För nästan exakt 55 år sen sattes den första scenversionen upp av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice Jesus Christ Superstar. En musikal som sen dess spelats otalig gånger runt om i världen. Första gången i Sverige var 1972 på Scandinavium i Göteborg.

Jag har sett flera uppsättningar av den även om den inte i sig är en favoritmusikal men uppsättningarna brukar alltid ha riktigt bra musikalartister som gör det värt att se den.

Den här uppsättningen är inget undantag utan är full av fantastiska musikalartister som är superstars ut i fingertopparna och levererar på högsta nivår. Alexander Lycke (Jesus), Fredrik Lycke (Judas), Marsha Songcome (Maria Magdalena), John Alexander Eriksson (Kajafas), Alexander Larsson (Präst), Petter Snive (Andreas), Kitty Chan (soulgirl) och Glenn Edell (Tomas) för att nämna några.

Alexander Lycke är karismatisk som Jesus och hans ”Getsemane” är känslosam. En Jesus med stark inlevelse och närvaro i varje scen.

Marsha Songcomes är lysande som Maria Magadalena och varje ton hon tar är en njutning och hennes ”Vart ska min kärlek föra” är magisk.

Fredrik Lycke är stark som Judas och det avskalade nakna avslutet av ”Judas död” går rakt in i hjärtat där scenografi i slutet är extremt effektfullt i sin enkelhet.

Magnus Uggla fyller ut sin guldglänsande kostym som Kung Herodes. En tacksam komisk liten roll för denne kung i baren som får premiärpubliken att göra raketen.

Det som riktigt lyfter den här uppsättningen till en av de mest minnesvärda är den fantastiska scenografi (Zofi Lagerman) i kombination med ljussättningen (Mikael Kratt). I öppningsscenen är det mjuka draperi upplysta i orange som skapar illusionen av ett tält som Jesus och lärljungarna befinner sig.

Dessa draperier omformas och lyses upp med olika färger i olika scener. De nyttjas särskilt effektivt i tempelscen där man mer anar vad som sker än att det explicit visar vilket blir ännu starkare. Genomgående snygga effektfulla starka lösningar som lyfter varje scen. Scenografi och ljussättningen är helt enkelt egna superstars.

Som helhet är det här i Erik Fägerborns fantastiska översättningen en väl moderniserad uppsättning där anslaget av en religös sekt med en karismatisk ledare är starkt. Hur lärljungarna själva nyttjar och lever på det och ser det som sina karriärer men när vinden vänder så tar de avstånd. Ett drev skapas och där maktens män inte riktigt vet hur de ska hantera det. Myten kring ledaren lever kvar när han återuppstånden vandrar ut och försvinner in folkmassan.

Jesus Christ Superstars spelas till den 18 april 2027. Höstens föreställningar är nästan slutsålda.

https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/jesus-christ-superstar

Tidigare har Dröse&Norberg satt upp familjemusikaler baserade på välkända historier som Snövit, Aladdin och Djungelboken med nyskriven musik, men med Viking vänder sig mot en mer vuxen publik. Det är helt rätt att man rekommenderar den från 13 år för det här är stundvis en rätt våldsam föreställning.

Viking är skriven och regisserad av Robert Dröse som även skrivit musiken med Theo Dröse och Gustav Parling. Musiken är kraftfull och känns inspirerad av Nordmans musik. Just Håkan Hemlin från Nordman gör sin musikaldebut som Egil Skallargrimsson, en karaktär som har en berättarroll och lotsar oss igenom historien som utspelas i slutet av 900-talet. Vikingatiden som ibland glorifieras med att vi upptäckte världen men som också är en mörk tid i svensk historia fylld av plundringar, mord och folk som levde i skräck för de våldsamma vikingarna.

Historien börjar våldsamt när en ung Harald av Holmgård (Jaakko Hutchings) ser sina föräldrar blir ihjälhuggna av den råe Vladimir (Patrik Riber).

Harald tillfångatas säljs som träl till Gunhild (Anna Norberg) och Kung Erik Segersäll (Joakim Netterqvist). Han växer upp på deras kungsgård i Sigtuna men tanken på blodshämnd släpper inte. Han förälskar sig i Ingrid (LinaMaria Bengtsson) vars liv också drivs av blodshämnd på Vladimir .

