För ett par veckor sedan var jag på genrepet av Sällskapsresan och hade då liksom nu en trevlig stund. Sällskapsresan är inte en musikal som går till historien för att den har jättebra musik osv men det är en trevlig och kul musikal och man har en trevlig stund. Tiden går snabbt och vips är det paus. Lite onödigt med 25 minuters paus. Det är väl det enda som känns onödigt långt i den här musikalen. Alla har väl sett Sällskapsresan minst en gång och de flesta har sett den flera gånger så alla vet mer eller mindre vad som ska hända. Men vet skämten och alla viktiga scener och allt finns där. Mer eller mindre i samma förpackning. Inte konstigt att det är Sven Melander som Berra som drar ner mest applåder bara han visar sig på scen. Han spelade ju samma roll i filmen så att ha med honom i musikalen är ett genidrag. Tror inte att det varit riktigt lika bra med någon annan i rollen. Och Berra och hans vän Robert är ju ålderslösa så det gör ingenting att det har gått 36 år sedan filmen hade premiär 1980 och han spelar samma roll.

Annars är det här en musikal utan några riktigt stora kända musikalartister utan här kan man sälja den på att det är Sällskapresan, som nyligen blev utsedd till bästa film. Man vill helt enkelt se Sällskapsresan, Sven Melander och sen spelar det ingen roll vilka som spelar övriga roller. Man vill skratta åt skämten man kan osv. Här ska det inte var något nytt och det har man lyckats med. I övrigt så är det en rätt jämn ensamble, så igen nämnd och ingen glömd.

Precis som på genrepet är det låten ”Jag kan flyga” som jag fastnar mest för. Men det finns flera som är ok, men jag skulle inte köpa någon CD med musiken. Det är några klappvänliga låtar när publiken hänger med och klappar takten.

Eftersom vi går mot mörkare och gråare väder så är det inte alls fel att slinka in på China Teatern och ta en tur till Nuevo Estockholmo och drömma sig bort lite och får sig några glada skratt och en positiv känsla. Vill man har lite försmak på jul så får man det också och en snabbtur till Rio! Så packa väskan för en charterresa!

Årets premiär får man väl ändå lov att säga att det här var. Alla var där! Och de som inte var där ville vara där…. det var politiker, komiker, skådespelare, schalagerstjärnor, musikalstjärnor och ingen minder än Drottning Silva! Alla vandrade upp för mattan som var Fantomenblå eller var det royalblått? Väl inne flög champangekorkarna i taket och det bubblades i glasen. Blixtrarna blixtrade och som vanligt på en premiär blev det lite försenat. Men så släcktes ljuset, auktionen satte igång och så kommer man till artikel 666, en ljuskrona.  De första takterna i Overturen spelas och ljuskronan glider upp i taket. Ja då är det rysningar i hela kroppen. Så magiskt. Och sen sitter man helt trollbunden hela tiden.

Det är alltså 30 år sedan som Andrew Lloyd Webbers Fantomen på operan hade premiär på Her Majestys Theatre. Peter var med och firade 25 års jubileumet på Royal Albert Hall, spelade Fantomen under 25års jubileumsåret på Broadway så det var väl naturligt att han tog hem Fantomen nu när det är 30 år sen? Han är ju en av få som spelat både på West End och på Broadway, och kan nu lägga Stockholm till det. Och de tre ställena är han helt ensam om att ha spelat på! Han har också varit med och valt ut casten och vilken cast det är!

