Rocky Horror Show av Richard O´Brien sattes upp första gången 1973 i London och blev film 1978. Den presenteras som en komisk, bisarr, skräckmusikal i glamrockens och science fictions genrens anda. Och ordet bisarr kan man verkligen ta fasta på när det gäller den här musikalen. Den är absurd, bisarr och konstig och man undrar ibland vad är det här egentligen? Är det bra eller inte? Men man har inte tråkigt och tiden gick rätt fort ändå.

Det var första gången som jag såg den och jag visste nog mest att den är lite annorlunda, kan ses som lite provocerande och och ses som en kultmusikal. När jag kom in i salongen och såg publiken reagerade jag lite på att medelåldern var rätt hög, men antagligen var många här som sett den när den kom på 70-talet och nu ville se den igen. Och det märktes på reaktionerna i publiken att många hade full koll på de  väldigt udda karaktärerna i musikalen.

Musikalen handlar om ett ungt nyförlovat par, Tommy (David Sigfridsson) och Annika (Elin Skarin), som får punktering i ett hemskt oväder och tvingas söka hjälp i ett spöklikt slott. Där tas de emot av några väldigt konstiga karaktärer Riff Raff (Shirin Golchin) och Magenta (Andreas Österberg). Slottets härskare är professorn och transvestiten Frank n Further (Camilo Ge Bresky). I slottet pågår märkliga saker och experiment av professorn som skapandet av en ny man, Rocky (Viktor Björkberg). Det handlar mycket om sexuell frigörelse och fri kärlek i tidig 70-talsanda.

Till viss del har man uppdaterat handlingen till nutid med mobiltelefoner som inte har någon täckning i ovädret, men den sexuella synen på kvinnan och mannen är kvar från 70-talet. Annikas sexuella frigörelse är mycket mer dramatiserad än Tommys. Annika går från det pryda till att ”jaga” varenda karl hon ser och det ägnas rätt mycket tid åt det. Medans för Tommys del är det mer ett nyvaknat intresse för män. Ska det vara vågat så kanske man skulle gjort det lite mer modernt? Och att visa nakna kvinnobröst för att vara vågade känns väldigt 70-tal och gammalt.

Scenografin av Markus Granqvist och kostymerna av Lena Lindgren var bra. Särskilt  bra var det när det unga paret precis kommit till slottet och de kommer in och först får man intrycket att det bara är Riff Raff och Magenta där, men helt plötsligt kommer hela huset till liv och personer dyker upp som man inte såg direkt. En har t ex kläder i samma tyg som tapeten i ett rum och helt plötsligt blir tapeten ”levande”. Men vet inte riktigt vad jag tyckte som Dalahästgrejen. En sån där absurd konstig grej men som man ändå blev lite fascinerade av.

Men den riktigt stora behållning är Camilo Ge Bresky. Har tidigare sett honom i Book of Mormon men där hade han inte en lika framträdande roll. Men som transvestiten Frank n Further får han spela ut hela sitt register. Camilo är rätt stor i sig själv kroppsmässigt men med ett par höga platåskor blir han gigantisk mot de övriga på scenen, vilket förstärker hans karaktär. Hans kroppsspråk är väldigt feminint och den kontrasten är så perfekt. Mina tankar gick direkt till rollen Lola i Kinky Boots. Camilo har otroliga röstresurser och även om sångerna i sig inte var några som jag kommer att nynna på efteråt blev jag djupt imponerad av honom. Suveränt bra röstmässigt och skådespelarmässigt där han levererade från minsta blick.

Så var det en bra eller dålig musikal? Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Absurd, konstig, lockade till skratt emellanåt, några varför? Kanske ska ses mer som en spegling av hur man uppfattade saker på 70-talet. Och när skulle den där köttätande växten komma? Ja jag vet att det är från The Little Shop of Horror men av någon anledning så dök den tanken upp då och då under kvällen. Kanske ett tecken på hur absurd och bisarr den var. Men ett som är helt säkert är att jag kommer att komma ihåg Camilo och hur han imponerade på mig. Värt att åka från Stockholm för att se honom!

Det står på hemsidan att den rekommenderas från 14 år, och det kan jag förstå och hålla med om. Det är en väldigt speciell musikal och inslag i den kan man behöva diskutera efteråt så det inte missuppfattas och ge en snedvriden bild.

