Sisyfos i vardagen är den finlandssvenske dramatikern och regissören Akse Petterssons första uppsättning i Sverige. Myten om Sisyfos, som släpar sin stora sten om och om igen uppför berget, symboliserar vardagens slit, vedermödor och problem. Här i vardagsrummet är det inte en stor sten som tynger människorna utan många små stenar, i form av orangea pingisbollar, som väller ut ur takluckor och skåp när de öppnas. Problem som ältas av de fem personerna som är i vardagsrummet. De fem namnlösa anonyma karaktärer spelas trovärdigt av Bahador Foladi, Robert Fux, Joonas Heikkinen, Lisette T. Pagler och Matilda Ragnerstam.

Det finns inga tydliga relationer mellan karaktärerna utan de går in och ut i olika ögonblick och situationer som triggar igång någons känslor och som sen växer till extrema proportioner. Killen som kommer hem och drar igång en lång harang som från ingenstans slutar i att det är nog bästa att de skiljs. Tjejen som inte kan sluta prata när alla har lagt sig och frustrationen växer och växer hos de andra som behöver sova. En av dem får för sig att göra saker på nytt sätt och inte som det alltid varit och det spårar ur helt.

Det är många allmängiltiga situationer och de flesta kan nog känna igen reaktionerna från sitt eget liv, självklart har man inte reagerat så själv över nån ”småsak” men sett andra göra det hemma eller på jobbet. Det finns tillfällen som lockar till igenkännande skratt men allt för ofta dras situationen lite för långt och det roliga tappas bort. Budskapet har redan gått fram och pjäsen skulle tjäna på att tightas till en del.

Mellan vissa scener spelas en psykedelisk huvudvärksframkallande instrumental musik som inte tillför något till föreställningen mer än en stresskänsla av ett ständigt högljutt brus i huvudet, vilket kanske är meningen.

I slutscenen rullas en gigantisk stor orangea boll som en markering att även om man lyckas hantera de små vardagsproblemen så finns det alltid ännu större problem utanför som man inte mäktar med.

Även om det blir ett och annat skratt är det allvaret som vinner i slutet. En mer tankeväckande än underhållande pjäs.

Sisyfos i vardagen spelas till den 3 november.

Biljetter kan köpas här:

https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/sisyfos-i-vardagsrummet

Spår (The Antiquities) är en pjäs av Jordan Harrisson som hade premiär januari 2025 off Broadway på Playwrite Horizons.

Handlingen är förlagd till en nära framtid på Museet för sentida spår av mänskligheten.

Vi välkomnas av museets curatorer med orden ”Tack för att du kom. Vad trevligt att se dig! Välkommen på den guidade turen genom den permanenta utställningen i museet för sentida spår av mänskligheten.”

Det blir en rundvandring i museet med 30 korta tidsnedslag i människans historia med start år 1812. Där är Mary Shelly på utflykt med sina vänner och uppmanas av dem att berätta en historia om ett monster. Hon hittar då på berättelsen om Frankenstein som skapar en ny människa som börjar lära sig saker. Sen hoppar det framåt i tiden till industrialiseringen och en arbetare som får finger avskurna i en maskin, en tidig robot, första datorn och till nutid med AI och in i framtiden fram till år 2240 där AI har tagit över och mänskligheten håller på att gå under.

En minst sagt högaktuell pjäs nu när vi står inför olika vägväl för AI. Är det nära framtidsscenariot i pjäsen orealistiskt eller inte? På det sätt som det vävs ihop med de olika nedslagen teknikutvecklingen och mänsklighetens fascination över utvecklingen och vilja att snabbt driva den framåt så känns det skrämmande troligt. Man ler igenkännande åt scenen med familjen som installerat sin första dator och tiden det tar för den att koppla upp sig på internet, samtidigt som man inser att på rätt kort tid har utvecklingen gått snabbt framåt och nu accepterar vi att ständigt vara uppkopplade. Mer och mer förs AI in i vår vardag och arbetsliv. Hur långt bort är då nästa steg att AI tar över?

