En show med Jonas Gardell innebär att man inte ska sitta på de första raderna som jag normalt sett brukar göra så vi var nöjda med våra biljetter längre bak på parketten. Och sin vana trogen så involverade han publiken på de första raderna på lite olika sätt. Men han hade nog inte förväntat sig att en bit in i showen att några skulle ha lämnat sina platser och sen föredra att stå vid dörren längst bak. Det var inte något som var inrepeterat, annars är ju mycket av det som han tar med publiken väl genomtänkt. Men ändå gör han det så proffisgt så det inte gör något. Och han lyckas ibland ändå få körtjejerna i full skratt och tappa bort sig själv.

Den här showen är en storslagen show och han har band, gospelkör, dansare, 3 körtjejer och i slutet också några transvestiter på scen. Totalt som mest är det vara 25 personer på scen.

Det är en väldigt bra show mycket humor, men med värme, men också mitt i ett inslag från ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Det är väldigt gripande och tänkvärt. Som vanligt är det en del sångnummer av Jonas, och även om han inte är den bästa sångaren så blir det bra för texterna är bra. Dessutom har han bra backup av sina duktiga körsångerskor där Jessica Heribertsson är min favorit.

Showen är nästan 2 timmar utan paus och man mår bra när man går ifrån den.

En av de mest klassiska musikalerna sätts upp på Maxim. Vem har inte hört Judy Garlands ”Over the rainbow” från musikalfilmen? Ja den och några andra örhängen hade jag sett framemot att få höra. Hade jag varit lite mer påläst så hade jag dock noterat att det i det finstilat står: Musik Martin Land. Och han har inte skrivit Over the rainbow…så det man bjuder på på Maximteatern är en Trollkarlen från Oz utan en enda av de kända låtarna. Om det beror på att man inte har fått tillstånd att använda orginalmusiken eller inte vet jag inte. Personligen saknade jag dem för det är några som jag hade velat höra.

Jag var också och såg den i London för några år sedan och det var en mycket mer påkostad version. Den här skulle möjligen kunna fungera på en off West End scen. Men den är inte dålig, dock bara en mer budgetvariant än vad jag hade trott.

Istället för att göra en traditionell uppsättning så har man valt att utgå från att det är en saga som berättas genom att den enda scenografin som finns är en stor sagobok som man vänder blad i för att skapa en ny scen. Enkelt och funkar rätt bra. Tillsammans med ljussättningen blir vissa scener, som när orkanen kommer och hon virvlar runt i ovädret riktigt effektfullt.

Den här uppsättningen riktar sig främst till barnfamiljer, och det märks om inte annat på rollbesättningen och hur man presenterar dem på affischerna. Markoolio spelar Lejonet och Tobbe Trollkarl spelar trollkarlen och deras namn står först och störst på affischen. Den riktiga huvudrollen, Dorothy, spelas av Stina Eriksson och hon nämns först som femte namn, även efter Kim Sulocki och Robert Rydberg. Känns inte helt rätt även om de andra är mer kända.

Så hur lyckas då ”kändisarna” i sina roller? Jo Markoolio får helt godkänt, men jag är mer tveksam till Tobbe Trollkarl. Hans sånginsats var inte särskilt stark. Vädligt svag sång så vi får hoppas på att det var problem med micken och att de löser det till premiären. Däremot var både Kim Sulocki (Plåtis) och Robert Rydberg (Fågelskrämman) riktigt bra. Alla hade varsin sång där de presenterade sig och jag gillade bäst Plåtis och Fågelskrämmans. En del av de nyskrivna musiken var helt okey, men det når inte höjderna i Over the rainbow på långa vägar. Men klappvänlig och passar nog barnen bra. Men varför inte bjuda föräldrarna på lite fin sång också? Det hade kunnat gå bra att blanda det klassiska med det nya. Stina Eriksson var en charmig Dorothy, men hon hade lite svårt att bestämma sig om hon skulle prata dialekt eller inte. Det blir lite konstigt när samma roll byter dialekt. Har ju lite svårt för när man använder dialekter för att det ska bli roligt. Som östgöte så var det självklart inget konstigt att Fågelskrämman pratade östgötska, det är ju så alla pratar 😉 men det blev mindre trovärdigt att Dorothys tant pratar stark dialekt medans hennes farbror (spelad av Tobbe Trollkarl) inte gör det. De bor ju på landet så om man vill tydlggöra det borde bägge prata dialekt och inte bara en av dem.

