Årets premiär får man väl ändå lov att säga att det här var. Alla var där! Och de som inte var där ville vara där…. det var politiker, komiker, skådespelare, schalagerstjärnor, musikalstjärnor och ingen minder än Drottning Silva! Alla vandrade upp för mattan som var Fantomenblå eller var det royalblått? Väl inne flög champangekorkarna i taket och det bubblades i glasen. Blixtrarna blixtrade och som vanligt på en premiär blev det lite försenat. Men så släcktes ljuset, auktionen satte igång och så kommer man till artikel 666, en ljuskrona.  De första takterna i Overturen spelas och ljuskronan glider upp i taket. Ja då är det rysningar i hela kroppen. Så magiskt. Och sen sitter man helt trollbunden hela tiden.

Det är alltså 30 år sedan som Andrew Lloyd Webbers Fantomen på operan hade premiär på Her Majestys Theatre. Peter var med och firade 25 års jubileumet på Royal Albert Hall, spelade Fantomen under 25års jubileumsåret på Broadway så det var väl naturligt att han tog hem Fantomen nu när det är 30 år sen? Han är ju en av få som spelat både på West End och på Broadway, och kan nu lägga Stockholm till det. Och de tre ställena är han helt ensam om att ha spelat på! Han har också varit med och valt ut casten och vilken cast det är!

Peter spelar Fantomen på samma känsliga sätt som han gjort i London och New York och man blir så berörd av hans Fantomen som bara vill bli älskad av någon, men som inte vet hur man gör. Han har ju fått stå ut med så mycket för sitt hemska utseende skull. Emmi Christensson är fantastisk som Christine Daaé och precis som Peter har hon spelat sin roll i London vilket märks, för den sitter i kroppen och hon sjunger helt fantastiskt och passar väldigt bra ihop med både Peter och Anton Zertterholm, Raoul. Anton har en helt underbar röst och hans Raoul otroligt stilig och elegant och rör sig som en riktig aristokrat, som den greve han är. Anton har bl a spelat Tarzan i Tyskland och även han har spelat på West End, men i Les Miserable som Enjolras. Så de tre huvudrollerna är verkligen välmeriterade även om Emmi och Anton inte är så kända för den svenska publiken. Så det är jättekul att de får vara med och skapa musikalhistoria i den här fantastiska uppsättningen. Sanna Martin gör en fantastisk Madame Giry, bestämd och kraftfullt med väldigt bra röst. De nya ägarna till teatern Monsieur Firmin och Monsieur André spelas underhållande av Rolf Lyhdal och Sindre Postholm. De två karaktärerna får mig alltid att tänka på Dupont och Dupont i Tintin. De är så lika på något sätt och de har ingen aning om vad de har gett sig in på….  ja det finns nog ingen som inte är bra i den här uppsättningen. Alla verkar har valts ut med stor omsorg och lever upp till förväntningarna som finns. En person som är värd att nämnas är John Martin Bengtsson som har en liten roll som Passarino där vi får ett litet smakprov av hans kraftfulla stämma, annars är han en del av ensamblen. Men det är han som är understudy till både Fantomen och Raoul. Så även om han det blir så att han inte får spela någon av rollerna en enda gång, måste han kunna dem för han vet aldrig när han måste hoppa in. Även om Peter och Anton är helt fantastiska så vore det ju roligt att få se honom både som Fantomen och som Raoul någon gång, för han har verkligen en väldigt bra pipa!

Att höra den på svenska är inte så enkelt för de engelska texterna sitter så väl ingjutna och vissa fraser som ”Point of no return” och ”Damn you” blir lite starkare och kraftfullare på engelska tycker jag. Å andra sidan är det lättare att uppfatta alla ord för det är mycket text. Så det är för och nackdelar. Men man vänjer sig rätt snabbt.

Som sagt det är en så bra uppsättning och Peter och Emmi är fantastiska tillsammans och Emmi och Anton är så söta som det unga kärleksparet. Allt sitter som det ska, ja förutom då den där eldstaven som Fantomen använder för att kasta eldklot på Raoul med. Annars märktes inget fel på tekniken (jo lite krångel att få upp ljuskronan i pausen var det ). Alla Fantomennördar kommer att mäkra att det är några små skillnader i tekniken vilket beror på att man har en ambulerande uppsättning och det skulle bli extremt dyrt att bygga om scenen för att få till allt. Skulle de ha gjort det skulle man väl bara ha haft råd med att se första akten….. så man får se förbi det. Vad det är som skiljer sig åt från t ex London ja det får ni kolla in själva! Men kläderna är lika häftiga och läckra som vanligt. Det är faktiskt 230 kostymer! Och häftigast av allt är det ju i Maskerad som inleder andra akten. Vilken färg och kostymprakt. Så maffigt nummer!

