Jag har aldrig varit på TeaterStudio Lederman och när man kommer till entrédörren på Gästrikegatan ser det inte mycket ut. Men innanför dörren och en rödtrappa ner gömmer sig en liten pärla. Mysig, varm inredning och en bar som man kan ta sig något att dricka innan man blir insläppt i salongen. Salongen är uppdelad på tre sektioner och den är rätt liten så man kommer nära orkestern och skådespelarna på ett intimt och varmt sätt.

The Last Five Years är skriven av Jason Robert Brown och hade premiär 2001 i Chicago. Sen har den spelats Off-Broadway och runt om i världen. 2010 sattes den upp på Göteborgsoperan med Christopher Wollter som Jamie Wellerstein och Hanna Hedlund som Cathy Hiatt och den uppsättningen var även ute på en kort turné. Men nu är det dag för Cilla Silvia och Emil Nyström att axla rollerna och de gör det med stor inlevelse och trovärdighet. Vi kommer in i handlingen när Cathy står i lägenheten full med flyttkartonger och Jamie har lämnat henne. Sen backas handlingen 5 år bakåt när Jamie kommer in på scenen och står och kollar in Tinder efter en tjej och efter ett antal swipande så kommer Cathys bild upp och där är hon, hans drömtjej. På det här sättet får vi sedan följa deras relation, Cathys version från uppbrottet tills de träffas och Jamies version är från hans Tindersökande tills han lämnar Cathy. Det är ett väldigt bra och smart sätt att beskriva deras relation och hur Jamie över en natt blir en stor erkänd författare medan Cathy går på audition efter audition och hennes karriär tar inte riktigt fart. En av de bästa scenerna är när hon är på en audition och medans hon gör sin audition så sjunger hon om hur hon upplever själva audition och hur hon i huvudet går igenom sitt liv. Relationen mellan Jamie och Cathy är inte på samma nivå vilket blir väldigt tydligt under en releasefest för en av Jamies böcker där Cathy är det klassiska bihanget till den kände mannen. Kvinnan bakom, som vill ha mer både av sitt eget liv och förhållandet. Men Jamie dras med av sin framgång. Cathys och Jamies syn på relationen pågår parallellt och den enda gång de möts i historien är när Jamie friar och de gifter sig. Jag gillar verkligen hur den här musikalen är uppbyggt. Musiken genomgående är bra och texterna av Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer driver handlingen framåt och speglar sinnesstämningarna hos Cathy och Jamie bra. Både Cilla och Emil förmedlar väldigt bra de olika känslolägen de befinner sig i och engagerar och berör publiken.

Cilla Silvia har medverkat i en lång rad musikaler både i Sverige och i England. Bland annat har hon varit med i Stadsteaterns uppsättningar av Sweeney Todd, West Side Story och De tre musketörerna, We Will Rock you på Cirkus och A midsummer Dream i England.

Emil Nyström har varit med i bland annat Mamma Mia på Cirkus och Jersey Boys på China Teatern.

Även om det är en liten teater och en liten uppsättning har man levande orkester på sex personer under ledning av Johan Mörk,  vilket jag uppskattar mycket. Det blir en helt annan känsla med levande musik framförd av duktiga musiker.

Scenografin av Maja Stopp är enkel men det är en så stark handling i musikalen så det behövs inte mycket scenografi för att man ska dras in i historien.

The Last Five Years spelas till den 22 april och jag kan varmt rekommendera att ni beger er till TeaterStudio Lederman och tittar på den här musikalen.

Jag går inte särskilt ofta på opera men någon gång kan det vara kul. Har funderat på att se Salieri vs Mozart ett tag för jag tycker det skulle vara kul att se Loa Falkman i en operaroll. När den dök upp på Abundo (fd Teaterlistan) slog jag till och bokade två biljetter. Vi fick bra plaster på rad två, men eftersom det var ledigt på rad ett framför oss flyttade vi fram i pausen då det var lite bättre benutrymme där.

När vi kommer in i salongen var orkestern på plats på scenen och höll på att stämma instrumenten och ”värma upp”. De var tidsenligt klädda (1791) med peruker och allt, så de var en aktiv del i själva pjäsen. Pjäsen är en sammanslagning av två olika enaktare, Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri.

I den första akten möter vi Salieri (Loa Falkman) som har fått uppdraget att skriva en ny opera på fyra dagar. Till sin hjälp har han den unga författaren (Frida Österberg). De debatterar vad som är viktigast i en opera, musiken eller texten. Operan behöver ha en primadonna och Salieri kallar in Eleonora (Hillevi Martinpelto). Hon gör verkligen en storartad entré i en klänning som nästan är lika bred som kortsidan på scenen och släpandes på en väska full med diverse rekvisita som hon ska använda när hon ska sjunga sin aria. Salieri och Författaren får agera enligt Eleonoras instruktioner som ibland blir fysiskt krävande för dem på ett komiskt sätt. En av beståndsdelarana i en opera enligt Salieri är komedin och det är Tonino (Jesper Säll) som ska stå för det komiska. Men Salieri är lite skeptisk till honom. I sitt arbeta refererar Salieri ofta till Mozart och vi kan börja skönja den avundsjuka som han har mot den unge Mozart som är det nya stjärnskottet och den åldrande Salieri känner sig hotad.

