Fun Home hade premiär 2013 på Public Theatre (off-Broadway) och 2015 var den nominerad för 12 Tony awards och de vann  5 st, bl a för bästa musikal Så det är kul att en sådan belönad musikal har Europapermiär på Stadsteatern. Lever den då upp till alla sina Tony nomineringar och vinster? Eftersom det här var ett av de första publikrepen så svarar jag varken ja eller nej på den frågan då det kan bli ändringar till premiären. Vissa delar var bra medans annat behöver slipas på och visst kan helt tas bort.

Fun Home handlar om Alison och vi får följa henne från att hon är 8 år till hon är 43 år. Den 43 åriga Alison spelas av Frida Modén Triechl. Den 43 åriga Alison är med på scen i stort sett hela tiden och vi får uppleva hennes liv som 8aåring och 19åring genom Alison serietecknande. Mira Blomme Stahlhammer är helt underbar som den åttaåriga Alison. Full med energi och utstrålning. Maja Rung spelar den 19 åriga Alison som inser att hon är lesbisk och hon gör en härlig scen när hon inser att hon är kär i en tjej. Är den scenen månne inspirerad av scenen i Kinky Boots? När Alison förstår att hon är lesbisk skickar hon ett brev till sina föräldrar och kommer ut, men det dröjer innan de svarar. Och när hon väl svarar så får hon själv en chock, hennes mamma tappar masken och berättar den stora familjehemligheten att hennes pappa under hela deras uppväxt och tidigare har haft förhållande med män vid sidan om familjen. Något som mamman vetat om men det verkar om hon levt i ett slags förnekelse, så brister det för henne och hon bjuder på ett av musikalens starkaste nummer. Mamman spelas av Birthe Wingren. Pappan spelas av Fredrik Lycke och även han bjuder på ett kraftfullt nummer på slutet när han inte längre orkar med sitt dubbelliv. Men inte någongång så erkänner han för Alison om sitt liv, eller att han tidigt såg att Alison var homosexuell.

Alison har två bröder och tillsammans med dem så hjälper hon till på pappas begravningsfirma. De tre gör en helt underbar reklamfilmsång; ”Kom till Fun Home” om Begravningsfirman. Den och Regnrockskärlekslåten är nog de som man bäst kommer ihåg. Men det är inte en musikal som har låtar som fastnar och som man går och sjunger på när man går därifrån. Men några bra nummer som sagt. Riktigt kul med ännu en musikal på Stadsteatern med riktigt duktiga barnmusikalartister. Det lovar gott för framtiden!

Sceneriet tycker jag var lite rörigt. För mycket olika rum som skulle snurras fram och tillbaka hela tiden. Var rätt störande emellanåt. Lite för mycket folk som sprang och snurrade även om skådisarna hjälpte till rätt mycket. Men mest störande var att man i kärleksscenen mellan Alison och hennes första flickvän Joan (Ellen Skarin) inte lät oss fantisera. Utan Joan klär av sig helt spritt språngande naken innan hon lägger sig i sängen. Har sagt det förr men det fyller inte någon konstnärlig funktion att folk ska klä av sig nakna på scen, med undantag av det mycket fina avklädande på The Girls. Tvärtom så tar det ju bort spänningen. Det chockar inte. Förstår verkligen inte syftet med det. Nej då är pappans snedsrpång bättre gjorda, där får man bara ana att han har en affär med de unga studenterna som han raggar upp. Förutom med Roy (Emil Almén) där det blir lite kroppskontakt och avtagen skjorta, men linne under. Så mycket snyggare och mycket mer intressant.

Marika Willsted är kapellmästare för ett gäng väldigt duktiga musiker. Alltid kul när man ser orkestern och de inte ”gömmer” sig i ett orkesterdike.

Musikalen har ju ett alltid aktuellt ämne som berör många, men därför är det lite synd att man har valt att ha så många sterotypa karatärer. Pappan som raggar på unga pojkar/män som varit hans elever. Flickvännen Joan är butckig och även Alison går åt det hållet att bli mer manlig. Hon vill inte ha på sig klänning när hon är liten etc. Hade det inte varit mer intressant att Alison varit en mer kvinnlig lesbisk karaktär? Då hade man fått in ytterligare en dimension att vem som helst kan vara homosexuell. Det behöver inte synas på hur man är klädd etc. Pappan kunde väl också ha haft någon mer jämnårig relation också? Här har kanske inte Stadsteatern så stor frihet att ändra på ett givet koncept? Eftersom jag inte sett Fun Home på Broadway vet jag inte hur trogen den är originalet.

