Half A Sixpence, 19 augusti, Noel Coward Theatre, London

Vill man bli riktigt glad när man ser en musikal så blir man inte besviken efter att ha sett Half A Sixpence. Man sitter med ett stort leende på läpparna från start och känner sig härligt lycklig och glad när man går därifrån.

En sån där härlig, lite gammaldags musikal där man vet från början hur det kommer att sluta och det är en sträcka med lite komplikationer och förvecklingar men framförallt fina kläder, härliga dansnummer, glad och trevlig musik och färgglatt och härligt. Lite som en MGMfilm i technicolor. Den är skriven av Julian Fellowes som bland annat skrivit Downton Abbey.

Charlie Stemp är den stora stjärnan i musikalen. Han spelar Arthur Kipps, killen  från landet som lämnar sin tonårskärlek  (Ann) med en halv sixpence så de alltid kan tänka på varandra när han reser till stan för att börja arbeta. Med sig har en banjo. Han blir lärling i en klädaffär, in kommer en fin ung dam (Helen) som ska köpa tyg till en ny klänning som väcker hans intresse. Men han är ju en fattig kille, hur ska den fina damen blir intressead av honom? Han stöter ihop med en udda manusförfattare som precis har skriviet en teater om en kille som heter Arthur Kipps för han har läst om honom i en tidning. Någon har efterlyst honom som arvingen…. Så han blir rik och den unga damen självklart intresserad. Men är pengar vägen till lycka? Är alla man träffar då verkliga vänner? Och är det Ann eller Helen som hans hjärta verkligen brinner för?

Men även om själva storyn är rätt standard och banal är allt gjort med glädje och en positiv ton. Charlie Stemp är helt fenomenal i rollen som Arthur Kipps och jag skulle tro att han dyker upp i fler musikaler på West End. Han vann Whats on stage Award for best actor in a Musical och var nominerad till en Oliver Award för samma. Han ska spela i juluppsättningen av Dick Whittingon från 9 dec till 14 januari tillsammans med bland andra Elaine Page.

Half A Sixpence går bara till den 2 september så är någon i London nu, passa verkligen på att gå och sen den!

Bat out of Hell, the musical, 18 augusti, London Coliseum, London

Jim Steinman skrev en musikal som hette Neverland och från den plockades några låtar som kom med på Meat Loafs debutalbum Bat out of Hell som släpptes 1977. Så 40 år senare sätts en ny musikal upp baserat på skivan Bat out of Hell och en del andra låtar skrivna av Jim Steinman. Och att det är 40 års sedan som skivan släpptes märktes verkligen på publiken. Kände mig lite ung… Gillar Steinmans musik men var ju inte så gammal när skivan kom ut och publiken beståd verkligen av riktiga hard core fans märkte man. Bakom mig hade jag några som hade sett ett antal och som förutom kvällens skulle se bägge imorgon och även den sista som är den 22 augusti. Och det var full fart på ”pensionärerna” som rockade loss för fullt, även om långt rockhår verklilgen lyste med sin frånvaro medans flintarna glänste i kapp i stålkastar skenet. Lite speciell upplevelse, men kan ju se mig själv där….

Själva storyn var ju knappast ny. Året är 2100. En del av befolkningen är en slags mutanter som slutar åldras vid 18 års ålder och bor nere i underjorden. Strat, ledaren, blir kär i Raven som är dotter till härskaren i den vanliga världen. Väldigt mycket påminde om We will rock you. Ett gäng ungdomar som är rebeller och som bor i underjorden. Samma typ av klädsel. Ledaren Falco kändes som han som styr i We will rock you med ett gäng tuffa poliser. Zarhara fick mig att tänka på Killer Queen. Så hela den biten kändes som en liten sämre version av We will rock you. Men jag gillade hur de använde sig av scen. Inte mycket rekvisita (förutom några motorcyklar som dånade in på scenen då och då) men de hade byggt upp så att Ravens sovrum låg en våning upp och när de var där så spelades det samtidigt in och spelades upp på en stor duk. Vilket blev rätt häftigt. Olika ljuseffekter som var bra. Ravens 18 års dag firades med middag som var uppdukat på ett långt bord. Så rycker Falco bort duken och under finns en cabriolet! Vore ju inte helt fel att hitta en cab under middagsduken hemma! Och bara för att ingen ska undra och undra, jo självklart efter diverse hit och ditande så får ju Strat och Raven varandra. Faclo knuffas ner i en källa och någon minut senare kommer han upp ur källan renad till en ”rocker”. Så slutet gott allting gott. Och allt det här till Steinmans musik. Många av klassikerna var med som Bat out of Hell, I would do anything for love,  Dead Ringer, Two out of Three aint bad och Paradise by Dashboard light . Och låtarna var bra ihopsatta och bar handlingen framåt. Precis som de ska i en jukeboxmusikal.

