Solursparken bjuder på strålande sol den här tidiga söndagkvällen och det är ca 27 grader ute. Riktigt så varmt har det inte varit de gånger jag tidigare besökt Solursparken för att se vad Parkteatern har att erbjuda, men sol har det nog varit alla gånger.

Årets musikal är Leslie Bricusse och Anthony Newleys ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Den hade premiär 1961 i London och sattes upp 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Sen dess har låten ”Bygga upp ett stort berg” varit ett av Jan Malmsjös paradnummer. Handlingen är i originalet förlagd till en cirkus, men i Parkteaterns uppsättning har man förlagt handlingen till Östermalm. Lilleman (Albin Flinkas) är en karriärist och opportunist och vi får följa hans liv från ung till gammal. Hans stora plan är att skapa en app som han kan tjäna massa pengar på, en app som kan stoppa världen. Han träffar östermalmstjejen Eva (Jessica Heribertsson) som blir med barn direkt. Och det visar sig dessutom att hon är chefens dotter…. snabbt giftermål och Lilleman stiger i graderna. Själva historien i musikalen känns inte jättestark men den innehåller några förutom ”Bygga upp ett stort berg” några fler riktigt bra låtar som idag är klassiker på egen hand. Det är kul att få höra dem i sitt rätta kontext. En av mina absoluta favoriter är ”What kind of fool am I” som kommer i slutet och Albin Flinkas gör den oerhört bra och då blir man riktigt trollbunden.

Jessica Heribertsson är väldigt bra som Lillemans fru Eva som hela tiden blir med barn och som troget står vid sin mans sida, även om det blir lite fnurror ibland. Jessica spelar också ryskan Anja och amerikanska Ginnie. Albin och Jessica matchar varandra väldigt bra. På scen har vi också Cilla Silvia Gotborg, Anna Sise, Henning Attlin och Petter Skoglund. Inledningvis får Henning och Petter briljera med häftig Parkour inspirerad dans som verkligen är häftig. Det är verkligen ett högt tempo i början när skådespelarna kommer in från alla möjliga håll, kastar sig runt och upp på scenen, cyklar in mm. Genom föreställning är i stort sett alla på scenen hela tiden och det är en hel del läckra dansnummer, signerad Hans Marklund som också regisserat. Handlingen är uppdaterad till 2018 och det är många helt dagsaktuella referenser, som väskhunden Horace som bara gläfser, caffelattedrickandemammor/pappor, Lilleman som i slutet ska göra politisk karriär i Opportunistpartiet, Donald Trump, Kardashians mm. Alla dagsaktuella referenser är inlagda på ett naturligt sätt och gör att det känns modernt och aktuellt. Alla är stilrent klädda i mörka kostymer med vita skjortor vilket ger en modern känsla. Enkel men effektiv rekvisita som t ex 4 bildäck för att sympolisera en Ubertaxi, revisorsväskor staplas som en talarstol osv.

Gillar att man har med en riktig orkester och musikerna, Andreas Landegren, Barbro Lindkvist, Martin Höper och Rebecca Meiselbach är en även en del av handlingen  som t ex när Lilleman är i ryssland åker typiska ryska mösser på och i Usa blir det kepsar med amerikanska flaggan. 

Musikalen är ca 1.15 minuter och det är väl värt att se den en kväll. Perfekt skatteåterbäring eftersom det är gratis för alla. Packa picknickkorgen, kom som du är och njut av duktiga musikalartister och musiker. Stoppa Världen spelas i några olika parker runt om i Stockholm och avslutas med 3 föreställningar i Rålambshovsparken den 1 juli.

http://kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern/Evenemang/2018/Stoppa-Varlden/

För nästan exakt två år sedan var jag på Musikalsymposium på Spira i Jönköping där de presenterade en workshop av musikalen Raoul. Vi fick se första akten och lite grann från akt 2. Då var den inte helt färdigskriven och de testade lite olika saker på oss i publiken. Bland annat fick vi frågan om man i en scen där det är fest på ett hotell där både nazister, Österrikare och judar deltar kan använda ordet ”judesvin”, vilket vi tyckte att man kan för det ska vara realistiskt och visa hur man såg på det. Och man hade valt att behålla det.

Upphovsmännen Pierre Oxenryd och Johan Hwatz hade nu färdigställt musikalen och den presenterade för oss i form av en reading, dvs att musikalartisterna sjunger och läser sina repliker utan att direkt agera och helt utan scenografi. Enkelt och avskalat. Det kräver att sångarna har en förmåga att förmedla texterna tydligare och med stark inlevelse så vi i publiken själva skapar oss bilder av vad som händer och hur det ser ut. Regissören Markus Virta läste scenanvisningarna och vid flygeln var Johan Siberg

Till readingen hade man samlat 18 musikalartister/skådespelare varav hälften var studenter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Högskola. På workshopen var det bara sju personer som var med. Kvar från workshopen för två år sen var Hani Arrabi,  Åsa Arhammar och Caroline Gustafsson.

