Hade inte planerat att gå på premiären av West Side Story, men när det fanns ett par biljetter kvar så kändes det som att jag ska nog gå. Eftersom vi bokade samma dag så blev det plaster på rad 2, första balkong, men det var bra platser, även om man ser det lite mer från ovan.

West Side Story är ju en av de klassiska musikalerna med musik av Leornard Bernstein och text av Stephen Sondheim. Klassiska musikallåtar som Maria, Tonight, I feel pretty, America osv. Lägg till 2 rivaliserande gäng, en kärlekshistoria över gänggränserna, ond bråd död så kan det ju bara bli bra, eller?

Stadsteatern har gjort en bra uppsättning, men den när inte upp till samma klass som deras uppsättningar av De tre musketörerna, Next to Normal och inte att glömma From Sammy with love. West Side Story är mer ojämn än de andra.

Karl Dyall som Bernardo, ledaren för det Puerto Ricanska gänget är otroligt bra. Hans dans är helt fantastisk! När han är på scen är det honom man ser. Michael Jansson som Riff, ledaren för det vita gänget Jets, är bra i sin roll. Sen blev jag positivt överraskad av Fredrik Lycke som Tony, killen som blir kär i Maria. Först var jag till och med lite tveksam till att det var Fredrik som spelade, för från balkong var han sig inte riktigt lik. Bäst är han i duetterna med Maria, men det saknas något när han sjunger kärlekssången Maria. Maria spelas av det unga stjärnskottet Sanna Gibbs. Hon har väldigt bra röst men tyvärr tenderar hon att gå upp i operasång istället för att hålla det på musikalnivå. Med tanke på att hon håller på och utbildar sig till operasångerska är det inte oväntat, men jag har svårt för operasång i musikal, om det nu inte är Phantom of the opera.

Lagaylia Frazier gör debut på Stadsteaterns scen som Anita, Bernardos flickvän. Det verkar vara en trend som man har på Stadsteatern att man i sina föreställningar plockar in en sångerska med lite olika lyckade resultat. Lagaylia är en duktig sångerska men någon större skådespelar talang är hon tyvärr inte, och hennes kroppsrörelse är för mycket Tina Turner stapplande. America gör hon bra, men där har man också valt att sjunga den på engelska och hennes styrka är att sjunga på engelska, inte svenska. I andra akten sjunger hon Somewhere och tyvärr har man valt att göra den mer som en konsertverison än att den passar in i musikalen. Det blir för mycket.

Dessutom sen övergår den till ett psykadliskt nummer där alla gängmedlemmar kommer in på scen, tar av sig kläderna och har bara vita underkläder på sig och sen springer en del runt med vita drakar, några sänks ner som på en bassäng och det blir bara konstigt. Det passar inte in och till stor del förstör andra akten. Satt och irriterade mig på det en lång stund.

Scenografin är ju alltid lite annorlunda på stadteatern och när man kom in och det var badkar och toalettstolar på scen blev man lite fundersam. Men i stort sett funkade det bra och jag gillade den stora buren som man använde på olika sätt. Dock är det slöseri på talang att använda Albin Flinkas till att flytta möbler även om det var snyggt gjort när man gled runt med sofforna med Tony och Maria. 

West Side Story är ju en tragisk historia och på slutet så blev jag lite tårögd.