i det magnifika slutnumret, där alla inklusive Rennie Mirro gör en strålande glittrande One. Tiomannaorkestern på scen, Margareta Julles supersnygga kläder och varenda benspark och hattlyftning sitter där den ska. Här utkristalliseras resultatet av dansarnas talang, krossade drömmar och hårt arbete som för publiken bara ser flärdfullt och lyxigt ut. Läckert, magiskt, proffsigt och mäktigt i allra bästa Broadwayklassen!

Hatten av för alla och Roine Söderlundh är verkligen ett koreografiskt geni!

Årets vinterfamiljeförställning är Vinter i Lönneberga och det blir julfirande, stora tabberaset i Katthult och slädfärden i snöstormen för Emil och Alfred. De vintriga delarna i berättelserna om Emil i Lönneberga är välbekanta för alla. Men det är också de lite mörkare berättelserna i Emil. Det är inte några roliga hyss där Emil blir jagad till snickerboa utan här handlar det om vargar, varulvar och fattighjonen i akt ett och Alfred med blodförgiftningen i akt två. Lite skrämmande kan det nog upplevas för de minsta i publiken, särskilt när Emil kämpade i snöstormen för att få Alfred till doktorn. Men allt slutar ju gott och det avslutas med ett härligt och glatt sång- och dansnummer av hela ensemblen.

En väl samspelad ensemble där alla gestaltade sina roller med värme och inlevelse. Riktigt imponerad blev jag av Erik Frisberg (Alfred) som sjöng Fattig Bonndräng med säker stämma, ordentlig inlevelse och som gick rakt in i hjärtat.

Kostym och scenografi gav rätt tidsanda och det kändes vintrigt och härligt, dock inte så juligt för julgranen försvann snabbt och sen var köket tillbaka till vardag igen. Kanske lite för mycket snurrande på dekoren som på ena sidan var kök och på andra sidan utsida. Som helhet kändes det som om vi var på Lönneberga i sann Astrid Lindgren anda.

Vinter i Lönneberga spelas fram till den 7 januari och är en familjeföreställning som hela familjen har behållning av.