Fantomen är ju verkligen en av de allra häftigaste, mäktigaste och bästa musikaler som finns. Det är allt från pampig musik till smäktande kärleksballader. Och så snygg att se på med alla kandelabrar, snygga dräkter, fonder och ja allt! Så kul att den spelas i Stockholm igen och att den håller så hög klass! Tack Vicky von der Lancken för att du såg till att den kom tillbaka till Stockholm.

Har några till föreställningar inbokade spridda över speltiden, där 2 april 2017 just nu är satt som den sista. Men med tanke på att den har slagit biljettrekord är det väl inte helt omöjligt att det blir förlängt en eller två månader. Men det återstår att se. Finns inte massa biljetter kvar så jag kan verkligen rekommendera att om ni inte har bokat att ni ser till att göra det. Ni vill inte missa det här!

Så var det äntligen dags att få se Phantom på svenska med Peter Jöback. Väntan har varit lång och det här genrepet är ju bara en bonus eftersom första köpta biljetten är till premiären på onsdag.Då jag ska på premiären på onsdag så tänker jag inte gå in på massa detaljer om den här superfantastiska uppsättningen av Fantomen. Och jag tänker inte berätta om hur suverän Peter var som Fantomen på svenska, eller hur bra Emmi Christensson matchade honom som Christine, inte heller hur fantastiskt bra Anton Zetterholm är som Raoul. Vilken röst han har! Och så kul att han efter ett antal roller utomlands nu får en stor roll här hemma.

Efter ett par genrep som fått avbrytas t ex p g a brandlarm så flöt det här på precis som det skulle. Lite tekniskt strul verkade det dock vara med Fantomens stav när han ska skjuta eldklot mot Raoul, men det fixar de säkert till på onsdag. Annars flöt det på som det skulle och det var bara så bra!!!! Och publiken var verkligen nöjd. Det jublades och många långa applåder efter flera nummer och applådtacket var det längsta jag har varit med om på ett genrep.

Ni som har biljetter till en föreställning, stort grattis! Ni kommer att njuta av varenda sekund. Och är det någon som ännu inte har biljett, se till att boka biljett för det är inte så många kvar och det här är alldeles för bra för att missa!

September är full av premiärer och genrep så när man gillar teater hinner man inte med så mycket annat. Men det är ju inget jag klagar på!

Sällskapsresan hade premiär den 23 oktober 2015 i Malmö och har efter två succésäsonger flyttat upp till China teatern i Stockholm. Och ikväll var det dags för sista genrepet inför morgondagens premiär. De flesta svenskar har nog sett filmen Sällskapsresan som hade premiär 1980 och är filmen där alla svenskar tog den bortkomne Stig Helmer och hans prylgalne vän Ole Bramserud till sina hjärtan. Och de har lockat fram till många skratt under åren.

Musikalen är trogen sin filmförlaga och gillar man filmen så får man allt man vill ha i musikalen allt från ”Jag är inte rädd, jag kan flyga”, ”Hur gör man om man vill ha mer jucie” ”de fyra Pna”  ”invalido” till Berras och Robbans sökande efter Pepes Bodega. Ja allt finns verkigen där. T o m spelas Berra av Sven Melander precis som i filmen. Och det är väl en av få roller som kan göras av samma person 36 år senare utan att man tänker på det. Berra och hans kompis Robban är liksom ålderslösa i filmen och även här.  Robban spelas av Tomas Bolme och matchar Sven som Berra väldigt bra. Och de drar ner många av skratten under kvällen. Sen har de ju inte de bästa sångrösterna precis. Och det är en musikal där sånginsatserna och musiken inte är det viktigaste utan här är det igenkänningsfaktorn och de gamla skämten man skrattar åt och vill ha. Det är inte någon musikal med stora känslor heller men man har trevligt och kul. Jag gillar också att man inte har flyttat den till nutid, utan det är kvar i samma tidsepok.

