Rock of ages på China teatern hade premiär för en vecka sedan och nu var det dags för mig att se den. För något år sedan gick den som film med Tom Cruise som Stacee Jaxx men i den här uppsättningen så axlas den rollen av suveräne Peter Johansson.

Peter har ju visat tidigare i Queenmusikalen We will rock you på West End att han kan sjunga rock med bravur. Men av någon konstig anledning så står inte hans namn längst upp på affischen, inte heller finns Bruno Mistogiannis (Drew) med. Och det är ändå de två som har de klart bästa rösterna och som lyfter hela musikalen. Inom musikalkretsar så är de väldigt kända och Peter Johansson säljer ut den ena julshowen efter den andra runt om i Sverige så visst är han en etablerad artist. Nej istället har man valt att lansera musikalen med att Johan Rheborg, Joakim Cans, Peter Magnusson, Kee Marceloo och Gladys del Pilar är de stora stjärnor. Helt felaktigt. Men visst Johan Rheborg som Lonny får publiken att skratta då och då och han är bättre än jag trodde. Joakim Cans som Dennis Dupree däremot tycker jag i vissa lägen är lite blek och det märks att han inte är helt van att agera utan blir lite stel ibland. Tyvärr har man också valt att klä honom i ett par bruna skinnbrallor som inte sitter särskilt bra. Nej där hoppas jag att jag någon gång får se hansersättare Jakob Stadell istället. Där har vi en duktig musikalkille men som i ensamblerollen inte riktigt får visa vad han kan. Peter Magnusson spelar sonen till den onde tysken som ska riva Bourbon Bar för att bygga shoppingcenter mm, men jag var inte så förstjust i hans roll. Det blir lite tjatigt med att han hela tiden bryter på tyska. I filmen finns inte den rollen med utan där spelar Catherine Zeta-Jones en ”moraltant” som är ute att riva syndens näste, men som visar sig ha varit groupie till Stacee. Gillade bättre den tvisten på storyn.

Jessica Heribertsson är lysande som Regina, som med näbbar och klor gör allt för att Bourbon Bar ska få vara kvar. Hon har både röst och komisk talang!

Men de som verkligen bär föreställningen är Bruno och Peter! Bruno spelar bartendern med rockstjärnedrömmar fantastiskt och river av den ena rockhitsen efter den andra. Peter som rockstjärnan som har lite för höga tankar om sig själv gör det med sådan bravur. I filmen hade hans roll mer framträdande roll och han hade gärna fått ta ännu mer plats här. Mari Haugen Smistad klarar sig bra som Sherrie, flickan från landet som kommer till LA med filmskådedrömmar.

Kee Marcello river av lite gitarrsolon och driver med sig själv och sin tid som pudelrockare i Europe.

För att skoja till det lite mer så väver man in dagsaktuella skämt som visst är lite roliga man det blir lite felplacerat med vissa skämt som avser Sverige när handlingen utspelar sig i LA. Men just där och då tänker man inte på det utan dras med.

Musiken är en radda av rockhits från 80talet och man känner igen de allra flesta även om man inte är hårdrockfans. Det är bra tempo och tiden går fort. Man har kul! Och man lämnar salongen glad och man vill gärna se den igen! Av de musikaler som spelas i Stockholm just nu är det här den man ska se!

http://www.rockofages.se/

Var på premiären av From Sammy with Love och älskade den då. Och den har inte blivit sämra av att få mogna till sig. Personligen tycker jag att det här är det bästa som spelas i Stockholm just nu. Man blir så berörd och den tåls att ses flera gånger så man kan njuta av den fantastiska dansen, bli berörd av Sammys historia men även av Karl och Rennies privata historier som vävs ihop på ett fantastisk sätt.

Har ni inte sett den skaffa biljetter omgående, har ni sett gå och se den igen!

La Cage aux Folles skulle kunna döpas om till Loas Falkman show. Loa bär upp hela föreställningen och ett antal vackra kreationer. Han är fantastisk som transvistiten Zaza.  Övriga i ensamblen kommer inte fram på samma sätt och i vissa fall undrar jag också hur man tänkte när man castade.

Norrmannen Sven Nordin spelar Loas partner och han är den manlige partner i deras homosexuella förhållande och han gör det bra och charmerande, men sångmässigt når han inte upp till Loas nivå.

Sonen och hans flickvän är väldigt bleka. Är det så att alla bra unga musikalartister har hamnat på stadsteatern i Next to Normal?

Per Andersson spelar uppassare/butler som ska vara komisk men det blir mest en suck av att man har sett det förr. Ola Forsmed gör det bättre.

Underbara Susanne Reuter har en liten roll, men tyvärr får inte hennes komiska ådra glänsa här.

Den blivande svärfadern är homofob, men beter sig vädligt ”gayigt” själv, är det medvetet eller bara blivit så? Hade gärna sett en mer macho man i den rollen!

Dansarna är duktiga men Roine Söderlund som koreograf hade gärna fått utmana dansarna ännu mer! Men förutom Loa så är det dansarna som är behållningen.

