Det är inte så ofta som en musikal har premiär i Stockholm före den har premiär i London. Men Murder Ballad hade premiär den 7 mars i år och har premiär först den 5 oktober i London på Arts Theatre, så nästan 7 månader efter den fantastiska uppsättning på Playhouse Teater. Murder Ballad är en relativt nu musikal skriven av två tjejer, Julia Jordan och Juliana Nash. Den sattes upp första gången 2012 i New York.

Innan den skulle sättas upp i Stockholm hade jag inte hört talas om den och och inte hört någon musik. Men blev helt knockad av den på premiären i mars. Så häftig och annorlunda. Rockig suggestiv musik som drar in en direkt och man sitter helt trollbunden från första takten till den sista. Så jag bara älskade den och såg den flera gånger under den korta perioden som den gick på Playhouse. Så när jag först läste att Kerry Ellis skulle vara med i Londonuppsättningen så tänkte jag, borde nog åka över och se den på engelska. Och när det blev klart att Ramin Karimloo också skulle vara med i den bokade vi snabbt biljetter. Med två så duktiga och välrenommerade internationella muiskalartister så kunde det ju bara blir superbra!

Så hämtade biljetterna på teatern ett par timmar innan föreställning och Ramin kom ut från scen och hastade iväg genom fiket och ut. Så skönt att se att han var på plats i alla fall.

Så kommer vi in i salongen och noterar direkt att det är något som saknas här. Var är baren, biljardbordet och det lilla bordet och stolen som symboliserade hemmet? Inga stolar och bord på scenen för publiken. Inte för att vi någon gång satte oss där men det var ju det där intima som gjorde det lite häftigt. Arts Theatre är dock liten, precis som Playhouse så alla kommer nära scenen. Scenen här var lite upphöjd och det enda som fanns var en ensam stol. Ca 10 minuter in kommer Victoria Hamilton-Barrit (berättaren) in och sätter sig med ryggen till publiken och börjar röka cigarett efter cigarett. Så släcks det ner och de första tonerna spelas och det är igång. Musiken som in en med sina ödesmättade toner. Victoria som låter oss veta att något fruktansvärt kommer att hända. Så möts Sara (Kerry Ellis) och Tom (Ramin Karmiloo) och deras passionerade kärlekshistoria sätts igång. En kärlekshistoria med mycket passion och heta känslor, som sen slutar abrupt. En berusad Sara möter Michael (Norman Bowman), en helt annan typ än Tom som tar sig an Sara och en lugnar och mer mogen kärlek uppstår mellan dem. De gifter sig, flyttar till bättre område i New York, skaffar barn och livet ser underbart ut. Tills Sara återigen träffar Tom och inleder en kärleksaffär med honom. Allt medan berättaren är med och iakttar vad som händer till det blodiga slutet.

Både Kerry och Ramin har fantastiska röster och det är kul att se dem i så här avskalade roller. Det finns kemi mellan dem men det är något som saknas, jämfört med Anna-Maria Hallgarns Sara och Patrik Martinssons Per (andra namn i den svenska uppsättning). Kerry Ellis är lite för söt, inte lika trasig och förstörd som Anna-Maria var. Anna-Marias Sara slets mer mellan sina roller som mamma, fru och älskarinna. Det var så mycket mer förtvivlan hos Anna-Maria. Scenen när Sara ska följa sin dotter till skolan och glömmer att lämna matsäcken slarvades på bort för man lät berättaren illustrera dottern och publiken skrattade åt det och man såg inte Saras stress och förvivlan. Och matsäcken glömdes inte. Likaså blev inte scenen när dottern är sjuk och Sara är hos sin älskare lika stark för man valde att bara höra Michaels röst. På Playhouse var Jakob Stadell (Daniel istället för Michael)  med på scenen och det blev så mycket starkare när man såg hur desperat Daniel var när han inte fick tag i Sara.

Ramin har ju också en fantasisk röst och nådde nästan upp till Patrik Martissons nivå. Men han är lite mer än 10 år yngre än Patrik och fick ibland en lite valpigare framtoning än Patrik. Patrik var så mycket man och snäppet farligare i sin framtoning. Och visst var det kemi och hetta mellan Kerry och Ramin, men man valde att låta mycket av de passionerade scenerna utspelas på golvet, istället för på biljardbordet som i Stocholm. I och med att scenen var rätt hög så såg man det inte lika bra. Dessutom hade man valt att ställa en stol längst fram på scenen där berättaren ibland satt. Den stolen skymde sikten för ungefär 25 % av publiken i vissa viktiga scener….. Hoppas de ändrar det till premiären.

Norman Bowan som spelade Michael var utseende mässigt lite för lik Tom, så kontrastera mellan the bad and good guy blev visuellt inte lika starka som mellan Partrik och Jakob. Och Jakob var också mer förtivlad och har bättre röst. Men Norman var ok som den snälle killen som tar hand om Sara.

Men den roll där det var absolut störst skilland så var det som berättaren. Hanna Hedlund var briljant och så mörk, iakttagande hela tiden. Victoria Hamilton-Barritt nådde inte på långa vägar upp till Hannas nivå. Rösten var för ljus och hon fick inte till den där nerven och intensiteten som Hanna hade. Och inte samma ilska på slutet.

Tyckte dock det var häftigt att bandet till stora delar stod bakom en tunn skärm på scenen men att man vid vissa scener drog upp skärmen och några av bandet steg längre fram som för att understryka dramat. Och scenen var så hög för att man hade en vridscen på golvet som vid några tillfällen används på ett bra sätt som förstärkte dramat.

Den svenska uppsättningen är intensivare, råare och skitigare och som sagt Sara är så mycket mer trasig och förtvivlad som berör så mycket mer. Tycker nog att de kan kräma på mer från början för den växte.  Det här var en preview så dessa brister kan ju rättas till innan premiären. Men 90 minuter bara försvinner, även här.

Nu kan det ju låta som den här uppsättningen inte var bra. Men så är inte fallet. Det var riktigt bra och jag kan varmt rekommendera att ni går och ser den för det är en så häftigt musikal med så bra musik. Det är bara det att den svenska var så gudomligt bra! Morgan Alling lyckades verkligen regissiera den svenska uppsättningen till en nivå som är svårslagen.

Murder Ballad spelas till den 3 december i år så är ni i London ska ni gå och se den.  Har ni inte sett den i Sverige så kommer ni ju inte att sakna det jag saknade. Och ni får höra två riktigt bra musikalartister. Dock hoppas  jag att den snart plockas upp i Sverige igen med samma cast och uppsättning som i våras.