Om det inte vore för några steg som inte satt helt perfekt och lite trådar som hängde i kostymerna, fållar som inte var sydda etc så skulle man inte ha noterat att var första publik genomdraget. I stort sett satt allt där det skulle. Med några till genrep så kommer allt att sitta perfekt!

Den här showen är en historisk resa i skivmärkets Motowns fantastiska historia. Resan börja med ett medryggande gospel nummer, övergår till rythm  och blus och det som inspirerade till det kända Motown soundet, soulen. Vi får möta bl a Ray Charles, Chuck Berry,  Etta James, Aretha Franklin, The Supremes, The Temptations och Stevie Wonder. Ja ända fram till våra dagar med rap och Pharrell Williams Happy. För att inte glömma ledmotivet till Baretta! Vilken nostalgitripp.

Personligen tycker jag att delen fram till ”nutiden” var helt fantastisk. Vilka underbara låtar som gjordes på den tiden. Och den härliga körmovesen med armar upp och ner och shuffle. Så läckert!

Huvudartisterna var Afrodite med Blossom Tainton, Gladys Del Pilar och istället för Kayo numera Jessica Folcker. Blossom var nog den som imponerade bäst på mig trots att hon hade lite hostproblem ett tag, men hon har sån härlig energi som smittar av sig och en pipa som inte går av för hackor. Hennes Diana Ross i Supremes var väldigt bra. Men Gladys visade också att hon kan ta i som Aretha till exempel. De kompletterar varandra på ett bra sätt alla tre.

Hade nog mest uppfattat att det skulle vara Afrodite som skulle stå för sången, men ensamblen var med nästan hela tiden och hade flera egna nummer där inte någon av Afroditetjejerna var med och jag blev väldigt imponerad av hela ensamblen. De var superduktiga. Så det kändes inte på något sätt att det var pausnummer utan nummer som var minst lika bra och medryckande som när någon av Afrodite var med.

Tyvärr blev ju slutet litet anticlimax, då det var för långt inslag av tex ”vart tog den stygga lilla flickan vägen” och den typen av låtar. Kunde kortas ner och göra plats för en återkoppling av några av de äldre låtarna på slutet igen. Självklart okey att Never let it go var med på slutet, för det är ju Afrodites hit, men ett riktigt maffigt klassiskt Motown nummer hade inte suttit fel.

Men det var en varm och fartfylld show och publiken verkade gilla det mesta i den! Publiken klappade med och stående ovationer på slutet. Alla på scen såg glada ut!

Premiär är den 21 november på Berns och en show som man blir glad av är ju aldrig fel!

Den här konserten kommer jag inte minnas för den häftiga showen, musiken, ljusspelen etc utan för en minuts tystnad för att hedra offren från de fruktansvärda attackerna i Paris igår. Madonna är ju känd för att hon har en show som följs till punkt och pricka, inga avvikelser förutom att hon byter ut ”Hi Stockholm” till ”Hi Berlin” eller var hon nu är. Men igår ungefär 1.5h in i konserten blir ljusduken svart, musiken tystnar och en mycket rörd Madonna börjar säga att hon tyckte det var jättejobbit att genomföra konserten. Att hon först tänkt ställa in, men det hade varit att låta de onda makterna att segra. Vi måste fortsätta göra de saker vi tycker om, att fortsätta njuta av livet. Enda sättet att ändra världen är att börja med oss själva och hur vi agerar mot människor i vår närhet. För varje mening hon sa möttes hon av applåder och jubelrop, ingen låt under showen fick lika mycket jubel och applåder. Hon avslutar sitt tal med att be alla delta i en tyst minut och så blir det så knäpptyst det kan bli i en arena med över 40 000 personer. Så mäktig! I en sån stor arena kunde man ”höra” tystnaden. Därefter ber hon publiken att stämma in i hennes bön och tonerna till ”Like a prayer” börjas spelas, mobiler tänds i hela publiken och låten får en helt annan innebörd. Kommer nog aldrig att kunna lyssna på den låten utan att tänka på den här stunden i Tele2 arena.

