Det är ju aldrig fel med en nostalgitripp och från 80talet har jag ju många tonårs/ungvuxenminnen. Såg Europe i Jönöping och Bon Jovi på Hovet. Hur häftigt var det inte då att höra The Final Countdown live, Dead or alive och Living on a prayer live!

Som en hyllning till 80talsrocken åker nu sångarna Peter Johansson, Bruno Mitsogiannis, Joachim Cans, Jessica Andersson och Thomas Vikström land och rike runt och bjuder på sina versioner av dessa låtar. För att få rätt autencitet så är gitarristen Kee Marcello från Europe med. Och visst ger det extra magi när han drar igång introt till The Final countdown som första nummer i akt 2. Joakim och Jessica delar på sången i den. Men Globenpubliken hoppar inte och skriker av samma eufori som det i Jönköping då det begav sig på riktigt. Men absolut att de gör en bra version på den.

Mina personliga favoriter här är ju Peter och Bruno. Älskar deras Peter och Brunokonserter och Queenkonserter som Peter har varit runt med. Och hur gärna jag än vill säga det så når inte kvällens konsert upp till de konserterna. Det är bra och Peter och Bruno är absolut bäst, men som helhet inte lika bra. Och mycket beror det på att stämningen droppas när Per Andersson kommer in. Då tappar det fart. Visst har Per någon stund då han är något bättre än vad han normalt är, men han är inte min favoritkomiker och hans typ av humor roar inte mig. Så är det bara. Jag hade ju hellre haft med mer låtar av aristerna. Helt ok med powerrockballader om det behöver pustas lite.

Som sagt Peter och Bruno är minst lika bra som allid. Joakim Cans gör flera riktigt bra nummer och det var kul att han fick sjunga sin Hearts of Fire även om det inte är en 80talslåt. Jessica Andersson får till bra kraft i rösten. Tomas Vikström hade jag noll koll på innan och visste knappt vem det var, men en riktigt bra röst där också. Var tvungen att googla lite på honom och hittar då att han har sjungit Bui Doi ur Miss Saigon riktigt bra. Så han kan ju vara med i en musikalkonsert någon gång! Årtalsmässigt hade den ju också kunnat vara med i showen!

Men många bra rocklåtar som Living on a Prayer, Poison, Alone, Out in the fields, Don’t stop Beliving, The Final Countdown och allt avslutas med Jump. Van Halens låt som jag de senaste onsdagarna har hört i swingversion med Rennie Mirro och Janne Radesjöband. Lite kul att det var Janne Radesjö som stod bakom keyboardet ikväll, men nu ifört pudelperuk. Självklart var det många pudelperuker för 80talet var ju pudelrockens era. Snygg ljussättning och pyroteknik som det ska vara på en rockkonsert. Som helhet en bra arenarockkonsert!

Ser framemot Peter och Brunos egna konsert nästa år då vi får njuta av enbart de underbara killarna!

Ännu en onsdagskväll i mitt nya vardagsrum. Ja, det känns nästa som ett nytt vardagsrum. Baren på Haymarket är så trevlig och så härlig stämning. Och nu efter ett par onsdagkvällar så börjar man känna igen några ansikten från tidigare onsdagar. Så det finns en trogen skara som dyker upp varje onsdag för att se och lyssna på Rennie Mirro och Jan Radesjös little big band.

En skön blandning av låtar som vi hört från andra kvällar och en del nytt, eller i ny version. Rennie lovade förra gången att de varje kväll ska spela någon 80tals låt i swingtappning. Som han lovat så fick vi i kväll höra Steve Miller Bands härliga Abracadabra. Kan ha den på singel…. Visar sig att Rennie och jag har samma filmsmak, I alla fall vad gäller Breakfast Club. En riktigt klassiker och en av de bästa filmlåtar som någonsin gjorts. ”Don’t you forget about me”. Simple Minds fantastiska låt. Kul att det ger sig på att arrangera om de är låtarna. Men ett löfte höll han inte. Förra onsdagen var det några tjejer som dansade riktigt mycket och han lovade att om de kom igen ikväll skulle det blir ”Girls just wanna have fun”. Tjejerna var på plats, men inte blev det någon Cindy Lauper ikväll inte…

Men väl första kvinnliga gästartisten, Linda Pritchard som sjöng en helt suverän version på ”Feeling good”. Kul att vi varje onsdag får höra en ny version på den! Dock var det inte damernas först utan Andreas Lundstedt äntrade scenen som första gäst. Och vi fick höra att om två veckor är det han som tar över hela kvällen istället för Rennie. Det kan bli riktigt spännande och kul. Andreas är ju väldigt tight förknippad med Alcazar och disco, men här visade han att han här röstresurser att sjunga swing också i t ex Cry me a river. Där tog han verkligen i från tårna.

