PRYDH är en relationskomedi av Anthony Neilson och redan när Jessica (Louise Ryme) och Jens (Peter Eggers) kommer insläntrande på scenen så slår de an en varm ton med stora leenden på läpparna och ett välkomnande kroppsspråk. För det är så att vi i publiken är inbjudna att vara med på det stora som ska ske ikväll. Paret har varit tillsammans i nio år och ikväll har de nämligen bestämt sig att nu ska de äntligen ha sex efter att de inte har fått till det på 14 månader och 4 dagar. Men nu är det dags! Under ca 75 minuter så blir vi indragna  deras relation och till en början är det rätt lättsamt och kärvänligt. Ingen vill lägga skulden på den andra för att de glidit ifrån varandra och börjat värna om sin egen integritet och att visa respekt för den andre. Men sakta så börjar de skala av lite mer och närma sig vad som kan ha varit tillfället när de ”tappade bollen” och sakta började förändras i relationen.

Handlingen drivs framåt på ett finurligt sätt med den raka och roliga dialogen mellan Jessica och Jens och förtroliga monologer där de berättar för publiken om vad de tänker egentligen och då hör inte den andre vad som berättas. Ett bra grepp att få publiken att känna sig mer som en del av pjäsen och bli mer närvarande. Lite som att vi är en terapeut som de pratar om sin relation med.

Både Louise och Peter är väldigt nyanserade i sin repliker som understryks med små gester, blickar och ansiktsuttryck. I vissa stunder bygger de upp stämningen med en tystnad och lite genanta spända leenden. Ämnet kan ju upplevas som lite känsligt och genant men de balanser hela tiden på rätt sida så det gränsar lite till att det kan bli aningen genant och nära, men aldrig plumpt. De belönas av publiken av en blandning av lite genanta fniss i början men som sen övergår det till mer hjärtliga och varma skratt. En hel del repliker är helt oväntade och blir lite förlösande skratt. Det är en rolig pjäs och det är så kul att se en relationspjäs där det finns en värme och kärlek mellan karaktärerna. Det är tydligt att man vill varandra väl även om man halkat lite snett i relationen. Annars är det så vanligt med relationsdrama som fylls med bitterhet och kränkningar och det är rätt tröttsamt att se hur bra skådespeleri det än är. Nej tacka vet jag den här typen av relationspjäser som genomsyras av kärlek och värme och där man lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Prydh spelas på Playhouse till den 28 mars.

Blivit en trevlig tradition att gå och se Instant Playhouse. Är faktiskt en av de saker som jag alltid har koll på när biljetterna ska släppas och det är alltid lika spännande att se vilka skådespelare, manusförfattare och regissörer som ska vara med och vad de ska lyckas skapa på den korta tid de har på sig.

I år är det verkligen ett riktigt starkt gäng som är med som t ex Per Naroskin och Maria Blom på manus, Anders Albien regi och på skådespelar sidan t ex Magnus Krepper, Ceclia Frode, Katrin Sundberg, Rakel Wärmländer, Charlie Gustafsson, Anton Lundqvist och Ruben Salamander. Kort sagt en väldigt bra blandning på skådespelare som på väldigt kort tid ska lära sig en helt nyskriven 20 minuters lång pjäs. Till det kommer de som jobbar med kostym, scenografi, ljud och ljus mm och en orkester! Tillsammans får de ihop 5 st olika pjäser med tre skådespelare i varje. I år fick alla manusförfattare en strof från en känd dikt att jobba fram sitt manus från. Alla skådespelare var helt suveräna i sina pjäser och dagen bjöd på en hel del skratt.

Först ut var Bengt Ohlssons ”När det skymmer”. En rätt allvarlig pjäs om en mor (Britt Louise Tillbom) som bjudit in sin son (Alexander Öberg) och dotter Klara (Jessica Liedberg) till ett café för de har ju inte sett sen Klara skilde sig. Hur mår hon nu egentligen? Var ett familjesamtal som nog många kan känna igen sig i. Välspelat men det saknade en liten knorr tycker nog jag.

Nästa var Per Naroskins ”Inspirationsföreläsning” om två tjejer (Hanna Ardéhn och Sandra Redlaff som väntar på att bli hämtade efter föreläsningens slut. Medan de väntar börjar de diskutera föreläsningen och hur typiskt det är att det är en man som föreläsare för en publik som till största delen består av kvinnor. De avbryts av en man (Magnus Krepper) som de inte sett men som de uppmärksammar när han skriker till av smärta pga ryggont. Det utmynnar i ett intressant samtal och många skratt. Och en hel del igenkänning här också med inspirationsföreläsningar som kanske inte ger så mycket nytt jämt.