Åren går och den slutliga uppgörelsen med Vladimir blir brutal, våldsam och med en oväntad utgång.

En musikal i högt tempo och hög musik, som tyvärr ibland dränker sången. Handlingen lyfts av de fantastiska kostymerna och snygg ljussättning och filmscenografi.

Överlag består publiken av personer som upplevde Nordman som unga och det märks att många har kommit för Håkan Hemlins skull och sångmässigt gör han ingen besviken, en vikingamusikal är perfekt inramning.

Musikalen som helhet gick hem även hos mitt 13-åriga sällskap som är uppvuxen med Dröse&Norgbergs familjemusikaler.

Viking spelas till den 12 december.

Biljetter kan köpas här:

https://www.drosenorberg.se/biljett

Det är nog få som inte har sett filmen från 1978 med Olivia Newton John och John Travolta som Sandy och Dandy. Full av sånger som de flesta kan sjunga med i och det är helt rätt att man i den här moderniserade versionen har kvar låtarna på engelska men dialogen är på svenska. Klas Wiljergårds översättning är både fräsch och kul.

Det är härligt att återvänd till Rydell High där Sandy (Lovisa Bengtsson) och Danny (Anton Ewald) möts igen efter sitt sommarlov på stranden.

Lovisa Bengtsson, som precis varit på världsturné med Zara Larsson, är helt strålande som Sandy och leverera den smäktande Hopelessly Dovoted to you med bravur. Anton Ewalds har helt rätt känsla i sin Danny, en just kille, men som spelar tuffare än vad han är inför polarna i T-Birds.

Koreografin av Jenny Widegren och Felicia Loveflo kombinerar känslan av 50-tal och nutid på ett snyggt sätt t ex i Grease Lightning med Nils Reinholtz (Kenickie) i spetsen. Nils visar ännu en gång vilken komplett musikalartist han är

Det nummer där uppfräschningen känns mest är nog ändå i Tonårsängelns (Boris René) som iklädd silverglittrande kostym skippat änglavingarna och inleder på ett traditionellt sätt men som mot slutet byter stil till publikens jubel.

Anna Mannheimer är helt rätt som Rydell Hydes rektor. Hon leverera sina repliker med en perfekt fingertopskänsla, syrligt och bestämt. Här kommer verkligen Wiljergårds översättning fram.

Snygga stora ensemblenummer där man använder den breda scenen på Rondo väl. Dock hade det varit önskvärt med lite mer lutning på parketten för det behövs om man ska kunna se allt bra om man sitter längre bak än mitten .

En fräsch moderniserade Grease som väl passar den relativt unga ensemblen likväl som det inbitna Greasefanset och den yngre nytillkomna musikalbesökaren.

Grease spelas till den 31 januari 2027.

Biljetter:

https://www.liseberg.se/parken/evenemang/alla/grease-the-musical/

Musikalen bygger på Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar som kom 2012 och blev tv-serie samma år.  

Nittonåriga Rasmus (Valdemar Wahlbeck) lämnar sin trångsynta hemby och flyttar till Stockholm på 1980-talet. Här möter han Paul (Ola Salo) som tar honom under sina vingar. Under ett glittrande julaftonsfirande hos Paul träffar Rasmus Benjamin (Martin Stokke Mathiesen) och de förälskar sig. Benjamin är Jehovas vittne och när föräldrarna får veta att han är homosexuell bryter de kontakten med honom i en känsloladdad scen. Hans nya familj blir Rasmus, Paul och de andra vännerna där en varm gemenskap finns och man gärna tar alla tillfällen i akt att fira livet.

80-talet var en tid när homosexuella demonstrerade och stod på barrikaderna och som en blinkning till Les Miserables finns en mäktig scen med ensemblen och Paul där han viftar med en stor röd fana. 

Men samtidigt lurar den fruktansvärda aidsepidemin i bakgrunden och en efter en av vännerna insjuknar och går bort.

När vännerna dör väljer deras familjer att ge en annan dödsorsak och förnekar deras läggning, man vill inte utsättas för skammen. Starka berörande scener. 