Överlag tycker jag att det var en bra cast. Andrew Polec spelade Strat, Christina Bennigton spelade Raven. Min favorit var Rob Fowler som spelade Falco, och han har spelat Galileo i We will rock you. Han hade en riktigt bra röst med tyngd och känsla. Falcos fru och Ravens mamma Sloane spelades av Sharon Sexton. Personligen så tyckte jag nog att relationen mellan Falco och Sloane var mer intressant och hetare än mellan Strat och Raven. Gillade också Danielle Steers (Zahara) röst. Jim Steinmans låtar kräver ju att det finns en del kraft i rösterna.

En del lite läckra dansnummer var det också.

Överlag en helt ok musikal men hade gärna sett att den inte fick mig att tänka så mycket på We will rock you. Skulle nog inte gå på den 3 föreställningar i sträck, men är glad att jag sett den en gång. Dock har jag full förståelse för att när man gillar nåt kan man se den flera gånger om och att man passar på innan den läggs ner.

Som sagt så slutar den nu att gå i London och vill ni se den får ni bege er till Toronto där den ska gå härnäst.

 

Sommarkonsert på Sund Nergården, Niklas Asknergård med gäster, 3 augusti, Sund Nergården

Den här sommaren har varit torr och inte så varm, men den här kvällen ändrades det. Det började droppa ungefär en kvart innan konsertstart och sen höll det på mer eller mindre ihärdigt fram till konserten nästan var klar. Men värmen var det inget fel på! Niklas sprider ju sådan värme omkring sig så även ett regn känns som solsken och det märks att publiken älskar honom!Publikrekort och där sitter vi alla i färgglad regnkläder och strålar ikapp med strålkastarna på scenen. Niklas har en förmåga att få alla att känna sig sedda i publiken! Han är ute mycket i publiken och sjunger och ett par gånger under kvällen blir det lite allsång också. Vore perfekt som programledare på Allsång på Skansen!

Inte helt oväntat så blir det ”Singing in the rain” i början och det är ju en sång man blir glad! Sen blir det en härlig blandning av musikal, pop, visa och instrumentalt. En av de bästa låtarna ikväll var ”Nu eller aldrig” från Jeyll and Hyde. Lite specialskriven En duktig sångare blir ju ännu bättre med bra musiker som kompar och ikväll stod Magnus Eugenson, Rimma Gotskosik och självklart Carina E Nilsson.

Sen är det så kul att det finns så många underbara musikalartister att ”gräva fram”. Vi försökte komma på vilka som skulle vara gästartister, men ingen av oss kom på de som presenterades, men vi blev absolut inte besvikna. Först ut var Malena Tuvung som var Grizabella i Cats på Cirkus tillsammans med Niklas. Så ett självklart öppningsnummer av henne var Memory. Sen sjöng hon och Niklas ”Last Night of the world” från Miss Saigon. Så underbart fin! Lite senare kom kvällens andra gästartist, Annika Edstam. Vi fick höra ett låt från Nine och lite senare gjorde hon och Niklas en helt fantastisk version av ”Come what may” från Moulin Rouge. Det var så vackert!

Det går ju inte att hoppas över Björn och Benny så det mot slutet av konsterten blev Chess. Vi fick njuta av Malenas stämma i ”Someone elses story”. Anthem med Niklas, hur bra som helst och så en härlig duett mellan Annika och Niklas igen i You and I. En väldigt finstämd ”Håll mitt hjärta” med Niklas och sen brakade det loss i rena discoyran! Vilket drag! Då hade regnet insett att det inte kunde skrämma bort oss och hela publiken dansade med i regnkläder till den ena härliga discodängan efter den andra! Bättre avslut kan det inte bli!

Niklas och alla hans gäster visade verkligen att det gamla ordspråket stämmer. En helt fantastisk konsert på den här magiska platsen kommer att vara ett av mina bästa minnen från den här sommaren! Och i år ingick dessutom en picknickpåse i priset så både njutning för kropp och själ!

Nästa år blir det med all säkerhet konsert på Nergården igen och ni som inte har varit där måste verkligen ta er dit. Helt magiskt! Och man kan ju åka dit året runt och njuta av hotellet och bistron också.

