Det är nog få föreställningar som kan mäta sig med Harry Potter and the Cursed Child på många sätt. Biljetterna släpptes hösten 2016 och sålde slut på bara några timmar. Själv klickade jag in mig i kön direkt när man kunde och hamnade på typ 18 256 platsen och fick en beräknad tid på att komma fram på 3 timmar. Så det var bara att sitta där och vänta, inte vågade man göra för mycket på internet ifall man skulle råka kastas ut från köm. Men jag kom fram och det var ju inte precis att man kunde välja och vraka när man kom fram för det var rätt utsålt då på den period de hade släppt. Så det blev den 21 augusti och platser på Grand Circle E15 och E16. Pris för två biljetter 240 £. Det var då för både del 1 och del 2 förstås. Gissa om det blev en uppskattad julklapp till systersonen! Ska man gå på Harry Potter så ska man självklart gå med någon som gillar Harry Potter!

Efter det första biljettsläppet har det släpps biljetter ytterligare ett par omgångar och nu är det utsålt till decemer 2017! Säg nägon annan teater som utsåld så långt i förväg!

Pjäsen hade premiär den 30 juli, men haft previews sedan juni. Kul att se den med orginalcasten, även om det inte är någon speciell person som jag ville se.

Själva upplägget är ju speciellet med att den är uppdelad i två delar och man kan välja att se den två kvällar i följd, eller bägge på samma dag. Jag valde det senare för när man väl ser den vill man ju se klart! Man blir uppmanad att komma 1 timme innan för det är säkerhetskontroll etc. Så vi var på plats strax före kl 12 och då ringlade sig kön från entrén till stage door på teatern, dvs ett halvt varv runt huset. Det var många som var klädda i HP-tröjor, caper, halsdukar etc, så publiken såg mer ut som om den var på väg till en konsert eller en fotbollsmatch, inte på väg till en teater! Men jättekul att se. När de väl öppnat så gick kontrollen rätt snabbt och inne så påminde de flera gånger om att man inte någon gång fick ta kort inne i salongen, bara ute i barerna. Och efter varje del så delades det ut knapppar med #keepthesecrets, så jag kommer inte avslöja så mycket…. Går man utanför teatern finns inte några bilder från föreställningen som det brukar. Dock säljer de ett souvenirprogram med bilder inne på teatern och det finns lite bilder på hemsidan också.

Men det jag kan avslöja är att magin lever på scen! Och redan när de uppmanar till att mobiler etc ska vara avstängda är det i rena Harry Potter andan och det är olika meddelande innan varje akt. Kul sätt att tala om att man ska stänga av de där hemska mugglemaskinerna! Annars vet man inte vad som händer.

Direkt när det börjar sitter man helt trollbunden! Det är samma magi som på filmerna och det funkar så bra att spela på scen. Som alla vet så har ju Harry Potter blivit vuxen och jobbar på Ministeriet för magi tillsammans med Hermione. Deras barn ska börja på Hogwarts, så pjäsen börjar i stort sett där sista boken/filmen slutar. Och sen blir det ett fantastiskt äventyr där Harry, Hermione och Ron självklart har stora roller men det är barnen som ger sig ut på äventyr. Och flera gamla bekanta dyker upp här och där så man saknar inte någon! Och de har verkligen fått till det där med magin! De byter skepnad, stolar flyger, det flygs etc och allt är gjort väldigt bra! Eftersom man är så inne i handlingen så glömmer man bort att titta efter hur de gör vissa saker även om man ibland beroende på var man sitter i salongen kan se då och då hur det funkar. Men det är så bra gjort ändå. Riktigt bra har de gjort dementorerna, även om det är väldigt enkelt. Men precis som i filmerna så bygger musiken fram stämningen och man känner obehag när man ska osv. Det är riktiigt riktigt bra. Och början på del 2 är obehaglig. Varför, ja det får du veta om du ser pjäsen eller läser manuset som är släppt. Så många av er som läser det här vet vad jag menar.

