Så var det äntligen dags för en riktig musikal på en inomhusscen sen nedstängningen i höstas och Stadsteatern hade nog inte kunnat välja en bättre musikal som sin första, för vi har så saknat ljudet av musik från en musikal på scen. När första takterna spelas och ridån går upp så känns det i hela kroppen.

Vi möts av en av de snyggaste scenografier jag sett på Stadsteatern. Stora konformade lampor med barrgrenar i som skymtar bakom det frostade glaset förflyttar oss direkt till alperna och Österrike och scenografin av Martin Chocholousek är verkligen en fullträff rakt igenom och förstärks och lyfts av ljussättningen av Mikael Kratt och ljud av Avgoustos Psillas. När det åskar lyses hela scen upp av blixtrar och stolarna vibrerar av ljudet. Det följs upp av snygga kläder av Camilla Thulin. Som helhet är scenintrycket som sagt bland det snyggaste jag sett på Stadsteatern.

Vi kommer direkt in till de nunnorna i klostret ledda av abbedissan, Karolin Funke som är utmärkt i sin rolltokning. Även om nu inte sång är tillåtet hur som helst i klostret så är det ett gäng välsjungande nunnor i uppsättningen som t ex Annika Edstam, Jessica Marberger, Jenny Holmgren och Kristin Lidström. Så kommer Sara Jangfeldt in som Maria och sen blir hon skickade till den stele Kapten von Trapp (Peter Gardiner) och alla hans barn. Peter Gardiner gör sig bra som den stele von Trapp och barnen är så charmiga som de ska vara, möjligen lite för snälla för så mycket bus finns det inte plats för i den här uppsättning.

Ja sen rullar det på nästan som i filmen men med vissa anpassningar som för det mesta funkar bra, men jag önskar att de hade valt att ha kvar ”My Favorite things” när det åskar och Maria tröstar barnen. Där hade man istället valt att lägga in ”The lonely Goatherd” för att på nåt sätt få in dockteatern, men där tappade man stämningen tycker jag. Likaså förstördes stämningen när koreografen Roger Lybeck gjorde en John Cleese inspirerad Silly Walksdans när Maria och Von Trapp dansar och den romantiska stämningen mellan dem ska byggas upp. Tyvärr förstördes det av konstiga bensprattel och kroppsryckningar. Det dök upp lite här och där under föreställningen. En annan sak som skavde lite är valet av Sara som Maria. Maria ska ju vara en ung oskyldig postulant men med Sara i rollen så blir det ingen större åldersskillnad på Maria, Von Trapp, Elsa Schräder och abbedissan. De känns nästan jämnåriga allihopa och Marias frisyr och kläder ger inte heller intrycket av en ung kvinna. Personligen hade jag hellre sett Kristin Lidström eller Jenny Holmgren (som är ersättare till Sara) som ordinarie som Maria för det hade gett en bättre trovärdighet i rollen och sammanhanget. Sara sjunger bra och hon har en härligt kaxighet som med det röda håret för tankarna till Pippi Långstrump, men i den här uppsättningen hade jag nog hellre sett henne som Elsa Schräder eller abbedissan.

Men på det hela var det en njutning att sitta i salongen och bli omsvept av den här uppsättning av Sound of Music och alla bra prestationer på scenen, alla fantastiska musiker under ledning av Joakim Hallin och all kreatörer bakom som gjort det möjligt. En musikal med mycket hopp och glädje i precis som man vill ha nu, men med en påminnelse om det hotande mörkret och hemska vindar som tyvärr blåser i vårt land nu.

Den spelar till den 31 december och det finns biljetter kvar, men se till att boka innan de tar slut!

Musikalen Camera är skriven av Jan-Erik Sääf (musik och sångtexter) och Staffan Aspegren (manus, dialog och regi). Den hade urpremiär på Östgötateatern 2018. Första gången jag kom såg den var dock som reading på Spira för några år sen. Det är verkligen jättekul och intressant att ha sett den växa fram och vad som har hänt med den sedan tiden på Östgötateatern.

Camera handlar om åren 1948 -1956 i Ingrid Bergmans tid. Tiden då hon valde att lämna sin framgångsrika karriär i Hollywood för att bege sig till Italien och spela in filmen Stromboli med regissören Roberto Rossellini vars filmer med Anna Magnani hon beundrat myxket. Under inspelningen uppstår en stark passion mellan Robert och Ingrid lämnar även sin man och dotter Pia för ett liv med Rossellini. Att både satsa så starkt på sin nya karriär och skilja sig för en italienare så nära inpå andra världskriget sluts ses inte med blida ögon av USA. Men Ingrid följer sitt hjärta, men hön söker även efter sitt sanna jag. I musikalen växer bilden av en framgångsrika kvinna fram som bär på såren av att hon förlorade båda sina föräldrar när hon var liten. Redan som barn lärde hon sig att hon blev mest uppskattade genom kamerans lins eftersom hennes pappa vara fotograf, även det präglade henne.