Peter spelar Fantomen på samma känsliga sätt som han gjort i London och New York och man blir så berörd av hans Fantomen som bara vill bli älskad av någon, men som inte vet hur man gör. Han har ju fått stå ut med så mycket för sitt hemska utseende skull. Emmi Christensson är fantastisk som Christine Daaé och precis som Peter har hon spelat sin roll i London vilket märks, för den sitter i kroppen och hon sjunger helt fantastiskt och passar väldigt bra ihop med både Peter och Anton Zertterholm, Raoul. Anton har en helt underbar röst och hans Raoul otroligt stilig och elegant och rör sig som en riktig aristokrat, som den greve han är. Anton har bl a spelat Tarzan i Tyskland och även han har spelat på West End, men i Les Miserable som Enjolras. Så de tre huvudrollerna är verkligen välmeriterade även om Emmi och Anton inte är så kända för den svenska publiken. Så det är jättekul att de får vara med och skapa musikalhistoria i den här fantastiska uppsättningen. Sanna Martin gör en fantastisk Madame Giry, bestämd och kraftfullt med väldigt bra röst. De nya ägarna till teatern Monsieur Firmin och Monsieur André spelas underhållande av Rolf Lyhdal och Sindre Postholm. De två karaktärerna får mig alltid att tänka på Dupont och Dupont i Tintin. De är så lika på något sätt och de har ingen aning om vad de har gett sig in på….  ja det finns nog ingen som inte är bra i den här uppsättningen. Alla verkar har valts ut med stor omsorg och lever upp till förväntningarna som finns. En person som är värd att nämnas är John Martin Bengtsson som har en liten roll som Passarino där vi får ett litet smakprov av hans kraftfulla stämma, annars är han en del av ensamblen. Men det är han som är understudy till både Fantomen och Raoul. Så även om han det blir så att han inte får spela någon av rollerna en enda gång, måste han kunna dem för han vet aldrig när han måste hoppa in. Även om Peter och Anton är helt fantastiska så vore det ju roligt att få se honom både som Fantomen och som Raoul någon gång, för han har verkligen en väldigt bra pipa!

Att höra den på svenska är inte så enkelt för de engelska texterna sitter så väl ingjutna och vissa fraser som ”Point of no return” och ”Damn you” blir lite starkare och kraftfullare på engelska tycker jag. Å andra sidan är det lättare att uppfatta alla ord för det är mycket text. Så det är för och nackdelar. Men man vänjer sig rätt snabbt.

Som sagt det är en så bra uppsättning och Peter och Emmi är fantastiska tillsammans och Emmi och Anton är så söta som det unga kärleksparet. Allt sitter som det ska, ja förutom då den där eldstaven som Fantomen använder för att kasta eldklot på Raoul med. Annars märktes inget fel på tekniken (jo lite krångel att få upp ljuskronan i pausen var det ). Alla Fantomennördar kommer att mäkra att det är några små skillnader i tekniken vilket beror på att man har en ambulerande uppsättning och det skulle bli extremt dyrt att bygga om scenen för att få till allt. Skulle de ha gjort det skulle man väl bara ha haft råd med att se första akten….. så man får se förbi det. Vad det är som skiljer sig åt från t ex London ja det får ni kolla in själva! Men kläderna är lika häftiga och läckra som vanligt. Det är faktiskt 230 kostymer! Och häftigast av allt är det ju i Maskerad som inleder andra akten. Vilken färg och kostymprakt. Så maffigt nummer!

Fantomen är ju verkligen en av de allra häftigaste, mäktigaste och bästa musikaler som finns. Det är allt från pampig musik till smäktande kärleksballader. Och så snygg att se på med alla kandelabrar, snygga dräkter, fonder och ja allt! Så kul att den spelas i Stockholm igen och att den håller så hög klass! Tack Vicky von der Lancken för att du såg till att den kom tillbaka till Stockholm.

Har några till föreställningar inbokade spridda över speltiden, där 2 april 2017 just nu är satt som den sista. Men med tanke på att den har slagit biljettrekord är det väl inte helt omöjligt att det blir förlängt en eller två månader. Men det återstår att se. Finns inte massa biljetter kvar så jag kan verkligen rekommendera att om ni inte har bokat att ni ser till att göra det. Ni vill inte missa det här!

