Så var det dags att se Spök igen och det är alltid intressant att se om en föreställning har utvecklats från genrepet till några veckor senare. Jag gillade den redan på genrepet och den var minst lika bra ikväll, faktiskt ännu bättre. Ensamblen har blivit mer samspelad och det känns tätare. Absolut bäst är Lena Philipsson som Giljotina. Hon är helt strålande! Hon agerar bra, är rolig och sjunger med en härlig intensitet och kraft. Utan tvekan är hennes solosång i andra akten med de arbetsklädda dansarna showstoppern! Loa Falkman som betjänten Bernhard är också helt underbar. Men den här gången glömde han be om en kola när han besökte Dante (Måns Zelmerlöv) i hans sovrum i andra akten. Hans roll har inte riktigt någon stark sång där hans röst får komma till sin rätta men det vägs upp av hans komiska agerande. Giljotinas och Salmonellas unga alteregon Tina och Nella har blivit bättre också, så de här veckorna har stärkt föreställningen. Dansarna har fått väldigt bra koreografi av Roine och deras Thrillerinspirerade spök nummer som avslutar första akten är väldigt bra. Men även deras bakgrundsdans i balladerna lyfter balladerna ordentligt. Flera snygga nummer att njuta av.

Tiden går fort när man ser Spök och jag tycker verkligen att man ska se den om man vill ha en trevlig kväll!

Det är inte många artister som har en reportoar som sträcker sig från 1700tals visa till rykands färsk musikalschlager ur en musikal som inte sätts upp förrän om ett år, och däremellan slänger lite mer visa, Joni Mitchell, Billy Joel och mycket annat. Men Helen Sjöholm hennes sånger spänner över fler århundranden och oavsett vad hon väljer så att sjunga så sätter hon sin egen personliga prägel på det och hon sjunger som ingen annan kan sjunga. Det är med intensitet, smärta, glädje, skoj och så vacker sång, och hon sjunger med hela ansiktet och kroppen, varenda cell hos henne är med när hon sjunger. Hennes närvaro i varje ton är det som gör henne till den fantastiska sångerska hon är.

Hon kan verkligen sjunga allt hon vill sjunga, men som allra bäst är hon när hon sjunger på svenska för då blir det mer personligt. Tomas Andersson Wijs översättningar av Billy Joel och sina egna gör hon helt fantastiskt. Gabriellas sång får varje hår på kroppen att ställa sig upp och från första tonen i Du måste finnas så är det bara rysningar av välbehag. Men då gör hon det som ingen annan skulle göra. Istället för att mjölka in de stora applåderna så innan sista tonen tonar ut så låter hon den övergå i en hårdare ballad av Depeche Mode. Och det blir så bra!

Som extra nummer så gör hon och orkestern en härlig tolkning av Kåta Maja. Och självklart får vi även Du är min man som extranummer. Och den är ju en genialisk dansbanslåt som verkligen är hennes egen också, en helt annan sida av Helen än Du måste finnas Helen, men ändå samma.

Riktigt roligt var det att få ett smakprov ur den kommande musikalen Livet är en schlager och efter att hört den så vet man att det är en ny svensk musikalhistoria som skrivs. Det kommer att bli så bra! Ännu en gång får Helen och Peter Jöback vara med att forma en helt ny svensk musikal. Tillsammans med Jonas Gardell och Fredrik Kempe kan det inte bli annat än superbra!

Men en bra sångerska blir förstås ännu bättre med bra musiker som stöd och hon hade med sig fyra bra musikanter. Mest utmärkte sig  Jojje Wadenius på gitarr är helt fantastisk och kvällens färgklick, cerisrosa Convers med något som såg ut som stjärnmönstrade strumpor i, och Martin Östergren på piano. Bägge fick självklart göra varsitt eget instrumentalt nummer och Martins Hanna Flyger ur Peter Pan var otroligt vacker.

Ljud och ljus var också väldigt bra. Enkel ljussättning som bara byter färg på tygvåder räcker så bra för att förhöja stämningen. Ljudet på Rival är ofta väldigt bra.

En underbar kväll med 2 timmar sång och musik. Finns inte så många biljetter kvar, så grattis ni som har biljett till någon av konserterna på turnén!