 

 

Musikalpodden

Normalt på sommaren brukar jag läsa en massa böcker på stranden. Men den här sommaren har jag mest lyssnat ifatt Musikalpodden där Viktoria Tocca med gäster pratar musikal. Så intressanta samtal! Det är mest musikalartister hon pratar med, men även regissörer, producenter, kapellmästare mfl. Som musikalälskare är det så kul att få höra om auditions, utbildningar, roller, teatrar och allt annat som de pratar om. Men kan inte riktigt hålla med dem när de säger att vi i Sverige är så fokuserade på att det ska vara kända namn och det inte är så i utlandet. Som musikalälskare så vill jag se bra musikalstjärnor i rollerna, inte någon schlager eller idolartist. Så det händer ju att man går och ser en musikal trots det stora affischnamnet, bara för jag vill se någon i de mindre rollerna. Ett typ exempel på det är Evita som gick på Göta Lejon. Inte gick jag och såg den för att Charlotte Perelli spelade Evita, jag ville se Patrik Martinsson och Lisa Stadell! Och hur besviken var man inte på affischen för Rock of Ages där de stora musikalnamnen stod i liten stil…  För vi som älskar musikal, vi har koll på de duktiga musikalartisterna. Med bra musikalartister finns förutsättningarna för en bra musikal, men det hänger ju även på regissörer som ibland kan förstöra en jättebra musikal genom att hitta på konstigheter och i tid och otid få för sig att naket tillför något. Nej, där håller jag helt med Viktoria och Christoffer Wollter, det tillför igenting i regel. Enda gången jag kan komma ihåg att det varit ok och snyggt gjort var i The Girls. Och affischnamn används ju även i utlandet. Visst åkte folk, inklusive jag, till London för att se Glenn Close i Sunset Boulevard. Och det var inte kul att se A4 papper med stora svarta bokstäver på dörrarna och väggarna överallt som talade om att ”Tonight the role of Norma Desmond will be played by….”. Så besviken jag var då. Även om vi gjorde det bästa att intala oss att vi även åkt för att se Fred Johansson spela Max. Och visst var det en helt fantastisk föreställning, men hur bra den än var så var det inte Glenn Close. Och efter att ha hört Viktoria och Daniel prata om hur fantastiskt bra hon var och även andra så kommer jag ju alltid att minnas den föreställningen som det var då Glenn Close inte var med. Men i många fall när man ser en musikal ser man den för just musikalens skull. Men ju mer man ser, desto mer lär man sig namn och tycker man någon är bra ser man dem gärna i något annat. Och visst gick jag på tex School of Rocks på Broadway just för att Sierra Bogges spelade i den. Även om det nu inte var någon av hennes paradroller. Men kul att se henne live. Men affischnamnen ska självklart vara duktiga på att spela musikal, inte bara för att de kan sjunga annat. Musikal kräver mer, och vi som älskar musikal kräver mer! Sen finns det de som kan jobba i fler genrer.

Jättekul att höra i podden om alla nya hungriga musikalartister som är på gång. Hur man satsar på att producera eget och vill ge oss som älskar musikal något bra att gå och se! Ska bli så spännande att se Broarna i Madison County som just Viktoria sätter upp 2018. Alltid kul med musikaler man inte har sett. Sen går man ju gärna om och om igen på något som är bra. För en musikal som är bra tåls att ses om och om igen! Så kul att de själva vågar satsa och producerar när ingen annan vill göra det.

Nu har jag bara ett par avsnitt kvar att lyssna på så jag ser framemot nya avsnitt i höst. Har ni inte lyssnat så gör det!

Stort tack till Viktoria Tocca och alla hennes gäster som så generöst delar med sig av sånt de gjort och sina drömmar!

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/musikalpodden/

Bilden är lånad från Musikalpoddens hemsida.