I den andra akten möts Salieri och Mozart (Jesper Säll). Salieri har smidigt på sin plan hur han ska bli av med Mozart och det slutar med det klassiska giftmordet. I andra akten har Frida Österberg rollen som en uggla som sitter på en stol i stort sett hela akten utan att ta en ton. Det är ju tur att hon fick visa i första akten vad hon kan.

Själva ramhandlingen och rivaliteten mellan Salieri och Mozart känns igen från storfilmen Amadeus som Milos Forman gjorde 1984 och som vann 8 Oscars.

Loa Falkman är väldigt bra som Salieri och får verkligen fram den åldrande bittre mannen som har svårt att erkänna att den yngre generationen kan göra bra saker, samtidigt som han inte kan blunda för det geni som Mozart faktiskt är. Frida Österberg lyckas ändå matcha honom bra som den unga författaren och det uppstår en del lite komiska situtaioner dem emellan. Hillevi Martinpelto är verkligen strålande som operadivan Eleonora. Hon verkligen intar scenen och låter sig inte hunsas av Salieri. Hillevi har en väldigt bra röst, men när det är opera så har jag ofta svårt att höra vad de sjunger, särskilt de kvinnliga rollerna. Så tyvärr tappar jag lite i handlingen. Jesper Säll spelar både Tonino och Mozart och gör bägge rollerna bra.

Jag lyssnar inte särsklit mycket på klassisk musik hemma men det var väldigt trevlig musik och väldigt duktiga musiker under ledning av Jakob Hultberg. Väldigt trevligt med orkestern på scenen.

Är man som jag inte väldigt operavan så är det här en trevlig och bitvis rolig och ironisk opera. Den framförs helt på svenska. Musiken är behaglig och det är väldigt bra sånginsatser och skådespeleri. Jag hade en trevlig kväll på Folkoperan. Sista föreställningen är den 24 april så passa på och gå.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

My Fair Lady är en av de mest kända musikalerna och är fylld av kända låtar som t ex ”Den spanska räven rev en annan räv”, ”Det vore väl förunderbart”, ”Med en gnutta flax”och ”Jag kunde dansa så”. Den sattes upp 15 februari 1956 så visst kan man få lov att modernisera den lite. Det är precis vad Stadsteatern har gett sig i kast att göra. Men frågan är har man moderniserat för mycket eller fungerar det?

Det är lite svårt att precis bedöma vilken tids epok man har valt att förlägga den i. Känns inte helt som nutid. De klassiska låtarna av Alan Jay Lerner har fått ny översättning av Ulricha Johnson och på det stora hela tycker jag att nyöverstättning är bra och känns fräsch men att man ändå känner igen sig i texten från det man kan. Det är inte bra att ändra för mycket för igenkänningsfaktorn är viktig.

Sceneriet av Maja Ravn är överlag enkel och den gigantiska bokhyllan hos Higgins fungerar bra. Däremot är inte hennes kostymer lika bra. Överlag väldigt beigt och tråkigt. Visst passar det bra på Professor Higgins som ska vara en lite tråkigt typ, men rätt trist att man valt att klä i stort sett hela ensamblen i beige och bruna färger. Eliza är en liten färgklick med röd skinnjacka och skotskrutg kjol inledningvis. Väl hemma hos Higgins får hon en blå klänning i rätt fint tyg och den stora färgprakten är på balen då alla damer är klädda i balklänningar i olika färger och Eliza i rosa. Men tyvärr räckte inte klädbudgeten till att göra Elizas kjolar tillräckligt långa så man slapp troschocker hela tiden! Det är så ute med troschocker efter allt som varit i Let´s Dance och Melodifestivalen. Om man nu ville göra en markering att hon när hon var blomsterflicka saknade still och hade för kort kjol så skulle hon ju ha haft en mer stilful och snygg kjollängd när hon fick nya kläder hos Higgins men inte ens hennes rosa fina balklänning har en snygg kjollängd. Så irriterande. Det tappar i trovärdigheten att hon ska bli en fin dam när hon har kjolar där trosorna syns så fort hon rör på sig. Lite längre och sydda så de inte åker upp hela tiden så hade det blivit ett helt annat intryck. Också väldigt synd att man i Ascot scenen valt att spöka ut alla i gigantiska intetsägande knytblusrosetter istället för lite roliga färgglada hattar. Ascot är känt för roliga hattar, inte gigantiska stora rosetter!

