Det här är första musikalen jag ser efter att alla restriktioner har släppts och titeln, Be more chill, känns ju väldigt passande. Äntligen kan vi slappna av och börja njuta av livet och scenkonst live igen. Gänget bakom den här uppsättningen har i 1,5 år jobbat för att kunna bjuda oss i publiken på Norden premiären och det strömmade energi och glädje från den unga samspelade ensemblen och orkestern nu när det äntligen var dags.

Be more chill är en rätt ny musikal från 2015 av Joe Iconis och Joe Tracz som jag inte sett förut. Handlingen är som en härlig feelgood high school film där den töntiga killen Jeremy (Benjamin Sundström), har en lika töntig sidekick, Michael (Gabriel Johansson), blir kär i Christine (Josefine Kuniholm), en av skolans snyggaste tjejer, genomgår en förvandling, blir accepterade av det coola gänget, får tjejen och på slutet inser att det viktiga är ju inte att vara cool utan att vara sig själv. Här sker förvandlingen genom att Jeremy sväljer en liten superdator, en Squip (Samuel Niklasson) som talar om för honom vad han ska säga och styr hans handlingar. En intressant tvist att det finns en underton av kritik till att vi styrs alltmer av högteknologi.

Det här är en uppsättning som präglas av ungdomlig energi både på och bakom scen. Musikaliskt och dansmässigt ett sammansvetsat gäng som fångade publiken och framförde den här musikalen med bravur. Lite extra imponerad blev jag av Josefine Kuniholm (Christine) och Samuel Niklasson (Squip). Det blir intressant att följa dem och resten av gänget och se var de dyker upp framöver för jag är helt säker på att några av dem kommer att fortsätta på den musikaliska scenen.

Eftersom jag inte har sett den i den engelska originalversionen så kan jag inte säga att det är en bra översättning av Adam Gardelin, men det jag kan säga att är att jag blir väldigt imponerad av språket, hur naturligt och väl det flöt i sångmässigt och vilka finurliga och oväntade rim han fått in. Fräscht och modernt och det kändes som att musikalartisterna gillade att framföra den.

West End Stockholm som står bakom den här uppsättningen har ännu en gång lyft fram en inte så känd och/eller ofta spelad musikal och bjudit publiken på musikalglädje. Det är inte en bara en stor budget eller kända namn som avgör om det blir bra, utan att det framförs med kärlek till musikalgenren och kärlek finns det i överflöd här. Det blir spännande att se vilken musikal de sätter upp nästa gång.

Det här är en musikal som roar och oroar på samma gång när barnen från Bullerbyn strålar samman för en kräftskiva. Barnen som växte upp tillsammans i det idylliska Bullerbyn har utvecklats på olika sätt, har olika politiska åsikter och det enda de verkar ha gemensamt nu är att de alla tycker att de har fastnat i medelklassen.I första akten översköljs vi av obekväma sanningar, inget som sägs är politiskt korrekt och de förlösande skratten avlöser varandra. Snabbt inser man att man har inte någon aning om vad de kommer att säga näst för här avhandlas de flesta laddade ämnen i en rasande fart. En bit in i första akten dyker en objuden gäst (Fridolf) upp, iklädd nazistuniform och ett laddat gevär och upplevs som hotfull av de gamla vännerna. Men han har ett glatt humör och vill bara umgås. Konstrasterna mellan det vänliga, aningslösa och allt det hårda avskyvärda som nazismen står för blir absurd och komisk. Men kan man skratta åt nazismen och kan den smyga sig på som en vänlig själ?

Första akten är suveränt bra rakt igenom. Andra akten tappar lite i tempo och tar en liten oväntad vändning. Men som helhet är det en musikal som väcker många tankar, är igenkännande och som ingen kan gå oberörd ifrån.