Den sista innan paus var Maria Bloms ”Gangster”. Rapparen (Måns Clausen) håller på och över med sitt band när hans mamma (Katrin Sundberg) kommer instörtande och stör och uppriven förklarar att nu har den där Pernilla Wahlgren lagt sig i planering av hennes bästa väninnas 60-års kalas. Hur ska hon nu kunna mäta sig med Pernilla??!! Samtidigt kommer städerskan (Cecilia Frode) in och ska börja dammsuga. Det visar sig att hon har en fotboja för hon har skjutit en man får vi höra i den slutliga rappen som hon framför. Många roliga repliker och fantastiskt skådespel av de tre.

Efter paus var det dags för Wimbledon av Sofia Fredén. En åldrande chef (Samuel Fröler) beklagar sig för sin HR-chef (Rakel Wärmländer) över den unga Sanna (Happy Jankell) som han inte förstår. Sanna i sin tur tycker att det är Chefen som är en stofil och inte vill ändra sig. HR-chefen vacklar lite mellan de båda men blir smickrad och inspirerad av Sanna när hon börjar prata om att man ska ta långa pauser som lejon. Kanske något hon skulle skriva en managementbok om? Ja de två kvinnorna går samman och lyckas utmanövrera den gamle chefen. Men inte utan en vild svärdscen! Även den här pjäsen var riktigt rolig och välspelad.

Sist ut var Gertrud Larssons ”Rosor i ett sprucket krus”. En pjäs som till en början ser ut att bli allvarlig då en man (Reuben Sallmander) ställer sig vid kistan av sin döda fru. Han ber sin äldsta son Martin (Anton Lundqvist) komma fram och hålla det första talet. Martin är en strikt lite blyg son och håller ett rätt tråkigt traditionellt tal. Sen är det dags för lillebror Nisse (Charlie Gustafsson) som precis kommit hem från USA där han håller på att bygga upp en artistkarriär. Han har tonsatt sin mammas favoritdikt som börjar finstämt men i refrängen blir lite vildare. Bröderna har aldrig dragit jämt och det gör de inget att dölja på begravningen. Det slungas anklagelse om vem som bär skulden till mammans, var det för att Martin dragit till USA, eller var det medicinernas mot smärtorna som Martin beställt på nätet och som hon nog tog en överdos av, eller var det pappans som hade skulden för det vara han som körde över den heldragna linjen så de krockade med en lastbil som orsakade hennes skador? Som sagt det kan låta som en allvarlig pjäs, men den var så kul. Skådespeleriet, leveransen av replikerna och mimiken var helt perfekta! Och allt avslutades med en galen dans till Frödings dikt, med allsång av publiken. Många helt oväntade skratt!

Alla pjäser inramades av en väl vald sång som framfördes av Josefin Kristiansson tillsammans med Christoffer Holmström, Tobias Johansson och Johan Hedeland. Scenografin var enkel och effektfull, bra kostym, ljus och ljud satt som det skulle. En helt igenom väldigt proffsig uppsättning.

Det är med glädje man betalar biljetten till Instant Playhouse för förutom att man får se bra och roliga pjäser så går ju också alla intäkter till ett välgörande ändamål. I år till Läkare utan gränser och man hade fått ihop ca 250 tkr på biljettintäkter som sedan Roger Akelius dubblerar så ca 500 000 till Läkare utan gränser. Värt varenda krona!

Kan varmt rekommendera att ni går på Instant Playhouse nästa år. Ser redan framemot det!

Lite sen på bollen att se ART då den bara har ett par föreställningar kvar på Rival  där den gått sen i våras. Men i vår ger den sig ut på en riksturné som avslutas i Göteborg. Har tänkt att gå men sen inte kommit iväg och varit lite tveksam för hur kul kan det vara med tre medelålders män som gnäller på varandra?

Art är skriven av Yasmine Reza och det är ju både kul och intressant att en kvinna skrivit en pjäs om manlig vänskap, och gör det på ett mycket bra sätt. Edward af Sillén har regisserat den här uppsättningen och det bådar ju för både hög kvalité och rätt komiskt anslag. Edward har en unik förmåga när han skriver manus och/eller regisserar att balansera komiken på rätt nivå utan att det blir plumpt eller buskis.