Fun Home är en enaktsmusikal på ca 1.45 minuter. Nu på genrepet var den lite längre men den kommer nog att tightas till innan premiären den 28 april. Jag hade inte tråkigt under tiden, men det var på gränsen att den blev lite långt med 1.45. Det är alltid kul att gå och se en ny musikal. Den spelas till 11 juni och vill man se en musikal när privatteatrarna har stängt för våren så varför inte passa på att se Fun Home?

Foton Sören Vilks

När de la in att Phantom skulle förlängas till våren 2017 var det här tänkt som den sista föreställningen och självklart såg vi till att boka in de bästa platserna, mitten rad 1, för att få en riktig härlig nära upplevelse. Men som vi nog misstänkte blev det inte sista utan nu är sista den 14 maj. Och om ni undrar så självklart har vi biljetter till den också…För den här uppsättningen är alldelse för bra för att ine få njuta av så länge som det går.

Eftermiddagens föreställning var inget undantag från de andra. Peter Jöback gör en helt underbart storartad och fantastisk Fantomen. Och inte märktes det av att han hade något problem med en foten, men efter föreställningen kom han ut med en ”pjäxa” på foten… The show must go on. Och även Anton Zetterholm, Raoul, hade någon skada för det blev inget hopp ner från bron i slutet. Men sådana detaljer är det nog bara vi som ser den om och om igen som lägger märke till. Dock var det inget fel på varken Peters eller Antons röster och det är ju huvudsaken. För varje gång jag ser Anton blir jag bara mer och mer förtjust i honom. Älskar hans röst, hans minspel och de små rörelserna. Ett ögonbryn som höjs etc, även när fokus inte är på honom. Precis som alla andra. Går man bara en gång så missar man hur mycket alla agerar när de nite är i fokus och det är ju de här små detaljerna som gör det till en så bra föreställning. Emmi Christensson som Christine är minst lika bra som sina manliga motspelare. Den här trion är en sån perfekt match. Alla i minsta roll är så bra i den här uppsättningen så man bara njuter hela tiden. Sanna Martin, Sindre Postholm, Rolf Lydahl, Karolina Andersson, Tehilla Blad, John Martin Bengtsson, Daniel Engman, Glenn Edell mfl,  Dagen till ära fick vi skapa bekantskap med en ny dirigent, Bosse Johansson. Det är så underbart med så bra musiker som spelar den här fantastiska musiken. Varje gång första tonen spelas så förflyttas jag till Paris och sen är man kvar där till sista tonen.

Och när sista tonen spelas så är jag så glad att jag åtminstone har en gång till att se den här på Cirkus med det här fantastiska gänget.

Än finns det biljetter kvar så har ni inte sett den så se till att göra det!

Det gäller att få en ny genaration att gilla musikaler och vad är då bättre än att ta hjälp av de populära Babblarna! Så från 2 år och uppåt kan man få sig glad, färgsprakande musikal med massa sång i ca 35 minuter.

Alla Babblarna är med, Klonk är den som guidar oss igenom musikalen och som spelas av Sara Englund. Övriga Babblare, Diddi, Doddo, Bibbi, Bobbo, Babba och Dadda är kramdjur som kommer fram en efter en på scenen tack vara att barnen klappar, stampar, sjunger eller viskar fram dem. Alla kommer fram på sitt eget sätt hjälpta av Fatima Edell och Gustav Karlberg. Klonk vill ta med sig alla Babblarna till tivolit och åka Berg och dalbana.

De som kan sina Babblare känner igen sångerna som är med som Bergochdalbanebit och Första låten. Fast den heter Första låten som kommer den sist. Svängig musik som man blir glad av.

Barnen uppmanas hela tiden att vara aktiva på olika sätt och det är kul att se hur enagerade de blir i de här figurerna. Många har med sig sin egen Babblare som gosedjur också.

Efter föreställningen kommer Klonk ut och alla barn som vill får komma fram och krama. Mysigt.

Vi hade med oss en snart 4åring och hon var nästan snudd för gammal så idealåldern är nog 2-3 år. Musikalen är populär men det finns lite biljetter kvar till de föreställningar som är kvar i Stockholm.