Men ett och annat sångnummer har man lyckats rätt bra med. Bra tryck är det i låten ”Jag kan flyga jag är inte rädd” och publiken klappar med i Pepes Bodega. Frida Bergh som Majsan har ett par ok låtar, bl a där hon försöker få Stig Helmer (Anders ”Ankan” Johansson” att visa att han tycker om henne. Stig Helmer spelas alltså av Anders ”Ankan” Johansson som har samma typ av fysik som Lasse Åberg. Lång och gänglig och de flesta roller är verkligen typcastad utifrån filmen. Ole, spelas av Hans-Erik Dyvik Husby och jag tycker nog han saknar lite av Jon Skolmens trevlige norrman i sig. Saknar lite värme.

Eftersom jag gillar dansnummer så var det ju kul att de har med ett nummer med klassiska fjädervippor!

Manus och musik är skriven av Bengt Palmers och Jakob Skarin.

Gillar man Sällskapsresan ska man absolut gå och se den på China för man gör filmen rättvisa och man har en trevlig och kul stund!

Bilden är lånad från Sällskapsresans hemsidas pressbilder.(Mikael Lindell Bohlin)

Parkteatern är ett givet inslag i sommarStockholm, eller som de själva säger, den kulturella skatteåterbäringen till folket. Nu har ju även skattemyndigheten sett till att samköra skatteåterbetalningen med dem. Så i veckan blev det dels tillbaka på skatten och så nu kulturskatt!

Årets musikal är Trollflöjten 2.0. Man har helt skippat Mozart och det lät ju lite konstigt när man läste det för Trollflöjten är ju så förknippat med Mozart. Men när de sätter igång och den nya musiken skriven av Mette Herlitz hörs glömmer man Mozart. Dock några toner av den klassiska arian klingar då och då. Manuset har Mette skrivit tillsammans med Emma Sandanam.

Persongalleriet och basstoryn har man kvar från den klassiska trollflöjten men handlingen är förlagd till nutid. Och eftersom jag kommer från Motala var det ju lite extra kul att man låtit Nattens Drottning få klippa bandet till nya Motalabron!

Parkteaterns chef, Sissela Kyle är berättaren och leder oss komiskt och underfundigt genom handlingen. Ikväll spelades Prinsessan Pamina för första gången av Matilda Ragnerstam eftersom Vanna Rosenberg blivit sjuk. Matilda spelade Pamina med bravur. Men det kan vara kul att se Vanna i rollen också så det är inte omöjligt att jag går och ser den i Rålis också om vädret är bra. Prins Tamino spelas av Albin Flinkas. Till en början är han en väldigt överspelad Tamino som mest poserar och håller på, tills han har räddad Pamina och får höra att hon inte alls är intresserad av någon poserande prins. Då byter han stil och blir sig själv. Albin var väldigt bra. I den här versionen har man låtit Papageno vara en kärlekstörstande homosexuell som bara ställer upp på att vara med och rädda Pamina om belöningen är att han får en man. Han spelas av Kristofer Kamiyasu. Om man får en man eller inte i belöning, ja det får ni själva gå och se. Paminas föräldrar, Nattens drottning spelades av Sharon Dyall och Sarastro av Tomas Bolme  Lika aktuellt tema idag om skilda föräldrar som gör allt för att smutskasta den andre föräldern. Den försmådda drottningen som vill hämnas på maken. Men det är ju en saga så självklart slutar det lyckligt, eller?

Det är en rolig och härlig version av Trollflöjten och jag tror att alla som går och ser den kommer att gilla den. Scenografin är en färgprakt i blommor och även om vädret inte är det bästa så känns det härligt somrigt.Vi hade dock rätt tur med vädret för solen och blå himmel syntes då och då även om grå moln hotade i en hörnet.  Scenkläderna (förutom Taminos grekgudsdräkt) för tankarna till trädgårdsmästare men det passar väldigt bra in när man är i parken. Så en stor eloge till Annsofie Nyberg för den somriga inramningen.

Det är några föreställningar kvar, bl a i Spånga och i Rålambshov så passa på och gå för det här är verkligen en ny modern och rolig musikal som passar de flesta.

Dags för mig att se min första workshop! Jättespännande att få vara med och se en musikal så här tidigt innan den är klar! Studenter från Högskolan för Scen och Musik i Göteborg har tillsammans med skådespelare från Smålands Musik och teater jobbat med första akten i den helt nyskrivna musikalen Raoul under 3 veckor.

