När jag läste att Stadsteatern skulle sätta upp Blodsbröder blev jag väldigt glad. Har sett den några gånger i London men aldrig i Sverige. Blodsbröder är en tragisk musikal som handlar om en mamma som har sju barn och blir gravid igen och den gången visar det sig att det är tvillingar. Hennes man har precis lämnat henne och hon behöver ta hand om dem på egen hand. Hon försörjer sig som städerska hos en rik familj. Kvinnan i familjen kan inte få barn och en dag när den ena kvinnan är förtvivlad över att hon inte kan få barn och den andra inte vet hur hon ska försörja sin familj, fattar det ödesdigra beslutet att dela på tvillingarna. Ett öde som om tvillingarna träffas igen och får veta att de är bröder kommer att innebära att de båda dör på en gång. Den ödesmättade stämningen drivs fram av berättaren som när det ser bra ut dyker upp och påminner om vad som komma ska. Den har bra musik och man gråter floder på slutet för musiken, stämmningen och slutet är så tragiskt.

Ja allt det där stämmer om man inte ser den stadsteatern. Stadsteaten har ju en förmåga att ta ut de ”konstnärliga” svängarna utan att det bidrar till att göra det bättre utan mer förstör. I den här uppsättningen har man valt att barnen ska vara utspökade i stålmanskostymer, ballerinakjolar mm men det värsta är att de har ett A4 papper framför ansiktet med utklippta hål för ögon och mun. Ser inte klokt ut och är väl för att anomysera den stora barnaskalen. Varför? Familjerna flyttar till landet och då är det väl helt ok att man har någon ko på scen. Men här drar man det in i absurdum och det är kor hela tiden känns det som. Allra värst är det på slutet när en väldigt tät, skrämmande och ödemättad stämning byggts upp och man känner att tårarna på gång, ja då bryter man allt och det blir teambuilding med en dansk koterapuet som leder till att kostymnissarna ska ta på sig kohuvud för att släppa loss. Precis innan det så har berättaren (Niklas Hjulström) med kraft förebådat vad som komma ska och han gör det riktigt bra. Dock får man i den scenen bludna med ena ögat så man inte ser den galna dansen som den rika mamman utför helt utan mening. Och självklart måste man ha något ställe där skådespelarna ska klä av sig! Varför tror man på stadsteatern att det tillför något att skådespelarna i tid och otid ska klä av sig på scen? För att vara lite modern har man valt att den rika mamman, Fru Lejon, ska vara en ryska som har gift sig rikt med fabrikören på orten. Men varför ska hon ha illasittande kläder, överspela neurotisk, gå omkring i en nakenfatsuit med lång pälskappa ovanpå? Det blir bara en nidbild på en nyrik ryska. Man känner ingen empati med henne och hennes förtvivlan att inte få egna barn på det sättet som hon framställs.

Det är helt ok att man har enkel rekvisita som att bil och buss är en vanlig kartong. Det bidrar till att lätta upp stämningen utan att det blir fjantigt. Och att busschauffören håller på och surfar på sin mobil är en flört med en dagsaktuell händelse. Det hade räckt så väl med att ha dessa småskaliga effekterna för att tvista till musikalen. Fjanterierna med kodräkter mm förstör bara.

Men kan man stänga av alla dessa galenskaper och fokusera på själva musiken, handlingen och  huvudpersonerna, då blir det bra, vissa stunder väldigt bra till och med.  Öppningsnumret med steppdans är bra.  Men det man verkligen har lyckats med är castingen. Jennifer Brown gör comeback på musikscenen efter många år borta och gör det med bravur som den fattiga mamman, Fru Johnsson, som tvingas lämna bort ett av sina barn. Hennes röst är perfekt och man blir berörd av hennes rolltolkning. Vad jag vet har hon inte spelat musikal tidigare och hennes debut är riktigt bra.  Niklas Hjulström (Cue) som berättaren får fram den ödesmättade tonen i föreställningen. Tyvärr sviktar ljudet ibland så hans sång blir inte så kraftfull som den kan vara. Att man låter honom inleda akt 2 med Burnin är genialiskt och helt på sin plats. Men framförallt är Albin Flinkas som Micke och Anton Lundquist som Eddie helt fantastiska. Så kul att änligen få se Albin i en hvudroll i en musikal på stadsteatern. De är samspelade och deras karaktärer är underbara. Antons Micke är lite tuffare, men med en känslig sida. Antons Eddie är en blygare osäker mammas pojke. Bägge avundas varandras uppväxter.  Det är också det som för dem samman men som sedan kommer att vara det som leder till det tragiska slutet. En av de bästa scenerna i föreställningen är när Micke sätter sig i en låda som sjuåringen som faktiskt snart ska fylla åtta är underbar. Albins kroppspråk är fantastikt i den scenen. De här fyra gör hela förställningen och den är som allra bäst när det är helt avskalat och de är på scenen och deras sång och skådespeleri är det enda som finns. Då blir man berörd, då känner man att tårarna komma. Då är det musikal på hög klass. För dessa stunder är det värt att se den.