I reklamen för Aladdin the Musical så skriver man ”Sheer Genie-us” och frågan är om man inte borde döpa om den till Genie istället för Aladdin. Aladdin, spelad av Dean John-Wilson, känns som en blek bifigur så fort Genie (Anden) är på scenen. Genie spelas av Trevor Dion Nicholas som nu gör sin West End debut. Dock inte någon nykomling på musikalscenen för han har t ex spelat Genie på Broadway. Förstår verkligen att man tog med honom över Atlanten för han är helt suverän. Fantastisk sångröst, utstrålning och leverar hela tiden när han är på scenen. Allt blir bara bättre när han är på scenen. Maffigare dansnummer, liksom mer av allt! Det är ju storyns mest tacksamma figur för han är ju rolig och den som verkligen sticker ut och får agera ut för fullt. Aladdin är ju lite mer trist som karaktär. Den vackre fattige pojken som blir kär i prinsessan Jasmine. Tyvärr hade han inte någon riktigt power i rösten så tafattheten förstärktes. Jasmine är ju en liten tuff prinsessa som själv vill bestämma vem hon vill gifta sig med. Jasmine spelas av Jade Even. Hon imponerar mer både sång och skådespelarmässigt. Även Don Gallagher som Jafar imponerar, även om han inte riktigt är i klass med Genie. Men god tvåa. Det är ju oftast mer tacksamt att spela skurk än den snälla för skurken har ju oftast mer kraftfull röst, eller i alla fall på ett annat sätt än den väne hjälten. Hade ju gärna sett Fred Johansson som Jafar. Han var ju standby i höstas för den rollen, men nu är han på Broadway och spelar i Sunset Boulevard. Han hade varit en bra Jafar utan tvekan.

Aladdin är en härligt färgsprakane föreställlning. Starka läckra färger, guld och glitter, härliga kläder och en del häftiga effekter. Självklart en flygande matta! Och det som jag gillar är att de inleder varje akt med en härlig ouvertyr. Blir lite pampigare då. Ensamblen är bra och det är härliga storslagna nummer. Men apan Abu fick inte vara med, han är bara med i filmen. Bra familjeföreställning där alla kan bli underhållna. Men den berör ju inte som tex The Girls gjorde. Väldigt underhållen blir man för stunden.

Stort plus att man nu har börjat med Dayseat och inte bara lotteri som det var i höstas. Släpps kl 10 varje dag och jag fick en biljett på rad P, parkett som var väldigt bra och väl värd 25 £. Skulle kostat 77£!

http://www.aladdinthemusical.co.uk/

The Girls baseras på den sanna historien om ett gäng Yorkshiredamer som gjorde en kalender med stilfulla nakna bilder på sig själva för att samla in pengar till en besökssoffa till väntrummet på en canceravdelning där en av damerna tillbringade mycket tid när hennes man behandlades för cancer. Känns historien igen så beror det på att ni nog har sett filmen som kom 2003 med Helen Mirren i huvudrollen som Annie vars man John går bort i cancer.

Nu har historien blivit musikal. Gary Barlow från Take That har skrivit text och musik tillsammans med Tim Firth. Musiken är bra och det finns några riktigt bra låtar som t ex If you Dare och en special variant på Silent Night. Den är helt underbar! Alla damer i pjäsen har fått varsin solosång där de får visa upp sig och sin karaktär. Helt igenom är det en väldigt bra cast och det är så kul med alla dessa bra och starka kvinnokaraktärer. Helt olika kvinnor som har vuxit upp i samma småstad och nu är medelålders eller ännu äldre. Alla med sina egna livsöden. Joanna Riding är strålande som Annie. Fantastisk röst och man blir så berörd av hennes kamp med sin döende man John som spelas väldigt bra av James Gaddas.  Annies bästa vän Chris spelas av Clarie Moore. Till de starka kvinnorollerna hör också den unga Jenny som har blivit relegerad från sin skola och nu fått återvända hem. Hon har kommit lite på kant med samhället men är en bra tjej. Hon blir tillsammans med Chris son, vilket inte är så populärt först. Jenny spelas av Chloe May Jackson och hon lär dyka upp i andra roller på West End. De flesta utan de unga har väldigt långa meritlistor både från andra musikaler, teatrar, tv och film så det är stor chans att ni har sett dem någonstans tidigare. Själv minns jag Joanna Riding mycket väl från Witches of Eastwick där hon spelade mot Peter Jöback.

