Anastasia hade premiär den 24 april 2017 med bland annat Christy Altomare  (Anya), Derek Klena (Dmitry), John Bolton (Vlad) och Ramin Karmiloo (Gleb) i någrar av huvudrollerna. Tyvärr är inte Ramin med längre och det hade varit kul att se honom på Broadway men det får bli en annan gång. Men Christy Altomare spelar fortfarande Anya och hon är helt undebar som den unga fattiga flickan som man helt plötsligt tror är prinsessan Anastasia, den sista överlevande av den sista Tsar familjen. Den sista tsar familjen (Romanovs) mördades den 17 juli 1918 i Jekterineburg. Vi kommer in i handlingen när det förbereds för för en stor bal på slottet. Alla är där och det är precis som i en saga, en bal på slottet. Underbara balklänningar, dans, pampiga salar. Men allt bryts dramatiskt när palatset stormas och hela tsarfamiljen mördas. Eller hur är det nu med Anastasia? Ryktena sprids om att hon överlevde. . Flera år senare sopar en fattig flicka gatorna. En ung stilig rysk militär, Gleb, får syn på henne och blir förälskad, men hur ska han hantera det när det när han så småningom börjar tro att hon kan vara Anastasia. Anya stöter på två skojare, Dmitry och Vlad som upptäcker likheten Anya har med Anastasia och ser möjligheten att komma upp sig i världen. De ska presentera henne för kjesarinnan Maria Romanova, Tsaren mor som befinner sig i Paris. De tre beger sig mot Paris och Gleb i hälarna. De lyckas få träffa Maria och presentera Anya som Anastasia.

Det här är en underbar härlig och vacker musikal i sagans värld. 1997 gjordes en tecknad film om Anastasia. Det här är en historia som fortsätter att fängsla publiken för många vill gärna tro att hon överlevde även om man har kunnat konstatera att hon inte gjorde det. Men länge levde myten om att hon gjorde det. I musikalen har man lyckats fånga den här önskan om att hon skulle överlevt väldigt bra. Man vill så gärna att det ska vara hon, att hennes farmor ska känna igen henne och att hon ska få sin Dmitry. Historien byggs upp väldigt bra med fina storslagna musikallåtar som t ex ”Journey to the past” och ”In a crowd of Thousands”, fin scenografi, härliga kläder och storslagna dansnummer. Det är en väldigt bra ensemble och kul att ha sett så många av originialen i den, även om nu inte Ramin längre är med. Men Christy Altomare verkligen är Anya. Derek Klena och John Bolton matchar henne mycket bra. Max von Essen som tagit över som Gleb gör honom strålande. Alla har verkligen bra musikalröster.

Anastasia är en underbar sagomusikal och man lämnar teatern uppfylld av en härlig sagokänsla. Kul med så olika typer av musikaler som spelas på Broadway, man kan verkligen variera sig i oändlighet. Kan varmt rekommendera Anastasia om ni vill en underbar vacker sagomusikal.

Ikväll var det dags för en press och VIP visning av Äventyret Aladdin, årets familjemusikal som sätts upp av Dröse & Norberg. Dröse & Norberg har de senaste åren tagit en välkänd historia, Trollkarlen från OZ och Snövit, utgått från själva grundhistorien men bytt ut musiken till nyskriven musik av Martin Landh och text av Robert Dröse. När jag såg Trollkarlen från OZ var jag inte helt nöjd med det, men nu måste jag säga att jag gillar idén när jag väl vet vad jag har att vänta mig. Förutom att det är ny musik så ändrar de också på namn på karaktärna mot vad man är van vid från Disney, men själva karktärerna är kvar. T ex  i Aladdin heter inte prinsessan Jasmine utan Safa.

Innan vi släpptes in i salongen var det mingel och det var fint ordnat med stora affischer där barnen (och vuxna) kunde fota sig med Aladdinbakgrunden. Skattkista med guld och silvermynt, läsk i höga champangeklass gav en lyxig känsla till familjeminglet och det var strykande åtgång på chipspåsarna. I folkvimlet syntes alla från Robinsson Robban till den store legenden Benny Andersson. Han var självklart här med Peter och Nanne Grönvall för att titta på sitt barnbarn Charlie Grönvall som spelar Aladdin. Charlie har varit med i Idol och melodifestivalen men det här är vad jag vet första gången han spelar musikal. Han gör en charmig och välsjungande pojkaktig Aladdin.

