Peter Pan Går Åt Helvete! är skriven av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Herny Shields och sattes upp i London första gången 2013 och den ska sättas upp på Broadway i mars i år. Superproffsige Edward af Sillén har både översatt och regisserat den här uppsättningen med några av Sveriges främsta komiska skådespelare som Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Per Andersson, David Batra, Clara Henry och Anton Lundqvist. I den här pjäsen så får de verkligen briljera med sina talanger och sina komiska uttryck när de ska spela amatörteatersällskapet Thalia. Att spela amatör när man är proffs måste verkligen vara en utmaning. Thalia ska sätta upp sin största pjäs någonsin, den om Peter Pan. Allting som kan gå fel går fel, men de ger inte upp utan fortsätter att spela pjäen trots scenskräck, missade repliker, kulisser som rasar och tekniken fallerar gång på gång. Skådespelarna har verkligen utmaningar utöver det vanlig t ex Anton Lundqvist (Peter Pan) som flyger omkring åt alla möjliga håll, upp och ner och rakt in i diverse kulisser. Det blir nog ett och annat blåmärke efter den här föreställningen. Det här är en pjäs där kulisserna och tekniken har en väldigt speciell roll och arbetet bakom dem förtjänar en stor eloge.

Jag brukar vara rätt svårflörtad när det kommer till komedier men här har de verkligen lyckats med att få in så många olika komiska grepp så även mina skrattmuskler fick ordentlig motion. Många bra överrasknings moment som lockar till skratt, men det finns även tillfällen där det blir lite för mycket buskis och där skämten dras ut på för länge. Det skrattas ordentligt i publiken vilket smittar av sig. Ett gott skratt förlänger livet och efter den här kvällen lever nog alla som var där lite längre!

Peter Pan Går Åt Helvete spelas till den 26 februari på Cirkus och sen drar den ut på turné runt om i landet och avslutas i Göteborg den 14 maj. Biljetter kan köpas här:

/https://www.peterpan.se/

Pressbild Jonas Persson

Ray (Philip Oros), som är tävlingssimmare, häver sig upp på bassängkanten, röda speedos och en kropp fylld av tatueringar är hans signum. Hans tränare (Björn Lönner) sedan många år ger honom lite kommentarer inför den viktiga OS-uttagningen som ska ske nästa dag när Rays bror Peter (Jonathan Silén) kommer in i simhallen och är rätt upprörd. Han har hört att det har hittats dopingpreparat i klubbens kylskåp och det här får på inga villkor komma ut för det kan ju ge negativ publicitet åt Ray. Han erbjuder tränaren pengar och hotar att Ray ska byta klubb, men tränaren står fast vid att han måste informera förbunden om upptäckten. Det är det moraliskt rätta att göra.

Men vad är moraliskt rätt att göra? Och hur ställer man sig till när det man trodde var på ett sätt visar sig vara fel, och helt plötsligt har man mycket att förlora på att göra det moraliskt rätt. Vad gör man när en yrkesroll står på spel? Vad är rätt och fel att göra när det drabbar någon hur man än väljer? Hur minimerar man risken och skadan för sig själv? Många intressanta vändningar utmanar både karaktärerna i pjäsen och publiken att omvärdera sina åsikter och moraliska kompass.Hur lätt det är att döma andra och gör på ett sätt när man själv tjänar på det, men när någon gör samma sak mot en själv då är det moraliskt fel. Hur långt är man villig att gå för att att inte bli drabbad? Märker man ens att man byter åsikt? I dessa tider kan det nog vara bra att vara lite eftertänksam och självkritisk.

En väl sammansatt och samspelad ensemble där Philip Oros får Ray att växa och utvecklas under händelseförloppet. En sportkille som låtit sig styras av sin bror och tränare, men som börjar tröttna på det. En av mina favoritscener är när han försöker övertyga sin ex flickvän Lydia (Martina Hemmingsson) om att han vill ha tillbaka henne. En massa killsnack och det är härligt att se hur Lydia himlar med ögonen och ser igenom hans snack, även om det finns känslor kvar. Brodern Peter är en obehaglig, självupptagen person som bara ser till egen vinning och Jonathan Silén är perfekt i den rollen. Björn Lönner lyckas väl med att gestalta tränaren som person som först har en stark moral, men som när han inser att han kan förlora mycket på det agerar på ett annat sätt. Den förändringen är märkbar i karaktären och gestaltning.

