Sedan Mamma Mia har det gjorts ett antal musikaler baserat på kända gruppers/kompositörers låtskatter. Antingen gör man en story där låtarna för handlingen vidare, eller så gör man en ”dokumentär” där låtarna spelas typ i kronologisk ordning som i Jersey Boys eller Beautiful och bägge de två sätten är ok. Men det är inte ok att kalla de för musikal när det enda man gjort är att omarrangera en kompositörs låtar och sätta ihop ett band på en teaterscen och sen inte ha någon handling i den. Det är inte en musikal. Det kan kallas konsert eller tribute, men inte musikal. Inte för mig i alla fall.

Så när jag inser att det bara är låt efter låt som spelas men inte någon handling så blir jag ganska besviken och även lite smått förbannad.

Då spelar det inte någon roll att bandet (lett av Kyle Riabko) är rätt bra, men det är bara ett coverband som spelar en massa bra låtar av Burt Bacharach. Han har gjort så många bra låtar som de flesta känner igen, t ex Raindropps keep falling on my head, I say a little prayer, Walk on bye, What the Word need is love, Close to you, ja listan kan göras lång. Men jag har hört dem med många bättre artister än det här bandet. Ok det är live, de är energiska och de ser ut att ha kul på scen och gilla det de gör. Men det räcker inte för mig. Och jag märkte att det var fler som tyckte som jag för den fick inte samma mottagande av publiken som de andra musikaler jag varit på under den här resan. Men visst ett och annat var bra, så rakt igenom dåligt var det inte. Bara inte så bra som det kunde blivit om de hade lagt in en story i det hela. Även på tiden märktes det att det inte vara någon story, med 20 min paus var den bara 1.50 lång….

Sen har jag ju inte någon förkärlek till långa elgitarrsolon och det var det för många av i deras arrangemang. Det förstörde de fina melodierna och gjorde dem bara skräniga.

Lite kul var att de sålde biljetter så publiken kunde sitta i soffor på scen och få en riktigt ”Close to you” känsla.

Men gillar man Burt Bacharachs låtar och är väl medveten om att det inte är en musikal och inte betalar fullt pris för biljetterna så har man nog bättre förutsättning att gilla det. Jag hade bara lyckats pricka 2 av 3 rätt. Biljetten köpte jag på TKTS för 25£ och den skulle ha kostat 55£.

Men även för 25£ kan man se något bättre i London om man köper Day tickets på t ex Kinky Boots, Miss Saigon, Bend it Like Beckham eller varför inte lite sämre plats på Les Miserable….

När vi kommer in står en ensam flygel på scen som ska föreställa Carnegie Hall. Carol King, spelade av Cassidy Janson, kommer in och sätter sig vid flygeln och börjar spela och sjunga. Så avbryter hon sig och så börjar berättelsen om hennes liv att spelas upp. Från att hon som tonåring skrev låtar fast hennes mamma tyckte hon skulle utbilda sig till lärare eftersom flickor inte kan försörja sig på att skriva låtar. Men Carol visar dem annat. Hon träffar tidigt sin blivande man och medkompositör, Alan Morrisey (Gerry Goffin) och tidigt delar de upp att hon skriver musik och han texten. Hon lyckas ordna ett kontrakt med förläggaren Don Kirshner (Gary Trainor) som tycker att en tjej ska skriva låtar som tjejer gillar. Deras första hit blir den underbara ”Will you still love me tomorrow” 1959. Men de är ju inte ensamma om att skriva låtar och de får konkurrens av Cynthia Weil (Larna Want) och Barry Mann (Ian Mcintosh) som blir deras konkurrenter och samtidigt bästa vänner.  Cynthia och Barry skrev tex odödliga ”You lost that loving feeling”Man får följa dessa 5 personer på en resa från slutet av 50 talet till idag och hur deras musik utveckals under tiden. Precis som i Jersey Boys so framförs låtarna som en del i att visa vad de har gjort. Eftersom de till en början är låtskrivare är det ensemblen som får framträda som olika band som t ex The Drifters som får låtarna och som gör dem till hitar. På den tiden var det vanligast att man hade låtskrivare och andra som framförde dem. Men även det utvecklades med tiden och de fick känna av den starkare konkurrensen från band som gjorde egna låtar. Tillslut efter att Carol och Alan går igenom skilsmässa så skriver Carol ett knippe låtar som hon gör en egen skiva med och som blir stor succé. Så hamnar hon som artist på Carnegie Hall. Vi är tillbaka där det började. Under tiden har vi då fått höra en rad av de underbara låtar som de skrivit och som de även vunnit Grammis för. Några som kan nämnas är Take good care of my Baby, Natural woman, I feel the Earth moving, Locomotion och självklart Beautiful. Massor av låtar som man känner igen och som jag inte hade full koll på att det var de som skrivit.

Det här är en riktigt bra ny musikal med massor av härlig musik som man känner igen. Intressant inblick i hur musikvärlden fungerade och deras liv som inte bara var en dans på rosor. Alan som slåss med sina demoner och är otrogen. Barry som är en riktig hypokondriker och Cynthia som är rädd för att binda sig. Men hon är alltid väldigt elegant klädd. Otroligt snygga kläder. Carol är lite mer bohemisk i sin stil. Även klädmässigt så ändras deras kläder i takt med tiden som går.

Cassidy Janson är superbra som Carol. Och de andra är också jättebra. Duktigt ensemble! Scenografin är rätt enkel, men effektfull.

Det här är verkligen en väldigt bra musikal och publiken gillade den! Härlig musik. Ett fulländat paket och jag gick därifrån nynnandes på deras låtar. Gå och se den om ni är i London!