Det här är en teaterupplevelse som ingen annan jag upplevt och jag vill inte avslöja för mycket för en del av det som gör den så häftig är de interaktiva överraskningsinslagen. Skådespelarna och publiken interagerar med varandra och man är i ständig rörelse inne i Terminalen.

Föreställningen börjar dagen innan då man ska lyssna på en ljudfil för att få lite information. En ny ljudfil samma dag och en sista när man samlats på en utsedd samlingsplats med guiden som ska ta oss rekryter till Metropol för att se om vi har det som krävs för att bli medborgare i Metropol och få evigt liv. Från uppsamlingsplatsen förflyttas vi 500 år framåt och det händer olika saker innan man är framme vid Terminialen där rekryteringstesterna ska pågå under ett par dagar. Här tas vi om hand av Evita (Ana Stanišic) Bastian (Victor Ström) Nelly (Bianca Cruzeiro) John (Rickard Hasslinger) och de är exakt så där sliskigt vänliga och överentusiastiska som man ska vara när man lever i en perfekt värld och aldrig åldras. Men är allt så perfekt egentligen? Förbudet att skaffa barn för att Metropol inte ska bli överbefolkat när ingen dör hur är det för den som längtar efter barn? Ett elitistisk tänkande där bara vissa platsar, men de som inte gör det får erbjudandet om ett liv i lyx en kort tid för att sen bli donatorer och på så sätt ändå då uppleva Metropols underbara värld.

Den här dystopiska framtids föreställningen är verkligen en ovanlig upplevelsen där man inte vet vad som ska hända. Man dras in i handlingen som rekryt och det känns nästan som det är på riktigt. Bäst blir det om man låter sig förföras och dras med av de fantastiska skådespelarna. De håller den idylliska fasaden skickligt och när den krackelerar bit för bit blir kontrasten tydlig och då skapas en extra nerv och det blir riktigt starkt.

Metropol framförs till och med den 21 juni och jag tycker verkligen ni ska skaffa en biljett till framtiden och se om du har det som krävs för att få evigt liv!

Shima Niavarani föddes i Teheran i Iran 1985 under Iran-Irak kriget och familjen fick fly och hamnade i Sverige. Showen inleds med en animerad film där Shima springer från Iran till Sverige och sen följs det av bilder från en rad av andra historiska uppror, kvinnokamper och revolutioner. Det här är något som präglar showen rakt igenom. Men det är också en show där 80-talet med sina neonfärger och musiken möter nutid. Shima växlar snabbt mellan olika aktuella ämnen och det är mer än en gång som skratten fastnar i halsen när hon vässar till det lite extra. Shima har som hon själv säger en tolvårings röstläge vilket spetsar till skämten ännu mer och når publiken på ett annat sätt. Samtidigt lyfter hon fram att just det är ett problem för det krävs ju bastoner för att ge tyngd åt det man säger, för att bli lyssnad på. Men här blir hon lyssnad på och det är inte någon tvekan om vad budskapet är även när det framförs under skämtsamma former. Det som har hänt kan hända igen och pågår faktiskt fortfarande. Vilket problem det blev för världsledarna när de unga iranska kvinnorna kastade slöjorna och började en ny revolution i Iran, just som västvärlden behövde köpa olja av Iran på grund av kriget i Ukraina. Och om någon har missat vad en snippa är så klargör hon det också ikväll.

Riktigt berörande blir det när hon i slutet av showen sjunger sången hennes pappa skrivit om vad han såg under revolutionen. Hon sjunger på persiska med en otrolig kraft och inlevelse och det är som hela publiken håller andan och först när sista tonen klingar ut tar ett nytt andetag och applåderna vill aldrig ta slut. En sång som gick rakt in i hjärtat och stannar kvar.

Shima kan verka lite barnslig och timid, men inget kan vara mer fel. Shima är en punk rocker med humor som vapen i kampen för fred och kvinnlig frihet.

Showen spelas imorgon också på Rival innan den ger sig ut på turné runt om i landet fram till och med den 21 oktober då den avslutas i Uddevalla.

