En premiär på Stadsteatern är utan champagne, röd matta och den glamour som kan finnas på privatteatrarna, men en och annan kändis skymtades ändå i publikvimlet. Publiken släpptes in strax efter utsatt tid och vi möttes av Karl Dyall och Rennie Mirro som redan intagit scenen och ”värmde upp”, samt de fyra musikerna.

Så släcktes det ned och föreställningen började med en dansduell mellan Karl och Rennie om vem som skulle få spela Sammy i föreställningen. Det hela löstes med att den som hade hatten fick spela Sammy. Väldigt bra och enkelt gjort för att visa vem som var Sammy. Vi fick följa Sammy från det att han var 3 år och vann sin första danstävling och genom livet. Sammy Davies Jr hade inte någon lätt uppväxt i USA där rasåtskillnaden var stark genom hela hans liv. Han fick kämpa hårt för att bli acceptrade men hade turen som fick kontakt med Frank Sinatra som hjälpte honom på karriären och han blev en del av Rat Pack. Livet blev inte enklare för Sammy när han blev försälskad i svenskan May Britt och det blev ett blandäktenskap som tyvärr inte höll för Sammys karriär var så viktig för honom.

Både Karl och Rennie är resultaten från blandäktenskap och det som blev än mer gripande var hur de vävde in sina egna erfarenheter av det som paralleller till Sammys liv. Riktigt rörande blev det när Rennie beskrev med ord och dans sin relation till sin son efter sin skiljsmässa och hur han tyckte att han svikit sin son. Det var verkligen ett av de stora ögonblicken i föreställningen.

Karl och Rennie är några av de bästa manliga dansarna vi har i Sverige och det fick de verkligen visa här och att dansare  inte är slut efter att de har fyllt 40!

Scenografin var enkelt uppbyggd med bord som används på olika sätt i danserna och svartvita fotografier som representerade de viktiga personerna i Sammys liv.

Föreställningen är bland det bästa som har satts upp på stadsteatern och förutom underbar dans och sång så hade den med sig ett viktigt underbyggt budskap. Vi vill gärna tro att det inte spelar någon roll om man är svart eller vit, men är det verkligen helt borta i samhället? Är det lika villkor för alla?

Gå och titta på den här underbara dansföreställningen och bli berörd!

Jag såg Ghost för ungefär ett halvår sedan och älskade den. Så det var dags att se den igen. Vi var på teatern direkt när de öppnade för de har dagbiljetter för 25£ och det är ju för bra för att missa. Dessutom har de en otroligt trevlig biljettförsäljare på teatern. Vi fick biljetter precis där vi ville, nästan mitten på rad 1!

Huvudrollsinnehavarna har bytts ut (orginalen är på Broadway) och vi hade tyvärr oturen att vi som Sam fick se 2dra reserven, Samuel Edwards, och han var inte helt bra i rollen. Siobhan Dillon som Molly var bra, men de hade inte helt rätt kemi dem emellan. Vilket kan bero på att de inte spelar så ofta mot varandra. Vi hade dock turen att få se Sharon D Clarke som Oda Mae Brown. Hon är helt strålande!

Men jag älskar ändå den här musikalen. Musiken är jättebra, gillar scenografin och den är så sorglig så man gråter floder! Ta med näsdukar!

Tyvärr så läggs Ghost ner i höst så passa på att se den om ni ska till London!

Den här versionen av Sweeney Todd sattes upp förra året på Chichester Festival och fick strålande kritik, så sedan dess har jag velat se den och blev väldigt glad när den flyttades till London.. Men jag måste tyvärr säga att det inte blir en av mina favoritmusikaler.

Stephen Sondheim är känd för att göra lite svårtillgänliga musikaler och det här var inte en musikal som man direkt tog till sig. Vad musiken gäller var det bara Joanna som jag kände igen från tidigare. Men föreställningen hade sina lysande stjärnor, Michael Ball och Imelda Staunton. Michael Ball var helt suverän som Sweeney Todd. Han är en fantastisk musikalartist. Imelda Staunton var otroligt roligt, inte den bästa sångrösten, men det uppvägdes av hennes komiska sida. Michael och Imelda var underbara tillsamamns. Tyvärr var övriga roller rätt bleka, inte ens Peter Polycarpou kom till sin rätta.

Vi köpte biljetter samma dag och hamnade på parketten längst bak, vilket gjorde att övre delen av scenen beskars och det kan ha påverkat hur jag upplevde musikalen. Första akten var segast men det tog sig i andra akten.

Vill man se Michael Ball är den värd att gå och se, men man ska vara beredd på att den är lite tung.

