Hade inte planerat att gå på premiären av West Side Story, men när det fanns ett par biljetter kvar så kändes det som att jag ska nog gå. Eftersom vi bokade samma dag så blev det plaster på rad 2, första balkong, men det var bra platser, även om man ser det lite mer från ovan.

West Side Story är ju en av de klassiska musikalerna med musik av Leornard Bernstein och text av Stephen Sondheim. Klassiska musikallåtar som Maria, Tonight, I feel pretty, America osv. Lägg till 2 rivaliserande gäng, en kärlekshistoria över gänggränserna, ond bråd död så kan det ju bara bli bra, eller?

Stadsteatern har gjort en bra uppsättning, men den när inte upp till samma klass som deras uppsättningar av De tre musketörerna, Next to Normal och inte att glömma From Sammy with love. West Side Story är mer ojämn än de andra.

Karl Dyall som Bernardo, ledaren för det Puerto Ricanska gänget är otroligt bra. Hans dans är helt fantastisk! När han är på scen är det honom man ser. Michael Jansson som Riff, ledaren för det vita gänget Jets, är bra i sin roll. Sen blev jag positivt överraskad av Fredrik Lycke som Tony, killen som blir kär i Maria. Först var jag till och med lite tveksam till att det var Fredrik som spelade, för från balkong var han sig inte riktigt lik. Bäst är han i duetterna med Maria, men det saknas något när han sjunger kärlekssången Maria. Maria spelas av det unga stjärnskottet Sanna Gibbs. Hon har väldigt bra röst men tyvärr tenderar hon att gå upp i operasång istället för att hålla det på musikalnivå. Med tanke på att hon håller på och utbildar sig till operasångerska är det inte oväntat, men jag har svårt för operasång i musikal, om det nu inte är Phantom of the opera.

Lagaylia Frazier gör debut på Stadsteaterns scen som Anita, Bernardos flickvän. Det verkar vara en trend som man har på Stadsteatern att man i sina föreställningar plockar in en sångerska med lite olika lyckade resultat. Lagaylia är en duktig sångerska men någon större skådespelar talang är hon tyvärr inte, och hennes kroppsrörelse är för mycket Tina Turner stapplande. America gör hon bra, men där har man också valt att sjunga den på engelska och hennes styrka är att sjunga på engelska, inte svenska. I andra akten sjunger hon Somewhere och tyvärr har man valt att göra den mer som en konsertverison än att den passar in i musikalen. Det blir för mycket.

Dessutom sen övergår den till ett psykadliskt nummer där alla gängmedlemmar kommer in på scen, tar av sig kläderna och har bara vita underkläder på sig och sen springer en del runt med vita drakar, några sänks ner som på en bassäng och det blir bara konstigt. Det passar inte in och till stor del förstör andra akten. Satt och irriterade mig på det en lång stund.

Scenografin är ju alltid lite annorlunda på stadteatern och när man kom in och det var badkar och toalettstolar på scen blev man lite fundersam. Men i stort sett funkade det bra och jag gillade den stora buren som man använde på olika sätt. Dock är det slöseri på talang att använda Albin Flinkas till att flytta möbler även om det var snyggt gjort när man gled runt med sofforna med Tony och Maria. 

West Side Story är ju en tragisk historia och på slutet så blev jag lite tårögd.

Rock of ages på China teatern hade premiär för en vecka sedan och nu var det dags för mig att se den. För något år sedan gick den som film med Tom Cruise som Stacee Jaxx men i den här uppsättningen så axlas den rollen av suveräne Peter Johansson.

Peter har ju visat tidigare i Queenmusikalen We will rock you på West End att han kan sjunga rock med bravur. Men av någon konstig anledning så står inte hans namn längst upp på affischen, inte heller finns Bruno Mistogiannis (Drew) med. Och det är ändå de två som har de klart bästa rösterna och som lyfter hela musikalen. Inom musikalkretsar så är de väldigt kända och Peter Johansson säljer ut den ena julshowen efter den andra runt om i Sverige så visst är han en etablerad artist. Nej istället har man valt att lansera musikalen med att Johan Rheborg, Joakim Cans, Peter Magnusson, Kee Marceloo och Gladys del Pilar är de stora stjärnor. Helt felaktigt. Men visst Johan Rheborg som Lonny får publiken att skratta då och då och han är bättre än jag trodde. Joakim Cans som Dennis Dupree däremot tycker jag i vissa lägen är lite blek och det märks att han inte är helt van att agera utan blir lite stel ibland. Tyvärr har man också valt att klä honom i ett par bruna skinnbrallor som inte sitter särskilt bra. Nej där hoppas jag att jag någon gång får se hansersättare Jakob Stadell istället. Där har vi en duktig musikalkille men som i ensamblerollen inte riktigt får visa vad han kan. Peter Magnusson spelar sonen till den onde tysken som ska riva Bourbon Bar för att bygga shoppingcenter mm, men jag var inte så förstjust i hans roll. Det blir lite tjatigt med att han hela tiden bryter på tyska. I filmen finns inte den rollen med utan där spelar Catherine Zeta-Jones en ”moraltant” som är ute att riva syndens näste, men som visar sig ha varit groupie till Stacee. Gillade bättre den tvisten på storyn.