Det är Pierre Oxenryd och Johan Hwatz (Johan är även student på HSM) som har skrivit den och vad jag förstår är den inte helt färdigskriven än. Men det som vi fick se var verkligen lovande. Mycket dramatisk musik och bra historia. Det här kan verkligen bli något bra! Och ett så intressant ämne!

Vissa delar av akt 1 spelades med viss rekvisita medan andra sånger sjöngs rak upp och ner som i en reading. Trots väldigt enkel rekvisita, några bord och stolar och ett plastemballlage som var tårta eller portfölj och blanding av agerande och reading så blev man trollbunden av historien, musiken och sångerna.

Det var 5 studenter, Caroline Gustafsson, Lina Eriksson, Henriette Holgert, Snorre Ryen Töndel och Hani Arrabi som tillsammans med Åsa Arhammar och Kalle Malmberg från Smålands Musik och teater som spelade alla roller, så alla personer hade flera roller att spela. Men vem som var vem i de olika scenerna förklarades väldigt bra av regissör Markus Virta som satte oss in handlingen.

Akt 1 börjar med ”tillfångatagandet” av Raoul Wallenberg i Budapest den 17 januari 1945. Sen spolas handlingen tillbaka till det att Raoul blir utvald att genomföra det hemliga uppdraget med judefrågan och hur han kommer till Budapest och tillsammans med befintlig personal sätter igång att tillverka skyddspass. Raoul var inte ett helt självklart val. I Budapest får vi även stifta bekantskap med Adolf Eichmann och nazisterna, ett ungdomsgäng och en familj som håller sig gömda. I början spelas Raoul av Kalle Malmberg men när det börjar krävas mer sång i rollen tar Snorre Ryen Töndel över och han imponerar verkligen. Vilken röst han har! Kalle spelar då bl a Adolf Eichmann istället.

Igår var studenterna med i readingen i Camera som ensemble, men här fick de stiga fram och spela huvudrollerna och olika mindre roller. Det var kul att se hur de då växte och tog för sig mer och man bättre kunde höra vilka bra musikalartister de redan är och att de bara kan bli bättre och bättre. Snorre var som sagt väldigt imponerande som Raoul men de andra var också riktigt duktiga och jobbade bra med materialet och den enkla rekvisitan. Det känns som det här är en musikal som man ska ha rätt enkel rekvisita till för att få fram handlingen och budskapet.

Vid ett tillfälle, efter en fest på ett hotell där Adolf Eichmann använde ”judesvin” till en delegation judar som var inbjudna, frågade regissören oss i publiken om man kunde använda ordet judesvin. Och vi var nog väldigt eniga om att i det här sammanhanget så är det helt rätt att använda det ordet för att visa hur nazisterna och befolkningen behandlade judarna. Att inte visa på det hemska som skedde och ord som användes vore ju att försköna historien och att det inte blir så obehagligt. Men musikal behöver inte bara vara glättigt och färgglatt. Här ska det kännas, man ska bli berörd och få lite ont i magen och haja till. Vi fick ett alternativt slut på den scen där nazisterna dansade runt judarna och de fick mig att tänka på den otroligt bra men väldigt obehagliga scenen från Liven är en schlager, där ett gäng slår och sparkar ner Candy Darling. Obehagligt men en så stark och bra scen. Absolut att man kan göra något lika obehagligt i Raoul. Man får inte slarva bort det budskapet som man gjorde i Cabaret på stadsteatern i Stockholm som inte var obehaglig alls. (till skillnad från uppsättning på Uppsala stadsteater som verkligen berörde).

Vi fick ett litet smakprov från akt 2 också och det ser verkligen lovande ut!

Det ska verkligen bli spännande att följa arbetet med Raoul och jag hoppas verkligen att det blir färdigt och sätts upp för det som har gjorts hittills är riktigt bra!

Jättekul också att få se de fantastiskt duktiga studenterna från Högskolan för Scen och Musik. Jag är helt säker på att jag kommer att få ser namnen i musikaler i framtiden!

