The Book of Mormon är succémusikalen gjord av South Parkgänget, men av någon anledning har det inte blivit av att jag sett den vare sig i New York eller i London. Har alltid varit något annat som lockat mer att se. Så det är jättekul nu att den sätts upp på China och det är dessutom första landet som får översätta den. Det säger lite om att Sverige ändå har ett bra rykte ute i musikalvärlden. Och regissören Anders Albien fick ju väldigt goda lovord över Flashdance internationellt så att han skulle få regissera var nog rätt klart.

Och kvällen till ära när det är ett av de första publikrepen så hälsade han oss alla välkomna och berättade lite om musikalen, för det finns ju inte några program än. Kul att se honom live också. Och man fick blogga, om man tyckte om musikalen. Och eftersom jag tyckte mycket om den så bloggar jag på!

När det utlovas att en musikal ska vara rolig så blir jag alltid lite fundersam. Är den verkligen så rolig som de lovar? Och hur rolig kan en musikal om två missionerande mormoner vara? Dessutom när ett av affischnamnen i en musikal är Per Andersson blir jag än mer fundersam. Men jag kapitulerade rätt snabbt här. Musiken är glad och medryckande och jag kom på mig själv att ha ett leende på läpparna i stort sett hela föreställningen. Och faktiskt ett och annat skratt också!  Och musiken var medryckand så man klappade takten. Utan tvekan är det här är det bästa jag har sett Per Andersson göra på scen. Och han skulle kunna bli ännu bättre om han tonade ner sig ännu mer. Finns vissa ställen som det blir överspel på och för mycket av hans vanliga gubbar. Det är ju Elder Cunningham jag vill se, inte Per Andersson om ni förstår vad jag menar.

Elder Cunninghams missonspartner är Elder Price. Cunningham är den töntige killen som ingen vill vara vän med, medans Price är stjärnan av mormonstudenterna och alla förväntar sig att han ska lyckas stort med sitt missionarbete. Men allt går lite fel när de blir skickade till Uganda…De vill inte bli frälsta där. Hur ska det gå?  Price spelas helt underbart av Linus Wahlgren. Hans timing är rätt och han sjunger bra. När de kommer till Uganda finns redan ett gäng mormoner där och de leds av Elder Mckinley, spelad av Anton Lundqvist. Han är sååå rolig och underbar! Ett av föreställnings bästa nummer är ”Släck” som handlar om att känner man lite homovibbar, eller någon får cancer eller nåt annat problem uppstår så släcker man bara och allt bara försvinner. Ett härligt nummer med stepp i! Ett steppnummer förhöjer alltid en musikal! För att flörta lite mer med oss musikalfreaks har de stoppat in ett nummer med lite höga hattar också. Det är väl få musikaler som inte har en liten kärlekshistoria i sig. Cunningham träffar en byflicka, Nabulungi och ljuv musik uppstår men det förkläs i att han döper henne. Nabulungi spelas av Samantha Gurah som kommer från Norge och har lärt sig svenska för den här rollen. Hennes pappa spelas  bra av Peter Gardiner.

Book of Mormon är en satirisk musikal och det varnars för grova ord och det slängs med lite ”vulgära ord”här och där,  men det görs på ett bra sätt, det blir inte billigt på något sätt. Blir mer absurt och sen tar de ju upp allvarliga ämnen som Aids och kvinnlig omskärelse och budskapet att det som förekommer i vissa länder inte är rätt. Och hur man kan få folk att följa en ledare, även när han presenterar det mest konstiga budskapet! Vad det är är får ni själva gå och se. Men det innehåller grodor….  Tycker det var kul med alla referenser till bl a Stjärnornas Krig, Sagan om Ringen och Lejonkungen som dyker upp lite här och där.

Sceneriet var bra gjort och snygg ljussättning.

Orkestern leds av Janne Radensjö som jag har haft nöjet att se och lyssna på ett antal onsdagar på Haymarket under hösten. Musiken var som sagt glad och medryckande, men den kommer ju inte upp i klass med t ex Les Miserable, Fantomen eller Kristina. Och inte något soundtrack jag skulle köpa tänkte jag skriva, tills jag kom på att jag köpte nog den på Dress Circle när den precis hade släppts och visst hittade jag den i min CDhylla. Oöppnad…. Ja så jag får kanske ta och lyssna på orginalcasten. Blir ju roligare nu när man har en bra uppsättning att tänka tillbaka på.

Publiken gillade verkligen vad de såg och hörde. Det var mycket handklapp under föreställningen och i slutet vad det visslingar och rop och stående ovationer som inte riktigt ville ta slut, fast Anders Albien försökte tysta oss. Så vi fick oss ett litet smakprov från det riktiga applådtacket.