ART handlar om tre manliga vänner Sebastian (Per Andersson), Markus (Johan Rheborg) och Ivan (Henrik Schyffert) och deras vänskapsdynamik. Sebastian köper en extremt dyr helvit tavla som han länge gått och suktat efter. Markus tycker han är helt galet och förstår inte grejen med den vita dyra tavlan. Ivan har ingen egen åsikt utan byter åsikt beroende på vem han pratar med vilket retar upp de andra två. Det är intressant att se de olika rollerna som vännerna har i gruppen och hur positionerna förflyttas. Saker som har legat och grott kommer upp till ytan och frågan är kommer vänskapen att överleva?

Henrik Schyffert, Johan Rheborg och Per Andersson är några av vår mest kända komiker, men har olika sätt att förmedla sin humor på.  Per Andersson brukar oftast hamna i roller som dra lite för mycket åt buskishållet för min smak och det är så kul att se att här har Edward af Sillén fått honom att tona ner den sidan och visar att han kan leverera humor på ett mer lugnt, subtilt och underförstått sätt och han gör det alldeles utmärkt. Här behöver han inte förstärka en bra och rolig replik med överdrivet kroppsspråk som på nåt sätt varit hans signum. Rheborg, Schyffert och Andersson balanserar och lyfter fram sina olika karaktärer på ett utomordentligt bra sätt och replikerna sitter som de ska. Många skratt, utan att det blir gapflabb men tror jag inte är meningen heller.

En komisk pjäs med lagom dos av allvar och som kan få alla att tänka över vilket förhållande man har till sina vänner. Väldigt välspelad av trion Andersson, Schyffert och Rheborg.

ART är nominerad som bästa pjäs i Broadwayworld.com Sweden Award 2019 där röstningen pågår till den 31 december 2019.

https://www.broadwayworld.com/sweden/voteregion.cfm

Färdigspelat i Stockholm för ART för den här gången men för alla i ute i landet finns det chans att se den när den kommer till en stad nära dig. Start i Västerås den 17 januari och sista föreställningen är den 17 maj i Göteborg. Biljetter kan köpas här:

https://www.blixten.se/artister-och-evenemang/art/

Belfast Girls av Jaki McCarrick utspelas i på 1800-talet. Det är svår svält och hög fattigdom på Irland. Från England gick fångtransporter till Australien men det gick även skepp från Irland med fattiga personer som drömde om en bättre framtid någon annanstans. Löften och historier om arbeten som väntade och rika män som inte ville något annat än gifta sig gjorde att 4 000 flickor och unga kvinnor mer eller mindre frivilligt begav sig på den långa resan till andra sidan jordklotet. Flickorna kallades för ”orphan girls”. Vi får följa Sarah (Fanny Rosen), Molly (Siri Bengtén), Judith (Liv Björk Zehourou), Ellen (Tove Simonsen) och Hannah (Moa Åström) hamnar i en hörna av det stora skeppt där de sk Belfast Girls samlas. Vilka är de? Varför gör de den här resan? De har alla någon hemlighet som de inte vill ska komma fram men självklart går det inte att hålla något hemligt under en sån lång resa. Sakta får vi lära känna de olika kvinnorna och följa hur gruppen bildas och påverkas av varandra. Hur reagerar man när man får veta att en person är någon annan än den man trodde, att någon har mördat sitt eget barn eller ljugit om något annat stort? Hur förändras relationerna då?

Det är en intressant historia och den känns ju hög aktuell med alla flyktingar runt om i världen som tvingas fly eller som har det så dåligt i sitt hemland att den enda utvägen är att bege sig på en lång resa någon annanstans för att söka lyckan utan att veta om det verkligen blir så. Att lämna allt man har och inte veta vad som väntar, och det enda man vet är att man inte kommer att återvända hem igen. Och vad händer när man under resans gång inser att det inte alls är guld och gröna skogar som väntar utan troligen samma elände som det man lämnade?

Historien är intressant berättad men tempot kunde vara lite högre i första akten. Karaktärerna var lite platta och ointressant i början men växte och blev mer och mer intressanta och spänningen mellan de fem tjejerna ökade och den utlösande faktorn var när det kom fram att Molly inte alls var den de hade trott. Och när de väl ankommer till Australien och pjäsen slutar så känner man att man skulle vilja veta vad som hände med dem i det nya landet.

En av mina favoritserier när jag var liten var ”Mot Alla Vindar” och det var kul och intressant att få den här vinklingen på vad som hände ombord på ett av skeppen på väg till Australien. Så ni som gillade den serien kan jag rekommendera den här pjäsen som har verklighets bakgrund.