Några låtar senare (helt enligt showprogrammet) sjunger Madonna Edith Piaffs ”La vie en rose”. Ett oväntat låtval på turnén, men den här kvällen så blev den också mäktig och berörde på ett fantastiskt sätt och med vilken känsla hon sjöng den. Den här kvällen så var den och Like a prayer utan tvekan det bästa. Like a prayer är inte en låt som heller funnits med på ordinarie show set listan.

Men om jag bortser från det som hänt i Paris, hur var showen då? Har sett Madonna en gång tidigare på Earls Court i London, 2001, under hennes Drowned World Tour och visst var den häftig på sitt sätt, men det jag minns bäst från den var att jag tyckte att den var för kort för att vara av en världsartist och att hon fokuserade väldigt mycket på nytt material. För lite hits. Den gången satt jag längst upp rätt långt bort så Madonna var ju mest en liten prick på scen… Och tyvärr lite samma känsla den här gången i Tele2 (första gången jag såg en stor konsert i arenan förresten och publikrekord 40 557). Vi satt på läktaren rakt framför scenen så rätt stort avstånd så man får ju inte den här närheten som jag egentligen vill ha. Men när det är stående publik på golvet så kan man ju inte sitta på rad 1 som jag brukar på konserter…..Sen var det också lite synd att man hade ljusteknikerna på höga ”pallar” mitt på golvet som skymde sikten till viss del. Varför inte ha dem upphissade i taket? (antagligen för att det är ett öppningsbart tak..). Så minus på det för själva arenan. Men man såg ju den fantastiska ljusspelen som hon hade för varje låt. Riktigt läckert och var med och stöttade och byggde upp låtarna.

Precis som på Drowned turnén var det stort fokus på låtarna från senaste albumet Rebel Heart. Lite kul på Rebel Heart skivan är att hon jobbat med Avicii och Salem Al Fakir. Hade ju varit kul om hon hade uppmärksammat det nu när hon var i Stockholm. Jag får ju direkt erkänna att jag inte lyssnat in mig på det så den där igenkänningsfaktorn man vill ha på en konsert fick jag ju inte på många låtar. Men många av de nya låtarna var bra. Inledningen på showen var mest från nya skivan. Men så varvades det med lite äldre låtar som jag har bättre koll på. Av de nya låtarna som hon hade med var det ju kul att hon hade med svensklåtarna  Devil Pray (Avicii) och Heartbreak City (skriven av flera svenskar som Salem Al Fakir, Vincent Pontare mfl). Bra låtar bägge två! På nya skivan finns en låt som heter Bodyshop, som utspelades i en bilverkstad. Fick mig att tänka på Livet är en schlager och låten Mil efter Mil. Men Madonnas ”version” var inte alls lika kul som Jöbacks och Glans! Hon borde ha kollat in den på Cirkus!

Men självklart var det en hel del gamla hits också! Vissa lite eller inklippta i andra låtar som Vouge som sätts in som en del i Holy Water. True blue blir ett charmigt rätt avskalat nummer där Madonna samlar sina dansare runt omkring sig.  Like a Virgin har tappat en del av sin charm, för det har blivit för mycket trummor och bas i den för mig i den här versionen. La Isla Bonita är läcker och gör över till Dress you up, som får inslag av Into the groove. Därefter bryts så showen för Madonnas fina tal. Music är snyggt inrammad. Material girl är också läcker.

Kvällen avslutas med Holiday och ljusspelet på den är en rad flaggor och Madonna sveper in sig in den Svenska flaggan. Bra avslut men den nådde inte riktigt den topp som jag hade förväntat mig och läst om. Men får väl skylla på att vi satt för långt bort för att riktigt får den där partykänslan!

