Efter en glöggprovning på Scandic Klara där Vintra blev favoriten begav vi oss till Haymarket som var i full julskrud med julgran och ett minatyrHaymarkethus i pepparkaka. Jättefint. Men vi och väldigt många till var där för att se och höra Rennie efter en veckas uppehåll. Underbart att han återigen stod på scenen med Janne Radesjös band. En förkyld Rennie inledde med Let the good times roll och vi hade det verkligen bra den dryga timmen som de sen höll på. Och även om Rennie var förkyld så var det minst lika mycket energi hos honom den här kvällen. Kvällen till äran bjöd han upp flickvännen  Ann och deras nyfödda som han pratat så kärleksfullt om alla andra kvällar.  Kvällen första gästartist var Tone Norum som med stark inlevelse bjöd på ”Fever” och en flörtig ”Diamonds are a girls best friend”. Sen blev det härlig nostalgi tillbaka till 1987/88 med Tones stora hit ”Allt som jag känner”. Rennie ersatte Tommy Nilsson som duettpartner med bravur. Har inte sett Tone på många år så det var jättekul att få se och höra henne igen.

Kvällens andra gästartist var Danny Saucedo och bland annat fick vi höra en fantastisk verison på Nat King Coles ”The Christmas Song”. Och tillsammans med Rennie en swingversion av ”Amazing” som väldigt bra summerar upp ännu en amazing kväll på Haymarket. Bara två onsdagar kvar. Och händer inget oplanerat så lär jag hänga på Haymarket då också. Det är så mycket bra musik, fantastiska röster, underbara musiker och sån härlig energi som man inte vill missa!

Tommy Körberg och Peter Dalle har tydligen varit vänner länge och har gjort vissa jobb tillsammans men det är rätt länge sen de stod på scenen ihop. Men nu under hösten (fram till 4 december) kan man se dem på Intiman. Det är en show där sång och lite komik blandas. Vissa av de komiska inslagen är mer lyckade än andra. De ger sig på en rad aktuella ämnen som världspolitik, homofobi, finkultur, kvinnofrågan, teknik, facebook och en hel del annat. Många av sångerna de sjunger är nya texter till gamla låtar som nu för en ny innebörd. Det finns en hel del tankvärt i showen. Hade innan hört att det skulle vara lite gubbigt, men det var inte det gubbigaste jag har sett med Körberg. Men det går ju inte att komma ifrån att de bägge är gubbar så självklart avspeglas det ibland, som i valet av byxor till smokingarna. Inga tajta byxor som det yngre gardet väljer. Men oavsett så är en smoking alltid stiligt.

Showen är ca 2.30 med 25 minuters paus. Andra akten är bättre än den första. Gillade dock ”Walking on sunshine” som inledde första akten med en ny text som handlar om hösten och om att det snart är jul. Den är ju lite upptemp och fart i, sen blev det lite väl lugnt ibland. I första akten fick vi också en helt nyskriven text ”Glad i hus” som var lite smårolig, men självklart fick vi den riktiga ”Stad i ljus” också. Och där visade ju Tommy hur bra han kan sjunga. Den nivån nåddes ju inte riktigt i flera av de andra låtarna. Som sagt andra akten var bättre. Inleds med att Tommy och Peter är utklädda till cheerleaders med pomps och korta kjolar och allt. Sen ska Tommy berätta om ”en väns” förhållande med en kvinna. Det går från det att de träffades till uppbrottet och för varje del få vi en ny sång och återigen visar Tommy sin röststyrka, bland annat i Faith accompli. BAOs underbara sång. Kul att vi fick en liten glimt av Dalles klassiska ”Tänkte inte på det” från Lorry.

Såg Körberg i Revanschen på Skansen med Björn Skifs i somras och där var det en rockigare och popigare Tommy. Björn var inte på scen idag men väl i publiken.

På scen fanns förstås också ett band och en kvinnlig blåstrio. Klädda i rött som gjorde att det blev viss julstämning som stärktes av att tjejerna sjöng en hyllning till alla mammor till melodin från Askungen när mössen ska fixa klänningen. Och ”Stad i ljus” passar ju extra bra nu när Stockholm är så vackert upplyst med alla julbelysningar”

En trevlig konsert med en del bra sång, lite roligt underfundigt och lite att tänka på. Ja, helt ok på en söndag eftermiddag.

