Älskar när man kan fynda musikalbiljetter! Theatre Royal Drury Lane är en av teatrarna i London som har Dayseats och för 42nd Street kostar de 15£!! Går man på musikal i Sverige så kostar nästan programmet det. Ordinarie pris är självklart högre, det är så värt att bege sig till teatern och kolla om det finns Dayseats kvar. Vi hamnade på rad H på Stalls på vänstra kanten men med perfekt sikt så vi riktigt kunde njuta av den här fantastiska musikalen som är en orgie i vackra kläder, glitter och underbar steppdans!!

42nd Street är från 1980 men baseras på filmen med samma namn från 1933. Den   är fylld av musikalhits som ”We’re in the Money”, ”Lullaby of Broadway” och ”I only have eyes for you”. Handlingen är rätt enkel. Man ska sätta upp en ny musikal och den stora stjärnan Dorothy Brock ska göra huvudrollen. Peggy Sawyer nykompling från landet, kommer försent till auditionen men har turen på sin sida och får ändå en chans att vara med i ensabmlen, Men hon kan steppa som ingen annan. Så skadas stjärnan och frågan är ska man behöva lägga ner föreställningen eller finns det någon som kan rädda den? Ja ni förstår säkert vad som händer. Dorothy spelas av Sheena Easton som många nog kommer ihåg som hon som sjöng Bondtemat ”For your eyes only”. Hon är riktigt bra som stjärna och divan. En roll som har många likheter med Helen Sinclair i Bullets over Broadway. Ja mycket i handlingen är nästan samma faktiskt så man förstår var Woody Allen som gjorde Bullets har fått sin inspiration från. Peggy Sawyer spelas av Clare Halse och är jättebra. Fantastisk på att steppa men sjunger också bra och har en härligt utstrålning. Regissören Julian Marsh spelas av Tom Lister.

En helt underbar musikal när man älskar stepp, storslagna dansnummer med fantastiska kläder och stor ensamble. Här radas nummer efter nummer upp av detta och det som i många shower är slutnumret, ja här är det bara ett av alla nummer mitt i showen. En klassisk MGM musikal live! Otroligt läcker och påkostad. Har man inte sett den och gillar den här typen av musikaler så är den ett måste på Londonresan! Man är så glad och lycklig och imponerad av alla fantastiska shownummer när man går där ifrån!

Lite smakrpov kan ni hitta här: http://42ndstreetmusical.co.uk/video

Bilderna tagna på skytlarna utanför Theatre Royal Drury Lane

Är ju lite musikaltorka i Stockholm den här hösten då flera teatrar väljer att sätta upp olika shower istället för musikal, men man får inte misströsta utan bege sig ut i landet. Spira i Jönköping börjar bli en riktigt bra och intressant musikalscen. Den här hösten har man ”övertagit” den fantastiska uppsättningen av Les Miserable som gick för utsålda hus på Wermlands Operan. Och det är i stort sett utsålt på Spira också. Så vill ni se den se till att skaffa biljetter snabbt.

Gillar man Les Miserable så blir man absolut inte besviken. Den är lika bra som den var i Karlstad, mycket tack vare att jag än en gång får njuta av Philip Jalmelid som Javert. Han är helt suverän, klart en av de bästa Javert som jag har sett. Jean Valjean spelas av Alexander Lycke, också med en fantastisk röst men som jag tycker gör en liten känsligare Jean Valjean än vad t ex Christer Nerfont gjorde i Karlstad. Men det är det som gör det kul och intressant när en musikalartist gör rollen till sin egen. Som Fantine har man valt en nyexaminerad musikalartist, Anna-Hanna Rosengren. Hon har en väldigt bra röst, men det märktes i början att hon var lite ovan. Lite överspel och för mycket grimaser i ”Jag har en dröm” men i slutnumret så var hon mer balanerad och berörde mer så troligen med lite mer scenvana så kommer hon att hitta rätt även i ”Jag har en dröm”. Hanna Holmgren var med i Karlstad men här på Spira får hon spela Eponine och det gör hon väldigt bra. En av mina favoriter, liksom Emmi Christensson som spelar Cosette. Hon är så ljuv och vacker och har en röst som en ängel. Så man förstår verkligen att Maurius (Kalle Malmberg) blir blixtförälskad i henne. Precis som på Vermlandsoperan så imponeras jag av alla som spelar studenterna. Även här har man hittat ett riktigt bra gäng. Vissa återser vi från Vermlands Operan men Maurius och Enjolras (Petter Snive) är utbytta. Så härligt att se att det finns så många bra musikalartister i Sverige. Och tillväxten är säkrad med de härliga tjejerna som spelar Cosette och Eponine som små och Svante Magnsusson som spelar min favoritbarnroll, den kaxige och orädde Gavroche.