Jag upplever att musikalen främst fokuserar på karriärkvinnan Ingrid och hennes driv. Åsa Fång som spelar Ingrid fångar det här väldigt bra och har en stark inlevelse i sin röst när hon sjunger Din Egen Röst och Kamera bland annat. Glenn Edell är perfekt som den självsäkre och arrogante Roberto Rossellini. Men starkast i sin passion för sin kärriär är Anna Magnani som spela av Vero Veljovic. När hon inser att Roberto väljer Ingrid framför henne för sitt kommande filmprojekt får vi uppleva ett vulkanutbrott av känslor i Vera Veljovics kraftfulla röst och utspel när hon sjunger Vulcano. Hon visar verkligen att hon inte är en kvinna som finner sig i att bli knuffad åt sidan utan tar sig an ett eget filmprojekt. En magnifik italiensk diva! Kalle Malmberg är bra som Ingrids man Aron Petter Lindström liksom Stefan Clarins som maskinisten Cameron som Ingrid förväntar sig ska jobba dygnet runt.

Det är en bra musikal som framförs av några riktigt bra musikalartister och en bra ensemble, som verkligen kommer fram i t ex ”Så Skandalöst”. Musikern lyfts av Jönköpings Sinfonietta. Snyggt musikal att se på, kläderna av Camilla Thulin och scenografin av Bengt Fröderberg med de röda biostolarna i fokus och Fredrik Egerstrands videodesign/bildteknik som ger en extra dimension i de scener de är med. Musiken är genomgående bra, en blandning av kraftfulla sånger där artisternas röster utnyttjas till fullo och andra ensemblesånger som är så medryckande att man sitter och nickar med i takten.

Som sagt jag tycker att det här är en bra musikal men så finns det ett litet ”men” som gnager i mig. Med det här fokuset på karriär får passion och djupare känslor stå tillbaka. Skulle gärna sett lite mer hur kärleken mellan Ingrid och Roberto blommar upp då det är en av filmhistoriens stora kärlekshistorier. Nu slår det inte gnistor mellan Ingrid och Robert för deras kärlekshistoria är något som bara konstateras i förbifarten. Även den känslostorm som borde ha funnits inom Ingrid när hon måste välja bort sin dotter och senare även barnen hon får med Roberto kunde ha fått lite mer utrymme. En karriärkvinna kan verka sval och isdrottninglik på utsidan, men på insidan är det mycket känslor, dåligt samvete mm som finns och det hade varit intressant att lyfta fram dem också. Avsaknaden av det här gör att jag personligen mer betraktar rollerna än att jag blir känslomässigt engagerad i dem. Däremot blir jag väldigt glad och lycklig av att få se musikal live igen och känna den energi som strålar ut från alla på scenen. Spelglädjen smittar verkligen av sig. En känsla som jag kommer att med mig nu när vi går in i den gråa mörka tiden. En tid då vi så väl behöver er på scen!

Camera spelas fram till den 21 november och med restriktioner som finns med 50 personer i publiken så är det hög tid att skaffa biljetter om ni inte redan har gjort det. Den här helsvensk musikalen är värd att ses.  Det verkar ju tyvärr som att restriktionerna inte kommer att lätta. Det är så trist och jag kan bara säga att jag inte på något sätt upplevde att det vara trångt eller så på Spira. Spira har ju  stora utrymmen utanför salongerna så nu ekade det nästa tomt i lokalerna, Risken att det skulle bli trängsel i dessa utrymmen är ju inte stor utan om alla tar sitt personliga ansvar ska man kunna hålla avstånd där. Varför det ska behöva vara 1.5 m mellan personer på teater när det inte krävs t ex på restaurang är ju svårt att förstå.

Stort tack till alla på Spira som gör det möjligt för i alla fall 50 personer åt gången att få möjligheten att uppleva den fina kultur ni har ett erbjuda.

Det är mer än 6 månader sen jag såg en musikal och det var en väldigt speciell känsla att få möjligheten att som en av 50 få se smygpremiären på Come From Away. Come From Away  av Irene Sankoff och David Hein, hade premiär 2013 på Sheridan Collage, Oakville Ontario, sattes upp på Broadway 2017 och förra året hade den premiär på West End i London. Nu när Östgötateatern sätter upp den är det Norden premiär. Come From Away handlar om några av de nästan 7 000 flygplan passagerare ombord på de 38 planen som blev omdirigerade till Gander, Newfoundland efter flygplansattackerna den 11 september 2001 och om hur de boende in den lilla staden öppnade sina dörrar och tog emot dessa främlingar med stor medmänsklighet och värme.

