Dansaren, eller rättare sagt artisten Rennie Mirro har satt upp den här föreställningen tidigare på Soppteatern och jag såg den 12 november när pandemirestriktionerna tilläts att den spelades och blev så glad när jag såg att den skulle ute på turné med Riksteatern och jag nu fick tillfälle att sen den igen på ett genomdrag. Så värt att åka till Hallunda för det är en fantastisk föreställning.

Rennie tar oss med på ett terapisamtal där hans mamma Francine är terapeuten som ställer frågor (inspelade) till honom och så berättar han personligt och berörande om sitt liv som dansare. Hur hans mamma såg till att han aktiverade sig med fotboll och dans istället för att ta medicin när han fick en diagnos. Den inrutade och strukturerade dansutbildningen blev friheten där han visste vilka ramar han kunde röra sig inom. En trygghet att blomma ut i. Men vad händer då när kroppen ändras med åldern och den inte svarar på samma sätt längre? Rennie har nu fyllt 50, en ålder då många inte bara dansare, ser att livet går in ett nytt skede och vad ska man då göra när livet förändras? För någon där dansen spelar en så stor roll innebär åldrandet att man måste acceptera att hur gärna man än vill så svarar inte kroppen på samma sätt. Men man man kan fortsätta dansa, bara på ett annat sätt, även om det blir en stepp sittande i rullstol. Att han fortfarande verkligen kan dansa får vi flera smakprov på under föreställningen som även bjuder på väl valda sånger.

När man ser Rennie på scen ser man en fullfjädrad artist inom dans och sång, en entertainer som håller högsta klass och varje förställning han är med i lyfts av honom. Det blir då väldigt berörande att höra att han själv inte har den bilden av sig själv, för honom sitter bilden kvar att han är klassens clown, den som inte riktigt räckte till när man gick på balettskolan, han var inte lika smidig och finlemmad som de andra dansarna. Han stack ut, var större och bullrigare. Visst underhåller och roar han när han står på scen, men aldrig har jag sett en clown, bara en artist som jag beundrar mycket, någon som i Sverige har axlat Gene Kellys mantel. Hans balettskolning gör att han har den där extra elegansen i dansen som andra duktiga musikalartister saknar. Vi som älskar musikal är bara tacksamma att han tog den där promenaden från Operan till Chinateatern.

Jag kan varmt rekommendera att ni ser den här föreställningen när den kommer till en teater när er! Så in och kolla på Riksteatern och boka biljett!

Henry Naylors pjäs Gränser handlar om en 6-årig kristen flicka, ”namnlös” som ser sin pappas tillfångatas och dödas på en lekplats i Syrien . Hon växer sen upp i Syrien under Assads styre. När hon blir lite äldre börjar hon protestera mot styret tar större och större risker. Parallellt på en annan plast kämpar Sebastian, en ung idealistisk fotograf, med sin karriär. Han tar bilder som ingen vill ha. Han får möjligheten att följa med en känd journalist och ta bilder på en krigsherre, men det är först när 9/11 inträffar som bilderna uppmärksammas och han hamnar in i en karusell som kändisfotograf, men någonstans känns det fel, det är ju inte bilder som förändrar världen.

Inès Cherif och Tobias Aseplin är väldigt samspelta även att det är två parallella historier som vävs ihop först på slutet. Närvarande, intensivt, berörande och drabbande når de direkt in i hjärtat hos publiken. Känslor som inte går att värja sig för. Enkel scenografi och mäktig ljusdesign förstärker det nakna och utelämnande.

Med den ryska invasionen och kriget i Ukraina som skedde för bara ett par dagar sedan så är Gränser än mer påtaglig och obehagligt högaktuellt. Timingen av premiären är skrämmande rätt i tiden men precis som för fotografen Sebastian så handlar det just om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Konsten är ju som bäst när den berör, väcker känslor, tankar och skakar om.

Gränser spelas till den 6 april och jag kan varmt rekommenderar att ni går och ser den.

Publiken möts av en stor hög med skokartonger på scenen som kommer att användas för bygga fram en stad, platser som har betydelse för personerna det berättas om och framförallt husen på Preston Street där de bor. Enkelt, effektfullt och med en del överraskande effekter.

