Hade inte tänkt att se School of Rock även om jag gillar filmen, men började fundera på att det kunde ju vara kul att se Sierra Boggess och när det fanns Rush tickets för 37$, ja då var det inte något att tveka på, blev lite mindre shopping helt enkelt.

School of Rock är Andrew Lloyd Webbers senaste projekt. Storyn bygger på filmen med samma namn och Andrew har skrivit den nya musiken, texter av Glenn Slater och sen är det Julian Fellowes (Downton Abbey) som har skrivit manus. Musikmässigt tillhör den de mer rock/popigare musikalerna av Andrew och man ska inte förvänta sig någon pampig musikal som Phantom of the opera. Mer lite Whistle down the wind eller Starlight Express, vilka är två favoriter.

Har man sett filmen så känner man igen sig väl i storyn och karaktärerna. Den misslyckade musikern Dewey som lurar till sig ett lärarvikariat på en fin privatskola och som istället för att ha vanlig utbildning bildar ett rockband av klassen, allt för att de ska ställa upp i en tävling för rockband. Scenografin är bra, varierar på ett bra sätt mellan Deweys rum hos kompisen, skolan och rockklubben.

I den här föreställningen spelade understudyn Jonathan Wagner rollen som Dewey och han var riktigt bra. Sierra Boggess är den strikta rektorn som har ett rockhjärta innerst inne som självklart Dewey väcker till liv. Sierra har en fantastisk röst och man förstår att Andrew Lloyd Webber väljer henne till olika roller i sina musikaler (har bl a spelat Christine i Phantom of the opera). Rollen som rektorn är väl inte den roll där hon får använda hela sitt register men det finns några nummer där hon får glänsa lite. Deweys kompis Ned (Spencer Moses) som gått från att ha varit musiker till att bli mer vuxen och numera är lärarvikarie och hans flickvän Patty (Mamie Paris) är värda att nämnas också. Men allra mest är det självklart de fantastiska barnen som man blir imponerad av. Hur duktiga är inte de både på att sjunga, spela instrument och agera! Helt fantastiska! Är alltid väldigt speciellt att se duktiga barn på scen! Sådan glädje de har och det smittar av sig på övriga på scen och även på hela publiken.

En musikal som man blir glad av att se!

En kompis som följer Andreas Carlsson på Instagram tipsade mig om att han var involverade i en nyskriven musikal på Broadway. Kollade upp den och blev lite tveksam när jag såg att det var en Cirque du Soleil musical. Visst kan nycirkus imponera men efter Pippin vet jag inte riktigt om det är min grej. Men kollade lite mer och det lät rätt intressant och vore ju kul att få se vad Andreas jobbat med. Sen hade Playbill erbjudande om rabatterade biljetter så jag slog till.

Och jag får ju erkänna att när det inleds med en ouvertyr och in kommer två killar klädda i frack, en vit och en svart, höga hattar och steppskor, ja då var det verkligen ett ”You had me at hello” moment. Hur många musikaler är det idag som inleder med ett läckert steppnummer, som sen övergår till en scenografi med pampig entretrappa i guld, stor dansensamble med tjejer i röda palejttklänningar osv. Guld glitter och glamour! Tillbaka i en MGMmusikal film! Technicolor! Så läckert! Och så rullar det på i den stilen. Lyxigt pampigt och suveränt bra dansnummer rakt igenom. Och Cirque de Soleil förhöjde numren med sin akrobater. I vissa scener som tex Calamtiy Jane så kunde de kortat ner tiden på hur länge de hoppar på gungbrädan någon minut för att täta till det och det fanns några andra nummer (jakten på taken) också där det blev lite för mycket av det goda så att säga. Skulle blir högre tempo och mer intensivt med något kortare. Men nu var det här ett av de första previews (första var den 16 april) så de kanske får till det lite bättre innan den stora premiären är. Märktes i vissa nummer att det satt inte perfekt, några fellandningar men ändå så imponerande.