Det här är en annorlunda musikal men den är bra och den är rolig och man mår bra av den! Direkt efter sa min kompis och jag att det här vill vi se igen! Vi låter det gå några veckor så de får spela ihop sig lite mer och sen går vi. Eftersom det här bara var ett publikrep så kommer de ju att slipa på det ännu och mer den kommer bara att bli bättre! Jag kan varmt rekommendera att ni skaffar biljetter om ni inte redan har gjort det!

Phantom of the Opera är ju en musikal där det ställs väldigt höga krav på vilka som får vara med i den etc och en kväll som den här så märks det väldigt väl vilken proffsig uppsättning det här är. Två av huvudrollsinnehavarna är sjuk så deras understudies fick gå in vilket är väldigt ovanligt. Glenn Edell fick redan igår gå in efter öppningsnumret som Raoul då Anton Zetterholm var sjuk och efter pausen fick John Martin Bengtsson ersätta Peter Jöback som Fantomen. I kvällens föreställning var dessa fortfarande sjuka så det här blev den första föreställningen där John Martin fick gå in och spela Fantomen från start. Och jag är så glad att jag hade biljett för jag ville verkligen se John Martin som Fantomen!

Det som är så fantastiskt med den här uppsättningen är ju att i ensamblen finns det flera riktigt bra musikalartister som i vanliga fall har små roller, inte får glänsa med sina fantastiska röster utan en roll de kan ha är att de går över scenen med en stege. Men för att de ska kunna leverera när det behövs så är det vanligt att man som understudy är med i ensamblen i olika småroller för att hela tiden har uppsättningen aktuell. Då och då kör man en repetition där de får spela igenom sin roll. Men jag tror att ni kan förstå vilket tufft jobb det är att hela tiden ha en väldigt krävande roll aktuell utan att faktiskt spela den för att sen med kort varsel hoppa in och ställa in sig på det. Den som är ordinarie har ju rollen aktuell hela tiden och vet ju vad han/hon ska göra när de går till jobbet, men som understudy vet du inte när du vaknar på morgonen eller kommer till teatern vad som ska göras.

Så jag är verkligen jätteimponerad av både John Martin och Glenn. Vilka röster och hur de levererade! Även om det är samma musikal så blir det samtidigt en annan musikal. Rollerna, replikerna är de samma, men ett annat kroppspråk och lite olika betoning gör att det blir så olika. Inte sämre men på ett annat sätt.

Har ju velat se John Martin som Fantomen sen jag hörde att det var han som skulle vara understudy och han levde verkligen upp till mina förväntingar. En fantastisk röst som har ett annat djup än Peters och det är så kul att man valt en annan typ av Fantomen än att det ska var någon som spelar Peter som spelar Fantomen. Det här är John Martins egen Fantomen. Kemin finns där med Christine. Upplever honom som något mindre känslig men fortfarande finns det en ömtålighet och ensamhet hos honom som man ömmar för. Härliga gester. Det var nog bara i scenen ovanpå graven som jag upplevde honom som lite stelare. Stod mer stilla och lite stel vid korset. ”Eldstaven” gav ifrån sig lite dåliga eldar, men har ju hört att det är problem med den rekvisitan och det händer för Peter också ibland så det var nog mer ett rekvisitaproblem.

Glenn gjorde också sin egen Raoul. Även han har ju en väldigt bra röst och hade fin kemi med Christine. Glenns Raoul upplevde jag som något äldre än Antons Raoul och kansek lite mer allvarlig. Anton har en liten ”buspojksblick” i ögonen ibland som man ser när man sitter nära. ”Samspelet” mellan Fantomen och Raoul fungerade väldigt bra också.

Självklart har de stor hjälp av övriga på scen som har spelat sina roller hela hösten. Emmi Christensson som Christine är så ljuvlig och fantastisk och spelade så bra med både John Martin och Glenn. Sanna Martin gjorde som vanligt en utomordentligt bra Madam Giry. Tehilla Blad lika charmig som vanligt som Meg. Och Rolf Lydahl och Sindre Postholm som de nya teaterägarna är ett sånt härligt komsikt radarpar. Karolina Andersson gör ju en underbar tolkning av primadonnan Charlotta. Ja, jag kan inte hitta någon som inte levererar.

Vi fick se en helt fantastisk bra Phantom of the opera ikväll och det var precis som vanligt stående ovationer. Tror inte någon var besviken när det gick hem för att de inte fått se samtliga ordinarie utan de har nog fått upp öronen för ytterligare fantastiska röster. Så har ni inte bokat Fantomen än, gör det! Och oavsett vem ni får se som Fantomen så kommer ni att få se en fantastisk föreställning! Lite olika men både Peter Jöback och John Marin Bengtsson gör helt oförglömliga tolkningar. Bägge håller världsklass!