De många tidshoppen sker sömnlöst och utan att avslöja för mycket så vävs början och slutet på pjäsen ihop på ett genialt sätt. Alla små tidsnedslag får plötsligt ett större sammanhang. Otroligt väl genomtänkt pjäs.

Det är nio skådespelare som spelar de olika karaktärerna som dyker upp i de korta tidsnedslagen. Med tidsenliga kläder och lite rekvisita skapas känslan av det år som scenen representerar. Skådespelarna går skickligt in och ut i de olika karaktärerna och ibland dras man in i illusionen av att de är fler än bara nio.

Playhouseteaters unika koncept är att sätta upp nya brittiska/amerikanska pjäser och av allt utbud har de återigen hittat ett guldkorn.

Utan tvekan är Spår den mest intressanta pjäsen som går i Stockholm nu. En pjäs man har kvar i tanken långt efter att man gått därifrån och bara vill berätta för andra om.

Spår har premiär den 23 september och spelas till den 28 november.

Biljetter finns att köpa här:

https://playhouseteater.se/

Farsen Whose wifes are they anyway skrevs 2012 av Michael Parker och förra sommaren sattes den upp på Krusenstiernska teatern i Kalmar under namnet Oss Swingers emellan och nu är det dags för den att möta publiken i Stockholm. Det känns helt rätt i tiden med en fars så publiken under dryga två timmar kan koppla bort omvärlden och låta sig roas.

Johan Backlund (Thomas Pettersson) och hans kollega David Alhmage (Måns Nathanelson) har smitit ifrån mässan i Stockholm och checkat in på hotell för en golfhelg. Fruarna har de lämnat i Sandhamn. Sista helgen innan nya Vdn K.G.Sundholm (Hanna Hedlund) tar över och det är slut på långa golfhelger. Men det blir problem snabbt när det visar sig att K.G. också bor på hotellet. När hon av en slump stöter på David vill hon gärna att den ses på middag och att han tar med sig sin fru som hon förutsätter är med. Mån om att göra gott intryck så vågar han inte säga att frun inte är med utan får Johan att klä ut sig till han fru Karin. Där drar alla förvecklingar, spring och smäll i dörrar i en rasande fart och allt eskalerar än mer när bådas fruar dyker upp. Den ende som roas av det här tilltaget är vaktmästaren Bengtsson (Victor Morell), en arbetsovillig person som gärna ser till att tjäna extra pengar här och där. Hotellchefen fru Karlén (Charlott Strandberg) förfasar sig över att Johan och David verkar bedriva nån Swingesverksamhet och receptionisten Tina (Clara Henry) dras motvilligt in i att spela fru till Johan.

Det här är en fars där skratten duggar tätt. Replikerna levereras med en prefekt komisk nyans där kroppsspråket förstärker utan att bli överdrivet. Casten är väl sammansatt och det är en fröjd att se fars spelas på den här nivån.

Oss swingers emellan spelas till den 24 oktober och biljetter kan bokad här:

https://www.intiman.se/shower/oss-swingers-emellan

Britt-Marie var här är en av Fredrik Backmans succéromaner och för några år sedan satte Riksteatern upp den som en enmansföreställning med Marianne Mörck. Marianne är nu tillbaka som Britt-Marie, Vega, Omar och de andra och spelas under hösten på Scalateatern.

Britt-Marie är en 63-årig kvinna som lämnar sin man när hon upptäcker att han varit otrogen. I alla år har hon varit hemmafru och skött det exemplariskt. När hon söker jobb visar det sig inte krylla av jobb utan det enda som den unga tjejen på Arbetsförmedlingen kan få fram till henne är ett tre-veckors jobb som fritidsledare i Borg, ett litet samhälle där i stort sett allt är nedlagt förutom en pizzeria som också är butik. Inte ens en riktig fotbollsplan finns, med barnen som älskar fotboll spelar på en grusad parkeringsplats. Inte alls vad Britt-Marie tänkt sig och motvilligt blir hon indragen i att bli coach till laget så de kan få vara med i en fotbollscup.