Rocky Horror spelas till den 9 mars i Norrköping och 29 mars – 9 maj i Linköping.

http://www.ostgotateatern.se/pa-scen/rocky

Så var äntligen musikalåret 2019 igång. Nypremiär på den underbara musikalen Ghost på China Teatern. Märktes att alla var sugna på att spela igen. Några nya ansikten och Maria Lucia Heiberg Rosenberg var tillbaka som Molly igen. Peter (Sam) och Bruno (Carl) var i storform efter ledigheten, och Gladys Del Pilar (Oda Mae Brown) spelade på högvarv. Det enda som inte var helt i form efter den längre ledigheten var ljudsystemet. Mikrofonerna slutade att fungera i slutet på akt 1 när Sam besöker Oda Mae Brown första gången. Så det blev ett tekniskt avbrott men de fixade det på typ 10-15 minuter. Sen rullade det på som det ska.

Ghost är verkligen en helt underbar musikal. Spökdansarna är helt fantastiska, deras dans är så läcker. Älskar musiken av Dave Stewart och det har jag ju gjort sen jag såg den första gången i London. Scenografin är så snygg med bildskärmarna som växlar hela tiden. Mycket känslor, både lite snyft och skratt, och slutet är så vackert och fint även om det är sorgligt.

Ghost spelas till den 23 februari så det är lite drygt en månad kvar att se den. Har ni inte gjort det ska ni verkligen skaffa biljetter och gå och se den!

Charles Dickens ”A Christmas Carol” är en klassisk julsaga om den elake och snåle Ebenezer Scrooge som utspelas i London 1843. För någon som gillar engelska Christmas carols och den romantiserade bilden av 1800-tales London får man inte missa den här. Den snåle Scrooge vill inte ge någon en slant till julen, förlänga betalningstider till det fattiga paret som behöver anstånd och han fnyser föraktfullt när hans assistent ber om mer kol för att det ska vara lite varmt på arbetsplatsen. När Scrooge kommer hem till sitt tomma hus på julaftonskvällen blir han först hemsökt av sin döde affärspartner som förvarnar om att han ska få besökt av 3 st spöken, dåtiden jul, nutiden och framtiden. Vi får följa med och se hur Scrooge växte upp och blev den han blev. Men vill han fortfarande vara sån, eller ska han tänka om?

A Christmas Carol spelas på engelska av engelska skådespelare och några svenska och alla är väldigt duktiga. Det är så mysigt och härligt med riktig engelska. Tror inte att den här skulle bli lika bra om den spelades på svenska. Det är den där speciella engelska stämningen man vill åt. Alla härliga carols som ”In the bleak midvinter”, ”Ding dong merrily on high” och många fler. De avlöser varandra i en lång rad och man sitter bara och myser och njuter.

Kulisserna är typiska engelska hus och är de samma genom hela föreställningen. Några skyltar byts ut för att symbolisera olika typer av affärer. Skådespelarnas kläder är precis de man förväntar sig att en gäng carolsinger ska ha på sig, herrar i höga hattar, färgglada jacketter, färgglada stora klänningar på damerna, halsdukar, lager på lager med tröjor och sjalar. Ja så här tycker man det ser idylliskt ut men lager på lager av tröjor och sjalar var ju fattigmanskläderna. Men det viktiga är ju inte att man är rik på egendom utan att man har varandra. Julens budskap om att gemenskap och att dela med sig är tydligt från början. Och det är så mysigt. Även om spöken, särskilt framtidens domedagsspöke nog kan uppfattas lite otäckt för de minsta.

A Christmas Carol spelas till den 30 december på Folkoperan. Men den brukar sättas upp varje år i december så om du skulle missa den i år kan jag varmt rekommendera att ni håller utkik efter annonserna nästa år och bokar biljetterna då. Ett perfekt sätt att antingen inleda eller avsluta julen på!

Bild: Pressbild Göran Wallgren

Nötknäpparen är en balett som många förknippar med julen för i den klassiska historien av E T A Hoffman som handlar om julfirande hos en välbärgad familj. De flesta känner igen musiken av Tjajkovskij. Men i Fredrik Benke Rydmans uppsättning som hade premiär 2016 har handlingen förlagts till nutid med en familj där mamman och pappan har lämnat kvar sin dotter Clara på en soptipp i sitt hemland och begett sig iväg till ett annat land för att tigga ihop sin försörjning. Clara har en ovanlig blodgrupp och när den girig organhandlaren Drosselmeyer får höra om det ser han sin chans att leta upp henne för att rädda en rik kvinna som behöver ett nytt hjärta. Med sig har han en trasig Nötknäppardocka till Clara från hennes föräldrar i julklapp. En Nötknäppare som blir levande när Clara drömmer. Det här är ingen sockersött eller vacker version av Nötknäpparen utan en tankeväckande nutidsskildring.

