Christmas Carols är Charles Dickens klassiska julhistoria om snåle och elake Ebenezer Scrooge. En julaftonsnatt blir han hemsökt av tre spöken som visar honom julen på olika sätt. Självklart får det här honom att bli snäll och givmild mot sin omgivning. Så precis som det ska vara på julen blir alla glada och snälla och bryr sig om varandra. 

A Christmas Carol spelas på engelska och har i många år spelats i Stockholm i december. Trots det är det här faktiskt första gången som jag ser den. Hade jag inte haft turen att vinna två biljetter så hade jag nog inte kommit iväg iår heller. Men jag gillade den verkligen. Älskar ju engelska carols och den här är ju full av underbara carols! Började helt underbart med ”In the bleak mdvinter” och så trillade de alla in. Vad kan vara bättre än att de framförs i 1800talets London där alla har mössor, halsdukar, hattar etc, precis som det ska vara! Så mysigt och juligt! 

Inte minskade julstämningen när vi kom ut heller, för utanför föll säsongens första snö. Så på med mössa och halsduk och nynna vidare på We Wish you a merry Christmas. 

Det här var årets sista föreställning men kan varmt rekommendera den när den sätts upp 2016. För visst kommer den tillbaka? 

Sedan Mamma Mia har det gjorts ett antal musikaler baserat på kända gruppers/kompositörers låtskatter. Antingen gör man en story där låtarna för handlingen vidare, eller så gör man en ”dokumentär” där låtarna spelas typ i kronologisk ordning som i Jersey Boys eller Beautiful och bägge de två sätten är ok. Men det är inte ok att kalla de för musikal när det enda man gjort är att omarrangera en kompositörs låtar och sätta ihop ett band på en teaterscen och sen inte ha någon handling i den. Det är inte en musikal. Det kan kallas konsert eller tribute, men inte musikal. Inte för mig i alla fall.

Så när jag inser att det bara är låt efter låt som spelas men inte någon handling så blir jag ganska besviken och även lite smått förbannad.

Då spelar det inte någon roll att bandet (lett av Kyle Riabko) är rätt bra, men det är bara ett coverband som spelar en massa bra låtar av Burt Bacharach. Han har gjort så många bra låtar som de flesta känner igen, t ex Raindropps keep falling on my head, I say a little prayer, Walk on bye, What the Word need is love, Close to you, ja listan kan göras lång. Men jag har hört dem med många bättre artister än det här bandet. Ok det är live, de är energiska och de ser ut att ha kul på scen och gilla det de gör. Men det räcker inte för mig. Och jag märkte att det var fler som tyckte som jag för den fick inte samma mottagande av publiken som de andra musikaler jag varit på under den här resan. Men visst ett och annat var bra, så rakt igenom dåligt var det inte. Bara inte så bra som det kunde blivit om de hade lagt in en story i det hela. Även på tiden märktes det att det inte vara någon story, med 20 min paus var den bara 1.50 lång….

Sen har jag ju inte någon förkärlek till långa elgitarrsolon och det var det för många av i deras arrangemang. Det förstörde de fina melodierna och gjorde dem bara skräniga.

Lite kul var att de sålde biljetter så publiken kunde sitta i soffor på scen och få en riktigt ”Close to you” känsla.

Men gillar man Burt Bacharachs låtar och är väl medveten om att det inte är en musikal och inte betalar fullt pris för biljetterna så har man nog bättre förutsättning att gilla det. Jag hade bara lyckats pricka 2 av 3 rätt. Biljetten köpte jag på TKTS för 25£ och den skulle ha kostat 55£.

Men även för 25£ kan man se något bättre i London om man köper Day tickets på t ex Kinky Boots, Miss Saigon, Bend it Like Beckham eller varför inte lite sämre plats på Les Miserable….