Eftersom de är en familjemusikal fanns det självklart med ett antal charmiga barn på scen också. De spelar olika roller och dyker upp här och där och klarar det väldigt bra. Sorknumret på Vallmoängen var väldigt charmigt! Sorkkungen var jätteduktig!

Storyn är i stora drag den klassiska som bygger på att alla ska får vara olika, att man ska hjäpa varandra och att man bara kan förändra sig själv och bli mer modig, smartar och känsligare. Lejonet, Plåtis och Fågelskrämman hittar de egenskaperna som de tappat bort genom äventyren med Dorothy. Och Dorothy själv inser att borta bra, men hemma är bäst. Och tack och lov så tog hon sig hem genom att slå ihop sina rubinröda klackar!

Det var mycket klappa takten under föreställningen och barnen verkade gillade det. Även om killen bakom oss tyckte det var ok, men inte like bra som Whitesnake. Så om ni inte räknar med Over the rainbow eller Whitesnakeklass så kan man ha ett par trevliga timmar med familjen i höstmörkret.

När jag läste att Stadsteatern skulle sätta upp Blodsbröder blev jag väldigt glad. Har sett den några gånger i London men aldrig i Sverige. Blodsbröder är en tragisk musikal som handlar om en mamma som har sju barn och blir gravid igen och den gången visar det sig att det är tvillingar. Hennes man har precis lämnat henne och hon behöver ta hand om dem på egen hand. Hon försörjer sig som städerska hos en rik familj. Kvinnan i familjen kan inte få barn och en dag när den ena kvinnan är förtvivlad över att hon inte kan få barn och den andra inte vet hur hon ska försörja sin familj, fattar det ödesdigra beslutet att dela på tvillingarna. Ett öde som om tvillingarna träffas igen och får veta att de är bröder kommer att innebära att de båda dör på en gång. Den ödesmättade stämningen drivs fram av berättaren som när det ser bra ut dyker upp och påminner om vad som komma ska. Den har bra musik och man gråter floder på slutet för musiken, stämmningen och slutet är så tragiskt.

Ja allt det där stämmer om man inte ser den stadsteatern. Stadsteaten har ju en förmåga att ta ut de ”konstnärliga” svängarna utan att det bidrar till att göra det bättre utan mer förstör. I den här uppsättningen har man valt att barnen ska vara utspökade i stålmanskostymer, ballerinakjolar mm men det värsta är att de har ett A4 papper framför ansiktet med utklippta hål för ögon och mun. Ser inte klokt ut och är väl för att anomysera den stora barnaskalen. Varför? Familjerna flyttar till landet och då är det väl helt ok att man har någon ko på scen. Men här drar man det in i absurdum och det är kor hela tiden känns det som. Allra värst är det på slutet när en väldigt tät, skrämmande och ödemättad stämning byggts upp och man känner att tårarna på gång, ja då bryter man allt och det blir teambuilding med en dansk koterapuet som leder till att kostymnissarna ska ta på sig kohuvud för att släppa loss. Precis innan det så har berättaren (Niklas Hjulström) med kraft förebådat vad som komma ska och han gör det riktigt bra. Dock får man i den scenen bludna med ena ögat så man inte ser den galna dansen som den rika mamman utför helt utan mening. Och självklart måste man ha något ställe där skådespelarna ska klä av sig! Varför tror man på stadsteatern att det tillför något att skådespelarna i tid och otid ska klä av sig på scen? För att vara lite modern har man valt att den rika mamman, Fru Lejon, ska vara en ryska som har gift sig rikt med fabrikören på orten. Men varför ska hon ha illasittande kläder, överspela neurotisk, gå omkring i en nakenfatsuit med lång pälskappa ovanpå? Det blir bara en nidbild på en nyrik ryska. Man känner ingen empati med henne och hennes förtvivlan att inte få egna barn på det sättet som hon framställs.