Det är ingen talad dialog utan all dialog sjungs av Lisa (Frida Bergh), Britta (Thérèse Andersson Lewis), Bosse Junior (Teodor Wennö), Anna (Åsa Bergh), Lasse (Anders Butta Börjesson), Olle (Niklas Löjdmark Chressman) och Fridolf (Reuben Sallmander) och man blir verkligen imponerad av all text som levereras med perfekt timing. I början är det lite problem med en av ”myggorna” så de får bryta och byta ut vilket var bra för den här musikalen bygger ju verkligen på att den fantastiska texten av Klas Abrahamsson kommer fram. För att texten verkligen ska nå ut i sin helhet till publiken så skulle jag önska att musiken dämpades något då den tar överröstar sången ibland. Musiken av Erik Gedeon som framförs under ledning av Johan Mörk är bra och det är kul att det varierar i musikstilar så olika stämningar byggas upp.

Ensemblen är bra och lyfter varandra, men jag blev särskilt imponerad av Thérèse Andersson Lewis som spelar den berusade Britta med perfektion. Blickarna blir dimmigare för varje glas och kroppspråket förändras efter varje glas och det gör lite ont när Bosse Jr i slutet får ta hand om sin berusade mamma för att få med henne hem.

Min vän fascisten har nästan 10 år på nacken men ämnena som berörs och med det stundande valet är den minst lika aktuell och är en musikal som behövs spelas och ses.

För 40 år sen skrev Astrid Lindgren Ronja Rövardotter och är en av hennes mest älskade berättelser. Några år senare kom filmen som är en klassiker för hela familjen, men repliker som alla kan och väsen som rumpnissarna som charmade alla med sitt ”Voffådådå”. Nu blir det årets familjeföreställning på Intiman och när publiken kommer in i salongen möts vi av Fredrik Dillbergs fina scenografi, Mattisskogen och där bakom stammarna skymtar Mattisborgen.

Så intar Mattisrövarna scenen stämmer upp i en av rövarsångerna och magin är igång. Kålle Gunnarsson har förvaltat berättelsen om Ronja med stor kärlek och öm hand och skapat en fantastisk familjeföreställning tillsammans med en starkt och samspelt ensemble. Bella Edberg och Ludvig Ennart imponerar stort som Ronja och Birk och sätter sin egen prägel på dem. Jessica Stendahl som Lovis, Ronjas mamma, får flera gånger med sin klara vackra röst framföra den fina Vargvisan. Jessica har med bravur haft hand om sångarrangemangen och rövarsångerna ljuder mäktigt och samstämt ut över hela salongen när alla rövare tar i med full kraft. Publiken är genast med och klappar i takten.

Ronja är delvis en lite mörk och skrämmande berättelse med de otäcka väsen som vildvittror, grådvärgar och de mer charmiga rumpnissarna. Med Caroline Erikssons fina kostymer blir de levande och kan nog vara lite skrämmande för de yngsta i publiken.

Föreställningen bjuder på en del skratt men man blir också berörd av Ronja och Mattis starka saknad efter varandra efter att Mattis förskjutit sin dotter. Astrid Lindgren sagor hade ju ofta både djup och sorg i sig och det har man lyckats bevara och förmedla väldigt fint i den här föreställningen.

Nu är det bara att hoppas att det inte blir några hårdare restriktioner så publiken får möjligheten att se den. Årets julklapp är ju evenemangsbiljetter och Ronja Rövardotter är verkligen en perfekt julklapp för hela familjen att se tillsammans.

l

1976 dök Trazan och Banarne upp första gången som ett jullovsprogram och nu är de huvudfigurerna i en ny familjemusikal. Trazan (Christian Åkesson) och Banarne (Nassim Al Fakir) bor i sin träkoja mitt inne i djungeln. Banarne har sitt älskade husdjur, Maja Piraya. En ständigt hungrig växt, Roger (Nina Hjelmkvist) bor också med dem. Men så en dag dyker Fröken Öken (Charlott Strandberg) upp och vill hugga ner hela skogen. Tillsammans med Herr Kamelont (Christopher Wollter) och sina gamar Dolly (Joanna Perera) och Polly (Linnéa Elfström Schederin) försöker de förmå dem att flytta in i en svamp istället.