Hösten 2015 var jag och såg Snövit med mina syskonbarn som då var 9 år. Idag gick jag med en kompis och hennes treåriga dotter. I annonsen säger man att den är från 3 år. Både 3 åringen och 9åringarna gillade den, men 3åringen tyckte att den var lite otäck på några ställen. T ex när Härolden tar med sig Snövit ut i skogen för att döda Snövit på den elaka drottningens uppdrag. Så för de mindre kan den vara lite skrämmande. Men det är kul med en musikal som funkar för barn i flera åldrar så hela familjen kan gå och titta på den.

Föreställningen är den samma som förra året med dekor etc, men huvudrollerna är utbytta förutom den elaka drottningen som ska spelas av Nanne Grönvall, och musiken och rollen är som klippt och skuren för henne. Tyvärr var hon sjuk idag och ersattes av Emma Rickfjord. Emma hade en väldigt bra röst och levde sig in väl i rollen och var lagom skrämmande och elak för att det skulle gå bra hem hos barnen. Även om hon var väldigt bra så saknade jag Nanne som gör rollen otroligt bra. Många av drottningens sånger känns som skrivna för Nanne och henne rock/poppiga stil. Men Emma har en bra röst som bär upp dem. Och jag tror att det är möjligen bara är de vuxna som kan sakna Nanne lite grann, men för barnen spelar det absolut ingen roll. För dem är ju drottningen en karaktär bara och Emma får fram precis det där som barnen gillar. De buade och ropade åt henne så hon fick med sig barnen helt och hållet! Och drottningen har ju absolut häftigast kläder! Ett antal klädbyten med den ena mer glittrande och färgsprakande klänningen/dräkten än den andra.

Snövit spelas i år av Amy Diamond som är helt underbar i rollen som den vuxna snövit. Hon är barnslig på en lagom nivå och så där söt och rar och trevlig som Snövit ska vara. Hennes röst passar väldigt bra som Snövit.

Jakob Stadell axlar Häroldens mantel  och jag är ju ett stort fan av Jakob och han gör rollen jättebra. Stilig, lite förvirrade och äregirig men ändå med ett hjärta på rätt ställe för han kan ju inte döda Snövit när allt kommer omkring. Rösten sitter som den ska som alltid. Inget att klaga på där utan ett utmärkt val som Härold.

Sist och minsta rollen av affischnamnen har Erik Segerstedt som Prinsen. Prinsen kommer ju först in typ de sista 10-15 minuterna i andra akten. Förra året var det Yohio som spelade prinsen och det var nog lite mer flicktjut när han kom in än Erik vilket nog hade att göra med att Yohio var lite mer aktuell än Erik varit så småflickorna hade bättre koll på honom. De är ju väldigt olika i kroppsbyggnaden och jag tycker nog att det passar bätre med en lite mer muskulös prins som Erik än den lite mer tanige Yohio. Men det är ju en smaksak. Prinsen har ett par sånginsatser och Erik gjorde dem bra. Och han lyckades väcka Snövit med en kyss så allt blev som det skulle. Så prinsen fick bo hos Snövit på slottet och allt slutade lyckligt och det var ett mycket vackert par!

Några charmiga favoriter för treåringen var också de stora gosedjuren som Snövit omger sig med när hon som barn sjunger om hur ensam hon är. Gosedjuren dansar med henne och det blir en härligt gruppkram. Sen när hon växer upp så byts de levande gosedjuren ut till stora leksakerna vilket är ett bra sätt att visa att hon blivit stor.

Men jag får ju inte glömma dvärgarna eller The Konrads som de heter. Ja alla dvärgar heter i den här uppsättningen Konrad. De är rätt annorlunda mot Disneydvärgarna men ändå finns det vissa drag som man känner igen. De har en av de mer publikfriande och klappvänliga låtarna som sitt ledmotiv som spelas när de ska till gruvan och när de kommer hem. En klatschig liten dänga. Dvärgrna är lite galna och tokiga och barnen gillar det.

Snövit är ju en mörk historia som handlar om död, avundsjuka etc oc det gör man inget för att dra ner på i uppsättningen så som sagt, den kan vara lite skrämmande för de minsta. Det finns viss musik också som understödjer den mörka sidan och bygger på den lite skrämmande stämningen ibland. Men gosedjur, fina färger, snälla Snövit, roliga dvärgar och lite skaka rumpa dans får nog de flesta på andra tankar och man skrattar med dem.

Som helhet tycker jag att årets uppsättning bjuder på bättre artistuppsättning än förra året och även om inte Nanne var med idag så var den väl värd att se.

Det är ett par föreställningar kvar i Stockholm och sen drar den ut på en turné runt om i landet. Passa på att se den när den kommer till en arena/teater nära dig!

Fjärde advent och massa ljus ska tändas, så var hittar man massa ljus? Jo på Cirkus där det är kandelabrar och ljus i mängder! En av de mäktigaste musikarlscenerna är ju när Fantomen tar med sig Christine ner till sitt underjordiska rike och scenen fylls med kandelabrar och ljus som ”växer” upp från scengolvet (eller åker in från sidan…) Hur som helst är det hur maffigt som helst oavsett vilken scenteknik som används.