När vi kommer in står en ensam flygel på scen som ska föreställa Carnegie Hall. Carol King, spelade av Cassidy Janson, kommer in och sätter sig vid flygeln och börjar spela och sjunga. Så avbryter hon sig och så börjar berättelsen om hennes liv att spelas upp. Från att hon som tonåring skrev låtar fast hennes mamma tyckte hon skulle utbilda sig till lärare eftersom flickor inte kan försörja sig på att skriva låtar. Men Carol visar dem annat. Hon träffar tidigt sin blivande man och medkompositör, Alan Morrisey (Gerry Goffin) och tidigt delar de upp att hon skriver musik och han texten. Hon lyckas ordna ett kontrakt med förläggaren Don Kirshner (Gary Trainor) som tycker att en tjej ska skriva låtar som tjejer gillar. Deras första hit blir den underbara ”Will you still love me tomorrow” 1959. Men de är ju inte ensamma om att skriva låtar och de får konkurrens av Cynthia Weil (Larna Want) och Barry Mann (Ian Mcintosh) som blir deras konkurrenter och samtidigt bästa vänner.  Cynthia och Barry skrev tex odödliga ”You lost that loving feeling”Man får följa dessa 5 personer på en resa från slutet av 50 talet till idag och hur deras musik utveckals under tiden. Precis som i Jersey Boys so framförs låtarna som en del i att visa vad de har gjort. Eftersom de till en början är låtskrivare är det ensemblen som får framträda som olika band som t ex The Drifters som får låtarna och som gör dem till hitar. På den tiden var det vanligast att man hade låtskrivare och andra som framförde dem. Men även det utvecklades med tiden och de fick känna av den starkare konkurrensen från band som gjorde egna låtar. Tillslut efter att Carol och Alan går igenom skilsmässa så skriver Carol ett knippe låtar som hon gör en egen skiva med och som blir stor succé. Så hamnar hon som artist på Carnegie Hall. Vi är tillbaka där det började. Under tiden har vi då fått höra en rad av de underbara låtar som de skrivit och som de även vunnit Grammis för. Några som kan nämnas är Take good care of my Baby, Natural woman, I feel the Earth moving, Locomotion och självklart Beautiful. Massor av låtar som man känner igen och som jag inte hade full koll på att det var de som skrivit.

Det här är en riktigt bra ny musikal med massor av härlig musik som man känner igen. Intressant inblick i hur musikvärlden fungerade och deras liv som inte bara var en dans på rosor. Alan som slåss med sina demoner och är otrogen. Barry som är en riktig hypokondriker och Cynthia som är rädd för att binda sig. Men hon är alltid väldigt elegant klädd. Otroligt snygga kläder. Carol är lite mer bohemisk i sin stil. Även klädmässigt så ändras deras kläder i takt med tiden som går.

Cassidy Janson är superbra som Carol. Och de andra är också jättebra. Duktigt ensemble! Scenografin är rätt enkel, men effektfull.

Det här är verkligen en väldigt bra musikal och publiken gillade den! Härlig musik. Ett fulländat paket och jag gick därifrån nynnandes på deras låtar. Gå och se den om ni är i London!

Jultraditioner är till för att bibehållas och varje år innan jul brukar jag åka till London några dagar för att julshoppa och gå på musikal. För nästan två  år sedan var jag och såg Once på just Phoenix. Once är ju en musikal som baserar sig på en film och samma sak med Bend it like Beckham.

Filmen är från 2002 så den har några år på nacken, men en film som jag gillat och sett flera gånger. Är nog första filmen jag kan komma ihåg som jag har sett Jonathan Ryes Meyers och Keira Knightley i. Filmen är ju inte någon musikal så här har man fått skriva text och musik och har mycket indiska toner eftersom den handlar om Jess, en indisk tonårstjej som älskar att spela fotboll. Men när henne syster ska gifta sig så är det inte lika populär i familjen längre att hon håller på med en sån pojkaktig syssla. I samma veva blir hon upptäckt av Jules, en engelsk tjej som också spelar fotboll som tar med henne till sitt lag där Joe är tränare. Det underlättar ju inte att ljuv musik uppstår mellan Jess och Joe. Så vanliga förvecklingar etc, men det görs på ett charmigt sätt.