Det är en extremt välcastad produktion. Ola Salo är i sitt esse som Paul och det känns som rollen är skriven för honom. Det här är det bästa Ola Salo gjort i en musikal. Valdemar Wahlbeck (Rasmus) och Martin Stokke Mathisen (Benjamin) är lysande och deras känslor dallrar i luften av både kärlek och smärta. Deras ungdomliga naivitet, livsglädje och kärlekslycka tynar bort i takt med sjukdomens förlopp men kärleken består. Skört och sårbart och inget öga är torrt.

Martin Stokke Mathisen är sin generations mest lysande musikalstjärna med en stark inlevelse i varje scen och en stark röst som ger gåshud i de kraftfulla sångerna.  

Jonas Gardell har skrivit manus och låttexter och Fredrik Kempe musiken. Musiken varierar mellan glada poppiga låtar, rockigare, stillsamma ballader och starka mäktiga ballader som tar andan ur en. 

Kempes fantastiska musik spänner över hela känsloregistret, glädje, lycka, passion, tvivel, smärta och sorg. 

Tillsammans med Gardells låttexter blir det brilliant musikalmagi som skapar känslostormar och går rakt in i hjärtat. En mörk men samtidigt otroligt glädjefylld och vacker musikal. Utan tvekan har ny svensk musikalklassiker skapats. 

Torka aldrig tårar är en samtidshistoria som inte får glömmas bort. Den här fantastiska musikalversionen kommer att spelas på många scener runt om i Sverige och förhoppningsvis även nå utomlands.

Redan innan premiären hade den nästan sålt slut och är just nu förlängd till den 6 mars. Men jag blir inte förvånad om den fortsätter att spelas längre. 

Biljetter:

https://torkaaldrigtårar.se

Höstens familjemusikal på Intiman är Emil i Lönnberga och den baseras på Astrid Lindgrens tre böcker om Emil. Den busige småländske pojken med sin mysse och sin bysse som hans mamma älskar precis som han är och som publiken älskar lika mycket.

Emil i Lönneberga är en musikal för hela familjen, från barn runt 5-års åldern till deras mor-och farföräldrar. Generationer som har upplevt historierna själva som barn och sen vuxit upp och ser på historien både med barnens och den vuxnes ögon. Alla får sitt även om Emil och Ida kunde ha lyfts fram än mer i föreställningen.

I musikalen får vi ett axblock av Emils välkända bus som börjar med när han ska sörpla i sig den sista slurken av köttsoppan och fastnar med huvudet i soppskålen.

Sen följer en rad andra hyss som när Emil ska dra ut tanden på Lina, när han rymmer från snickerboa äter upp all korv på det stora kalset i Katthult, målar Ida blå så Krösamaja tror hon har fått Tyfis och självklart hissar han upp Ida i flaggstången så hon får se hela Lönneberga.

Hyssen blandas med alla de älskade låtarna från filmerna som t ex Idas sommarsång, Fattig bonddräng, Du käre lille snickerbo och Hujedamej sånt barn han var. En del framförda som solosång men flertalet är stora ensemblenummer med dans fulla av energi och där publiken snabbt är med och klappar takten.

Det är mycket glatt och skratt i Emil men även allvar och klasskildringar finns med. Det blir tydligt när det blir kväll för pigan Lina och drängen Alfred. Stunder när Alfred plockar fram dragspelet och Lina svärmar för honom och när de själva reflekterar över sin tillvaro och varför de blev just piga och dräng.

Scenografin och kostym skapar känslan av att vi är på en småländsk gård runt sekelskiftet (1900-tal) och är precis så Emilskt som det ska vara.

Det är härligt att se hur barnen i publiken lever sig in i historien och fullt lever ut sina känslor, fullt fokus på scen, tillrop, glada skratt, handklapp men också söker sig till en vuxen när det blir lite otäckt. För det kan vara lite skrämmande för de minsta t e x när Ida ska hissas upp i flaggstången så hon inte trillar ner. Men snabbt byts känslan till skratt igen.

En föreställning som roar hela familjen och belönas med stående ovationer. Men här skulle jag vilja slänga in en liten tänk på till alla vuxna. Ha koll på om det är barn bakom er och även om ni gärna vill stå upp i applådtacket tänk då på att barnet bakom dig inte får vara med om det magiska att få se skådespelarna bli glada och tacka dem.

Premiären förgylldes extra av att George Riedels dotter Sara var på plats och fick ta emot ett extra tack för Georges fina låtskatt i Emil.