Det är en bra sammansatt ensemble. Herr Kamelont är en rolig karaktär som ändrar skepnad efter hur omgivningen tycker han ska vara. För barnen blir det mest en rolig karaktär, men för de vuxna i publiken kan det anas ett djupare budskap om att vända kappan efter vinden och inte stå upp för sig själv och det som är rätt. Överlag tycker jag att budskapsdelen har för stor tyngd, miljöbudskapet verkligen hamras in i en och det lekfulla tappas bort. Det märktes väldigt väl på barnen runt omkring. De orkade inte hålla fokus. Det var full fart på dem under t ex Maja Piraya, körsång, handklapp och danser, men en del andra låtar var inte lika medryckande och för långa budskapsdelar. Det är viktigt att rädda regnskogarna, men lite mindre fokus på det, mer skoj och fler fartfyllda låtar hade nog fått med barnen bättre. Kung Lian (Petter Skoglund) var underhållande med sina hopp, störtdykningar etc, och det uppskattades verkligen av barnen.

Den var snyggt ljussatt och koj-scenografin kändes som att vi var hemma hos Trazan och Banarne. Överlag en färgglad uppsättning, både vad gäller kläder och scenografi.

Men det var svårt att se vem som är huvudmålgruppen, barnen eller de vuxna som en nostalgitripp? Men man lyckades inte träffa någon av dem. För många barn blev det för djupt och det blev rätt tomt runt omkring oss efter pausen för den fängslade inte barnen tillräckligt, vilket var synd. Särskilt som det blev lite mer dramatiskt när Banarne upptäcker att Maja Piraya har blivit kidnappad. För oss vuxna, visst var det en hel del nostalgi, men den tappade bort den känslan också emellanåt. Men en omgjort Olyckan till Bolyckan funkade nog rätt bra ändå. Det fanns en del småroliga referenser som Dansa i Freon när skunkarna dök upp, men det räckte inte för att lyfta.

I applådtacket fick ensemblen förstärkning av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som glatt sjöng med i låtarna och då jublade självklart publiken!

Musikalen har varit på turné ute i landet så mellanlandar några dagar i Stockholm innan den avslutas i några städer före jul.

På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.

Sverige firar 100 år av demokrati i år då det är 100 år sen första valet med allmän rösträtt. Det är verkligen något att fira och till och med vår kulturminister Amanda Lind var på plats bland premiärpubliken.

Men har det hänt så mycket sen dess och hur fick vi allmän rösträtt? Frihetens namn kan ses som en historielektion med musikinslag. 22-åriga Janna (Natasja Jean-Charles) förfasar sig över att hon ska betala 12% i moms på sin cappuccino, varför ska staten ta 12% och vart går pengarna? Janna hamnar i en tidresa där hon träffar Ellen Key (Sanna Martin) och Hjalmar Branting (Jonas Nerbe) och hon får deras perspektiv på den tidens politiska läge. I akt två får vi följa Janna när hon går en teaterbildning på en folkhögskola och en öppen repetition på hennes pjäs. En politisk pjäs om den stora strejken 1909 med Kata Dalström (Sanna Martin) och återigen Hjalmar Branting som sätts upp i bästa 70-talsanda. Jannas perspektiv på samhället och politiken förändras ju mer hon lär sig och förstår det som format Sverige. I slutet förstår hon bättre sin pappa som är en inbiten socialdemokrat, och som nu oroar sig över det politiska läget i Sverige.