Musiken är som sagt bra, bra sånginsatser men det är även väldigt bra och roliga repliker. Men skratten blandas ibland med tårar i ögonen, och i slutscenen är det glädjetårar för det är så fint när kalendern har sålt så bra så det räcker till en hel avdelning och inte bara en soffa. Innan dess har dessa modiga och duktiga skådespelerskor precis som i filmen tagit stilfulla foton på scen och mer eller mindre visat allt de har att visa. Stilfult och väldigt snyggt gjort med mycket värme och humor. Slutscenen är så fin också med alla solrosor och damerna i fina svarta klänningar. Så snyggt. Solroserna är en symbol för John som gillade att plantera och solrosen var en favorit för blomman hittar alltid ljuset!

Efter föreställningen kommer flera av skådespelarna ut i entrén och även på gatan framför och samlar in pengar till cancerforskning, och det såg ut som de skramlade ihop en hel del i det här kontantlösa samhället.

Sammantaget är det här en riktigt bra musikal som jag absolut tycker att ni ska gå och se om ni är i London. De har Dayseats till försäljning i stort sett till varje föreställning för 20£ så det är värt att gå förbi teatern kl 10 när de öppnar och se vad de har till dagens föreställning. Själv fick jag plats på A4 som är första raden, vilket kan vara lite nära för scenkanten är rätt hög, men inga problem för det är inte mycket dans i den så man behöver inte se fötterna.

Så gå och se The Girls och ni går därifrån glada till sinnet!

Semua Situs Slot MPO Terpercaya + Bonus New Member 100%

För ungefär 5 månader sedan (6 oktober) såg jag Bullets over Broadway men då med Linus Wahlgren som manusförfattaren David Shayne. Han var helt suverän i rollen men spelar ju nu i Book of Mormon. Rollen togs i år över av Rennie Mirro och de är ju olika till utseende och hur de burkar tolka roller. Så det var intressant att se hur Rennie tog sig an rollen. Jag upplevde Linus som mer förvirrrade och pojkvalpig, medans Rennie la en lite mer manlig ton till rollen och lite mer spänst i dansstegen. Men båda två gör rollen vädigt bra på sina egna sätt. Författaren som har skrivit ett väldigt svårt och djupt manus som ingen egentligen tycker är bra och sakta men säkert omarbetar han det efter förförsika påtryckningar av stjärnan Helen Sinclair (Helen Sjöholm) och livvakten Cheech (Johan Reborgs) kritiska kommentarer och handgripliga omskrivningar för att få det att låta som riktiga människor pratar. Johan Reborg är helt suverän som Cheech! Cheech har fått i uppdrag av maffiabossen Jack Valente att vakta flickvännen Olive som ska göra skådespelarkarriär. Det går väl sådär med hennes skådespelarkarriär i själva rollkaraktären, men på scenen är Shima Niavarani föreställningens stora stjärna. Hon är så rolig! En sån otrolig timing i alla sina repliker och hennes kroppsspråk är helt suveränt. Och det är en konst att spela att man inte kan sjunga eller ta repliker! Sen är hon ju inte så dum som hon ger sken av att göra. Det är så kul att se henne härma och ironisera över pojkvännen, maffiabossen Jack Valente (Johan Rabaeus). Helen Sjöholm som divan Helen Sinclair är också storartad. Här får hon spela ut både sitt komiska register och sin underbara sångröst. En diva som vet hur hon ska dupera männen runt omkring sig för att få som hon själv vill. Och hon lindar David runt sitt finger med smicker. Men hon har konkurrens av Davids flickvän Ellen. Ellen spelas helt fantastiskt av Lisa Stadell. Lisa får i den här föreställningen flera gånger visa vilken underbar röst hon har! Riktigt kul med en teater som har så många bra kvinnliga roller och alla är så fantastiska i sina roller. De överglänser sina manliga motspelare får jag nog lov att säga.

Bullets är en väldigt rolig musikal, många tillfällen till skratt och även om man har sett den ett par gånger så tål skämten att höras flera gånger då det är så duktiga skådespelare som framför dem. Så en stor eloge till Calle Norlén som har översatt Wody Allens texter. Många bra dansare och en musikal som innehåller stepp kan ju inte annat än vara bra! Fantastisk koreografi av Denise Holland Bethke. Camilla Thulin har designat de fantastiska kläderna.