Den fattige tiggarpojken Aladdin har sitt killgäng som han hänger med på dagarna men en dag stöter han ihop med en vackra prinsessan Safa (Reinaida Braun). Hur ska han lyckas får henne att bli kär i honom?. Den elake Trollkarlen El Zallham (Markoolio) ser också Aladdin och har ett uppdrag till Aladdin, att hämta den magiska oljelampan nere i en grotta. Tillsammans med sin dromedar Jabaar (Kim Sulocki) fångar de Aladdin och förmår Aladdin att hämta lämpan. Nere i grottan är det fullt av guld men han får bara ta lampan. I grottan finns det också en flygande matta, Mattan Zlatan (Bill Sundberg) och mattan räddar Aladdin när han inte kan låta bli att ta lite guld och hela grottan rasar samman. Väl hemma börjar han putsa på lampan och ur en rökridå kommer anden (Claes Malmberg). Ja sen är frågan vilka 3 önskningar ska han önska sig och hur går det med Prinsessan Safa?

Det är en väldigt bra cast. Claes Malmberg är så självklart som anden! Helt galen, självgod, lat och med en ordsvada som aldrig tar slut. Är det inrepterat eller babblar han bara på? Så rolig och bra som anden! Gillar hans blinkning till Lena PH om att han syr sina egna kläder! Anden är min klara favorit. Lyser lika stakt på scenen som sin guldkroppsdräkt! Markoolio gör den onde Trollkarlen väldigt bra, får till en elak finsk brytning och det där snälla skrattet han brukar har får en elak ton här. Kim Sulocki är lysande som hans hunsade kompis Dromedaren Jabaar. Man har inte samma tekniska budget som Broadway/West End uppsättningen av Aladdin så den flygande mattan här flyger inte magiskt utan man har satt den som taket på en cykeltuktuk, vilket är rätt häftigt. På så sätt blir den levande eftersom den trampas fram av Bill Sundberg, som i sin roll påminner väldigt mycket om Spike i Notting Hill. Samma galna uppsyn, men jag gillade det. Charlie Grönvall axlar rollen som den pojkige Aladdin väldigt bra och Renaida Braun är vacker som en dag som prinsessan Safa, men hon har fått en tuffare attityd än i Disneyversionen och det gillar jag.

Det är flera riktgit snygga och bra dansnummer, som tex El Zallam och Jabaar i sista numret i akt 1 där El Zallam påminner om en rysk kosack och det viftas med ryskröda flaggor. Ett kul nummer med Aladdin och Anden när han önskar sig massa choklad! Läcker gjort med ensamblen som guld/statyer nere i grottan. Jabaar har en rolig solosång liksom Anden som släpper loss. Men det finns ett par fina ballader mellan Aladdin och Prinsessan Safa där bägge får visa att de har bra röster. Ensamblen är bra och tight och jag gillar koreografin av Robert Dröse och Gustaf Mardelius.

Visst den är inte lika påkostad, teknisk utsvävande och extremt färgstark som uppsättningen på West End, men när man tittar på den så saknar man det inte för det är så annorlunda och välgjort. Snygg scenografi. De nya låtarna är kul och med fart i, stora ensamblenummer och roliga karaktärer. Verkligen en familjmusikal som hela familjen kan tycka om och roas av. Spelglädjen på scenen smittar av sig till hela publiken. Barnen är med och hejar och tjoar precis som det ska vara. Det är högt tempo och kul rakt igenom och tiden försvinner snabbt iväg.

Den 26 december är det dags för första vanliga föreställningen och den spelas under jullovet i Stockholm och sedan åker den ut på turné runt om i landet hela våren.

Det här är en perfekt julklapp för hela familjen!