Akt 1 inleddes med att Raoul blir tillfångatagen den 17 januari 1945 och därefter flyttas vi sju månader tillbaka i tiden till när Raoul Wallenberg (Christer Nerfont) blir rekryterad för att åka till Budapest och hjälpa Ungerns judar. Men han har också ett annat uppdrag och det är att hjälpa Kalaman Lauer (Hani Arrabi) att hitta hans släktingar Irene (Åsa Fång), Lajos (Olof Åhman) och Susanna (Caroline Gustafsson), samt att lägga grunden till en gemensam affärsverksamhet. Framme i Budapest möts han av den svenska delegation på plats som består av Per Anger (Anders Wängdahl), Sara (Hanna Holmgren), Margareta Bauer (Åsa Arhammar) och Ivana (Karoline Dons). Adolf Eichman (Glenn Edell) befinner sig i Budapest vid den här tiden för att deportera Ungerns judar. Under de sju månaderna får vi följa hur Raoul delar ut svenskt skyddspass till judar som är på väg att deporteras och på så sätt lyckas rädda flera tusen. Han letar efter Lauers släktingar men hela tiden är han ett steg efter, vilket får honom att så småningom misstänka att det finns någon på delegationen som läcker till tyskarna. Akt 2 slutar på samma sätt som akt 1 börjar. Sen är det ju inte någon som riktigt vet vad som hände med Raoul, mer än att han blev bortförd av ryssarna.

Alla som är med i readingen är väldigt bra och lyckas få fram sina karaktär på ett bra sätt, bara genom sin sång och lite minspel. Christer Nerfont har en stark inlevelse som Raoul, Glenn Edell får verkligen fram det grymma i Adolf Eichman. Åsa Arhammar är härlig som den sura och motsträviga Margareta som inte tvekar att visa att hon inte gillar Raoul. Hanna Holmgren har en fantastisk röst och är stark som Sara. Åsa Fång får fram förtvivlan hos Irene när hon inte kan se till att familjen är i trygghet och hela tiden måste fly. Tyckte mycket om Ester Hedlunds röst i rollen som Csilla, Lajos tuffa flickvän. Olof Åhman är också bra som den unge Lajos. Hani Arrabi har utvecklats på de här två åren och har en kraftfull röst.

Texten och musiken är väldigt bra och för historien framåt och får fram de olika karaktärerna och sinnesstämningarna bra. Det är flera sånger där hela ensemblen och solisterna är med och de numren blir extra starka och maffiga. Det är så häftigt med sånger med så många röster i. Även om man vet hur det det kommer att sluta så dras man med i handlingen, musiken och texterna. Man vill veta vad som händer med de olika karaktärena och berörs av deras öden. Det är inte en musikal som man går ifrån med glatt humör som t ex Kinky Boots eller Everyone talks about Jamie, utan när de sista tonerna klingar ut är man berörd. Det är en viktigt historia att berätta särskilt som det ser ut som det gör i Sverige och flera länder idag och att judar fortfarande förföljs och blir kallade för judesvin. Vi behöver verkligen bli påminda om vad som hände och göra vad vi kan för att det inte ska upprepas igen. För många verkar ha glömt bort det.

Hoppas verkligen att Raoul kommer att sättas upp som en färdig musikal och att det inte dröjer för länge.

Som gammal Vadstenaguide finns det vissa kungligheter som ligger en lite mer varmt om hjärtat och Magnus Eriksson och hans drottning Blanche/Blanka är ett par av dem. Det var ju de som testamenterade Bjälboättenspalats till Birgitta Birgersdotter 1346 som en grund i det kloster som hon grundade och sen blev hon ju den Heliga Birgitta. Så när jag hörde att Peter Wiberg höll på att skriva en musikal om Blanche lät det jättespännade och intressant. Det är även om Blanka som visan ”Rida Rida Ranka, Hästen Heter Blanka” handlar om.

Musikalen är ännu inte färdig men på Musikal symposiet på Spira den 2 juni presenterades en workshop av musikalen. Blanche var en av två nya musikaler som blivit utsedda av Musikalplattform att få stöd att utvecklas. Den andra musikalen som vi fick höra ett smakprov på är ”In i dimman” som handlar om alzehimers och ska presenteras på en workshop på Högskolan för scen och musik i höst. Den låt vi fick hör därifrån lät väldigt intressant. Men tillbaka till Blanche.

Workshopen av Blanche var uppdelade i två delar. Först fick vi ungefär en timmes presentation av själva musikalen och sen presenterade regissören Victoria Brattström den metod hon, skådespelarna och studenterna från musikalstudenterna använt sig av för att arbeta med det material de fått från Peter Wiberg. Det var väldigt intressant att se hur de provade olika sätt att angripa en scen och hur karaktärerna påverkades av vem som spelade dem, hur man förhöll sig till personen och vilket budskap man ville att publiken skulle få. De medverkande fick tala om hur de kände i en viss scen och vad som de tyckte saknades etc med ett helt öppet sinne. Intressant att höra hur de upplevde karaktärerna och att man tyckte att Blanche inte fick så stort utrymme och var så stark som man nog förväntade sig eftersom den heter just Blanche. Dramturgen Jerker Beckman berättade också hur han varit med och jobbat med musikalen och karaktärerna.

