Hornstull på Söder har två scener. Vid Västerbron ligger idylliska Lasse i Parken. En härlig liten scen som påminner om en gamla folkparksscen med härlig grönska runt om. Vid Lijeholmsbron huserar från och med i år den helt nya Teatern under bron. Men här är det ingen idyll. Det är skitigt, graffiti, betong, en stank av gammalt urin och så långt ifrån Lasse i parken man kan komma. Kontrasterna får mig att tänka på låten ”Stockholm i natt” det skitiga och det fina som Stockholm är.

Kvällens föreställning var genrepet och premiären i är imorgon. Så det innebär att något kan komma att ändras även om jag upplevde det som en väldigt färdig föreställning. När man kom in i ”lokalen” spelade Theodor Arvidsson Kylin den nyskrivna musiken som jag då mest upplevde som ett klonkande och lustiga ljud. Lite störande om jag ska vara ärlig, men när föreställningen kom igång så föll det mer på sin plats och bar fram föreställningen.

Det man först trodde var scenen visade sig att inte alls vara scenen utan en lastbil kommer inåkande med en öppen container, allt i vitt och i den finns Rennie Mirro,  helt klädd i vitt. Allt är väldigt vitt, men monologen som Rennie framför är allt annat än ljus och fin. Fredrik Virtanen har skrivit en text som tar upp vitt skilda ämnen som småpojkar som vill ha gulliga tröjar med kattungar på till etikproblemet kring Sveriges vapentransport, rasism och kärlek. Det är tvära kast och man kastats fram och tillbaka. Men hela tiden håller Rennie Mirro publiken i ett järngrepp. Man släpper honom inte en sekund med blicken och man lyssnar så intensivt. För han kan verkligen konsten att framföra en monolog. Han visade lite det i den fantastiska From Sammy with Love, när han t ex pratar om sin egen son och sin skilsmässa. Men här briljerar han i ca 65 minuter. Rennie är ju en av landets bästa dansare och nu är det här ju inte en dansföreställning men några danssteg och konga får vi njuta av. Sen är han också lite snäll och låtsas bli lite trött när han har gjort 50 armhävningar, fast han nog kunnat göra många till, men då hade det blivit lite långt. Rennies roll är vapentransportören Viktor som efter att ha pratat med media och berättat vad han sysslar med döms hårt. Hans berättelse om sitt liv för oss fram och tillbaka, vad är rätt och vad är fel? Vem har rätt att döma? Är man skyldig om man bara transporterat vapen? Det är många väldigt aktuella och viktiga saker som tas upp.

Vapenvila är en obekväm pjäs och det känns nästa helt rätt att det är lite gråruskigt ute när man vandrar där ifrån så man får smälta allt.

Genrepspubliken gav långa och varma applåder och jag kan verkligen rekommendera att ni skaffar biljetter till någon av de 9 föreställningarna.