Det var länge sen jag såg ett riktigt Luciatåg och hade från början inte tänkt att gå på den här eftersom jag varit i Göteborg hela helgen, men sent om sider så bestämde jag att jag hinner ju till konserten kl 18. Köpte biljett bara några dagar innan och då fanns det bara kvar på Andra Raden så det blev att se konserten lite grand från ovan. Men särskilt i konsertens tredje del blev det en läcker vy, dock under den andra delen hade jag gärna suttit på parkett rad 1. Vet inte riktigt hur många de var i Nacka Musikklasser men när de vandrade i på scenen tog det rätt lång tid och det är väldigt välsjungande elever och även duktiga dirigenter.

Konserten var som sagt indelad i tre delar. I den första delen var Nacka Musikklasser klädda i vita eller röda skjoror vilket gav ett trevligt juligt intryck. Det inleddes stämningsfullt med Happy Holiday/White Christmas. Sen en fin version av Betlehems Stjärna (Gläns över sjö och strand). Därefter en underbart svängig Jingle Bells tillsammans med Hanna von Spreti. Riktig julglädje! Sista sången i del 1 var den fina Bells of New York City som sjöngs av Rennie Mirro.

Sen i andra delen var det dags för Hanna och Rennie att helt och hållet ta över medans eleverna förberedde sig för del tre. Den här delen var helt underbar med ”Let it snow, let it snow, let it snow” och”Baby it´s cold outside”. Hanna sjöng en av sina favoriter med stor inlevelse, den underbart fina ”Have yourself a Merry Little Christmas. Sen kom en av mina favoriter, ”The Little Drummer Boy” som Rennie sjöng helt suveränt. Älskar verkligen den låten och den kräver en riktigt bra röst för att göra den rättvisa. Blev inte besviken ikväll. Hanna och Rennie avslutade med ”Santa Claus is Coming to Town”. Är alltid lika kul att se Hanna och Rennie tillsammans på scen för de har verkligen en härlig kemi. Och de är ju fantastiska dansare också och det blev lite dans och stepp ikväll också. Härligt!

Så släcktes hela Berwaldhallen ner och i mörkret skred några elever ut på scen och tände tärnljus efter tärnljus på scenen och sjöng ”Stig in, Lucia, Stig in”. Det var väldigt fint och stämningsfullt. Ytterligare ett par Luciasånger och under dessa skred Lucian Annie Salmi in med sina tärnor och resten av Nacka Musikklasser ner genom gångarna på parkettnivån. Det var så fint att se det hela från ovan hur ljusen vandrade fram och fler och fler kom in tills scenen var full med sångare med levande ljus i händerna, och höra hur sången växte sig starkare och starkare. Ett par Staffansvisor blandade upp de olika Luciasångerna. I den sista Luciasången, Sankta Lucia vandrade hela kören ut tillsammans med Lucian och sången tunnades ut tills sista sångaren gick ut. Så otroligt mysigt och fint.

Det är något visst med barnröster och julsånger, särskilt i Luciatåg.

Så varför inte passa på och leta upp någon kyrka eller konsertsal där det ska firas Lucia om ni inte har turen att gå på era barns Luciafirande!

Någonstans 20-25 gånger har jag sett The Phantom of the Opera och det är verkligen en av mina favoritmusikaler. Musiken är fantastisk, kläderna underbara och handlingen är ju klassisk med skönheten och odjuret, hjälten. Den vänlösa Christine som blir bortförd av den hemske fantomen men som blir räddad av sin ungdomskärlek och mitt i allt det här så kommer det sårbara fram hos Fantomen och hon slits mellan dem. Den har spelats på samma sätt sedan 1986 och Andrew Lloyd Webber och The Really Useful Group har hållt stenhårt i hur den får spelas, av vem, var och när. Men när Finska National operan ska sätta upp den så får man tillstånd att göra en helt ny musikaluppsättning. Det kreativa teamet, Tiina Puumalainen regi,ssör, Teppo Järvinen scenograf, Marjaana Mutanen, kostymdesigner, Osku Heiskane koreograf, Teemu Nurmelin ljusdesigner och Andreas ”Stanley” Lönnquist och Sakari Kiiski ljuddesigner, skapar en väldigt omarbetat musikal. Den började spelas i Finland och sen 23 september 2017 var det dags för premiären på Göteborgsoperan. Eftersom jag ville se Fred Johanson som Fantomen och John Martin Bengtsson som Raoul fick jag kolla upp när de spelade i samma föreställning, så det blev den 9 december. Så jag har ju hunnit se en del bilder som visas på hemsidan och i press och jag måste säga att jag var både spänd och nyfiken på vad som skulle vänta. En musikal som jag sett så många gånger och det känns som jag vet var varenda paljett ska sitta på kläderna och när ett ögonbryn ska höjas, vad har de nu gjort med den. Skulle jag tycka om ändringarna eller inte? Att Fred och John-Martin skulle leverera hade jag inga tvivel om. Men resten….