Musikalen Blanche utspelas 1363, så nästan 20 år efter att de gett bort Bjälboättens palats. Kung Magnus och drottning Blanche anländer till en ö och ett av sina andra slott. Ett gästbud pågår och kungligheterna blir mötta på bryggan av riddaren. Det visar sig att riddaren har ett förhållande med både kungen och drottningen. Och vad är det för agenda Riddaren egentligen har? Och folket förfasar sig över förhållandet och sjunger ”Rida rida ranka” om händelsen.  Magnus och Blanche är mitt uppe i förberedelserna för sin son Håkons giftermål med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Men vid bröllopet blir Blanche och Valdemars son Christoffer förgiftade. Av vem och varför tänker jag inte avslöja här. Och det kanske inte stämmer helt med historien, men bägge dog i samband/strax efter bröllopet, det stämmer.

Ja det var så långt som vi fick se i workshopen. I själva workshopen var det inte en person som hade en fast roll utan det var flera som spelade Drottning Blanche, Magnus, Riddaren Änkan, Valdemar och musikerna Tom och Sara. Man använde sig av ballonger med namn på för att visa vem som spelade den rollen just i den scenen. Och det spelade upp rakt upp och ner utan scenerier, kläder etc. Allt det här gjorde ju att man fokuserade mycket på sjävla handlingen, musiken och texterna. Jag gillade musiken som var en blandning av trettonhundratalsmusik, orientaliskt och modern musikal. Men musiken fick en att känna att man var på 1300-talet. Jag gillade verkligen musiken. Kul med lite andra instrument. Nu framfördes inte musiken live utan det var inspelat förutom att Daniel Lindén spelade flygeln. Musiken byggde också upp stämningen i handlingen så man kände att det var något på gång och att intrigen tätnade. Några av låtarna som framfördes var ”Vindarna”, ”Så många år” ”Inte ens jag själv” och ”Goda grannar”.

De som var med och spelade var skådespelarna Petter Andersson, Vera Veljovic (som jag i höst kommer att se i ”On the town”), Anna-Hanna Rosengren och Oscar Sundling Wallin. Från HSM var musikalstudenterna Thomas Brasel, Oskar Roslund, Nils Rheinholdtz, Johanna Kalliokulju, Frida Hansen, Josefin Silén och Therese Erch med. Alla var väldigt bra, men Therese Erch stack ut lite extra. Fantastisk röst och sen särskild utstrålning på scenen. Så kul att se att se den här nya generationen av musikalstudenter och jag är helt säker på att deras namn kommer att dyka upp i olika uppsättningar som jag kommer att se. Vem vet vilka som blir kvar i den här produktionen när den sätts upp fullskaligt på någon scen?

Ska verkligen bli spännande att följa Peter Wibergs ”Blanche” och hur den utvecklas. Vad gör man för att Blanche ska bli starkare och få en mer framtonad roll? Om något år är det kanske dags för en reading? Jag kommer gärna och ser en reading och den färdiga produktionen! Varför inte som en sommarmusikal på gräsgården till Bjälboättenspalats i Vadstena?

Jag har aldrig varit på TeaterStudio Lederman och när man kommer till entrédörren på Gästrikegatan ser det inte mycket ut. Men innanför dörren och en rödtrappa ner gömmer sig en liten pärla. Mysig, varm inredning och en bar som man kan ta sig något att dricka innan man blir insläppt i salongen. Salongen är uppdelad på tre sektioner och den är rätt liten så man kommer nära orkestern och skådespelarna på ett intimt och varmt sätt.

The Last Five Years är skriven av Jason Robert Brown och hade premiär 2001 i Chicago. Sen har den spelats Off-Broadway och runt om i världen. 2010 sattes den upp på Göteborgsoperan med Christopher Wollter som Jamie Wellerstein och Hanna Hedlund som Cathy Hiatt och den uppsättningen var även ute på en kort turné. Men nu är det dag för Cilla Silvia och Emil Nyström att axla rollerna och de gör det med stor inlevelse och trovärdighet. Vi kommer in i handlingen när Cathy står i lägenheten full med flyttkartonger och Jamie har lämnat henne. Sen backas handlingen 5 år bakåt när Jamie kommer in på scenen och står och kollar in Tinder efter en tjej och efter ett antal swipande så kommer Cathys bild upp och där är hon, hans drömtjej. På det här sättet får vi sedan följa deras relation, Cathys version från uppbrottet tills de träffas och Jamies version är från hans Tindersökande tills han lämnar Cathy. Det är ett väldigt bra och smart sätt att beskriva deras relation och hur Jamie över en natt blir en stor erkänd författare medan Cathy går på audition efter audition och hennes karriär tar inte riktigt fart. En av de bästa scenerna är när hon är på en audition och medans hon gör sin audition så sjunger hon om hur hon upplever själva audition och hur hon i huvudet går igenom sitt liv. Relationen mellan Jamie och Cathy är inte på samma nivå vilket blir väldigt tydligt under en releasefest för en av Jamies böcker där Cathy är det klassiska bihanget till den kände mannen. Kvinnan bakom, som vill ha mer både av sitt eget liv och förhållandet. Men Jamie dras med av sin framgång. Cathys och Jamies syn på relationen pågår parallellt och den enda gång de möts i historien är när Jamie friar och de gifter sig. Jag gillar verkligen hur den här musikalen är uppbyggt. Musiken genomgående är bra och texterna av Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer driver handlingen framåt och speglar sinnesstämningarna hos Cathy och Jamie bra. Både Cilla och Emil förmedlar väldigt bra de olika känslolägen de befinner sig i och engagerar och berör publiken.