Fredrik Benke Rydman är en av våra främsta koreografer och här får vi en härlig blandning av klassisk balett, modern dans, street dance och breakdans. Delar av Tjajkovskijs musik är kvar men har fått tillskott av musik från bland annat Danny Saucedo, Anna Ternheim och Martin Östergren. Scenografin är häftig och jag gillade särskilt hur de använder ridån och öppnar upp tittgluggar i flera nummer så man bara ser delar av scenen. Blir väldigt effektfullt.

Förutom alla superduktiga dansare som t ex Daniel Koivunen har ”publikvärden” Jörgen en viktig roll i föreställningen. Dans är ju inte så lätt att förstå så han har i uppgift att förklara för oss i publiken vad som händer och dyker upp lite då och då under föreställningen. Jörgen spelas av Jörgen Thorsson och han lyckades vara töntig och helt fel på ett helt rätt sätt så det blev roligt.

Jag har aldrig sett Nötknäpparen så jag kan inte säga hur mycket den här håller sig till den ursprungliga versionen, men jag gillade verkligen den här föreställningen. Fantastiskt koreograferad dans utförda av dansare i världsklass, häftig musik, läckra kläder, spännande scenografi, snygg ljussättning och oväntad rolig. Väldigt imponerande uppsättning.

Jag var på den med min Kulturkompisgrupp och alla gillade den. Det var också kul att se den på Subtopia ute i Alby. En teater ute i en stor hangar och det passade verkligen bra med den lite ruffigare miljö runt omkring än Dansen Hus som den gått på tidigare. Själva teatern var modern och det fanns en servering om man ville handla nåt att äta eller dricka innan.

Nötknäpparen spelas till den 5 januari 2019 på Subtopia. Sen kommer den att spelas i Tyskland hela januari.

Biljetter kan köpas här:

https://www.blixten.se/notknapparen

Bild: Pressbild Daniel Ohlsson

Intiman brukar sätta upp någon Astrid Lindgren berättelse till jul och i år är det dags för en nyskriven version av Pippi på de sju haven. Filmen Pippi på de sju haven kom 1970 men berättelserna om Pippi är tidlösa och generation efter generation älskar dem över hela världen.

När jag klev in genom dörrarna till teaterfoajen på Intiman märkte man direkt att här är det barnteater på gång. Fullt med förväntansfulla barn som skulle få se en av sina stora idoler på riktigt. Till barnen (och de vuxnas) stora förtjusning bjöds det på chips, popcorn, polkagriskäppar och världen godaste donutlussekatter. Vilken tur att det var premiär på Luciadagen! Barnen sörplade festis och de vuxna sippade på rose eller vitt vin. Pirater vimlade runt i lokalen och delade ut guldpengar. Ja, premiärstämningen var verkligen på topp. En och annan kändis syntes på röda mattan, och extra kul var det att se Pippinas Pippi i vimlet, Inger Nilsson själv.

Några minuter sent gick ridån upp och det börjar med att Tommy och Annikas mamma och pappa ske ge sig ut på en resa och lämnar barnen hemma men Pippi har ju lovat att ta hand om dem. Pippi gör en storartad entré på en flygande säng och alla barnen i salongen jublar. Där är hon! Sen får vi följa med Pippi, Tommy och Annika på ett äventyr för att rädda Pippis pappa som har blivit tillfångatagen av hemska sjörövare som vill åt hans skatt med guldpengar. Många av de välkända sångerna av Astrid Lindgren, George Ridel och Jan Johansson är med som Sjörövarfabbe, Här kommer Pippi Långstrump och Kalle Teodor. Det är härliga nummer och det är till och med ett långt steppnummer med Pippi, Tommy och Annika och alla sjörövare.

Angela Rautalin spelar Pippi med härlig energi, glädje och är så där kavat och självsäker som Pippi ska vara. Meleah Myhrberg och Oskar Norgren är charmiga i sina roller som Annika och Tommy. Kristian Ståhlgren spelar Pippis pappa som de elaka sjörövarna Blod-Svente (Anna Hallgren) och Jocke med kniven (Martin Hallgren) har fångat. Till sin hjälp att hålla Pippis pappa fånge har de sju andra sjörövare. Eftersom det är en familjeförställning är sjörövarna lagom skrämmande och elaka. Caroline Erikssons kostymer håller sig väl till hur man tänker sig att alla karaktärer ska vara klädda och se ut. Tommy och Annika i pasteller och sjörövarna med vita skjortor, skinnvästar och bandanas, och Pippi, ja hon ser ut precis som hon ska med sina röda flätor, förkläde och olikfärgade strumpor.

Man har lyckats bra med att hålla sig till ursprungliga samtidigt som det känns modernt och fräscht.