Inledningen med auktionen är lite trevande, kristallkronan mycket enklare och känns inte lika imponerande. Raoul  kommer in från höger och går , inte i rullstol från vänster som i den vanliga. Och det här är något som visar sig gälla i stort sett hela föreställningen i genom. Man använder logerna på den vänstar sidan istället för den högra och karaktärerna kommer in från ”fel” hål. Känns lite konstigt för mer än en gång tittar jag åt fel håll och undrar när ska de sätta sig logen tex. Ljuskronan hissas upp och tiden snurras tillbaka och vi hamnar in i ”Hannibal”. Nu märks det ordentligt att det här är inte som det brukar. Kulisserna är enklare, men framför allt är kläderna av Marjaana Mutanen har en helt annan stil. Dansarna här mycket enklare vit/beiga kläder och det ger ett blekt och tråkigt intryck. Ska det kännas så här billigt hela vägen tänkte jag. Däremot gillade jag Charlottas vita klänning även om den inte vara lika praktfull som vanligt. Piangi kommer in på elefanten och den komiska effekten när han försöker klättra upp på den är därmed borta. Så saker som man ändrat på. Lite tveksam. Men så blir det dags för ”Think of me” med Christine (Hanna-Liina Vösa) och nu kommer ett av de snygga förändringarna. Christine klädd i den vita klänningen mot en helblå bakgrund och Hanna-Liina sjunger otroligt bra. Riktigt snyggt och modernt kändes det. Blev så förtrollad av det så jag missade nästan att se hur Raoul reagerade när han kommer på att det är nog hans Christine. En scen som jag inte riktigt gillade heller är när Fantomen tar med Christine ner till sig för första gången. Här är nog första gången som jag inser att här kommer man inte hålla på med så mycket ”magi”. Fantomen och Christine vandrar på olika trappor, men man byter par så tydligt så att man ska veta att det är flera som spelar dem i den här scenen. Det känns lite tråkigt även om man vet om det. Och trapporna fick mig att tänka på stora sågblad. Men när de väl kom ner till Fantomens hem så blev det läckert igen. Inga stora ljusstakar men så snyggt med ljus som satt fast som på slingrande grenar.  Sen är det lite fram och tillbaka i hela föreställningen och det jag nog saknade mest från den vanliga Fantomen är nog Maskerad. Inte lika pampig här och Fantomens entré blev inte alls lika skrämmande. Lite billigt att han bara hade slängt ett rött skynke över sig. Men det vara andra scener som var så jätteläckert gjorda att de vägde upp de ställen som jag inte gillade lika fullt ut. ”All I ask of you” uppe på taket är så snyggt med Fantomen som gömmer sig bakom en stor ängel på taket istället för i ängeln som hissas ner från taket. Fantomens närvaro kändes mer äkta när han smög på det förälskade paret på det sättet. Så snyggt när han ser deras profiler genom ett fönster också. Kyrkogården är jättesnyggt uppbyggd och även här har man ljussatt med det snygga blå ljuset. Man har skippat Fantomens eldstav utan istället blir det en fäktningsduell mellan Fantomen och Raoul, häftigt. En scen som jag måste lyfta fram är ”The point of no return”. Här är det en jättestor korsett som man först har ljusa konturer på och alla i ensamblen är klädda i svart. Så kommer Fantomen in genom korsetten och skickar ut alla och kvar är han och Christine. Då ändras korsetten till rött och det blir så häftigt och med ens större spänning mellan Fantomen och Christine. Hon är medveten om att det är Fantomen på ett helt annat sätt. Scenen är så intensiv och laddad.