Det här är första gången som jag ser den. För två år sen i New York så såldes de sista rushtickets till de som stod framför oss. I slutet på mars stod den på listan på de musikaler jag skulle se i London, men den resan blev ju inställd, precis som alla teatrar varit sen dess. Men efter att ha sett den här uppsättningen är jag verkligen glad att den här är den uppsättningen som kommer att vara min ”original” uppsättning. Det är en musikal som berör från första stunden när hela ensemblen hälsar oss välkomna till Gander och de olika personerna i Gander presenteras för oss och var de var när de fick höra om attacken. Sen byter de roller och istället blir flygpassagerare och flygplansbesättning på de olika planen som helt plötsligt får informationen om att de måste göra en mellanlandning på Gander istället för att flyga direkt till sin destination. Ingen får veta vad som har hänt förrän de landat. Hela tiden växlar skådespelarna mellan de olika roller de har, men det görs så smidigt och elegant att det inte blir rörigt. En kavaj tas på eller av, eller en keps osv. Små detaljer som lyfter fram de olika rollerna. Här finns i stort sett alla typer av personer med, olika nationaliteter och religioner i olika åldrar (dock inga barn). De flesta har ingen personlig koppling till New York, förutom en kvinna vars son är brandman i New York.

Det här är främst en ensemblemusikal då hela ensemblen i stort sett hela tiden är på scenen förutom i ett par scener när enskilda roller får en mer framträdande roll. Det är en väldigt stark och samspelt ensemble där ingen sticker ut i de numren utan alla håller samma höga nivå och alla roller är lika viktiga för att driva historian framåt. Men Linda Olsson som bland annat spelar flygkapten och lärarinnan Annette har ett par solonummer som framförs med med otroligt mycket känsla, nerv och närvaro. Speciellt när hon sjunger om hur hon hon redan som liten bestämde sig för att bli pilot, i en tid när kvinnliga piloter inte fanns. Men hon blev uppmuntrad av sin pappa som sa att saker och ting ändras. Hon är sjunger med sån lycka ända fram till slutet när känslan vänds till den största sorg nu när hennes plats bland molnen är hotad. Den svängningen i sången griper verkligen tag och då bränns tårarna bakom ögonlocken och man får en klump i halsen. Överlag genomsyras musikalen av värme, positivism och medmänsklighet, men då och då svänger den och visar på folks rädsla för det okända och misstro mot muslimer. Hani Arrabi smärta när han är Ali och möts av de andra passagerares och även Ganderbors misstänksamhet bara för att han är arab är så påtaglig att det gör ont att se.

Bakom den här fantastisk uppsättning finns ett fantastik team med tekniker mm och  mästerregissören Markus Virta har ännu en gång visat vilken magi han kan skapa på scen.

Hade inte hört mycket av musikalen i förväg, i stort sett bara de 3 nummer som visades på specialvisningen den 11 september och då tyckte jag de var riktigt bra och de blev ännu bättre när de sattes in i sitt sammanhang. Rakt igenom har musiken ett driv som gör att man rycks med i handlingen och den framförs på bästa sätt av musikerna som sitter längst bak på scenen.

Det är så synd att Östgötateatern sätter upp den här musikalen just i år när det såna restriktioner att bara 50 personer får se den. För det här är ett riktigt mästerverk som förtjänar att få ses av fulla salonger, vilket det garanterat hade blivit Alla som har lyckats få tag i en biljett har verkligen vunnit en högvinst! Makalöst bra, jag helt knockad!

Restriktioner på max 50 personer i publiken har fått teatrar att tänka nytt och Malmö Opera erbjuder att man kan köpa en biljett till live-stream för 100 kr. Rättigheterna som man har fått för att visa på det här sättet gäller bara att det är en live-stream på riktigt, dvs man måste vara uppkopplad och titta samtidigt som föreställningen går på operan. Så det är just den föreställningen man ser och när jag såg den så blev det t o m ett tekniskt fel i början av första akten och då var det en tom scen vi fick titta på medans de fixade till det.

Det är ju absolut inte som att sitta i teatersalongen och insupa atomsfären men bättre än inget.