Bullets är en riktigt bra och rolig musikal. Sista föreställningen är 8 april. Har ni inte sett den så är det verkligen hög tid att ni gör det! Det är verkligen valuta för pengarna för det är en 3 timmar lång musikal och inte en tråkig minut!

Wermland operan har en mångårig tradition att sätta upp musikaler och har sina egna stora stjärnor i Christer Nerfont och Cecilie Nefont Thorgersen. Dock har jag själv inte varit här sedan jag såg Elisabeth för en massa år sedan. Men det är ett kärt återseende. Inte minst för att det är en sådan fina teaterbyggnad. Axel Anderberg är arkitekt och han har också t ex Oscarsteatern och Kungliga operan på sin meritlista. Så ni kan ju förstå att det här är en klassisk fin teater, väl värd ett besök!

Hade hört så mycket bra om deras uppsättning av Les Miserable som hade premiär sommaren 2016 och sen har förlängts och förlängts och eftersom jag gillar Les Miserales så var det dags att bege sig till Karlstad igen. Och Karlstad levererade en fin vårdag med sol, men lagom till det var dags för teater började ett still snöfall. (och när vi kom ut var det ett ordentligt snölager på marken och snöfallet fortsatte). Men inne på teatern var det varmt och skönt och vi njöt av den fina teaterlokalen innan det började. I orkesterdiket dök en välbekant dirigent, David White, upp. Några minuters försening innan de första välkända tonerna började spelas, och sen skulle njutningen börja, eller? Lite fundersam blev jag när Christer Nerfont som Jean Valjean äntrar scenen och skägget/polisongerna hänger och dinglar runt ansiktet! Hade de slut på perukklister? eller fick han själv fixa det i en hast? Inte blev det bättre när han tog sig på håret och peruken rörde sig fram och tillbaka. Kändes väldigt amatörmässigt. Och tidigt slogs jag också av hur lik Björn Kjellman han var! Det kändes lite absurt, spelade han Jean Valjean eller Björn Kjellman som spelade Jean Valjean. Och innan ni säger något så är jag inte ensam om att tycka att han liknade Björn Kjellman för när vi gick hem så diskuterade min kompis och jag föreställning och i stort sett i kör tittar vi på varandra och säger ”Men han var ju så lik Björn Kjellman”. Så nåt var det. Och nu är det inget fel att vara lik Björn Kjellman, men det blev konstigt i Les Miserables bara. Men Christers sångröst var det inget fel på. Som tur var så har ju Jean Valjean bara skägg i början och sen blir det ny frisyr också så den fadäsen rättades till. Och då kunde jag verkligen bara njuta! Wermland Operan har verkligen lyckats med den här uppsättningen! Samtliga som är med på scenen är så otroligt duktiga, från huvudrollerna till alla i ensamblen. Otroligt bra och samspelt föreställning och så bra röster. Allra bäst är nog Philip Jalmelid som Javert. Vilken röst och pondus har! Första gången som jag såg Philip var som Marius i Les Mis på Malmö opera. Han var bra redan då, men som Javert får han verkligen visa vilken röstresurs han har. Så imponerande!

Les Miserable har ju flera starka kvinnoroller. Fantine spelas av Vermland operans leading lady, Cecilie Nerfont Thorgersen. En härlig inlevelse. Kerstin Hilldén som Eponine är en ny bekantskap för mig, men så imponerad jag blev. Otroligt duktig och en underbar röst. En av kvällens bästa utan tvekan! Eponine är en av mina favoritkaraktärer i Les Mis. Och Kerstin gör henne verkligen rättvisa. Cosette spelas av Kristin Lidström och hon gör en väldigt bra insats som den ljuva Cosette. Cosettes stora kärlek, Marius, spelas av David Alvefjord. Enjolras spelas av Rikard Björk. Bägge dessas killar är otroligt duktiga och imponerar med sina röster. Så kul med så många nya musikalartister som kommer upp och visar vad de kan. Inte behöver vi oroas för någon tillväxt på musikalsidan inte. Det finns så många duktiga, gäller bara att det sätts upp mycket musikaler så de kan få jobba och blända oss med sina röster! Som sagt, det finns inte en svag insats i den här uppsättningen vilket är väldigt imponerande.