Malena Ernman och Helen Sjöholm, 8 juli, Dalhalla

Att köpa biljetter till en utomhuskonsert är ju en risktagning för man vet ju aldrig vad det blir för väder. Så dagar innan konserten följer man noggrannt alla prognoser och tyvärr visade det på regn och regn och åter regn för lördagen den 8 juli i Rättvik. På vägen till Tällberg fick vi några riktiga störtskurar, men som tur var satt vi i bilen då. Så utrustade med regnbyxor, regnjacka, regncape, Gortexskor, dunjacka och vantar (det mesta nerpackat i ryggsäcken) väntade vi i duggregnet på bussen som skulle ta oss från Dalacarlia till Dalhalla. Framme i Dalhalla fortsatte duggregnet men inte gick säkerhetskontrollen snabbare för det. Många fick lämna sina paraplyer i kontrollen. Varför kan inte folk läsa informationen om att vad man får ha med sig in och inte??? Väl inne njöt vi av den härlig utsikten av en av de mest magiska scenerna som finns. I det gamla kalkbrottet på den grönaaktig sjön är scenen placerad och sittplatserna klättrar uppför sluttningen. Stolarna byttes ut till i år och det var stoppade både i rygg och sits så riktigt sköna. Dock är det skönt med en extra dyna när man ska sitta på en lång konsert. Duggregnet fortsatte hela tiden och ca 10 minuter efter utsatt tid hörde vi en tenorsaxfon och Magnus Lindgren vandrade genom publikhavet och från andra änden av publikhavet kom Malena, så möttes de på mitten i den fina ”Om sommaren sköna”. Helen och Malena hälsade oss välkomna och påpekade att vi såg ut som bollhavet på Ikea och Malena påpekade att hon matchade oss väl i sin färgglada klänning. Och sen inträffade verklien ”Ett herrans underverk”, för när de första tonerna började ljud och Malena och Helen sjöng den underbara duetten så upphörde regnet! Samma text, men i det här sammanhanget så blev det mer en sång om två ”rivaliserande” sångerskor som först inte tålde varandra men nu gärna delar scen! Och sen följde konserten i girlpower och mycket värme. De enda rysningar jag fick under kvällen var inte för av vädret utan det var tonerna till ”Gabriellas sång” (fint tillägnad Mikael Nyqvist) och ”Du måste finnas” och Helens fantastiska sång i dessa två låtar. Kan höra henne sjunga dem live hur många gånger som helst men varje gång ger de mig rysningar. Och hon belönades med kvällens bägge stående ovationer! Mycket välförtjänt för de berörde mest.

Malena har en fantastisk skolad röst och hon kan verkligen leka med sin röst och sjunga många genrar. Hon visade att opera kan hon ut i fingerspetsarna med smakrprov Figaros Bröllop och Carmen. Visa med t ex ”Allt under himplens fäste” och nyskrivna ”Allt under Västerbrons fäste” och flertalet åttiotalslåtar i slutmedleyt, fina ”Fragile” av Sting och olika ”röstlekar” tillsammans med Magnus Lindgren. Och allt detta gör hon otroligt bra. Men när det kommer till musikal så får hon tyvärr inte till det. Andra akten inleds med två nummer ur Evita, Buenos Aires och Gråt inte mer Argentina och de kommer inte upp till samma nivå som övrigt hon gör. Och eftersom jag vet att Helen verkligen kan trollbinda en publik med sin version av ”Don’t cry for me Argentina” vilket hon senast gjorde på Ullevi den 17 juni, så önskar jag verkligen att Helen hade fått sjunga den.

Trots att Helen inte har en skolad röst så ger dig sig på att sjunga Blomsterduetten ur Lakmé och det funkar bra. Alla duetter de gör är väldigt bra och kul att höra den nya ”Sankta Klara Klocka” live för första gången.

Helen plockar fram några gamla favoriter som Costellos ” I almost had a weakness”, ”Man borde inte sova” och den fina ”Ärlighet”. Men Helen har ju en fantastisk komisk ådra och hon kan ju inte låta bli så även att den inte står i programmet så i andra akten blir det ”Kåta Maja”. Även om man nu kan texten så blir den lika roliga varje gång och hon är så underbar när hon sjunger den. Och precis som Malena kan hon utan problem sjunga de härliga 80talslåtarna i avslutningsmedleyt. Gillade verkligen det medleyt som innehöll många favoriter som ”Sisters are doing it for themselves”, ”Sweet dreams (are made of this)”, ”Black velvet”, ”Smooth operator”, ”Like a prayer”, ”Girls just wanna have fun”, ”99 Luftballons” och många fler.

I första akten sjöng Sonja Kåse och Beata Ernman-Thunberg sin låt Changes och de var också med och körade på ett par låtar och i medleyt. Blir intressant att se hur dessa två unga tjejer utvecklas.

Svenska Stråkensamblen och ett gäng bra musiker backade upp Malena och Helen alldeles utomordentligt och de var väldigt samspelade. I Carmen ”retades” Malena med gitarristen Mats Bergström men då ”hämnades” hela orkestern på henne. Kul när de kan skoja till det!

Anders Armén skötte ljudet perfekt och Lex Norling gjort fint jobb med ljuset även om det är lite otacksamt en ljus sommarkväll. Gillade ljussättningen särskilt under ”Gråt inte för mig Argentina”. Den turkos/petroleumblå färgen är verkligen snygg!

