Första gången jag såg Gardell live var på Linköpings konsert och kongress och det har blivit några olika shower/föreställningar med honom genom åren. Och nu gör han en uppsummering över sina 30 år. På scenen ser vi olika rekvisita från olika uppsättningar som t ex det stor Mellanmjölkspaket från I Mellanmjölkens land och den stora Skarpnäckskylten från den fantastiska musikalen Livet är en schlager. Så det finns mycket för honom att summera och fundera kring.

Showen inleds med en kulturtant som hälsar välkommen och han väljer då ut sina offer på rad 1. Ikväll är det främst Göran som blir ”drabbad”. Så försvinner kulturtanten ut och in kommer Jonas och han hinner knappt börja innan det kommer tre stycken personer som kommer försent. Självklart låter inte Jonas det gå omärkt förbi. ”Det är inte okey”. Så de lär sig nog att inte komma försent igen. Han var nästan lika tuff mot dem som komikerna i The producers i London när några som skulle sitta på första raden kom försent. Kul för oss andra i publiken.

Så forstätter showen som den här gången är en avskalad show med bara Jonas på scenen, inga sångerskor och inga dansare, bara Jonas. Under dessa 30 år har mycket hänt i Jonas privata liv och i Sverige. Han driver mycket med och om sin Mark, men det är alltid med mycket kärlek. Från hur de träffades som unga och hur de nu har åldrats tillsammans med bettskenor och allt. Hur Sverige har förändrats när det gäller synen på homosexuella som nu kan gifta sig etc men han pekar också på det skrämmande att för 30 år sen så var det otänkbart att högerextremister skulle sitta i riksdagen och nu gör de det. Det är inte längre än gubbe med mustach och bruna kläder man ska vara rädd för, utan killar klädda i Ullaredskläder. Han kan verkligen det där med att gå från skratt till väldigt allvarligt så skrattet fastnar i halsen.

Ett av mina favoritinslag är när han ömsing och roligt, men med allvarlig underton, berättar om arbetet bakom uppsättningen av musikalen Livet är en schlager. Om den pinsamma readingen när Jonas Helgesson inte vågade berätta att han p g a av sin CP inte kunde uttala vissa konsonanter och ljud och hans del i readingen blev ett fiasko, Hur de sedan tillsammans gick igenom varenda replik och bokstav för att få bort det så Jonas kunde genomföra rollen i uppsättningen. Det avslutas med att Jonas sjunger ”Då vore jag inte jag” med en sån skörhet och inlevelse att det uppvägde att han inte har lika bra sångröst som Peter Jöback som sjöng den i musikalen. Sen återkommer han ett par gånger i föreställningen att vi alla måste hitta de ljud och konsonanter som vi kan uttala för att blomstra.

Han illustrerar varför vi inte kan ta emot fler flyktingar för det är ju fullt! Vi bor ju 20 personer/km2. Och vi är ju på plats 154 av trångabodda länder. Självklart får det inte plats fler! Och hur länge ska man vara invandrare?

Och visst var det bättre förr när allt var på burk?

Vill man bara skratta ska man inte se den här föreställningen för det finns mycket allvar och eftertanke i showen men självklart få man skratta också. Roligast är det nog också om man har varit med i delar eller av den här 30 åriga resan, eller hela,  så man har igenkänningsfaktorn och upplevt en del av det han beskriver självt.

Jonas har stått på scen i 30 år och det är så härligt att se att han fortfarande tycker det är lika kul. Han hade verkligen kul på scen och trivdes. Tänk så trist våra liv skulle vara om vi inte hade personer som Jonas i Sverige. Och utan han och hans medkämpar så skulle inte den positiva utvecklingen som skett under 30 år i Sverige inte skett. Nu måste vi bara orka stå emot den mörka utveckligen också.

Tack Jonas för att du ger oss mycket skratt och insikt! Och Aldrig ska vi sluta älska dig!

Föreställningen, Jonas Gardell, 30 år tillsammans, spelas till den 15 oktober på Rival och åker sen ut på Sverige turné i november och december, Passa på och gå och titta!