Ikväll visade Rennie och hans gäster verkligen var skåpet ska stå och vilket hotell i Stockholm som är svängigast. Den här kvällen var verkligen något över det vanliga för den stämning och energin som skapas när de tre musketörerna Rennie, Karl och Jocke står på scenen på en och samma gång är helt magisk! Och kvällens D’Artagnan var en helt ny bektanskap, Julia Frey. Direkt från start i ”Let the good times roll” så bjöd Rennie in sina två vapendragare och ingen kväll tidigare på Haymarket har det varit sånt tryck i den låten. Och sen rullade det verkligen bara på. Och det fanns ingen som inte kunde stämma in i Feeling good när Karl drog av den med sådan kraft och känsla. Och inte behövde de be för att vi skulle digga med, för självklart gjorde vi det i den underbara version av Beggin som Jocke och Rennie bjöd på. Vilket drag! Och Juila Frey visade att även hon hade en härlig röst, nåt lite ovanligt i den men jag gillade den. Hennes tolking av Carole Kings Natural woman var verkligen kraftfull. Självklart gör ju Jan Radesjös och hans fantastiska musiker sitt för att det ska bli så bra!

Ja den här kvällen bjöd verkligen på många helt underbara låtar och för att nämna några till så kan vi ta Abracadabra, Americano, Cry me a river (man bara dör när Rennie sjunger den!), Ivar och ingen kväll på Haymarket är fulländad utan Sway! Det var så kul att ha Rennie och Karl hemma från New York där de förra veckan gjorde stor succé med From Sammy with Love på Apollo Theatre.

Den här timmen på onsdagar mellan 21-22 och verkligen en av veckans höjdpunkter. Och jag längtar redan till nästa! Och nu får man vänta två veckor för det är inget nästa vecka utan först den 30 november. Men den som väntar på något gott väntar inte för länge, även om det kommer att kännas väldigt långt!

En dag som kommer att gå till historien. Trump blev president i USA och sen det värsta snöfallet i november på 111 år. Blev att pulsa genom knöhöga snögångar på Hötorget för att ta mig fram till Haymarket. Men väl inne så var det varmt och skönt och lika hemtrevligt som vanligt. Inte riktigt lika många i publiken som det brukar vara men det berodde nog mer på vädret än att det var Andreas Lundstedt som tagit över för Rennie Mirro ikväll. Rennie är ju i New York för att tillsammans med Karl Dyall göra en historisk föreställning på Apollo Theatre med From Sammy with Love imorgon. Så ikväll var det discoälskaren Andreas Lundstedt som skulle bjuda på swing tillsammans med Jan Radesjös Little big band. I stort sett på utsatt tid drog bandet igång men ”sjungaren” om Janne sa kommer lite senare. Efter lite härlig instrumental swing äntrade Andreas scenen och så var det hela igång med full kraft. Snabbt glömde vi snöfallet och kylan ute och värmdes upp av musiken.

Kvällen gästartist var underbara Hanna Hedlund och det var nästan fel att kalla henne för gästartist för hon och Andreas delade i stort sett på scenen hela tiden. Deras glädje att stå på scen tillsammas igen sen typ 16 år smittade av sig. En blanding av egna nummer och härliga duetter! Vad sägs om Ace of Base ”The Sign” i en härlig swingduett? Eller Material Girl? Hanna sjöng en underbart fin ”Med ögon känsliga för grönt” och tog i för fullt i New York New York. Riktigt grymt! Och vad är en swingkväll utan Sway? Självklart fick vi Andreas version på den. Där svängde det ordentligt och Andreas fick till lite härliga dansmoves!

Det hela avslutades med en härligt glad Happy där Hanna och Andreas gick all in. Och nu har jag en underbart glad version av Happy i minnet som kan ersätta den fruktansvärda upplevelsen i Globen när Pharell Williams bjöd upp Gudrun Schyman att sjunga med i Happy. Tack Hanna och Andreas för att ni gjorde en så glad och energisk version så jag småsjöng på den hela vägen hem där jag gick i ett underbart vackert vinterlandskap. En hemsk inledning på dagen avslutades så underbart!

Nästa onsdag är Rennie tillbaka och det är nog jag också!