Bild från Facebooksida Raoul. Grafisk form Nils Eriksson.

https://www.facebook.com/Musikalen-RAOUL-473998236058704/

Har varit på ett par teater readings på Playhous Teater tidigare men det här var min första reading på en musikal. Så det var lite spännande att se hur jag skulle uppleva att sen en musikal i en reading. Det är tredje gången som det är en reading på Camera, musikalen om delar av Ingrid Bergmans liv. Första gången var mars 2015 på Stockholms Dramatiska högskola, och sen var det en workshop med studenter från SHM och skådespelare från Östgötateatern och den 29 augusti 2015 var en reading på Göteborgsoperan. Samma dag som var Ingrid Bergmans 100åriga födelsedag och dödsdag.

Så nu var det dags för den tredje reading av musikalen och den här gången på Spira i Jönköping, men min första så jag kan inte redogöra för hur den har utvecklats, men vad jag hörde så från den första readingen till den här har det plockats bort roller och lagts till någon sång. Och det är ju precis det som reading och workshops handlar om, att testa och se vad som funkar på scen och vad som inte funkar och sen justera så man får något som blir riktigt bra.

Camera är alltså en musikal om delar av Ingrid Bergmans liv. Den börjar när hon redan har blivit känd och bor i Hollywood och filmar för fullt. Hon är gift med Aron Petter Lindströmo och har dottern Pia. Rätt snart kommer dock Roberto Rossillini in i bilden och hon lämnar USA för att göra filmen Stromboli med honom. Kan man historien om Ingrid så vet man också att hon inleder ett förhållande med honom som leder till skilsmässa och tre barn. Det här ses inte med blida ögon. Så småningom återvänder Ingrid till USA och filmar där igen och musikalen slutar efter att hon har återkommit till USA.

Ingrid spelas av Anna-Maria Hallgarn och hon har en stark inlevelse i rollen och sjunger väldigt bra och känslosamt. Kul att se henne i ytterligare en stark kvinnoroll (under våren har jag sett henne i Murder Ballad och Carmencita Rockefeller) Aron Petter spelas av Alexander Lycke som imponerar stort med sin kraftfulla men även känsliga stämma. Roberto Rossellini spelas av David Lundqvist som jag inte har sett så mycket av tidigare men blev riktigt imponerad av honom. Han har en fantastisk röst och härlig inlevelse i rollen. Särskilt när det pratades om vilken man den där Rossellini var. Innan Rossellini träffar Ingrid har han ett förhållande med den italienska skådespelerskan Anna Magnani, här spelad av Maria Möller. Maria Möller är nog mest känd för att imitera kändisar som Carola och Drottning Silvia, men här är det hennes egen sångröst som hörs och den är inte dålig alls. Hon har några riktigt bra och kraftfulla sånger i sin roll. Sist men inte minst i rollistan är Anders Ekborg som maskinisten som är med Ingrid både i Hollywood och på Stromboli. Sångmässigt är rollen som maskinisten inte så stor, men när väl Anders får lov att ta sig ton är det fantastiskt som vanligt. Han har ett par låtar men ingen riktigt powerlåt. Dock en lite mer komisk låt. Om man till den slutliga versionen väljer att ha kvar Anders i rollen som maskinisten skulle jag gärna se att man la till en starkare låt så man får njuta av hans underbara röst fullt ut. Annars är det nog inte så mycket som man behöver ändra på vad gäller handling och musik. Men sen blir det ju en annan upplevelse när det börjar ageras, kostym, scenografi etc kommer på plats.

Det var inte bara huvudrollsinnehavarna som var med på readingen utan även en ensamble bestånde av musikalstudenterna Caroline Gustafsson, Lina Eriksson, Henriette Holgert, Snorre Ryen Töndel, Hani Arrabi och Johan Hwartz. Alla gjorde väldigt bra ifrån sig och det var kul att att se att de gillade att stå på scen. Så framtiden för musikalsverige ser ljus ut! Eftersom det var en reading så det inte någon stor orkester utan bara en pianist, men med en så välspelande pianist som Thomas Bay behövdes inte någon orkester. Perfekt spel av honom så alla röster kom fram ordentligt.

Staffan Aspegren har skrivit handlingen (book) och Jan-Erik Sääf har skrivit text och musik. Både handlingen och text och musik var väldigt bra så jag ser framemot att få se den färdiga versionen på scen någon gång inom en snar framtid. Verkligen kul att man satsar på att göra en ny musikal om en av de mest kända svenska kvinnorna genom tiderna. En stark kvinna som valde sin egen väg. Så vem vet det blir kanske att åka till Jönköping och Spira om nåt år eller så för att se den färdiga musikalen Camera! I höst sätter man upp Passion så hösten program är ju redan klart, men kanske till våren?