Det är helt ok att man har enkel rekvisita som att bil och buss är en vanlig kartong. Det bidrar till att lätta upp stämningen utan att det blir fjantigt. Och att busschauffören håller på och surfar på sin mobil är en flört med en dagsaktuell händelse. Det hade räckt så väl med att ha dessa småskaliga effekterna för att tvista till musikalen. Fjanterierna med kodräkter mm förstör bara.

Men kan man stänga av alla dessa galenskaper och fokusera på själva musiken, handlingen och  huvudpersonerna, då blir det bra, vissa stunder väldigt bra till och med.  Öppningsnumret med steppdans är bra.  Men det man verkligen har lyckats med är castingen. Jennifer Brown gör comeback på musikscenen efter många år borta och gör det med bravur som den fattiga mamman, Fru Johnsson, som tvingas lämna bort ett av sina barn. Hennes röst är perfekt och man blir berörd av hennes rolltolkning. Vad jag vet har hon inte spelat musikal tidigare och hennes debut är riktigt bra.  Niklas Hjulström (Cue) som berättaren får fram den ödesmättade tonen i föreställningen. Tyvärr sviktar ljudet ibland så hans sång blir inte så kraftfull som den kan vara. Att man låter honom inleda akt 2 med Burnin är genialiskt och helt på sin plats. Men framförallt är Albin Flinkas som Micke och Anton Lundquist som Eddie helt fantastiska. Så kul att änligen få se Albin i en hvudroll i en musikal på stadsteatern. De är samspelade och deras karaktärer är underbara. Antons Micke är lite tuffare, men med en känslig sida. Antons Eddie är en blygare osäker mammas pojke. Bägge avundas varandras uppväxter.  Det är också det som för dem samman men som sedan kommer att vara det som leder till det tragiska slutet. En av de bästa scenerna i föreställningen är när Micke sätter sig i en låda som sjuåringen som faktiskt snart ska fylla åtta är underbar. Albins kroppspråk är fantastikt i den scenen. De här fyra gör hela förställningen och den är som allra bäst när det är helt avskalat och de är på scenen och deras sång och skådespeleri är det enda som finns. Då blir man berörd, då känner man att tårarna komma. Då är det musikal på hög klass. För dessa stunder är det värt att se den.

För ungefär 30 år sen gick Spök på Maxim med Björn Skifs i huvudrollen. Skulle ha åkt upp och sett den men den gången blev den inställd så det blev inget med det. Så i 30 år har jag väntat på att se den och i stort sett gett upp hoppet. Men så bestämmer sig Björn Skifs för att sätta upp den igen, dock utan egen medverkan på scen. Istället är det Måns Zelmerlöv som får axla rollen som popstjärnan Dante som hastigt måste skriva ihop några nya låtar till den nya skivan och beger sig iväg till en semesterort för att skriva. Känns lite som att Måns spelar sig själv då han för något år sedan åkte ner till Barcelona för att skriva ihop låtar till en ny skiva. Men nu hamnar ju inte Dante på någon varm och solig plats, utan på Bränningehus där han tas emot av butlern Bernhard och de två spökena Giljotina och Salmonella som ska hämnas Dantes förfaders oförrätt. Sakta börjar Dante märka att det här är inte ett vanligt hus när tefat börjar flyga. Spänningen stiger.

Bernhard spelas av Loa Falkman och han är strålande i rollen som den 237 årige butlern. Till en början lite sträv men som fattar tycke för Dante och mjuknar upp, tack var lite gräddkola och några glas vin. Tvilligsysterspökena Giljotina och Salmonella spelas av Lena Philpsson och Sussie Eriksson. De är varandras motpoler och helt suveräna. Det är Lenas musikaldebut och det är ju inte alltid lyckat att sätta in en sångerska i en musikal med Lena är så otroligt bra. Hon gör ett av musikalens allra bästa nummer när hon river av ”Kvinna jag vill vara”. Det är ett av numren som får mest applåder och rop. Giljotina är den tillknäppta hämnslystna systern medan Salmonella är den lite mer tankspridda och glada och den rollen passar Sussie helt perfekt. För att locka Dante förvandlar sig systrarna till yngre upplagor.