Funny Girl utspelas i början på 1900-talet när det sattes upp storslagna shower. Fanny Brice som spelas av Sanna Nielsen drömmer om att bli den stora stjärnan men hon är inte den typiska showgirlen. Hennes vän koreografen Eddie Ryan (Oscar Pierrou Lindén) hjälper henne att öva in olika nummer så hon så småningom blir den stora stjärnan hos Mr Ziegfeld (Johan Rabaeus). Fannys stora kärlek är spelaren Nick Arnstein (Alexander Lycke), som inte har det så lätt med att Fanny är den som tjänar de stora pengarna. Just den delen känns ju inte särskilt modern och det är tur att Camilla Thulins fina scenkläder speglar det tidiga 1900-talet så man inte missar vilken tidsepok vi är i. Funny Girl är en musikal som förknippas mycket med Barbra Streisand som har gjort låtarna People och Don’t Rain On My Parade helt odödliga. Sanna Nielsen är bäst just i sångnumren och framförallt tycker jag hon glänser i ”Musiken jag dansar till är hans” som är ett nummer som hon framför helt själv tillsammans med Malmö Operaorkester. Alexander Lycke och Oscar Pierrou Lindén är starkare i sina skådespelarinsatser än vad Sanna är, vilket gör att det ibland känns som Sanna spelar över för att matcha dem, medan sångmässigt kompletterar de varandra bättre. Marianne Mörck, som Fannys mamma, är bra som vanligt och även Ann-Louse Hansson som hennes väninna gör bra ifrån sig.

Orkestern har en framträdande roll i flera nummer då de är på scenen och inte i ett orkesterdike. Det är ju en lyx att ha en sån stor orkester i en musikal, vilket verkligen lyfter musikalen. Det är flera stora härliga dansnummer med plymer och fjädrar som framförs av en stark ensemble.

Det är som sagt bättre än inget att sen en live-streamad föreställning, men det jag tycker man missar förutom närheten och stämningen på teatern, är att man har valt att rätt ofta filma närbilder och rätt snabba klipp. Det gör att man missar helheten på scenen och vid några tillfällen ligger kameran på helt fel person. För att få känslan av att man är på en teater så hade man vunnit på att mer filma hela scenen så man kan ta del av allt som händer. Särskilt i dansnumren så vill man ha det storslagna. Det tappas tyvärr bort lite grann och gör att jag nog hade varit mer imponerad som helhet än vad jag är nu. Men gillar man musikal ska man absolut passa på och sen den när man kan köpa en live-streamad biljett för det är absolut värt de 100 kr som den kostar.

Live-streaming biljetter kan köpas här;

https://www.malmoopera.se/funny-girl-streaming

Det finns händelser i livet som man alltid kommer att veta var man var när man fick veta när det hände, eller år som man aldrig kommer att glömma för något helt oväntat händer som vänder upp och ner på hela ens liv. Situationer som man inte kan påverka utan som man bara måste anpassa sig efter och acceptera. Ikväll möts två såna speciella händelser.

För evigt så har 11 september blivit ett historisk datum som många kommer att veta direkt vad man menar när man säger det. Bilderna på planen som flyger rakt in i World Trade Center i New York har för alltid etsats sig fast i bildminnet. Själv bodde jag i London då och jobbade på Viasats kontor. Ett kontor där det är tv-apparater överallt, olika kanaler på alla, bett bakgrundsflimmer av bilder utan ljud som ingen tittar på Så helt plötsligt sätts ljudet på och när man lyfter blicken från Excelarket så är det ofattbara där på alla tvskärmar. Flygplan som flyger rakt in i tornen, eldklot, rök, personer som desperat hoppar ut genom fönstren och så tornen som rasar ihop. Året 2020 kommer ingen heller att glömma. Året då livet avstannade i mitten av mars när Sverige och många länder stängde ner p g  a ett COVID-19. FHM rekommenderar att man ska jobba hemifrån, inte resa med kollektivtrafiken, inte träffa vänner, inte resa och kulturen stängs ner för inga teatrar eller konserthus kan ha öppet med bara 50 i publiken som blir gränsen från FHM. Teater och konsert efter konsert bli inställd och man får ersättningsbiljetter till en föreställning längre fram. Naiva om vi är tror vi att det här är över till sommarn, eller möjligen efter semestrarna. Men ack vad vi bedrog oss.

Så med väldigt konstig känsla närmade jag mig Östgötateatern i Norrköping. En byggnad som drabbades av en stor brand för drygt 1 år sedan också. Det är mer än 6 månader sen jag var på en musikal senast. den 7 mars var jag på Häxorna i Eastwick på Cirkus. Men veckan därpå ställdes föreställningarna in. Så idag var jag en av de 50 som hade varit snabb och lyckats boka 2 biljetter, en till mig och en till min systerson. Han var nog den ende i publiken som inte upplevt 11 september själv. Full av förväntan och lyckokänsla att få se musikal igen, även om det bara var repetition, gick vi uppför trappan. Välordnat med att de 25 med biljetter till höger gick genom den högra dörren och de med biljetter till vänster gick till vänster och under de 3 timmar som kvällen var på så fick man inte blanda sig. Väl inne bjöds vi på bubbel och chokladhjärtan. Dramatiska bilder från minnesstunden 2002, ett år efter attacken var utställda i foajén.