Konserten avslutades som den började med att Malena med musiker sjöng och spelade genom publiken. Mer bus med Magnus som tillslut tröttnar och puttar henne i sjön! Precis som det ska vara så blev det ett dopp för Malena på slutet!

En härlig konsert som läggs till de konsertminnen i Dalhalla. Har ni inte varit i Dalhalla så kan jag verkligen rekommendera att ni kollar in programmet och åker hit. Förutom en magisk arena så får ni ju också möjlighet att se Dalarna som är fantastiskt vackert på sommaren!

DH9

Denna bild av Helen Agerstig

DH10

Denna bild av Helen Agerstig

 

 

 

The Shoo Shoo Sisters, Releasespelning, 20 juni, Scala teatern, Stockholm

The Shoo Shoo Sisters består av Matilda Grün, Jessica Stendahl och Maria Höglund. Som grupp har de funnits ett tag nu och ikväll hade de releasespelning för sin första CD som främst besår av låtar som vi känner igen från The Andrews Sisters, men här översätta till Svenska. Kvällens spelning bjöd på låtarna från skivan och lite till. Tjejerna har verkligen bra sångröster och får till en härlig stämning i den lilla lokalen en trappa ner på Scala teatern. Underbara klassiska jazz och swinglåtar som till exempel ”Sitt inte under vårt äppleträd, Känner du (In the mood) och Sjung, sjung, sjung. Som en extra surprise så bjuder de på den klassiska drinken Rom och Coca Cola till låten med samma namn. Och man kan inte annat än höja sitt glas och skåla för dessa tjejer som är så duktiga och verkligen gör låtarna rättvisa. Det märks också att de gillar att sjunga de här odödliga låtarna och de blir absolut inte sämre när de här tjejerna sjunger dem. De är tidenligt friserade och klädda. Extra kul är ju också att det är Jessica Stendahl som har gjort översättningarna. Blir mer personligt och nära på det sättet.

Med sig har de riktigt duktiga musiker också, Pelle Lindh på gitarr, Niclas Lindblom, bas, Mikael Svedlund, piano, Kjell Gustavsson, trummor, Johan Nordfeldt, trumpet, Peter Fredman, saxofon och Magnus Wiklund på trombon. Väldigt imponerande musiker.

En väldigt trevlig konsert med mycket bra musik, tjejer med fantastiska sångröster och duktiga musiker och spelglädje på högsta nivå. Kan verkligen rekommendera att ni går och lyssnar på The Shoo Shoo Sisters. Så håll kolll på om de dyker upp någonstans nära dig! 

I Love Musicals Allstars, 17 juni, Ullevi, Göteborg

En underbar sommardag avslutas med en helt makalös musikalkonsert på Ullevi. Lite småkylig blåst men energin och kärleken till musikaler värmde!

2012 började Peter med sina AA möten för oss musikalälskare och var från början stor succé och biljetterna har gått åt som smör i solen, t o m när han satte upp den i Tokyo förra året. Men skulle han kunna sälja ut Ullevi? Arenan som annars är mest känd för sina stora rockkonserter? Och med Celine Dion på Tele2 Arena samma kväll? Jo han sålde ut och slog Celine Dion klart. 26 742 personer hade tagit sig till Ullevi och Celine Dion hade 23 029, vilket i och för sig också var utsålt.

Det sägs att det här var världens största musikalkonsert och helt klart större än tidigare uppsättningar. Årets artister är Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Ma-Anne Dionision, Scarlett Strallen, Tam Muto och Emmi Christensson som backades upp av Stockholm Sinfonietta ledda av Julian Bigg, Le Comp och en väldigt namnstark ensamble, Hanna von Spreti, Lisette Pagler, Vera Prada, Anna Ståhl, Alexander Larsson, David Dalmo, Nicola Stankovic och Victor Molino Sanchez. Tidigare år har inte dansare varit med så det var jättekul att han förstärkt föreställningen med så duktiga dansare med superduktige Roine Söderlundh som koreograf. Scenen var också större än tidigare, men de hade kunnat använda hela scenen mer. Även med dansare på scenen så var det mycket som var centrerat till mitten på scenen. Tycker nog att de tidigare har varit bättre på att förflytta sig över scenen och åtminstone några gånger se till att de är på varje kant av scencen. Tyvärr så inte den här gången. Lite problem var det med ljudet för det var tyvärr rätt mycket eko och studsande och lite för lågt ljud, ibland gick inte mellansnacket helt fram. Men bortser man från det så var det en alldelses fantastisk konsert som började kl 20:00 och som slutade ca 23:30. 3 timmar effektiv tid med musikaler med några av världens bästa musikalartister är ju en ren njutning från första tonen till den sista.