Idén och tanken med musikalen är intressant och bra, men den förvaltas inte så det kommer till sin rätt. Den nyskrivna musiken av Andrea Tarrodi är rätt enformig och blir gnällig när den framförs på violin, accordia och cimbalom och jag kan inte låta blir att undra hur hade den låtit om man valt ett vanligt piano och/eller gitarr. Musikerna är skickliga och gör verkligen vad de kan med materialet. Tyvärr överröstar musiken för ofta sången så texten når inte ut, och då spelar det inte någon roll hur duktiga de är på att sjunga. Lyckligtvis finns det ändå partier där vi får njuta av Natasja Jean-Charles och Sanna Martins fina stämmor, men inte tillräckligt ofta för att musikalen ska lyfta och bli minnesvärd. Det är rätt mycket pratsång och inte så melodiös musik. Stundtals tänker jag när jag ser den att det hade nog varit bättre om det hade varit en ren talpjäs för dialogen är rätt bra och intresset höjs i talpartierna. Det är väldigt ovanligt att jag inte tycker att musiken förhöjer handlingen, men här tillför den tyvärr inte så mycket. Natasja, Sanna och Jonas är fullt engagerade i sina roller och vill förmedla budskapet, men det är tyvärr för svag handling och tråkig musik för att det ska hålla och skapa engagemang och beröra publiken.

I andra akten kom en trevlig överraskning med ett mer revyartat inslag med lite stepp, den delen hade de gärna fått förlänga lite mer. Stepp kan man inte få för mycket av. Däremot blev pjäsen i pjäsen i akt två lite väl lång och lite rörig, och fick drag av parodi på hur teater spelades på 70-talet med starka vänstervridna inslag. Osäker på om det är meningen eller inte. Pappersmustascherna gjorde det inte mindre parodiskt heller.

Scenografin är enkel och funktionell, så mycket mer behövs inte i den här typen av pjäser där fokus är på budskapet.

Musikalen är 2.15 timmar med paus och det kändes lite för långt och det var till och med flera personer som gick i pausen.

När jag gick från teatern hade jag ändå med mig lite mer kunskaper om den svenska demokratiprocessen så helt bortkastade timmar var det inte.

För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.

Många har nog sett Cabaret i någon uppsättning på scen eller den ikoniska filmen med Liza Minnelli som nattklubbsångerskan Sally Bowles, och att den skulle sättas upp på Dramaten nu var lite otippat. Tyvärr verkar det som det alltid är en aktuell musikal, inte minst nu med de allt hårdare högervindarna som blåser i vårt land.

Den här uppsättningen är en av de bästa jag har sett, stark, rå, vulgär och den lämnar ingen oberörd. Jenny Kronbergs scenografin är ödesmättad med en stor dödskalle med en stor svastika som likt vingarna på en väderkvarn roterar snabbare ju hårdare de politiska vindarna blåser är genialisk. Dödskallen vrids i olika lägen och variera att vara Kit Kat Kluboch Fraulein Schneiders rumsuthyrning. Utöver det är det i stort sett några stolar som flyttas runt, enkelt och effektfullt. Kostym, peruk, mask är en blandning av provokativ och vardaglig. Koreografin lite mer tillbakadragen men effektfull och ger större tyngd till de spelade scenerna vilket lyfter fram den politiska spänningen mer, vilket passar väldigt bra här på Dramatens scen med de skickliga skådespelarna man har till sitt förfogande.

Meriterade duktiga skådespelare som verkligen höjer den här uppsättningen väldigt högt både i sina rolltolkningar men även sångmässig. Viss anpassning har gjorts i arrangemangen och scenlösningarna och i vissa lägen blir det lite mer pratsångaktigt, men inget som påverkar helheten. Jonas Malmsjös konferencier är vulgär, iakttagande och krypande obehaglig. Ana Gil de Meio Nascimento har energi, närvaro och en stark lyskraft i sin Sally Bowles. Marie Richardson får fram det osäkra och sköra i Fraulein Schneider när hon tampas mellan att fånga lyckan och välja det som kan verka vara den enkla och bekväma vägen. Samspelet mellan henne och Johan Holmberg som Herr Schultz är väldigt finstämt och ömsint. Christoffer Svenssons Ernst Ludvig går från att vara den trevlig killen som har många kontakter till att lyfta fram kylan och hårdheten när hans politiska ställning avslöjas. Alexander Salzberger lyfter fram det naiva och godtrogna i Cliff Bradshaw när han låter sig förföras i det dekadenta Berlin på 30-talet.