I första akten var ett av mina favoritnummer där de manliga dansarna kommer in en efter en och dansar i olika rum som är ställda på rad. Så häftigt gjort. I andra akten var tex Love Triangle läckert både sångmässigt och med Cirque de Soleis inslag. Jakten på taket är riktigt häftig också, även om snäppet lång. Är verkligen svårt att plocka ut favoritscener för allt är så häftigt och imponerande.

Vad handlar den om då? Jo det är ett triangledrama mellan en regissör, stjärnan och kompositören. Det inleds med att regissören motar en Oscars för sin film (därav den pampiga entren och sen berättar han om hur han gjorde filmen och det är det som vi får se utspelas. Hur han hittar sin nya stjärna och kompositören som skrivit låten till henne och nu får uppdraget att skriva musiken till hela filmen. Jeremy Kushnier spelar regissören AJ Golden, Ruby Lewis spelar Indigo och Ryan Vona spelar Joey Green. Alla tre imponerar. Texter och musik är bra och det är så kul att Andreas Carlsson har varit med och skapat den här fantastiska musikalen. Andreas har skrivit texterna och är co-composer.

Det här är verkligen en musikal som har allt, pampiga scenografi, häftiga dansnummer, bra sångare och bra musik. Från första numret till den stora finalen är man bara så imponerad. Det är verkligen en musikal som är värd att åka till New York för att se!

Redan i inledningsnumret så märktes att det här var inte någon vanlig musikal, eller rättare sagt inte någon vanlig musikalpublik. Efter första numret, gospelinspirerat, så var det kraftiga applåder, när Jennifer Hudson kom in på scen utbröt stort jubel men mest spplåder och till och med stående ovationer mitt i musikalen fick Cynthia Erivo som Celie. I numret I’m here. Jublet ville aldrig sluta! Inte ofta som hela casten är svarta och väldigt många i publiken var det också. Men oavsett hudfärg så älskade alla Cynthia, vilken röst!

Handlingen är förlagd till Georgia i början av 1900 talet. Celie blir bortgift till en man som inte vill ha henne och behandlar henne illa. Han kan inte glömma sin Shug Avery spelade av Jennifer Hudson med bravur. Men hon har begett sig till Memphis för att sjunga. År senare kommer hon hem. Och får bo hos Celie och Mister. I början blir Celie också fråntagen sitt barn och även systern tvingas iväg. Celie är väldigt olycklig och illa behandlad till Shug kommer tillbaka och tar henne till sitt hjärta. Det är också en berättelse om starka kvinnor som inte vill bli kuvade av sina män eller andra. Ibland till ett högt pris. Kvinnornas uppror mot männen mötte också stort jubel av publiken. Där var karaktären Sofia den som gick främst, väldigt bra spelade och sjungen av Danielle Brooks.

Enkel scenografi, trägolv och stolar i stort sett. Här handlar det mer om att de stora rösterna ska komma fram. Som sagt, mest imponerar Cynthia Ervio. Jennifer Hudson är absolut bra hon med. Hela casten har bra röstresurser. Musiken var däremot lite svag och man kunde ha utnyttjat rösterna än mer och gjort fler sånger där de kunde visa vad rösterna går för. Publiken älskade numren med mycket röst. Dock ingen låt som direkt satte sig.

En bra musikal med bra röster och viktigt budskap!

110 in the shades är inte en av de mest kända musikaler men den har spelats både på Broadway (1963 och 2007) och West End (1967) och har varit nominerad för flera Tonys men inte vunnit någon. Handlingen utspelas i sydvästra USA där det en längre tid råder torka när en dag en främling, Starbuck,  dyker upp och utger sig för att vara ”The Rainmaker”.  Han lyckas få staden att tro på hans förmåga att skapa regn och får även pojkflickan Lizzie att blomma ut i sin kvinnlighet. Blir ett litet triangeldrama där stadens sheriff också är involverad. Det hela slutar med att Lizzie väljer den mer stadgade sheriffen och, det börjar regna! Allt gott slutet gott. Men däremellan är det en del roliga episoder. Starbucks spelades av Greg Maheu som normalt spelar rollen som Lizzie lillebror. Ikväll spelad av Alex Alferov som i vanliga fall har en mindre roll osv. Alex var väldigt bra och rolig i rollen som den lite korkade hunsade lillebrorn, men även han fick lite mer mod av Starbuck. Greg var charmig som Starbuck, lite James Dean stuk över honom. Vit T-shirt, Jeans och skinnjacka vilket skilde sig från de i övrigts countryrutiga skjortorna på den övriga ensamblen. Lizzie spelades av teaterns primadonna Tracy Lynn Olivera, Hon hade en bra röst men ibland sjöng hon lite för mycket opera istället för musikal. Ett av kvällen bästa och roligaste nummer var när hon sjöng Raunchy.

