Vi anlände till teatern strax före 19 och möttes av fotoblixtrar både utanför och inne på teatern. Är det premiär så är det! En hel del i publiken var uppklädda, mer än vad man ser på en premiär i Stockholm. En kille hade till och med på sig en Phantomenmask. Är man fantast så är man, men själv höll jag en lägre profil.
Det Nye Teater är en väldigt fin byggnad och den känns inte ny precis. Härlig entrétrappa, stuckaturer och underbara kristallkronor. Eftersom vi satt så högt upp man kunde på 2 Etage så fick vi ju se alla våningar på teatern.
Väl på plats så var vi riktigt högt upp, har nog aldrig suttit så högt upp på en teater förrut. Men man hade bra sikt över scen istort sett hela tiden. Hade de bara tagit bort Clownansiktet och lite av draperierna så hade vi sett allt. Nu var det ett par ställe när Phantom var uppe på en ”bro” som man inte såg honom helt. Lite synd för det var i öppningsnumret. Annars gillade jag scenerietk, särskilt att man valt att smycka ut balkongsidorna med ljusgirlanger så det kändes som Coney Island var i hela salongen. Tidigit i föreställningen har man också en akrobat som kommer glidande från 2 etage ner mot scenen och det upplevde vi från första parkett så att säga.
Den här uppsättningen av Love Never Dies är den versionen som man har använt sig av i Australien, men det är en del saker som de borde ha behållt från Londonuppsättningen, bl a scenen där Gustave och Phantomen sjunger tillsammans. Den var mer mäktig i London och Gustave fick där mer power i sina YES. Här har faller duetten bort när massa freaks snurrar runt och det blir mer fokus på det än att Gustave och Phantom kommer fram till att de har samma sätt att se på musiken. Det är ju också den scenen där Phanom inser att Gustave är hans son så den får inte slarvas bort på det sättet.
Louise Fribo som Christine är väldigt bra, men blir lite för operaaktig ibland. Thomas Ambt Kofood är ok men han når inte upp till Ramin Karmiloos nivå. Och efter att ha Peter Jöbacks Phantom inetsad så är inte Thomas lika elegant och smidig som Peter. Oscar Dietz som Gustave är bra, men även där saknar jag lite av kraften från Londons Gustave.
I slutet har man valt att han en vridbro som slutscenen utspelas på. Här ska det vara hjära och smärta, men lite kommer det bort av tekniken. Det är mer fokus på att få bron att snurra runt och upp och ner än att man får stanna upp och bara bli berörd av det hjärtknipande slutet. Det är synd för nu blev det inga tårar, bara nästan.
Eftersom jag har sett den i London 2 gånger, har cdn och dvdn så kan jag musiken innan och utan nästan och det är tur för det är lite svårt att förstå danskan ibland och höra vad de sjunger, och det blir inte lättare när de blir operaaktiga. Sen har det blivit lite konstiga översättningar, It is so beautiful har blivit ”det är så underligt” och det blir nästa parodi när Bathing beauties översätts med Bade nymfer. Svårt med översättningar, blir sällan lika bra som orginalet. Men jag gillar musiken i den. Dock tar det några genomlyssningar innan den fastnar.
Men allt som allt är föreställnigen väl värd ett besök till Köpenhamn.
På länken nedan hittar ni bilder och ett par klipp från föreställningen:
Konsert och musikal 