Scenografi är verkligen fantastisk och fungerar så bra på de här mindre scenerna. En stor eloge till Lucy Osborne.

Jönköpings Sinfonietta med dirigent Stuart Calvert fullbordar den här makalösa uppsättningen.

Spiras uppsättning är som sagt minst lika bra som den var i Karlstad och finns bara ett fåtal biljetter kvar. Så skynda att boka för den är absolut värt att resa dit och lägga en helg i Jönköping om man inte bor i närheten. Det är 3 timmar av musikalnjutning! Vill ni se Emmi så spelar hon bara till 11 november sen tar Linna Hyltenfeldt över.

När ni är där missa inte att titta på den lilla utställningen med en modell av scenografin och bilder på kläderna mm som finns i foajen.

Höstens stora show på Göta Lejon tillägnas tre stycken musiklegendarer, Elvis, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis som alla har varit stora inspiratörer till Brolle. Under 1 timma och 45 minuter får vi följa deras parallella liv, hur de vävs samman och möts, spelar med varandra men även är konkurrenter. Brolle är den stora motorn i showen och han gestaltar både Elvis och Johnny Cash och gör dem bägge med värme och respekt, men fram för allt med en röst som verkligen gör tolkningarna rättvisa. Jerry Lee Lewis, eller The Killer, som han också kallas, spelas av Simon Laufer. Ett energiknippe som vet hur man ska sjunga ”Great balls of fire” och spela sönder en piano.

Elvis är ju the King så större delen av showen ägnas åt honom, hans uppväxt, kärleken till mamman (Cecilia Wrangel Schoug), genombrottet, filmerna och Priscilla. Men även baksidorna tas med om hur han knarkade för att klara det hektiska tempot, om hur han mer och mer blev en röstmaskin som styrdes av sin manager Överste Parker. Ett av showens bästa nummer är när Elvis och Överste Parker gör duett i ”Suspicious Mind!. Joachim Bergström spelar bl a Överste Parker och sjunger helt fantastiskt också. Som Överste Parker sjöng han också ”Money (that’s what I want).

Ensamblen består av Leila Jung, Sofia Ljung och Paula Santa Eufemia. Förutom att de och Cecila Wrangel Shough är med och lyfter de flesta nummer gör de en väldigt bra tolkning på In the Ghetto. Ett riktigt bra band lett av kapellmästare Erik Lund.

Showen är full av härliga låtar som bland annat ”That’s all right mama”, ”Heartbreak Hotel”, ”Jalihouse Rock”, ”King Creole”, ” Blue Suede Shoes”, ”Are you lonesome tonight”, ” I walk the line”, ”Ring of fire”, ”Can’t help falling in love” och ”Always on my mind”. Låtar som de flesta känner till och kan sjunga med i, vilket gör att det blir en härlig stämning i publiken.

Showen förs framåt dels med hjälp av låtarna men även genom en tecknad serie med Elvis, Cash och The Killer som Brolle ”pratar” med. Till en början kändes det lite tillgjort men det föll på sin plats efter en stund.Inlednigen var läcker med de olika EPna som kom framåt en efter en i bakgrunden.  Till vissa låtar spelades det en film bakom eller visades bilder och till andra var det snygga ljussättningar som en läcker neonskylt till Heartbreak Hotel t ex.

Det är en härlig rockshow där Brolle verkligen kommer till sin rätta uppbackad av fantastiska musiker och ensamble. Showen är fartfylld, massa bra låtar och snygga nummer. Gillar man Elvis och rockig musik ska man absolut gå och se den här showen.