Bägge akterna avslutas med några av musikalvärldens stora nummer och självklart är det Loa som främst står för sången i dem. ”Jag är den jag” är är gripande och ”Vår bästa tid är nu” blir en glädjeeufori.  I övrigt är det ingen musik som är värd att nämnas.

Det är dock en musikal som man blir lite glad av, man får en dos av glitter och glamour och en lördageftermiddag så är det kanske allt man behöver. Men det är ju inget som man kommer ihåg en längre tid.

Next to Normal är något så ovanligt som en musikal som vunnit Pulitzerpriset, och det säger ju lite om vad man har att vänta sig. Det är en musikal som behandlar lite svåra ämnen. Hur hanterar olika familjermedlemmar en sorg efter en son som dör för ung och där mamman drabbas av en depression som dominerar hela familjens sätt att vara? Musikalen skildrar även hur man inom psykvården provar olika metoder för att komma till rätta med det som man uppfattar som en depression, eller är det bara sorg?

Lisa Nilsson är strålande i rollen som  Diana, den depressiva mamman som inte kan släppa taget om sin son som varit död i 18 år. För henne är han lika levande som alla andra i familjen. Låtarna i musikalen är inte de mest trallvänliga men med Lisas röst blir de underbara och gripande.

Bruno Mitsogiannis spelar, Gabe, den döde sonen som inte släpper taget om sin familj och han är väldigt intenstivt närvarande.

Dan Ekborg passar väldigt bra som pappan som på alla sätt försöker hjälpa sin fru att komma över sonens död, men som det på slutet visar sig inte släppt taget själv.

I familjen finns också Natahlie, dottern som föddes efter att brodern dött men som fått leva i skuggan av honom hela sitt liv. Hon gör allt för att få sin mors kärlek, är duktig i skolan och musikalisk talangfull, men hon blir inte sedd av sin mor. Sedd blir hon istället av sin pojkvän (underbart spelad av Albin Flinkas) som är djupt förälskad i henne men som också får in henne i drogernas värld.

Next to Normal är en musikal man blir väldigt berörd av och ensamblen är helt underbar! Gå och se den, men var beredd på att bli omskakad. Det är inte en musikal man går ut med ett leende från.

Vi anlände till teatern strax före 19 och möttes av fotoblixtrar både utanför och inne på teatern. Är det premiär så är det! En hel del i publiken var uppklädda, mer än vad man ser på en premiär i Stockholm. En kille hade till och med på sig en Phantomenmask. Är man fantast så är man, men själv höll jag en lägre profil.

Det Nye Teater är en väldigt fin byggnad och den känns inte ny precis. Härlig entrétrappa, stuckaturer och underbara kristallkronor. Eftersom vi satt så högt upp man kunde på 2 Etage så fick vi ju se alla våningar på teatern.

Väl på plats så var vi riktigt högt upp, har nog aldrig suttit så högt upp på en teater förrut. Men man hade bra sikt över scen istort sett hela tiden. Hade de bara tagit bort Clownansiktet och lite av draperierna så hade vi sett allt. Nu var det ett par ställe när Phantom var uppe på en ”bro” som man inte såg honom helt. Lite synd för det var i öppningsnumret. Annars gillade jag scenerietk, särskilt att man valt att smycka ut balkongsidorna med ljusgirlanger så det kändes som Coney Island var i hela salongen. Tidigit i föreställningen har man också en akrobat som kommer glidande från 2 etage ner mot scenen och det upplevde vi från första parkett så att säga.

Den här uppsättningen av Love Never Dies är den versionen som man har använt sig av i Australien, men det är en del saker som de borde ha behållt från Londonuppsättningen, bl a scenen där Gustave och Phantomen sjunger tillsammans. Den var mer mäktig i London och Gustave fick där mer power i sina YES. Här har faller duetten bort när massa freaks snurrar runt och det blir mer fokus på det än att Gustave och Phantom kommer fram till att de har samma sätt att se på musiken. Det är ju också den scenen där Phanom inser att Gustave är hans son så den får inte slarvas bort på det sättet.

Louise Fribo som Christine är väldigt bra, men blir lite för operaaktig ibland. Thomas Ambt Kofood är ok men han når inte upp till Ramin Karmiloos nivå. Och efter att ha Peter Jöbacks Phantom inetsad så är inte Thomas lika elegant och smidig som Peter. Oscar Dietz som Gustave är bra, men även där saknar jag lite av kraften från Londons Gustave.

I slutet har man valt att han en vridbro som slutscenen utspelas på. Här ska det vara hjära och smärta, men lite kommer det bort av tekniken. Det är mer fokus på att få bron att snurra runt och upp och ner än att man får stanna upp och bara bli berörd av det hjärtknipande slutet. Det är synd för nu blev det inga tårar, bara nästan.

Eftersom jag har sett den i London 2 gånger, har cdn och dvdn så kan jag musiken innan och utan nästan och det är tur för det är lite svårt att förstå danskan ibland och höra vad de sjunger, och det blir inte lättare när de blir operaaktiga. Sen har det blivit lite konstiga översättningar, It is so beautiful har blivit ”det är så underligt” och det blir nästa parodi när Bathing beauties översätts med Bade nymfer. Svårt med översättningar, blir sällan lika bra som orginalet. Men jag gillar musiken i den. Dock tar det några genomlyssningar innan den fastnar.