En väldigt amerikansk musikal i en småstad med rutiga country skjortor, picknickar etc. Precis som man ser på film i amerikanska småstäder. Musiken var glad och medryckande och jag hade en trevlig kväll. Väl värd att gå och se.

Men det som är speciellt med den här teatern och vad som verkligen gör den värd att besöka är för sin historia. Teatern startades 1861 så den har anor. Men bara 4 år senare, den 14 april 1865 besökte Abraham Lincoln för att se ”Our American Cousin”. På teatern befann sig även John Wilkes Booth som sköt Lincoln i teaterlogen under föreställningen. Lincoln avled senare i ett hus tvärs över gatan den 15 april 1865. Så 151 år efter Lincolns dödsdag var jag alltså på Ford’s Theatre. Som svensk så tänker man ju direkt på parallellerna till mordet på Gustav III på operan 16 mars 1792.

Men inte nog med att det är en historisk teater, det är också den enda teater där jag för en kväll har varit presidentfru, nämligen Mrs Ronald Reagan och mitt sällskap var självaste president Reagan! Vi satt på första raden nästan mitten och i stort sett alla stolar på den raden hade en president eller presidentfrus namn!

Så är ni i Washington kan jag varmt rekommendera att ni kollar in vad Ford’s theatre har på programmet och se till att få sitta på rad 1!

För 35 år sedan rullades en makalös historia upp i Malmö tingsrätt där en hårfrisörska lurat noblessen att hon var en Rockefeller, prinsessa av Japan, hjärnkirurg, cancerforskare mm. Hon höll på i flera år tillsammans med sin make, som utgav sig för att vara hennes bror, general och CIA agent. En sådan sanslös och sann historia är ju för bra för att man inte ska göra något med den och 2013 framfördes musikalen för första gången på Malmö Operan. Senare har den även spelats på Göteborgs Operans och nu är det dags för Stockholm och Scalateatern.

Den är skriven av Rikard Bergqivst och för musiken är skriven av Martin Östergren, Mathias Venge och Sara Jangfeldt. Det är bra musik i olika genrer allt för att passa in i de olika historierna som Carmencita lurar i folk. Japaninspirerat för hon är ju prinsessa av Japan, hon talar 23 språk och några afrikanska dialekter och då blir det ett medryckande nummer med påhittad afrikanska, countryinspirerat när hon berättar om sin ranch i Texas. Så det är verkligen en härlig blandning! Kul med en musikal med så blandad musik.

Carmencita spelas nu liksom tidigare av Anna-Maria Hallgarn som precis har spelat Sara i den fantastiska Murder Ballad. Carmencita och Sara är väldigt olika karaktärer. Sara var känslosam och intensiv och där fick Anna-Maria spela ut hela sitt register. Carmencita är en svalare och mer elegant karaktär som inte visar sina känslor på samma sätt.  Men det är inte bara Anna-Maria som vi precis kunnat se nyligen på annan scen. Fredrik Lexfors  (Texas Bill/Översten) har varit med Jersey Boys och Sara Jangfelt, som inte bara skrivit musiken utan är med på scen också som domarens hustru, spelade nyss på Stadsteatern i Gift dig med mig lite. Imponerande hur de på så kort tid hinner öva in rollerna och gå in i sina nya karaktärer. Även om flera har spelat i Carmencita tidigare.

Samtliga 8 som är med är väletablerade musikalartister. Rolf Lydahl spelar Åke, som blir förälskad i Carmencita och förlovar sig med henne, adopterat en dotter han aldrig får träffa och som slutligen är den som avslöjar henne. Joachim Bergström spelar hennes bror Bing, Peter Gröning spelar domaren/fyrstjärnan som Carmencita så småningom förlovar sig med och det är början till slutet på bedrägeriet. Therese Andersson Lewis spelar Texas hustru och så slutligen Karolin Funke som överstinnan.

