La Cage aux Folles skulle kunna döpas om till Loas Falkman show. Loa bär upp hela föreställningen och ett antal vackra kreationer. Han är fantastisk som transvistiten Zaza.  Övriga i ensamblen kommer inte fram på samma sätt och i vissa fall undrar jag också hur man tänkte när man castade.

Norrmannen Sven Nordin spelar Loas partner och han är den manlige partner i deras homosexuella förhållande och han gör det bra och charmerande, men sångmässigt når han inte upp till Loas nivå.

Sonen och hans flickvän är väldigt bleka. Är det så att alla bra unga musikalartister har hamnat på stadsteatern i Next to Normal?

Per Andersson spelar uppassare/butler som ska vara komisk men det blir mest en suck av att man har sett det förr. Ola Forsmed gör det bättre.

Underbara Susanne Reuter har en liten roll, men tyvärr får inte hennes komiska ådra glänsa här.

Den blivande svärfadern är homofob, men beter sig vädligt ”gayigt” själv, är det medvetet eller bara blivit så? Hade gärna sett en mer macho man i den rollen!

Dansarna är duktiga men Roine Söderlund som koreograf hade gärna fått utmana dansarna ännu mer! Men förutom Loa så är det dansarna som är behållningen.

Bägge akterna avslutas med några av musikalvärldens stora nummer och självklart är det Loa som främst står för sången i dem. ”Jag är den jag” är är gripande och ”Vår bästa tid är nu” blir en glädjeeufori.  I övrigt är det ingen musik som är värd att nämnas.

Det är dock en musikal som man blir lite glad av, man får en dos av glitter och glamour och en lördageftermiddag så är det kanske allt man behöver. Men det är ju inget som man kommer ihåg en längre tid.