Jessica Heribertsson är lysande som Regina, som med näbbar och klor gör allt för att Bourbon Bar ska få vara kvar. Hon har både röst och komisk talang!

Men de som verkligen bär föreställningen är Bruno och Peter! Bruno spelar bartendern med rockstjärnedrömmar fantastiskt och river av den ena rockhitsen efter den andra. Peter som rockstjärnan som har lite för höga tankar om sig själv gör det med sådan bravur. I filmen hade hans roll mer framträdande roll och han hade gärna fått ta ännu mer plats här. Mari Haugen Smistad klarar sig bra som Sherrie, flickan från landet som kommer till LA med filmskådedrömmar.

Kee Marcello river av lite gitarrsolon och driver med sig själv och sin tid som pudelrockare i Europe.

För att skoja till det lite mer så väver man in dagsaktuella skämt som visst är lite roliga man det blir lite felplacerat med vissa skämt som avser Sverige när handlingen utspelar sig i LA. Men just där och då tänker man inte på det utan dras med.

Musiken är en radda av rockhits från 80talet och man känner igen de allra flesta även om man inte är hårdrockfans. Det är bra tempo och tiden går fort. Man har kul! Och man lämnar salongen glad och man vill gärna se den igen! Av de musikaler som spelas i Stockholm just nu är det här den man ska se!

http://www.rockofages.se/

Var på premiären av From Sammy with Love och älskade den då. Och den har inte blivit sämra av att få mogna till sig. Personligen tycker jag att det här är det bästa som spelas i Stockholm just nu. Man blir så berörd och den tåls att ses flera gånger så man kan njuta av den fantastiska dansen, bli berörd av Sammys historia men även av Karl och Rennies privata historier som vävs ihop på ett fantastisk sätt.

Har ni inte sett den skaffa biljetter omgående, har ni sett gå och se den igen!

La Cage aux Folles skulle kunna döpas om till Loas Falkman show. Loa bär upp hela föreställningen och ett antal vackra kreationer. Han är fantastisk som transvistiten Zaza.  Övriga i ensamblen kommer inte fram på samma sätt och i vissa fall undrar jag också hur man tänkte när man castade.

Norrmannen Sven Nordin spelar Loas partner och han är den manlige partner i deras homosexuella förhållande och han gör det bra och charmerande, men sångmässigt når han inte upp till Loas nivå.

Sonen och hans flickvän är väldigt bleka. Är det så att alla bra unga musikalartister har hamnat på stadsteatern i Next to Normal?

Per Andersson spelar uppassare/butler som ska vara komisk men det blir mest en suck av att man har sett det förr. Ola Forsmed gör det bättre.

Underbara Susanne Reuter har en liten roll, men tyvärr får inte hennes komiska ådra glänsa här.

Den blivande svärfadern är homofob, men beter sig vädligt ”gayigt” själv, är det medvetet eller bara blivit så? Hade gärna sett en mer macho man i den rollen!

Dansarna är duktiga men Roine Söderlund som koreograf hade gärna fått utmana dansarna ännu mer! Men förutom Loa så är det dansarna som är behållningen.

Bägge akterna avslutas med några av musikalvärldens stora nummer och självklart är det Loa som främst står för sången i dem. ”Jag är den jag” är är gripande och ”Vår bästa tid är nu” blir en glädjeeufori.  I övrigt är det ingen musik som är värd att nämnas.

Det är dock en musikal som man blir lite glad av, man får en dos av glitter och glamour och en lördageftermiddag så är det kanske allt man behöver. Men det är ju inget som man kommer ihåg en längre tid.