Samtliga spelar sina roller väldigt bra och sjunger bra men jag är lite extra förtjust i Joachim Bergström som jag tycker man ser alldeles för lite av, så kul att han är med i den här musikalen. Men Rolf Lydahl gör en mycket bra godtrogen Åke. Svårt att förstå hur hon kunde lura honom med sina historier och Bing som kommer inrusande stup i kvarten som säkerhetsvakt åt henne.

Det är intressant att se hur de först är skeptiska till henne när Åke presenterar henne för sina vänner, men när hon i förtrolighet berättar om sin stora hemlighet att hon är en Rockefeller och får dem att lova att inte avslöja henne, då börjar de fjäska för henne. Inte ens när Sara (domarens fru) blir svårt sjuk i cancer ifrågasätter den henne när hon inte vill låta Sara få använda den mirakelmedicin mot cancer som hon har uppfunnit. Hon har hela tiden svar på tal. Hon kommer undan med allt hon hittar på.

Det är en underhållande och fascinerande historia och håller bra som musikal. Kul att Martin Östergren är kapellmästare till orkestern. Scenografin är enkel och bra gjord. Inte massa klädbyten utan en några enstaka kimonos, afrikanska skynke etc som kläs på över kläderna som de har i stort sett  under hela musikalen. Dock lite osäker på om det verkligen är tidsenliga kläder. Kändes lite mer 60tal. Bra ljudeffekter till när de häller upp champagne i låtsasglasen etc.

Carmencita har premiär den 12 april och spelas totalt 6 gånger i april. Vill ni ha en trevlig kväll och få den här fascinerande historien framförd av ett gäng bra musikalartister uppbackade av ett bra band så kan jag varmt rekommendera den.

Bilder pressbilder från hemsidan för Carmencita Rockefeller. Mikael Silkeberg och Markus Gårder.

För exakt 6 månader sen såg jag Jersey Boys första gången och föll som en fura för den. Så underbart bra var den! Men trots att den var så bra så har jag inte kommit iväg förrän nu för att se den en andra gång, och det är i sista rappet för den går bara en vecka till i Stockholm innan den flyttas ner till Göteborg.

Den här gången fick jag se den med alla fyra ”original”, sist var inte David Lindgren med. Så det var jättekul att äntligen få se dem alla samtidigt. Och vilken härlig kemi de har. Peter Johansson, Bruno Mistogiannis, Robert Rydberg och så David Lindgren. De är alla riktigt bra i den här och har sådan glädje när de spelar i den. Peter som Tommy DeVito är lite överlägset dryg, Bruno som Frankei Valli med den fantastiska rösten. Robert Rydberg som Nick Massi och så David Lindgren som Bob Gaudio, den unge killen som kan skriva låtar som ingen annan. Tillsammans bildar de The Four Seasons och vi får följa deras resa som ett band som får ta alla spelningar de kan till storsuccé, men så börjar det bli problem… Det är den verkliga historien om bandet. Störst vikt läggs på låtarna, men deras liv finns med lite grann och då främst Frankies och Tommys. Bobs och Nicks privatliv är mer i bakgrunden. Men man får se hur de kämpar för att få skivkontrakt och att de största hitarna inte var helt självklara för de som skulle ge ut låtarna. Men de gav sig inte när de trodde på en låt.

Killarna är som sagt superduktiga och framför alla de kända låtarna som Sherry, Big Girls dont cry, Walk like a man, Can’t take my eyes of you och många många fler med känsla och fantastiska röster. De förvaltar låtskatten på allra bästa sätt och gör dem till sina. De är The Four Seasons! Till sitt stöd har de en bra ensemble och en fantastisk orkester. Ingen musikal blir bra om utan bra orkester och duktig ensemble, oavsett hur bra stjärnorna är!

Och ikväll så höll sig Leksand kvar i SHL och det firades med lagtröjor på scen!