Club Corner of the Sky har funnits i ett par år och är ett inititativ av Johan Mörk där folk från musikalbranschen och andra intresserade ska kunna träffas och skapa kontakter. Större delen av kvällen är Open Mic där vem som helst som kommer får anmäla sig för att sjunga en musikalsång. Ett tillfälle för musikalartister att få scenvana och sjunga inför publik och för oss som bara är publik så får vi höra nya förmågor som vi sen kanske ser med i en musikal om något år eller så.

Ibland är det gästspel som ikväll där Victoria Tocca och Daniel Sjögren bjöd på ett par nyöversatta låtar från Broarna i Madison County som de sätter upp på Maxim med premiär 12 september 2018. Det ska verkligen bli spännande att få se hela den musikalen för det som jag har hört hittills är väldigt lovande! Håll på på deras Facebooksida och på deras hemsida http://www.broarnaimadisoncounty.se/   om nyheter kring musikalen!

Kvällen i övrigt bjöd på en väldigt blandad reportoar från klassiker som ”I dreamed a dream” ur Les Miserable till sånger från musikaler som ännu bara spelas på Broadway som t ex Waitress och Dear Evan Hansen. Det var ett gäng duktiga tjejer (Emma, Elin, Maria, Ida mfl) och en kille, Simon, som var modiga och ställde sig upp och sjöng. Det hände att de tappade bort sig i texten men räddades då snabbt av övriga i publiken. Och det gjorde ingenting för det är ju en del av att öva på sin scenvana också, att kunna hantera när man tappar bort texten.

Vi fick även ett smakprov på hur det är att improvisera musikal av Den improviserade Musikalen som man annars hittar på Hagagatan 48. Johan släppte också nyheten om att till Pride 2018 så har man fått tillstånd av Andrew Lloyd Webber att sätta upp Jesus Christ Superstar men med omvända könsroller och i slutet av kvällen fick vi ett smakprov och där hela publiken stämde in i ”Hosanna”. Det blir intressant att se hur det blir!

Sista sången för kvällen var All that Jazz, en härlig klassisk musikallåt!

Kan varmt rekommendera att ni tar er till Scalateatern nästa gång som det är Club Corner in the Sky. Planerat att det ska vara första söndagen varje månad och det kostar bara 100 kr! Håll utkik på Facebook så missar ni inte!

Billie Holiday kallades ibland för Lady Day och hon levde minst sagt ett turbulent liv och här får vi vara med på en av hennes sista konserter där den falnande stjärnan spelar på Emerson’s Bar & Grill för en minimal publik. Hon uppträder påverkad av alkhol eller narkotika och det är en tragisk spillra av en stor sångerska vi får se. Efter ett år i fängelse återvänder hon till scenen men får inte längre spela i NY utan spelar nu på mindre hak runt om i USA. Med sig har hon 3 duktiga musiker som gör sitt bästa för att få henne på rätt fötter och hålla sig till sången och undvika prat. Men det är inte riktigt vad Lady Day vill. Vi får höra om hennes uppväxt där hon blev utsatt för sexuella övergepp, arbetade på bordell (vilket var det enda huset där svarta och vita kunde vara tillsammans) till hur hon blev upptäckt som sångerska när hon egentligen sökte jobb som dansare. En fantastisk röst var upptäckt. Men precis som andra svarta sångerskor/artister så kunde hon få sjunga på scen, men när det var över fick hon äta i köket med personalen och inte ute i restaurangen. Inte ens toaletten fick hon använda vid ett tillfälle. Det fanns bara toalett för svarta män, eller vita. Det är hemskt att höra hur man behandlade svarta och när man hör henne berätta så påminns jag om den fantastiska föreställningen From Sammy with Love. Det här är absolut inte någon upplyftande föreställning men man blir väldigt berörd. Flera gånger kommer jag på mig också att tänka på Withney Houston. Ännu en underbar röst som vi inte fick njuta av särskilt länge pga drogmissbruk.

Audra McDonald är helt fantastisk som Billie Holiday. En sån kraft i rösten! Hon får oss verkligen att bli berörda.

Scenen är uppbyggd som Emerson Bar & Grill med små runda bord med stolar runt en liten scen. Även de första raderna på parketten har ersatts med små runda bord där del av puliken sitter. Allt för att ge en känsla av att vi är på en liten klubb i Philadelphia.