Innan vi åkte till London hade vi inte helt bestämt vad vi skulle se utan mer kolla var det fanns biljetter. Så när vi kom fram gick vi till teatern och hörde oss för om det fanns några biljetter till matinén samma dag, och det fanns det. Vi valde biljtter för 20£, vilket är på circle längst upp. Men för 20£ så ser man väldigt bra och får väldigt bra ljud.

Les mis är en av de bästa musikaler som finns och man kan se den hur många gånger som helst. Dock skiljer den sig alltid åt beroende på vilka som är med och spelar. Den här uppsättningen var otroligt bra. Simon Bowman som Jean-Valjan var helt fantastisk!

Det är inte sista gången jag ser Les Mis!

Så har jag varit och sett Phantom i London igen (såg den för 7 veckor sedan också). Nu har Peter haft mer tid på sig att komma in i rollen och lära känna de olika dirigenterna, Christinerna och alla andra i ensamblen. Den här gången hade vi lyckan att få se Sopia Escobar som Christine och vilken underbar Christine hon var. Sjunger väldigt mjukt och fint och det blir aldrig för mycket opera som en del andra kan göra. Hon artikulerade otroligt bra så man hörde allt hon sjöng. Dessutom agererade hon väldigt bra och det blev en bättre helhet.

Vi hade också en annan Raoul den här gången, Nadim Naaman. Personligen så tycker jag att han gjorde en bättre Raoul än vad Killian Donnelly gjorde. Han sjöng bättre och var mer trovärdig i rollen.

Som helhet var det här två mycket bättre föreställningar än de jag såg den 24 mars. Peter var lite svag i första akten på matinéen men han tog igen det i andra akten och kvällsföreställningen var väldigt bra. Men han har haft problem med pollenallergi som har satts sig på rösten/halsen vilket förklarar att han inte har kunnat sjunga fullt ut. Men han agerar väldigt bra och han gör en Phantomen som man blir väldigt berörd av.

På matinéen satt vi på andra raden på Royal Circle vilket gjorde att vi såg väldigt bra när Peter är längst upp vid taket och lossar på kristallkronan bland annat. När man sitter på balkongen får man en väldigt bra sikt över hela scengolvet och det är oerhört imponerande att se alla ljusstakar komma upp ur golvet när Phantomen tar med sig Christine ner till sin värld. Men när man sitter på första raden på parkett så är man mer med i minspelet och kan bländas av de fantastiska kostymerna. Så det är svårt att säga var man ser bäst. Det beror helt och hållet på vad man vill se!

Föreställningarna avslutades med stående ovationer och kvällsföreställningen var utsåld.

Det är helt klart att det är inte sista gången jag åker över till London för att se Peter spela i Phantom. Och kan ni åka över så gör det!

Så har jag äntligen sett De tre musketörerna. Biljetterna köptes för över ett år sedan så väntan har varit lång. Och här stämmer det verkligen att den som väntar på något gott inte väntar för länge. Här har man verkligen lyckats!

Musketörerna gick för några år sedan men fick läggas nere pga av att det inte var klart med rätigheterna för alla låtarna. Om jag inte räknat fel i programmet var det 52 låtar som var med så det är några att fixa rättigheterna till och nu har man äntligen fått till det och det blir en riktigt 80tals nostalgi som man bara njuter av, här finns allt i en salig blandning, Hair, Madonna, Michael Jackson, Europe, Flashdance, Twisted Sisters, Bowie, Billy Joel, Alice Cooper och The Clash för att nämna några, och allt passar lika bra in. Det är inte många som har lyckats med att göra musikal med en blandning av låtar men här är det klockrent.

Handlingen är baserad på Alexander Dumas roman, men med hårdrockande musketörer. Stadsteatern visar verkligen upp sig från sin bästa sida i den här föreställningen. Normalt sett tycker jag att när de göra musikaler blir det inte så bra, men här är det helt ok att sången inte är helt perfekt jämt. Roine Söderlundh har koreograferat och det är ett säkert kort.

Skådespelarna var storartade, sångmässigt så glänste Albin Flinkas i sina olika roller och Lisette Pagler var väldigt bra som Caroline, D’artagnans kärlek. Men alla var bra och det var en härlig energi på scen. Man såg att de verkligen hade kul! Och vi i publiken hade också kul. Mycket skratt!

Har ni inte redan biljetter till Musketörerna så försök att komma över några återbudsbiljetter för jag tror att den i stort sett är utsåld! Det är nog bland det bästa jag har sett på stadsteatern!