Härlig musik och en bra musikal som man blir så glad av att se. Bara en vecka kvar nu så passa på eller åk till Göteborg april/maj.

Efter premiären den 7 mars var en av mina första tankar när jag gick från teatern, ”Jag vill se igen” och ikväll blev det äntligen av. Och precis som förra gången, en av de första tankarna var, ”Jag vill se igen” och en snabb genomgång av de 4 föreställningar som är kvar visar att det är bara en chans kvar för mig att se den igen och det är söndag kväll, förutsatt att jag åker i tid från Linköping och trafiken är ok….

Från Hannas första ton till sista tonen så är man helt trollbunden och innesluten i musikalen. Takten i musiken och de fantastiska rösterna och historien gör att man knappt andas. Det är så mycket känslor, på scenen som når långt ut i salongen och man är berörd och indragen i handlingen och känslan finnas kvar även när man lämnar teatern.

Hanna Hedlund är berättaren som driver historien framåt. Patrik Martinsson är John som blir förälskad i Sara, Anna-Maria Hallgarn. Och de har en riktig het och passionerad kärlekshistoria som får ett hastigt slut. Sara tröstar sig med David, Jakob Stadell. Det är en lugnare kärlekshistoria men med glöd. Alla fyra har så fantastiska röster, spelar med sådan intensitet och känslorna är hela tiden väldigt nära och påtagliga. Och hela tiden finns en ödesmättad beat i musiken som man gungar med i. Bra musiker som även de har en stor roll eftersom musiken är en bärande del i historien.  Det som är så fantastiskt med den här föreställningen är att de är så samspelta och alla ligger på en så hög nivå, så det går inte att säga vem som är bäst. Det är så hög klass på alla. Vilka musikalartister det är! Man hör varenda stavelse de sjunger, inte en bokstav går förlorad här inte. Och eftersom all text sjungs så kräver det riktigt bra sångare för det räcker inte bara med en bra röst, man måste kunna berätta och förmedla historien och känslorna. Och det är ingen tvekan om att de kan det. Så otroligt bra!! Riktigt maffigt är det i partierna där alla är med och sjunger! Rysningar!

Så har ni inte sett den så se till att göra det. Sista föreställningen är den 7 april så ni har bara en vecka på er. Har ni redan sett den så vet ni att den är så värd att se igen och igen. Den är värd varenda öre!

Vårdagjämning men det är grått och snöblask ute så vad är bättre då än lite musikal? Stadsteatern hade Skandinavienpremiär på Gift dig med mig lite, med sånger av Stephen Sondheim i fredags. Den skapades 1980 och är vad man säger ett smörgåsbord av Sondheimsånger. Dock är det ett smörgåsbord som bara kommer till det kallskurna för den är bara en timme lång. Saknar det där extra som dessertbordet ger. Men det finns ändå många godbitar att njuta av!

Lördag kväll, två singlar i samma hus, kommer de att mötas eller inte? Ja, vilken stad är bättre än Stockholm att sätta upp den i eftersom Stockholm är en av de mest singeltäta städer om inte den mest singeltäta. Visst känner man igen sig i hur man går runt i myskläder, dricker te etc och ibland kan känna att borde man inte vara mer kreativ en lördagkväll….

Niklas Riesbeck spelar Han, som särskilt stör sig på pianospelet på  övervåningen. Visst skulle det vara lite störande att ha Carina E Nilsson boende över sig när hon övade skalor, men eftersom hon är en fantastisk pianist skulle det nog mest vara njutbart. Niklas Riesbeck känner nog många igen eftersom han spelade Tom i Mamma Mia. Hon spelas av Sara Jangfeldt. Bägge har bra röster och det är mycket text att hålla reda på i Sondheimsånger. Handlingen är parallell mellan hur Han och Hon upplever sitt singelliv i lägenheten och vad de drömmer om. All beskrivs bra i sångtexterna som är översatta av Erik Fägerborn. Allt ackompanjerat mästerligt av Carina E Nilsson. Det bjuds även på lite dans vilket alltid är trevligt. Som sagt den är från 1980 men de har moderniserat den lite grann för det används mobiler och dejtingappar…

Det är en trevlig och charmig musikal på en timme och den skulle fungera väl på Soppteatern. Den spelas några gånger nu i mars och om ni går på tisdag så bjuds det även på tårta efteråt för att fira Stephen Sondheims 86e födelsedag. Vem vill inte fira Sondheim? Grattis i förskott!

