Dags för den nya nationalarenan att invigas med ett antal svenska artister i olika genrer.

Vi hade platser på 3 våningen, ingång 305 och det visade sig att vara riktigt bra platser för den här typen av shower. Här är det ju inte bara artisterna som spelar huvudrollen utan även ljussättningen, akrobater, bilar, motorcyklar och dansare. Ja till och med storbildsskärmen som jag annars inte gillar hade en roll i det hela. Här blandade man bilder på artisterna med olika bakgrunder och olika ljuseffekter. Om man satt längre ner så visst kom man närmre aristerna men jag tror att man missade ljuseffekterna och överblicken över hela scenen.

Det var verkligen en blandning av arister allt från Kalle Moreaus till The Hives  och Mustasch, men största affisch namnet måste varit Roxette. Härligt att se dem på scen igen! Och de gjorde helt rätt, och sjöng 2 av sina stora hits, It must have been love och The Look. Annars var det en hel del nyskrivet som tex duetten mellan Danny och Tommy Körberg, och duetten mellan Tomas Ledin och Eagle-Eye Cherry. Ingen av dessa duetter gjorde någon större succé.

Agnes var med och sjöng Fire (?) men varför måste alla sångerskor förr eller senare bli ett Madonnaplagiat med korsett och hög tofs? Det är så synd på en bra sångerska att ge efter för det. Vart tog hennes egen stil och integritet vägen?

Det var underbart att få återsitfta bekantskapen med Kristina från Duvemåla, även om den finska uppsättningen inte når upp till den ursprungliga svenska, men musiken är så bra så man njuter ändå. Svagaste kortet där är deras Kristina.

Ett av de snyggare numren var Richard Wolffs Pojken på månen. En underbar sång och vackert ljussatt. Gladaste numret var nog Sven Ingvars där fyra amerikanare rullade in, ett antal motorcyklar och massa buggande dansare, charmigt ljussatt i diverse pasteller.

Den formella invigningen hölls av kronprinsessan Victoria som avslöstes av Anthem med Tommy Körberg. Pampigt.

Avslutning var Roxettes och som sagt, de höll sig till sina hittar och det gillade publiken!

Ljudet var okej för att vara en sån här stor arena, men det sviktade lite beroende på vilken artist det var. Det som var synd var att trots att det var en rund scen valde artisterna att mycket vända sig åt bara ett håll. I en sådan här arena borde man ha en roterande scen så oavsett var man satt så fick man artiserna framifrån då och då, eller så måste artisterna bli bättre på att röra på sig och vända sig till hela publiken.

Namnet på den här konsertturnén är väldigt lovande. I love musicals med Peter Jöback. Det är upplagt för att det ska bli hur bra som helst eftersom det är i musikalskatten som Peters röst bäst kommer till sin rätt. Efter 6 månader som Phantom i London har han också plockat fram ytterligare en dimenstion i sin röst vilket märktes under kvällens konsert.

Till turnén har han bjudit in några av riktigt bra musikalstjärnor och den bästa av dem var Ma-Anne Dionision som spelade Kim mot Peter i Miss Saigon, hon visade på en otrolig bredd i sin sångröst. Han hade också bjudit in en av sina Chirstines från London, Katy Treharne och Michael McCarthy som är den som har spelat Javert i Les Mis mest i hela världen.

Konserten bjuder på guldkorn från 20 olika musikaler, mer eller mindre kända. De flesta numren har Peter sjungit vid tidigare konserter men de är alla så fantastiska så de tåls att höras om och om igen. Men Sunset Boulevard och Who’s the man (Withces of Eastwick) är inte vanliga på hans reportoar så de var kul att höra. Även om jag väldigt gärna sett honom dansa loss i Dance with the Devil fråm WoE istället…

Peter kan verkligen beröra med sin röst och hans tolkningar av Vem ser ett barn (Chess) och Getsemane (Jesus Christ Superstar) går rakt in i hjärtat och man slutar att andas under dem. Det görs så ont. Och publiken belönar honom med stående ovationer efter Getsemane.

Why Good Why och duetten med Ma-Anne, Last night of the world, från Miss Saigon är helt lysande. Kemin fanns kvar fast de inte har setts på 14 år.

Men musikal är ju inte bara hjärta och smärta utan det finns en del komik i det också och bland annat bjuder Peter och Michael på You’re nothing without me (City of Angels) som är en sångmässig duell som jag älskar.

Peter har ju spelat Emcee både i Danmark och på Tyrol så ett medley därifrån var självklart och där får Peters lite mörkare sida komma fram, och han plockade fram den ännu mer i Epipahny (Sweeney Todd). För att förstärka den otäcka story i Sweeney Todd använda man ljusstättningen på ett genialt sätt som fick Peter att framstå som ännu galnare.

Överlag var ljusstättningen väldigt bra och lyfte fram låtarna utan att bli för mycket teknik.

Eftersom Peter precis kommit hem från Phantom och han har med sig sin Christine så var självklart ett par låtar från Phantom med, och det var så underbart att få höra dem live igen. Hans röst i dem är helt fantastisk.

Michael McCharty fick glänsa i den lite mindre kända Man of La Mancha och ännu mer i den väldigt kända Stars från Les mis.

Självklart måste ju hela ensamblen vara med i ett par nummer och vad passar då bättre än One day more (Les mis)? Den är så mäktig och den var fantastisk bra. Nu längar jag ännu mer till den dag som vi får se Peter som Jean Valjan, för någon gång måste han få spela den.

Konserten avslutas med Peters paradnummer Guldet blev till sand och sen bjöds det självklart på ett extra nummer med alla i, You never walk alone.

Hur lysande solisterna än är så behöver de ju musiker för att komma till sin rätta och här bärs de fram av Stockholms Sinfonietta under ledning av David White.

Gillar man musikal så får man inte missa den här konsterten för det är bland det bästa som har gjorts i den vägen i Sverige. Ännu ett par konserter kvar på turnén så skaffa biljett! Själv längtar jag redan till Linköping den 9 november!

Solen sken men det var lite höstkyla i luften men när väl kakorna kom upp på scen så blev det genast varmare. Cookies & Beans har sådan spelglädje så man rycks alltid med. Frida, Charlotte och Linda är väldigt duktiga sångerskor och deras röster kompletterar varandra helt perfekt och det märks att de tycker om att spela tillsammans. Dessutom är Charlotte en väldigt duktig musiker.

Tyvärr var det inte så många som var vid scenen när de började men det fylldes på lite under konserten. Men de som var på plats blev inte besvikna.

Festivalspelningar av det här slaget är ju alltid lite korta och den här var bara i 40 minuter, men de hann med att bjuda på flera underbara låter som Leonard Cohens Then we take Berlin”, Jolene, Kings and Queens och några från senaste skivan.