Scenografin är väldigt bra också och de flesta scenlösningar imponerar stort. Lite svagt när de är nere i kloakerna och när Javert begår självmord. Man har i den sistnämnda valt en lösning där Javert sitter ner, vilket gör att han kommer lågt på scenen och blir skymd lite så där tappar de lite. Så är det något man ska tänka på när den nu kommer att flyttas till Spira i Jönköping så är det den scenen.

Det är inte många föreställningar kvar i Karlstad, men den kommer att flyttas till Spira och spelas i alla fall hela hösten där. Så har ni inte sett den i Karlstad, skynda att köpa biljetter till Spira och åt dit och se den. I stort sett är det samma ensamble som ska med vad jag har förstått så det borde bli minst lika bra där! Gillar man Les Miserables är det här en uppsättning man inte ska missa, för den är otroligt bra!

För knappt två veckor sedan såg jag ett helt fantastiskt genrep av Billy Elliot så att jag redan då hade biljett till kvällens föreställning var jag bara glad över. För när något är så bra som stadsteaterns uppsättning av Billy Elliot vill man bara se det igen och igen. Kvällens föreställning var ännu bättre än genrepet och det var till stor del tack vare Jacob Hermansson som var kvällens Billy. Oavsett vem som spelar Billy eller Michael så är det en fantastisk föreställning, men Jacob Hermansson var helt fantastisk ikväll. Han sjunger väldigt bra och lockade även han fram liten tår när han läs/sjunger brevet från sin döda mamma. Men framförallt så var han väldigt bra på att dansa! Killen är 14 år och en riktigt duktig dansare. Man kan se att han har hållt på med det i många år. Stepp, modernt eller balett, dansen sitter i hans kropp och det är ”elektriskt” precis som Billy sjunger när han får släppa loss i dans. Den här killen får man verkligen ha ögonen på för han lär dyka upp i andra uppsättningar efter Billy.

Eftersom de har 3 uppsättningar med Billy och Michaels så är det verkligen värt att gå och se den flera gånger för deras tolkningar är deras egna även om de har koreografi och en roll att följa så är de ju olika individer och det märks och ska också få märkas. Billys kompis Michael är en sån underbar karaktär att oavsett vem som spelar honom så älskar man honom. En kille som glatt skuttar hem iklädd en balettkjol och som byter sin julklapp mot en sjuksköterskebarbi kan man ju inte annat än älska!

Billy är en varm och underbar musikal som utspelas under den stora gruvstrejen i England, en grå och deprimerad tid i Englands nutidshistoria. Mitt i depressionen så vågar Billy drömma om något så onårbart som att få dansa balett. När det är så mycke oro i världen, folk på flykt och främlingsfientlighet och många som fått sina drömmar krossade är det viktigt med det budskap som finns i Billy Elliot. Tro på dig själv och dina drömmar! De kan slå in, bara man inte slutar drömma och kämpa för dem. För man får inget gratis utan det är hårt arbete att komma dit!

Stadsteatern har verkligen fått ihop en bra föreställning där de flesta är riktigt bra i sina roller. Det är mycket bra sång, musik och dans och alla balettflickor förtjänar en stor eloge. Man blir så glad av den här musikalen och så imponerad av de underbara barnen som är med! Så bra att Stadsteatern valt att sätta upp den och gjort det så bra. För fler har ju råd att gå och se musikal på Stadsteatern för biljetterna är ju rabatterade och det är billigare för barn och ungdomar, och det här är verkligen en pjäs som kan få ungdomar att börja gå på teater!

Våren är i stort sett helt utsåld, så vill ni gå och se den och inte köpt biljett får ni rikta in er på hösten. Men vänta inte för länge med att boka biljett. Så bra som den här föreställningen är så kommer även höstens biljetter att gå åt!