Det är en härlig familjeföreställning där barnen lever sig in i handlingen och skriker och hejar på samtidigt som vi vuxna får en dos nostalgi.

Pippi spelas till den 14 april och biljetter kan köpas här:

https://showtic.se/forestallningar/pippi-langstrump/biljetter/#tickets

Efter ett intensivt budgetarbete behövde jag byta ut excelbladen och alla siffror mot något annat så det var perfekt att jag fått en inbjudan till premiären på FEMALES! REMAKES! på Teaterverket. Tror inte jag har varit på Teaterverket tidigare så det var kul att se en ny liten teaterlokal. En källarlokal på Västmannagatan 54 med en liten bar och en intim teatersalong.

FEMALES!REMAKES! handlar om 3 tjejer Max (Erika Dittmer), Chris (Kristin Hellberg) och Robin (Lovisa Forsell) och Grannis (Tobias Johansson). Tjejerna har bott ihop i London och återförenas nu en kväll med lite förfest innan de ska gå ut. Grannen råkar komma förbi för att låna socker men blir kvar och spelar pianot. Man har valt ut ett antal låtar från musikaler som normalt sett sjungs av män och lagt in dem i handlingen i den här musikalen, och nu framförs av de här tre tjejerna. I och med att de hamnar i en ny berättelse får texten en annan betydelse, men bara det att de sjungs av en tjej gör att man tolkar texten på ett helt annat sätt. Riktigt spännande och intressant. Först ut är Kristin Hellberg som sätter ribban riktigt högt med en fin tolkning av en av mina favoritlåtar, ”This is the moment” från Jekyll and Hyde. Sen rullar det på med t ex Lovisa Forsell med en känslosam och stark ”I am what I am” ur La Cage aux folles. Erika Dittmer plockar fram sin komiska talang i bland annat ”Grease Lightning” (Grease) tillsammans med de andra tjejerna. Vi får också höra bland annat ”Bring him home” (Les Miserables), ”I got life” (Hair), ”Saturday Night Fever”,  ”Anthem” (Chess) och ”Where I want to be” (Chess).

Jag gillade själva konceptet med tjejer som sjunger låtar som killar normalt sjunger och ger dem en ny innebörd. Tre duktiga musikalartister som kompletterar varandra bra i röster och karaktärer. Föreställningen var ca 40-45 minuter vilket var perfekt som en liten kortmusikal en fredagskväll efter jobbet. En musikal AW helt enkelt. Skulle också passa väldigt bra på Soppteatern.

Den spelas bara imorgon (kl 15 och 19) så varför inte passa på att pausa i julmarknadskommersen och tanka lite musikal och få energi så ni orkar med adventsfirandet och julstöket.

1980 kom komedin ”9 to 5” om sekreterarna som gjorde uppror mot sin VD när de tröttnat på hans beteende. Filmen får nog ses som en klassiker mycket för att Dolly Partons ledmotiv blev en sådan succé. För 10 år sedan sattes den upp för första gången som musikal i Los Angeles med musik och text av Dolly Parton och manus av Patricia Resnick. Den spelades en kort period på Broadway och har sen t ex spelats på turné i England och på ett par ställen i Tyskland och kommer att sättas upp på West End 28 January 2019 på Savoy. Men nu har Robin Karlsson satt upp den på Tibble teater så ni har möjlighet att se den innan den spelas på West End.

Vi tas ungefär 30 år tillbaka i tiden när det fanns en rad sekreterare på alla kontor som skrev maskin och använde tippex och man inte skulle ha kort på skrivborden utan det skulle vara en effektiv miljö. Först skrattar man lite åt hur omodernt det var med skrivmaskiner och minns själv hur vi på maskinskrivningen i gymnasiet alltid vara snabba in i skrivmaskinssalen så man fick en maskin som hade tippexband inbyggda så man slapp använda tippexbladen… Kul att se hur långt den tekniska utvecklingen har gått framåt! Men så sätter man skrattet i halsen när en av sekreterarna påpekar att en av killarna tjänar några tusen mer än hon för samma jobb. Likaså när man märker hur de andra sekreterarna med Violet (Therese Frimansson) är snabba på att döma Doralee (Jasmine Hansen) för att hon tycker om att piffa sig och har urringade blusar, och det gör ju inte saken bättre att VDn Franklin Hart Jr (Magnus Eriksson) själv sprider ryktet om att de har ett förhållande. Skrivmaskinerna har vi kommit ifrån, men löneskillnaderna och fördomarna lever kvar. Där har vi inte kommit långt alls. I den ena rättegången efter den andra blir tjejer bedömda och nervärderade utifrån sin klädsel. Så det som på ytan kan verka som en komedi har nu med #metoo fått en annan innebörd. Först tänkte jag att det hade ju varit bättre om man satt in den i nutid, men att ha kvar den i den ursprungliga tiden förstärker bara att vi må ha kommit långt med den tekniska utvecklingen men i övrigt har det bara tagits små steg. Så det här är verkligen en aktuell musikal som är värd att uppmärksammas och ses.