Lady Day spelas till den 9 september och är ni i London så passa på och se den. Vill man fynda så säljer de Day Seats på teatern och även TKTS har bra priser på den.

Vill man bli riktigt glad när man ser en musikal så blir man inte besviken efter att ha sett Half A Sixpence. Man sitter med ett stort leende på läpparna från start och känner sig härligt lycklig och glad när man går därifrån.

En sån där härlig, lite gammaldags musikal där man vet från början hur det kommer att sluta och det är en sträcka med lite komplikationer och förvecklingar men framförallt fina kläder, härliga dansnummer, glad och trevlig musik och färgglatt och härligt. Lite som en MGMfilm i technicolor. Den är skriven av Julian Fellowes som bland annat skrivit Downton Abbey.

Charlie Stemp är den stora stjärnan i musikalen. Han spelar Arthur Kipps, killen  från landet som lämnar sin tonårskärlek  (Ann) med en halv sixpence så de alltid kan tänka på varandra när han reser till stan för att börja arbeta. Med sig har en banjo. Han blir lärling i en klädaffär, in kommer en fin ung dam (Helen) som ska köpa tyg till en ny klänning som väcker hans intresse. Men han är ju en fattig kille, hur ska den fina damen blir intressead av honom? Han stöter ihop med en udda manusförfattare som precis har skriviet en teater om en kille som heter Arthur Kipps för han har läst om honom i en tidning. Någon har efterlyst honom som arvingen…. Så han blir rik och den unga damen självklart intresserad. Men är pengar vägen till lycka? Är alla man träffar då verkliga vänner? Och är det Ann eller Helen som hans hjärta verkligen brinner för?

Men även om själva storyn är rätt standard och banal är allt gjort med glädje och en positiv ton. Charlie Stemp är helt fenomenal i rollen som Arthur Kipps och jag skulle tro att han dyker upp i fler musikaler på West End. Han vann Whats on stage Award for best actor in a Musical och var nominerad till en Oliver Award för samma. Han ska spela i juluppsättningen av Dick Whittingon från 9 dec till 14 januari tillsammans med bland andra Elaine Page.

Half A Sixpence går bara till den 2 september så är någon i London nu, passa verkligen på att gå och sen den!

Jim Steinman skrev en musikal som hette Neverland och från den plockades några låtar som kom med på Meat Loafs debutalbum Bat out of Hell som släpptes 1977. Så 40 år senare sätts en ny musikal upp baserat på skivan Bat out of Hell och en del andra låtar skrivna av Jim Steinman. Och att det är 40 års sedan som skivan släpptes märktes verkligen på publiken. Kände mig lite ung… Gillar Steinmans musik men var ju inte så gammal när skivan kom ut och publiken beståd verkligen av riktiga hard core fans märkte man. Bakom mig hade jag några som hade sett ett antal och som förutom kvällens skulle se bägge imorgon och även den sista som är den 22 augusti. Och det var full fart på ”pensionärerna” som rockade loss för fullt, även om långt rockhår verklilgen lyste med sin frånvaro medans flintarna glänste i kapp i stålkastar skenet. Lite speciell upplevelse, men kan ju se mig själv där….

Själva storyn var ju knappast ny. Året är 2100. En del av befolkningen är en slags mutanter som slutar åldras vid 18 års ålder och bor nere i underjorden. Strat, ledaren, blir kär i Raven som är dotter till härskaren i den vanliga världen. Väldigt mycket påminde om We will rock you. Ett gäng ungdomar som är rebeller och som bor i underjorden. Samma typ av klädsel. Ledaren Falco kändes som han som styr i We will rock you med ett gäng tuffa poliser. Zarhara fick mig att tänka på Killer Queen. Så hela den biten kändes som en liten sämre version av We will rock you. Men jag gillade hur de använde sig av scen. Inte mycket rekvisita (förutom några motorcyklar som dånade in på scenen då och då) men de hade byggt upp så att Ravens sovrum låg en våning upp och när de var där så spelades det samtidigt in och spelades upp på en stor duk. Vilket blev rätt häftigt. Olika ljuseffekter som var bra. Ravens 18 års dag firades med middag som var uppdukat på ett långt bord. Så rycker Falco bort duken och under finns en cabriolet! Vore ju inte helt fel att hitta en cab under middagsduken hemma! Och bara för att ingen ska undra och undra, jo självklart efter diverse hit och ditande så får ju Strat och Raven varandra. Faclo knuffas ner i en källa och någon minut senare kommer han upp ur källan renad till en ”rocker”. Så slutet gott allting gott. Och allt det här till Steinmans musik. Många av klassikerna var med som Bat out of Hell, I would do anything for love,  Dead Ringer, Two out of Three aint bad och Paradise by Dashboard light . Och låtarna var bra ihopsatta och bar handlingen framåt. Precis som de ska i en jukeboxmusikal.