Musiken är bra och man har bytt ut en del muisk från orginalföreställningen. Det är 6 nyskrivna låtar och man har stoppat in Akta dig från Strul också. Annars är den mest kända Björn Skifs klassiker Fångad i en dröm. Bra musik och en av balladerna har ”Håll mitt hjärta” känsla. Dock överröstar musiken sången ibland vilket är synd för vissa låtar som systrarna gör har mycket text som man gärna skulle vilja höra bättre.

För att inte musikalen skulle kännas daterad har Calle Norlén och Pernilla Skifs skrivit om dialogen och den är vass och modern. Visst är det lite billiga skattpoäng när den gamle butlern tar efter Dantes moderna språk, men Loa gör det så bra så det känns verkligen äkta och som att butlern vill ta efter sin nyfunne vän. Det lockas till många skratt.

Roine Söderlund har koreograferat och det är många fina dansnummer som lyfter föreställningen och låtarna. Ett nummer är Thrillerinspirerat och där får även Oliver Skifs brilljera med kostym och masker. Dansarna imponerar i alla dansnummer. 

Spök gick för utsålda hus i 2 år och det finns alla förusättningar för att den kommer att gå ett bra tag på Cirkus!

Succénföreställningen From Sammy with Love med Karl Dyall och Rennie Mirro fortsätter under hösten 2013, först på lilla scen och senare i höst kommer den att flyttas till stora scen. Men idag var det lilla scen som gällde.

Föreställningen är 1.35 lång utan paus och det är bra att det inte är någon paus för föreställningen vinner på att den är tät och intim utan avbrott. Imponerande att se hur de båda dansarna orkar hålla på, men de avlöser varandra i att var i centrum så lite andrum får de. Jag har ju sett föreställningen 2 gånger tidigare, men den gör inget utan tvärtom, den blir nog bättre. Tex så blir Rennies steppdans mer känslosam när man faktiskt vet att han snart kommer att berätta om sina känslor för sin egen skilsmässa och hur det skulle påverka hans son. Möjligen är det mer känslosamt den här gången eftersom jag var på träningsresa med de båda herrarna och Rennies son var med. Så jag har med egna ögon sett hur far och son Mirro är tillsammans.

Scenografin var något ändrat vilket tyvärr innebar att ett av de mest imponerande kraftproven av Kalle försvann. När Sammy är i armen och har uppträtt första gången ska de andra bjuda honom på öl. Vet inte hur han gör det, men när man är så vältränad som Kalle är så kan man svinga sig upp hur som helst. Så han tar sig upp på en läktare där Rennie står på ett makalöst sätt. Nu var läktaren täkt så det blev ingen sving upp utan de två tog trapporna upp genom publiken. Tyvärr för det var så imponerande förut. Hoppas att de får tillbaka det när den flyttar till stora scen.

Handlingen är fantastisk hur de väver ihop Sammy Davis JRs liv med sina egna erfarenheter, och allt bärs fram av underbar dans!

Det finns ännu biljetter kvar till lilla scen och jag rekommenderar verklingen att ni ser den först på lilla scen och sedan en gång till på stora. Även om det är samma föreställning, kommer de att bli olika. Blir intressant att se hur den här intima föreställningen når fram på stora scen. Man kan ju hoppas på ännu mer och imponerande dans!

Pippin är en musikal av Stepehn Schwartz men jag vet inte om jag själv skulle kalla den för en musikal. Det är mer en varité med en tunn story som binder samman en del cirkus cirkör aktiga nummer. Den handlar om prinsen Pippin och hur han revolterar mot sin far kungen och vad som händer i hans liv. Men det är ingen handling som berör utan mer Spamalotkänsla (och då har jag inte sett Spamalot utan det är bara vad jag tror…) lite komsik men utan att bli kul. Första akten innehåller några bra cirkusnummer och man väntar på att det ska braka loss riktigt i andra akten och det ska bli riktigt spektakulärt, men det händer ingenting och sen ingenting och så blir det final och då händer ingenting. Så efteråt går man därifrån och undrar lite vad var de spektakulär numren som man hört om? Efter att ha sett ”cirkusnumret” i Chess och en del andra musikaler så var det inget nytt.