Bilden är från Spiras Hemsida.

https://www.smot.se/camera—reading/

Så var det dags för att se ett genrep på Hedwig And The Angry Inch. Som alltid med genrep så är det en risk för att nåt inte funkar som det ska, att det blir omtagningar etc men jag måste säga att att förutom möjligen någon enstaka ordstakning av Ola Salo så flöt det på precis som en musikal ska göra. Så det verkade som det mesta satt där det skulle.

Hedwig är en modern rockig musikal som hade premiär på off Broadway 1998. Den handlar om Hansel som bor på östsidan i Berlin medan muren fortfarande finns. Efter ett könsbyte till Hedwig gifter hon sig med en amerikan och flyttar till USA för att komma bort från Öst Berlin. Året därpå faller muren och Hedwig är ensam och  frånskild i en husvagn och tar diverse olika jobb som barnvakt och sjunger samtidigt i lite olika källarlokaler för att överleva. Så börjar hon skriva låtar med sin unge älskare, Tommy,  och karriären tar fart, mer för honom än för henne. Hedwig bildar ett eget band och gifter sig med en annan ung lovande sångare för att han ska få flytta till USA, med motkravet att han bara får köra åt henne. Hela den rätt tragiska historien om Hedwig berättas av Hedwig själv, fantastiskt bra spelad av Ola Salo. En roll som passar honom helt perfekt både karaktärs och sångmässigt. Man blir verkligen imponerad av hur han kan komma ihåg dessa långa monologer som han håller när han berättar om sitt liv. På scen är han uppbackad hela tiden av sitt nya band (duktiga musiker) och sin make Yziak. Yziak spelas av Lisa Stadell och hon är helt superb. I stort sett i hela musikalen är hon hunsad av Hedwig och går omkring med en surmulen min och roddar runt på scen och fixar kläder åt Hedwig. Hon har en fantastisk röst och matchar Ola nog så väl i sångpartierna. Verkligen imponerande och kul att se henne i en större roll där hon får ta mer plats och sjunga mer.

Ola och Lisa imponerar verkligen stort! Det finns en och annan sång som är bra, men överlag är det en rätt skränig musikal musikmässigt och det är inte riktigt min favorit genre av musikaler. Hedwig har en del bisarra punkglamrock inspirerade klädbyten. Scenografin är enkel och samma under hela musikalen (enligt Hedwig rekvista som är kvar från Beck the musical som fick läggas ner efter första akten och gav möjlighet för Hedwig att uppträda ikväll). Lite kul att man på ett par ställen har lagt in lite hintar till olika svenska musikfenomen som t ex när Hedwig börjar sjunga på ”Guldet” till Yziak och säger att han följer ju henne som en hund…. eller när han pratar om Tommy och börjar sjunga på Carolas ”Tommy tycker om mig”.

Ola och Lisa bär upp hela musikalen, utan deras fantastiska insatser skulle jag bara komma ihåg den som skränig, Men gillar man skränigare/rockigare/punkigare musikaler, i still med American Idiot tex, ja då är det här en musikal man kommer att gilla under de 1.45 som den varar. En akt, ingen paus.

Ett genrep återstår för att finslipa på det sista, sen är det premiär den 6 maj och spelas maj ut. Men utifrån det här genrepet så finns det inte så mycket att jobba på även om en föreställning alltid vinner på att spelas några gånger. Men som sagt, redan ikväll var Ola och Lisa väldigt bra!

Kulturhuset Spira är helt rätt i tiden som sätter upp Spelman på taket. Musikalen som spelades första gången 1964 men vars handling är lika aktuell idag och det märks ju då den sätts upp igen över hela världen. Spelas just nu också t ex på Broadway (precis Tony nominerad) och i Sidney.

Själv har jag inte sett den förut men ”Om jag hade pengar” har man ju hört otaliga gånger. Spelman handlar om juden Tevje som har 5 döttrar som börjar komma upp i giftasåldern och om de starka traditionerna som styrde den judiska församlingen i Anatekva, Ryssland 1905. Sakta men säkert börjar traditionerna brytas upp då döttrarna vill välja sina blivande män själva. I Ryssland styr Tsaren men revolutionen står för dörren och judarna drivs från det ena bosättningsområdet efter det andra. Handlingen är skrämmande aktuell trots att det har gått 111 år. Många drivs på flykt från sitt land pga av religion eller annan orsak. Varför lär vi oss inte av historien? Varför fortsätter den här judeförföljelsen? Hur ska man förena sina traditioner med samtiden? Slutet på musikalen som visar hur de fördrivs från sina hem understryker bara hur aktuell den är.