Damn! tillåts fylla ut både orkesterdiket och att vara aktivt närvarande som en del i uppsättninge, mer än att bara vara musiker.

En komplett stark uppsättning av Cabaret där teknik, scenografi, kostym, skådespeleri, sång, dans och musik är i perfekt symbios med och lyfter varandra. Gillar man Cabaret ska man verkligen gå och titta på den här.

Cabaret spelas till den 31 december.

Igår togs restriktionerna bort och ikväll strömmar publiken till och det blir nästan ett fullsatt Göta Lejon på det här genrepet. Härligt att restriktionerna släpps men samtidigt blir jag lite förundrad över att så många i publiken direkt gått tillbaka och inte har en tanke på att hålla avstånd. Särskilt med tanke på att det är så många äldre i publiken för även om de är vaccinerade så kan de ju fortfarande bli smittade. Men det är ju härligt att vi kan samlas igen och teatrarna kan fyllas och det borde ju firas ordentligt vilket man gjort med härliga feelgood med Amelie på Östgötateatern och She loves me på Spira, men ikväll blir det inte något glädjepiller utan snarare att det drar åt det grå och deprimerande hållet. Nu var det ju bestämt sen tidigare att Forever Piaf skulle spelas och bara blivit uppskjuten.

Edith Piaf är en av Frankrikes mest kända sångerskor med en röst som alla känner igen och låtar som är odödliga. Men hennes liv verkar inte ha varit direkt lyckligt, från det att hon föds och blir övergiven av sina föräldrar, delvis uppvuxen på bordell, en miljö med alkohol och droger, börjar tidigt sjunga på gatorna för att tjäna lite pengar. Så blir hon upptäckt och karriären tar fart. Hon föder ett barn som hon inte ids ta hand om, som dör vid 2 års ålder. Managern blir mördad, karriären får börja om. En strid ström av män som hon utnyttjar på olika sätt och struntar i om de är gifta eller inte. Vill hon ha en man tar hon honom typ. Som hon framställs i musikalen är hon inte en direkt trevlig person, inte någon som jag blir berörd av.

Musikalen börjar med hennes begravning och så får vi följa hennes liv från hennes barndom och karriär tills hon dör. Som ung spelas hon av Beata Ernman och den äldre av Malena Ernman. Den yngre och äldre Piaf är i stort sett på scen hela tiden och parallellt iakttar varandra, vilket är ett bra grepp. Sångmässigt har Beata med sig Ediths speciella darr i rösten, men det saknas helt hos Malena, vilket jag upplever som lite konstigt då jag tycker det hade varit bättre att vara konsekvent. Tyvärr lyckas varken Beata eller Malenas tolkning av Piaf få mig engagerad eller berörd, men man har ju valt att framställa henne som en rätt känslokall person och det lyckas de med, men jag saknar att bli berörd av det tragiska i hennes liv. Vid några få tillfällen finns det tillfällen när det kunde bli känslosamt som när dottern dör vid två års ålder eller en av hennes älskare störtar, men sorgen som visas då blir överspelad och känns mer som ett spel för gallerierna. Den smärta som hon borde känna når inte fram till mig. Ungefär mitt i pjäsen får Piaf instruktioner om att det räcker inte att ha en bra sångröst och pricka toner, man måste kunna berätta och förmedla en historia och känslor. Just det saknar jag genomgående av Piaf i föreställningen.

Anna Thiam (som bland annat spelar Piafs mamma) har den förmåga jag är ute efter. Piafs mamma är inte heller särskilt sympatisk och trevlig, men Anna Thiam berör och engagerar med sin sång i sina rolltolkningar. Där får musikalen den nerv som hade behövts rakt igenom för att lyfta. Anna och alla andra i ensemblen spelar ett antal olika roller och de gör verkligen ett fantastiskt jobb som de ska ha en stor eloge för. Björn Kjellman spelar ett antal män som på olika sätt varit betydelsefulla för Piaf och det är imponerande hur han går in och ur det olika karaktärerna så sömlöst. Fantastiska musiker i orkestern under ledning av Kristofer Nergårdh. När jag går från teatern har jag musiken med mig och smånynnar, men i övrigt känner jag inget. Även om den inte är ett glädjepiller så hade jag velat bli berörd och engagerad, inte bara känt ”jaha”.