För ungefär 30 år sen gick Spök på Maxim med Björn Skifs i huvudrollen. Skulle ha åkt upp och sett den men den gången blev den inställd så det blev inget med det. Så i 30 år har jag väntat på att se den och i stort sett gett upp hoppet. Men så bestämmer sig Björn Skifs för att sätta upp den igen, dock utan egen medverkan på scen. Istället är det Måns Zelmerlöv som får axla rollen som popstjärnan Dante som hastigt måste skriva ihop några nya låtar till den nya skivan och beger sig iväg till en semesterort för att skriva. Känns lite som att Måns spelar sig själv då han för något år sedan åkte ner till Barcelona för att skriva ihop låtar till en ny skiva. Men nu hamnar ju inte Dante på någon varm och solig plats, utan på Bränningehus där han tas emot av butlern Bernhard och de två spökena Giljotina och Salmonella som ska hämnas Dantes förfaders oförrätt. Sakta börjar Dante märka att det här är inte ett vanligt hus när tefat börjar flyga. Spänningen stiger.

Bernhard spelas av Loa Falkman och han är strålande i rollen som den 237 årige butlern. Till en början lite sträv men som fattar tycke för Dante och mjuknar upp, tack var lite gräddkola och några glas vin. Tvilligsysterspökena Giljotina och Salmonella spelas av Lena Philpsson och Sussie Eriksson. De är varandras motpoler och helt suveräna. Det är Lenas musikaldebut och det är ju inte alltid lyckat att sätta in en sångerska i en musikal med Lena är så otroligt bra. Hon gör ett av musikalens allra bästa nummer när hon river av ”Kvinna jag vill vara”. Det är ett av numren som får mest applåder och rop. Giljotina är den tillknäppta hämnslystna systern medan Salmonella är den lite mer tankspridda och glada och den rollen passar Sussie helt perfekt. För att locka Dante förvandlar sig systrarna till yngre upplagor.

Musiken är bra och man har bytt ut en del muisk från orginalföreställningen. Det är 6 nyskrivna låtar och man har stoppat in Akta dig från Strul också. Annars är den mest kända Björn Skifs klassiker Fångad i en dröm. Bra musik och en av balladerna har ”Håll mitt hjärta” känsla. Dock överröstar musiken sången ibland vilket är synd för vissa låtar som systrarna gör har mycket text som man gärna skulle vilja höra bättre.

För att inte musikalen skulle kännas daterad har Calle Norlén och Pernilla Skifs skrivit om dialogen och den är vass och modern. Visst är det lite billiga skattpoäng när den gamle butlern tar efter Dantes moderna språk, men Loa gör det så bra så det känns verkligen äkta och som att butlern vill ta efter sin nyfunne vän. Det lockas till många skratt.

Roine Söderlund har koreograferat och det är många fina dansnummer som lyfter föreställningen och låtarna. Ett nummer är Thrillerinspirerat och där får även Oliver Skifs brilljera med kostym och masker. Dansarna imponerar i alla dansnummer. 

Spök gick för utsålda hus i 2 år och det finns alla förusättningar för att den kommer att gå ett bra tag på Cirkus!

Succénföreställningen From Sammy with Love med Karl Dyall och Rennie Mirro fortsätter under hösten 2013, först på lilla scen och senare i höst kommer den att flyttas till stora scen. Men idag var det lilla scen som gällde.

Föreställningen är 1.35 lång utan paus och det är bra att det inte är någon paus för föreställningen vinner på att den är tät och intim utan avbrott. Imponerande att se hur de båda dansarna orkar hålla på, men de avlöser varandra i att var i centrum så lite andrum får de. Jag har ju sett föreställningen 2 gånger tidigare, men den gör inget utan tvärtom, den blir nog bättre. Tex så blir Rennies steppdans mer känslosam när man faktiskt vet att han snart kommer att berätta om sina känslor för sin egen skilsmässa och hur det skulle påverka hans son. Möjligen är det mer känslosamt den här gången eftersom jag var på träningsresa med de båda herrarna och Rennies son var med. Så jag har med egna ögon sett hur far och son Mirro är tillsammans.

Scenografin var något ändrat vilket tyvärr innebar att ett av de mest imponerande kraftproven av Kalle försvann. När Sammy är i armen och har uppträtt första gången ska de andra bjuda honom på öl. Vet inte hur han gör det, men när man är så vältränad som Kalle är så kan man svinga sig upp hur som helst. Så han tar sig upp på en läktare där Rennie står på ett makalöst sätt. Nu var läktaren täkt så det blev ingen sving upp utan de två tog trapporna upp genom publiken. Tyvärr för det var så imponerande förut. Hoppas att de får tillbaka det när den flyttar till stora scen.

Handlingen är fantastisk hur de väver ihop Sammy Davis JRs liv med sina egna erfarenheter, och allt bärs fram av underbar dans!

Det finns ännu biljetter kvar till lilla scen och jag rekommenderar verklingen att ni ser den först på lilla scen och sedan en gång till på stora. Även om det är samma föreställning, kommer de att bli olika. Blir intressant att se hur den här intima föreställningen når fram på stora scen. Man kan ju hoppas på ännu mer och imponerande dans!