Pjäsen spelas till den 22 november och biljetter kan köpas här:

https://kulturbiljetter.se/evenemang/4082/belfast-girls/

Det var väldigt mycket folk som ville se det här genrepet av Sissela Kyles föreställning ”Etta på listan”. Det var trångt i foajen på Scalateatern och det köades upp eftersom det var fri placering. När jag tittade mig runt så insåg jag att just ikväll så sänkte jag medelåldern en bit. Sissela själv har passerat 60 år och för att man ska uppskatta den här föreställningen ska man vara runt hennes ålder +/- 10 till 15 år för det är många referenser i den till kvinnliga stjärnor som varit med i svartvita filmer, Hagge Geigerts show osv och har man inte själv sett dem på tv så är det ju inte lika roligt. Hon nämner även yngre kvinnliga artister som t ex Laleh och Sissela Benn, men det räcker nog inte för att man ska ha lika roligt om man är yngre än om man är runt Sisselas egen ålder. Men visst kan även den yngre generation tycka den är kul för de kommer känner igen sina föräldrar eller mor/farföräldrar i den. Just igenkänningsfaktorn lyckas hon väldigt bra med så man skrattar med henne. Hon säger själv att hon nu uppfattar sig som tidlös, men det innebär ju inte att omvärlden ser en som tidlös. För själv uppfattar man ju inte att man åldrats när man umgås med samma vänner som man hade för 20-30 år sen, man är ju precis likadan som då, tycker man själv….

Sissela gör listor på allt och föreställningen återkommer till det hela tiden även om det är lite utsvävningar från det då och då. Listor över vardagliga ting och hon gör om dem om och om igen, precis som livet är en upprepning.

Sara Niklasson är med i föreställningen och spelar olika instrument och sjunger en del av Sisselas favorit låtar som är från hennes tonårstid. Själv är jag ju några år yngre men håller med henne om att det här är bra låtar och i mångt och mycket är det låtarna från sin ungdomstid som är de som man kan bäst och älskar mest. Och man förstår inte dagens musik. Sissela är  underbar när hon tar upp att det har blivit för mycket sex i tv, hennes beskrivning av trollsexet i Gräns är fantastisk rolig. Har inte sett Gräns så kan inte jämföra men tveksam om den är lika bra som Sisselas.

Det är en rolig föreställning med mycket småskratt och några ordentliga skratt. Lite lågt tempo ibland men det är sånt som brukar tighta till sig efter ett tag och det här är ju bara ett genrep så det hinner hända saker till premiären den 3 oktober. Det är underbart härligt att se en kvinna bjuda så mycket på sig själv, vilken självdistans hon har! När man ser henne dansa på scenen och headbanga så där lagom pinsamt som ”äldre” personer gör, ja då inser jag att det är nog så mina syskonbarn eller kompisars barn ser på oss när vi dansar loss och inom oss känner oss precis lika unga och coola som man var då. Men  det är sånt man bjuder på och Sissela bjussar på sånt under hela föreställningen.

I slutet blir det en fin hyllning till en lång rad kvinnliga artister som har satt sina spår inom den svenska kulturvärlden och hos oss som har varit med om det när det hände.

Föreställningen är ca 80 minuter lång och är en rolig och bitvis härlig nostalgitripp. Man kan inte annat än imponeras av hur pricksäkert hon levererar manuset som hon skrivet tillsammans med Calle Norlén.

Föreställningen spelas till den 15 december.

Gränsfall av Joshua Elias Harmon är nog det bästa som jag har sett på Playhouse. Den tar upp allvarliga och svåra frågor men dialogen är välskriven och rolig så mitt i det allvarliga inbjuder den till så mycket skratt. Alla skådespelare är helt briljanta i sina roller.