Hemma hos Higgins har man valt att ensemblen ska vara någon form av fonetiska inspelningar och är med i rummet hela tiden. Det tillför inte någonting utan är enbart ett oväsen och störande moment och tar bort fokus från huvudpersonerna och relationerna dem emellan.

Det som räddar den här beiga/färglösa uppsättningen är skådespelarnas insatster. Rolf Lydahl är perfekt som den triste, självupptagne, mansgrisen professor Higgins. Bra att man har satt en riktig musikalartist i den rollen. Björn Kjellman har fått hoppa in istället för sjukskrivne Magnus Uggla som Doolittle, vilket han gör med bravur. Dock märks det att rollen är anpassad efter att man har valt Magnus Uggla i rollen för i musiken hörs då och då lite Ugglatoner. Väldigt bra gjort  och just numren med Doolittle är de som blir mest medryckande. Så jag skulle nog kunna tänka mig att gå och sen den igen när Magnus Uggla är tillbaka för att se hur det upplevs med honom. Men helt rätt ordning att se Björn Kjellman först tror jag. Eliza spelas av bra och starkt av Nina Zanjani. Hennes Eliza pratar till en början en helt ohörbar svada. Det är synd att man valt att hon ska prata så det inte hörs vad hon säger. Hade varit så mycket roligare om man valt en dialekt, kraftig brytning eller nåt. Inte bara att hon inte kan artikulera. Men självklart får Higgins ordning på det. Higgins har ju slagit vad med sin vän Pickering om att han ska kunna göra den dam av Eliza. Pickering spelas av Robert Fux som gör en sympatisk Pickering. Elizas beundrare Freddy spelas av Robert Noack som också är en duktig musikalartist och bjuder på vacker sång i ”I dina kvarter”. Personligen kan jag inte låta bli att tänka på Niklas Andersson då som gärna sjunger den på sina konserter efter att han spelat Freddy i Göteborgsoperans uppsättning av My Fair Lady. Vissa låtar är så intimt förknippade med en viss person. En av mina favoriter är Higgins mamma, spelad av Lena-Pia Bernhardsson. En stark kvinna som inte har mycket till övers för sin son och stöttar Eliza när Higgins har bett sig illa.

Stadsteatern har valt att ha kvar George Bernhard Shaws slut i Pygmalion där Eliza lämnar Higgins och inte återvänder till honom, även om de möts som hastigast i slutscenen. Hon bryter också helt med sin skrupelöse far. Man har vetat göra en starkare Eliza men jag tycker nog inte att man når hela vägen fram. Det hade behövts att man gjort en modernare Freddy. Nu blir det lite konstigt när hon säger att han kan inte tjäna pengar men hon ska bli lärare och försörja honom. Hon borde ha valt någon som inte bara älskade henne, men som också var stark och självständig. Ett starkt par tillsammans som stått upp mot mansgrisen Higgins.

Det är inte en dålig version av My Fair Lady, men man lyckas inte helt att göra den modern och fräsch. Flera bra skådespelarinsatser som tillsammans med en fräsch nyöversättning av de klassiska sångerna gör att det ändå blir en rätt trevlig kväll på Stadsteatern. Den når inte upp till samma nivå som Stadsteaterns fantastiska uppsättningar av t ex Billy Elliot och Sweeney Todd, men den sjunker inte lika lågt som Blodsbörder gjorde.

Godspell är skriven av John-Michael Tebelak med text och musik av Stephen Schwartz. och spelades för första gången 1971. 1973 hade den premiär i Sverige med bland annat Björn Skifs i en av rollerna. Den är lite en blandning av Jesus Christ Superstar och Hair, en hippie version som handlar om Jesus och hans lärjungar men på ett mer lösryckt sätt än Jesus Christ. I Godspell blir det med lösryckta berättelser än en sammanhängande berättelse. Det är först i slutet när Jesus samlar sina lärjungar för sista måltiden som det blir mer ett sammanhang och det börjar beröra och blir starkare.

I den här versionen som har spelats på Malmöopera tidigare i år har man kvar hippiekänslan i kläderna, men man har på många ställen lagt in moderna referenser t ex till Wahlgrens Värld, Bond, Addidas mm och använder mobiltelefoner för att förmedla budskapen. Den här koppling till nutiden har man lyckats väldigt bra med.