Publiken gillar verkligen det här och det är en sån härlig blandning på folk och åldrar. Och nu börjar ju bandet blir mer varmt i kläderna och har fler och fler låtar inrepade, så den utlovade timmen utökades med nästan 15 minuter. Nytt rekord! Och om publiken hade fått bestämma hade de kunnat få hålla på ett tag till.

Nästa onsdag (19 oktober) är det uppehåll och sen den 26 oktober är det alltså Andreas som är värd. Hur ska vi kunna hålla oss i två veckor????

Så var det dags att tillbringa en kväll igen på Göta Lejon, 3 kvällen inom loppet av 6 dagar och 3 helt olika föreställningar! Ikväll var det ett kärt återseende med Björn Skifs och hans härliga show Lite nu och då. Ramen kring showen är samma som i höstas och i våras men det som är det roliga med den här showen är 4 inslag som gör att ingen kväll är den andra lik. Det första är frågestunden där man får fråga Björn om i stort sett vad som helst. I kväll fick vi bl a svar på att hans första EP var en med Little Richard, att han har ramlat av scenen två gånger och att han äter knäckebröd med choklad till frukost.Det andra är att någon i publiken har önskat en låt som varken bandet eller Björn vet vilken det är. Ikväll fick vi passande höra den lugna balladen Now and then. En fin ballad med pianospel av Björn. Inte så ofta spelad.  Kvällens hemliga gästartist var Markoolio som fick med sig hela publiken i ”Ingen sommar utan reagge”. Säga vad man vill om Markoolio men han har gjort låtar som alla kan sjunga med i och han kan det där med att få med sig publiken och sprida glädje runt sig. Björn och han hade ett mycket trevlig samtal där de bjöd på sig. Tidigare har Björn haft olika gäster varje kväll, men den här veckan har Markoolio varit gäst alla tre föreställningar. Det sista inslaget, överraskningsgästen, där är det fortfarande en ny varje kväll och Björn har ingen aning om vem det är. In på scen, med lite hjälp, kom Arne Hegefors, Björns gamla Ruzzlevapendragare. Det blev ett kort samtal med lite minnen från Razzeltiden och lite annat smått och gott.

Men Björn har en stor låtskatt att ösa ur och vi får höra många under de två timmar som showen varar. Självklart Hooked on a feeling i en härlig a’capella version där bandet doar och har väldigt ”avancerade” danssteg. Och de gör ett härligt medley på många av Björns stora hits. Lite trumpet bjuds det också på och självklart Michelangelo. Varje gång man hör den så blir man lika förvånad över att de inte vann melodifestivalen när den tävlade 1975. Men den har ju fått revansch för 2010 utsågs den till den bästa melodifestivallåt som legat på svensktoppen. Rätt stort att slå Waterloo! Kommer Heros eller någon annan mellolåt att hålla i 41 år? Ja det återstår att se. Men om 41 år kommer vi nog fortfarande att sjunga på Björns låtar. De har hängt med så länge nu så de blir odödliga. Och det är så härligt att se Björn framföra dem för han gör det med sådan glädje. Det är sådan härlig spelglädje mellan honom och bandet och det smittar verkligen av sig på hela publiken.  Applåderna vill aldrig ta slut!

Han spelar den här showen vissa dagar t o m den 15 mars 2017 och jag kan varmt rekommendera att ni går och ser den. Funderar som bäst på när man skulle boka in nästa…

Förra årets arrangerades en konsert för Vi-skogen på Cirkus och i år har den förlagts till Göta Lejon under namnet Trees & Love. Konfrencier då som nu var Anders Lundin som på ett enkelt och trevligt sätt lotsades oss genom kvällen.