Konceptet men en smörsångare och pyskolog på scen är ju inte det vanligaste, men det funkar! Niklas Strömsted har ännu en gång brutit upp ur ett förhållande och exflickvännen har sagt att han behöver gå och prata med någon. Sagt och gjort så söker han upp Per Naroskin. Men när han stöter på en gammal fotbollskompis så vill han inte riktigt berätta vem han ska till utan han ska till sin PT och lyfta lite skrot, men är det en lögn? PT kan ju stå för psykoterpuet och att prata om jobbiga saker kan ju liknas med att lyfta skrot.

Samtalen handlar mest om Niklas olika relationer och hur han alltid har varit den snälle killen som vill göra sin flickvän till lags. Till den milda grad att han inte längre är den kille som de har förälskat sig i. Och inte så oväntat så bottnar det i en händelse från barndomen. Mellan de korta sessionerna sjunger Niklas någon av sina ballader i moll, och det är ett pärlband av klassiska låtar och sådana man kan texten på utantill. En härlig nostalgitripp! Till sin hjälp av Niklas ett litet kompband där Charlotte Centervall är den som glänser mest. Vilken underbar musiker hon är! Frågan är om det finns något instrument hon inte behärskar? Hennes munspelande och gitarrspelande samtidigt är underbart! Hon är en duktigt sångerska också (känd från Cookies and Beans) och hon körar men får även vara med och sjunga duett i ett par låtar. Tack för det Niklas!

Men det är inte bara Niklas som utvecklas genom samtalen utan även Per går från att vara en stereotyp psykolog till att lätta upp lite grann. Inte så lite förresten, i slutnumren så börjar det lite lugnt med att han sjunger för att sedan lite försiktigt börja bakgrundsdansa för att sedan flippa ut i en helt galen dans.

Det är en trevlig feelgood känsla genom hela showen och man sitter och myser. Per engagerar publiken då och då med lite frågor om våra relationer och det är handuppräckning osv. Men det är inte så han utsätter någon enskild direkt utan det är kollektivet han vänder sig till främst. Riktgit feelgood blir det också när tonerna till Officer och gentleman börjas spelas och Niklas kommer in genom publiken iklädd vit uniform. Vem kan motstå en sån snygg, charmig, snäll kille som dessutom betalar räkningarna i tid!

I applådtacket så händer något oväntat. Gösta Ekman kommer upp på scen och delar ut Hasse Ekmanpriset till Sissela Kyle som är föreställningen regissör. Grattis Sissela!

Efter cirka 2 timmar utan paus vandrar vi ut från Intiman och myser.

Så var det dags för den årliga musikalkonserten på fantasiska Confidencen och det är lika trevligt varje år. Niklas Andersson får man nog betrakta som värd och i år hade han med sig Anki Albertsson och Johan Boding som bägge var med förra året. Musiker var Carina E Nilsson på flygel  och Rimma Gotskosik på violin.

Konserten inleddes med en instrumental Phantom of the opera för att sedan ge oss smakprov ur en rad musikaler som  t ex Rent, Les Miserable, Miss Saigon, Kristina från Duvemåla, Chess, We will rock you, Evita, Molin Rouge, Jesus Christ Superstar och Mamma mia.

Till min stora glädje så sjöng Niklas äntligen Empty Chairs från Les Miserable. Han har inte sjungit den på många år och den var verkligen konsertens bästa låt. Tätt följd av hans Why God ur Miss Saigon. Han har ju sjungit dem ett antal gånger eftersom han har spelat dem, men för oss är de lika underbara varje gång. Gåshud och rysningar! Hör dem gärna igen och igen!

Johan Boding har en rockigare utstrålning och gjorde väldigt bra tolkningar av Queens Somebody to Love och Bohemian Rhapsody. Den sistnämnda i en ovanligt avskalad version där han även visade att han är en duktig pianist.

Självklart bjöds det även på bra duetter som Come what may och The prayer.

Det är en trevlig och avslappnad konserten och mellansnacket är inte helt inrepeterat vilket ger en intimare känsla. Bland annat fick vi höra att Anki var en av dem sista i urvalet som Kristina och hon framförde en bra version av Du måste finnas. Det märks att de trivs med att sjunga och spela tillsammans och den härliga känslan smittar av sig till publiken.

Ser framemot nästa års konsert!