2000 kom filmen Billy Elliot som gjorde succé världen över och är en helt underbar film om Billy som av en slump hamnar på en balettlektion och inser motvilligt att han älskar det. Men att dansa balett är inte något en kille gör 1984 i England under pågående kolgruvsstrejker och Maggie Thatcher vägrar att diskutera med facken. 5 år efter filmen hade musikalen premiär i London med musik av Elton John. 10 år senare har den premiär i Malmö och nu sätts den upp på Stadsteatern i Stockholm. Och det är en av de absolut bästa musikaler som har spelast på Stadsteatern. Den är nästan i klass med Sweeney Todd och From Sammy with Love. Och hade det inte varit för ett par mindre typiska Stadsteater scensättningar så hade de nog nått upp till dem. Det som drar ner är att i två av de absoluta bästa numren så har men gått lite för långt. En av de abosluta höjdpunkterna är ju när Billy kommer hem till sin kompis Michael och han upptäcker att Michael har på sig tjejkläder. Michael är helt underbar i den här scenen och det är så självklart för honom att han ska ha tjejkläder på sig. Hans kroppspråk och utstrålning är så perfekt! Samtidigt som han tar upp ett viktigt ämne att man ska få vara en man vill vara. Så bra, stark och rolig scen, men så går man lite för långt med ”konstiga” dansare. Det blir för mycket och stjäl fokus från Billy och Michael. Till viss del samma i Londonuppsättningen men bättre gjort där.  En annan helt fantastikt bra scen är när Billy dansar Svanssjön med sig själv som vuxen. Det är så läckert och stämningsfullt gjort. Och glasväggen med fjädrar som blåses runt är så snyggt. Dansen förstärks av ballerinor i tutukjolar. Men så precis i slutet kommer manliga dansare in i tutus med bar överkropp. Tillför inget, men bryter en så fin scen. Så blandade känslor, så jättebra som kunde varit ännu bättre om man bara hållt tillbaka lite grann.

Men som helhet är det en helt underbar musikal! Det är en hel del bra låtar som t ex Solidaritet som återkommer ett par gånger är en stark medryckande låt om de strejkande gruvarbetarna som vävs ihop så fint med dansarna. Och den fina låten som Billy sjunger om sina döda mamma.

Billy och Michael blir man så imponerade av. Karaktären som Michael är ju väldigt tacksam för han är en sån rolig person, självsäker på sig själv och allt är så självklart och hans kroppspråk är underbart. Så rolig kille! Billy är ibland lite stel men han tar sig under kvällen och klarar dansen bra och sjunger bra. När han sjunger brevet från sin döda mamma ja då får jag en tår i ögat i alla fall. Billys döda mamma spelas finatt av Elisabet Carlsson. Sara Jangeldt imponerar som Sandra Wilkinson, dansläraren som upptäcker Billy. Billys pappa, Jackie, spelas av Jakob Eklund och jag tycker att han fint får fram gruvarbetaren från landet och hur han slits mellan det macho och viljan att hans son ska få ett bättre liv. Robin Keller är väldigt bra som pianisten Braithwaite. Spelar nördig och lite töntig på ett härligt sätt.

Billy är ju om dans och Roines Söderlundhs koreografi ska ha en stor eloge. Det är stepp, klassiskt och modernt som bjuds. Flera härliga dansnummer. Annelie Alhanko ska ha haft ett finger med i dansutbildningen av de härliga barnen. Calle Norlén översättning till svenska av Lee Halls sångtexter är också mycket bra. Den här gången har Ronny Danielsson lyckats med regin och fått till en mycket bra uppsättning.

I filmen är en av de mäktigaste scenerna slutscen när Billy ska dansa Svansjön och hans pappa och bror har kommit för att se honom och där träffar de Michael som är där med sin partner. Ett litet krystat möte, men det starka där är pappans tårar av stolthet när han ser Billy på scen. I musikaluppsättningen är den här scenen inte med, men slutet är ändå väldigt snyggt gjort om än inte lika snyftigt. Billy tar sin väska och går mot orkestern in i en dimma av rök. Tillbaka ut på scen kommer den vuxne Billy och dansar för oss. Snyggt! Och som det nu ska vara i alla nyare musikaler så är det lite extranummer i applådtacket. Men lite extra musikaldans säger man ju inte nej till!

Riktigt kul att Stadsteatern har en musikal av en väldigt hög klass som skulle platsa på vilken privatteater som helst i Stockholm, men till ett mycket mer behagligt pris. Den här musikalvåren i Stockholm måste vara en av de bästa vi har haft med Fantomen, Book of Mormon, Bullets och nu Billy Elliot.

Titta på orginalfilmen och på Billy Elliot live (inspelning av Londonuppsättningen) nu under våren om ni inte redan köpt biljetter för det är ustålt i stort sett. Sen ser ni till att köpa biljetter till hösten för ni vill inte missa den här föreställningen!