Dock en helt igenom proffsig show på ca 2 timmar och 15 minuter. Madonna visar vem som fortfarande regerar den kvinnliga musiktronen. En show som normalt sett inte ger utrymme för spontanitet men ikväll visade Madonna att hon kan avvika från det perfekta när hon vill, och det är då som hon blir ännu bättre!

Björn Skifs är en av de artister som ”alltid” funnits i mitt liv och det har blivit några olika konserter med honom under årets lopp. Första gången jag såg honom live borde varit under Badrockstiden. Så det har varit allt från stora maffiga utomhuskonserter till elegant show på Cirkus, och nu är han här i det lite mindre och enklare formatet på Göta Lejon. En intim konsert. Känns nästan som man är hemma hos Björn och han jammar med sina musikkompisar. Tanken var att det bara skulle vara några måndagar under hösten med lite olika program varje kväll, men biljetterna sålde slut med rasande fart så nu har han konserter lite nu och då under hela våren 2016 också.

Scenografin är stora trädlårar så väldigt enkel. Med sig har han förstås sina favoritmusiker som han spelat ihop med de senaste åren. Men han har med sig en hemlig gästartist som byts ut like olika kvällar, men dessutom dyker det varje kväll upp en gästartist som är hemlig gör Björn Skifs. Den personen kommer bara en kväll och sen är det någon annan, allt för att det ska vara en överraskning för Björn. Den här kvällen var överraskningsgästen skådespelaren Per Lövsveden som föreställde en polis som undrade över en felparkerad bil. Blev kanske lite för långdraget för att vara riktigt roligt för min smak. Desto trevligare tyckte jag det var att kvällens hemliga gästartist var Peter Lundblad. En kille som körat med Björn när han varit med i schlagerfestivalfinalen i Paris och Dublin. Från den tiden fick vi höra lite minnen. Självklart sjöng Peter sin stora hit Ta mig till havet, men även en annan av mina favoriter, ”Jag tänker på dem ibland”.

Den här konserten ska ju vara olika varje kväll och därför får man önska låtar och sedan väljer Pernilla Skifs ut vilken som är kvällens önskelåt. Ikväll blev det ”Lets kiss”. Sen har Björn även en frågestund där man får fråga precis vad man vill. Kul inslag där Björn får visa sin komiska talang för han fick alltid till en rolig tvist på svaren.

Men självklart är det en massa sång och härliga hits med Björn. Under årens lopp har han gjort många olika versioner på sin Hooked on Feeling och alla har varit lika bra. Ikväll blev den en a’capella med musikerna som var helt suverän. Självklart så fick vi ju också höra Michelangelo, en av de bästa låtar som någonsin varit med i Melodifestivalen men som han inte vann med. Men alltid en av dem som verkligen drar igång publiken.

Gillar man Björn Skifs ska man verkligen se till att få tag i en biljett till en av konsertern. Det här är något av det bästa jag har sett honom göra just för att det är så avskalat. Själv ska jag se den här igen den 12 januari 2016. Blir intressant att se vilka gästartister som dyker upp då! Får se till att skicka in en låtönskan också!

Tredje gången gillt för mig och den här omgången av I love musical. Den här gången i en ny arena, Göranssons, i Sandviken. Alltid kul med nytt ställe. Så varför ser man ”samma” konsert 3 gånger på drygt en vecka? Jo helt enkelt för att man vet att det kommer att bli superbra redan när man bokar biljetterna och för att det finns så mycket att ta in på en sån här konsert så även om programmet är samma så är det ju live och det blir olika. Ikväll hade de på något sätt snabbat upp mellansnacket för den var ca 10-15 minuter kortare i Västerås och i Stockholm då den slutat ca 23.20-23.25 men nu var den ca 23.10 när sista tonerna klingade ut.