Med stor inlevelse fångar Björn Lönner publiken med monologen om Tom som tror att det är förutbestämt att han ska träffa en Sara och dela resten av sitt liv med henne. Men hittills har han inte lyckats träffa rätt Sara. Vid 31 år är han ensam, arbetslös och har inget att gå upp till, men han har inte gett upp hoppet. En natt vaknar han han och klockan visar 04:40, han somnar om, vaknar igen och klockan står på 04:40 igen. Vad är det som händer?

Parallellt med berättelsen om Tom får vi höra inslag om Carl Sagans Guldskivor som skickades upp i rymden med Voyager 1 och 2, skivor fyllda med minnen, bilder och annat som människor ville dela med sig till andra civilisationer ute i rymden.

Pjäsen lockar till skratt och väcker frågan om vad som är viktigt och kännetecknar oss. Är våra liv bestämda av stjärnorna eller nåt ännu längre bort?

Om det här är en bästa pjäsen som någonsin skrivits, jag det får ju var och en som ser den ha en egen uppfattning om, men den här helt klart underhållande, tänkvärd och man kan inte låta bli att imponeras av hur mycket text som har lärts in och framförs så levande.

Kön ringlade sig lång till insläppet till Soppteatern men i kön framför mig stod en stolt, glad och sprudlande kvinna som berättade för sitt sällskap att hon var med i föreställningen och att hon var så glad att hennes son just nu hade så mycket jobb efter allt trist med pandemin. Många föreställningar med Robert Brobergsmusikalen och så det här. Ja, det var ingen mindre än Francine Lee-Mirror Finer som stod där och sprudlade av energi och glädje. Lika kul varje gång jag ser något med Rennie eller Sarah Dawn Finer att se hur familjen ofta är där och tittar. Så lite extra kul att mamma nu får en del i själva föreställningen.

Dansa Rennie är en timmes föreställning om Rennie själv. Han närmar sig 50 år och kroppen ändras och han kan inte längre dansa på samma sätt som han kunde när han var yngre. En reflektion över vem han är nu, vad som format honom och framtiden som utspelas i ett samtal med en terapuet. Rennie är själv på scenen och frågorna från terapueten som är Francine är inspelade. Ett personligt berörande samtal om livet och livsförändringar som blandas med sång och dans. Det som fångar mig mest är Rennies bild av sig själv som klassens clown och att det är den bilden han väljer att plocka fram på releasekonserten av hans första skiva. Konserten där han redan i öppningsnumret bryter foten men genomför konserten utan att det märks, jag var där så jag vet. Men för mig har Rennie först och främst varit en fantastisk dansare som med åren också blivit allt bättre som sångare. En artist med glimten i ögat och som fått mig att gilla storbandsmusik när han, Karl Dyall och Joachim Bergström drar igång med High Society och Vegas i Vitan. Rennie är verkligen en fullfjädrad musikalartist som behärskar dans, sång och skådespeleri ut i fingerspetsarna. Och så har han självbilden att han är klassens clown, inte en artist. Och visst kan han locka till skratt, men det är alltid med inte åt som vi skrattar när han är på scenen.

Timmen flyger iväg alldeles för fort, en timme full med känslor. Det är skönt att höra att Rennie tänker fortsätta att dansa anpassat efter vad kroppen tillåter så vi kan fortsätta att njuta av det och få energi. När han blir så gammal att han bara kan steppa sittande i rullstol kommer han fortfarande att trollbinda publiken.

Även om man inte är artist så kan man relatera till delarna om vad man ska göra något förändras i livet och man får omvärdera vem man är, vad som är viktigt och vad man vill göra framåt i livet. Tänkvärd och berörande och jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

Playhouse Teater har en förmåga att välja ut bra och aktuella pjäser och vad kan vara mer aktuellt nu än en pjäs som heter Livet Suger av Aaron Posner, för det har ju livet gjort det senaste ett och halvt året när teatrarna fick stänga pga pandemin. Men ikväll var det dags för premiär och champagneglasen fylldes med bubbel och stämningen var välkomnande och hög innan dörrarna till salongen öppnades och raderna fylldes snabbt.

Livet suger är baserad på Tjechovs Onkel Vanja. Onkel Vanja (Peter Eriksson) bor på ett gods med sin systerdotter Sonja (Moa Niklasson) och Babs (Astrid Assefa). Sonjas pappa Professorn (Ole Forsberg) är på besök med sin tredje fru, den undersköna oemotståndliga Ella (Marie Robertsson) tillsammans med Vanjas bästa vän den stilige Dr Aster (Anders Berg) och Knipan (Kajsa Ekström). Rollprestationerna är på topp och alla imponerar stort. Samspelet mellan skådespelarna är välsmort och karaktärerna ges alla eget utrymme att berätta sin egen historia varför just deras liv suger.