Men det är inte bara en äventyrshistoria, det är även en fin historia om relationerna mellan föräldrar och barn. Hur är det att vara Harry Potters son? Och hur är det att vara en pappa som älskar sin son, men känner att han inte riktigt når fram?

Som sagt vi såg orginalcasten och jag måste säga att jag är imponerad av alla i den. Ingen kan väl ha missat att man har valt Noma Dumezweni som Hermione. En mörk kvinna som spelar Hermione, och hon är helt perfekt! Spelar en stark och kraftfull Hermione. Jamie Parker spelar Harry Potter. Paul Thornley är Ron Weasly och bägge två är bra i sina roller  Poppy Milller är jättebra som Ginny Potter. Alla fyra axlar mantlarna väl som vuxna. De nya huvudrollerna är ju Albus Potter, Scorpius Malfoy och Delphi Diggory. Sam Clemmett, som Ablus Potter är fantastisk. Riktigt imponerad blev jag av Anthony Boyle som spelar Scorpius Malfoy, pojken som alla undrar vem är hans pappa egentligen? Och Ester Smith som Delphi Diggory är helt underbar! Men hela ensamblen är väldigt bra och det märks att de har kul att göra den här föreställningen. Och vem skulle inte göra det när de efter varje akt möts av publikens jubel och dånande applåder? Under akten var det i stort sett knäpptyst, men efter varje akt ville applåderna inte ta slut och de blev inropade flera gånger i det vanliga applådtacket. Publiken gillade verkligen föreställningen, gammal som ung och det var verkligen en väldigt blandad publik.

Första delen är 2.40 och andra delen är 2.35 så man tillbringar ca 9 timmar på teatern med ett matavbrott på ca 1.5 timme mellan del 1 och 2. Men det känns verkligen inte så länge. Tiden bara flyger iväg! Vid varje aktslut var jag lika förvånad, är det paus redan?

Ni som har lycktas boka biljetter stort grattis! Ni kommer inte att bli besvikna. Till alla andra, ge inte upp! Den lär bli förlängd men se till att ha koll på biljettsläppet och boka. Och det går också att chansa på returns  samma dag och ett lotteri de har, men kön var rätt lång till den så kom i tid!

Gillar man Harry Potter ska man absolut inte missa att åka till London och se den! Systersonen var helt lyrisk efteråt!

Hornstull på Söder har två scener. Vid Västerbron ligger idylliska Lasse i Parken. En härlig liten scen som påminner om en gamla folkparksscen med härlig grönska runt om. Vid Lijeholmsbron huserar från och med i år den helt nya Teatern under bron. Men här är det ingen idyll. Det är skitigt, graffiti, betong, en stank av gammalt urin och så långt ifrån Lasse i parken man kan komma. Kontrasterna får mig att tänka på låten ”Stockholm i natt” det skitiga och det fina som Stockholm är.

Kvällens föreställning var genrepet och premiären i är imorgon. Så det innebär att något kan komma att ändras även om jag upplevde det som en väldigt färdig föreställning. När man kom in i ”lokalen” spelade Theodor Arvidsson Kylin den nyskrivna musiken som jag då mest upplevde som ett klonkande och lustiga ljud. Lite störande om jag ska vara ärlig, men när föreställningen kom igång så föll det mer på sin plats och bar fram föreställningen.