Överlag tycker jag att det var en bra cast. Andrew Polec spelade Strat, Christina Bennigton spelade Raven. Min favorit var Rob Fowler som spelade Falco, och han har spelat Galileo i We will rock you. Han hade en riktigt bra röst med tyngd och känsla. Falcos fru och Ravens mamma Sloane spelades av Sharon Sexton. Personligen så tyckte jag nog att relationen mellan Falco och Sloane var mer intressant och hetare än mellan Strat och Raven. Gillade också Danielle Steers (Zahara) röst. Jim Steinmans låtar kräver ju att det finns en del kraft i rösterna.

En del lite läckra dansnummer var det också.

Överlag en helt ok musikal men hade gärna sett att den inte fick mig att tänka så mycket på We will rock you. Skulle nog inte gå på den 3 föreställningar i sträck, men är glad att jag sett den en gång. Dock har jag full förståelse för att när man gillar nåt kan man se den flera gånger om och att man passar på innan den läggs ner.

Som sagt så slutar den nu att gå i London och vill ni se den får ni bege er till Toronto där den ska gå härnäst.

Normalt på sommaren brukar jag läsa en massa böcker på stranden. Men den här sommaren har jag mest lyssnat ifatt Musikalpodden där Viktoria Tocca med gäster pratar musikal. Så intressanta samtal! Det är mest musikalartister hon pratar med, men även regissörer, producenter, kapellmästare mfl. Som musikalälskare är det så kul att få höra om auditions, utbildningar, roller, teatrar och allt annat som de pratar om. Men kan inte riktigt hålla med dem när de säger att vi i Sverige är så fokuserade på att det ska vara kända namn och det inte är så i utlandet. Som musikalälskare så vill jag se bra musikalstjärnor i rollerna, inte någon schlager eller idolartist. Så det händer ju att man går och ser en musikal trots det stora affischnamnet, bara för jag vill se någon i de mindre rollerna. Ett typ exempel på det är Evita som gick på Göta Lejon. Inte gick jag och såg den för att Charlotte Perelli spelade Evita, jag ville se Patrik Martinsson och Lisa Stadell! Och hur besviken var man inte på affischen för Rock of Ages där de stora musikalnamnen stod i liten stil…  För vi som älskar musikal, vi har koll på de duktiga musikalartisterna. Med bra musikalartister finns förutsättningarna för en bra musikal, men det hänger ju även på regissörer som ibland kan förstöra en jättebra musikal genom att hitta på konstigheter och i tid och otid få för sig att naket tillför något. Nej, där håller jag helt med Viktoria och Christoffer Wollter, det tillför igenting i regel. Enda gången jag kan komma ihåg att det varit ok och snyggt gjort var i The Girls. Och affischnamn används ju även i utlandet. Visst åkte folk, inklusive jag, till London för att se Glenn Close i Sunset Boulevard. Och det var inte kul att se A4 papper med stora svarta bokstäver på dörrarna och väggarna överallt som talade om att ”Tonight the role of Norma Desmond will be played by….”. Så besviken jag var då. Även om vi gjorde det bästa att intala oss att vi även åkt för att se Fred Johansson spela Max. Och visst var det en helt fantastisk föreställning, men hur bra den än var så var det inte Glenn Close. Och efter att ha hört Viktoria och Daniel prata om hur fantastiskt bra hon var och även andra så kommer jag ju alltid att minnas den föreställningen som det var då Glenn Close inte var med. Men i många fall när man ser en musikal ser man den för just musikalens skull. Men ju mer man ser, desto mer lär man sig namn och tycker man någon är bra ser man dem gärna i något annat. Och visst gick jag på tex School of Rocks på Broadway just för att Sierra Bogges spelade i den. Även om det nu inte var någon av hennes paradroller. Men kul att se henne live. Men affischnamnen ska självklart vara duktiga på att spela musikal, inte bara för att de kan sjunga annat. Musikal kräver mer, och vi som älskar musikal kräver mer! Sen finns det de som kan jobba i fler genrer.