Första programpunkten var ett samtal mellan ögonvittnet Johan Huldt, dramaturg och regissör på Östgötateatern, som var på plats i New York vid tiden för terrorattackerna, journalisten Petronella Uebel och Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet. Moderator var Jeanette Söderwall. Det var oerhört gripande, fängslande och intressant att höra Johan Huldts berättelse av vad han såg och upplevde den dagen i New York och veckan efter. Intressant att höra hur det journalistiska jobbet fungerar i en sån här situation och hur världen har förändrats efter det här. Hur president Bush beslut om vedergällning för alltid också ändrade världsläget. Otroligt intressant och givande.

Kvällens andra punkt var den öppna repetitionen av Come From Away. Musikalen som handlar om den 12 september när 38 plan blev omdirigerade till Gander i Newfoundland. En liten stad som helt plötsligt skulle ta hand om 6 122 passagerare och 473 personer som var besättning på flygplanen. Musikalen har spelats på Broadway och på West End, men jag har inte sett den tidigare så bara det var ju jättekul. Regissören Markus Virta presenterade musikalen lite kort först och redan där kände jag att det här kommer att bli ett musikalminne för livet. När ensemblen kommer in på scenen och börjar sjunga i inledningsnumret, den känslan går inte att beskriva. Bara andra musikalälskar kan förstå den abstinens man har haft när man inte kunnat se musikal live. En sån lycka att sitta i publiken och bara kunna ta in det här, få ta del av energin och glädjen från alla musikalartister på scenen. Det var magiskt och håret reste sig på armarna när första tonen sjöngs. Helt magiskt!

Och så mitt i allt det så får jag också vara med om att se hur Markus Virta jobbar och hur musikalen växer fram. Har ju sett genrep och publikrep tidigare, men då är det ju i stort sett klart. Även om just Häxorna i Eastwick ändrades en hel del från det ena repet till det andra innan det var dags för premiären så där var jag ju med på en spännande resa under sista veckan innan premiären. Ensemblen spelade upp 3 nummer och efter varje nummer så kommenterade Markus lite och gav instruktioner om hur han ville att de skulle ändra och testa nya saker och så tog man om numret en gång till. Kul att se de där små ändringarna som hände i numret.

Ska bli så kul att se smygpremiären den 25 september. Men den här kvällen njöt jag av att återigen få se fantastiska musikalartister som Linda Olsson, Anna-Maria Hallgarn, Joakim Jennerfors och Camilo Ge Bresky för att nämna några av de som var med i kväll. Linda Olsson var ju också med i Häxorna så hon binder ihop den här konstiga tiden. Jag vet inte om det var publiken eller de på scenen som var lyckligast över att det nu äntligen händer, men även om vi inte var många i publiken så hoppas jag verkligen att vi kunde ge tillbaka energi och värme till artisterna.

De tre numren vi fick se var som sagt inledningsnumret där stadens invånare presenteras, en fest när man ska utse hedersmedborgare bland passagerarna och en scen från flygplanet när de har varit på planet i 27 timmar innan de fick gå av dem. Det som genomsyrade numren var mitt i det fruktansvärda som hänt och det kaos som rådde så är det ändå väldigt positivt och en stark värme där främlingar sträcker ut en hand och tar hand om varandra. Läste någonstans att en av passagerarna efteråt som tack startade en fond för att barnen i Gander skulle få möjlighet att studera. Om jag inte ninns fel hade det samlats in 15 miljoner dollar som tack för att staden ställde upp. Det här att folk ställer upp och för varandra i sådana här situationer är ju också något som visat sig nu under Coronatiden. Grannar hjälper varandra att handla osv. Små saker som verkligen betyder något och som är så enkelt att göra.

En väldigt stark och speciell kväll som alltid kommer att ha en särskild plast i mitt musikalhjärta. En kväll som gick från att vara väldigt berörande och stark i panelsamtalet till en musikal som också berörda men som spred ett stort lyckorus.

Stort tack till Östgötateatern som ordnade den här kvällen!

Repetitionsbilden på ensemblen lånad från Östgötateaterns Facebooksida.

Klockan 8:00 tåg vi tåget från Stockholm och var framme strax efter elva i Karlstad. Tyvärr regnade det så någon promenad i solen längs Klarälven blev det inte utan vi begav oss till Sandgrund och njöt av Lars Lerins fantastiska målningar innan det blev dags för lunch. Karlstad har många restauranger men få som har lunchöppet på söndagar visade det sig, men vi hittade ett ställe som öppnade precis när vi passerade där. Mätta och belåtna gick vi bort till Wermlandsoperan och dagens mål med resan; musikalen Måndag Hela Veckan, som hade Nordenpremiär den 27 februari.