Det man först trodde var scenen visade sig att inte alls vara scenen utan en lastbil kommer inåkande med en öppen container, allt i vitt och i den finns Rennie Mirro,  helt klädd i vitt. Allt är väldigt vitt, men monologen som Rennie framför är allt annat än ljus och fin. Fredrik Virtanen har skrivit en text som tar upp vitt skilda ämnen som småpojkar som vill ha gulliga tröjar med kattungar på till etikproblemet kring Sveriges vapentransport, rasism och kärlek. Det är tvära kast och man kastats fram och tillbaka. Men hela tiden håller Rennie Mirro publiken i ett järngrepp. Man släpper honom inte en sekund med blicken och man lyssnar så intensivt. För han kan verkligen konsten att framföra en monolog. Han visade lite det i den fantastiska From Sammy with Love, när han t ex pratar om sin egen son och sin skilsmässa. Men här briljerar han i ca 65 minuter. Rennie är ju en av landets bästa dansare och nu är det här ju inte en dansföreställning men några danssteg och konga får vi njuta av. Sen är han också lite snäll och låtsas bli lite trött när han har gjort 50 armhävningar, fast han nog kunnat göra många till, men då hade det blivit lite långt. Rennies roll är vapentransportören Viktor som efter att ha pratat med media och berättat vad han sysslar med döms hårt. Hans berättelse om sitt liv för oss fram och tillbaka, vad är rätt och vad är fel? Vem har rätt att döma? Är man skyldig om man bara transporterat vapen? Det är många väldigt aktuella och viktiga saker som tas upp.

Vapenvila är en obekväm pjäs och det känns nästa helt rätt att det är lite gråruskigt ute när man vandrar där ifrån så man får smälta allt.

Genrepspubliken gav långa och varma applåder och jag kan verkligen rekommendera att ni skaffar biljetter till någon av de 9 föreställningarna.

Så var det dags för en reading till på Playhouse Teater. En reading är en form av en uppläsning av en teater, lite som en radioteater med publik. Skådespelarna träffas samma dag och går igenom teatern och på kvällen kommer publiken. Skådespelarna sätts verkligen på prov för de har i stort sett ingen rekvisita, ingen scenografi, och de ska inte agera utan de sitter på varsin stol och ”läser” upp sin roll, i det här fallet på engelska eftersom det är en amerikansk pjäs. Men självklart lever de sig in i sin karaktär och det blir väldigt levande fast de ”bara” läser sina roller.

HIR är en nyskriven pjäs av Taylor Mac som hade premiär på Playhouse Horizon hösten 2015. HIR handlar om en rätt absurd familj där rollerna i familjen har blivit lite omkastade efter faderns, Aronlds,  stroke. Paige ,frun i huset, är nu den som bestämmer och revolterar mot sin make som har haft familjen i hårda tyglar och velat ha ordning och reda. Men ordning och reda är det inte längre. Sonen Isaac har varit i kriget i Afganistan i marinkåren och samlat ihop likdelar i tre år och återvänder och finner att hans barndoms hem inte alls är som han lämnade det. Den första chocken han möts av är röran. Det är saker överallt!. Hans mamma förklarar att numera låter man bara saker ligga, man använder inte skåo etc. Ingen ordning. Nästa chock blir när han ser sin far, iklädd en clownperuk, nattlinne och sminkad. Precis som hans mamma Paige vill ha det. Fadern ska förnedras efter allt han har gjort dem. När han protesterar eller säger något så tar hon fram en vattenspruta och sprutar vatten på honom. Dessutom matar hon honom med östrogen…Sista chocken är när hans syster kommer ner. Hon håller på och äter hormoner för ett könsbyte och har skägg! Ja allt blir lite väl mycket för den stackars Isaac som har PTS och som bara ville komma hem till tryggheten i sitt hem. Upprepande gånger så kräks han kraftigt, särskilt när blendern sätts igång. En helt annan familj än den han lämnade.

Paige spelad av Moa Myrén dominerar i början på första akten. Hon är helt absurd och allt hon gör blir bara mer och mer absurt fast man ju mer man får veta om Arnold till viss del kan förstå att hon vill ha hämnd och ge igen. Riktigt bra rolltolkning. Arnold spelas av Kevin Bradshaw. Han har inte så långa repliker eftersom Arnold har stroke, men de enstaka orden och rörelserna levereras väldigt bra. Isaac spelas av Michael Boarch och hans förvirring är så total och han kan konsten att spela att må illa väldigt trovärdigt! Riktigt bra rolltolkning. Sist in i handlingen är dottern Max och det är efter henne som pjäsen har sitt namn, HIR. Det könsneutrala ordet för his och her. Hon spelas av Erinn Fredin. Och hon lyckas med att spela både flick- och pojkaktigt med tyngdpunkt på pojkaktigt. Björn Lönner är berättaren som förklarar vad som händer i pjäsen, scenbyte etc.