Gränsfall handlar om Louise (Jessica Liedberg) som är antagningsansvarig på en av USAs bästa skolor och tillsammans med sin man Henry (Björn Lönner) som är rektor för skolan så har hon länge kämpat för att skolan ska ta in fler icke vita studenter. För dem är mångfald viktigt och man vill kunna visa upp det. De är högutbildade och lever ett bra liv. Vi kommer in i handlingen när Louise kallat Monica (Pia Oscarsson) på sitt kontor för att tala om för henne att hon måste göra om antagningskatalogen för den innehåller för få bilder på icke vita. På kvällen träffar Louise sin gamla väninna Jenni (Cecilia Frode) som har köpt med sig en tårta för att de förhoppningsvis ska kunna fira att deras söner och bästa vännerna Charlie (Linus Nilsson) och Peter bägge har kommit in på Yale. Jenni får ett samtal från en överlycklig Peter som kommit in men Jenni får aldrig något samtal från Charlie. Efter många timmar kommer Charlie till sina oroliga föräldrar med de nedslående beskedet att han bara är reserv. Genast väcks då frågan är det så att Peter har kommit in för att han är svart, fast är ljushyad men hans pappa är svart så han kan ha sökt i den särskilda kvoten för svarta. Charlie är rasande över orättvisan att Peter som han upplever har sämre meriter än han har kommit in och inte han. Och han som redan fått se sig ”besegrad” av att en tjej blev redaktör för skoltidningen och inte han, nåt som han anser bara beror på att hon är tjej och skolan ville visa att man minsann kunde ha en tjej på den posten.  Hur ska Louise och Henry ställa sig till det här beskedet? Sonen har inte kommit in tack vare ett system med kvotering som de själva hyllar och satsar allt på. Ska de nu utnyttja sina kontakter inom universitetsvärlden för att få in sin vite privilegierade son? Hur ser man moraliskt på det här? Det som är så bra är att samma fråga belyses ur allas perspektiv och det visar så tydligt att det är inte svart och vitt? På vems bekostnad ska någon annan få en plats? Hur stor plats ska den vite mannen få ta? Vad är rättvisa?

En av de mest välspelade pjäser där alla levererar på topp. Björn Lönner är i högform som Henry. Jessica Liedberg  (Louise) växlar fantastiskt bra mellan sina roller som stark och handfast chef till den oroliga mamman som är villig att göra allt för sin son, och är fast övertygad att hon vet vad som är bäst för honom. Cecilia Frodes är suverän som Jenni som hela sitt liv fått kämpa för att hennes son ska slippa behöva kämpa dubbelt så mycket på grund av sin bakgrund. Pia Oscarssons är så autentisk i sin roll som Monica som gör sitt jobb utan att lyssna så mycket på vad chefen säger och när hon får höra att hon inte gjord jobbet enligt önskemål sätter upp en oförstående fasad och kommer med obstinata argument. Förhållandet mellan Louise och Monica är så på pricken som det kan vara i verkligheten, och vem man tycker har rätt i den situationen beror nog på vilken roll man själv har. Men det är väldigt igenkännande. Men allra mest glänser och lyser Linus Nilsson som Charlie. En ny stjärna på skådespelarhimlen har tänts! Hans långa harang om hur orättvist behandlad han var och där han vävde in så många aspekter på rasism och vilket ursprung man har och vilka fördelar det kan ge, var helt makalöst bra. Tänkvärd och superrolig på samma gång. Han har hela publiken i sitt grepp där och jag tror inte att det är någon som inte håller med honom just där då för det låter så bra, men så fort han slutar pratar (och efter en lång publikapplåd) så vänder Henry på det hela och får hela publiken att haja till och tänka till, vad sa han egentligen. Så många gånger i pjäsen som man kastas fram och tillbaka i vad är rätt och fel, vems perspektiv ska man se de från?

Gillade verkligen scenografin. På scenen har man byggt en ”låda” som är ett rum och ibland är det kontoret och ibland hemma hos Louise och Henry. Med små medel som ett bord som vänds åt olika håll får man känslan av vilket rum det här. När de här hemma är det så tydligt att det är ett rum i huset för personerna går ut ur rummet men dialogen fortsätter med den som lämnat rummet, precis som man gör när man är hemma. Genialiskt istället för att bygga upp flera rum.

Som sagt, den bästa pjäs som jag har sett på Playhouse och jag kan verkligen går och ser Gränsfall som spelas till 9 november.

För fjärde året sätter Teatern Under Bron upp en aktuell och omskakande pjäs som känns i hela kroppen och som inte lämnar en när man går därifrån utan tankarna snurrar vidare och obehagskänslan släpper inte i första taget.

Teatern Under Bron ligger under Liljeholmsbron och är inte någon vanlig teatermiljö. Nej här är det rufft, grå betong lite färgsatt med graffiti och inte ett ställe som man tänker sig en teater. Precis bredvid ligger Tanto med sina gröna gräsmattor, bad och som vilken sommarstadsidyll som helst. Men några veckor under sommaren så blir även platsen under bron en spännande och trivsam oas med en liten pub och food truck där folk samlas för att spela spel och pingis. Det anordnas Quiz, bio och så sätter Teatern Under Bron upp en pjäs. Min kompis som aldrig varit där och inte visste om det sa, ”det känns som jag har förflyttats till Berlin, vilket häftigt ställe och vilken härlig stämning här är”.