Publiken som var där verkade vara riktiga fans för de jublade och skrattade innan det började.

Musiken i den är inte någon som fastnade, men om man lyssnar igenom den några gånger så kanske den växer.

Patina Miller som spelar Leading Player var bra och föreställningens behållning. Hennes roll är typ konfrencier som leder handlingen framåt och hon sjunger och dansar riktigt bra.  Övriga var tyvärr rätt svaga i sången. Finns några bra Bob Fosse dansnummer. Jag har  alltid varit svag för Jazzhands och Fosses speciella koreografi så det är alltid kul att se.

Som helhet skulle jag nog säga att ska man bara se en show på Broadway så skulle jag inte rekommendera Pippin. Men älskar man Cirkus Cirkör och den stilen, jag då ska man se Pippin!

Var på premiären av West Side Story och satt då längst upp på läktaren så det var kul att få se den från parkett. Men det som jag tyckte var ännu roligare var att Jessica Marberger spelade Anita istället för LaGaylia. Jessica var väldigt bra som Anita och det kändes som att musikalen lyfte ett par snäpp med henne i rollen. Hon har en bra sångröst även om hon kanske inte ha samma djup som LaGaylia, men det Jessica vinner på är att hon är mycket bättre på att agera och att dansa så helheten Anita var mycket bättre. Jessica och Karl Dyall (Bernardo) var ett mer trovärdigt kärlekspar också. Så föreställningen vinner på att ha Jessica som Anita.

Karl Dyall var fantastisk som vanligt, hade gärna sett lite mer avancerad koreografi för honom, men det får man när man ser From Sammy with Love.

Stadsteaterns uppsättning av West Side Story är helt ok, men det finns delar som de skulle vinna på att ta bort, som det konstiga ”drömnumret” i andra akten där alla klär av sig till vita underkläder. Bara konstigt och passar inte in. Bort med det och föreställningen blir bättre!

Dags för min andra gång att se Rock of Ages. Blev inte besviken den här gången heller. Märks att de har spelat ihop ett tag och den har blivit tätare. Bäst är ju fortfarande Peter och Bruno! De kan man se hur många gånger som helst i sina roller. Dock blir Peter Magnussons tysk tjatigare och tjatigare när man sett den förut. Johan Rheborgs berättarroll var både bättre och sämre. Han kändes säkrare i sin roll, men vissa av skämten funkar bara första gången, sen är ju det så att de skämt som ska vara spontana men är väl inövade, just blir inövade.

Det som är kul är att de väver in någon dagsaktuell händelse i pratet, så man jobbar ju på att den ska kännas levande.

Men som helhet är det en bra musikal och den tål att se fler gånger! Men nästa gång vill jag se Jakob Stadell i Joakim Cans roll, det är bara för jag tycker Jakob har en underbar röst som jag vill höra mer av! Vem vet nu, när de har förlängt till hösten finns det kanske en större möjlighet att Joakim behöver vara ledg någon gång.

Hjälp sökes! är inte likt något annat man har sett på teater. När man ser att den är skriven av Kristina Lugn, med musik av Benny Andersson och texter av Björn Ulveaus, regi av Lars Rudolfsson så är ju bara det en intressant kombination. Lägg därtill Johan Ulvesson, 2 grisar, 1 häst, 1 get, 3 gäss, 2 kor och 3 hundar så blir det ju ännu mer intressant, eller konstigt…

Och det är konstigt men på ett bra sätt. Det handlar om två bröder spelade av Johan Ulvesson och Magnus Roosman som har utbildat sig men flyttat tillbaka till föräldrargården när föräldrarna dött för att förvalta arvet och det var väl inte vad någon av dem riktigt tänkt att göra. Johan Ulvesson är väldigt bra och har ett kroppspråk som lägger till en ytterligare en dimension utan att det blir överspelat.

Men det där med att sköta gården går lite sisådär och de bestämmer sig för att annonsera efter hjälp, eller som de sjunger Bonde söker ju ofta fru…Till gården kommer då Sofia Pekkari med sina självvalt stumma och döva mor, samt en get som är deras chef. Bröderna är lite udda, men hjäpen som kommer är än nog mer speciell.