Det är ett väldigt ungt gäng och det är nog bara Linda Pritchad som jag kände till sedan tidigare. Den här unga ensembeln skapar en härlig energi på scenen och det märks att de har kul på scenen. Energin smittar av sig på publiken som klappar med i flera av sångerna. Väldigt kul att man vågar satsa på relativt okända unga musikalartister för det behövs fyllas på och flera av dem kommer vi nog få se framöver. Jesus spelas med stor inlevelse av Jonathan Tufvesson Larsson och Johannes Döpare av Andreas Gyllander. Ett av mina favoritnummer i musikalen är deras duett i klassisk musikalstil med höga hattar och käppar (polkagriskäppar) och lite härlig traditionell musikaldans. I det numret är resten av ensemblen/orkestern utspökade på olika sätt i julprydnader som en adventsljusstake på huvudet, julstjärnor etc. I en annan uppsättning hade jag nog stört mig på dessa som kan tyckas som fjantiga kläder, men här funkar det bra. Den är lite utflippade och galen och konstiga kläder och enkla lösningar funkar bra. Det blir komiskt på rätt sätt. Så Maria Gyllenhoff har lyckats där med i många fall enkla medel.

Ljudet var inte helt bra i vissa låtar och tyvärr överröstades sången av musiken så t ex kom inte Kajsa Borg till sin rätta inledningsvis när musiken dränkte hennes annars så starka röst. Musiken spelas av en del av skådespelarna, eller är det musikerna ibland som är skådespelare? Det är en musikal där alla gör lite av allting på scenen och i stort sett är alla inne på scenen hela tiden, så det är beundransvärt att de håller samma höga energinivå rakt igenom hela föreställningen.

Precis som Jesus Christ Superstar är det här en musikal åt det mer skräniga hållet vilket har med den tiden att göra och det finns några helt ok låtar men personligen tycker jag inte de når upp till samma nivå som i Jesus Christ Superstar.

Gästspelet på Skandiascenen är till och med den 25 mars och det passar ju bra att inför påsken bli påmind om varför vi firar påsk och få hör om kärleksbudskapet, vänd andra kinden till mm. Här får ni det presenterat på ett helt annat sätt än ni är vana vid.

För rätt exakt 3 månader sedan (9 december) såg jag Göteborgsoperans uppsättning av Phantom of the Opera och gillade den så jag ville se den igen eftersom det var så många nya intryck i den. Häremellan har jag ju också sett två föreställningar av Phantom i New York med Peter Jöback som Fantomen med den klassiska scenografin och kostymerna.

Men nu var det dags igen för Fred Johanson som Phantom, John Martin Bengtsson som Raoul och så en ny Christine, Frida Engström. Frida är mer åt operahållet än många av de Christine jag har sett tidigare men hon imponerade stort på mig. Riktigt bra röst och fantastisk närvaro. Uppsättningen är på engelska med ett undantag som jag tyckte gav en extra dimension. När Christine besöker sin fars grav och sjunger ”Wishing you were somewhere here again” så sjunker hon ner vid hans gravsten och i en vers så byter hon över till svenska. Det blir så starkt. Christine är ju svenska och det är ju mer naturligt att hon skulle prata med sin döde far på svenska än på engelska. Märkte att folk hajade till men för mig var det helt glasklart att hon gjorde det. Den effekten var inte med förra gången för då var det estinskan  Hanna-Liina Võsa som var Christine. I den här uppsättningen så är just gravscenen en av mina favoriter för den är så mycket snyggare gjord än i orginalet som ibland blir lite fjantigt för den där eldstaven funkar ju inte riktigt bra. Och den blå bakgrunden som man valt här är så snygg.

Jag gillar den här uppsättningen men den är helt annorlunda än den klassiska det ska man tänka på. Vissa delar i den här känns lite billigare medans andra tillför en extra dimension. Men det viktigaste av allt har man inte snålat in på. Huvudrollerna med Fred Johanson, John Martin Bengtsson och som idag Frida Engström håller absolut högsta klass tillsammans med Göteborgsoperans orkester. Det blir så maffigt när en så stor orkester spelar upp den underbara musiken av Andrew Lloyd Webber.

Idag var jag på en Showcase på China Theatre där Kattis Ahlström presenterade huvudrollsinnehavarna till musikalen Ghost som har premiär den 14 september. Sen jag fick höra att de skulle sätta upp Ghost har jag funderat på vilka som ska spela i den och att Peter Johansson var min favorit i rollen som Sam Wheat och Bruno Mistogiannis till rollen som Carl Bruner har ju inte varit någon hemlighet. Och det är många med mig som haft samma favoriter så någon högoddsare var de väl inte. Så kul att det också blev de som ska spela i den! De passar perfekt i sina respektive roller och samspelet dem emellan är alltid magiskt. Blir kul att se Peter spela den gode och Bruno den onde. Har ju varit tvärtom i Rock of Ages och Jersey boys.