Årets pjäs, ”Rocky! Förlorarens Återkomst” är skriven av Tua Biering och sattes upp i Danmark för ett par år sedan. Sofia Ledarp framför den på ett väldigt starkt och intensivt sätt. Hon låser fast publiken med sina blåa uttrycksfulla ögon och man kan inte släppa blicken från henne. Hon är lika lång/kort som jag är (159 cm) men hennes kraft och intensitet fyller ut varenda centimeter av scenen. Det börjar lite småtrevligt med att hon berättar om sin fascination av den första Rockyflmen. Hon den intelligenta skådespelaren som tillhör de väletablerade. Hon berättar om hur han tidigt fick höra att han inte svar smart utan det enda han kunde göra vara att använda sin kropp. Det fick han höra både av sin pappa och sina lärare. Så han börjar boxas men det är ju inte så lätt när man är vänsterhänt. Uppväxten var svår med en pappa som tog till flaskan när varvet stängde och han blev av med jobbet och som trillade i sjön och drunknade. Hur Rocky märker att något förändras i området där han bor. Det börjar flytta dit folk från andra länder som inte behöver betala för sig. Samtidigt blir han utmanad av den mörke Apollo att gå upp i en match där syftet är att han ska förlora men tjäna mycket pengar. Någonstans här vänder berättelsen. Rocky ska ta hämnd och visa att han kan, men det är en inte bara en revansch i boxningsringen utan även i samhället. Eftersom det enda han kan är att slåss så är det det han satsar på även utanför ringen. Han får med sig andra Rockysar som också vill hämnas och ta tillbaka sitt samhälle, rasismen och de samhällsfientliga blir starkare och tydligare. Vi får en ingående och väldigt obehaglig beskrivning av hur man bäst slår ner och oskadliggör en annan människa. Hade nog varit mindre obehagligt om man sett det än när Sofia lugnt och sansat beskriver hur man gör. Fler och fler tar till våld. Men så inser Rocky att genom våld så slår han bara på sig själv, det är hans eget självhat som han får ur sig. Så han som är dyslektiker börjar läsa på universitet och där träffar han nya välutbildade vänner som också vill förändra samhället. Samma åsikter men de använder andra metoder. Rocky blir retorikens mästare och börjar synas på affischer på stan, håller tal och lagom till valet har de växt sig rätt stora. Men alla runt omkring säger att de inte är något att oroa sig för, de kan ju aldrig vinna något val. Men många välutbildade ansluter sig, lärare, läkare m fl och plötsligt har de makten. Vad händer nu med de som vill ha ett bra samhälle? Hur kan de stå emot när även familjen börjar rösta på ett rasistiskt parti? Vilka medel ska de ta till? Men sånt här kan väl inte hända i verkligheten eller? Känns det här igen som något som har hänt i vårt land? Rocky-filmfiguren har plötsligt fått skrämmande likheter med verkliga personer runt om i världen och här hemma. Samhället har ändrats, folk är rädda eller oroade. Den Rocky man först kände sympati för övergår till att bli en obehaglig person som det finns för många av. Sofia Ledarp glider smidigt in och ur de olika karaktärerna med små förändringar i ansiktsuttrycken och kroppshållningen men kontrasterna är ändå väldigt tydliga och märkbara.

Sofia håller hela publiken i sitt grep hela tiden under hela pjäsen och det känns som man andas först när det är slut. En fantastisk prestation som belönas med stående ovationer och långa applåder. Teatern Under Bron har även i år lyckats med sitt val av pjäs och jag ser med spänning fram emot nästa års pjäs.

Missa inte årets föreställning. Rocky! Spelas till den 1 september och biljetter kan bokas här

https://secure.tickster.com/sv/f7uhcv7vcb8a0cc/s

Har ni inte varit på någon Reading på Playhouse Teater kan jag verkligen rekommendera det. Ett ypperligt tillfälle att få ta del av en nyskriven pjäs som framförs på engelska av skådespelarna. De repeterar bara samma dag och sen läser/spelar de upp pjäsen som en radioteater med publik. Pjäserna är oftast väldigt nya och har bara spelats i New York eller i London. Kvällens pjäs Bedlam av Zayd Dohrn är till och med så ny att den hittills bara har uppförts som readings på några ställen.