Så det blev ett besök på Cirkus för att fira fjärde advent och för att se Fantomen så jag har fått en dos av musikal av världsklass innan det blir juluppehåll.

Den här gången satt vi i loge 3 vilket är en av de lite högre logerna och där finns det bara 6 lösa stolar. Ska man boka den är det bäst att boka 1 och 2 så man sitter på första raden i den eller de platser som är utmed kanten annars blir det visst skymd sikt. Eller mer skymd sikt för den är ju från sidan så den vänstra sidan av scenen har man inte full koll på. Men har man sett den några gånger vet man ju vad som händer ändå. Det som var intressant var att både jag och min kompis upplevde att ljudet var bättre här än på de platser som vi suttit på tidigare. Vi hörde texten bättre, inte för att det har varit dåligt annars, men särskilt i de partier där alla sjunker olika texter kom respektives text fram bättre här. Så det var ju kul! Och här får man ju ett lite från ovan perspektiv jämfört med på parkett.

Men annars var den lika underbar som vanligt. Emmi Christensson var tillbaka som Christine och hon är ju helt underbar! Peter Jöback var strålande som vanligt och Anton Zetterholm som Raoul blir jag bara mer och mer imponerad av för varje gång jag ser honom. Vilken fantastisk röst han har och han har så mycket minspel när han inte är i fokus så ni får inte missa att ha koll på honom då också. Ser framemot att se honom i något annat efter Fantomen. Hoppas han blir kvar i Sverige så han inte åker tillbaka till Tyskland. London kunde vara ok förstås…. Och Sanna Martin är stårlande som Madame Giry och lilla Meg, Thellia Blad gillar jag skarpt. Och det är så många duktiga i ensambeln som t ex Daniel Engman, och John Martin Bengtsson som utan tvekan kan spela större roller än vad de har i Fantomen, men här vill man bara ha riktigt bra musikalarister till alla roller oavsett hur små de är och det höjer helheten.

Även om jag har sett den ett antal gånger så blir jag lika imponerad av de fantastiskt vackra kläderna, särkilt i Masquerade som inleder akt 2. Så pampigt och läckert! Ja det finns mycket att imponeras av i den här musikalen. Det är ju helt förståeligt att den bara fortsätter att gå och gå runt om i världen.

Nästa gång som jag ser den är 5 januari 2017.

Har ni inte bokat biljetter än, se till att göra det för den går bara i vår och sen lär det dröja innan ni får se Fantomen på svensk mark.

Årets jullovsbarnmusikal på Intiman är Madicken vilket jag tycker är ett mycket bra val. De har byggt ihop de olika händelserna i Madickens liv på ett mycket bra sätt och vi får se episoderna om Lus-Mia där det utmanas i balansgång på taknocken, valborgsfirandet och avlusningen. Hur de utvecklas från att vara ovänner till att bli vänner och Madicken i slutet ger Lus-Mia sitt guldhjärtehalsband i julklapp. Madickens dyrkan av grannpojken Abbe är så söt och han tar med henne på spökjakt och hon är med och köper tillbaka Fru Nilsson kropp, och överlåter sin plats i flygplanet till Abbe så han får sin dröm uppfylld att flyga när det första flyplanet kommer till stan. Alvas flört med sotaren på marknaden finns självklart med och hur hon läxar upp Borgmästarinnan om vem som ska få köpa den sista laxen.  Andra akten är passande nog helt klädd i snö och i juleskrud. Det ger en fin och härlig stämning i salongen. Det dansas långdans på scenen, tomten kommer och så kommer den bästa julklpappen av dem alla, salighetsklappen Kajsa! Ja många av de kända episoderna från Madicken är med och det bjuds på mycket musik och sång, som Piluttavisan,  och det är väldigt trevligt.

Alvina Åkerlind Reisne spelar Madicken och hon är mycket charmig som den lite busiga men ändå så väluppfostrade och godhjärtade flickan. Jessica Stendahl spelar hembiträdet Alva och hon står för mycket av sången och har en bra sångröst. Jessica är också med i sånggruppen Shoo Shoo Sisterts med bl a Matilda Grun och har ni möjlighet att se dem kan jag varmt rekommendera dem. Simon Bengtsson Tibblin är Madickens snälla pappa som inte tycker det är rätt när Lus-Mia blir slagen med rottingen av överläraren. En scen som kan vara lite otäck för mindre barn. Lilla Rani Pyne är jättesöt som Lus-Mias lillasyster Matti. Killen som spelar Abbe gillade jag också. Lisabeth var ett riktigt charmtroll också.