Marianne Mörck är helt briljant när hon med små gester och lite olika röster gestaltar Britt-Marie och de andra. Det är fantastiskt hur en person kan hålla publiken fängslad under hela föreställning. Det är varm, hjärtlig och rolig historia men mot slutet även berör och nästan lockar fram en tår i ögonvrån när det blir så där fint. Tack vare barnen hittar Britt-Marie sig själv och blir sedd.

Det är en monolog med finurliga repliker som levereras med perfekt fingertoppskänsla och lockar till många skratt. Även om man som jag inte är särskilt intresserad av fotboll så i kombination av Backmans sätt att formulera sig och bygga historien och Mörcks sätt att ge liv till karaktärerna så dras man precis som Britt-Marie in i lyckokänslan när laget gör sitt första mål.

Marianne är som klippt och skuren för föreställningen, en föreställning som roar och värmer när hösten börja smyga sig på.

Britt-Marie var här spelas till den 27 september. Biljetter kan köpas här:

https://www.scalateatern.se/forestallning/britt-marie-var-har/

Molières Tartuffe är en riktig klassiker. Den uruppfördes 1664 men fick så stark kritik från kyrkan att till slut förbjöd kungen den från att spelas. Först efter en hel del omarbetningar fick den sättas upp igen 1669 och det är den versionen som spelas efter det.

Handlingen är fortfarande förlagd till 1664 vilket står i skrift på en ljusramp som hänger ner. Texten ändrad sedan för att presentera de olika karaktärerna när de kommer in i handlingen första gången. Skulle inte årtalet vara angivet skulle den tidsmässigt kunna utspelas i nutid. Kläderna är av modernt snitt och själva handlingen är tidslös då den handlar om manipulation, moral och maktmissbruk.

Bedragen Tartuffe (Magnus Krepper) har lurat sig in hos den välbärgade Orgon (Peter Andersson) som blivit hjärntvättad av Tartuffe. Han lyssnar inte på vare sig sin nuvarande fru Elmire (Helena af Sandeberg), sin son Damis (Emil Almén) eller någon av de andra i hans närhet när de försöker få honom att skicka iväg Tartuffe. Tartuffe spelar skickligt på alla känslor hos Orgon och vänder på alla argument som de andra framför mot honom.

Kreppers får fram allt det obehagliga, beräknande och lismandet som finns i Tartuffe. Man förundras över att Orgon inte ser hur pinsam han är, särskilt när han dansar eller ska vara förförisk. Peter Anderssons Orgon blickar nästan förälskat på Tartuffe och är undfallandet mot honom, helt manipulerad. Mest styrka och intelligens finns hos Elmire och hos kammarjungfrun Dorine som spelas med stor pondus av Marie Rickardsson.

Det här är en välspelad och skickligt framförd uppsättning av Tartuffe som både är underhållande och tankeväckande. Den enkla scenografi låter historien stå i centrum.

Tartuffe har premiär den 28 augusti och spelas till den 18 oktober på Stora Scenen på Stockholms stadsteater.

Förra året var det premiär för Adelsö Friluftsteater och i år är man tillbaka med en pjäs av nobelpristagaren Dario Fo, för att fira att han skulle fyllt 100 år i. Pjäsen Sotta Paga! Non si Paga! hade sin ursprungspremiär 1974 i Milano, men ständigt stigande priser känns lika aktuellt nu. En pjäs av en nobelpristagare kan ju låta seriöst och lite tråkigt, men här på Adelsö bjöds det på mycket skratt under de knappa 2 timmar inkl paus som pjäsen varade.