Vanja och Dr Aster är båda förälskade i Ella, som inte är helt nöjd med hur äktenskapet har utvecklats medans kvinnorna dras till Dr Aster förutom Knipan som inte kommit över sitt livs kärlek. Det är mycket olycklig kärlek, avundsjuka, relationsdrama så visst kan det uppfattas som Livet Suger. Men underfundiga repliker som levereras med perfekt komisk timing belönas med många härliga förlösande skratt av publiken och även skådespelarna har svårt att hålla sig för skratt när publiken ges flera tillfällen att interagera i pjäsen. Ett vinnande koncept även om det var lite ovant av publiken som blev mer och mer bekväm i det.

Scenografin av Pia Wiik var enkel och effektfull och gav känslan av att vi befann hos hemma hos Vanja. I stort sett var alla på scenen hela tiden, men när de inte deltog aktivt i en scen satt de i ett ”eget” rum i huset, i trappan som iakttagare till det som utspelades på scenen. Även det förstärkte känslan av att alla var inne i huset men i olika rum, eller ute i trädgården på andra sidan av ett stort spröjsat fönster.

Livet Suger är en komisk pärla och en härlig energikick, precis vad teaterpubliken både behöver och är värda att få se. Ensemblen belönades helt rätt rikligt med blommor och stående ovationer som inte ville ta slut. Ännu en fullträff av Playhouse!

Två kvinnor sköljs upp på land efter en båtolycka. Helen (Moa Åström) är euforisk över att de båda har överlevt, men Robyn (Tove Simonsen) är i chock och mår dåligt.Olika känslor som de måste hantera och acceptera, relationen som vänds in och ut. Repliker som lockar till förlösande skratt. Men var är de någonstans och hur ska de ta sig därifrån? Vem är den mystiska kvinnan som dyker upp? Men så helt plötsligt upplever Robyn att hon är hemma i sitt kök, inbillning eller parallellt universum? Hon drabbas av en stark känsla av saknad och sorg, varför? Stegvis byter pjäsen skepnad och blir mer berörande och drabbande när man inser att det inte handlar om att överleva en båtolycka utan att överleva och komma vidare när den man älskar har dött i en olycka som man själv varit med i. Känslorna av skuld, saknad och sorg blandas och blir oerhört starka och intensiva.

Moa Åström och Tove Simonsen har själva översatt Zinnie Harris pjäs, Meet me at Dawn, vilket nog bidrar till att replikerna är så naturliga och självklara. Språket blir deras eget och rolltolkningarna känns personliga och nära. Ett perfekt samspel och de delar på utrymmet och lyfter varandra.

Scenografin och ljus av Johan Bark (även regi och ljud) är enkel och stilren och låter historien ta plats.

Batalj Scenkonst spelar på Teater3 på Rosenlundsgatan och är en av Stockholms mindre scener. Men även på en liten scen kan stort skådespeleri framföras.

Möt mig i Gryningen spelas till och med den 26 oktober.

Röda mattan var utrullade, folk strömmande in och hälsade glatt på varandra, bubbel dracks och stämningen var hög när Oscarsteatern äntligen kunde öppna igen och kunde bjuda in till premiär på Rain Man. Det var stor uppslutning för det kändes som alla ville vara med och fira, en härlig blandning av personer som Siw Malmqvist, Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Peter Jöback, Carola, Martina Haag, Kicken, David och Kristina Lindgren, Edward af Sillén bara för att nämna några som hälsades välkomna av Vicky och Johan von der Lancken.

Rain Man baseras på filmen som kom 1988 och där Dustin Hoffman vann en Oscar för bästa huvudroll som Raymond Babbitt och Tom Cruise nog gjorde en av sina bästa roller som Charlie Babbitt. En film som gjorde starkt intryck och där jag än idag minns många repliker. Pjäsen sattes upp för ett antal år sedan på Rival och nu har den flyttat in på Oscars, återigen med Robert Gustafsson som Raymond och Jonas Karlsson som Charlie. Charlie, den egoistiske bilhandlaren som inte skyr några medel och vars firma står in för konkurs. Hans flickvän Susanna gör vad hon kan för att stötta honom. När han får beskedet att hans väldigt förmögne far har avlidit ser han sin chans till revansch men det enda han får ärva är en bil och en rosträdgård. Miljonarvet går till en onämnd arvtagare som visar sig vara hans okände autistiske bror. Raymond. För att ändå få sin del av arvet lurar han med sig Raymond på en resa genom USA. En bilresa som lika mycket blir en resa och utveckling inom och mellan Charlie och Raymond.