Cilla Silvia har medverkat i en lång rad musikaler både i Sverige och i England. Bland annat har hon varit med i Stadsteaterns uppsättningar av Sweeney Todd, West Side Story och De tre musketörerna, We Will Rock you på Cirkus och A midsummer Dream i England.

Emil Nyström har varit med i bland annat Mamma Mia på Cirkus och Jersey Boys på China Teatern.

Även om det är en liten teater och en liten uppsättning har man levande orkester på sex personer under ledning av Johan Mörk,  vilket jag uppskattar mycket. Det blir en helt annan känsla med levande musik framförd av duktiga musiker.

Scenografin av Maja Stopp är enkel men det är en så stark handling i musikalen så det behövs inte mycket scenografi för att man ska dras in i historien.

The Last Five Years spelas till den 22 april och jag kan varmt rekommendera att ni beger er till TeaterStudio Lederman och tittar på den här musikalen.

Jag går inte särskilt ofta på opera men någon gång kan det vara kul. Har funderat på att se Salieri vs Mozart ett tag för jag tycker det skulle vara kul att se Loa Falkman i en operaroll. När den dök upp på Abundo (fd Teaterlistan) slog jag till och bokade två biljetter. Vi fick bra plaster på rad två, men eftersom det var ledigt på rad ett framför oss flyttade vi fram i pausen då det var lite bättre benutrymme där.

När vi kommer in i salongen var orkestern på plats på scenen och höll på att stämma instrumenten och ”värma upp”. De var tidsenligt klädda (1791) med peruker och allt, så de var en aktiv del i själva pjäsen. Pjäsen är en sammanslagning av två olika enaktare, Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri.

I den första akten möter vi Salieri (Loa Falkman) som har fått uppdraget att skriva en ny opera på fyra dagar. Till sin hjälp har han den unga författaren (Frida Österberg). De debatterar vad som är viktigast i en opera, musiken eller texten. Operan behöver ha en primadonna och Salieri kallar in Eleonora (Hillevi Martinpelto). Hon gör verkligen en storartad entré i en klänning som nästan är lika bred som kortsidan på scenen och släpandes på en väska full med diverse rekvisita som hon ska använda när hon ska sjunga sin aria. Salieri och Författaren får agera enligt Eleonoras instruktioner som ibland blir fysiskt krävande för dem på ett komiskt sätt. En av beståndsdelarana i en opera enligt Salieri är komedin och det är Tonino (Jesper Säll) som ska stå för det komiska. Men Salieri är lite skeptisk till honom. I sitt arbeta refererar Salieri ofta till Mozart och vi kan börja skönja den avundsjuka som han har mot den unge Mozart som är det nya stjärnskottet och den åldrande Salieri känner sig hotad.

I den andra akten möts Salieri och Mozart (Jesper Säll). Salieri har smidigt på sin plan hur han ska bli av med Mozart och det slutar med det klassiska giftmordet. I andra akten har Frida Österberg rollen som en uggla som sitter på en stol i stort sett hela akten utan att ta en ton. Det är ju tur att hon fick visa i första akten vad hon kan.

Själva ramhandlingen och rivaliteten mellan Salieri och Mozart känns igen från storfilmen Amadeus som Milos Forman gjorde 1984 och som vann 8 Oscars.

Loa Falkman är väldigt bra som Salieri och får verkligen fram den åldrande bittre mannen som har svårt att erkänna att den yngre generationen kan göra bra saker, samtidigt som han inte kan blunda för det geni som Mozart faktiskt är. Frida Österberg lyckas ändå matcha honom bra som den unga författaren och det uppstår en del lite komiska situtaioner dem emellan. Hillevi Martinpelto är verkligen strålande som operadivan Eleonora. Hon verkligen intar scenen och låter sig inte hunsas av Salieri. Hillevi har en väldigt bra röst, men när det är opera så har jag ofta svårt att höra vad de sjunger, särskilt de kvinnliga rollerna. Så tyvärr tappar jag lite i handlingen. Jesper Säll spelar både Tonino och Mozart och gör bägge rollerna bra.

Jag lyssnar inte särsklit mycket på klassisk musik hemma men det var väldigt trevlig musik och väldigt duktiga musiker under ledning av Jakob Hultberg. Väldigt trevligt med orkestern på scenen.

Är man som jag inte väldigt operavan så är det här en trevlig och bitvis rolig och ironisk opera. Den framförs helt på svenska. Musiken är behaglig och det är väldigt bra sånginsatser och skådespeleri. Jag hade en trevlig kväll på Folkoperan. Sista föreställningen är den 24 april så passa på och gå.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

My Fair Lady är en av de mest kända musikalerna och är fylld av kända låtar som t ex ”Den spanska räven rev en annan räv”, ”Det vore väl förunderbart”, ”Med en gnutta flax”och ”Jag kunde dansa så”. Den sattes upp 15 februari 1956 så visst kan man få lov att modernisera den lite. Det är precis vad Stadsteatern har gett sig i kast att göra. Men frågan är har man moderniserat för mycket eller fungerar det?