Storyn är helt absurd, men på nåt sätt i dagens samhälle så finns det drag av verklighet men man får verkligen hoppas att allt inte händer i en och samma familj. Det finns många tillfällen till skratt, men man blir även berörd.

Riktig bra jobbat av alla på scen!

Det här med reading är verkligen ett bra och kul sätt att få möjligheten att se en teater. Kan varmt rekommendera att ni har koll på vad Playhouse spelar för de sätter upp nya moderna pjäser antingen som en vanlig teater eller för en dag som en reading.

Ladykillers är en klassisk engelsk komedi som bygger på en filmförlaga från 1955. En av våra bästa komedienner, Suzanne Reuter, spelar den gamla damen Mrs Wilberforce som brukar anmäla diverse lustiga händelser till polisen (Joakim Jennerfors) som inte någon av dem har hänt förstås. Vi kommer in i handlingen när hon har anmält tobakshandlaren för att vara nazist för att han frågar efter hennes adress men det visar sig att hon glömt att hon skulle lämna in en annons för att hyra ut ett rum. Snart träder in man in i handlingen som säger sig vara professor (Jonas Karlsson) och att han vill hyra rummet men att han även behöver kunna repetera med sina vänner i en stråkkvartet. Men någon stråkkvartet är det ju inte utan det är en rånarliga som planerar ett fruktansvärt rån. Hans medkumpaner är Majoren (Johan Rheborg), boxaren (Leif André) och italienaren (Shebly Niavarani). Suzanne spelar den gamla damen med bravur. Jonas Karlsson imponerar stort som professorn. Johan Rheborg är underbar som majoren som har en sån förkärlek för inredning, äldre damer, blommiga klänningar och att dricka te. Hans monolog om den förträffliga inredningen är fantastiskt bra! Italienaren däremot han tycker inte om gamla damer och är snarare rädd för dem. Tänk så hemskt det blir när det blir kafferep med bara gamla damer! Lite kul där är att man sökte statiser bland äldre damer för att spela damerna som kommer på kafferep och musikunderhållning.

Själva rånet görs i form av en filmvisning som är lite charmig. Den helt ovetande Mrs Wilberforce får i uppdrag att bära hem rånbytet från stationen men väl hemma så avslöjas vad hennes inneboende sysslar med. Och då inleds planerna på hur de ska göra sig av med den gamla damen, men planerna går inte riktigt som de tänkt sig. Och självklart tror inte polisen på hennes historia när hon berättar det för honom.

Det är en rolig och underhållande förställning som är lite drygt 2 timmar med paus. Bra skådespeleri och som sagt en del rätt roliga repliker.

Tidigare i år var jag på en presentation av vårens program på Playhouse och tyckte då att ”Allt som är underbart” av Duncan Macmillan lät intressant. En pjäs som handlar om självmord men som samtidigt är rolig, går det ihop? Ja det är ju en britt som har skrivit den och de är ju duktiga på det där med humor på ett underfundigt sätt så det skulle nog kunna gå. Duncan Macmillan har precis blivit nominerad till Oliver Award för sin nya pjäs ”People Places and things” (vinnare utses 3 april). Lite helt oplanerat hamnade jag sedan på ett publikrep förra veckan och vi var inte så många som var där så vi hamnade mitt i själva teatern och det var var faktiskt rätt kul. Så det var väldigt spännande att se hur det hela skulle bli med mer publik, för i den här pjäsen har publiken i stor roll.