Fantomen spelas helt fantastiskt bra av Fred Johanson. Han är inte lika elegant i frack som man är van att se Fantomen utan har istället en lång rock. Masken är inte den traditionella vita utan en metallmask. En mörkare och hårdare Fantomen. Mer man än myt. Christine känns inte lika flickaktig och naiv utan redan från början har hon ett annat kommando och låter sig inte bara förföras utan det känns som hon har en starkare vilja. Hon svimmar inte nere hos Fantomen utan följer själv med till hans sovrum med röda silkeslakan….Raoul har inte heller den vanliga pojkaktiga utstrålningen utan han är mer man och mer jämbördig med Fantomen, både röstmässigt och utstrålningsmässigt. Får inte intrycket av att det här bara blivit så utan att regissören har velat ha en annan dynamik mellan karaktärerna och att de ska vara mer mogna. Även Raoul har kastat bort fracken och har istället kostym eller byxor och blazer. Flugorna är utbytta mot slipsar. Christine är inte lika ljuvt klädd utan lite mer utmanande klätt. Lite mer modernt där också. Kläderna får jag inte riktigt ihop med tidsepoken. Piangi känns mer som en maffiaboss i sin kritstrecksrandiga kostym än en operasångare. Sen är det andra karaktärer som är lite mer nedtonade som tex Madam Giry och Meg Giry. Monsieur Firmin och Monsieur André är har mindre komisk framtoning. Så även om det är samma historia och samma karaktärer som är med så blir det en helt annan dynamik i den här versionen.

Fred Johanson är helt suverän som Fantomen. Hans röst får den där mörka och skrämmande tonen, samtidigt som det finns en känslighet och sårbarhet. Hanna-Liina Vösa är en helt ny för mig, men hon har en underbar röst och det är en stark spänning mellan hennes Christine och Freds Fantomen. John Marin Bengtsson är en som sagt en mer manlig Raoul och hans röst är djupare och mer kraftfull än vad man brukar höra hos Raoul. Att ha karaktärerna på det här sättet passar väldigt bra in i den här versionen och de omgjorda scenerna. Men jag vet inte om det skulle fungera lika bra i den traditionella versionen. Så det är jättekul att man nu har gjort en modernare Fantomen. Finns vissa delar som är svagare än den traditionella, men samtidigt är vissa scener otroligt bra gjorda och känns så rätt i tiden och de lyfter verkligen hela uppsättningen. Så från en trevande inledning så växten den och växte och tillslut så älskade jag den här versionen. Skulle verkligen vilja se den ännu en gång så jag kan ta in den ännu mer. Är så mycket intryck att jag behöver få bearbeta dem en gång till.

Tycker ni om Fantomen så tror jag inte att ni kommer att bli besvikna. Den är annorlunda på ett modern positivt sätt, som gör att den blir en annan musikal och man kan samtidigt älska den och den traditionella och uppskatta dem på olika sätt. Och om ni tycker att Fantomen är tråkig och omodern så ska ni titta på den här och ge den en chans till. Är svårt att beskriva utan den måste upplevas!

Den spelas på Göteborgsoperan våren 2018 och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den!

Ikväll var det tredje gången som jag såg Book of Mormon, men det var en liten speciell föreställning, dels för jag blivit inbjuden till den som Teaterombud och dels för att det är föreställning 100! Kvällen inleddes med att vi teaterombud fick träffas backstage och välkomnades av självaste Vicky von der Lancken. Vad vore svenskt teaterliv utan henne? Hon har verkligen berikat svenskt teaterliv och satt upp så många fantastiska föreställningar genom åren. Och ikväll fick vi veta lite grand om vad som komma skall under 2018. Ser verkligen framemot Ghost på Chinateatern hösten 2018. En av mina favoriter och det ska bli så kul att se den på svenska! Ska inte glömma näsduken till den. Men det händer spännande saker på Oscarsteatern också med ”Gentlemannen” och det väldiga hemliga projektet hösten 2018, en orginaluppsättning som baseras på en film. Vad det blir avslöjas först i januari. Har vissa förslag men om det stämmer eller inte får vi se då. Linus Wahlgren och Per Andersson passade på att hälsa på oss och berätta lite om föreställningen innan de skyndade vidare till sminket. Sen var det dags för oss att bege oss till våra platser.