Tevje spelas helt fantastiskt av Anders Ekborg. Så kul att se honom i en musikal igen. Han är helt outstanding i sin rolltolkning. Vilken fantastisk röst och intensitet han har i sin rolltolkning. Ett bättre val för Tevje hade de inte kunnat göra. Pappan som slits mellan traditionerna men som samtidigt ser hur kära och lyckliga döttrarna är med de män de älskar. Men även om han ger vika för ett par av dem går det en gräns när en av döttrarna blir förälskad i en icke jude, en ryss. Man kan umgås och vara vänner, men att gifta sig med en ryss, nej då ser han sin dotter som död. Men man ser hur han lider av det.

Anders är det stora affischnamnet och övriga är mer lokala förmågor som tex Vilde Moberg och Karin Mårtensson som charmigt och bra spelade ett par av döttrarna. Som som helhet är det en bra uppsättning som har gått för utsålda hus och de har fått sätta in extra föreställningar och kvällens föreställning var den allra sista.

Kulturhuset Spira invigdes 2011 och det är ett modernt och fräscht kulturhus. Bekväma stolar! Deras satsningar på att sätta upp musikaler är ju lovande och i höst sätter de upp Sondheims Passion. Och jag kan varmt rekommendera att besökt till Spira.

När jag läste att Fred Johansson skulle spela Max i Sunset Boulevard med Glenn Close som Norma Desmond så kunde jag ju inte låta bli att boka biljett för hur kul var det inte att Fred fått den rollen? Att få spela mot Glenn med EON symfoniorkester måste ju vara en väldigt prestigfull roll att få och vilket erkännande av hans fantastiska röst!

Sen premiären har man kunnat läsa den ena recensionen mer lyrisk än den andra över uppsättningen så det var med stor förvänta som jag tog mig till teatern. Där ser vi dock att vita papper på alla dörrar vilket inte brukar vara ett gott tecken. Nåt är inte som det sak. Det kan väl inte vara inställt? Nej folk strömmade ut efter matinén och vid stage door stod en stor skara samlad. Men när vi kommer till vår föreställning och läser vad det står som får jag ju erkänna att vi blev besvikna. ”Owing to the indisposition of Glenn Close, in this evening’s performance the role of Norma Desmond vill be played by Ria Jones”

När vi hämtar biljetten som man inte får byta eller återlämna (vilket vi inte skulle gjort ändå för Fred skulle ju vara med) får vi höra att Glenn varit sjuk sedan torsdagsföreställningen. Väl inne på teatern så kan vi ju inte annat än njuta av den fantastiskt fina teatern. Så fin! Så är det dags att det ska börja och en man kommer in och berättar att tyvärr är Glenn Close sjuk men att rollen ska spelas av Ria Jones. Och ett enormt jubel bryter ut! Min kompis och jag tittade på varandra och undrade nog vad hade vi missat här? Ett sånt jubel för att stjärnan är borta? Den här Ria måste ju vara något i hästväg då! Och det var hon! Vilken fantastisk röst! Ria Jones var helt suverän! När jag läste på om henne visade det sig att hon faktiskt varit med och sjungit på workshopen för Sunset Boulevard just som Norma för 25 år sedan! Då för ung för att göra rollen på scen, men nu fick hon alltså chansen och gjorde det med sådan bravur. Läste också att på torsdags föreställningen hade hon mötts av burop, men sedan av några av de längsta stående ovationerna man sett på teatern när det var slut! Hade självklart varit jättekul att se Glenn för hon ska ju göra Norma fantastisk bra och har ju gjort den på Broadway, men Ria var verkligen inte någon dålig ersättare. Så efter föreställningen så förstod jag mycket väl jublet när han presenterade henne.