Scenografin är minimalistisk med en vattenfylld bassängkanten längs fram på scenen och blått kakelmönstret på väggar och golv skapar känslan av att vi befinner oss mitt i en simhall. En hård, kal och steril miljö som förstärker det hårda och cyniska hos karaktärerna.

Intressant och tänkvärd pjäs om moral, rätt och fel. En pjäs helt rätt i tiden.

Dansaren, eller rättare sagt artisten Rennie Mirro har satt upp den här föreställningen tidigare på Soppteatern och jag såg den 12 november när pandemirestriktionerna tilläts att den spelades och blev så glad när jag såg att den skulle ute på turné med Riksteatern och jag nu fick tillfälle att sen den igen på ett genomdrag. Så värt att åka till Hallunda för det är en fantastisk föreställning.

Rennie tar oss med på ett terapisamtal där hans mamma Francine är terapeuten som ställer frågor (inspelade) till honom och så berättar han personligt och berörande om sitt liv som dansare. Hur hans mamma såg till att han aktiverade sig med fotboll och dans istället för att ta medicin när han fick en diagnos. Den inrutade och strukturerade dansutbildningen blev friheten där han visste vilka ramar han kunde röra sig inom. En trygghet att blomma ut i. Men vad händer då när kroppen ändras med åldern och den inte svarar på samma sätt längre? Rennie har nu fyllt 50, en ålder då många inte bara dansare, ser att livet går in ett nytt skede och vad ska man då göra när livet förändras? För någon där dansen spelar en så stor roll innebär åldrandet att man måste acceptera att hur gärna man än vill så svarar inte kroppen på samma sätt. Men man man kan fortsätta dansa, bara på ett annat sätt, även om det blir en stepp sittande i rullstol. Att han fortfarande verkligen kan dansa får vi flera smakprov på under föreställningen som även bjuder på väl valda sånger.

När man ser Rennie på scen ser man en fullfjädrad artist inom dans och sång, en entertainer som håller högsta klass och varje förställning han är med i lyfts av honom. Det blir då väldigt berörande att höra att han själv inte har den bilden av sig själv, för honom sitter bilden kvar att han är klassens clown, den som inte riktigt räckte till när man gick på balettskolan, han var inte lika smidig och finlemmad som de andra dansarna. Han stack ut, var större och bullrigare. Visst underhåller och roar han när han står på scen, men aldrig har jag sett en clown, bara en artist som jag beundrar mycket, någon som i Sverige har axlat Gene Kellys mantel. Hans balettskolning gör att han har den där extra elegansen i dansen som andra duktiga musikalartister saknar. Vi som älskar musikal är bara tacksamma att han tog den där promenaden från Operan till Chinateatern.

Jag kan varmt rekommendera att ni ser den här föreställningen när den kommer till en teater när er! Så in och kolla på Riksteatern och boka biljett!

Henry Naylors pjäs Gränser handlar om en 6-årig kristen flicka, ”namnlös” som ser sin pappas tillfångatas och dödas på en lekplats i Syrien . Hon växer sen upp i Syrien under Assads styre. När hon blir lite äldre börjar hon protestera mot styret tar större och större risker. Parallellt på en annan plast kämpar Sebastian, en ung idealistisk fotograf, med sin karriär. Han tar bilder som ingen vill ha. Han får möjligheten att följa med en känd journalist och ta bilder på en krigsherre, men det är först när 9/11 inträffar som bilderna uppmärksammas och han hamnar in i en karusell som kändisfotograf, men någonstans känns det fel, det är ju inte bilder som förändrar världen.

Inès Cherif och Tobias Aseplin är väldigt samspelta även att det är två parallella historier som vävs ihop först på slutet. Närvarande, intensivt, berörande och drabbande når de direkt in i hjärtat hos publiken. Känslor som inte går att värja sig för. Enkel scenografi och mäktig ljusdesign förstärker det nakna och utelämnande.

Med den ryska invasionen och kriget i Ukraina som skedde för bara ett par dagar sedan så är Gränser än mer påtaglig och obehagligt högaktuellt. Timingen av premiären är skrämmande rätt i tiden men precis som för fotografen Sebastian så handlar det just om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Konsten är ju som bäst när den berör, väcker känslor, tankar och skakar om.

Gränser spelas till den 6 april och jag kan varmt rekommenderar att ni går och ser den.

Publiken möts av en stor hög med skokartonger på scenen som kommer att användas för bygga fram en stad, platser som har betydelse för personerna det berättas om och framförallt husen på Preston Street där de bor. Enkelt, effektfullt och med en del överraskande effekter.