Pressbild: Annika Berglund

Pressbild: Annika Berglund

Lynn Nottage är tvåfaldigt Pulitzerprisvinnare men hennes pjäser har aldrig spelats i Sverige förrän nu när Playhouse sätter upp Mlimas berättelse. Mlima är en av de sista stora elefanterna i Kenya och pjäsen inleds med hans dödskamp efter att ha blivit skadad av tjuvjägare som inte ens vill slösa ytterligare ett skott för att lindra lidandet. Det enda de är ute efter är Mlimas fantastiska och värdefulla betar. Sen följer den cyniska handeln med elfenben som sträcker sig över länder och kontinenter. Mlimas ande följer betarna och markerar alla som kommer i kontakt med dem.

Timothy Waliggo Kakeeto gestlar Mlima exceptionellt bra och hans inledande dödskamp går inte att värja sig mot utan den känns i hela kroppen. Imponerande dans och rörelser av honom rakt igenom hela pjäsen. Elefanter är flockdjur och de sörjer när en elefant dör och det griper tag i en när han ropar på sin familj och skriker ut att han är en krigare som kämpar och inte ger upp.Men krafterna tryter och tjuvjägare tar betarna och lämnar en slaktad elefantkropp. Det skakar om och sätter tonen i pjäsen.

Övriga tre skådespelare, Inès Cherif, Måns Clausen och William Wahlstedt spelar ett antal olika karaktärer som dyker upp i handlingen. Karaktärsbyten markeras med små medel eller ett snabbt klädbyten och det är tydligt när en karaktär gör entré i handlingen och någon lämnar för att inte återkomma. De hittar olika karaktärsdrag och speglar nationalitet och klasstillhörighet väldigt väl.

Med förändrad ljussättningen och ett draperi som glider fram och tillbaka över scenen förflyttas vi från savannen till polishuset till hamnen och byter land. Det är fascinerade hur lite det behövs för att man ändå ska känna att en förflyttning har skett till en annan plats.

Många pjäser som spelas på Playhouse har en komisk underton, men den här gången är det långt mellan skratten även att det finns några tillfällen när man skrattar till. Nej, Lynn Nottage sätter fingret på ett samhällsproblem som vi inte kan kan blunda för. Pjäsen skakar om, upprör, berör och visar hur grym människan kan vara och välja att titta bort för sin egen vinnings skull. En pjäs som rör om i vårt samvete och ingen lämnar Playhouse oberörd.

En väldigt viktigt pjäs som jag varmt kan rekommendera. En perfekt pjäs för skolklasser att se.

Pressbild: Ola Gäverth

Peter Pan Går Åt Helvete! är skriven av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Herny Shields och sattes upp i London första gången 2013 och den ska sättas upp på Broadway i mars i år. Superproffsige Edward af Sillén har både översatt och regisserat den här uppsättningen med några av Sveriges främsta komiska skådespelare som Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Per Andersson, David Batra, Clara Henry och Anton Lundqvist. I den här pjäsen så får de verkligen briljera med sina talanger och sina komiska uttryck när de ska spela amatörteatersällskapet Thalia. Att spela amatör när man är proffs måste verkligen vara en utmaning. Thalia ska sätta upp sin största pjäs någonsin, den om Peter Pan. Allting som kan gå fel går fel, men de ger inte upp utan fortsätter att spela pjäen trots scenskräck, missade repliker, kulisser som rasar och tekniken fallerar gång på gång. Skådespelarna har verkligen utmaningar utöver det vanlig t ex Anton Lundqvist (Peter Pan) som flyger omkring åt alla möjliga håll, upp och ner och rakt in i diverse kulisser. Det blir nog ett och annat blåmärke efter den här föreställningen. Det här är en pjäs där kulisserna och tekniken har en väldigt speciell roll och arbetet bakom dem förtjänar en stor eloge.

Jag brukar vara rätt svårflörtad när det kommer till komedier men här har de verkligen lyckats med att få in så många olika komiska grepp så även mina skrattmuskler fick ordentlig motion. Många bra överrasknings moment som lockar till skratt, men det finns även tillfällen där det blir lite för mycket buskis och där skämten dras ut på för länge. Det skrattas ordentligt i publiken vilket smittar av sig. Ett gott skratt förlänger livet och efter den här kvällen lever nog alla som var där lite längre!