Pjäsen utspelas i Italien på 70-talet där hemmafrun Antonia (Sofia Bach) är en av alla kvinnor som får nog av att priserna ändras dag för dag och de protesterar genom att helt enkelt inte betala för varorna. Hon drar in sin väninna Margherita (Thérèse Svensson) i det som för att gömma en del varor stoppar dem under kappan som misstas för en gravidmage. Förvecklingarna byggs på när de ska förklara vad som hänt för Antonias man Giovanni (Olle Roberg) och Margheritas man Luigi (Betty Wilson Wallnäs). Antonia har verkligen en livlig fantasi och drar sig inte för att ljuga sin man rakt upp i ansiktet för att undanhålla att hon stulit mat och har obetalda räkningar för pengarna räcker inte till.

Ännu mer förklaringar ska till när olika polismän knackar på för att göra husrannsakan och leta efter gömda matvaror. De olika poliserna spelas av Johan Charles, där en mustasch skulle skilja dem åt, men på premiärdagen ville inte mustaschen sitta fast så de blev än mer lika varandra, vilket roade publiken och medspelarna.

Som sagt det bjuds på en hel del skratt, både åt situationerna som uppstår och åt de bisarra förklaringar som främst Antonia bjuder på och som Giovanni accepterar och sen själv för vidare med ytterligare komisk tvist.

Det är ju valår och en komedi om protester mot ökade priser och sämre förhållanden ligger väl i tiden.

Adelsö friluftsteater ligger så speciellt på Adelsö. Man tar sig hit med bilfärja från Munsö och ett par minuter från hamnen med bil. Buss från Brommaplan går också bra. Själva scenen gömmer sig bakom en trämur, likt ett medeltida fort, och blir lite en upplevelse i sig. En trevlig sommarutflykt till den här historiska ön där teatern blir det perfekta avslutet.

Premiären avnjöts en härlig solig eftermiddag med en lätt bris – då är sommarteater som bäst.

Ni betalar inte! Vi betalar inte! spelas till och med den 2 augusti. Biljetter:

https://www.xn--adelsfriluftsteater-u6b.se/

Tips: Det är utomhus och träbänkar (med ryggstöd) men en dyna kan vara skön att sitta på, men funkar utan också.

Det finns bra med parkering utanför teatern.

Benke Rydman har tagit sig an Mary Shelleys klassiska skräckroman från 1818 om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar en varelse eller är det en människa.

Mer än 200 år senare känns den aktuell där den tar upp frågorna om hur vi bemöter människor som ser annorlunda ut och rädslan för främlingar. Frankesteins varelse är god från och början och vill bara bli vänligt bemött. Men han skrämmer sin omgivning med sitt utseende och till och med Frankestein vänder sin skapelse ryggen. Den ende som ser Frankestein för den han är, är en blind man. Människornas avsky och rädsla för honom omformar honom och han blir ond och hämndlysten. En tydlig påminnelse om hur omgivningen formar oss. Den sätter också fokus på frågan om all vetenskap är framsteg eller inte?

Benke har skapat en modern obehaglig föreställning där dans blir inslag som förstärker handlingen och den obehagliga känslan. Marcus Vögeli gestaltar Varelsen med stor inlevelse och stela kantiga realistiska kroppsrörelser. En varelse som man först sympatiserar med men som man sen blir mer kluven mot genom hans utvecklingsresa. Vad är hans egna val och andvar? Kan man lägga all skuld på omgivningen för hur det utvecklas?

Scenkostymen för oss tillbaka till 1800-talet men tekniken, musik och koreografi andas nutid. Ljud och ljus används effektfullt för att bygga stämningen och mer en än en gång hoppar man till av överraskande ljud. En 3d-spot som följer skådespelarna och sätter ljuset. Scenografin är genomgående stora tygsjok som spänns upp och ner och skapar olika miljöer och ger dramatik.

Under våren går också Benkes förställning Lonely Together. Båda välspelade och håller publiken i ett fast grepp från start men förmedlar helt olika känslor. Lonely Togehter lämnar man med en extrem energiboost och full av glädje. Frankestein lämnas istället med en känsla av obehag och undran om vart är världen på väg.

Frankenstein spelas till den 5 juni och biljetter kan köpas här:

https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/frankenstein

Pressbild