Däremot har jag haft lite svårare att komma på vem som ska spela Molly och jag får ju erkänna att jag aldrig skulle ha gissat på Maria Lucia Heiberg Rosenberg. Har inte hört talas om henne förut och det har ju lite att göra med att hon är danska och det här är första gången som hon spelar i Sverige. Så en liten utmaning att spelas och sjunga på svenska. Men hon sa själv att det är lättare att sjunga på svenska än på danska. I Danmark är hon en av de stora musikalstjärnorna och har bland annat spelat Elphaba i Wicked och det är hon som är den danska Elsa I Frost. Det är ju lite kul eftersom Cassie Levy som gjorde den i original på West End och på Broadway nu just nu börjat spela Elsa i Frost på Broadway. Som sagt jag hade inte hört något om Maria Lucia tidigare, men vi fick höra några nummer från musikalen och hon har verkligen en bra röst. Hon och Peter sjöng en fantastisk version på Unchained Melody som gav riktigt gåshud. Och när hon sjöng ”With you” så blev jag riktigt berörd. Så jag har inga tvivel om att hon kommer att bli en väldigt bra Molly.

Ghost är ju som de flesta känner till en film från 1990 där Demi Moore och Patrick Swayze hade huvudrollerna. Den handlar om det unga paret Molly och Sam som flyttat till egen lägenhet och deras goda vän Carl. Sam och Carl jobbar på Wall Street tillsammans. En kväll när Molly och Sam varit ute och ätit middag blir Sam rånad och skjuts till döds. Men han kan inte släppa taget om Molly innan hans mördare hittas. Till sin hjälp tar han mediet Oda Mae. I filmen spelades hon av Whoopi Goldberg som belönades med en Oscar för bästa biroll. Oda Mae är en färgstark och kraftfull kvinna och det är en roll som kräver någon med riktiga röstresurser. Och jag kan verkligen ge dem en stor eloge för att de har valt Gladys Del Pilar Bergh i den rollen. Tillsammans med Elenor Margarita Eriksson och Clarissa Krabbe fick vi en riktigt powerversion av ”Are you a beliver”. Det här kommer verkligen att bli hur bra som helst!

Huvudrollerna backas upp av en stark ensemble med bland annat Sanna Martin, Alexandre Larsson och Anna-Maria Hallgarn.

Men det är ju inte bara de på scen som gör att en musikal blir bra. Janne Radesjös orkester kommer att spela och de är ju superbra. Anders Albien står för regin och har översatt. Han pratade lite med Kattis om att man har valt att inte helt föjla uppsättningarna på West End och Broadway utan har utvecklat det mer och satsat mer på kärlekshistorian och känslorna när man förlorar någon. Det kommer inte heller att vara dans i vanlig musikalmening, men att det blir bra dans det kan man vara säker på när Jennie Widegren står för koreografin tillsammans med Bianca Fernström. Jag gillade verkligen uppsättningen på Broadway och tårarna rann så om det ska bli ännu mer känslor så blir det stor kartong med näsdukar som får följa med!

För att få till de rätta illusionerna på scenen använder man sig av Mark Parker från Singapore. Tyckte de hade gjort det väldigt bra i London så det ska bli så intressant att se hur det blir här.

Översättningarna var inte helt klara än men showcasen avslutades med att Peter, Bruno och Maria Lucia sjöng slutnumret från akt 1 på svenska. Lät väldigt bra. De tre kommer att bli fantastiska tillsammans.

Det var väldigt trevligt att få ett avbrott mitt i arbetsdagen med den här showcasen och det gav en härlig energikick som behövs i bokslutstider.

Med den här uppsättningen kan det inte bli annat än succé så skaffa biljetter när de släpps den 13 mars. Jag längtar redan till hösten! Det blir verkligen en fantastisk musikalhöst i Stockholm, Ghost, Broarna i Madison County, Så som i Himmelen och Peter Jöbacks show.

Den 4 juni 2016 var jag i Jönköping på Spira och såg en reading av Camera. Jag tyckte då den var väldigt intressant och har sen dess sett framemot att se den som en färdig musikal. Sen dess har man jobbat på den och ikvälll var det så dags för världspremiären av den på Östgötateatern i Linköping.

När vi kommer till teatern lyser den röda lampan som visar att det är utsålt. I foajen minglades det med mousserande vin och choklad. I minglet såg vi flera kända ansikten som t ex Camilla Thulin som står för Kostym och manusförfattaren Staffan Aspegren som tillsammans med Jan-Erik Sääf (musik och sångtexter) skapat den här nyskrivna svenska musikalen som är en fiktiv pjäs inspirerade av en del i Ingrid Bergmans liv.

Vi kommer in i Ingrid Bergmans liv när hon har bott ett tag i Hollywood med sin man Aron Petter Lindström och dottern Pia. Allt hon gjort i Hollywood har blivit succé och hon har vunnit en Oscars för bästa kvinnliga huvudroll i Gasljus. Ingrid Bergman tittar på slutscenerna ur sin senaste film Jeanne D’arc med Cameron. Av amerikanerna betraktas hon som amerikanska men själv har hon en längtan tillbaka till det europiska. Tillsammans med sin man ser hon senare en italiensk film av Roberto Rossellini och med Anna Magnami i huvudrollen. Hon blir helt fascinerade av filmen och skriver till Rossellini att hon vill filma med honom. Det här leder sen till att Ingrid och Rossellini gör filmen Stromboli tillsammans och de har en passionerad kärlekshistora. Ingrid skiljer sig och får tre barn med Rossellini. Amerikanerna har svårt att förlåta henne det som de ser som hennes svek. Parallellt får vi följa Anna Magnami som skulle ha gjort den filmen med Rossellini men som när hon blivit ratad av Rossellini gör en egen film på grannön Volcano. Åren går och så småningom skiljer sig Ingrid från Rossellini och återvänder till Hollywood för att göra Anastasia.