Peter Pan Går Åt Helvete spelas till den 26 februari på Cirkus och sen drar den ut på turné runt om i landet och avslutas i Göteborg den 14 maj. Biljetter kan köpas här:

/https://www.peterpan.se/

Pressbild Jonas Persson

Ray (Philip Oros), som är tävlingssimmare, häver sig upp på bassängkanten, röda speedos och en kropp fylld av tatueringar är hans signum. Hans tränare (Björn Lönner) sedan många år ger honom lite kommentarer inför den viktiga OS-uttagningen som ska ske nästa dag när Rays bror Peter (Jonathan Silén) kommer in i simhallen och är rätt upprörd. Han har hört att det har hittats dopingpreparat i klubbens kylskåp och det här får på inga villkor komma ut för det kan ju ge negativ publicitet åt Ray. Han erbjuder tränaren pengar och hotar att Ray ska byta klubb, men tränaren står fast vid att han måste informera förbunden om upptäckten. Det är det moraliskt rätta att göra.

Men vad är moraliskt rätt att göra? Och hur ställer man sig till när det man trodde var på ett sätt visar sig vara fel, och helt plötsligt har man mycket att förlora på att göra det moraliskt rätt. Vad gör man när en yrkesroll står på spel? Vad är rätt och fel att göra när det drabbar någon hur man än väljer? Hur minimerar man risken och skadan för sig själv? Många intressanta vändningar utmanar både karaktärerna i pjäsen och publiken att omvärdera sina åsikter och moraliska kompass.Hur lätt det är att döma andra och gör på ett sätt när man själv tjänar på det, men när någon gör samma sak mot en själv då är det moraliskt fel. Hur långt är man villig att gå för att att inte bli drabbad? Märker man ens att man byter åsikt? I dessa tider kan det nog vara bra att vara lite eftertänksam och självkritisk.

En väl sammansatt och samspelad ensemble där Philip Oros får Ray att växa och utvecklas under händelseförloppet. En sportkille som låtit sig styras av sin bror och tränare, men som börjar tröttna på det. En av mina favoritscener är när han försöker övertyga sin ex flickvän Lydia (Martina Hemmingsson) om att han vill ha tillbaka henne. En massa killsnack och det är härligt att se hur Lydia himlar med ögonen och ser igenom hans snack, även om det finns känslor kvar. Brodern Peter är en obehaglig, självupptagen person som bara ser till egen vinning och Jonathan Silén är perfekt i den rollen. Björn Lönner lyckas väl med att gestalta tränaren som person som först har en stark moral, men som när han inser att han kan förlora mycket på det agerar på ett annat sätt. Den förändringen är märkbar i karaktären och gestaltning.

Scenografin är minimalistisk med en vattenfylld bassängkanten längs fram på scenen och blått kakelmönstret på väggar och golv skapar känslan av att vi befinner oss mitt i en simhall. En hård, kal och steril miljö som förstärker det hårda och cyniska hos karaktärerna.

Intressant och tänkvärd pjäs om moral, rätt och fel. En pjäs helt rätt i tiden.

Dansaren, eller rättare sagt artisten Rennie Mirro har satt upp den här föreställningen tidigare på Soppteatern och jag såg den 12 november när pandemirestriktionerna tilläts att den spelades och blev så glad när jag såg att den skulle ute på turné med Riksteatern och jag nu fick tillfälle att sen den igen på ett genomdrag. Så värt att åka till Hallunda för det är en fantastisk föreställning.

Rennie tar oss med på ett terapisamtal där hans mamma Francine är terapeuten som ställer frågor (inspelade) till honom och så berättar han personligt och berörande om sitt liv som dansare. Hur hans mamma såg till att han aktiverade sig med fotboll och dans istället för att ta medicin när han fick en diagnos. Den inrutade och strukturerade dansutbildningen blev friheten där han visste vilka ramar han kunde röra sig inom. En trygghet att blomma ut i. Men vad händer då när kroppen ändras med åldern och den inte svarar på samma sätt längre? Rennie har nu fyllt 50, en ålder då många inte bara dansare, ser att livet går in ett nytt skede och vad ska man då göra när livet förändras? För någon där dansen spelar en så stor roll innebär åldrandet att man måste acceptera att hur gärna man än vill så svarar inte kroppen på samma sätt. Men man man kan fortsätta dansa, bara på ett annat sätt, även om det blir en stepp sittande i rullstol. Att han fortfarande verkligen kan dansa får vi flera smakprov på under föreställningen som även bjuder på väl valda sånger.