Musiken är typisk Benny Andersson och texten kan nog bara Björn Ulveasu få till. Det är inte många som skriver sångtexter om spackel och får det att låta som underbar poesi! I början av föreställningen har inte musiken någon framträdande roll men den växer ju längre in i föreställningen man kommer. Den når inte upp till Duvemålaklass och sätter sig inte så lätt, men när de två herrarna jobbar tillsammans så blir det ju aldrig dåligt. Bäst sångröst har Sofia Pekkari med sin ljusa spröda stämma. Varken Johan eller Magnus är några storsångare, men deras sätt att sjunga passar bra in på deras rollkaraktärer.

Det man nog kommer att komma håg bäst från föreställningen är ändå djuren, särskilt på slutet när det blir cirkus alla svensk bondgård. Har nog  inte tidigare sett en get balansera på två kor!

En helt annorlunda föreställning men den är väl värd att gå på om man nu lyckas få biljetter!

Hade inte planerat att gå på premiären av West Side Story, men när det fanns ett par biljetter kvar så kändes det som att jag ska nog gå. Eftersom vi bokade samma dag så blev det plaster på rad 2, första balkong, men det var bra platser, även om man ser det lite mer från ovan.

West Side Story är ju en av de klassiska musikalerna med musik av Leornard Bernstein och text av Stephen Sondheim. Klassiska musikallåtar som Maria, Tonight, I feel pretty, America osv. Lägg till 2 rivaliserande gäng, en kärlekshistoria över gänggränserna, ond bråd död så kan det ju bara bli bra, eller?

Stadsteatern har gjort en bra uppsättning, men den när inte upp till samma klass som deras uppsättningar av De tre musketörerna, Next to Normal och inte att glömma From Sammy with love. West Side Story är mer ojämn än de andra.

Karl Dyall som Bernardo, ledaren för det Puerto Ricanska gänget är otroligt bra. Hans dans är helt fantastisk! När han är på scen är det honom man ser. Michael Jansson som Riff, ledaren för det vita gänget Jets, är bra i sin roll. Sen blev jag positivt överraskad av Fredrik Lycke som Tony, killen som blir kär i Maria. Först var jag till och med lite tveksam till att det var Fredrik som spelade, för från balkong var han sig inte riktigt lik. Bäst är han i duetterna med Maria, men det saknas något när han sjunger kärlekssången Maria. Maria spelas av det unga stjärnskottet Sanna Gibbs. Hon har väldigt bra röst men tyvärr tenderar hon att gå upp i operasång istället för att hålla det på musikalnivå. Med tanke på att hon håller på och utbildar sig till operasångerska är det inte oväntat, men jag har svårt för operasång i musikal, om det nu inte är Phantom of the opera.

Lagaylia Frazier gör debut på Stadsteaterns scen som Anita, Bernardos flickvän. Det verkar vara en trend som man har på Stadsteatern att man i sina föreställningar plockar in en sångerska med lite olika lyckade resultat. Lagaylia är en duktig sångerska men någon större skådespelar talang är hon tyvärr inte, och hennes kroppsrörelse är för mycket Tina Turner stapplande. America gör hon bra, men där har man också valt att sjunga den på engelska och hennes styrka är att sjunga på engelska, inte svenska. I andra akten sjunger hon Somewhere och tyvärr har man valt att göra den mer som en konsertverison än att den passar in i musikalen. Det blir för mycket.

Dessutom sen övergår den till ett psykadliskt nummer där alla gängmedlemmar kommer in på scen, tar av sig kläderna och har bara vita underkläder på sig och sen springer en del runt med vita drakar, några sänks ner som på en bassäng och det blir bara konstigt. Det passar inte in och till stor del förstör andra akten. Satt och irriterade mig på det en lång stund.

Scenografin är ju alltid lite annorlunda på stadteatern och när man kom in och det var badkar och toalettstolar på scen blev man lite fundersam. Men i stort sett funkade det bra och jag gillade den stora buren som man använde på olika sätt. Dock är det slöseri på talang att använda Albin Flinkas till att flytta möbler även om det var snyggt gjort när man gled runt med sofforna med Tony och Maria. 

West Side Story är ju en tragisk historia och på slutet så blev jag lite tårögd.