Men alla låtarna fanns med och det som är superbra bara växer och blir ännu bättre för varje gång. Resten är superbra det också. Det som för mig är det det svaga i showen är inslaget med West Side Story. Personligen är det inte någon av mina topp 3 musikaler, hamnar knapp in på topp 10 om jag ska vara helt ärlig. Och just här är sångstilarna för blandade. Musikal är musikal och ska inte sjungas operaaktigt om det nu inte är Phantom eller Love never dies, där visst operainslag är okey. Helen sjunger Anitas roll med perfekt musikalröst och inlevelse medan Emmi som Maria använder sitt mera operaregister och det funkar inte ihop för mig…

Eftersom det är 20 årsjubileum för Kristina så ägnas en stor del av programmet till just Kristina. Peter och Helen minns tillbaka med anekdoter och sång till pianokomp av David White. Mysigt och intimt avsnitt i första akten som avslutats med en superb Wild Grass av Norma Lewis. Utan tvekan ett av mina absoluta favorit nummer i showen, kanske till och med det bästa på hela kvällen….För visst är det underbart att som extra nummer få höra Helen i Du måste finnas och Peter i Guldet blev till sand, men jag har hört dem förr, och de kommer att sjunga dem live igen, Men frågan är om jag kommer att få höra Norm göra Wild Grass igen? Så absolut vad jag kommer att minnas bäst från årets ILM. Och för den är han väl värd en Guldmask som han så gärna vill ha. (den kommentaren hörde jag först i Sandviken…)

Det finns många låtar som man vill höra om och om igen och som är lika bra varje gång, men man vill ju gärna höra något som de inte sjungit tidigare eller tlllsammans förut.  Eller varför inte en helt ny sång?

Peters tollkning av It’ll be me, från Houdini, har också växt sig starkare och starkare för varje föreställning. Nu här Hugh Jackman har hoppat av projektet så kan väl Peter ta sig an rollen när han är klar med Phantom på Ciruks? En original roll på Broadway vore väl inte fel på CVt?

Peter bjuder på en rad av sina paradnummer från Why God Why till Phantom. Alltid lika bra och rysfaktor. Men trots att man hört dem många gånger och aldrig tröttnar så blir det ibland en ny version….Ikväll fick vi en liten speciell version av Getsemane, för en kort bit in så tappar Peter texten. Han fortsätter stegmässigt men orden kommer inte. Dirigenten tittar sig lite undrade över axeln, så börjar Peter sjunga igen. Där skulle han lyssnat lite på vad Helen fått tips av Marianne Mörck, ”Le och sjung, de vet ändå inte hur det ska vara”….Men även den bäste kan få en textblackout. Och den blev lika mäktig på slutet som vanligt.  Gillar verkligen gitarrkompet i den!

Helen var verkligen i toppform hela kvällen, hon kan verkligen göra allt från underbar vacke relegant och strikt i Don’t cry for me Argentina, till lite ”galen” i Tolvskillingsoperan. Vilken fantastisk Don’t cry hon gör!

En av duetterna som är mina favoriter är Peter och Norm i I’m the man! Vilka fantastiska män på scen.

Men utan Stockhlolm Symfonietta, Le comp, bakgrundsbilderna och Margareta Julles fantasiska kläder så skulle inte showen vara så magnifik som den är. Allt i ledning under David Whites förstås. Det hjälper ju inte hur bra röster artisterna än har om de inte lyfts fram av bra musiker.

Nu lär det dröja ett par år innan iv får se I love musikal på turné igen för i höst är det ju Phantom of the opera på Cirkus som gäller för Peter. Blir spännande och se hur Peter och Emmi utvecklar rolllerna på svenska. Biljetter är redan köpta till permiären! Men jag hoppas verkligen inte att det här är sista gången som Peter gör ILM. Det finns så många bra musikallåtar som han ännu inte gjort och så många som vi gärna hör igen!