Robert Gustafsson är som klippt och skuren i rollen som Raymond, minspel och rörelser sitter perfekt och Jonas Karlsson matchar honom med en lika hög nivå som Charlie. En tolkning som först bara visar den odräglige Charlie, men som sakta låter oss skymta det sårade barnet, känsligheten och sprickorna i den hårda fasad han kämpar för att upprätthålla. Samspelet mellan dem är en fröjd att se, dynamiken och känslospelet mellan dem är fenomenalt bra. Man förstår så väl hur irriterande Raymonds beteende kan vara och Charlies reaktioner på det. Roberts träffsäkra leverans av repliker belönas med många skratt av publiken. skatt som är med inte mot honom. Mellan skratten blir man väldigt berörd, särskilt när Charlie inser at Raymond är hans fantasikompis Rain Man och slutscenen där lämnas nog inget öga torrt.

Historiens fokus är på hur förhållandet mellan Raymond och Charlie utvecklas men där övriga roller på olika sätt påverkar dem. Sofia Ledarp är strålande som flickvännen Susan. Gustav Levin som dr Vern Brunner visar lika bra med sina blickar som med replikerna om vad han tycker om Charlie. Therese Andersson, Polly Kisch och Ulf Eklunds spelar väl in sina olika roller.

Enkel, avskalad scenografi sätter också fokus på det fantastiska skådespeleriet, men det är också härligt och bra kontrast när det blir mer färgsprakande och glittrande när bröderna kommer till Las Vegas. Så avlutas allt återigen avskalat och nära.

Starkt skådespeleri, mycket känslor, skratt och tårar borgar för en riktigt succé på Oscarsteatern i höst.

PRYDH är en relationskomedi av Anthony Neilson och redan när Jessica (Louise Ryme) och Jens (Peter Eggers) kommer insläntrande på scenen så slår de an en varm ton med stora leenden på läpparna och ett välkomnande kroppsspråk. För det är så att vi i publiken är inbjudna att vara med på det stora som ska ske ikväll. Paret har varit tillsammans i nio år och ikväll har de nämligen bestämt sig att nu ska de äntligen ha sex efter att de inte har fått till det på 14 månader och 4 dagar. Men nu är det dags! Under ca 75 minuter så blir vi indragna  deras relation och till en början är det rätt lättsamt och kärvänligt. Ingen vill lägga skulden på den andra för att de glidit ifrån varandra och börjat värna om sin egen integritet och att visa respekt för den andre. Men sakta så börjar de skala av lite mer och närma sig vad som kan ha varit tillfället när de ”tappade bollen” och sakta började förändras i relationen.

Handlingen drivs framåt på ett finurligt sätt med den raka och roliga dialogen mellan Jessica och Jens och förtroliga monologer där de berättar för publiken om vad de tänker egentligen och då hör inte den andre vad som berättas. Ett bra grepp att få publiken att känna sig mer som en del av pjäsen och bli mer närvarande. Lite som att vi är en terapeut som de pratar om sin relation med.

Både Louise och Peter är väldigt nyanserade i sin repliker som understryks med små gester, blickar och ansiktsuttryck. I vissa stunder bygger de upp stämningen med en tystnad och lite genanta spända leenden. Ämnet kan ju upplevas som lite känsligt och genant men de balanser hela tiden på rätt sida så det gränsar lite till att det kan bli aningen genant och nära, men aldrig plumpt. De belönas av publiken av en blandning av lite genanta fniss i början men som sen övergår det till mer hjärtliga och varma skratt. En hel del repliker är helt oväntade och blir lite förlösande skratt. Det är en rolig pjäs och det är så kul att se en relationspjäs där det finns en värme och kärlek mellan karaktärerna. Det är tydligt att man vill varandra väl även om man halkat lite snett i relationen. Annars är det så vanligt med relationsdrama som fylls med bitterhet och kränkningar och det är rätt tröttsamt att se hur bra skådespeleri det än är. Nej tacka vet jag den här typen av relationspjäser som genomsyras av kärlek och värme och där man lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Prydh spelas på Playhouse till den 28 mars.