Det är lite svårt att precis bedöma vilken tids epok man har valt att förlägga den i. Känns inte helt som nutid. De klassiska låtarna av Alan Jay Lerner har fått ny översättning av Ulricha Johnson och på det stora hela tycker jag att nyöverstättning är bra och känns fräsch men att man ändå känner igen sig i texten från det man kan. Det är inte bra att ändra för mycket för igenkänningsfaktorn är viktig.

Sceneriet av Maja Ravn är överlag enkel och den gigantiska bokhyllan hos Higgins fungerar bra. Däremot är inte hennes kostymer lika bra. Överlag väldigt beigt och tråkigt. Visst passar det bra på Professor Higgins som ska vara en lite tråkigt typ, men rätt trist att man valt att klä i stort sett hela ensamblen i beige och bruna färger. Eliza är en liten färgklick med röd skinnjacka och skotskrutg kjol inledningvis. Väl hemma hos Higgins får hon en blå klänning i rätt fint tyg och den stora färgprakten är på balen då alla damer är klädda i balklänningar i olika färger och Eliza i rosa. Men tyvärr räckte inte klädbudgeten till att göra Elizas kjolar tillräckligt långa så man slapp troschocker hela tiden! Det är så ute med troschocker efter allt som varit i Let´s Dance och Melodifestivalen. Om man nu ville göra en markering att hon när hon var blomsterflicka saknade still och hade för kort kjol så skulle hon ju ha haft en mer stilful och snygg kjollängd när hon fick nya kläder hos Higgins men inte ens hennes rosa fina balklänning har en snygg kjollängd. Så irriterande. Det tappar i trovärdigheten att hon ska bli en fin dam när hon har kjolar där trosorna syns så fort hon rör på sig. Lite längre och sydda så de inte åker upp hela tiden så hade det blivit ett helt annat intryck. Också väldigt synd att man i Ascot scenen valt att spöka ut alla i gigantiska intetsägande knytblusrosetter istället för lite roliga färgglada hattar. Ascot är känt för roliga hattar, inte gigantiska stora rosetter!

Hemma hos Higgins har man valt att ensemblen ska vara någon form av fonetiska inspelningar och är med i rummet hela tiden. Det tillför inte någonting utan är enbart ett oväsen och störande moment och tar bort fokus från huvudpersonerna och relationerna dem emellan.

Det som räddar den här beiga/färglösa uppsättningen är skådespelarnas insatster. Rolf Lydahl är perfekt som den triste, självupptagne, mansgrisen professor Higgins. Bra att man har satt en riktig musikalartist i den rollen. Björn Kjellman har fått hoppa in istället för sjukskrivne Magnus Uggla som Doolittle, vilket han gör med bravur. Dock märks det att rollen är anpassad efter att man har valt Magnus Uggla i rollen för i musiken hörs då och då lite Ugglatoner. Väldigt bra gjort  och just numren med Doolittle är de som blir mest medryckande. Så jag skulle nog kunna tänka mig att gå och sen den igen när Magnus Uggla är tillbaka för att se hur det upplevs med honom. Men helt rätt ordning att se Björn Kjellman först tror jag. Eliza spelas av bra och starkt av Nina Zanjani. Hennes Eliza pratar till en början en helt ohörbar svada. Det är synd att man valt att hon ska prata så det inte hörs vad hon säger. Hade varit så mycket roligare om man valt en dialekt, kraftig brytning eller nåt. Inte bara att hon inte kan artikulera. Men självklart får Higgins ordning på det. Higgins har ju slagit vad med sin vän Pickering om att han ska kunna göra den dam av Eliza. Pickering spelas av Robert Fux som gör en sympatisk Pickering. Elizas beundrare Freddy spelas av Robert Noack som också är en duktig musikalartist och bjuder på vacker sång i ”I dina kvarter”. Personligen kan jag inte låta bli att tänka på Niklas Andersson då som gärna sjunger den på sina konserter efter att han spelat Freddy i Göteborgsoperans uppsättning av My Fair Lady. Vissa låtar är så intimt förknippade med en viss person. En av mina favoriter är Higgins mamma, spelad av Lena-Pia Bernhardsson. En stark kvinna som inte har mycket till övers för sin son och stöttar Eliza när Higgins har bett sig illa.

Stadsteatern har valt att ha kvar George Bernhard Shaws slut i Pygmalion där Eliza lämnar Higgins och inte återvänder till honom, även om de möts som hastigast i slutscenen. Hon bryter också helt med sin skrupelöse far. Man har vetat göra en starkare Eliza men jag tycker nog inte att man når hela vägen fram. Det hade behövts att man gjort en modernare Freddy. Nu blir det lite konstigt när hon säger att han kan inte tjäna pengar men hon ska bli lärare och försörja honom. Hon borde ha valt någon som inte bara älskade henne, men som också var stark och självständig. Ett starkt par tillsammans som stått upp mot mansgrisen Higgins.