Hade förmånen att ha med mig en kompis 3,5åring och det var första gången hon var på teater. Hon tyckte det var jättespännande och kul. Och att de spelade 3 gånger gillade hon. Första akten, andra akten och extraapplådtacket med sånger. När vi gick därifrån sa hon ”Jag vill gå på den teatern igen” och bättre betyg än att någon vill se den igen kan man väl inte få! Kan bara instämma i att det var en trevlig familjemusikal som även jag skulle kunna tänka mig att gå och se igen!

Så kan varmt rekommendera att ni köper biljetter i julklapp och tar med er era barn eller lånebarn!

Efter att ha suttit lite snett på läktaren på ett genrep och högt upp på läktaren på premiären så är ordningen återställd. Rad ett i mitten. Så ikväll har jag verkligen kunnat njuta av detaljerna i de fantastiska kläderna och varenda ansiktsmin. Och ikväll har det inte varit några problem att se alla gubbar som John Martin Bengtsson spelar! Han liksom många andra i ensamblen gör en rad roller och sitter man längre bort kan det ibland vara svårt att se vem som gör vilken rad när det passerar förbi på scenen. Men i kväll hade jag full koll på vem som gjorde vad.

Ikväll fick vi också den sjätte (om jag nu räknat rätt) Christine som jag sett spela mot Peter. Alltid kul att se någon ny i rollen och Micaela Sjöstedt har en bra röst och gjorde en bra Christine. Så ingen behövde vara missnöjd för att man inte fick se Emmi.  Micaela har spelat i en lång rad musikaler och jag har nog sett henne i Les Miserable i Malmö. När man sitter så här nära så ser man ju verkligen hur samspelat fungerar och jag tycker att det funkade bra med både Peter och Anton. Peter är ju verkligen helt suverän som Phantom och när man sitter nära så får man med varenda fingerrörlse och man lever sig in mer i hans smärta. Anton han bara växer och växer i rollen som Raoul. Idag fokuserade jag lite mer på att titta på honom och hans minspel när han egentligen inte är helt i fokus och jag kan verkligen rekommendera att ni tittar lite extra på honom i scenen när han upptäcker att det är hans barndomsvän som står på scen. Ögonbrynen som åker upp och minförändringarna när han inser att det är hans barndomsvän är så häftigt att se. Lätt att missa för man fokuserar gärna på Christine då. Likaså i scenen ”Primadonna” när Monsiur Firmin och Monsiur André ska övertyga Charlotta att hon är deras primadonna och att de ska strunta i Phantoms begäran. Antons minspel när han iakttar dem och funderar på hur han ska ställa sig till det är väldigt bra. Men förutom bra minspel så har han ju en fantastiks röst! Han är helt helt underbar som Raoul.

Rolf Lydhal som Monsieur Firmin och Sindre Postholm som Monsieur André är verkligen ett härligt komiskt ”par”. De ar har ingen aning om vad de ger sig in i när de köper Operan. Det har däremot Madame Giry, välspelad och välsjungen av Sanna Martin. Hennes pondus växer för varje föreställning. Madame Girys dotter Meg spelas av Thehilla Blad. Hon är nog kortast i ensamblen men hon har en utstrålning som gör att hon drar blickarna till sig när hon är på scen. Meg som iakttar vad som händer och som gärna skulle vilja bli Phantoms skyddsling.

Ikväll var också Motalatjejen Hanna Ulvan med i ensamblen. Hon är ju swing och spelar bara när någon ordinarie inte är med.

När man sitter så här nära så får man ju också den häftiga upplevelsen att kristallkronan svävar tätt över huvudet i början av första akten för att sedan i slutet av akten krascha ner på scen.

Det är så kul att se så många bra musikalartister, balettdansare etc som kväll efter kväll leverar en sån bra föreställning. Och runt omkring dem finns det ett gäng duktiga och dedikerade ”bakgrundsarbetare” som ljustekniker, ljudtekniker.

Biljetterna flyger iväg och nu släpper man ytterligare föreställningar så i skrivande stund är sista föreställningen den 14 maj. Gissa vem som sitter på rad 1 i mitten då? Men innan dess är det några föreställningar till som jag ska se. Blir ju lika tagen varje gång och det gäller att passa på så länge den går här i Stockholm.

Bullets hade premiär den 10 september och recensionerna har verkligen varit helt lysande. Man har prisat alla som är med och skrivit att den är jätterolig. Med den starka casten med Helen Sjöholm, Linus Wahlgren, Johan Rhebort och Shima Niavarani i huvudrollerna fanns ju verkligen förutsättningarna för att det skulle bli bra och roligt. Även om jag alltid är lite skeptisk till det där med hur roligt något är….