Musikalen spelas i en akt och det kändes något långt men hade varit för kort för att ha en paus. Dock med en äldre publik så blev det för långt för vissa för det ovanligt många som behövde gå ut mitt under föreställningen vilket skapar stök och störning för övriga i publiken.

Musikalen spelas till den 4 december.

Röda mattan hade rullats ut och marschallerna brann när vi välkomnades in på Östgötateatern i Norrköping. Den varma och inbjudande känslan följde med oss in i salongen där vi orkestern var på plats på scenen som del av fantastiska scenografin som var ett franskt café och Amélies lägenhet i ett, runt om hängde olika saker och ju mer man tittade ju mer saker såg noterade man. Orkestern spelade medans publiken strömmade till och fyllde de ca 140 platser som tilläts enligt restriktionerna. Scenen badade i ett rött ljus som tillsammans med de röda stolarna i salongen bildade en röd ombonad härlig musikalbubbla och någonstans kändes det redan där att det här kommer att bli en underbar kväll.

Musikalen Amélie baseras på filmen som kom för 2001 och handlar om Amélie (Klara Enervik) som växer upp med en pappa (Stefan Clarin) som inte har problem med närhet och beröring och en neurotisk mamma (Pia Ternström) som dör när Amélie är rätt ung. Amélie flyttar hemifrån och börjar jobba på ett café men lever lite sitt liv i en bubbla tills hon på prinsessan Dianas dödsdag hittar ett skrin i sin lägenhet och råkar på Nino (Hani Arrabi) i Metron. Två händelser som kommer att påverka hennes liv och de runt omkring henne.

Det börjar väldigt gripande med den unga Amélie, genialiskt skapade som en docka, som bara längtar efter att få en kram av sin pappa som sen försätter publiken i en härligt lyckorus med ett magnifikt nummer innan pausen när Amélie tittar på prinsessan Dianas begravning och Elton John (Peter Jansson) hoppar ur TVn och börjar sjunga en sång till Amélie. Låter helt galet men med Markus Virtas regi balanseras det hela tiden på rätt sida så det bara blir en stor färgsprakande glädje- och lyckoexplosion. Det här lyckoruset sitter kvar i hela andra akten som avslutas med en så finstämd, känsloladdad kärleksscen som är ren magi. Man lämnar teatern med ett stort leende på läpparna och en varm känsla. En ljuvlig verklighetsflykt och den perfekta musikalen att sätta upp nu.

Men ikväll var det inte bara premiär på själva musikalen utan det var också Klara Enerviks scendebut. När jag läste programmet var hon ett stort frågetecken för mig, men snabbt rättades det ut till ett gigantiskt utropstecken! Det kändes som en sån händelse som man kommer att kunna säga sen att jag var där när det hände och upplevde det. Hennes röst, scennärvaro och mimik var så perfekt och det är bara att konstatera att en ny musikalstjärna är född. Hani Arrabi matchade henne väl, en härlig kemi mellan de två. Genomgående är det väl sammansatt ensemble med bland andra Martin Redhe Nord, Sofia Jung och Johan Rudebeck, som förvaltar den här underbara musikalen på bästa sätt.

Östgötateatern har satt upp många bra musikaler under åren och den här går in på topp tre för mig tillsammans med Jekyll and Hyde och Come From Away.

Ska man se en musikal i år så är det utan tvekan den här. Välspelad, färgsprakande, underbar musik, helt enkelt ett lyckopiller. Så skynda att skaffa biljetter till Norrköping och/eller Linköping nu när det släpps upp flera.

• 

• 

•