Mycket i konserten har varit med i tidigare uppsättningar men vad gör det när det är så fantastiskt bra. Jag skulle ju inte vilja vara utan Getsemane som ger mig rysningar bara jag tänker på hur Peter går in i rollen som Jesus, eller Helen i Don’t cry for me Argentina. Har inte hört någon göra den så bra som hon gör den. Och ”Du måste finnas” är ju bara så bra. Och The Phantom of the Opera med Peter och Emmi kan jag höra hur många gånger som helst! Och Kander Ebb medleyt är ju bara superbra. Men hade jag fått välja så hade jag nog hellre sett Ma-Anne som Sally Bowles i Cabaret. Helen gör den väldigt bra, men Ma-Anne är snäppet bättre. Och vad vore en musikal konsert med Peter om han inte sjöng Guldet blev till sand?

Men det var inte bara gamla godingar. Ett av mina favoritnummer var Hair Medleyt där alla vara med. Så läckert och bra gjort. Hair är ju en gammal favorit sen jag såg filmen och man kan alla låtar utantill. Så bra gjort!! Och jättekul att få se låtduellen mellan Peter och Tommy, You’r nothing without me. Har älskat den sen jag såg den på TV för hur många år sedan som helst. Big Spender med Ma-Anne, Scarlett och tjejerna från Ensamblen var också jätteläckert. Och är Tommy Körberg med så måste man ju få njuta av Anthem. Men en klar favorit var den mindre kända, men inte desto mindre underbara ” Bortom Sol och Måne” från Björn och Bennys Hjälp Sökes. Ännu en gång fick Helen briljera med sin röst i en så enkel men så mäktig sång. Den är så perfekt för henne! Tam Mutu sjöng duett med Peter i Music of the Night men han bjöd oss också på en av mina favoritlåtar ”Till I hear you sing again” från Love never dies. En klart underskattad musikal. Scarlett fick visa sin röstresurs i Candides ”Glitter and be Gay”. Hon har en väldigt bra röst men just den låten är väl inte en av mina favorititer. Men förstår att den är rolig att göra!

Ja många fler fantastiska låtar från underbara musikaler fick vi höra och det finns många fler som han kan ta med. Hade t ex hoppats på Dance with the Devil från Häxorna i Eastwick nu när han hade dansare med sig, men inte. Och inte blev det  någon Stars ur Les Miseable med Tam Mutu. Så det finns mycket att göra nya konserter med. Men självklart fick vi som blivit tradition ”One day more” från Les Mis som sista låten innan extra numren. Den här gången med fyrverkerier och stora guld konfetti. Och som sista extranummer ”You never walk alone/Climb every mountain”.

Sen var det bara att vandra hem i sommarkvällen och försöka smälta den här underbara konserten! Så mycket duktigt folk som var på och bakom scenen som gjort det här möjligt för oss att få njuta av. Peter har gjort det igen och vi hoppas att det här formatet dyker upp igen, för vi slutar inte att älska musikaler!!!

 

Flaggan i topp, publikrep, 16 juni, Turteatern

En solig och varm junikväll beger vi oss till Kärrtorp och Turteatern för att se ett publikep av Flaggan i Topp. Det är första gången jag besöker Turteatern och det blir en liten tidsresa tillbaka till 50talet när man träder in i foajen. Själva teaterlokalen är dock modernare. Föreställningen ska spelas på Krusenstiernska gården i Kalmar med premiär den 29 juni och fram till den 30 juli. Så ikväll får vi tänka att vi är på en utomhusteater en härlig varm julikväll med blå himmel och sol, där man ätit picknick innan isället för att slänga i sig en Propud i en foaje….  Att spela komedi på utomhusteatrar är något som har ökat de senate åren och just på Krusenstiernska gården firar man 10 årsjubileum. Har inte själv varit där men när jag var liten var det ett stående inslag på semestern att vi åkte till Helsingborg och gick på Fredriskdalsteatern där Poppe huserade. Kan tänka mig att det är lika trevligt och mysigt i Kalmar.