Jag har inte sett Sunset Boulevard tidigare utan bara hört några av låtarna som Sunset Boulevard, As if we never said goodbye och With one look, så det var kul att nu få dem placerade in i handlingen. Den avdankade stjärnan Norma Desmond som får oväntat besök av författaren Joe Gilles (Michel Xavier) och ser sin chans till comeback. Max von Mayerling (Fred Johansson) är hennes exman som numera jobbar som butler/chaufför åt henne. Norma blir förälskad i den unge Joe som flyttar in, hela tiden drömmer och planerar hon för sin comeback. Fred är ju helt fantastisk som Max och han är mycket på scen, men tyvärr är det mycket att han bara är på scen och går fram och tillbaka och servar Norma och Joe. Nu är ju rollen sådan, men han har ett par kraftfulla låtar, t ex Greatest Star of All,  där vi får njuta av hans fantastiska röst och publiken älskade honom! Han fick verkligen visa vilken världsklass han har!

Den här uppsättningen är en mer typ av en konsertmusikal eftersom EONs orkester sitter på scenen. Inte ofta en hel symfoniorkester backar upp en musikal. Bättre orkester på en musikal har jag aldrig hört! Och det passar så bra för Sunset Bouldevard är ju en av Andrew Lloyd Webbers mer svulstiga musikaler. Stora maffia nummer som kräver både sina röster och sin orkester! Det här var verkligen i en klass för sig. Så imponerad av hela uppsättningen!

Och även den hör föreställningen fick massor av jubel under föreställningen och självklart stående ovationer när det var slut!

Kommer att hålla koll på vad EON sätter upp för musikal nästa vår för jag ser gärna något annat igen på den här teatern! Det är bara några få föreställningar kvar på Sunset men finns några enstaka biljetter kvar ifall ni ska till London närmaste veckan. Sista föreställningen är den 7 maj. Hade ju varit intressant att se Glenn i den för att kunna jämföra med Ria…

För drygt 4 månaders sen (16 dec) såg jag Kinky Boots för första gången och då var det inte den fulla West End original casten som spelade. Rollen som Charlie Price spelades då av Paul Ayers och inte Killian Donnely. Eftersom musikalen var ett riktigt glädjepiller ville jag gärna se den igen och den här eftermiddagen spelade Killian så nu har jag sett alla i West End orignal cast. Kinky Boots är jättebra, bra musik och man blir så glad av den och så är ju Matt Henry helt fantastisk som Lola! Och att den är en bra musikal det märktes ju på årets Oliver awards. De plockade hem 3 Olivers, Bästa nya musikal, Matt Henry för sin roll som Lola (Bästa skåddespelare i en musikal) och Bästa kostym. Alla 3 väldigt välförtjänta Oilvers. Matt Henry är helt outstanding i sin roll som drag queen Lola! Och kostymerna och alla dessa häftiga Kinky Boots är så värda en Oliver! 6 Tony awards plockade den hem, bland annat för bästa musikal och Billy Porter som Lola.

Killian Donnely är bra som Charlie Price men personligen tycker jag nog att han var strået vassare i Memphis. Charlie Price är killen som ärver sin fars skofabrik som håller på att gå i konkurs för att den typen av herrskor som de tillverkar inte längre efterfrågas. Han får då tipset att ändra in riktning av Lauren på fabriken, helt underbart spelade av Amy Lennox. Det är när han träffar Lola som han kommer på att de ska nischa in sig på Kinky Boots för drag queens! Nåt som tas emot med blandade känslor av de anställda på fabriken.

Det är många roliga repliker och man skrattar mycket. En av de roligaste scenerna är när Lauren inser att hon blivit förälskad i Charlie (The history of wrong guys). Amy Lennox är helt suverän där. Och Matt Henry och hela ensemblen har några fantastiska scener som t ex Sex is in the heel, och What a woman wants. För att inte tala om finalscenerna när de är på modevisningen i Milano, Raise you up och Just be. De numren får en verkligen att må jättebra.

Men mitt i allt det roliga och lättsamma finns det ett underbyggt budskap om att man ska acceptera varandra som de personer som vi är.

Musikalen är skriven av Harvey Fierstein och det är Cindy Lauper som har gjort musik och text. Även om det inte låter precis som Girls just wanna have fun, så finns det glada och positiva som en tråd i musiken.

Det här är absolut en musikal som man ska se och jag kan varmt rekommendera att ni gör det så länge Matt Henry och Amy Lennox spelar på West End.  Till hösten sätts den upp på Malmö opera med Andreas Weise som Charlie och Oscar Pierrou Lindén. Premiär 3 september.