Violet är chef för sekreterarna men hon hålls hela tiden tillbaka av VDn som inte vill befordra henne trots att hon har kompetensen och erfarenheten. Judy (Isabella Tancredi) tvingas börja jobba efter att blivit lämnad av sin man för en ung tjej och hon blir upplärd av Violet. Doralee är tjejen från landet som gillar ett piffa sig och ser ut som en Barbidocka men under ytan så är det en tjej med huvudet på skaft. Men som sagt så är hon inte väl sedd av sina kvinnliga kollegor förrän en dag när dessa tre tröttnar på VDn och bestämmer sig för att förändra på saker. Tre starka kvinnor på olika sätt som finner varandra och härlig girlpower uppstår. Allra bäst är Isabella Tancredi när hon med full kraft och mäktig röst sjunger låten ”Get out and Stay out” när hennes man kommer krypande tillbaka. Therese Frimansson är bra som Violet och Jasmine Hansen är charmig och härlig som Doralee. Magnus Eriksson är precis så där hemsk, sliskig, arrogant och patetisk som den typen av sexistiska män kan vara i sin tolkning som Franklin Hart Jr och har en bra kraftfull röst t ex i ”Hear for you”. Emma Pucek gör bra ifrån sig som berättaren Dolly. Det här är en musikal som hyllar och lyfter fram kvinnorna.

Det är en stor och duktig ensemble i de många olika dansnumren av Maja Stopp. Orkestern leds av kapellmästaren Steve Sherlock. Scenlösningen var enkel och effektiv och man hade utnyttjad hela scenen genom att man låtit en sida av scenen vara rummet till VDn. Kläderna var 70/80tal med plisserade kjolar som också precis varit modernt. Musiken av Dolly Parton är lite countryinspirerad och överlag med en glad ton.

Det här är en bra och aktuell musikal som ni ska passa på och se här på hemmaplan så slipper ni åka till London och se den. Men ni får skynda på för den spelas bara den 30 november och den 1 december. Som Harry Potter fan kan man även göra en check på att ha fått sen den svenska Hermione live på scenen eftersom Jasmine Hansen har gjort svenska rösten till Hermione. Då har jag nästa lyckats pricka av alla tre eftersom jag sett Daniel Radcliffe (Harry Potter) och Rupert Grint (Ron) på teater i London.

Biljetter kan köpas här:

https://billetto.se/sv/e/9-to-5-musikalen-robin-karlsson-produktion-biljetter-306497

Sedan några år tillbaka sätter Dröse & Norberg varje år upp en familjemusikal som baseras på en känd historia. Tidigare har man satt upp Trollkarlen från Oz, Snövit the musical och Äventyret Aladdin och i år har man valt att göra en egen musikal baserad på Rudyard Kiplings Djungelboken. Det är inte någon Disney version av Djungelboken utan en ny musikal med musik av Martin Landh och Peter Nygren, men de välkända figurerna som Mowgli, Baloo, Bagheera, Shere Khan mfl är självklart med.

Eftersom det här är en familjemusikal tog jag med mig en kompis femåriga dotter Moa på premiären för att få uppleva det genom hennes ögon. Först var det pressfotografering av större delen av skådespelarna på scenen men tyvärr var inte Shere Khans sminkning klar så vi fick vänta och se hans fina sminkning till det började. När fotograferingen var klar fick vi gå ut genom mingelområdet och Moas ögon blev stora när hon fick se alla champagneglas med dricka i uppställda på borden, guldpengar, bananer och Djungelvrålspåsar i mängder. ”Kommer vi få smaka?”. Sen var det några tjejer som sminkade så hon blev målad till katt av en annan Moa. Att få gå på både gröna och röda mattan var lite spännande. Inte lika spännande att se kändisar komma och gå på den dock. Men det var en hel del kändisar som passade på att komma med sin barn eller barnbarn.

Det blev sen lite väntan innan det satte igång på scenen men när det väl kom igång då var hon fast i handlingen och det var så spännande tyckte hon, men inte otäckt. Hon hade också full koll på att Mowgli släckte ”elden” varje gång han hade tänt den.