Book of Mormon är verkligen en musikal som inte liknar något annat, så otroligt knäpp, galen och kul och med massa glad och medryckande musik. Även att jag sett den tre gånger nu så skrattar jag lika mycket varje gång. Skämten är lika kul varje gång och varje gånd är det något nytt jag hittar i den. Sen blir det ju extra kul när Per Andersson bestämmer sig för att ”knäcka” Linus Wahlgren och verkligen lyckas med det, inte blev det sämre av att Linus senare hämnades på Per och drog ner extra skratt och applåder. Övriga i ensamblen hade jättekul åt dem. Är så kul när sånt händer! Linus och Per är verkligen helt perfekta i sin roller som Kevin Price och Arnold Cunningham, Mormonmissionärerna som skickas till Uganda för att omvända en liten by som ingen hittills lyckats med. Alla roller är perfekt castade och eftersom jag har recenserat den två gånger förut tänker jag inte gå in på för många detaljer här, men måste ändå nämna Anton Lundqvist som är helt underbar som den homosexuelle missionären, hans komsika timing är så perfekt och jag älskar bara numret ”Bara släck”. Så kul, snyggt och med sån härlig ironi i.

Det här här verkligen en musikal som ingen får missa för man blir så glad av den! Och nu när det är mörkt ute så behöver man verkligen något som piggar upp! Håller verkligen med tvreklamen som går nu om att det är den perfekta julklappen. Har ni någon som redan har allt? Någon som behöver ha något roligt att se framemot? Eller någon som ni vill ge ett underbart minne för livet? Och självklart ska du ha en egen biljett! Ja tveka inte utan köp biljetter till Book of Mormon. Den går bara till 24 mars så köp biljett nu!

Nu sätter Soppteatern upp ”Tillbaka till nu” med operatrion Divine. Det är nästan som en liten självbiografi eftersom den handlar om operatrion Tribus som ska plocka ihop sina saker och packa ner dem för de ska sluta. Divine ska inte upphöra som trio, men det är sista produktionen som Jacqueline Miura är med i Divine innan hon går vidare för egna projekt. Caroline Gentele och Gabriella Lambert-Olsson kommer att fortsätta med Karin Nybom. Men i den här föreställningen packar de ihop alla sina saker och minns tillbaka på mer eller mindre lyckade föreställningar. Mitt i allt finns en liten kärlekshistoria mellan Jacqueline och piansten Eric Skarby. Men det är lite hemligt till en början.

Det är en föreställning där man verkligen har lyckats få med väldigt mycket utan att det känns som korvstoppning.Vilka alternativ har Tribus för att kunna överleva. Kanske börja med att hålla föredrag? Så vi bjuds på ett kort men intressant sjungande och berättande föredrag om operans historia om hur det bara spelades på slotten, till de stackars pojkarna som blev kastrerade och hur det inte alltid lyckades så bra men allt för att inte kvinnor skulle få vara med. Men till slut fick även kvinnor vara med. Men om det nu inte går att försörja sig på opera kanske man kan sjunga musikal? Så då övergår det till ett härligt musikalnummer med många kända musikallåtar. Man missade dock att låta piansisten sjunga ”Mr Cellofan” från Chicago. Hade varit så kull eftersom låten hade varit perfekt då hans karaktär var den typiske osynlige killen. Slutligen så kommer de på att nej det är nog Julsånger man ska sjunga, det funkar ju alltid. Så helt rätt i tiden så blir det ett julmedley. Tjejerna klarar verkligen av att sjunga alla tre genrer. Det som slog mig var att det såg så lätt ut när de sjöng opera. Ibland ser man hur operasångare verkligen tar i, men tjejerna sjöng opera utan någon synlig ansträngning alls. De kraftfulla sångerna bara trillade fram.

Hur går det då för tjejerna i Tribus? Ja det tycker jag att du ska ta reda på själv. Jag hade ju förmånen att se ett publikrep så tyvärr ingen soppa för mig. Tillbaka till nu”  har premiär den 6 december och spelas en bit in i januari. Boka  biljett, njut av en god soppa och av dessa talangfulla och skönsjungande tjejer! Är en av de bättre förställningarna jag har sett på Soppteatern. En lunch på Soppteatern kan jag verkligen varmt rekommendera!