Blivit en trevlig tradition att gå och se Instant Playhouse. Är faktiskt en av de saker som jag alltid har koll på när biljetterna ska släppas och det är alltid lika spännande att se vilka skådespelare, manusförfattare och regissörer som ska vara med och vad de ska lyckas skapa på den korta tid de har på sig.

I år är det verkligen ett riktigt starkt gäng som är med som t ex Per Naroskin och Maria Blom på manus, Anders Albien regi och på skådespelar sidan t ex Magnus Krepper, Ceclia Frode, Katrin Sundberg, Rakel Wärmländer, Charlie Gustafsson, Anton Lundqvist och Ruben Salamander. Kort sagt en väldigt bra blandning på skådespelare som på väldigt kort tid ska lära sig en helt nyskriven 20 minuters lång pjäs. Till det kommer de som jobbar med kostym, scenografi, ljud och ljus mm och en orkester! Tillsammans får de ihop 5 st olika pjäser med tre skådespelare i varje. I år fick alla manusförfattare en strof från en känd dikt att jobba fram sitt manus från. Alla skådespelare var helt suveräna i sina pjäser och dagen bjöd på en hel del skratt.

Först ut var Bengt Ohlssons ”När det skymmer”. En rätt allvarlig pjäs om en mor (Britt Louise Tillbom) som bjudit in sin son (Alexander Öberg) och dotter Klara (Jessica Liedberg) till ett café för de har ju inte sett sen Klara skilde sig. Hur mår hon nu egentligen? Var ett familjesamtal som nog många kan känna igen sig i. Välspelat men det saknade en liten knorr tycker nog jag.

Nästa var Per Naroskins ”Inspirationsföreläsning” om två tjejer (Hanna Ardéhn och Sandra Redlaff som väntar på att bli hämtade efter föreläsningens slut. Medan de väntar börjar de diskutera föreläsningen och hur typiskt det är att det är en man som föreläsare för en publik som till största delen består av kvinnor. De avbryts av en man (Magnus Krepper) som de inte sett men som de uppmärksammar när han skriker till av smärta pga ryggont. Det utmynnar i ett intressant samtal och många skratt. Och en hel del igenkänning här också med inspirationsföreläsningar som kanske inte ger så mycket nytt jämt.

Den sista innan paus var Maria Bloms ”Gangster”. Rapparen (Måns Clausen) håller på och över med sitt band när hans mamma (Katrin Sundberg) kommer instörtande och stör och uppriven förklarar att nu har den där Pernilla Wahlgren lagt sig i planering av hennes bästa väninnas 60-års kalas. Hur ska hon nu kunna mäta sig med Pernilla??!! Samtidigt kommer städerskan (Cecilia Frode) in och ska börja dammsuga. Det visar sig att hon har en fotboja för hon har skjutit en man får vi höra i den slutliga rappen som hon framför. Många roliga repliker och fantastiskt skådespel av de tre.

Efter paus var det dags för Wimbledon av Sofia Fredén. En åldrande chef (Samuel Fröler) beklagar sig för sin HR-chef (Rakel Wärmländer) över den unga Sanna (Happy Jankell) som han inte förstår. Sanna i sin tur tycker att det är Chefen som är en stofil och inte vill ändra sig. HR-chefen vacklar lite mellan de båda men blir smickrad och inspirerad av Sanna när hon börjar prata om att man ska ta långa pauser som lejon. Kanske något hon skulle skriva en managementbok om? Ja de två kvinnorna går samman och lyckas utmanövrera den gamle chefen. Men inte utan en vild svärdscen! Även den här pjäsen var riktigt rolig och välspelad.