Med stor inlevelse fångar Björn Lönner publiken med monologen om Tom som tror att det är förutbestämt att han ska träffa en Sara och dela resten av sitt liv med henne. Men hittills har han inte lyckats träffa rätt Sara. Vid 31 år är han ensam, arbetslös och har inget att gå upp till, men han har inte gett upp hoppet. En natt vaknar han han och klockan visar 04:40, han somnar om, vaknar igen och klockan står på 04:40 igen. Vad är det som händer?

Parallellt med berättelsen om Tom får vi höra inslag om Carl Sagans Guldskivor som skickades upp i rymden med Voyager 1 och 2, skivor fyllda med minnen, bilder och annat som människor ville dela med sig till andra civilisationer ute i rymden.

Pjäsen lockar till skratt och väcker frågan om vad som är viktigt och kännetecknar oss. Är våra liv bestämda av stjärnorna eller nåt ännu längre bort?

Om det här är en bästa pjäsen som någonsin skrivits, jag det får ju var och en som ser den ha en egen uppfattning om, men den här helt klart underhållande, tänkvärd och man kan inte låta bli att imponeras av hur mycket text som har lärts in och framförs så levande.

Kön ringlade sig lång till insläppet till Soppteatern men i kön framför mig stod en stolt, glad och sprudlande kvinna som berättade för sitt sällskap att hon var med i föreställningen och att hon var så glad att hennes son just nu hade så mycket jobb efter allt trist med pandemin. Många föreställningar med Robert Brobergsmusikalen och så det här. Ja, det var ingen mindre än Francine Lee-Mirror Finer som stod där och sprudlade av energi och glädje. Lika kul varje gång jag ser något med Rennie eller Sarah Dawn Finer att se hur familjen ofta är där och tittar. Så lite extra kul att mamma nu får en del i själva föreställningen.

Dansa Rennie är en timmes föreställning om Rennie själv. Han närmar sig 50 år och kroppen ändras och han kan inte längre dansa på samma sätt som han kunde när han var yngre. En reflektion över vem han är nu, vad som format honom och framtiden som utspelas i ett samtal med en terapuet. Rennie är själv på scenen och frågorna från terapueten som är Francine är inspelade. Ett personligt berörande samtal om livet och livsförändringar som blandas med sång och dans. Det som fångar mig mest är Rennies bild av sig själv som klassens clown och att det är den bilden han väljer att plocka fram på releasekonserten av hans första skiva. Konserten där han redan i öppningsnumret bryter foten men genomför konserten utan att det märks, jag var där så jag vet. Men för mig har Rennie först och främst varit en fantastisk dansare som med åren också blivit allt bättre som sångare. En artist med glimten i ögat och som fått mig att gilla storbandsmusik när han, Karl Dyall och Joachim Bergström drar igång med High Society och Vegas i Vitan. Rennie är verkligen en fullfjädrad musikalartist som behärskar dans, sång och skådespeleri ut i fingerspetsarna. Och så har han självbilden att han är klassens clown, inte en artist. Och visst kan han locka till skratt, men det är alltid med inte åt som vi skrattar när han är på scenen.

Timmen flyger iväg alldeles för fort, en timme full med känslor. Det är skönt att höra att Rennie tänker fortsätta att dansa anpassat efter vad kroppen tillåter så vi kan fortsätta att njuta av det och få energi. När han blir så gammal att han bara kan steppa sittande i rullstol kommer han fortfarande att trollbinda publiken.

Även om man inte är artist så kan man relatera till delarna om vad man ska göra något förändras i livet och man får omvärdera vem man är, vad som är viktigt och vad man vill göra framåt i livet. Tänkvärd och berörande och jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

Playhouse Teater har en förmåga att välja ut bra och aktuella pjäser och vad kan vara mer aktuellt nu än en pjäs som heter Livet Suger av Aaron Posner, för det har ju livet gjort det senaste ett och halvt året när teatrarna fick stänga pga pandemin. Men ikväll var det dags för premiär och champagneglasen fylldes med bubbel och stämningen var välkomnande och hög innan dörrarna till salongen öppnades och raderna fylldes snabbt.

Livet suger är baserad på Tjechovs Onkel Vanja. Onkel Vanja (Peter Eriksson) bor på ett gods med sin systerdotter Sonja (Moa Niklasson) och Babs (Astrid Assefa). Sonjas pappa Professorn (Ole Forsberg) är på besök med sin tredje fru, den undersköna oemotståndliga Ella (Marie Robertsson) tillsammans med Vanjas bästa vän den stilige Dr Aster (Anders Berg) och Knipan (Kajsa Ekström). Rollprestationerna är på topp och alla imponerar stort. Samspelet mellan skådespelarna är välsmort och karaktärerna ges alla eget utrymme att berätta sin egen historia varför just deras liv suger.