Ingrid  Bergman spelas av Karin Oscarsson som gör bra tolkning av Ingrid. Hon är nordiskt sval till skillnad från den italienska hetlevrade Anna Magnami som spelas av Maria Möller. Maria var var även med på den reading jag såg i rollen som Anna och hon är verkligen som klippt och skuren för den rollen. Hon har en hetta och passion i skådespeleriet och låten Volcano är en av de starkare i musikalen. Ingrids man Aron Petter spelas av av Patrik Martinsson som är väldigt bra som den lite undanskuffade maken som trofast står lite i Ingrids skugga och tar hand om hemmet och Pia. Niklas Risbeck spelar Roberto Rossellini som kommer in och erövrar Ingrid. Patrik och Niklas har en bra duett som handlar om att de bägge älskar Ingrid. Alla dessa fyra har väldigt bra sångröster och imponerar i sina sånger. Lite extra kul är det att se Patrik på scen i Linköping för det är just i Linköping jag första gången för väldigt många år sedan hörde honom sjunga. Nästan innan han sångkarriär hade börjat faktiskt. Redan då tyckte jag han hade en jättebra röst och den har bara utvecklats till det bättre. Låten om hur Ingrid föddes i en Camera och vill dö i en Camera sjungs väldigt fint och stämningsfullt av Karin.

Det är en bra ensemble och ett par av dem, Hani Arrabi och Johan Hwatz känner jag igen från readingen. Kul att de är med även nu.

Vissa av kläderna som Camilla Thulin har gjort är väldigt vackra, särskilt Anna Magnamis. Hade gärna sett lite mer glamorösa kläder i numret från Oscarsgalan där kläderna tyvärr mest ser ut som myspyspyjamaser i svart plysch med stora vita haklappar. Särskilt de manliga kostymerna i det numret satt inte så bra på. Vad jag har förstått har man låtit återskapa mönstertrycket på en klänning som Ingrid Bergman hade på Stromboli. Väldigt fin tanke men även där kunde passformen varit bättre.

Filmproduktionerna av Fredik Egerstran, scenografin av Bengt Fröderberg tillsammans med ljusdesignen av Håkan Jansson skapde flera effektfulla scener. Mycket av bakgrunden var filmer projecerade på en filmduk och från att det varit en stillbild så började träden blåsa i vinden, rök stiga upp från vulkanerna och så vidare.

Bra koreografi av Karl Dyall.

Musikalen är cirka 3 timmar vilket tyvärr kändes för den tappade lite tempo och den skulle nog tjäna på att tajtas till lite grann. T ex scenen där man får följa brevet som Ingrid skickar till Rossellini från USA, över Atlanten och genom hela Europa. Det är flera bra effekter och dans i det numret, men som helhet kändes det lite för långt.

Musiken och sångtexterna är bra och för handlingen framåt som den ska i en musikal.

Jättekul att man satsar på en nyskriven musikal och att resultatet är så bra. En välspelad och välsjungen musikal och den är absolut värd att ta sig till Linköping eller Norrköping för att se, om man nu inte bor där.

Vårens musikalkomedi på Oscars är Gentlemannen (A Gentleman’s guide to Love and murder) en musikal som 2014 vann 4 st Tony awards, bland annat för bästa musikal. Personligen tycker jag nog att både två av de andra som var nominerade 2014,  ”Aladdin” och ”Beautiful – The Carol King Musical” är bättre än Genlemannen på flera sätt, men särskilt musikmässigt.

Henrik Dorsin som spelar alla D’ysquiths som blir mördade av Monty är verkligen i sitt esse. Han klarar alla snabba kläd- och karaktärsbyten i akt ett helt suveränt. Men jag tycker han blommar ut än mer i andra akten när Suzanne Reuter som Lady Eugenia får mer utrymme och utmanar honom ordentligt i den komiska delen av föreställningen. Här märker man verkligen att en duktig komiker kan höja sig flera nivåer när de får lite motstånd och konkurren om att vara roliga. Suzanne Reuter är bra och spetsig i sina repliker och hennes blickar och minspel understryker allt perfekt. Att se henne på scen är alltid ett nöje.