Vi kommer in i handlingen när Valdemar (Per Svensson) och Elsa (Nadine Kirschon) ska fira sin första bröllopsdag. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Elsas föräldrar som spelas av Allan Svensson och Siw Erixon har bestämt sig för att komma och besöka dem just den dagen. På tågresan till Kalmar har de fått dela kupé med en ytterst irriterande figur, Sigge Sackarin, (Robert Gustafsson) som ska till Kalmar för att träffa sin advokat, tillika Valdemars vän, (Andreas Nilsson) för att få besked om vem som är hans pappa. Elsas väninna Helga (Rachel Molin) dyker också upp. Och vilken fars har inte en husa som lägger sig? Självklart finns en husa här också spelad av Jeanette Cappoci och en hantverkare (Magnus Kviske) som hon flörtar med. Alla är väldigt bra i sina roller. Valdemar har varit gift en gång tidigare med en äldre kvinna och adopterade hennes vuxne son. Det här vet inte frun om utan det vill han dölja för henne, vilket leder till förvecklingar, sedvanliga smäll i dörrar, förvirringar etc när sonen Sigge Sackarin dyker upp. Många skratt och leenden bjuds det på under kvällen! Men på det här publikrepet var det några ”smäll i dörrar” som drogs ett par varv för långt och förhoppningsvis har man tightat till det till premiären. Robert Gustafsson är rolig som sonen och spelar inte över, dock behöver han jobba på sin Östgötska. Rachel Molin som väninnan är väldigt bra och lockar till många skratt. Allan Svensson leverar som alltid. Per Svensson är härlig som den tafattige Valdemar. Som ofta i farser är det husan som får vara lite uppnosig och säga vad hon tycker. Hon ska ju ändå sluta så det spelar ju ingen roll vad hon säger. Jeanette Cappoci är väldigt charmig och kul!

Adde Malmberg står för regi och bearbetning av det gamla manuset från Franz Arnold och Ernst Bach och har gjort ett utomordentligt bra jobb med det. Många har säkert sett den under namnet ”Fars lille påg” som t ex Nils Poppe har satt upp. Camilla Thulin står för kostym och det är inte så många byten förutom Robert Gustafsson som även klär ut sig till kvinna, men kläderna är som vanligt fina när Camilla har gjort dem, möjligen med undantag av den första klänningen som Elsa har som inte har bästa passformen.

Jag hade en mycket trevlig och kul kväll och skrattade mycket på det här publikrepet av Flaggan i topp. Den har säkert blivit tightare till premiären och göra sig än bättre på en utomhusscen. Så kan varmt rekommendera att ni beger er till Kalmar och ser den!

Pressbilder

 

 

Nationaldagsfirandet i Edsberg med Jakob Stadell, Johan Boding mfl, 6 juni, Edsbergsparken

Blå himmel, strålande solsken, glittrande vatten på Edsviken, måsar och änder som svalkar sig, scenen dekorerad med svenska flaggar, på gräsmattan ligger picknickfiltarna kant i kant, så tätt att man knappt kan sätta ner en fot mellan, sommarklänningar på, ja allt är precis som det ska vara när det är nationaldagsfirande. För att inte tala om hur fullt det var på parkeringarna runt omkring! Fick parkera ”ända bora” vid Sollentuna vallen och promenera genom den fina sommargrönskan. Men fick min belöning när jag närmade mig området då Jakob Stadell hade sound check med Ta mig till havet!

Firandet inleds traditionellt med Edsbacka spelmän, kommunstyrelsens ordförande Henrik Thunes hälsar välkommen och kommunfullmäktiges ordförande Björn Karlsson håller tal. Sen tar Jakob Stadell i för kung och fosterland i ”Du gamla Du fria” med Sollentuna symfoniorkester och självklart sjunger alla i publiken med. Felica Kamsvåg som vann Funkismello 2016 sjunger Power of Love. Så är det det dags för mer symfoniorkester och det bjuds på musik ur Aida och Pirates of the Caribbean. Så ljuder de första tonerna från Anthem och Jakobs fantastiska röst trollbinder publiken när han sjunger om kärleken till sitt land. Vilken röst han har och sån känsla! Man bara njuter! Unga Isabella Cerlander tar sen vid med Stone Cold. Därefter blir det återigen dags för Jakob med Peter Lundblads klassiska sommarlåt Ta mig till havet. Så passande en sån här underbar sommardag.

Ett Nationaldagsfirande är ju inte bara för vuxna utan barnen ska ju också få sitt. Efter lite danslekar så var det dags för Doreen Månsson att ha familjeunderhållning med barnkör. Även Bella och Filippa som var med i melodifestivalen med Crucified (skriven bland annat av Jakob Stadell) bjöd på den och ett par låtar till. Blir intressant att se hur det går för dem. Som avslutning på familjeunderhållningen blev det allsång med låten ”Mitt land”. Fint avslut.