Men här fick jag verkligen kapitulera när det gäller det roliga. Det här är bland de roligare musikaler som jag har sett! Skrattade mycket! Shima Niavarani som Olive, flickvännen till en gangster som vill bli stjärna är ett komiskt geni! Alla repliker, rörelser och miner är verklingen på pricken. Perfekt timing hela tiden. Och hennes karaktär är en blanding av korkad, kaxig, tuff tjej som nog mer spelar ett spel än är så korkad som hon verkar. Hon är ju den enda som vågar driva med och utmana maffialedaren Nick Valenti (spelad av Johan Rabaeus). Flera gånger sätter hon honom på plats och avfärdar honom med en liten vinking. Hon säger hela tiden vad hon vill och är inte rätt för att fråga vad något betyder när de läser manus etc. Shima är så underbar och Olive är en av de roligaste rollkaraktärerna jag har sett! Olive är en riktig dålig skådespelerska men eftersom hon är flickvän till Nick Valenti, så finansierar han en uppsättning av en teater där kravet är att hon ska få en roll. Det är varken författaren David Shayne (Linus Whalgren) eller den stora stjärnan Helen Sinclari (Helen Sjöholm) särskilt förtjusta i men som alla andra måste de finna sig i det.

Linus Whalgren är helt underbar som den tråkigt, fumlige författaren David som nu får sin chans att få en pjäs uppsatt på Broadway. Helen Sjöholm är perfekt som den stora stjärnan Helen Sinclair. Hon är härligt överdrivet divig som bara bli kul utan att det är överspel och så sjunger hon ju helt fantastiskt! Måste vara så kul för henne att få spela en roll som är så långt ifrån hennes egen person. Helen är ju en av våra bästa sångerskor och musikalartister, men aldrig har jag sett någon divig sida hos henne. Här får hon verkligen spela ut och använda sin komiska sida och sin underbara sångröst! Rollen är inte så stor, men när hon är på scen briljerar hon.

Nick Valenti vill ha lite koll på Olive under repetitionerna så han låter en av sina killar, Cheech agera livvakt och alltid vara med. Cheech spelas av Johan Rheborg och det här är nog den bästa rollen jag har sett honom i. Cheech är motvillig till uppdraget, men blir mer och mer indragen och börjar så småningom kritisera och komma med förbättringsförslag på pjäsen. Ja det slutar med att han skriver om allt, utan att någon mer än David är med på det. ”För man golar inte”. Alla ändringar uppskattas av alla och det blir en stor succé.

Det brukar ju alltid finnas med lite kärlek också och David har en flickvän Ellen (Lisa Stadell) som stöttar honom. Men David blir mer och mer upptagen av pjäsen och av Helen Sinclair som är en manslukerska, så Ellen får söka sällskap på annat håll. Lisa har ett par riktigt bra sångnummer.

Övriga roller är också bra. Riktigt bra är också de härliga dansnumren, koreograferade av Denise Holland Bethke. Det är stora härliga dansnummer med glitter och glamour och en hel del stepp! Gangstersteppen är helt fantastisk! Så snyggt!  Fantastiska dansare! Och självklart skulle det inte vara så snyggt om det inte hade så läckra kläder. Som ofta när det är snygga kläder så är det Camilla Thulin som står för kostym. Calle Norlén har översatt Woody Allens manus helt suveränt. Det är så roligt! Musiken leds av Kristofer Nergård. Det som är det svaga i den här musikalen är väl att den inte har någon stor sång som fastnar direkt och kanske inte något soundtrack man skulle köpa. Men eftersom Helen är med så är nog risken stor att jag skulle göra det om det skulle släppas ett svenskt soundtrack för hon är ju bara så bra!

Linus är jättebra i sin roll och vill man se honom så får ni se till att köpa biljett till en föreställning innan årsskiftet. Sen sätter han igång med Book of Mormon. Då tar Rennie Mirro över rollen. Så jag lär ju gå på den åtminstone en gång till för att se Rennie i rollen. Blir kul att se hur den blir då för Rennie och Linus är ju rätt olika till utseende och som person.

Som helhet är det är en helt underbar rolig musikal med mycket skratt, sång och dans! Glitter och glamour! Och den är 3 timmar lång med paus så man får verkligen valuta för pengarna. Men inte en enda sekund kändes lång! Så kul att en rätt okänd musikal kan vara så bra och kul! Och vi får ju inte glömma bort att det är Europapremiär för den! Så inte spelad i London ännu! Än en gång markerar Sverige vilket bra musikalland vi är!

Det är inte så ofta som en musikal har premiär i Stockholm före den har premiär i London. Men Murder Ballad hade premiär den 7 mars i år och har premiär först den 5 oktober i London på Arts Theatre, så nästan 7 månader efter den fantastiska uppsättning på Playhouse Teater. Murder Ballad är en relativt nu musikal skriven av två tjejer, Julia Jordan och Juliana Nash. Den sattes upp första gången 2012 i New York.