Att sätta upp musikaler som inte spelats tidigare i Sverige är lite av Wemlandaoperan signum, vilket gör att det alltid är bra att ha koll på vad de sätter upp för man har chans att se nåt man inte sett förut.

Måndag Hela Veckan baseras på filmen med samma namn och musikalen är skriven av Danny Rubin med musik och text av Tim Minchin. Bra och trevlig blandning på musikstilar. Rikard Björk och Sanne Skjervik har gjort den svenska översättningen.

Musikalen handlar om den arrogante metrologen Phil Collins (Christer Nerfont) som med producenten Rita (Micaela Sjöstedt) och fotografen Larry (Tord Hansson) får uppdraget att bevaka Murveldjursdagen i Punxsutawney. Ett uppdrag han inte alls vill ha. I den lilla hålan samlas alla kring den stora händelsen när murveldjuret ska spå när våren kommer. Men en snöstorm drar in och TV-teamet blir fast över natten. Men när Phil vaknar inser han till sin förskräckelse att det är samma dag igen. Och det upprepas om och om igen, men med olika förändringar som Phil själv gör, men alla andra upprepar samma saker hels tiden. Han försöker på olika sätt att stöta på Rita men får alltid nobben för hans arroganta och plumpa sätt. Men sakta börjar han förändra sig.

Första akten är mer ytlig och drar ibland till buskishållet. Andra akten blir mer känslosam, vilket även märks på musiken då det är några fler kraftfulla sånger i den. I andra akten bjuds det också på ett härligt steppnummer med ensemblen. Tack för det Rachel Goodwin!

Christer Nerfont är bra och tonsäker i rollen som Phil. Men det är Micaela Sjöstedt som imponerar mest i rollen som Rita och det är kul att hon nu har fått en egen huvudroll efter att ha varit cover t ex som Christine i Phantom of the Opera på Cirkus. Här får hon fullt ut visa vilken duktig musikalartist hon är.

Imponerar gör också Marie Gårseth Gathe som Nancy i öppningslåten i andra akten. Även Stefan Clarin som Ned har en kraftfull låt i andra akten.

Nigel Hook står för fin scenografi och kostym. Han hade fångat känslan av en amerikansk småstad och särskilt gillade jag scenografin i scenen när Phil och Rita åker skridskor. Snygg ljusdesign av Palle Palme. Utomordentlig bra regi av Markus Virta.

Som helhet är det en bra, trevlig och smårolig musikal. En bra avslutning på den här veckan när vi nu tar tåget hem igen. En trevlig heldagsutflykt! Och imorgon är det Måndag igen!!!

Jag har sett Next To Normal i två olika uppsättningar tidigare, Oslo 2011 och på Stockholm Stadsteater 2012 med bland annat Lisa Nilsson som Diana och Bruno Mitsogiannis som sonen Gabriel. Två mycket bra uppsättningar. Nu 8 år senare är det dags att se den igen på Uppsala Stadsteater.

Text och manus är skrivna av Brian Yorkey och det är Calle Norlén som står för översättningen. Musik av Tom Kitt. Det här är en musikal om psykisk ohälsa så musiken är inte av det glättigare eller trallvänliga slaget utan mer att det är sjungen text som bär fram handlingen på ett starkt och gripande sätt. En musikal som verkligen kräver att skådespelarna både kan sjunga bra, artikulera väl och berätta sin historia i sången. Och det är det ingen tvivel om att den här ensemblen kan beröra och gripa tag i publiken med den här starka berättelsen. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för att spela Diana, mamman som inte kan släppa att hennes son Gabriel (Martin Redhe Nord) dog för 18 år sen. Det är ju få som kan få fram så mycket känsla i sin sång, sitt minspel och sitt sätt att agera som Helen kan. Hon är helt magisk och hennes Diana är så stark och gripande. Hon verkligen briljerar i den här rollen. Martin Redhe Nord har en otrolig närvaro och intensitet när han spelar den döde Gabriel som inte släpper taget som sina föräldrar. Pappan, Dan, (Rolf Lydahl) gör allt vad han kan för att stötta sin fru och utåt sett verkar han ha kommit över sin sons död, men mot slutet inser man att han kämpar lika mycket men han släpper bara inte fram det. Man lider med Dan i hans kamp och förtvivlan för att få Diana att må bra. För att komma över sorgen skaffade de ett barn till, Natalie (Stina Nordberg) men Diana har aldrig orkat knyta an till henne vilket lett till att Natalie känner sig ignorerad. Hon har svårt att släppa in skolkamraten Henrik (James Lund) i sitt liv och hon skäms för att ta med honom hem till sin familj. Diana har i många år medicinerat för att må bättre men hennes läkare Doktor Frisk/Doktor Galén (Daniel Engman) testar nya kombinationer av piller, samtalsterapi utan större framgång och slutligen så testar man även ECT (elchocker) med bieffekten att Diana drabbas av minnesförlust. Daniel Engman med sin kraftfulla röst är otroligt bra som de två läkarna. Det är ett gripande drama om en familj som drabbas av en stor sorg och effekterna det får på hela familjen när en i familjen drabbas av psykisk ohälsa. Men det får en också att tänka vad hade hänt om man gett sorgen lite mer tid istället för att sätta igång och ge starka mediciner. Ges mediciner för lätt av läkare ibland? Och hur ska man stötta övriga i familjen?