Monty spelas av Anders T Olsson som syns mest på Dramaten. Monty är yngligen som vuxit upp i tron att han är en vanlig fattig kille, men när hans mor dör får han veta att hon är en D’ysquith och han försökter ta kontakt med sin släkt men det lyckas inte så bra. Och av en tillfällighet så inleds hans bana att mörda alla släktningar som står före honom i arvsordningen. Det är verkligen en stor uppfinningsrikedom i hur man kan begå mord i den här föreställningen.

Originaltiteln antyder ju att det även ska finnas med en del kärlek och Monty har två skönsjungande damer att välja på. Sibella (Sara Jangfeldt) och Phoebe (Emmi Christensson) och det är dessa två underbara musikaltjejer som gör den här föreställningen värd att kallas för en musikal. Sibella har en tuffare framtoning än den fagra och ljuva Phoebe, men bägge kan verkligen sjunga och utan tvekan är de musikaliska höjdpunkterna när tjejerna är på scen.

I ensemblen finns det flera duktiga musikalartister och jag hade gärna sett att Daniel Engman med sin fantastiska röst hade fått en mer framstående roll. Kan ju inte låta bli att undra om det inte hade blivit lite bättre med honom som Monty. Han kan ju både agera och sjunga fantastiskt.

Kläderna av Nigel Hooks är väldigt vackra, särskilt klänningarna som är en härlig färgklick på scenen.

Det är en underhållande musikalkomedi som lockar till en hel del skratt och man borde kanske ändra beteckningen till komedimusikal? Ett perfekt tillfälle att få se både Susanne Reuter och Henrik Dorsin på scen samtidigt. Så vill ni ha lättsam underhållning en kväll så ska ni absout gå och sen Gentlemannen. Den spelas bara i vår så passa på!

När vi bestämt oss för att åka till New York så var en av de första sakerna vi kollade var om Norm Lewis skulle spela i något. Men nej så var inte fallet, men så helt plötsligt så dök det upp en news flash om att han skulle hoppa in i Once on this Island med start en vecka innan vi skulle komma. Hur perfekt var inte det. Visste ingenting om Once on this Island men självklart skulle vi se den med Norm. Norm Lewis är en favorit sen han var med i Peter Jöbacks konserter ”I love musical” där han varit med. Det blev ju inte sämre när det dök upp erbjudande om att gå två betala för en. Det finns även ett lotteri man kan vara med i där biljetterna är rabatterade. Lotteriet funkar så att man ska anmäla sig till lotteriet ca 2 timmar en förställning och sen dras vinnarna vid en viss tidpunkt. Men vi ville kunna styra vilken dag vi ville gå så vi bokade med 2 betala för 1 erbjudandet.

Teatern Circle in the Square ligger på 50th och är en rätt modern teater och påminner om en Folkets hus teater eller konserthus. Scenen ligger i mitten med läktare runt omkring så oavsett var man sitter ser man bra. När vi kom in och såg själva scenen och scenografin fick vi en liten ”Hjälp sökes” känsla men förlagd till en sandstrandsklädd ö i franska antiellerna. En get och en höna på scenen. Skådespelarna kom in lite pö om pö och så helt plötsligt är det igång. Får medge att jag hann tänka lite vad är det här som vi ska se nu?

Men det var verkligen en helt fantastsik musikal i en akt ca 90 minuter lång. Den handlar om ö som råkar ut för en naturkatastrof. En liten flicka, Ti Moune, överlever mirakulöst och tas om hand av ett barnlöst par. Fyra gudar ger henne olika gåvor som ska följa henne under hennes liv. Ön är uppdelad i två delar, en där ursprungsbefolkningen bor och en där de franska kolonisatörerna bor. Och dessa världar möts inte på annat sätt än att ursprungsbefolkningen jobbar åt fransmännen, herrefolket. Men så en dag är den unge fransmannen Daniel ut och kör runt och råkar ut för en bilolycka. Den unga Ti Moune ser det som sitt livsöde att rädda honom. Kärlek uppstår förstås. Daniel återvänder hem och Ti Moune följer efter honom. En stund får de leva ut sin kärlek, men Daniel är redan bortlovad till en ung fransyska och har inte någon tanke på att bryta förlovningen. Ti Moune blir helt förkrossad och dör av krossat hjärta, men hennes själv lever vidare i det träd som växer upp i Daniels trädgård. Myten och legenden om Ti Moune berättas vidare på ön till alla barn och på så sätt blir hon odödlig. Det är en underbar historia och väldigt bra musik av Stephen Flaherty med texter av Lynn Ahrens. Lite calypsotoner. Sceneriet är enkelt med effektfullt. Men mest imponerande är självklart musikalartisterna!

Norm Lewis som vi kom för att se spelar vattenguden Agwe och hans nummer ”Rain” är helt fantastiskt bra. Vilken kraftfull röst!. Lea Salnga spelar kärleksgudinnan Erzulie och har en väldigt fin sång ”Human hart”. De andra gudarna, synden/dödens gud Papa Ge (Tamyra Grey) och moder jord Asaka (Alex Newell) är också helt fantastiska. Alla gudar imponerar stort.