För tredje året drar Peter ut på arenaturné med konceptet I Love Musical. Och än en gång är det för utsålda arenor. Konceptet är lite ändrat då han i år delar värdskapet med Helen Sjöholm. Och det ligger ju helt rätt i tiden med tanke på att det är 20 år sedan Kristina från Duvemåla sattes upp och de spelade tillsammans i den. 20 år som de bägge har givit oss så många underbara framträdanden på scen i olika musikaler och konserter. Hur hade mitt liv sett ut utan dem?

Årets uppsättning får en mer svenskpräglad framtoning än de tidigare då det ”bara” är Norm Lewis som inte är svensk artist på scen (förutom dirigenten). Den andra gästartisten är Emmi Christensson, som idag spelar Christine i Phantom of the opera i London, och som kommer att spela Christine med Peter på Cirkus 2016. Emmi är en ny bekantskap för mig och det första vi fick se av henne i föreställningen var som Maria i Sound of Music. Hon gjorde den mycket bra och jag gillad även hennes tolkning av Christine med Peter i ledmotivet ur Phantom of the Opera. Dock tycker jag att hon sjöng för mycket opera när hon sjöng duett med Helen ur West Side Story i andra akten. Ja överlag i andra akten så fanns en tendens att hon gick från musikalsång till opera. Men det finns nog bra förutsättningar för att hon blir en bra Christine på Cirkus om ett knapp åt.

Konserten inleddes med att Helen och Peter med sina makar gick i par-terapi hos en viss Björn där han rådde dem att släppa taget om sina tidigare rollkaraktärer. Ett roligt inslag innan det brakade loss i full skara och det är så härligt med alla dessa duktiga sångare på scen, symfoniorkester och den konsert som är nästan 4 timmar lång med paus.

Eftersom Kristina firar 20 år så fick vi höra en hel del från den och ett trevligt finstämt samtal med Helen och Peter. Självklart fick vi hör deras paradnummer Guldet blev till Sand och Du måste finnas så alltid ger mig rysningar, men frågan är om inte Norm Lewis överglänste dem i Vildgräs (Wildgrass) en av mina absoluta favoriter från Kristina och jag hade inte en tanke på att Norm skulle göra den ikväll, men han gjorde den så otroligt bra! En av kvällens absoluta höjdpunkter! Mycket för att jag inte hört honom göra  den förut och längtat så många år att för höra en riktigt bra version på en live eftersom Anders Ekborg tyvärr ytterst sällan gör den live.

Kvällen bjöd på en del favoriter i repris, som Getsemane, Spindelkvinnans Kyss, Luck be a lady och självklart Miss Saigon med Peter i mer eller mindre samma versioner som tidigare. Men andra nummer som funnits med i tidigare uppsättningar var rätt omgjorda vilket var jättekul. T ex sjöng fick vi se två Phantoms i Music of the night och Peter och Norm gjorde även duett Who’s the man från Witches of Eastwick. Härligt nummer.

Men självklart var det inte bara gammalt i samma eller ny förpackning utan det finns ju hur mycket musikallåtar som helst så vi fick se mycket nytt också, till och med så nytt så det ännu inte har satts upp än, som Peters nummer från Houdini. Ett potpurri med låtar från My Fair lady. Och helt fantastiskt från Tolvskillingsoperan med alla artisterna. Helen gör nog den bästa versionen av Don’t cry for me Argentina som jag någonsin hört.

Får ju inte glömma att nämna de fantastiska bakgrundsbilderna som höjer numren även om vi på första raden kanske inte alltid ser dem helt bra. Gillade verkligen Björkskogen i Duvemåla Hage.

Med en så lång konsert går det inte att ta upp alla fantastiska nummer men det innebär inte att de inte var bra, utan det är en kväll full med underbara musikallåtar och när man hör tonerna till One more Day så inser man att snart är det nog tyvärr slut…. för den här kvällen…… för det är ju så att det kommer en dag till, och en dag till då jag kommer att njuta av den här underbara konserten!