Handlingen känns igen. Mowgli (Nils Axelsson) bor med sin familj i utkanten av djungel. Han älskar att utforska djungeln och en dag när han är ute och leker kommer den elaka tigern Shere Khan (Jakob Stadell) till byn och byborna försöker skrämma iväg honom med eld, men istället blir det en eldsvåda som utplånar byn. Mowgli blir ensam kvar i djungeln där han först stöter på Hyenorna Sick (Tomas Åhnstrand) och Zack (Olof Ramel ), Gamarna Huulda (Tilde Fröling) och Hekla (Emma Rickfjord). De vill äta upp den lilla läckerbiten Mowgli. Men Mowgli lyckas skrämma iväg dem och träffar istället på björntjejerna Liv (Anna Bob Hellberg) och Lycka (Annie Lundin-Hallgren) som är döttrar till Baloo (Bill Sundberg). De tycker att Mowgli är så söt och vill ta hand om honom. Deras snälla pappa Baloo går med på det. Så Mowgli har det bra hos björnarna men det där med att han kan göra eld är inte Baloo helt nöjd med så han tar med honom till sina vänner Bagheera (Eric Rusch) och Ormen Kaa (Gunilla Backman) för att få råd. Eftersom regeln är ingen eld i djungel så bestäms det att Mowgli ska tillbaka till en annan människoby. Under färden stöter de också på Kung Gibbon (Méndez) och hans aparmé.

Det är en trevlig och fartfylld familjemusikal. Djuren är väldigt bra gjorda med härliga masker, peruker och dräkter av Michaela Hallgren och Thomas Malmros och deras team. Mest imponerad blev jag av Shere Khan och Ormen Kaa. Det stämmer som Shere Khan säger i en scen ”Jag är störst, bäst och vackrast”. Jakob Stadell är verkligen bäst i den här musikalen tätt följd av Gunilla Backman. Jakobs kraftfulla röst är perfekt när han ryter i för att skrämmas och när han tar ton och sjunger om att ”Äta kött”.

Shere Khans mask är otroligt snygg och häftig. Han är gigantisk stor jämfört med de andra och när han sträcker ut sig så dominerar han scenen totalt. Ormen Kaa är en läcker rosa kobra med en underbar röst. Hon gungar fram och tillbaka precis som en kobra där hon står hopsnurrad i sin egen kropp. Baloo och björntjejerna ser så mysiga och kramgoa ut och utstrålar härlig värme. Tilde Frölings vita gam är också väldigt läckert gjort. Ja det är ju inte någon mask som inte är bra gjord. Scenografin (Erik Fredriksson) är snygg och enkel och samma under hela föreställningen, men med hjälp av video så hamnar vi ibland vid ett vattenfall t ex. Man känner sig förflyttad till djungeln. Snygg ljusdesign av Pelle Palmé som ofta går i grönt för att förstärka djungelkänslan. 

Det är en härlig föreställning med en bra blandning av dans och musik som hela familjen har behållning av att se.

Moas kommenterar direkt efter var ”Jag vill se tvåan nästa gång”, ”Det är mycket bättre när det är riktiga människor som är med än när det är på tv” ”Jag gillade den unge pojken bäst, han var bäst på att spela”. Men hon höll med om att Jakob sjunger bäst. Och sen återkom hon till att de måste vara försiktiga med elden på scenen.

Ja det är väl svårt att få bättre betyg än att ett barn ser framemot att få se tvåan och att det är bättre med riktiga människor än tecknade! Både jag och Moa kan alltså rekommendera den som en familjeupplevelse.

Djungelboken spelas några olika datum på Waterfront och åker på turné runt om i landet och sista föreställningen är den 16 mars på Waterfront. Biljetter kan bokas på:

https://www.ticketmaster.se/artist/djungelboken-the-musical-biljetter/992235

Pressbild hela ensemblen

Det är nog inte många som inte någon gång har sett Sagan om Karl-Bertil Jonsson Julafton som har sänts varje år på julafton sedan 1975. En julklassiker av Tage Danielsson och där han med sin karismatiska röst berättar om den fjortonårige Karl-Bertil Jonsson som på jullovet jobbar extra för att tjäna lite egna pengar. Inte för att det behövs då han kommer från en rik familj, men för att det känns bra. Men hans stora idol är Robin Hood. Och på vägen hem sätter sig mantrat ”Ta från de rika och ge till de fattiga” i hans huvud och så bestämmer han sig för att göra det. Nästa dag på jobbet sorterar han ut ett antal paket som han sedan på julafton delar ut till fattiga.