För ett tag sedan lades en bild upp på Facebook där Patrik Martinsson, Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Anna-Maria Hallgarn och Morgan Alling sitter hemma hos Morgan och jobbar på ett nytt projekt. Vad det var avslöjdades inte då, men så småningom kom det fram att det var en svensk uppsättning av Murder Ballad som hade premiär på Broadway 2012 och nu skulle spelas för första gången i Skandinavien. Med den kvartetten och Morgan Alling så kändes det att det här kan ju bara bli sååå bra. Så förväntningarna i kväll var rätt höga och då är det så kul när man går därifrån i ett härligt underbart musikalrus och bara utrister när att ”Det var ju såååååå bra! Jag vill se igen!”

Det är väldigt enkel scenografi, en bar, ett biljardbord och ett bord i ett hörn som får agera som köksbord också. För att skapa närhet har man vissa publikplatser på scenen också. Orkestern under ledning av Michael Ottosson sitter högt upp på sidorna.

Artisterna hälsar på lite vänner innan ljuset släcks ner och Berättaren Hanna Hedlund sjunger oss in i handlingen, vi har att förvänta oss ett mord ikväll. Hon är väldigt bra som berättaren. Hon skapar dramatik, spänning och lite oluststämning på en gång. Så kommer John (Patrik Martinsson) och Sara (Anna-Maria Hallgarn) in i baren och ljuv, passionerad musik uppstår. Men det finns något underförstått mörkt i deras kärlekshistoria. Berättaren för oss fram i handlingen till uppbrottet och in i baren kommer David (Jakob Stadell) och träffar en full och söndrig Sara. De inleder ett förhållande och i snabb takt flyttar de ihop, gifter sig och skaffar barn. Så långt verkar allt bra. Men den ödesmättade musiken och berättarens sång får oss att förstå att så kommer det inte alltid att vara. Efter flera år av lycka så dras Sara till John igen. Triangeldramat är ett faktum och vi har ju alla förstått att det bara kan sluta med mord, men på vem och av vem. Ja det får ni själva gå och se! För den här musikalen ska ni se!

Patrik Martinsson är superb och han blir bara bättre för varje gång jag ser honom. Och då har jag haft ögon och öron på honom i typ 25 år nu. Som John är han den där snygge bartenderns som alla kvinnor blir kär i men som också har en mörk sida. Anna-Maria Hallgarn har både en tuffhet och mjukhet i sin Sara, en vilsen själ. Otroligt bra hon också. Sist men inte minst, Jakob Stadell som den snälle och trevlige David, men när han inser att hans fru bedrar honom, ja då kommer andra sidor fram.

Musikalen växer och växer hela tiden och blir mer och mer dramatisk och mer och mer känslor kommer fram hos alla, för att sluta i ett cresendo där alla sjunger ut sin ilska, frustration, svikenhet mm och det är så mäktigt. Musiken är inte av Andrew Lloyd Webber klass med svulstiga paradnummer, men det är musik som kryper in och som bidrar till den lite obehagliga känslan och till handlingen. Inte någon enskild melodi eller slinga som har satt sig utan den är mer en del i handlingen.

Det här är en riktigt musikal för i stort sett all handling sjungs och sångerna driver handlingen framåt på ett helt fantastiskt sätt. Stor eloge till Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson som har översatt Julia Jordans och Juliana Nash texter så bra. Har ju inte hört originalet, men på svenska är det riktigt bra. I och med att det är så bra musikalartister så hör man vad de sjunger och lever sig in i sina roller superbra. Det är en enaktsmusikal på ca 80 minuter, och blir trollbunden från första tonen.

Det är bara planerat 12 förseställningar och den sista är den 7 april. Finns biljetter kvar men tycker nog att ni ska boka för när ryktet går att den är så bra så lär de ta slut.

http://www.murderballadstockholm.se/