När man ser Rennie på scen ser man en fullfjädrad artist inom dans och sång, en entertainer som håller högsta klass och varje förställning han är med i lyfts av honom. Det blir då väldigt berörande att höra att han själv inte har den bilden av sig själv, för honom sitter bilden kvar att han är klassens clown, den som inte riktigt räckte till när man gick på balettskolan, han var inte lika smidig och finlemmad som de andra dansarna. Han stack ut, var större och bullrigare. Visst underhåller och roar han när han står på scen, men aldrig har jag sett en clown, bara en artist som jag beundrar mycket, någon som i Sverige har axlat Gene Kellys mantel. Hans balettskolning gör att han har den där extra elegansen i dansen som andra duktiga musikalartister saknar. Vi som älskar musikal är bara tacksamma att han tog den där promenaden från Operan till Chinateatern.

Jag kan varmt rekommendera att ni ser den här föreställningen när den kommer till en teater när er! Så in och kolla på Riksteatern och boka biljett!

Henry Naylors pjäs Gränser handlar om en 6-årig kristen flicka, ”namnlös” som ser sin pappas tillfångatas och dödas på en lekplats i Syrien . Hon växer sen upp i Syrien under Assads styre. När hon blir lite äldre börjar hon protestera mot styret tar större och större risker. Parallellt på en annan plast kämpar Sebastian, en ung idealistisk fotograf, med sin karriär. Han tar bilder som ingen vill ha. Han får möjligheten att följa med en känd journalist och ta bilder på en krigsherre, men det är först när 9/11 inträffar som bilderna uppmärksammas och han hamnar in i en karusell som kändisfotograf, men någonstans känns det fel, det är ju inte bilder som förändrar världen.

Inès Cherif och Tobias Aseplin är väldigt samspelta även att det är två parallella historier som vävs ihop först på slutet. Närvarande, intensivt, berörande och drabbande når de direkt in i hjärtat hos publiken. Känslor som inte går att värja sig för. Enkel scenografi och mäktig ljusdesign förstärker det nakna och utelämnande.

Med den ryska invasionen och kriget i Ukraina som skedde för bara ett par dagar sedan så är Gränser än mer påtaglig och obehagligt högaktuellt. Timingen av premiären är skrämmande rätt i tiden men precis som för fotografen Sebastian så handlar det just om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Konsten är ju som bäst när den berör, väcker känslor, tankar och skakar om.

Gränser spelas till den 6 april och jag kan varmt rekommenderar att ni går och ser den.

Publiken möts av en stor hög med skokartonger på scenen som kommer att användas för bygga fram en stad, platser som har betydelse för personerna det berättas om och framförallt husen på Preston Street där de bor. Enkelt, effektfullt och med en del överraskande effekter.

Med stor inlevelse fångar Björn Lönner publiken med monologen om Tom som tror att det är förutbestämt att han ska träffa en Sara och dela resten av sitt liv med henne. Men hittills har han inte lyckats träffa rätt Sara. Vid 31 år är han ensam, arbetslös och har inget att gå upp till, men han har inte gett upp hoppet. En natt vaknar han han och klockan visar 04:40, han somnar om, vaknar igen och klockan står på 04:40 igen. Vad är det som händer?

Parallellt med berättelsen om Tom får vi höra inslag om Carl Sagans Guldskivor som skickades upp i rymden med Voyager 1 och 2, skivor fyllda med minnen, bilder och annat som människor ville dela med sig till andra civilisationer ute i rymden.

Pjäsen lockar till skratt och väcker frågan om vad som är viktigt och kännetecknar oss. Är våra liv bestämda av stjärnorna eller nåt ännu längre bort?

Om det här är en bästa pjäsen som någonsin skrivits, jag det får ju var och en som ser den ha en egen uppfattning om, men den här helt klart underhållande, tänkvärd och man kan inte låta bli att imponeras av hur mycket text som har lärts in och framförs så levande.

Kön ringlade sig lång till insläppet till Soppteatern men i kön framför mig stod en stolt, glad och sprudlande kvinna som berättade för sitt sällskap att hon var med i föreställningen och att hon var så glad att hennes son just nu hade så mycket jobb efter allt trist med pandemin. Många föreställningar med Robert Brobergsmusikalen och så det här. Ja, det var ingen mindre än Francine Lee-Mirror Finer som stod där och sprudlade av energi och glädje. Lika kul varje gång jag ser något med Rennie eller Sarah Dawn Finer att se hur familjen ofta är där och tittar. Så lite extra kul att mamma nu får en del i själva föreställningen.