Det är rätt fantastiska att musiken från en grupp som i stort sett inte gjort något på 25 år fortfarande är så levande och känns så aktuell. Låtskatten som Björn och Benny skrev bara lever vidare och vidare generation för generation. Först var det olika samlingscd som ABBA gold, sen blev den musikalen Mamma Mia som gjorde segertåg över hela världen. Så kom filmen och nu i över ett år har Mamma Mia The Party huserat på Tyrol och Björn jobbar på att ta även det konceptet utomlands.

Mamma Mia the party är en helkväll eller som i vårt fall en heleftermiddag. Insläppet en söndag är kl 16 och då bjuds man på en shot när man kommer in på Tyrol som är omgjort till Nikos Taverna. Artisterna som ska upptärda rör sig runt i lokalen och hälsar på gästerna. Man blir visad till sitt bord där det väntar lite småplock som bröd, oliver, hummos och tsatziki som man ska småmumsa på innan showen och förrätten serveras. Vid 17 tiden så drar det så igång och Anki Albertssons som spelar Kicki hälsar oss välkomna till Nikos taverna med sin man Nikos, spelad av Michalis Koutsogiannaki. Anki är en erfaren musikalartist och var t ex cover som Donna i den svenska uppsättningen av Mamma Mia. Micahlis är inte lika vanlig i musikalsammanhang men många känner igen honom från tv och film, t ex från En underbar jävla jul. Nikos driver taverna där Mamma Mia spelades in och han och Kicki träffades under inspelning och ljuv musik uppstod och hon blev kvar. Hennes son Adam flyttade med henne till Nikos och hans dotter Konstantina, spelad av Jenny Bergkvist. Så var det upplagt för att även de skulle bli kära. Och handlingen är enkel, ska de unga tu få varandra eller inte? Kikis kompis Maggan är kökschef och spelas helt underbart av Jessica Heribertsson. Den tjejen kan verkligen sjunga och hon är riktigt rolig också. Ett av de roligast numret under kvällen är när hon sjunger ”Mamma Mia” och det handlar inte om kärleken till någon man, utan till cigaretter och hur hon försöker sluta röka… genialiskt gjort. Att en text kan få en helt annan innebörd! Hon är verkligen en av kvällens stora behållning. Och hennes flört med en av kvinnorna i publiken är också härlig till Andante Andante.

Jenny Bergqvist var för mig en ny musikaltjej och alltid kul att se och höra en nya musikartister. Men hon är inte ny i branschen utan har jobbat bland annat på Wermlandsoperan och spelat Eliza i My fair lady på Säffleoperan. En duktig tjej med bra röst!

Mellan ”akterna” i showen serveras förrätt, huvudrätt och dessert. All mat är förstå grekisk och smakar bra. Serveringen tog lite tid och det är väl det enda som man kan tycka att de borde ha fått lite bättre fart på efter ett år.

Roine Söderlundh står för regi och koreografi och då blir det ju alltid bra!

Det som är roligt med Mamma Mia the party är att man blandar mellan de riktigt stora låtarna och andra i den rika låtskatten. Som t ex I kissed the Teacher  (som var en av de fantastiska videos som Lasse Hallström regisserade och där Magnus Härenstam spelade läraren för Agnetas beundran) och en av mina favoriter I’m a Marionette fick vara med. Så gillar man ABBA får man verkligen höra det mesta som de att erbjuda. Och efter att de unga tu efter alla kringelikrokar har fått varandra så bryter den stora finalen ut där alla artister sjunger olika Abbalåtar från olika ”scener” runt om i lokalen iklädda typiska Abbakläder. Så det som inte fick plast i showen kommer nu, som t ex Gimme Gimme och Summer night City. Bord tas bort och det blir allmänt disco. Under showen har de också använt hela lokalen för det är ju inte någon riktig scen utan handlingen utspelas runt om i hela lokalen.

Förutom huvudrollerna så är det några artister till som är med och backar upp. Kul att se Anna-Maria Hallgarn igen! Bra musiker också.

Som helhet är det en underhållande show med mat och vill man sen dansa loss till Abba så får man göra det också. Det passar de flesta och jag kan väl bara tycka att det är synd att de har 13 års gräns så inte familjer kan gå med sina barn. Tex söndagsföreställningen kunde vara för barn. Antar att åldersgränsen har med ljudnivån att göra, men då kan man väl sänka volymen något så det passar för alla.

Gillar ni ABBA och vill ha lite grekiskkänsla i vinterkylan kan jag definitivt rekommendera att ni går och är med i partyt!