Det är inte en dålig version av My Fair Lady, men man lyckas inte helt att göra den modern och fräsch. Flera bra skådespelarinsatser som tillsammans med en fräsch nyöversättning av de klassiska sångerna gör att det ändå blir en rätt trevlig kväll på Stadsteatern. Den når inte upp till samma nivå som Stadsteaterns fantastiska uppsättningar av t ex Billy Elliot och Sweeney Todd, men den sjunker inte lika lågt som Blodsbörder gjorde.

Godspell är skriven av John-Michael Tebelak med text och musik av Stephen Schwartz. och spelades för första gången 1971. 1973 hade den premiär i Sverige med bland annat Björn Skifs i en av rollerna. Den är lite en blandning av Jesus Christ Superstar och Hair, en hippie version som handlar om Jesus och hans lärjungar men på ett mer lösryckt sätt än Jesus Christ. I Godspell blir det med lösryckta berättelser än en sammanhängande berättelse. Det är först i slutet när Jesus samlar sina lärjungar för sista måltiden som det blir mer ett sammanhang och det börjar beröra och blir starkare.

I den här versionen som har spelats på Malmöopera tidigare i år har man kvar hippiekänslan i kläderna, men man har på många ställen lagt in moderna referenser t ex till Wahlgrens Värld, Bond, Addidas mm och använder mobiltelefoner för att förmedla budskapen. Den här koppling till nutiden har man lyckats väldigt bra med.

Det är ett väldigt ungt gäng och det är nog bara Linda Pritchad som jag kände till sedan tidigare. Den här unga ensembeln skapar en härlig energi på scenen och det märks att de har kul på scenen. Energin smittar av sig på publiken som klappar med i flera av sångerna. Väldigt kul att man vågar satsa på relativt okända unga musikalartister för det behövs fyllas på och flera av dem kommer vi nog få se framöver. Jesus spelas med stor inlevelse av Jonathan Tufvesson Larsson och Johannes Döpare av Andreas Gyllander. Ett av mina favoritnummer i musikalen är deras duett i klassisk musikalstil med höga hattar och käppar (polkagriskäppar) och lite härlig traditionell musikaldans. I det numret är resten av ensemblen/orkestern utspökade på olika sätt i julprydnader som en adventsljusstake på huvudet, julstjärnor etc. I en annan uppsättning hade jag nog stört mig på dessa som kan tyckas som fjantiga kläder, men här funkar det bra. Den är lite utflippade och galen och konstiga kläder och enkla lösningar funkar bra. Det blir komiskt på rätt sätt. Så Maria Gyllenhoff har lyckats där med i många fall enkla medel.

Ljudet var inte helt bra i vissa låtar och tyvärr överröstades sången av musiken så t ex kom inte Kajsa Borg till sin rätta inledningsvis när musiken dränkte hennes annars så starka röst. Musiken spelas av en del av skådespelarna, eller är det musikerna ibland som är skådespelare? Det är en musikal där alla gör lite av allting på scenen och i stort sett är alla inne på scenen hela tiden, så det är beundransvärt att de håller samma höga energinivå rakt igenom hela föreställningen.

Precis som Jesus Christ Superstar är det här en musikal åt det mer skräniga hållet vilket har med den tiden att göra och det finns några helt ok låtar men personligen tycker jag inte de når upp till samma nivå som i Jesus Christ Superstar.

Gästspelet på Skandiascenen är till och med den 25 mars och det passar ju bra att inför påsken bli påmind om varför vi firar påsk och få hör om kärleksbudskapet, vänd andra kinden till mm. Här får ni det presenterat på ett helt annat sätt än ni är vana vid.

För rätt exakt 3 månader sedan (9 december) såg jag Göteborgsoperans uppsättning av Phantom of the Opera och gillade den så jag ville se den igen eftersom det var så många nya intryck i den. Häremellan har jag ju också sett två föreställningar av Phantom i New York med Peter Jöback som Fantomen med den klassiska scenografin och kostymerna.

Men nu var det dags igen för Fred Johanson som Phantom, John Martin Bengtsson som Raoul och så en ny Christine, Frida Engström. Frida är mer åt operahållet än många av de Christine jag har sett tidigare men hon imponerade stort på mig. Riktigt bra röst och fantastisk närvaro. Uppsättningen är på engelska med ett undantag som jag tyckte gav en extra dimension. När Christine besöker sin fars grav och sjunger ”Wishing you were somewhere here again” så sjunker hon ner vid hans gravsten och i en vers så byter hon över till svenska. Det blir så starkt. Christine är ju svenska och det är ju mer naturligt att hon skulle prata med sin döde far på svenska än på engelska. Märkte att folk hajade till men för mig var det helt glasklart att hon gjorde det. Den effekten var inte med förra gången för då var det estinskan  Hanna-Liina Võsa som var Christine. I den här uppsättningen så är just gravscenen en av mina favoriter för den är så mycket snyggare gjord än i orginalet som ibland blir lite fjantigt för den där eldstaven funkar ju inte riktigt bra. Och den blå bakgrunden som man valt här är så snygg.