Dansa Rennie är en timmes föreställning om Rennie själv. Han närmar sig 50 år och kroppen ändras och han kan inte längre dansa på samma sätt som han kunde när han var yngre. En reflektion över vem han är nu, vad som format honom och framtiden som utspelas i ett samtal med en terapuet. Rennie är själv på scenen och frågorna från terapueten som är Francine är inspelade. Ett personligt berörande samtal om livet och livsförändringar som blandas med sång och dans. Det som fångar mig mest är Rennies bild av sig själv som klassens clown och att det är den bilden han väljer att plocka fram på releasekonserten av hans första skiva. Konserten där han redan i öppningsnumret bryter foten men genomför konserten utan att det märks, jag var där så jag vet. Men för mig har Rennie först och främst varit en fantastisk dansare som med åren också blivit allt bättre som sångare. En artist med glimten i ögat och som fått mig att gilla storbandsmusik när han, Karl Dyall och Joachim Bergström drar igång med High Society och Vegas i Vitan. Rennie är verkligen en fullfjädrad musikalartist som behärskar dans, sång och skådespeleri ut i fingerspetsarna. Och så har han självbilden att han är klassens clown, inte en artist. Och visst kan han locka till skratt, men det är alltid med inte åt som vi skrattar när han är på scenen.

Timmen flyger iväg alldeles för fort, en timme full med känslor. Det är skönt att höra att Rennie tänker fortsätta att dansa anpassat efter vad kroppen tillåter så vi kan fortsätta att njuta av det och få energi. När han blir så gammal att han bara kan steppa sittande i rullstol kommer han fortfarande att trollbinda publiken.

Även om man inte är artist så kan man relatera till delarna om vad man ska göra något förändras i livet och man får omvärdera vem man är, vad som är viktigt och vad man vill göra framåt i livet. Tänkvärd och berörande och jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

Playhouse Teater har en förmåga att välja ut bra och aktuella pjäser och vad kan vara mer aktuellt nu än en pjäs som heter Livet Suger av Aaron Posner, för det har ju livet gjort det senaste ett och halvt året när teatrarna fick stänga pga pandemin. Men ikväll var det dags för premiär och champagneglasen fylldes med bubbel och stämningen var välkomnande och hög innan dörrarna till salongen öppnades och raderna fylldes snabbt.

Livet suger är baserad på Tjechovs Onkel Vanja. Onkel Vanja (Peter Eriksson) bor på ett gods med sin systerdotter Sonja (Moa Niklasson) och Babs (Astrid Assefa). Sonjas pappa Professorn (Ole Forsberg) är på besök med sin tredje fru, den undersköna oemotståndliga Ella (Marie Robertsson) tillsammans med Vanjas bästa vän den stilige Dr Aster (Anders Berg) och Knipan (Kajsa Ekström). Rollprestationerna är på topp och alla imponerar stort. Samspelet mellan skådespelarna är välsmort och karaktärerna ges alla eget utrymme att berätta sin egen historia varför just deras liv suger.

Vanja och Dr Aster är båda förälskade i Ella, som inte är helt nöjd med hur äktenskapet har utvecklats medans kvinnorna dras till Dr Aster förutom Knipan som inte kommit över sitt livs kärlek. Det är mycket olycklig kärlek, avundsjuka, relationsdrama så visst kan det uppfattas som Livet Suger. Men underfundiga repliker som levereras med perfekt komisk timing belönas med många härliga förlösande skratt av publiken och även skådespelarna har svårt att hålla sig för skratt när publiken ges flera tillfällen att interagera i pjäsen. Ett vinnande koncept även om det var lite ovant av publiken som blev mer och mer bekväm i det.

Scenografin av Pia Wiik var enkel och effektfull och gav känslan av att vi befann hos hemma hos Vanja. I stort sett var alla på scenen hela tiden, men när de inte deltog aktivt i en scen satt de i ett ”eget” rum i huset, i trappan som iakttagare till det som utspelades på scenen. Även det förstärkte känslan av att alla var inne i huset men i olika rum, eller ute i trädgården på andra sidan av ett stort spröjsat fönster.

Livet Suger är en komisk pärla och en härlig energikick, precis vad teaterpubliken både behöver och är värda att få se. Ensemblen belönades helt rätt rikligt med blommor och stående ovationer som inte ville ta slut. Ännu en fullträff av Playhouse!