Nu har den blivit musikal med nyskriven musik av Carl Bagge, men musiken som alla känner igen från filmen finns med. Henrik Dorsin är berättaren och han hälsar oss välkomna redan när vi kommer och ska gå ner till salongen. Flera andra i ensemblen går också runt och hälsar välkomna. Trevligt! Per Åhlin som tecknade filmen är produktionsdesigner och det märks.

Henrik Dorsin gör berättaren på sitt eget fantastiska sätt och har en lagom balans av allvar och humor. I grunden är det ju ett fint och viktigt budskap som ska fram så det gäller att hålla humorn på rätt nivå för att det inte ska skämtas bort. Men Henrik gör det med mycket värme. Anton Lundqvist spelar Karl-Bertil, eller rättare sagt, han är Karl-Bertil. Helt rätt val av person. Det är verkligen som den tecknade Karl-Bertil har blivit förvandlad till människa. Anton har den rätta naiva och vänliga glimten i ögat och levererar alla de klassiska replikerna så perfekt. Att han har fått en peruk som gör att han ser ut som den tecknade figuren är pricken över iet. Peter Dalle spelar fadern Tyko Jonsson och Vanna Rosenberg spelar den ömma modern som här har fått ett namn, Bojan!. Förutom att hon har fått ett namn får hon också mer utrymme än i filmen. Antons fyraåriga lillasyster spelas helt underbart av Katrin Sundberg. Andreas Rothlin Svensson spelar Byrådirektör H. K. Bergdah. De tär ju ett antal figurer som dyker upp i historien och dessa spelas av ovannämnda och även av Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein. Överlag märks det att alla tycker om den här historien och de olika karaktärerna och att de har väldigt roligt på scenen.

Filmen är 23 minuter lång och det skulle ju vara lite väl kort för en musikal. Med en paus på 15-20 minuter var den knappt 2 timmar. Personligen tycker jag nog att den hade tjänat på att man tog bort pausen och berättade hela historien i en akt. Det är ett par nummer som inte är dåliga men som inte tillförde så mycket som man antingen kunde ha kortat ner eller tagit bort helt för att hålla uppe tempot och stämningen i historien. En av mina favoritlåtar var den när Karl-Bertil håller på och sorterar ut julklapparna och de brister ut i en glad rolig låt som får hela publiken att klappa med. Det är lite svårt att tidsätta handlingen men att det inte är nutid det är ju klart, men det kunde vara det och det refererar man till väldigt bra och fyndigt när man tar upp vilka titlar som Karl-Bertil Jonsson skulle ha sorterat ut, IT, Finansmäklare, Ungdomar som byggt en app, influenser etc. Bianca Ingrosso, Isabella Löwengrip och Zlatan nämns som några som skulle ha fått skänka sina julklappar till de fattig. Tror inte att någon av dem ar något emot att nämnas på det sättet. Och även han som tjänade 1 miljon på Solsidan skulle få dela med sig! Så självironi finns med! Överlag är det en rolig uppsättning och att alla inte är stora musikalartister men sjunger ändå bidrar bara till stämningen. Det behöver inte vara perfekt här, tvärtom hade det nog blivit lite konstigt om det varit för mycket skönsång. Nu finns det en igenkänningston med filmen som jag tror alla vill ha. Man sitter med ett stort leende på läpparna och det sprids en varm känsla i salongen och mycke skratt. Gör ingenting att Henrik tappar texten någon gång då och då, det passar rätt bra in.

Tycker man om Karl-Bertil Jonsson så kommer man att gilla det här och är man inte ett stort fan tror jag att man kommer att tycka om den för det är en rolig och varm historia som alla behöver nu när det är grått och tråkigt ute. En perfekt inledning på julen!

Something Rotten! är en rätt nyskriven musikal som hade premiär på St James Theatre i New York den 22 april 2015 och ikväll drygt 3,5 år senare är det dags för Europapremiären på Wermland Operan i Karlstad. Jättekul att få vara med på premiären. Dessutom fick vi en liten pratstund innan med regissören Markus Virta som berättade lite om den kreativa processen, rollbesättningen och det speciella med att sätta upp en komisk musikal. Att hitta personer som både är bra musikalartister och har en bra komisk träffsäkerhet kan vara lite knivigt.

Innan ridån gick upp åt vi också en god buffé inne i operahuset. Mätta och belåtna intog vi våra platser på rad 1 på balkongen. Wermland Operan är inte så stor så även när man sitter på balkongen har man en rätt bra närhet till skådespelarna och det som händer på scenen.