Scenografin är enkel och effektfull även om den höga inramningen kändes lite onödig hög och kan nog skymma lite om man sitter på de första raderna. Kostymerna går i en jordnära och blek färgskala som understryker den deprimerande och allvarliga tonen.

Det är verkligen värt att resa till Uppsala för att se den här starka och känsloladdade musikalen med några av Sveriges bästa musikalartister.

Coraline är en opera som vänder sig till den yngre publiken och är baserad på Neil Gaimans roman Coraline. Den har liknats vid en modern Alice i Underlandet. Coraline (Robyn Allegra Parton) flyttar till en ny lägenhet med sin mamma (Jaqueline Miura) och pappa (Fredrik Zetterström). Hon har det rätt tråkigt i den nya lägenheten. Det regnar ute och hon får inte gå ut för sin mamma. Hon hälsar då på sina grannar Mr Bobo (Ulrik Qvale) som är dirigent för en musorkester och Miss Spink (Hillevi Martinpelto) och Miss Forcible (Ingrid Torbiasson). Men hon fortsätter att ha tråkigt, men så är det den där konstiga dörren i lägenheten som det är en tegelvägg bakom. Så börjar hon höra röster av spökbarn (Lovisa Sandenskog och Helig Reynisson) om att hon är i fara och hon varnas för att öppna dörren. Föräldrarna är upptagna med sina jobb och så tar nyfikenheten över. Hon öppnar dörren och helt plötsligt befinner hon sig i en spegelvänd värld. Där finns även mamman och pappan men de är inte samma. I den här världen har alla människor knappar till ögon och man kan tydligen få allt man önskar sig. Men är det så bra som det verkar? Mamman verkar lite väl mycke. Hon återvänder till sin vanliga värld bara för att hitta att hennes mamma och pappa är borta. Hon inser att hon måste tillbaka till den konstiga och skrämmande världen för att rädda dem!

Musiken är skriven av Mark-Anthony Turnage och den är väldigt modern och bitvis lite skränig och jag saknar en tydlig melodi i den,  men det finns stunder då den förstärker den kusliga känslan i berättelsen. Texten är skriven av Rory Mullarkey och översatt av Carin  Bartosch Edström som smugit in lite roliga referenser som ”Gott Gott i gott gott” till den äldre publiken. Språket är lättsamt och till största delen är det rätt lätt att uppfatta vad de sjunger även för en som inte är helt van att gå på opera. Det är ju alltid en utmaning att gå på opera om man inte är van för det kan vara svårt att höra vad som sjungs. Men det finns ju alltid textning som man kan få stöd av. Eftersom man vänder sig till en yngre publik så kan det ju vara svårt för dem att hinna med att läsa så det är ju viktigt att berättelsen kommer fram i sången. I vissa delar är det lite svårt att höra vad brittiska Robyn Allegra Parton sjunger men det är ju inte så konstigt eftersom hon inte kan svenska utan lärt sig det för att sjunga just Coraline som hon sjöng på The Opera House i Covent Garden när den uruppfördes 2018. Övriga som t ex Fredrik Zetterström sjunger kraftfullt och välartikulerat.

Det är en intressant uppsättning som man blir mer och mer engagerad i, men bitvis känns den lite lång och kunde ha kortats ner lite för att hålla uppe tempot. Har man barn från 9 år som gillar Fantasy och lite udda berättelser så kan det här vara ett sätt att introducera dem till opera.

Coraline spelas till den 8 mars.

Annie är en av de mest älskade och klassiska familjemusikalerna och den sattes upp första gången 1979 i Sverige med Pernilla Wahlgren som en av de alternerande Annie. Den rollen axlas nu av Juliette Glader och Kimberly Rydberg och i kvällens premiär var det Juliette som charmade hela publiken med sin glada, positiva och energifulla Annie. Hon både sjunger och dansar som en fullfjädrad musikalartist. Vill hon bara själv fortsätta att stå på scen så tror jag att det är en tjej som kommer att dyka upp i musikaler länge framöver. Blev väldigt imponerad av alla barn som spelar barnhemsbarnen som verkligen är med och lyfter den här uppsättningen tillsammans med övriga i ensemblen till en musikal av hög och jämn nivå.

