En av de mest klassiska musikalerna sätts upp på Maxim. Vem har inte hört Judy Garlands ”Over the rainbow” från musikalfilmen? Ja den och några andra örhängen hade jag sett framemot att få höra. Hade jag varit lite mer påläst så hade jag dock noterat att det i det finstilat står: Musik Martin Land. Och han har inte skrivit Over the rainbow…så det man bjuder på på Maximteatern är en Trollkarlen från Oz utan en enda av de kända låtarna. Om det beror på att man inte har fått tillstånd att använda orginalmusiken eller inte vet jag inte. Personligen saknade jag dem för det är några som jag hade velat höra.

Jag var också och såg den i London för några år sedan och det var en mycket mer påkostad version. Den här skulle möjligen kunna fungera på en off West End scen. Men den är inte dålig, dock bara en mer budgetvariant än vad jag hade trott.

Istället för att göra en traditionell uppsättning så har man valt att utgå från att det är en saga som berättas genom att den enda scenografin som finns är en stor sagobok som man vänder blad i för att skapa en ny scen. Enkelt och funkar rätt bra. Tillsammans med ljussättningen blir vissa scener, som när orkanen kommer och hon virvlar runt i ovädret riktigt effektfullt.

Den här uppsättningen riktar sig främst till barnfamiljer, och det märks om inte annat på rollbesättningen och hur man presenterar dem på affischerna. Markoolio spelar Lejonet och Tobbe Trollkarl spelar trollkarlen och deras namn står först och störst på affischen. Den riktiga huvudrollen, Dorothy, spelas av Stina Eriksson och hon nämns först som femte namn, även efter Kim Sulocki och Robert Rydberg. Känns inte helt rätt även om de andra är mer kända.

Så hur lyckas då ”kändisarna” i sina roller? Jo Markoolio får helt godkänt, men jag är mer tveksam till Tobbe Trollkarl. Hans sånginsats var inte särskilt stark. Vädligt svag sång så vi får hoppas på att det var problem med micken och att de löser det till premiären. Däremot var både Kim Sulocki (Plåtis) och Robert Rydberg (Fågelskrämman) riktigt bra. Alla hade varsin sång där de presenterade sig och jag gillade bäst Plåtis och Fågelskrämmans. En del av de nyskrivna musiken var helt okey, men det når inte höjderna i Over the rainbow på långa vägar. Men klappvänlig och passar nog barnen bra. Men varför inte bjuda föräldrarna på lite fin sång också? Det hade kunnat gå bra att blanda det klassiska med det nya. Stina Eriksson var en charmig Dorothy, men hon hade lite svårt att bestämma sig om hon skulle prata dialekt eller inte. Det blir lite konstigt när samma roll byter dialekt. Har ju lite svårt för när man använder dialekter för att det ska bli roligt. Som östgöte så var det självklart inget konstigt att Fågelskrämman pratade östgötska, det är ju så alla pratar 😉 men det blev mindre trovärdigt att Dorothys tant pratar stark dialekt medans hennes farbror (spelad av Tobbe Trollkarl) inte gör det. De bor ju på landet så om man vill tydlggöra det borde bägge prata dialekt och inte bara en av dem.

Eftersom de är en familjemusikal fanns det självklart med ett antal charmiga barn på scen också. De spelar olika roller och dyker upp här och där och klarar det väldigt bra. Sorknumret på Vallmoängen var väldigt charmigt! Sorkkungen var jätteduktig!

Storyn är i stora drag den klassiska som bygger på att alla ska får vara olika, att man ska hjäpa varandra och att man bara kan förändra sig själv och bli mer modig, smartar och känsligare. Lejonet, Plåtis och Fågelskrämman hittar de egenskaperna som de tappat bort genom äventyren med Dorothy. Och Dorothy själv inser att borta bra, men hemma är bäst. Och tack och lov så tog hon sig hem genom att slå ihop sina rubinröda klackar!

Det var mycket klappa takten under föreställningen och barnen verkade gillade det. Även om killen bakom oss tyckte det var ok, men inte like bra som Whitesnake. Så om ni inte räknar med Over the rainbow eller Whitesnakeklass så kan man ha ett par trevliga timmar med familjen i höstmörkret.