Emil i Lönneberga spelas till den 30 december.

Biljetter bokas här:

https://www.intiman.se/shower/emil-i-lonneberga

Så som i himmelen hade premiär den 13 september 2018 på Oscarsteatern i Stockholm och har sen dess spelats på flera ställen.

Det är bara att gratulera Göteborgarna som får möjligheten att se den så nära originaluppsättningen som möjligt nu när Philip Jalmelid och Tuva B Larssen återvänder till musikalen som Daniel Dareus och Lena. Så som i himmelen är en fantastisk musikal men den blir extra bra med Tuva och Philip, deras röster trollbinder publiken och kemin mellan dem går att ta på, helt magiskt bra.

Med från originaluppsättningen är också Rikard Björk som Tore och Kajsa Reingardt som Olga. Även Christoffer Wollter kommer från originaluppsättningen då som Conny men nu som kyrkoherden Stig. I övrigt en mer lokal rollbesättning.

Scenografi och kostym känns också igen från originalet.

Men även om mycket är som i originalet är den här uppsättningen unik för Fredrik Kempe har skrivit en helt ny sång, Min egen styrka, till Gabriella (Sanna Nielsen). En sång som lyfter fram Gabriellas resa från kuvad misshandlad fru till en kvinna som finner styrkan att frigöra sig själv. En ny känslosam scen som stärker historien. Är man musikalälskare en stor anledning att se den här uppsättningen även om man sett den ett antal gånger redan.

Historien i kort är att den världsberömda dirigenten Daniel Dareus återvänder till sin hemby, Ljusåker, efter en hjärtattack. Daniel är fast besluten att han ska sluta med musiken men efter viss tvekan tar han på sig uppdraget som kantor och att leda kyrkokören.

Här möts han av människor som älskar att sjunga men där kaffe och bulle är lika viktiga. En kulturkrock som sakta försvinner och de hittar gemenskapen i tonerna. Nåt som inte faller i god jord hos byns kantor Stig (Christoffer Wollter) när han ser hur hans fru Inger (Åsa Fång) blommar upp. Det finns en stark gemenskap i Ljusåker men samtidigt låter man mobbing och misshandel pågå, man vill inte lägga sig i. Daniels gamle plågoande Conny (Robin Stegmar) misshandlar sin fru Gabriella (Sanna Nielsen). Byns ”fixare” Arne (Peter Apelgren) mobbar både Holmfrid (Henric Joneskär) som han i alla år kallat ”Tjock-Holmfrid” och Tore (Rikard Björk) byoriginalet med en funktionsnedsättning.

I Ljusåker finns också den glada och godhjärtade Lena som har ett speciellt varmt förhållande till Tore. Rikard Björk är så otroligt varm, skicklig och trovärdig som Tore. En av mina favoritscener är Lena och Tores vals, när Lena hjälper Tore efter en olycka. Ett nummer som man blir lycklig av och värmer hjärtat.

I den scenen ser man också hur Daniel betraktar dem i smyg och är ett av ögonblicken man ser hur han blir mer och mer förälskad i Lena. Kärlekshistorien mellan Daniel och Lena är så fin och får tårar att rinna av både lycka och sorg.

Så som i himmelen är full av glädje, smärta, sorg, gemenskap och kärlek. Fredrik Kämpes fantastiska text och musik får fram varenda känsla med fingertoppskänsla. Tillsammans med Philips, Tuvas, Sannas, Rikards, Christoffers, Åsas mfl rösters och rolltolkningar skapas musikalmagi.

En av musikalens höjdpunkter är Gabriellas sång som Helen Sjöholm gjorde i Kay Pollaks film och som musikalen bygger på. Sanna tar sig an rollen som Gabriella med en bra nerv och sjunger Gabriellas sång med kraft och en känsla som gav mig den där rysningen man vill ha. Robin Stegmars Conny är så där elak och hemsk som han ska vara.

Christoffer Wollter och Åsa Fång passar perfekt ihop som Stig och Inger. Christoffer har ett djup som berör i den alltmer förtvivlade Stig i ”Hur tror du att det känns”.

Så som i himmelen är en musikal som man trollbinds av från början och har inte en enda svag låt eller scen. En uppsättning som håller högsta klass. Det enda lite svaga kortet är Peter Apelgrens Arne som känns lite osäker, stel och överspelad och jag saknar värmen som andra Arne har utstrålat mitt i sin översittarattityd. Men det är säkert något som kan förbättras med några fler föreställningar i kläder.