Something Rotten! utspelas på 1590 talet när Shakespeare är den stora stjärnan, allt han gör blir stor succé. Han är sin tids stora rockstjärna och här i musikalen framställs han verkligen som en rockstjärna i läderbyxor och allt. Patrik Martinsson är helt underbar som den divige Shakespeare. Bra tryck i rösten när han t ex sjunger ”Will Power” i första akten. Men det är inte alla som har samma framgång som Shakespeare Bröderna Nick (Christer Nerfont) och Nigel Bottom (Tord Hansson) kämpar på med sitt skrivande men får inte till det på samma sätt som Shakespeare. Nick blir alltmer desperat och till slut tar han alla sparpengar och ber en siare, Nostradamus (Tobias Lundqvist) om hjälp. Och svaret är ”Musikal”. Nåt helt nytt som inte har gjorts förut, ska man låta skådespelarna brista ut i sång, och sen börja dansa??? Numret ”En Musikal” är helt underbart. Så mycket härliga referenser till massa musikaler, steppdans och allt man kan önska sig och så roligt gjort. Tobias Lundqvist sätt att beskriva hur man bygger upp en musikal har perfekt komisk timing. Och det är det här som är hela grejen med den här musikalen, man hyllar och driver med musikal på en och samma gång. Det är så många underbara referenser till olika musikaler som smyger sig in här och där och man måste verkligen vara alert så man inte missar något. Och det blir absurt och helt galet emellanåt. Helt plötsligt kan t ex Shrek vandra in över scenen. När Nostradamus slänger ur sig sina olika framtidsversioner om vad som ska ingå i en musikal blir det helt galet, katter blandas hej vilt med sjungande nunnor och barn och är nazisterna goda eller onda? Helt galet! Nick och Nigel sätter i alla fall igång att skriva på sin musikal Omelett för enligt Nostradamus så kommer Shakespeares största kommande verk handla om en dansk prins som äter omelett….. Numret ”Gör en omelett” i akt två är nog bland det galnaste jag sett i en musikal men så underbart bra. Men det är ju helt galet att dansande ägg kan vara bra! Och hur kommer man på en idé att göra en kostym med en stekpanna med en omelett med en kjol med kandelabrar på och personen som bär den har ett utsmetat ägg över halva ansiktet? Kostymerna av Nigel Hook (som även gjort scenografin) är fantastiska, en blandning av väldigt vackra och en del helt galna.

Men en historia på Shakespeares tid måste ju även ha en kärlekshistoria. Nigel blir förälskad i Portia (Jenny Holmgren), vars far är Papistpräst och anser att teater är en av de största synderna som finns. Nick har sin fru Bea (Cecilie Nerfont Thorgersen) som tröttnar på att det inte finns några pengar och börjar jobba själv, men på den tiden var det mest män som jobbade. Dock ser hon framför sig att på 1600-talet, då ska minsann kvinnor och män var helt jämställda.

Det vore självklart inte så bra om inte Calle Norlén hade fått till en väldigt bra svensk översättning, och i sångerna är det väldigt mycket text så det gäller att hänga med och lyssna ordentligt. Musiken och originaltexterna är skrivna av Karey Kirkpatrick och Wayne Kirkpatrick. Karey har skrivit handlingen tillsammans med John O´Farrell. Det är en galen, rolig, och kärleksfull hyllning till musikalen. Medryckande låtar ofta i högt tempo och snabba repliker. Färgsprakande och mycket steppdans! Vem älskar inte en musikal med mycket stepp och maffiga dansnummer? Ljusdesignen av Pelle Palme är väldigt bra. Ibland vet man inte om det ska vara en referens till en musikal  eller inte som när ljuset i Will Power är väldigt grönt vilket får mig direkt att tänka Wicked. Så är det bara nåt jag tänker eller har jag tänkt samma som sak om upphovsmakarna?

Alla huvudrollsinnehavare och hela ensemblen är välsjungande och hittar rätt balans i komiken utan att det går överstyr, så man har prickat in casten väldigt bra, håller fullt med Markus Virta där.

Gillar man musikal känns det här lite som en måstemusikal om man vill testa sina kunskaper. Gillar man dessutom musikaler som det är lite fart och fläkt i och steppdans i så kommer man att bli väldigt nöjd. Men vill man ha en musikal i stil med Les Miserable och få gråta en skvätt, då ska man se Ghost eller Så som i Himmelen.

Premiärpubliken verkade nöjda, det skrattades och applåderas i takt med musiken under föreställningen och stående ovationer i applådtacket. Själv är jag jättenöjd att jag åkte till Karlstad för den här musikalen ville inte jag ha missat. Sista föreställningen är den 3 mars 2019 om den inte förlängs och jag kan varmt rekommendera den!

@matsbäcker wermland opera hemsida

@matsbäcker wermland opera hemsida