Natalie Dew är charmig som Jess. Lauren Samuels påminner rätt mycket om Keira i rollen som Jules. Dock blir jag inte lika charmad av Jamie Muscato som Joe som jag blev a Jonathan. Finns inte riktigt samma kemi mellan Joe och Jess i muskalen och Jamie är lite svag i vissa sångpartier. Det slapp ju i och för sig Jonathan…

Finns några riktigt bra biroller. Jamal Andreas, spelar Tony, Jess kusin. En indisk kille som det visar sig är mer intresserad av killar. Vilka ögonkast han ger Joe! Jules mamma får för sig att dottern är lesbisk för att hon spelar fotboll och har lite problem med det och inte blir det mindre komiskt när hon kommer till matchen viftandes med en prideflagga! Tony och Jules mamma står för de roliga inslagen.

Det som jag tycker är lite kul också är att laget tjejerna spelar i är Hounslow, och eftersom jag bodde i Isleworth 1996 känner jag väl till Hounslow och hur multikulturellt det är där!

Kulturkrockarna och förväntningarna som de indiska föräldrarna har på sina barn är intressanta att se. Och man skulle ju gärna vilja vara med på ett indiskt bröllop!

Det är en väldigt färgglad musikal med mycket fina indiska saris i, även om det har blivit lite mer moderna i snittet och även den indiska dansen har utvecklats på ett sätt som inte Jess systers blivande svärföräldrar riktigt uppskattar. Det man inte får missa är att studera scendraperiet. Vid först anblicken ser det ut som vanligt Paisleymönster men när man tittar närmre ser man att det är fullt med massa bilder, symboler och citat från filmen.

Gillade musikalen och även om låtarna kanske inte var så jag att jag trallade på dem (inte som Shakalaka baby i Bombay Dreams som riktigt satte sig i huvudet) när jag gick därifrån, så var det ändå kul att få höra ny musik som förde storyn vidare.

En underhållande, trevlig feelgood musikal! Precis som filmen! Kan verkligen rekommendera att ni ser den. Tänk då också på att de har Day tickets så man kan se en bra musikal till fyndpris!

Kinky Boots har gått i några år på Broadway och har nu kommit till London. Cyndi Lauper ”Girls just wanna have fun” har skrivit sångerna och det är kul med en musikal med nyskriven musik. Storyn är baserad på en verklig händelse. Den anrika skofabriken Price & Son håller på att gå i konkurs. Sonen har inte lust att driva familjeföretaget vidare utan flyttar till London med sin fästmö. Så dör pappan hastigt och sonen (Charlie) återvände hem med tanken att lägga ner. Men att lägga ner ett företag med massa vänner anställda är inte så lätt. Så tanken väcks att ändra produktionen från klassiska herrskor till Kinky Boots för Drag Queens. Till sin hjälp tar han sin nyfunna bekantsskap Lola.

Charlie spelas av Killian Donnelly som jag sett senast i Memphis där han var jättebra. Så jag såg framemot att se honom igen. Så vad står det på rollistan? Jo att idag spelas rollen som Charlie av Paul Ayres. Så ingen Killian för mig…. Men Paul var helt ok. Mest imponerande var dock Matt Henry som Lola. Både vad gäller sånginsats och skådespeleri. Gillade också Amy Lennox som Lauren. Tjejen på fabriken som blir kär i nye chefen och är så underbar när hon inser att hon håller på att bli kär! Måste ses!

Musiken är bra och medryckande, även om det nog inte blir någon stor hit, för då hade det nog redan blivit det….

Trevlig musikal med ett budskap, många drag queen, häftiga boots! Man har kul och går därifrån med ett stort leende. Passar stora som små. Hade en kille på ca 9 år framför mig och ett äldre par bakom och de var lika entusiastiska över den.

Ska ni till London tycker jag absolut att ni ska se den om ni vill bli underhållna. Ett tips är att de har Daytickets som släpps dagligen när de öppnar, så bra för plånboken också. Nu kom jag lite sent så jag köpte biljett via TKTS på Leicester Square (för dagen täckt i Star Wars pga premiären) och de rekommenderade Dress Circle, så jag hamnade på F8 och det var bra plats. Pris 45pund.