Premiär är ju alltid trevligt, lite bubbel och här var man så generösa så det bjöds även på goda snittar. Så var det dags för föreställningen. När vi kommer in i salongen så ser man direkt att det här inte en vanlig pjäs. läktare är uppbyggda på scen med kuddar och även en rad med stolar och bara nedre delen av de vanliga publikplatserna används. En stor del av publiken sitter alltså på scen. Björn Lönner är den enda skådespelaren på scen och det är även han som har översatt pjäsen. När vi kommer in håller han på att dela ut lappar till publiken, en del få små lappar andra lite större. Alla innehåller ett nummer och ett ord eller en mening. Vi har alltså fått delar av den berömda listan. Så släcks ljuset ner en aning och pjäsen börjar. Pjäsen handlar om pojken som när han är sju år blir hämtad av sin pappa från skolan för hans mamma har gjort något dumt. Hon ligger på sjukhus för hon har försökt ta sitt liv. Den lille pojken förstår inte varför, men kommer på idén att han ska göre en lista på allt som är underbart så hans mamma ska se hur mycket det finns att leva för. Det första på listan är Glass! Listan och mammans självmordsförsök kommer sedan att följa pojken genom livet, och sakerna på listan utvecklas vartefter han växer. Och det är vi i publiken som får i uppdrag då och då när Björn säger ett nummer att läsa upp vad det står på listan. En kul idé och ett lätt sätt att få publiken delaktig i pjäsen. Många saker på listan kan man känna igen sig i och den del är riktigt roliga. Men Björn är ju som sagt ensam på scen, men vad gör det när han har publiken som han kan ta hjälp av mer än att bara läsa upp från listan? Han hittar någon att spela veterinär, pappa, äldre par i väntrummet, kuratorn, lärararen och sist men inte minst flickvännen. (på publikrepet fick jag spela flickvännen). De som fick rollerna spelade alla med jättebra! Och Björn anpassade sig väldigt bra till vad de sa. Så det är en pjäs som inte är helt lika från gång till gång. Då och då ber han också om lite rekvisita som choklad och en bok t ex och alltid var det någon i publiken som plockade fram det.

Det är ju väldigt modigt att förlita sig på publiken på att de ska vara med och agera och låna ut rekvisita men det fungerar alldeles utmärkt även om Björn då och då måste styra det lite rätt så pjäsen kan fortsätta. Björn gör en imponerande rolltolkning från lite pojke, till trotsig tonåring, förälskade kille som dansar loss helt ohämmat till vuxen man. Han bjuder verkligen på sig själv.  Trots att det är ett allvarligt ämne så blir det en hel del skratt, saker på listan är oväntade och roliga och lite underfundiga. Innan föreställningen är slut har han kommit upp i 1 000 000 saker som är underbara! Och efter att ha sett den här föreställningen kan man lägga till en hel del saker som:

• Björn Lönner
• Duncan Macmillan
• Premiärmingel
• Tänkvärda ord
• Känslan att vara en del i en pjäs fast man inte är skådespelare
• Playhouse Teater
• Sidan i programmet med olika stödnummer för den som behöver någon att prata med
• Slutscenen med en vit scarf som stilla flyger och dansar i luften

Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på ”Allt som är underbart” och ni kommer att gå därifrån med ett leende på läpparna, påminda om allt underbart som finns att glädjas åt och kanske gjort scendebut?

Men passa på att boka biljett för flera förställningar är redan slutsålda. Spelas till 16 april.

http://www.playhouseteater.se/allt-som-ar-underbart.aspx

Bild från Playhouse pressida

Cock är skriven av Mike Bartlett och har spelats i London och på Broadway. Edward af Sillén har översatt den till svenska och då fick den namnet Cockfight. Har inte sett originalet så jag kan ju egentligen inte säga om det är en bra översättning eller inte, men dialogen är superbra. Modern, rolig, dramatisk och man blir berörd. Vad mer kan man önska? Publiken gillade verkligen föreställningen!