Bild: @Åsa Waerner

Alltid spännande att få se en helt nyskriven musikal. Hade förmånen att även se genrepet i fredags. Det flaggades då om att det inte var helt klart för det skulle repas under lördagen också, men det som visades i fredags var väldigt bra så jag var riktigt glad att jag även hade biljett till dagens premiär.

Erik Norberg står för librettot och sångtexterna och tillsammans med Alexander Öberg har han också skrivit musiken. Genomgående gillade jag musiken. Finns lite folkmusikkänsla i den men den har även puls som driver handlingen framåt. I slutet när revolutionen är på gång blev det dock lite för stökigt för min smak, men förstår att man vill betona ilskan och upprorskänslorna hos bybyorna. Blir tvärt kast mot den fina sången som Anders Ekborg sjungit innan. En riktitg känslosam musikalballad. Så bra!  Precis som det ska vara i en musikal så för även texterna handlingen framåt hela tiden.

Vi får oss en historielektion i den här musikalen då handlingen utspelar sig i från 1788 till bondeupproret 1811. Gustav den tredje är rädd för revolutionen i Frankrike och inskränker flera rättigheter. Det här uppskattas inte av adeln. Baron Macklean på Svaneholm är en stor frihetstänkare. När han kommer till Svaneholm inleder han en jordreform och startar såsmåningom även skolor. Anders Ekborg spelar Macklean och är helt strålande i sin roll. Känns verkligen som rollen är skriven för honom. Macklean blir förälskad i pigan Kajsa (Lina Englund) och hon får börja jobba för honom på slottet. Dock är känslorna inte besvarde utan hon faller för den unge magistern Samuel, som Macklean skickar iväg ut i Europa för att studera ett år. Under det året blir Kajsa gravid med Macklean, men trots sina frihets och jämlikhetstankar kan inte Macklean sträcka sig så långt så han gifter sig med Kajsa. Istället arrangerar han ett äktenskap med sin fogde (Pelle Bolander). Mackleans släkting Ribbing (Linus Lindman) spelar en avgörande roll i mordet på Gustav III. Han landsförvisas men återvänder några år senare med sin rebelliska fransyska Madame de Stael (Lisa Werlinder). Både Linus och Lisa sjöng och agerade mycket bra både i dessa roller och andra som de har i pjäsen. Lina Englund är nog mest känd som skådespelerska. Upplever henne som lite ojämn i sångprestationen här, ibland rätt bra men i vissa fall lite svagare. Hon är riktigt stark och bra i ”Bastarderna armé” när hon berättar för Macklean att hon är med barn. Hade varit mer intressant om man gjort Kajsa som en starkare kvinnokaraktär än vad hon är här. Även Samuel (Tobias Sondén) kunde ha fått haft lite mer pondus.

Scenografin är enkel och effektfull och än en gång visar man att en musikal kan göras med ganska enkla medel bara man har en bra handling, bra text och musik och bra musikalartister som kan förmedla en historia. Anders Ekborg briljerar som sagt genom hela föreställningen. Sanna Krepper och Lisa Werlinder är väldigt bra som berättarna som för handlingen framåt när det är ”scenbyte”. När man gör det på ett bra sätt så behövs inte mer. Även ljussättningen är bra och förstärker handlingen vid de dramatiska tillfällena.

I en musikal behöver man också musiker och förutom kapellmästare Peter Tikkanen är det skådespelarna själva som är orkestern, vilket är jag inte sett någon gång förut vad jag minns. Men här fungerar det bra.

Riksteatern kommer att åka på turné med Bläck eller Blod  Det är ett samarbete med Örebro Länsteater så den kommer att spelas där under våren, med Örebropremiär den 27 januari. Kan inte annat än att säga att Örebroarna kan skatta sig lyckliga som får en så bra nyskriven musikal till sig med självaste Anders Ekborg i huvudrollen.

Jag kan verkligen varmt rekommendera att ni ser den. Den är värd att åka till Örebro för om ni inte har möjlighet att se den på närmre håll!