Så var det äntligen dags att få se Phantom på svenska med Peter Jöback. Väntan har varit lång och det här genrepet är ju bara en bonus eftersom första köpta biljetten är till premiären på onsdag.Då jag ska på premiären på onsdag så tänker jag inte gå in på massa detaljer om den här superfantastiska uppsättningen av Fantomen. Och jag tänker inte berätta om hur suverän Peter var som Fantomen på svenska, eller hur bra Emmi Christensson matchade honom som Christine, inte heller hur fantastiskt bra Anton Zetterholm är som Raoul. Vilken röst han har! Och så kul att han efter ett antal roller utomlands nu får en stor roll här hemma.

Efter ett par genrep som fått avbrytas t ex p g a brandlarm så flöt det här på precis som det skulle. Lite tekniskt strul verkade det dock vara med Fantomens stav när han ska skjuta eldklot mot Raoul, men det fixar de säkert till på onsdag. Annars flöt det på som det skulle och det var bara så bra!!!! Och publiken var verkligen nöjd. Det jublades och många långa applåder efter flera nummer och applådtacket var det längsta jag har varit med om på ett genrep.

Ni som har biljetter till en föreställning, stort grattis! Ni kommer att njuta av varenda sekund. Och är det någon som ännu inte har biljett, se till att boka biljett för det är inte så många kvar och det här är alldeles för bra för att missa!

September är full av premiärer och genrep så när man gillar teater hinner man inte med så mycket annat. Men det är ju inget jag klagar på!

Sällskapsresan hade premiär den 23 oktober 2015 i Malmö och har efter två succésäsonger flyttat upp till China teatern i Stockholm. Och ikväll var det dags för sista genrepet inför morgondagens premiär. De flesta svenskar har nog sett filmen Sällskapsresan som hade premiär 1980 och är filmen där alla svenskar tog den bortkomne Stig Helmer och hans prylgalne vän Ole Bramserud till sina hjärtan. Och de har lockat fram till många skratt under åren.

Musikalen är trogen sin filmförlaga och gillar man filmen så får man allt man vill ha i musikalen allt från ”Jag är inte rädd, jag kan flyga”, ”Hur gör man om man vill ha mer jucie” ”de fyra Pna”  ”invalido” till Berras och Robbans sökande efter Pepes Bodega. Ja allt finns verkigen där. T o m spelas Berra av Sven Melander precis som i filmen. Och det är väl en av få roller som kan göras av samma person 36 år senare utan att man tänker på det. Berra och hans kompis Robban är liksom ålderslösa i filmen och även här.  Robban spelas av Tomas Bolme och matchar Sven som Berra väldigt bra. Och de drar ner många av skratten under kvällen. Sen har de ju inte de bästa sångrösterna precis. Och det är en musikal där sånginsatserna och musiken inte är det viktigaste utan här är det igenkänningsfaktorn och de gamla skämten man skrattar åt och vill ha. Det är inte någon musikal med stora känslor heller men man har trevligt och kul. Jag gillar också att man inte har flyttat den till nutid, utan det är kvar i samma tidsepok.

Men ett och annat sångnummer har man lyckats rätt bra med. Bra tryck är det i låten ”Jag kan flyga jag är inte rädd” och publiken klappar med i Pepes Bodega. Frida Bergh som Majsan har ett par ok låtar, bl a där hon försöker få Stig Helmer (Anders ”Ankan” Johansson” att visa att han tycker om henne. Stig Helmer spelas alltså av Anders ”Ankan” Johansson som har samma typ av fysik som Lasse Åberg. Lång och gänglig och de flesta roller är verkligen typcastad utifrån filmen. Ole, spelas av Hans-Erik Dyvik Husby och jag tycker nog han saknar lite av Jon Skolmens trevlige norrman i sig. Saknar lite värme.

Eftersom jag gillar dansnummer så var det ju kul att de har med ett nummer med klassiska fjädervippor!

Manus och musik är skriven av Bengt Palmers och Jakob Skarin.

Gillar man Sällskapsresan ska man absolut gå och se den på China för man gör filmen rättvisa och man har en trevlig och kul stund!

Bilden är lånad från Sällskapsresans hemsidas pressbilder.(Mikael Lindell Bohlin)