Det här är Stadsteatern när den är som bäst. Enkel, inga konstigheter och väldigt bra skådespeleri. Det är inte ens någon scenografi utan allt det är bara skådespelarna som agerar. Och gör det fantastiskt bra. Det är ett modernt relationstriangeldrama. John (Patrik Hont) och hans pojkvän (Albin Flinkas) kämpar med sitt förhållande och en dag tar det slut. John inleder då ett förhållande med en kvinna (Vanna Rosenberg) men ångrar sig snart och vill tillbaka till sin pojkvän. Så är det lite fram och tillbaka tills det bestäms  att de ska ha en middag där John ska fatta beslutet om vem han ska välja. Pojkvännen bjuder in sin pappa (Christer Fant) som extrastöd på middagen. Mest imponerar nog Albin och Vanna som bägge slits mellan hopp och förtvivlan, vem ska John välja? John är en lite velig karaktär som inte vet vad han vill och Patrik spelar det här veliga mycket bra. Christer gör en bestämd pappa som vill stötta sin son och visar tydligt vad han tycker.

Det är en enaktare på ca 1.35 och spelas på Klara Kafé där Soppteatern håller till på dagarna. Enda nackdelen är väl att det börjar lite sent, 21.15 men det är för att skapa barteaterkänslan. Lockar till sig en yngre publik än vad jag sett på soppteatern. Många yngre killgäng  vilket är jättekul.

Edward af Sillén var där och det var kul att se hur han både iakttog vad som hände på scen men även läste av publiken emellanåt. Förde en hel del anteckningar.

Cockfight spelar enstaka dagar och det är några få föreställningar kvar. Ikväll var det utsålt och vill ni se den så gäller det nog att skaffa biljetter snabbt för de går åt! Ni kommer inte ångra att ni går och ser den!

Den 25 juli 2009 låg jag på stranden och njöt av det underbara sommarvädret och som vanligt tänkte jag slölyssna lite på dagens sommarpratare. Men något slölyssnade blev det inte. Har aldrig blivit så berörd av ett sommarprat som av Morgan Allings berättelse om sin barndom. Musiken som han valt var perfekt för att ännu mer lyfta fram hans livshistoria. Tårarna rullade nerför kinderna och det blev märkligt lugnt på stranden. En rätt lugn strand i vanliga fall, men just då stannade det upp och alla lyssnade intensivt på hans historia. Det fick mycket uppmärksamhet efteråt också.

Det var första gången som jag hörde den och sen har han i olika sammanhang berättat delar av det och andra historier som inte fick plats i sommarpratet. Senast i Stjärnorna på slottet på TV.

Den här showen som nu alltså har nypremiär baseras också på hans livshistoria, från skolan till han träffar sin stora kärlek. Hans sätt att hantera det som händer för att överleva. Han berättar med humor och värme, men inte så dramatiskt och sorgligt som det var på radion. Eller så är det bara för att man har hört det förut som det inte slår en lika hårt i magen. För det berör ju fortfarande och jag blir lika arg på den där tanten i gröna SAABen som lurar med honom från ett fosterhem för att han ska bli placerad på ett barnhem. Och det är på 70 talet! Så svårt att tänka sig att det hände samtidigt som jag växte upp! Vi är ju lika gamla. Sverige runt omkring oss var lika, samma fula bruna och orange omgivning, men så vitt skilda liv.

Första akten var den som jag tyckte gick snabbast. Blev lite mer utdraget i andra akten vilket till stor del berodde på att han tog upp några personer från publiken för att göra improvisationsteater med. Visst blev kul och man skrattade lite med dem, men det blev lite för långt. Däremot var det intressant inlägget med hur hjärnan fungerar och hur man agerar vid stress. Viss igenkänningsfaktor där. På slutet berättade han om hur han träffade sin fru Anna-Maria medan i bakgrunde visades bilder som ibland var väldigt komiska och lockade fram skratt.