Annie utspelas under depressionen på 30-talet i USA men trots det genomsyras musikalen av glädje och positivitet, tack vare Annies sätt  att se på livet. Hur illa det än är så kan man alltid vända det till något bra. Även om man bara har tidningar till lakan, ja då har man ju nåt att läsa i sängen osv. Motpolen till Annie är Miss Hannigan, barnhemmets föreståndarinna. För henne är allt bara trist och tråkigt, men en underbar karaktär i musikalen. Det retar henne enormt när Annie får chansen att bo i två veckor över julen hos världen rikaste man Mr Warbucks (Kristian Ståhlgren) och hand assistent Grace Farrell (Elin Bemark).

Annie är en klassisk musikal med mycket sång och dans och det är väl få musikalälskare som inte har hört Tomorrow/Imorgon som här sjöngs med stor intensitet av Annie. Härliga stora ensemble dansnummer i klassisk musikalanda. Till och med ett steppnummer i varje akt. Koreograferna Daniel Larsson och Emil Söder hade lagt dem på exakt rätt nivå för att få till den där musikalkänslan man vill ha som publik och det jublades mycket över alla dansnummer.

Den här uppsättningen av Annie sätter verkligen Stockholm på kartan som en stark musikalstad tillsammans med de övriga musikalerna som går just nu och som visar vilken bredd vi har på musikalartister och att det hela tiden fylls på med nya unga talanger.

Annie spelas på Intiman till den 19 april. Ta med hela familjen och gå och titta på den!

Hade läst på Facebook att Kristin Lidström hoppat in som Gabriella igår och genast fick jag lite om hopp om att jag hon kanske skulle ersätta Malena Ernman som Gabriella även idag. Jag har sett Kristin som Gabriella en gång tidigare och utan tvekan är hon den bästa av de två. Men nu blev det inte så, utan det som inte hänt tidigare hade nu hänt, även Kristin blivit sjuk så nu var det dags för Annica Edstam att för första gången vad jag vet spela rollen som Gabriella. I någon nanosekund blev jag besviken för att sen snabbt inse att det här en ju musikalhistoria som jag är med om. Jag som en av de få ska få se Annica i den här rollen, och jag är en av få tror jag som då också har sett samtliga Gabriellor. Skulle verkligen vara intressant att veta om det är någon mer än jag som gjort det (borträknat alla som jobbar på teatern förstås).

Vare gång jag ser den här föreställningen så slås jag av hur makalöst bra den är. Vilket episkt verk som spelas på scenen. Det har verkligen allt, skratt, gråt, lycka, glädje och så många karaktärer som man blir berörd och engagerad i på något sätt. Fredrik Kempes musik är helt magisk och så svensk och klassisk. Och allt framförs av väldigt duktiga musikalartister. Philip Jalmelid gör ju sin livs roll som dirigenten Daniel Dareus. Tuva B Larsen med sin ljuva röst med en sån underbar klang i är verkligen Lena. Christopher Wollter är så grym som Conny (men jag saknar varje gång en sång med honom). Och det spelar ingen roll om det är Björn Kjellman eller Morgan Alling som spelar Arne, bägge är lika underbara på sitt eget sätt. Och idag var det Björns Arne som hoppar runt med pjäxa. Anders Ekborg som Stig berör så mycket och ingen kan ju förmedla smärta och förtvivlan som han i sin sång och sitt skådespeleri. Rikard Björk som Thore blir jag lika imponerad av varje gång. Så övertygande i sin tolkning av Thore och jag blir lika varm i hjärtat av duetten mellan honom och Tuva. Så mycket glädje och kärlek dem emellan, på det allra finaste och renaste sättet. Och så mitt i allt det här får då Annica Edstam den stora utmaningen att för en dag gå in och ta över som Gabriella. Och hon gör det fantastiskt bra. Det märks ju verkligen att hon är musikalartist. Precis som Kristin och även Helen Sjöholm som är Gabriella i filmen, så kan hon ju det här med att kombinera sång, känslor och skådespeleri så det berör och skapar en trovärdig Gabriella. Man blir berörd av hennes livsöde. Det är en konst att balansera känslor och inte spela över i miner och gester och Annica har den balansen. Och en röst som bär både Gabriella sång och Stjärnorna till de höjder som sångerna förtjänar. Samspelet mellan henne och Christopher Wollter är också väldigt starkt och gripande. Hon är verkligen den skrämda misshandlade kvinnan som växer och reser sig. Så jag kan bara säga att jag är riktigt glad, nöjd och lycklig över att ha fått se Annica som Gabriella.

Ni som inte har sett Så Som I Himmelen än, ni måste bara göra det!