Bedlam handlar om Sam (Lukas Larsson) som under en resa på tunnelbanan blir vittne till hur den hemlöse Kevin (Antonio Tengroth) blir misshandlad av ett pojkgäng. Sam tar med sig Kevin hem för att plåstra om honom och för att ge honom någonstans att bo över natten. Sam är en kille med psykiska problem och upplever världen och människorna runt honom på lite andra sätt än andra. För honom är han och Kevin redan vänner, till och med bästa vänner. Hans vän Deanne (Karoline Furberg) och hennes kompis Lily (Amelia Clay) kommer förbi på kvällen innan de ska gå ute på stan och de är lite förvånade att Sam har en kompis hos sig för Sam har inte några vänner. Men Lily blir intresserad av Kevin så de blir kvar och festar med killarna. Sam berättar för Deanne hur han och Kevin träffades och även om Deanne tycker att Sam handlat rätt som tagit hand om Kevin är hon inte lika säker på att det är helt ofarligt att låta honom bo kvar. Även Lily blir tveksam till Kevin när hon några dagar senare får veta att han är hemlös. Sams överbeskyddande mamma Hannah (Erika Dittmer) kommer förbi när Sam inte har hört av sig och blir först överförtjust när hon ser att Sam har besök, hon tror till och med att de har ett förhållande vilket gör henne överlycklig. Kan det vara därför som hennes son varit så vilsen? Men när Deanne berättar för henne om vem Kevin är så blir hon än mer orolig. Men Sam upplever det här som det bästa som har hänt honom och han gör allt han kan för att hjälpa Kevin, han vill ta hand om honom och hjälpa till att ordna jobb. Han förstår inte alls varför alla andra är så oroliga.

Playhouse är väldigt bra på att rollbesätta och med Lukas Larsson som Sam så har de verkligen träffat mitt i prick. Har varit på en del readings och skådespelarna brukar alltid vara duktiga, men jag har aldrig sett någon gå så mycket in i sin karaktär som Lukas gör. Sam är en person med psykiska besvär, hyperaktiv och med diverse olika fysiska ryckningar. Lukas har en intensitet som man blir helt fascinerad av. Han hoppar upp och ner på stolen, har ögonryckningar, ryckningar i händerna, trummar med fötterna, ja han använder precis hela kroppen hela tiden. Och blickar som far fram och tillbaka. Replikerna levereras med en säkerhet som om han hade spelat Sam i månader. Så imponerande att han kan leverera på det här sättet på så kort tid. Totalt knockad av hans inlevelse och närvaro. Scenen när han och Antonio Tengroth rappar var för härlig. Karoline Furberg får fram många nyanser i Deanne. Amelia Clay är härlig som den levnadsglada Lily. Erika Dittmer gestaltar Hannah med stor känsla och inlevelse när hon pendlar mellan att vara glad och lättad när hon tror att sonen äntligen har hittat någon han är kär i till att bli den oroliga överbeskyddande mamman som utstuderat gör vad hon kan för att skydda sonen från den där suspekte Kevin. Men Lukas Larsson äger verkligen scenen och det är fantastiskt att se det i en reading. Hur bra skulle han inte vara i den här rollen om den sattes upp på riktigt? Är det någon reading jag har varit sugen att se uppsatt fullt ut så är det Bedlam just för att Lukas är så otroligt bra och övertygande som Sam.

Bedlam är en av de roligaste readings jag varit på. Rappa och roliga repliker, även om det finns ett allvar i bakgrunden med fördomar och hur vi ser på personer vi inte känner. Även skådespelarna hade väldigt kul under pjäsen, flera spontana skratt och mycket leenden när de iakttog varandra.

Frågan är nu om Playhouse ska bli den första teater som sätter upp Bedlam som en pjäs? Ja det får tiden utvisa.

Nästa reading är Downstate den 9 april.

https://www.playhouseteater.se/downstate-9-april.aspx

Ashes to Ashes är en pjäs sktiven av Harold Pinter. Rebecca och Devlin befinner sig i ett hus på landet. Devlin ställer en massa frågor för att få Rebecca att minnas obehagliga saker från sitt förflutna. Vi får vissa fragment om vad som har hänt i Rebeccas liv. En man som hon haft en relation med som har varit hårdhänt mot henne men som hon vill se som att han varit förälskad i henne. Rebecca beskriver honom som en man som jobbade på en resebyrå och ett av hans uppdrag var att gå till tågstationen och ut på perrongen för att slita bebisar från sina mödrar när de skulle resa och hon beskriver de här scenerna med stor trovärdighet. Så småningom kommer det fram att en av kvinnorna är Rebecca själv.