Det inleddes med ett gemensamt nummer av alla artisterna, Helen Sjöholm, Timo Räisänen, SoLaLa, Jennifer Brown, Andreas Nilsson och Jacke Sjödin. Därefter blir det en lite hyllning till Ted Gärdestad. Helen Sjöholm tillsammans med a´capellagruppen SoLaLa gjorde en härlig version på ”Kom ge mig kärlek”. Timo Räisänen sjöng sen ”Angela” med härlig inlevelse. Han stod nog inte still en sekund under den låten. Jennifer Brown och Timo sjöng sen Satellit. Så fortsatte kvällen med en blanding av att de framförde sina egna låtar och covers och lite annat blandat. Helen och Andreas Nilsson gjorde en rolig duett på ”Island in the sun”. Helen som Dolly och Andreas som Kalle Anka. Inte så romantiskt som med Dolly Parton och Kenny Rogers…..men väldigt kul. Jacke Sjödin gjorde en rolig monolog på det här med OM och även en ny version på Ring Klocka Ring. Väldigt välskrivet och roligt! Timo Räisänens egna musik är jag inte så inlyssnad på och inte riktigt min smak kanske, men han gjorde bra covers och är väldigt charmig. SoLaLa sjöng ett par sånger själva och de ska förresten vara med på London a’capella festival i januari 2017. Men de gjorde en helt fantastisk version av ”Du måste finnas” med Helen. Helen och Jennifer sjöng ”Happy” tillsammans med Aldolf Fredriks klasser. Jennifer sjöng också ett par egna låtar och hon har en härlig röst. Hon hade också en intressant klänning på sig. I visst ljus så var den vit, men i annan ljussättning blev den rosaaktigt med självlysande detaljer. Helen har ju en komisk ådra som hon gillar att plocka fram och ikväll lärde hon oss världshistorien på knappa 5 minuter med Andreas och Jacke. Det var dinosaurer, vikingar, franska revolutionen, månlandning och mobiltelefoner i ett rasande tempo. Riktigt roligt.

Men nu är de här ju en insamlingskonsert för Vi-skogen så det var lite olika inslag från skolan i Rwanda där Helen varit och hälsat på. De har startat trädsgrupper så barnen får läras sig plantera träd och grönsaksträdgårdar så de kan skydda sina hem från vädrets makter och se till att det finns grönsaker och frukt att äta. Och de får mat i skolan och därmed bättre studieresultat. Enkelt men så viktigt.

Ett trevlig kväll med mycket bra sång, fyndiga sketcher och ett viktgit budskap. Ett bra sätt att sluta veckan på.

Visst blir det en Vi-skogskonsert nästa år också?

Så var det dags igen för en timmes härlig musik. Let the good times roll! Rennie Mirro och Jan Radesjö band skapar verkligen en härlig stämning! Det är en salig blanding i publiken, men alla som är här gillar bra musik. Det blir en del favoriter i repris från förra onsdagen som t ex den stående inledningen Let the good times roll som också får avsluta, Cry me a river och Sway. Några favoriter i nya versioner. Rennie gör en helt fantastisk Feeling good. Den kan man ju bara inte höra för många gånger. Och den var minst lika bra som Karl Dyalls förra onsdagen. Van Halens Jump plockades fram ikväll också, men nu som en duett med kvällens gästartist Jakob Samuel. Jakob Samuel är för de flesta mest känd som sångaren i The Poodles. Men ikväll var det en annan sida av Jakob vi fick se. I Kritstrecksrandig kostym, snygga glasögon och röda lackboots äntrar han scenen. Och Jump var inte i rockversionen utan i storbandsversion. Inte många skulle väl föränta sig att höra New York New York med honom? Men det är precis vad vi får ikväll och även en jättesvänging  Bad Bad Leroy Brown. Det är alltid så kul att få se en bra sångare sjunga nåt som man inte förväntar sig och att de har så kul när de gör det! Men är man en bra sångare så uppskattar man självklart att spela och jobba med andra bra musiker. Som pubilk är det ju de här ovanliga mötena och versionerna som är så kul att höra! Spelglädjen smittar verkligen av sig på hela publiken!

Rennie själv bjöd ju inte bara på favoriter i repris utan det blev t ex Beatles och Paul Simons ” You can call me Al” och filmmusik från Talented Mr Ripley. Han lovade att varje onsdag ska de plocka fram någon 80talshit och arra om den.

Den här kvällen fick han verkligen Haymarket att svänga och det dansades lite överallt i lokalen och även ikväll var Rennies underbara mamma på plats och dansade loss på rampen framför scenen.

Ett som är säkert är att det här är det svängigaste hotellet i stan och ingen onsdagkvälll blir den andra lik. Det enda man kan vara säker på är att det blir fullt ös och man kommer att vilja komma tillbaka!