Jättekul att höra i podden om alla nya hungriga musikalartister som är på gång. Hur man satsar på att producera eget och vill ge oss som älskar musikal något bra att gå och se! Ska bli så spännande att se Broarna i Madison County som just Viktoria sätter upp 2018. Alltid kul med musikaler man inte har sett. Sen går man ju gärna om och om igen på något som är bra. För en musikal som är bra tåls att ses om och om igen! Så kul att de själva vågar satsa och producerar när ingen annan vill göra det.

Nu har jag bara ett par avsnitt kvar att lyssna på så jag ser framemot nya avsnitt i höst. Har ni inte lyssnat så gör det!

Stort tack till Viktoria Tocca och alla hennes gäster som så generöst delar med sig av sånt de gjort och sina drömmar!

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/musikalpodden/

Bilden är lånad från Musikalpoddens hemsida.

Så har dagen kommit som låg så långt bort när vi köpte biljetter för en evighet sen. Ja, när vi köpte biljetter till premiären 14 september och en del andra så fanns inte 14 maj ens som ett speldatum. Men lyckligtvis så har ”sista” flyttats fram ett antal gånger. Inte blir det billigt när teatrar håller på och flyttar ”sista” men när man absolut vill kunna njuta av en fantastisk föreställning så bokar man nya biljetter, och så får man ju njuta ett par gånger till.

Så nu var det dags att ta in varje ton, rörelse och blick riktigt noga för sen får jag aldrig uppleva det igen med den här underbara uppsättningen. Sista gången som Sanna Martin som Madame Giry slår sin danskäpp i golvet för att få ordning och sista gången som hon nästan omärkligt skakar på huvudet för att visa Christine att hon inte ska avslöja vem som lärt henne sjunag, sista gången som Glenn Edell som polis dyker upp i orkesterdiket och felaktigt avlossar ett skott, sista gången som John Martin Bengtsson går över scenen bärandes på en steg. Ja listan kan göras hur lång som helst på alla de här små sakerna som jag inte får uppleva igen. Och det här detaljerna kan ju kännas konstigt att tas upp, men den här uppsättning är så perfekt ut i minsta beståndsdelen och varje gång jag ser den upptäcker jag något nytt. Någon man tittar lite extra på och upptäcker en liten nick, en blick som ger extra tyngd åt scenen. Och allt det här ser man förstås bäst när man sitter nära, som på rad 1 i mitten… Bakhuvudet på dirigenten Julian Biggs har man full koll på då!

Och aldrig mer ska jag få rysningar av välbehag när första tonen hörs, rysningar när Christine tar de första trevande tonerna som sen övergår till triumf, rysningar när Peter Jöback gör entré som Fantomen och de odödliga tonerna börjar spelas. Hur häftigt det är när sjön med alla kandelabrar växer upp. Och det där underbara ögonblicket när Raoul upptäcker att Christine är hans barndomsvän. Hans minspel är så underbart, och också hur de andra på balkongen noterar att detta. Så lätt att man fokuserar på Christine i den scenen för Emmi sjunger ju helt fantastiskt, men man måste lyfta blicken och titta runt och se hur övriga på scenen agerar.

Ja det är så många underbara scener och smådetaljer som jag kommer att sakna. För att inte tala om den underbara musiken och sången. Peter Jöbacks tolkning av Fantomen är så superb, hans minspel, rörelser och känslighet och till det hans fantstiska röst gör att hans Fantomen är helt unik. Emmi Christensson är verkligen Christine. Hon är så vacker, spröd och har en så ljuvlig röst. Inte undra på att Raoul blir helt förtrollad av henne. Anton Zetterholms Raoul är så härligt ungdomligt förälskad i Christine och han visar det med så många små fina rörelser. Hans röst älskar jag också. Tänk att vi har tre så bra musikalartister! Ja det finns inte en enda dålig musikalartist på scenen. Hade ju lyckan att få se John Marin Bengtsson som Fantomen en kväll och vilken röst den killen har! Karolina Andersson som operadivan Charlotta är perfekt. Sindre Postholm och Rolf Lydahl som Monsieur André och Monsieur Firmin är ett härligt radarpar. Så Meg Giry underbart spelad av Tehilla Bladh. Alltid lika rörande slutscen när hon sitter ensam kvar på golvet med Fantomens mask mot sin kind. Hon som verkligen skulle kunna göra allt för att få ta Christines plats som Fantomens elev.