Ti Moune spelas av Hailey Kilgore och Daniel av Isaac Powell. Hailey är helt underbar som Ti Moune. Riktigt imponerad blev jag av Philip Boykin som spelar Tonton Julian som är den som blir Ti Mounes pappa. Otrolig röst. Resten av casten är också väldigt bra och det är kul att så många av dem är med på scenen nästan hela tiden.

Once on This Island sattes upp första gången 1990 och hade nypremiär på Broadway den 3 december 2017. Åker ni till New York under 2018 kan jag varmt rekommendera att ni ser den här musikalen. Annorlunda men helt underbar!

https://onceonthisisland.com/

Tänk vad åren går! Det är snart 30 år sedan jag såg The Phantom första gången i London och nu i dagarna firar den 30 år här på Broadway! Det är utan tvekan den musikal jag har sett flest gånger så varför inte fira min 50 årsdag just på Majestic Theatre med att se Peter Jöbacks premiärföreställnig för hans inhop som The Phantom under 30 årsjubileumet. Här kommer man fira det i flera dagar med att de ringer i klockan på Nasdaq, ljusspel på Empire State Building, billboard på Times Square och självklart en stor galaföreställning med massa specialinbjudna. Det händer nästa vecka, men idag är Peters premiärkväll!

Det började lite skakigt när vi skulle hämta biljetterna, tog lite lång tid att leta igenom högen för börjar efternamnet på S ska de leta lite i högen. Sen skulle jag ta ett kort på tavlan som visar vilka som är med. Och ve och fasa, Peters namn stod inte där! Så vi hör i biljettluckan och svaret var ”han börjar inte förrän om ett par veckor och han spelade inte igår”. Enligt det som stått i tidningarna så skulle han ju börjat den 15 januari, men så var inte fallet. De kollade med stagedoor och vi fick det lugnande beskedet att han har inte kommit än men ska spela Lite senare hade han också lagt upp på Instagram att i kväll var det dags!

Så med det lugnande beskedet hade vi en härlig dag i New York och sen blev det att köa för att komma in på teatern eftersom de inte släpper in till själva teatern förrän 30 minuter innan det börjar med väskkontroll och allt. Väl på plats så slog vi oss ner på rad ett, mitten. Var annars?

Kristin Blodgette slog igång orkestern och de härliga toner och föreställningen kunde börja. Alltid lika underbart att höra de första tonerna. Även om jag har sett den hur många gånger som helst hittar man alltid något nytt och det blir annorlunda för det är andra personer som spelar. Peter gjorde en strålande Fantomen och samspelet med den underbara Ali Ewoldt var helt fantastisk som Christine. Ali har en helt makalöst bra röst, en av de bästa Christine jag har sett. Däremot kommer inte Greg Mills på topplistan som Raoul. Han kändes för gammal, för stel och ett irriterande colgate leende hela tiden. Kemin saknades mellan honom och Christine. Men rösten var ok. Då var Rodney Ingram som spelade Raoul när vi såg den igen den 18 januari mycket bättre. Det är Rodney som spelar Raoul i vanliga fall och han var som klippt och skuren för rollen. En vacker yngling, charmig med en fantastisk röst och där fanns det verkligen kemi med Christine. Ett så vackert förälskat skönsjungandet ungt par. Deras ”All I ask of you” var en ren njutning.

Vi fick också två olika Madame Giry och jag gillade Kathrine Heaton som var med den 18 januari bäst, men hon är ”bara” stand in för Maree Johnson. Hon hade mer pondus i mitt tycke. Mer som Sanna Martin som spelade på Cirkus.

Den 18 januari så hade min kompis turen att vinna på det dagliga lotteriet så vi hamnade lite på sidan på rad 1 (AA9 och 7), men väldigt bra plaster det också. Var intressant att se det lite från sidan för ett annat perspektiv och i vissa scener mer närhet eftersom orkesterdiket inte är mellan raden och scenen.

Varje gång jag ser den blir jag lika fascinerad när Fantomen och Christine kommer inglidande på båten och ljusstakarna växer fram ur dimman. Det finns så många underbara scener i Fantomen. Kläderna är otroligt vackra och man blir hänförd av allt man ser.

Peter är en underbar Fantomen och det är så kul att de valde just honom att spela på det här 30årsjubileumet. Jättekul att få ha varit med och firat det på plats hans första kväll här och sen matineén ett par dagar senare. Peter, Ali och Rodney är otroligt bra tillsammans så verkligen en cast som visar att föreställningen är värd att se igen och igen! Och det kommer hela tiden nya unga musikalarister som är med i den och som gör sina egna tolkningar av rollerna så The Phantom of the Opera kommer att fortsätta att spelas på scenerna runt omkring i världen.