Innan den skulle sättas upp i Stockholm hade jag inte hört talas om den och och inte hört någon musik. Men blev helt knockad av den på premiären i mars. Så häftig och annorlunda. Rockig suggestiv musik som drar in en direkt och man sitter helt trollbunden från första takten till den sista. Så jag bara älskade den och såg den flera gånger under den korta perioden som den gick på Playhouse. Så när jag först läste att Kerry Ellis skulle vara med i Londonuppsättningen så tänkte jag, borde nog åka över och se den på engelska. Och när det blev klart att Ramin Karimloo också skulle vara med i den bokade vi snabbt biljetter. Med två så duktiga och välrenommerade internationella muiskalartister så kunde det ju bara blir superbra!

Så hämtade biljetterna på teatern ett par timmar innan föreställning och Ramin kom ut från scen och hastade iväg genom fiket och ut. Så skönt att se att han var på plats i alla fall.

Så kommer vi in i salongen och noterar direkt att det är något som saknas här. Var är baren, biljardbordet och det lilla bordet och stolen som symboliserade hemmet? Inga stolar och bord på scenen för publiken. Inte för att vi någon gång satte oss där men det var ju det där intima som gjorde det lite häftigt. Arts Theatre är dock liten, precis som Playhouse så alla kommer nära scenen. Scenen här var lite upphöjd och det enda som fanns var en ensam stol. Ca 10 minuter in kommer Victoria Hamilton-Barrit (berättaren) in och sätter sig med ryggen till publiken och börjar röka cigarett efter cigarett. Så släcks det ner och de första tonerna spelas och det är igång. Musiken som in en med sina ödesmättade toner. Victoria som låter oss veta att något fruktansvärt kommer att hända. Så möts Sara (Kerry Ellis) och Tom (Ramin Karmiloo) och deras passionerade kärlekshistoria sätts igång. En kärlekshistoria med mycket passion och heta känslor, som sen slutar abrupt. En berusad Sara möter Michael (Norman Bowman), en helt annan typ än Tom som tar sig an Sara och en lugnar och mer mogen kärlek uppstår mellan dem. De gifter sig, flyttar till bättre område i New York, skaffar barn och livet ser underbart ut. Tills Sara återigen träffar Tom och inleder en kärleksaffär med honom. Allt medan berättaren är med och iakttar vad som händer till det blodiga slutet.

Både Kerry och Ramin har fantastiska röster och det är kul att se dem i så här avskalade roller. Det finns kemi mellan dem men det är något som saknas, jämfört med Anna-Maria Hallgarns Sara och Patrik Martinssons Per (andra namn i den svenska uppsättning). Kerry Ellis är lite för söt, inte lika trasig och förstörd som Anna-Maria var. Anna-Marias Sara slets mer mellan sina roller som mamma, fru och älskarinna. Det var så mycket mer förtvivlan hos Anna-Maria. Scenen när Sara ska följa sin dotter till skolan och glömmer att lämna matsäcken slarvades på bort för man lät berättaren illustrera dottern och publiken skrattade åt det och man såg inte Saras stress och förvivlan. Och matsäcken glömdes inte. Likaså blev inte scenen när dottern är sjuk och Sara är hos sin älskare lika stark för man valde att bara höra Michaels röst. På Playhouse var Jakob Stadell (Daniel istället för Michael)  med på scenen och det blev så mycket starkare när man såg hur desperat Daniel var när han inte fick tag i Sara.

Ramin har ju också en fantasisk röst och nådde nästan upp till Patrik Martissons nivå. Men han är lite mer än 10 år yngre än Patrik och fick ibland en lite valpigare framtoning än Patrik. Patrik var så mycket man och snäppet farligare i sin framtoning. Och visst var det kemi och hetta mellan Kerry och Ramin, men man valde att låta mycket av de passionerade scenerna utspelas på golvet, istället för på biljardbordet som i Stocholm. I och med att scenen var rätt hög så såg man det inte lika bra. Dessutom hade man valt att ställa en stol längst fram på scenen där berättaren ibland satt. Den stolen skymde sikten för ungefär 25 % av publiken i vissa viktiga scener….. Hoppas de ändrar det till premiären.

Norman Bowan som spelade Michael var utseende mässigt lite för lik Tom, så kontrastera mellan the bad and good guy blev visuellt inte lika starka som mellan Partrik och Jakob. Och Jakob var också mer förtivlad och har bättre röst. Men Norman var ok som den snälle killen som tar hand om Sara.

Men den roll där det var absolut störst skilland så var det som berättaren. Hanna Hedlund var briljant och så mörk, iakttagande hela tiden. Victoria Hamilton-Barritt nådde inte på långa vägar upp till Hannas nivå. Rösten var för ljus och hon fick inte till den där nerven och intensiteten som Hanna hade. Och inte samma ilska på slutet.

Tyckte dock det var häftigt att bandet till stora delar stod bakom en tunn skärm på scenen men att man vid vissa scener drog upp skärmen och några av bandet steg längre fram som för att understryka dramat. Och scenen var så hög för att man hade en vridscen på golvet som vid några tillfällen används på ett bra sätt som förstärkte dramat.