Vore jättekul om musiken kunde släppas på cd!

Är nästan 9 månader sen jag såg genrepet på Book of Mormon och föll pladask för den här roliga och härliga musikalen. Då visste jag inte mycket om handlingen, hade mest hört att den skulle vara provocerande. Så ikväll hade jag full koll på vad som skulle hända. Så även om jag hört skämten förut så var den minst lika rolig den här gången. Och lika imponerad blev jag av hela casten om inte mer den här gången då jag mer kunde ta in de olika rolltolkningarna istället för att fokusera på handlingen.

Linus Wahlgren är som klippt och skuren som den prefekte mormonmissionären, Kevin Price. Välklippt, väluppfostrad, helylle, ambitiös och så målinriktad och sjunger fantastiskt. Per Andersson som Arnold Cunningham är hans raka motstats. Han har inte ens läst Mormonerna bok, utan hittar på när han är ute på missionsuppdraget, vilket visar sig vara ett lyckokast. De kunde inte hittat ett bättre par att spela detta helt omaka missionärspar som får uppdraget att åka till Afrika för att omvända byborna i en liten by. Där finns redan ett gäng missinärer ledda av underbare Anton Lundqvist. De har inte lyckats omvända en enda bybo under den tiden de har varit där. Så hur ska det nu gå???

Hela ensamblen och musikerna i ledning av Jan Radesjö är helt fantastiska. Den håller verkligen hög klass rakt igenom.

Man blir snabbt indragen i handlningen och det är få gånger som jag har skrattat så mycket på en musikal. Musiken är bra och man blir så härligt glad av den! Man driver med de flesta fördomarna och sterotyper i den här musikalen, religion, homofobi, machomän och mitt i allt slänger man in lite Star Wars! Berättar man för någon vad som händer så låter det verkligen helknäppt för det är det, så jag kan bara rekommendera att man går och upplever det själv! Man blir så glad och upprymd av den här musikalen och går därifrån med bredaste leendet på läpparna! Det här är det roligaste som spelas just nu i Stockholm!

Den spelas till och med den 24 mars 2018 och kommer inte att förlängas för rättigheterna har dragits in. Så se till att boka billjett!

1951 gjorde MGM musikalfilmen An American i Paris med Gene Kelly i huvudrollen som Jerry Mulligan och Leslie Caron som Lise Bouvier. Filmen plockade hem 6 Oscars bland annat för bästa film och musik. George och Ira Gerswins odödliga musik och texter.

Musikalen har nu satts upp både på Broadway och i London och självklart är de fantastiska låtarna med. Många klassiska låtar, men som jag glömt är från den här musikalen även om jag har sett filmen. Alltid kul att få dem i sitt rätta sammanhang. Så här radas de upp en efter en som ”I got rythm” , ”The man I love”. ”S´wonderful”, ”Fidgy Feet” och ”They can’t take that away from me”. Och man bara njuter!

Handligen utspelas i andra världskriget slut när de amerikanska soldaterna kallas hem, men några som Jerry (Ashley Day)  blir kvar. Han stöter ihop med den unga vackra dansösen Lise (Leanne Cope) och blir förälskad. Jerry försörjer sig som kostnär och blir upptäckt av den rika Milo Davenport som är med och ska sätta upp en ny teater där Lise (Zoe Rainey) är en av dansöserna. Jerrys vän Adam (David Seadon Young) är kompositör. Jerrys och hans båda vänner är alla hemligt förälskade i Lise. Det blir ”triangel”draman. I bakgrunden finns hemligheten om Lise som judinna som i hemlighets gömts av Jerrys väns Henris (Hayden Oakley) familj under kriget. Men Henri har en annan hemligthet också, hans längtan att vara med i showbiz och antydningar till intresse för män.

Det är många långa dansnummer, de flesta i modernbalett stil, men även lite stepp smyger sig in. Väldigt bra dans men lite mer nedtonad i sin färprakt jämfört med 42nd Street som jag såg i går. Men hela casten imponerade både sång och dansmässigt. Och som sagt härligt att se de klassiska Gerwhin sångerna live i sitt rätta sammanhang.