Och utom alla fantastika muisker, ljus och ljudtekniker och allt andra som bara finns men som inte syns skulle den här uppsättnnigen inte vara så bra som den är.

När man sitter nära så förundras man varje gång av alla fantastiska kläder! De är så vackra!

Är verkligen få musikaluppsättningar som kan matcha Fantomen, och det märks ju också av hur länge den har gått och den lär ju fortsätta att gå i London hur länge som helst till. Men här i Stockholm är det alltså slut nu. Artisterna skingras åt alla håll och kvar finns bara underbara minnen och en del av mitt musikalhjärta kommer alltid att tillhöra just den här uppsättningen.

Tack alla som har varit med och gett mig så härliga musikaliska upplevelser! Tack Peter Jöback för att du plockade hem Fantomen! London, New York och Stockholm, vilka upplevelser och minnen du har gett oss!

Ska bli så kul att följa er alla vad ni kommer att göra framöver!

Vad gör man när man hör att en kompis inte har sett Fantomen på Cirkus? Jo man bokar biljetter och går. Eftersom vi bokade med några dagars varsel så fanns ju inte favoritplasterna på rad 1 kvar utan det blev rad 8 på läktare mitt. Vilket absolut är bra platser och man har ingen som skymmer och jättebra utsikt över hela scenen. Men man ser ju inte alla smådetaljer och ansiktsuttryck…. men man slipper få ont i nacken när man Fantomen är i Ängeln eller uppe på ridåkanten. Det har man full koll på! När man sitter en liten bit bort får man ju ett annat helhetsintryck av de pampiga scenerna när sjön och kandelabrarna kommer fram och Maskerad med alla underbara kostymer.

Julian Bigg var tillbaka som dirgent och som vanligt vid första tonen blir jag helt indragen i musiken och handlingen och allt runt omkring försvinner. När Christine får provsjunga för teaterns nya direktörer och hennes sång blir starkare och starkare och övergår till triumf ja då är det rysningar i hela kroppen och så är det igång på allvar. Emmi Christensson är verkligen helt underbar ljuv som Christine. Härlig sångröst. När hon var med i Love Musical var hon lite mer trevande, men nu har hon, Peter och Anton verkligen blivit så samspelta och säkra i sina roller. De tre är så strålande tillsammans! Anton Zetterhol är en helt perfekt Raoul. Underbar röst och inlevelse i minst detalj. Peter Jöback har en känslighet i sin Fantomen som ingen annan har.  Sanna Martin var precis som vanligt helt fantastisk som Madame Giry. Vilken pondus hon har! Och Tehilla Blad lika charmig som allitd som Meg Giry. Varje gång hon plockar upp masken i slutscenen och håller den mot sin kind så tänker jag på fortsättningen i Love Never Dies. Är det inte på tiden att den sätts upp i Sverige? Med samma ensamble? Det vore verkligen något!

Varje gång jag har sett Fantomen så undrar jag varför har jag inte gått fler gånger? För den här uppsättningen är ju så bra. Fantastiskt team både framför och bakom scenen. Drygt 29 år sedan jag såg den första gången i London, och den är lika bra än! Tidlösa berättelser som den här med fantastisk musik håller ju hur länge som helst!

Den 14 maj är sista och då kommer jag att sitta på första raden och njuta en sista gång av  den här underbara uppsättningen!!! Sen i decemer blir det att åka till Göteborg för att se John Martin Bengtsson som Raoul, och äntligen få njuta av hans fantastiska röst också och inte bara se honom bära en stege fram över scenen och andra gubbar som han gör. Så glad att jag fick se honom som Fantomen en gång.