Den svenska uppsättningen är intensivare, råare och skitigare och som sagt Sara är så mycket mer trasig och förtvivlad som berör så mycket mer. Tycker nog att de kan kräma på mer från början för den växte.  Det här var en preview så dessa brister kan ju rättas till innan premiären. Men 90 minuter bara försvinner, även här.

Nu kan det ju låta som den här uppsättningen inte var bra. Men så är inte fallet. Det var riktigt bra och jag kan varmt rekommendera att ni går och ser den för det är en så häftigt musikal med så bra musik. Det är bara det att den svenska var så gudomligt bra! Morgan Alling lyckades verkligen regissiera den svenska uppsättningen till en nivå som är svårslagen.

Murder Ballad spelas till den 3 december i år så är ni i London ska ni gå och se den.  Har ni inte sett den i Sverige så kommer ni ju inte att sakna det jag saknade. Och ni får höra två riktigt bra musikalartister. Dock hoppas  jag att den snart plockas upp i Sverige igen med samma cast och uppsättning som i våras.

Efter att vi inte vann några biljetter i utlottningen till Aladdin och det bara fanns en biljett kvar till matinén till Les Miserablés så styrde vi stegen till Tkts och köpte biljetter till Bodyguard. Tjejen i luckan var noga med att informera oss om att den Beverly Knight var ledig och det var ersättare i rollen som Rachel Maroon. Så fick inte se henne den här gången heller (förra gången jag såg Bodyguard var för 3 år sen). Lite synd men så är det.

Istället fick vi se Carole Stennett. Helt ok instats men man kan ju inte låta bli att jämföra med Withney Huston och det är ju få som når upp till hennes nivå. Bodyguard är ju en form av hyllning till Withney. Bodyguard var ju hennes stora roll och filmen med Kevin Costner kan man ju se hur många gånger som helst. Musikalen innehåller mycket fler Withney låtar än filmen, så det är en version på jukeboxmusikal men där man vävt in musiken i en redan befintlig handling. Ben Richards spelar Frank Farmer. En musikalroll i stort sett utan sång. Nicky Marron spelas av Rachel John.

Scenografin är väldigt läcker. Ramar i neonfärger som öppnar och stänger sig för att byta scen. Ramarna stänger ner ett rum och öppnar ett annat .

Musikalen följer filmen i stora drag, men det finns en del skillnader som ni själva får upptäcka om ni går och ser den.

Det är en trevlig musikal med mycket bra musik och tiden går fort är man ser den. Kan man dessutom köpa biljetter på TKts så man får dem till rabatterat pris är det ju alltid trevligt.

För ett par veckor sedan var jag på genrepet av Sällskapsresan och hade då liksom nu en trevlig stund. Sällskapsresan är inte en musikal som går till historien för att den har jättebra musik osv men det är en trevlig och kul musikal och man har en trevlig stund. Tiden går snabbt och vips är det paus. Lite onödigt med 25 minuters paus. Det är väl det enda som känns onödigt långt i den här musikalen. Alla har väl sett Sällskapsresan minst en gång och de flesta har sett den flera gånger så alla vet mer eller mindre vad som ska hända. Men vet skämten och alla viktiga scener och allt finns där. Mer eller mindre i samma förpackning. Inte konstigt att det är Sven Melander som Berra som drar ner mest applåder bara han visar sig på scen. Han spelade ju samma roll i filmen så att ha med honom i musikalen är ett genidrag. Tror inte att det varit riktigt lika bra med någon annan i rollen. Och Berra och hans vän Robert är ju ålderslösa så det gör ingenting att det har gått 36 år sedan filmen hade premiär 1980 och han spelar samma roll.

Annars är det här en musikal utan några riktigt stora kända musikalartister utan här kan man sälja den på att det är Sällskapresan, som nyligen blev utsedd till bästa film. Man vill helt enkelt se Sällskapsresan, Sven Melander och sen spelar det ingen roll vilka som spelar övriga roller. Man vill skratta åt skämten man kan osv. Här ska det inte var något nytt och det har man lyckats med. I övrigt så är det en rätt jämn ensamble, så igen nämnd och ingen glömd.

Precis som på genrepet är det låten ”Jag kan flyga” som jag fastnar mest för. Men det finns flera som är ok, men jag skulle inte köpa någon CD med musiken. Det är några klappvänliga låtar när publiken hänger med och klappar takten.

Eftersom vi går mot mörkare och gråare väder så är det inte alls fel att slinka in på China Teatern och ta en tur till Nuevo Estockholmo och drömma sig bort lite och får sig några glada skratt och en positiv känsla. Vill man har lite försmak på jul så får man det också och en snabbtur till Rio! Så packa väskan för en charterresa!