Men allt som allt är föreställnigen väl värd ett besök till Köpenhamn.

På länken nedan hittar ni bilder och ett par klipp från föreställningen:

http://www.detnyteater.dk/

En premiär på Stadsteatern är utan champagne, röd matta och den glamour som kan finnas på privatteatrarna, men en och annan kändis skymtades ändå i publikvimlet. Publiken släpptes in strax efter utsatt tid och vi möttes av Karl Dyall och Rennie Mirro som redan intagit scenen och ”värmde upp”, samt de fyra musikerna.

Så släcktes det ned och föreställningen började med en dansduell mellan Karl och Rennie om vem som skulle få spela Sammy i föreställningen. Det hela löstes med att den som hade hatten fick spela Sammy. Väldigt bra och enkelt gjort för att visa vem som var Sammy. Vi fick följa Sammy från det att han var 3 år och vann sin första danstävling och genom livet. Sammy Davies Jr hade inte någon lätt uppväxt i USA där rasåtskillnaden var stark genom hela hans liv. Han fick kämpa hårt för att bli acceptrade men hade turen som fick kontakt med Frank Sinatra som hjälpte honom på karriären och han blev en del av Rat Pack. Livet blev inte enklare för Sammy när han blev försälskad i svenskan May Britt och det blev ett blandäktenskap som tyvärr inte höll för Sammys karriär var så viktig för honom.

Både Karl och Rennie är resultaten från blandäktenskap och det som blev än mer gripande var hur de vävde in sina egna erfarenheter av det som paralleller till Sammys liv. Riktigt rörande blev det när Rennie beskrev med ord och dans sin relation till sin son efter sin skiljsmässa och hur han tyckte att han svikit sin son. Det var verkligen ett av de stora ögonblicken i föreställningen.

Karl och Rennie är några av de bästa manliga dansarna vi har i Sverige och det fick de verkligen visa här och att dansare  inte är slut efter att de har fyllt 40!

Scenografin var enkelt uppbyggd med bord som används på olika sätt i danserna och svartvita fotografier som representerade de viktiga personerna i Sammys liv.

Föreställningen är bland det bästa som har satts upp på stadsteatern och förutom underbar dans och sång så hade den med sig ett viktigt underbyggt budskap. Vi vill gärna tro att det inte spelar någon roll om man är svart eller vit, men är det verkligen helt borta i samhället? Är det lika villkor för alla?

Gå och titta på den här underbara dansföreställningen och bli berörd!

Jag såg Ghost för ungefär ett halvår sedan och älskade den. Så det var dags att se den igen. Vi var på teatern direkt när de öppnade för de har dagbiljetter för 25£ och det är ju för bra för att missa. Dessutom har de en otroligt trevlig biljettförsäljare på teatern. Vi fick biljetter precis där vi ville, nästan mitten på rad 1!

Huvudrollsinnehavarna har bytts ut (orginalen är på Broadway) och vi hade tyvärr oturen att vi som Sam fick se 2dra reserven, Samuel Edwards, och han var inte helt bra i rollen. Siobhan Dillon som Molly var bra, men de hade inte helt rätt kemi dem emellan. Vilket kan bero på att de inte spelar så ofta mot varandra. Vi hade dock turen att få se Sharon D Clarke som Oda Mae Brown. Hon är helt strålande!

Men jag älskar ändå den här musikalen. Musiken är jättebra, gillar scenografin och den är så sorglig så man gråter floder! Ta med näsdukar!

Tyvärr så läggs Ghost ner i höst så passa på att se den om ni ska till London!

Den här versionen av Sweeney Todd sattes upp förra året på Chichester Festival och fick strålande kritik, så sedan dess har jag velat se den och blev väldigt glad när den flyttades till London.. Men jag måste tyvärr säga att det inte blir en av mina favoritmusikaler.

Stephen Sondheim är känd för att göra lite svårtillgänliga musikaler och det här var inte en musikal som man direkt tog till sig. Vad musiken gäller var det bara Joanna som jag kände igen från tidigare. Men föreställningen hade sina lysande stjärnor, Michael Ball och Imelda Staunton. Michael Ball var helt suverän som Sweeney Todd. Han är en fantastisk musikalartist. Imelda Staunton var otroligt roligt, inte den bästa sångrösten, men det uppvägdes av hennes komiska sida. Michael och Imelda var underbara tillsamamns. Tyvärr var övriga roller rätt bleka, inte ens Peter Polycarpou kom till sin rätta.

Vi köpte biljetter samma dag och hamnade på parketten längst bak, vilket gjorde att övre delen av scenen beskars och det kan ha påverkat hur jag upplevde musikalen. Första akten var segast men det tog sig i andra akten.

Vill man se Michael Ball är den värd att gå och se, men man ska vara beredd på att den är lite tung.