Bor man i Göteborg med omnejd så ska man absolut inte missa den här uppsättningen. Det var definitivt värt att åka från Stockholm och se den och jag skulle gärna se den igen. Så som i himmeln är svensk musikalhistoria som ska upplevas.

Premiärkvällen förgylldes extra av att Kay Pollak, Fredrik Kämpe, Markus Virta mfl från det kreativa teamet var på plats.

Så som i Himmelen spelad på Lorensbergsteatern till den 12 december.

https://showtic.se/forestallningar/sa-som-i-himmelen

Chicago av Bob Fosse och Fred Ebb med musik av John Kander är en av de största och mest ikoniska musikaler som spelats över hela världen sen premiären på Broadway 1975. En mörk komisk musikal om mord, kändisskap, medier och rättegångar som mest liknar en cirkusföreställning och där sannings inte spelar så stor roll, bäst story vinner. Teman som är lika aktuella idag med sociala medier och fakes news. Den som styr vinklingen på en story är den som har makten.

Roxie Hart (Ellen Lindblad) och Velma Kelly (Hanna Lindblad von Spreti) har båda mördat sina älskare i vredesmod. De möts i fängelset där de slåss om att få pressens uppmärksamhet. Deras försvarsadvokat är den slipprige Billy Flynn (Peter Jöback) som skickligt bygger försvaret genom att vrida på sanningen och skapa sympatier för att få dem fria.

På Oscarsteatern sattes den upp 1999 med Petra Nielsen som Roxie och hon spelade sen rollen både i West End och på Broadway. Jag såg både uppsättningen på Oscars och även Petras premiär i London, bra uppsättningar men Chicago i 2026 års-tappning är bättre än West End utan tvekan. Det är så proffsigt och genomarbetat in i minsta detalj. Inledningen med Roxie i All That Jazz är magnifik och Cell Block Tango är en äkta showstopper och belönas med en stående ovation, hur ofta händer det i en musikal i tredje numret efter Ouvertyren? Det är i de här stora numren som Chicago flyger högt högt! När Billy Flynn presenteras i Allt jag begär är kärlek är det med klassiska rosa solfjädrar i händerna på de kvinnliga dansarna.

Roxie, ett par nummer senare bjuder på så snygg och stilren scenografi med namnet Roxie i stora lysande bokstäver och de manliga dansarnas siluetter syns. Varje sånt nummer är en njutning för en musikalälskare. Mest känslor väcks för Roxys man Amos (Ola Forssmed) i Mister Cellofan. Amos som älskar sin Roxy men ingen ser honom, inte ens hans skugga bli kvar vid hans sida. Extra kul att se Ola Forssmed i en roll som mer berör än roar.

Överlag är det här en otroligt snyggt paketerad musikal. Perfekt castad med Ellen och Hanna Lindblad von Spreti som verkligen briljerar i sång och dans. Snyggt flankerade av Peter Jöback som elegant plockar fram sin mer hala sida och är lysande i sina sångnummer. Laila Adèles kraftfulla stämma ger pondus till Mamma Morton.

Hela ensemblen är verkligen strålande i varenda nummer. Det finns dock några svagare nummer men det har jag upplevt i alla uppsättningar av Chicago så det ligger nog på själva grundmaterialet.

Det kreativa teamet lyfter föreställningen och ensemblen med snygg effektfull scenografi av Lehna Edvall som också står för de läckra kläderna som både känns tidstypiska och moderna. Sara Klänges mask och peruk likaså. Bob Fosses klassisk koreografi med jazz hands känns väl igen i Zaid Odeståhls koreografi men med en egen vidareutveckling och modern touch. Lysande effektfull ljusdesign av Mikael Kraft. Ingen musikal utan fantastiska musiker, här under ledning av Johan Landqvist. Sist men inte minst Edward af Sillèn har ännu en gång svingat sin magiska regi-trollstav och slutresultat kan bara sammanfattas som ”Snyggt, sassy, supersuccé”.

Bättre än så här kan inte Chicago bli!