Vanja och Dr Aster är båda förälskade i Ella, som inte är helt nöjd med hur äktenskapet har utvecklats medans kvinnorna dras till Dr Aster förutom Knipan som inte kommit över sitt livs kärlek. Det är mycket olycklig kärlek, avundsjuka, relationsdrama så visst kan det uppfattas som Livet Suger. Men underfundiga repliker som levereras med perfekt komisk timing belönas med många härliga förlösande skratt av publiken och även skådespelarna har svårt att hålla sig för skratt när publiken ges flera tillfällen att interagera i pjäsen. Ett vinnande koncept även om det var lite ovant av publiken som blev mer och mer bekväm i det.

Scenografin av Pia Wiik var enkel och effektfull och gav känslan av att vi befann hos hemma hos Vanja. I stort sett var alla på scenen hela tiden, men när de inte deltog aktivt i en scen satt de i ett ”eget” rum i huset, i trappan som iakttagare till det som utspelades på scenen. Även det förstärkte känslan av att alla var inne i huset men i olika rum, eller ute i trädgården på andra sidan av ett stort spröjsat fönster.

Livet Suger är en komisk pärla och en härlig energikick, precis vad teaterpubliken både behöver och är värda att få se. Ensemblen belönades helt rätt rikligt med blommor och stående ovationer som inte ville ta slut. Ännu en fullträff av Playhouse!

Två kvinnor sköljs upp på land efter en båtolycka. Helen (Moa Åström) är euforisk över att de båda har överlevt, men Robyn (Tove Simonsen) är i chock och mår dåligt.Olika känslor som de måste hantera och acceptera, relationen som vänds in och ut. Repliker som lockar till förlösande skratt. Men var är de någonstans och hur ska de ta sig därifrån? Vem är den mystiska kvinnan som dyker upp? Men så helt plötsligt upplever Robyn att hon är hemma i sitt kök, inbillning eller parallellt universum? Hon drabbas av en stark känsla av saknad och sorg, varför? Stegvis byter pjäsen skepnad och blir mer berörande och drabbande när man inser att det inte handlar om att överleva en båtolycka utan att överleva och komma vidare när den man älskar har dött i en olycka som man själv varit med i. Känslorna av skuld, saknad och sorg blandas och blir oerhört starka och intensiva.

Moa Åström och Tove Simonsen har själva översatt Zinnie Harris pjäs, Meet me at Dawn, vilket nog bidrar till att replikerna är så naturliga och självklara. Språket blir deras eget och rolltolkningarna känns personliga och nära. Ett perfekt samspel och de delar på utrymmet och lyfter varandra.

Scenografin och ljus av Johan Bark (även regi och ljud) är enkel och stilren och låter historien ta plats.

Batalj Scenkonst spelar på Teater3 på Rosenlundsgatan och är en av Stockholms mindre scener. Men även på en liten scen kan stort skådespeleri framföras.

Möt mig i Gryningen spelas till och med den 26 oktober.

Röda mattan var utrullade, folk strömmande in och hälsade glatt på varandra, bubbel dracks och stämningen var hög när Oscarsteatern äntligen kunde öppna igen och kunde bjuda in till premiär på Rain Man. Det var stor uppslutning för det kändes som alla ville vara med och fira, en härlig blandning av personer som Siw Malmqvist, Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Peter Jöback, Carola, Martina Haag, Kicken, David och Kristina Lindgren, Edward af Sillén bara för att nämna några som hälsades välkomna av Vicky och Johan von der Lancken.

Rain Man baseras på filmen som kom 1988 och där Dustin Hoffman vann en Oscar för bästa huvudroll som Raymond Babbitt och Tom Cruise nog gjorde en av sina bästa roller som Charlie Babbitt. En film som gjorde starkt intryck och där jag än idag minns många repliker. Pjäsen sattes upp för ett antal år sedan på Rival och nu har den flyttat in på Oscars, återigen med Robert Gustafsson som Raymond och Jonas Karlsson som Charlie. Charlie, den egoistiske bilhandlaren som inte skyr några medel och vars firma står in för konkurs. Hans flickvän Susanna gör vad hon kan för att stötta honom. När han får beskedet att hans väldigt förmögne far har avlidit ser han sin chans till revansch men det enda han får ärva är en bil och en rosträdgård. Miljonarvet går till en onämnd arvtagare som visar sig vara hans okände autistiske bror. Raymond. För att ändå få sin del av arvet lurar han med sig Raymond på en resa genom USA. En bilresa som lika mycket blir en resa och utveckling inom och mellan Charlie och Raymond.