Som sagt det här var nypremiären och särskilt i första akten så var det en del ställen där han kom av sig eller gjorde fel som blev rätt roliga. Det är kul när sånt händer på riktigt och inte är inövat. Han plockade också bra upp små incidenter som hände i publiken.

Det är så härligt att se att det spelar ingen roll vilken bakgrund man har, vill man så kan man lyckas. Och att dela med sig av den erfarenheten så andra kan lära sig av det är ju fantastiskt. Självklart ska han vara stolt över vad han har åstadkommit och glädjas åt det! Det finns ju andra som bara väljer att se sig som offer och därmed har rätt att misslyckas och trampa på i de dåliga fotspåren.

Stort tack för en trevlig kväll med skratt och lite eftertanke!

Nästa projekt med Morgan blir Murder Ballads på Playhouse Teater, men då är han inte med på scen utan han regisserar.

Playhouse teater jobbar mest med att sätta upp ganska nya rjäser från Broadway, men eftersom det finns så mycket nya pjäser kan de inte jämt göra en teaterföreställning av det utan då för att testa hur en teater kan fungera på den svenska publiken så gör man det som kallas för readings. Skådespelarna träffas helt enkelt samma dag och läser igenom sina roller för att sedan på kvällen bjuda in publik och ”spela upp” pjäsen. Sittande i en halvcirkel spelar de upp pjäsen, utan någon rekvisita etc. Blir lite som en radioteater inför publik. Man har inte översatt utan det görs på engelska.

Det här var min första reading så det var intressant att se hur det funkar och hur man skulle uppleva det.

Kvällens pjäs var Gloria, av Branden Jacobs-Jenkins och hade off Broadway premiär 17 juni 2015 på Vineyard Theatre. Den utspelas på ett förlag 2010 där huvudpersonerna är ett gäng hungriga (kaffesugna) assistenter som vill komma vidare men som faktiskt inte jobbar särskilt hårt för att komma någonstans. Släntrar in lite sent. Ägnar dagarna åt twitter och prata skit… särskilt om den konstiga Gloria som kvällen innan hade en misslyckad inflyttningsfest. I slutet av första akten så händer nåt ganska oväntat och akt 2 hoppar 8 månader framåt i tiden. Och här får man då följa några av assistenterna och hur de hanterar den chockartade händelsen. Att skriva en bok om det hela är populärt och frågan är ju vem som ska tjäna mest på det? Och kanske rent av lyckas med ett filmkontrakt? Pjäsen avslutas ytterligare två år framåt just i en studio i Hollywood.

Pjäsen fick mycket bra kritik när den sattes upp i New York. Även om det är en tragisk händelse som sker så finns det en hel del roliga repliker och man skrattar en del.

Rollerna spelas av Felice Jankell,  Emma Bengtsson, Lina Hall, Philip Oros, Antonio Tengroth, Fredrik Wagner. Tror inte att jag har sett någon av dem på scen tidigare. Den som imponerade mest var Felice Jankell bland annat i rollen som Ani (de läser ett par roller). Hennes engelska var väldigt bra och hon hade ett bra uttryck också. De agerar ju inte men spelar ändå sina roller. De andra var bra, men ibland vände de sig lite för mycket mot varandra och då föll ljudet bort lite grann. Kanske också var deras första reading och inte så vana?

När pjäsen var slut så fanns det möjlighet att diskutera pjäsen med dem, men tyvärr kunde jag inte vara kvar på det.

Men jag tycker det här var ett väldigt trevligt och intressant sätta att få se en ny pjäs och stifta bekantskap med nya skådespelare.

Under våren bjuder Playhouse in till två till readings som jag tycker ni kan gå på.

11 april, Of Good Stock av Melissa Ross

16 maj, HIR av Taylor Mac.

Nästa gång jag ska till Playhouse är den 7 mars och premiären av Murder Ballads.

Har ni inte varit på Playhouse så ta ett besök dit för det är en trevlig teater som har en bar och restaurang också. Så man kan ha en helkväll där!