Chicago är planerad att spelas till 19 december.

https://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical

Musikalen Mrs Doubtfire baserad på den kända filmen från 1993 med Robin Williams och Sally Field i huvudrollerna. Filmen baseras i sin tur på romanen Madame Doubtfire av Anne Fine som kom 1987. Musikalen är skriven av Karey Kirkpatrick och John O’Farrell och text och musik av Wayne och Karey Kirkpatrick. Den svenska översättning av Calle Norlén är fantastisk. Musikalversionen är uppdaterad till nutid och anpassas till aktuella personer där både Zara Larsson och Benjamin Ingrosso nämns. Dock har man valt att ha kvar vissa brittiska referenser även om Prussiluskan har smugit sig in bland de kvinnliga starka personligheterna som Queen Elizabeth och Margaret Thatcher.

Musikalen hade premiär 2019 i Seattle och har sen dess spelats bland annat på Broadway och på West End. Själv såg jag den i London för ganska exakt två år sen. Nu är det dags för Norden premiär på Östgötateatern i Linköping.

Mrs Doubtfire är en musikalkomedi och den lockar verkligen fram många skratt, men det finns ju ett djup i den som jag tycker kommer fram mer i musikalen än i filmen helt enkelt för att känslorna blir starkare när de uttrycks i sång.

Mrs Doubtfire är ett skillsmässodrama där Miranda Hillard (Karin Oscarsson) efter många år inte längre orkar vara kvar i äktenskapet med Daniel Hillard (Peter Jansson) för hon tycker hon får sköta allt och han inte tar ansvar även om han tillbringar mycket tid med deras barn, Lydia (Moa Eklöf), Christoffer (Julian Blomqvist Vilenius) och Nathalie (Julie Marlow). Daniel är arbetslös och domstolen ger därför Miranda ensam vårdnad de tre första månaderna i avvaktan på att Daniel ordnar ett jobb. Daniel blir helt förtvivlad för att han bara ska få träffa barnen på helgerna, han behöver träffa dem dagligen. Miranda står fast vid att hon ska ha en nanny. Daniel får då idén att söka jobbet. Han får hjälp av sin bror Frank (Stefan Clarin) och hand man André (Camilo Ge Bersky) att skapa Mrs Doubtfire, en trygg äldre dam. Han blir anställd och trots viss tvekan först hos barnen börjar de mer och mer uppskatta Mrs Doubtfire.

Daniels förklädnad ger upphov till en rad roliga situationer, särskilt när han snabbt måste byta mellan sina karaktärer. En stor eloge till Annsofi Östbergh Nyberg (kostym) och Anna Ståfelts (peruk&maskdesign) för deras arbete.

Barnen saknad efter sin pappa är ständigt närvarande och de anklagar sig själva för att ha orsakat skilsmässan. Något som även påverkar Miranda, har hon gjort rätt? Med Mrs Doubtfire kan hon bolla sina tankar ovetandes om att det är Daniel hon pratar med. Jag tycker att balansen mellan hennes och Daniels perspektiv på deras förhållande blir mer nyanserad i musikalen, tack vare att Mirandas känslor och tvivel får mer utrymme i de starka sångnummer hon har. Dottern Lydia är femton år och den som förstår mest av barnen och blir en länk mellan föräldrarna och sina syskons funderingar, hon tvingas bli mer vuxen och här känns känslobandet mellan henne och Daniel starkt. Historien knyts ihop så fint med att en familj kan se ut på olika sätt och fortsätta vara en familj även när mamma och pappa inte bor tillsammans . Barnen är lika älskade och man är en familj i hjärtat.

Musikalen rymmer flera känslomässiga solonummer men också härliga och roliga ensamblenummer med mycket dans. Till och med lite stepp har koreografen Anna Ståhl bakat in till min och publikens jubel. I London älskade jag numret när Mrs Doubtfire tar ”Siri” till hjälp för att laga mat och det är minst lika häftigt och bra här. Det är WestEnd-nivå!

Östgötateatern är fenomenal på att hitta musikaler som passar sin scen perfekt. Skådespelare som i alla roller presterar på topp. Peter Jansson är en klockren Daniel/Mrs Doubtfire där det är en fröjd att följa hans resa från den rolige pappan till en med mer ansvar och är mer lyhörd, med samma starka kärlek till sina barn. Ett kreativt team som lyfter karaktärerna och historien. Snygga scenerier och ljussättning.