Jag gillar den här uppsättningen men den är helt annorlunda än den klassiska det ska man tänka på. Vissa delar i den här känns lite billigare medans andra tillför en extra dimension. Men det viktigaste av allt har man inte snålat in på. Huvudrollerna med Fred Johanson, John Martin Bengtsson och som idag Frida Engström håller absolut högsta klass tillsammans med Göteborgsoperans orkester. Det blir så maffigt när en så stor orkester spelar upp den underbara musiken av Andrew Lloyd Webber.

Idag var jag på en Showcase på China Theatre där Kattis Ahlström presenterade huvudrollsinnehavarna till musikalen Ghost som har premiär den 14 september. Sen jag fick höra att de skulle sätta upp Ghost har jag funderat på vilka som ska spela i den och att Peter Johansson var min favorit i rollen som Sam Wheat och Bruno Mistogiannis till rollen som Carl Bruner har ju inte varit någon hemlighet. Och det är många med mig som haft samma favoriter så någon högoddsare var de väl inte. Så kul att det också blev de som ska spela i den! De passar perfekt i sina respektive roller och samspelet dem emellan är alltid magiskt. Blir kul att se Peter spela den gode och Bruno den onde. Har ju varit tvärtom i Rock of Ages och Jersey boys.

Däremot har jag haft lite svårare att komma på vem som ska spela Molly och jag får ju erkänna att jag aldrig skulle ha gissat på Maria Lucia Heiberg Rosenberg. Har inte hört talas om henne förut och det har ju lite att göra med att hon är danska och det här är första gången som hon spelar i Sverige. Så en liten utmaning att spelas och sjunga på svenska. Men hon sa själv att det är lättare att sjunga på svenska än på danska. I Danmark är hon en av de stora musikalstjärnorna och har bland annat spelat Elphaba i Wicked och det är hon som är den danska Elsa I Frost. Det är ju lite kul eftersom Cassie Levy som gjorde den i original på West End och på Broadway nu just nu börjat spela Elsa i Frost på Broadway. Som sagt jag hade inte hört något om Maria Lucia tidigare, men vi fick höra några nummer från musikalen och hon har verkligen en bra röst. Hon och Peter sjöng en fantastisk version på Unchained Melody som gav riktigt gåshud. Och när hon sjöng ”With you” så blev jag riktigt berörd. Så jag har inga tvivel om att hon kommer att bli en väldigt bra Molly.

Ghost är ju som de flesta känner till en film från 1990 där Demi Moore och Patrick Swayze hade huvudrollerna. Den handlar om det unga paret Molly och Sam som flyttat till egen lägenhet och deras goda vän Carl. Sam och Carl jobbar på Wall Street tillsammans. En kväll när Molly och Sam varit ute och ätit middag blir Sam rånad och skjuts till döds. Men han kan inte släppa taget om Molly innan hans mördare hittas. Till sin hjälp tar han mediet Oda Mae. I filmen spelades hon av Whoopi Goldberg som belönades med en Oscar för bästa biroll. Oda Mae är en färgstark och kraftfull kvinna och det är en roll som kräver någon med riktiga röstresurser. Och jag kan verkligen ge dem en stor eloge för att de har valt Gladys Del Pilar Bergh i den rollen. Tillsammans med Elenor Margarita Eriksson och Clarissa Krabbe fick vi en riktigt powerversion av ”Are you a beliver”. Det här kommer verkligen att bli hur bra som helst!

Huvudrollerna backas upp av en stark ensemble med bland annat Sanna Martin, Alexandre Larsson och Anna-Maria Hallgarn.

Men det är ju inte bara de på scen som gör att en musikal blir bra. Janne Radesjös orkester kommer att spela och de är ju superbra. Anders Albien står för regin och har översatt. Han pratade lite med Kattis om att man har valt att inte helt föjla uppsättningarna på West End och Broadway utan har utvecklat det mer och satsat mer på kärlekshistorian och känslorna när man förlorar någon. Det kommer inte heller att vara dans i vanlig musikalmening, men att det blir bra dans det kan man vara säker på när Jennie Widegren står för koreografin tillsammans med Bianca Fernström. Jag gillade verkligen uppsättningen på Broadway och tårarna rann så om det ska bli ännu mer känslor så blir det stor kartong med näsdukar som får följa med!

För att få till de rätta illusionerna på scenen använder man sig av Mark Parker från Singapore. Tyckte de hade gjort det väldigt bra i London så det ska bli så intressant att se hur det blir här.

Översättningarna var inte helt klara än men showcasen avslutades med att Peter, Bruno och Maria Lucia sjöng slutnumret från akt 1 på svenska. Lät väldigt bra. De tre kommer att bli fantastiska tillsammans.

Det var väldigt trevligt att få ett avbrott mitt i arbetsdagen med den här showcasen och det gav en härlig energikick som behövs i bokslutstider.

Med den här uppsättningen kan det inte bli annat än succé så skaffa biljetter när de släpps den 13 mars. Jag längtar redan till hösten! Det blir verkligen en fantastisk musikalhöst i Stockholm, Ghost, Broarna i Madison County, Så som i Himmelen och Peter Jöbacks show.