Sist på musikdelen var ett inslag utan någon anknytning till Sverige. Don’t stop me now som är en hyllning till Queen. Men det här är ett projekt som jobbats med i Sollentuna gosskör och diskantkör tillsammans med Blåsasymfonikerna och stråk under våren, under ledning av Maria Stadell. Och som solist hade man inte valt vem som helst utan Johan Boding som är helt suverän på att tolka Freddie Mercury och Queen. Johan Boding har en riktigt pipa som passar perfekt till Queens låtar. Vi fick nästan en hel timme och det var så suveränt bra. Vilka fantastiska körer och musiker som det finns i Sollentuna! Vill man se och höra mer av Johan Boding och Queen så är det bara att bege sig till Cirkus den 8 och 11 oktober!

Sollentuna kommun har ännu ett år lyckats med ett väldigt bra program där de i stort sett bara lyfter fram de lokala förmågorna som finns! Och så kan de det här med att ordna fint väder! Lika bra i år som förra året!

 

Improvisation på slottet, gästartist Helen Sjöholm, 30 maj, Dramaten, Stockholm

Det hör inte till vanligheterna att det spelas revy på Nationalscenen, men sen i höstas spelas Improvisation på slottet. Till varje föreställning bjuder man in en gästartist och kvällens gästartist var Helen Sjöholm. Helen är som klippt och skuren för revy! Hon sjunger ju helt fantastiskt och sen har hon en perfekt komisk timing och ett kroppspråk som är helt underbart och perfekt avvägt utan att det blir överspel. Så de kunde inte välja en bättre gästartist. En bit in i akt I gör hon entré som divan Helen Sinclair från Bullets over Broadway som hon spelad på Göta Lejon och sjunger ett av sina paradnummer från den musikalen. I slutet av akt I gör hon en finstämd version av Mikael Wiehes ”Lindansaren”. Akten avslutas med att Anders T Olsson sjunger ”Stoppa världen” och lagom till refrängen ”snurra min jord” så får Helen tag i en jordglob som hon på sitt komiska sätt börjar snurra på och illustrerar sångtexten. Inte helt till Anders glädje. Inte många som kan snurra på en globe som Helen kan! I Akt II får vi se mer av hennes komiska ådra. Hon är helt strålande i monologen ”Sommarångest”. Alla dessa måsten/ska som man ska hinna med på sommaren när den äntligen är här! Och så vips är den över och man har inte hunnit med någonting! Det känns ju lite så iår när maj var rätt kall och så helt plöstsligt blommade hägg och syrén och vart tog den härliga ljusa kvällarna vägen?

Sen tillsammans med de fasta medverkanden gjorde hon ”Facebooksoaré” om tre väninnor som delar sin vardag via FB med sina vänner. Typiska FB inlägg!

Det avslutas med Baos ”Vår sista dans” med underbara Helen.

Tillsammans med Anders T Olsson är Marie Rikardson, Sanna Sundqvist, Pontus Gustafsson, Per Svensson, Johan Ulvesson och Tanja Lorentzon de fasta medverkande i revyn och Margareta Ribbing med Vett och Etikettregler har blivit en fast gäst.

Av de fasta inslagen i revyn gillade jag Visning pågår där Johan Ulvesson är en mäklare som försöker sälja Dramaten som ett objekt med väldigt högt i tak och mycket som sitter i väggarna och där de där människorna som sitter på plats ingår, men de finns bara där mellan typ 19 och 22, sen går de hem varje dag. En hel del fyndigheter i den texten. I monologen ”Boken” fanns också en del underfundiga repliker. Fortsättningen på Romeo och Julia ”När du fingrar på din iPhone” var också rätt kul och träffande. Vissa andra inslag var bitvis roliga, men som ofta med revyinslag så blir de ibland lite för långa och suger lite för mycket på karamellen så det tillslut inte är något kvar för att få in en riktigt bra poäng.

Margareta Ribbing gav oss en del vett och etikett om hur man ska bete sig på en teater. Man lämnar inte en teater i applådtacket, då har man beräknat sin tid fel!

Lite blandat intryck av ”Improvisation på slottet”. Hur bra det blir avgörs ju av vem det är som är gästartist. Den är 3 timmar lång, vilket skulle kunna kortas ner lite grann så det blir lite bättre stuns i den. Men bara att se något på Stora Scenen på Dramaten, eller Nationalscenen som den kallas är dock en upplevelse i sig. En så underbart fin lokal! Så här på sommaren har Dramaten också servering på balkongen vilket i sig också är värt ett besök. Och en kväll med Helen Sjöholm är ju aldrig fel! Och inte när Martin Östergren är med och spelar piano.