Det råder inga tvivel om att Östgötateatern uppsättning av Mrs Doubtfire kommer att älskas lika mycket som filmen. Rolig, varm och berörande. En underbar familjemusikal. När ridån går ner har jag en liten lyckotår i ögonvrån och ett stort leende på läpparna.

Det är dessutom genialiskt att lägga lördagsföreställningen kl 15:00. En lagom dagsutflykt från t ex Stockholm – man hinner äta en god lunch, njuta av underbar musikal innan man tar ett kvällståg hem.

Mrs Doubtfire spelas i Linköping till den 24 oktober och därefter i Norrköping 7 november- 31 december.

Biljetter kan köpas här:

https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/mrs-doubtfire

Föreställningbilder @ Markus Gårder och Östgötateatern

Next to normal av Brian Yorkey (text) och Tom Kitt (musik) hade premiär 2008 på off Broadway. Musikalen har vunnit tre Tony awards och Pulitzerpriset för Drama.

Det är ingen feelgood-musikal utan en feeleverything-musikal där det inte går att värja sig för det känslomässiga berg-och-dalabana som familjen Fredman lever i.

Det är en musikal som tar upp svåra ämnen som sorg, depression, självmord, drogmissbruk och etiken inom modern psykiatri.

Familjen Fredman är till synes en vanlig medelklassfamilj, men bakom fasad lever familjen med att balansera mamma Dianas (Frida Bergh) bipolära sjukdom och trauma med det som hände för 17 år sen. Pappa Dan (Daniel Sjöberg) gör allt han kan för att parera Dianas svängningar och kan inte släppa hoppet om att det ska bli så bra och vanligt som det var i början av deras förhållande. Dottern Natalie (Sandra Kassman) har ett behov av att bli sedd men överskuggas alltid av sin bror Gabe (Teodor Wickenberg). Så en dag blir hon sedd av klasskamraten Harry (Teo Wennö) och han ger henne värme, uppmärksamhet men blir också inkörsporten till ett drogmissbruk. Diana har i många år blivit medicinerad för sin sjukdom av Doktor Frisk (Petter Mario Skoglund) men medicineringen är svår och Doktor Ström (Thomas Järvheden) förslår en annan behandling.

Det här är en uppsättning som kommit till för att de medverkande på och bakom scenen hade en dröm att sätta upp den tillsammans och det blev möjligt genom ett Kickstsarterprojekt. En dröm där resultatet är en väldigt välspelad föreställning med stark inlevelse och imponerande insatser av alla.

Frida Bergh är fantastisk som Diana och gestaltar skickligt de olika svängningarna hos Diana och med sin starka röst förmedlar sina känslor i varje ton. Teodor Wickenberg är likaså otroligt stark som Gabe. Sandra Kassman är väldigt övertygande i sin roll och man känner verkligen med henne när hon kämpar för att bli sedd. Dianas känslor har fullt svängrum medans Dan ska hålla tillbaka och vara den starka. I Daniel Sjöbergs Dan kan man ana kampen som finns inom honom och frustrationen som finns blandat med en naivitet om att det kommer att bli bra. Teodor Wennö är en frisk fläkt med sin mer lättsinnige Harry.

Enkel och effektfull scenografi som i stort sett är samma rakt igenom musikalen. Ena sidan av scenen är familjens hem där kök och vardagsrum är de central platserna och den andra är mottagningsrummet. På så sätt förstärks känslan av att båda är de centrala miljöerna främst för Diana men även dess ständiga påverkan för resten av familjen. Bakom en tunn gardin anas då och då traumat som alltid är närvarande.

Någonstans bakom gardinen är också sexmannabandet under ledning av Johan Mörk placerad. En extra eloge till att man valt att ha ett liveband med för det tillför så mycket extra och lyfter uppsättning. Ljudmässigt perfekt balans mellan sång och musik.

Jag har sett Next to Normal i Oslo, på Uppsala Stadsteater och på Stockholms Stadsteater och den här uppsättningen mäter sig väl med dem, kryddad med lite extra kärlek till just den här musikalen.

Den är bara en kort spelperiod och nu återstår bara två föreställningar, 25 och 26 april.

Biljetter bokas här:

https://secure.tickster.com/sv/lvtal8j6uk2z66r/selectevent