Den 4 juni 2016 var jag i Jönköping på Spira och såg en reading av Camera. Jag tyckte då den var väldigt intressant och har sen dess sett framemot att se den som en färdig musikal. Sen dess har man jobbat på den och ikvälll var det så dags för världspremiären av den på Östgötateatern i Linköping.

När vi kommer till teatern lyser den röda lampan som visar att det är utsålt. I foajen minglades det med mousserande vin och choklad. I minglet såg vi flera kända ansikten som t ex Camilla Thulin som tår för Kostym och manusförfattaren Staffan Aspegren som tillsammans med Jan-Erik Sääf (musik och sångtexter) skapat den här nyskrivna svenska musikalen som är en fiktiv pjäs inspirerade av en del i Ingrid Bergmans liv.

Vi kommer in i Ingrid Bergmans liv när hon har bott ett tag i Hollywood med sin man Aron Petter Lindström och dottern Pia. Allt hon gjort i Hollywood har blivit succé och hon har vunnit en Oscars för bästa kvinnliga huvudroll i Gasljus. Ingrid Bergman tittar på slutscenerna ur sin senaste film Jeanne D’arc med Cameron. Av amerikanerna betraktas hon som amerikanska men själv har hon en längtan tillbaka till det europiska. Tillsammans med sin man ser hon senare en italiensk film av Roberto Rossellini och med Anna Magnami i huvudrollen. Hon blir helt fascinerade av filmen och skriver till Rossellini att hon vill filma med honom. Det här leder sen till att Ingrid och Rossellini gör filmen Stromboli tillsammans och de har en passionerad kärlekshistora. Ingrid skiljer sig och får tre barn med Rossellini. Amerikanerna har svårt att förlåta henne det som de ser som hennes svek. Parallellt får vi följa Anna Magnami som skulle ha gjort den filmen med Rossellini men som när hon blivit ratad av Rossellini gör en egen film på grannön Volcano. Åren går och så småningom skiljer sig Ingrid från Rossellini och återvänder till Hollywood för att göra Anastasia.

Ingrid  Bergman spelas av Karin Oscarsson som gör bra tolking av Ingrid. Hon är nordiskt sval till skillnad från den italienska hetleverade Anna Magnami som spelas av Maria Möller. Maria var var även med på den reading jag såg i rollen som Anna och hon är verkligen som klippt och skuren för den rollen. Hon har en hetta och passion i skådespeleriet och låten Volcano är en av de stakare i musikalen. Ingrids man Aron Petter spelas av av Patrik Martinsson som är väldigt bra som den lite undanskuffade maken som trofast står lite i Ingrids skugga och tar hand om hemmet och Pia. Niklas Risbeck spelar Roberto Rossellini som kommer in och erövrar Ingrid. Patrik och NIklas har en bra duett som handlar om att de bägge älskar Ingrid. Alla dessa fyra har väldigt bra sångröster och imponerar i sina sånger. Lite extra kul är det att se Patrik på scen i Linköping för det är just i Linköping jag första gången för väldigt många år sedan hörde honom sjunga. Nästan innan han sångkarriär hade börjat faktiskt. Redan då tyckte jag han hade en jättebra röst och den har bara utvecklats till det bättre. Låten om hur Ingrid föddes i en Camera och vill dö i en Camera sjungs väldigt fint och stämningsfullt av Karin.

Det är en bra ensemble och ett par av dem, Hani Arrabi och Johan Hwatz känner jag igen från readingen. Kul att de är med även nu.

Vissa av kläderna som Camilla Thulin har gjort är väldigt vackra, särskilt Anna Magnamis. Hade gärna sett lite mer glamorösa kläder i numret från Oscarsgalan där kläderna tyärr mest ser ut som myspyspyjamaser i svart plysch med stora vita haklappar. Särskilt de manliga kostymerna i det numret satt inte så bra på. Vad jag har förstått har man låtit återskapa mönstertrycket på en klänning som Ingrid Bergman hade på Stromboli. Väldigt fin tanke men även där kunde passformen varit bättre.

Filmproduktionerna av Fredik Egerstran, scenografin av Bengt Fröderberg tillsammans med ljusdesignen av Håkan Jansson skapde flera effektfulla scener. Mycket av bakgrunden var filmer projecerade på en filmduk och från att det varit en stillbild så började träden blåsa i vinden, rök stiga upp från vulkanerna och så vidare.

Bra koreografi av Karl Dyall.

Musikalen är cirka 3 timmar vilket tyvärr kändes för den tappade lite tempo och den skulle nog tjäna på att tajtas till lite grann. T ex scenen där man får följa brevet som Ingrid skickar till Rossellini från USA, över Atlanten och genom hela Europa. Det är flera bra effekter och dans i det numret, men som helhelt kändes det lite för långt.

Musiken och sångtexterna är bra och för handlingen framåt som den ska i en musikal.

Jättekul att man satsar på en nyskriven musikal och att resultatet är så bra. En välspelad och välsjungen musikal och den är absolut värd att ta sig till Linköping eller Norrköping för att se, om man nu inte bor där.