Sist ut var Gertrud Larssons ”Rosor i ett sprucket krus”. En pjäs som till en början ser ut att bli allvarlig då en man (Reuben Sallmander) ställer sig vid kistan av sin döda fru. Han ber sin äldsta son Martin (Anton Lundqvist) komma fram och hålla det första talet. Martin är en strikt lite blyg son och håller ett rätt tråkigt traditionellt tal. Sen är det dags för lillebror Nisse (Charlie Gustafsson) som precis kommit hem från USA där han håller på att bygga upp en artistkarriär. Han har tonsatt sin mammas favoritdikt som börjar finstämt men i refrängen blir lite vildare. Bröderna har aldrig dragit jämt och det gör de inget att dölja på begravningen. Det slungas anklagelse om vem som bär skulden till mammans, var det för att Martin dragit till USA, eller var det medicinernas mot smärtorna som Martin beställt på nätet och som hon nog tog en överdos av, eller var det pappans som hade skulden för det vara han som körde över den heldragna linjen så de krockade med en lastbil som orsakade hennes skador? Som sagt det kan låta som en allvarlig pjäs, men den var så kul. Skådespeleriet, leveransen av replikerna och mimiken var helt perfekta! Och allt avslutades med en galen dans till Frödings dikt, med allsång av publiken. Många helt oväntade skratt!

Alla pjäser inramades av en väl vald sång som framfördes av Josefin Kristiansson tillsammans med Christoffer Holmström, Tobias Johansson och Johan Hedeland. Scenografin var enkel och effektfull, bra kostym, ljus och ljud satt som det skulle. En helt igenom väldigt proffsig uppsättning.

Det är med glädje man betalar biljetten till Instant Playhouse för förutom att man får se bra och roliga pjäser så går ju också alla intäkter till ett välgörande ändamål. I år till Läkare utan gränser och man hade fått ihop ca 250 tkr på biljettintäkter som sedan Roger Akelius dubblerar så ca 500 000 till Läkare utan gränser. Värt varenda krona!

Kan varmt rekommendera att ni går på Instant Playhouse nästa år. Ser redan framemot det!

Lite sen på bollen att se ART då den bara har ett par föreställningar kvar på Rival  där den gått sen i våras. Men i vår ger den sig ut på en riksturné som avslutas i Göteborg. Har tänkt att gå men sen inte kommit iväg och varit lite tveksam för hur kul kan det vara med tre medelålders män som gnäller på varandra?

Art är skriven av Yasmine Reza och det är ju både kul och intressant att en kvinna skrivit en pjäs om manlig vänskap, och gör det på ett mycket bra sätt. Edward af Sillén har regisserat den här uppsättningen och det bådar ju för både hög kvalité och rätt komiskt anslag. Edward har en unik förmåga när han skriver manus och/eller regisserar att balansera komiken på rätt nivå utan att det blir plumpt eller buskis.

ART handlar om tre manliga vänner Sebastian (Per Andersson), Markus (Johan Rheborg) och Ivan (Henrik Schyffert) och deras vänskapsdynamik. Sebastian köper en extremt dyr helvit tavla som han länge gått och suktat efter. Markus tycker han är helt galet och förstår inte grejen med den vita dyra tavlan. Ivan har ingen egen åsikt utan byter åsikt beroende på vem han pratar med vilket retar upp de andra två. Det är intressant att se de olika rollerna som vännerna har i gruppen och hur positionerna förflyttas. Saker som har legat och grott kommer upp till ytan och frågan är kommer vänskapen att överleva?

Henrik Schyffert, Johan Rheborg och Per Andersson är några av vår mest kända komiker, men har olika sätt att förmedla sin humor på.  Per Andersson brukar oftast hamna i roller som dra lite för mycket åt buskishållet för min smak och det är så kul att se att här har Edward af Sillén fått honom att tona ner den sidan och visar att han kan leverera humor på ett mer lugnt, subtilt och underförstått sätt och han gör det alldeles utmärkt. Här behöver han inte förstärka en bra och rolig replik med överdrivet kroppsspråk som på nåt sätt varit hans signum. Rheborg, Schyffert och Andersson balanserar och lyfter fram sina olika karaktärer på ett utomordentligt bra sätt och replikerna sitter som de ska. Många skratt, utan att det blir gapflabb men tror jag inte är meningen heller.

En komisk pjäs med lagom dos av allvar och som kan få alla att tänka över vilket förhållande man har till sina vänner. Väldigt välspelad av trion Andersson, Schyffert och Rheborg.

ART är nominerad som bästa pjäs i Broadwayworld.com Sweden Award 2019 där röstningen pågår till den 31 december 2019.

https://www.broadwayworld.com/sweden/voteregion.cfm

Färdigspelat i Stockholm för ART för den här gången men för alla i ute i landet finns det chans att se den när den kommer till en stad nära dig. Start i Västerås den 17 januari och sista föreställningen är den 17 maj i Göteborg. Biljetter kan köpas här:

https://www.blixten.se/artister-och-evenemang/art/