Rebecca spelas av Louise Ryme och Devlin av Pontus Olgrim. Spelet mellan dem är väldigt bra. Pontus växlar mellan att vara sympatisk och intresserad till att bli hård och obehaglig. Louises skildrar den sköra och traumatiserade Rebecca på ett sätt som berör och man blir gripen av hennes öde. Från start blir man fascinerad och indragen i handlingen och man väntar med stor spänning på att få veta vad som har hänt i Rebeccas liv. Men även på att få fram vad det är för relation som det är mellan Louise och Devlin som inte är helt tydlig.

Pjäsen är en enaktare på ca 50 minuter och framförs på engelska och om man som jag gillar brittisk engelska så är det här ett gyllene tillfälle att få se en Pinterpjäs framförd på bästa ”Queens English”, en språklig njutning.

Ashes to Ashes sätts upp av Polareclipsetheatre på Olympiateatern. Olympiateatern är en liten mysig teater i en källarlokal nära Odenplan. Det finns en liten bar och innan föreställningen kan man slå sig ner i en mysig lounge inredd med soffor och skivhyllor runt omkring vilket ger en hemtrevlig atmosfär.

Ashes to Ashes spelas till den 23 mars.

https://www.polareclipsetheatre.com/

http://www.olympiateatern.se/ashes-ot-ashes/

Ingripandet (An Intervention) är en dramakomedi skriven av Mike Bartlett som också bland annat skrivit Bull som Stadsteatern satte upp för något år sedan och Doktor Foster som nyligen gick på tv.

Ingripandet handlar om två vänner som lärt känna varandra i vuxen ålder men som blivit rätt tighta. Den ena anser att de är bästisar men den andra har lite fler vänner och är inte riktigt lika bekväm med bästistanken. Han har nyligen träffat en tjej som han är tillsammans med och det här uppskattas inte av av kompisen. Inte heller att de har olika syn på invasionen i Irak. Den ena av dem har tendenser att dricka för mycket och vännen är lite orolig för att han håller på och blir alkoholist. De här saker ställer vänskapen på sin spets. Hur hanterar man att man helt plötsligt står på var sin sida politiskt sett? Vad gör man när ens vän börjar få problem med spriten? Hur hanterar man att vännen har mindre tid att ses för han har skaffat sig flickvän? En flickvän som man dessutom inte tycker om?

Medans jag såg pjäsen kom jag på mig själv att tycka olika om den beroende på vilket perspektiv jag hade när jag tittade på den. Killarna kan upplevas som patetiska och att vänskapen lite är en vänskap i brist på något bättre och när man väl hittar något bättre så släpper man det. Eller så är det en ärlig vänskap som är så stark att den håller för olika prövningar och som man vet finns där när man väl behöver den. Oavsett vilket så är det dock en vänskap som inte är helt balanserad vännerna emellan. Flera händelser kunde man känna igen sig i eller som man sett andra bete sig. Pjäsen är skriven på ett sånt sätt att rollerna kan ha vilket kön och ålder som helst och i originaluppsättningen spelades rollerna av en tjej och en kille. Så dynamiken i vänskapen blir nog olika beroende på om det är samma kön eller olika. Men konflikterna i vänskapen kan nog uppstå oavsett kön och ålder och kan därför vara intressant för alla att se.

Vännerna spelas av Per Burell och Pelle Grytt och för regin står Victor Molino Sanchez. Jag tycker de lyckas väl med att få fram det komplexa i en sån här typ av vänskap. Per Burell är lite mer överlägsen och sval in sin rollkaraktär medan Pelle Grytts karaktär spelar ut hela sitt känsloregister.

Det här var ett publikgenomdrag jag såg och det innebär att den är inte helt klar. Texten satt inte helt men det är sånt som händer. Scenografin bestod av lite möbler, en plast låda med sprit- och vinflaskor och en ram som markerade rummet de var i. Den var tredelad på djupet och kunde öppnas upp på djupet med hjälp av skärmar. Det var rätt snyggt och blev en bra effekt när de var på galleri och den ena vännen fick nog av den andre, då fälldes den ena skärmen ner så han sakta försvann på ”fel sida” skärmen. Det var ett rätt starkt ljust neonljus på ramen som slog lite jobbigt i publiken vid några tillfällen, men överlag gav ramen en bra och enkel effekt som dock ibland tog lite lång tid. Den skulle nog tjäna på att få till skärmarna något snabbare och att tighta till texten lite för nu blev det lite paus ibland vilket gjorde att tempot tappades för en kort stund.

Ingripandet har premiär den 10 mars i Vadstena och spelas sedan runt om i Sverige.

Foto, pressbild. Sören Vilks