Robert Gustafsson är som klippt och skuren i rollen som Raymond, minspel och rörelser sitter perfekt och Jonas Karlsson matchar honom med en lika hög nivå som Charlie. En tolkning som först bara visar den odräglige Charlie, men som sakta låter oss skymta det sårade barnet, känsligheten och sprickorna i den hårda fasad han kämpar för att upprätthålla. Samspelet mellan dem är en fröjd att se, dynamiken och känslospelet mellan dem är fenomenalt bra. Man förstår så väl hur irriterande Raymonds beteende kan vara och Charlies reaktioner på det. Roberts träffsäkra leverans av repliker belönas med många skratt av publiken. skatt som är med inte mot honom. Mellan skratten blir man väldigt berörd, särskilt när Charlie inser at Raymond är hans fantasikompis Rain Man och slutscenen där lämnas nog inget öga torrt.

Historiens fokus är på hur förhållandet mellan Raymond och Charlie utvecklas men där övriga roller på olika sätt påverkar dem. Sofia Ledarp är strålande som flickvännen Susan. Gustav Levin som dr Vern Brunner visar lika bra med sina blickar som med replikerna om vad han tycker om Charlie. Therese Andersson, Polly Kisch och Ulf Eklunds spelar väl in sina olika roller.

Enkel, avskalad scenografi sätter också fokus på det fantastiska skådespeleriet, men det är också härligt och bra kontrast när det blir mer färgsprakande och glittrande när bröderna kommer till Las Vegas. Så avlutas allt återigen avskalat och nära.

Starkt skådespeleri, mycket känslor, skratt och tårar borgar för en riktigt succé på Oscarsteatern i höst.

PRYDH är en relationskomedi av Anthony Neilson och redan när Jessica (Louise Ryme) och Jens (Peter Eggers) kommer insläntrande på scenen så slår de an en varm ton med stora leenden på läpparna och ett välkomnande kroppsspråk. För det är så att vi i publiken är inbjudna att vara med på det stora som ska ske ikväll. Paret har varit tillsammans i nio år och ikväll har de nämligen bestämt sig att nu ska de äntligen ha sex efter att de inte har fått till det på 14 månader och 4 dagar. Men nu är det dags! Under ca 75 minuter så blir vi indragna  deras relation och till en början är det rätt lättsamt och kärvänligt. Ingen vill lägga skulden på den andra för att de glidit ifrån varandra och börjat värna om sin egen integritet och att visa respekt för den andre. Men sakta så börjar de skala av lite mer och närma sig vad som kan ha varit tillfället när de ”tappade bollen” och sakta började förändras i relationen.

Handlingen drivs framåt på ett finurligt sätt med den raka och roliga dialogen mellan Jessica och Jens och förtroliga monologer där de berättar för publiken om vad de tänker egentligen och då hör inte den andre vad som berättas. Ett bra grepp att få publiken att känna sig mer som en del av pjäsen och bli mer närvarande. Lite som att vi är en terapeut som de pratar om sin relation med.

Både Louise och Peter är väldigt nyanserade i sin repliker som understryks med små gester, blickar och ansiktsuttryck. I vissa stunder bygger de upp stämningen med en tystnad och lite genanta spända leenden. Ämnet kan ju upplevas som lite känsligt och genant men de balanser hela tiden på rätt sida så det gränsar lite till att det kan bli aningen genant och nära, men aldrig plumpt. De belönas av publiken av en blandning av lite genanta fniss i början men som sen övergår det till mer hjärtliga och varma skratt. En hel del repliker är helt oväntade och blir lite förlösande skratt. Det är en rolig pjäs och det är så kul att se en relationspjäs där det finns en värme och kärlek mellan karaktärerna. Det är tydligt att man vill varandra väl även om man halkat lite snett i relationen. Annars är det så vanligt med relationsdrama som fylls med bitterhet och kränkningar och det är rätt tröttsamt att se hur bra skådespeleri det än är. Nej tacka vet jag den här typen av relationspjäser som genomsyras av kärlek och värme och där man lämnar salongen med ett leende på läpparna.

Prydh spelas på Playhouse till den 28 mars.