Dags för ännu en välgörenhetsgala, vad är väl bättre än att förena verklig nytta med underbar musik? Den här gången var konserten till förmån för Vi-skogen. Ett projekt I Kenya som går ut på att man bl a stöttar plantering av olika sorters träd och lär befolkningen hur viktigt det är med växtligheten och att den hanteras på rätt sätt. Många kvinnor har fått hjälp med att plantering av tex bananträd och på så sätt kunna bygga upp ett fungerande jordbruk och kunna försörja sin familj.

Helen Sjöholm, Anders Lundin och Babben Larsson är ambassadörer för Vi-skogen så självklart var det med på konserten. Anders och Babben som konfrencierer, vilket det gjorde på ett bra och avslappnat sätt. Inte helt inövat men proffs som de är så fixade de till de missar som blev.

Förutom Helen var även Magnus Carlsson (Weeping Willows) och The Real Group med. Janne Schaffer förstärkte husbandet då och då och bjöd på sin fins Brusa högre lilla å. The Real Group har ett starkt engagmang i Syd Afrika så det passade bra att de var med. En parentes är att när jag jobbade i Syd Afrika så var The Real Group där och gjorde konsert och en av mina kollegor var på konserten och var helt lyrisk efteråt. Själv kanske jag inte är helt lyrisk över dem, men duktiga är de och de har en stor bredd. Allt från Mozart till att leda Freedom som var avslutningssången med alla artiser. Desto mer gillar jag Magnus Carlsson som bjöd på några riktigt bra nummer och ett par duetter. ”Fix it” helt fantastisk tolkning med Helen och sen Elvis ”Suspicious Mind” med Babben. Den kvinna kan rocka loss när hon vill. Innan duetten bjöd hon på en rivig Burning love. Hon har inte bästa sångrösten, men den är helt ok och hennes sätt att framföra sångerna gör att det spelar inte så stor roll att hon inte når upp till Helens nivå på sångröst. Dessutom så är hon ju riktigt rolig. Mycket för att hon driver med sig själv och inte med andra! Hon och Helen gjorde en nyskriven sång ”Pengarna åt skogen” tillsammans också. Helen gjorde ju kvällens största sånginsats, men den höll på att missas för Babben bläddrade lite för snabbt i sina manuskort så hon vill kalla in alla, men som tur var var Anders Lundin vaken. För inte hade vi velat gå miste om Helens fantastiska Gabrielles sång? Den är ju bara så underbar!

Får inte glömma att nämna att en bit in i andra akten så hörde jag tonerna till en annan favoritlåt och snabbt vandrade tankarna iväg till en underbar konsert i Stadhuset för typ 15 år sedan eller så. En ung Helen och Peter Jöback kommer incyklande i sommarkläder och ser så kära ut när de sjunger om Charlie på Drottningholms slott. Ett favoritminne! Ikväll var det bara halva paret på scen, en av killarna från The Real group försökte matcha Peters insats….. inte lika romantiskt och glatt som i Stadshuset tyvärr.

Under kvällen fick vi en del bra information om vad Vi-skogen har bidragit med och det gjordes på ett bra sätt. En auktion på en signerad Lasse Åberg tavla avslutade första akten då han har designat ett träd som har en spade som rot (finns även som halssmycke). Den inbringade en extra slant till skogen. Tyvärr missade man att gratulera Lasse Åberg på födelsedagen (han blir 75 år den 5 maj). Vid paus hade galan inbringat 96 000 kr, vilket motsvar knappt 5000 träd så en bra slant!

En trevlig kväll som självklart avslutades med allsång av alla artiser, Ted Gärdestads fina Låt kärleken slå rot och sen Freedom!

Det finns coverband och det finns artister som i sina konserter lägger in andras låtar för de gillar dem och så finns det Peter och Bruno. Konserten på China är om man ser krasst på det en ren coverkonsert och skulle kunnat vara ett coverband som åker runt och spelar på afterski och stadsfestivaler men det här är något helt annat och i en helt annan klass! Det är en konsert som bara är covers, förutom en låt, Don’t Give up on Me, som är deras egen. Men det finns inte en enda känsla av coverband här. På något sätt så får de det att låta som det är deras egna låtar. Helt enkelt för att de själva älskar den musik de spelar och har sådan spelglädje som få andra har. Det här märks tidigit i konserten när Bruno sjunger en av mina favoriter, Somebody that I used to know. Känns så fräsch och egen när han gör den.

Det som är så speciellt med dessa östgötar är att de bjuder så mycket på själva och det är även om till viss del en inrepad konsert så ges det utrymme till spontanitet och bus med varandra. Det känns som att man är hemma hos dem och de jammar loss och har det så fantastiskt kul.  Publiken älskar de här killarna. Från första början är det full fart på publiken och skulle man kommit några minuter sent skulle man kunna tro att att det nästa var slut, för så exalterad är publiken i den första låten Don’t stop me now. Och så fortsätter det hela den 2.5 timmes långa konserten. Första akten är lite lugnare än akt två. I akt två drar det igång med fullt ös då killarna går in i sina karaktärer från Rock of Ages, Drew (Bruno) och Stacee Jaxx (Peter). Man får verkligen tacka för att Rock of Ages sattes så dessa killar träffades och det klickade så fantastiskt mellan dem, annars hade vi inte fått se detta! Två härliga musikal killar som älskar rock!

Peter som Stacee Jaxx med pudelfrilla och barbröstad gör en underbar Dead or Alive. Som går över i en härlig I want to break free. Min absoluta favorit från konserten är Hotel California, en låt jag älskat sen den kom ut 1973. Ett tidigt musikminne och så härligt att få höra den live med dessa killar. Inte så förtjust i långa gitarrsolon egentligen men älskar det i Hotel California. Så fortsätter det hela konserten. Och eftersom det är deras egen konsert så får det göra sådant som de själva vill som att själva spela trummor i Beat it som en duell och där körtjejerna får stå för sången.

Då Marika Willstrand är med och körar och spelar diverse instrument så har man i år lagt in ett ”Så ska det låta” inslag för att visa hur det funkar och publiken får önska låtar, ropar färger etc så spelar de låter. Tack vare det får vi en underbar Summer of 69!

Då bägge killarna har spelat huvudrollen i Queen musikalen We will rock you så är det självklart en del Queenlåtar med som Radio Ga Ga, I Want i tall, We are the Champions och det hela avslutas med The show must go on! Och det hade gärna fått fortsätta ett tag till!

Ni som har biljetter till lördagens matine eller kvällsföreställning kommer att få en underbar rockig kväll som ni sent kommer att glömma. Och skulle man glömma så är det bara att köpa livecdn från konserten i november så kan man njuta av de flesta sångerna igen. Har ni missat att köpa den så beställ på PNMMusic.se

I höst kommer man att kunna se grabbarna igen i Jersey Boys på Chinateatern och självklart blir det julkonsterter med Peter och Matilda i december (spelplan se PNMUmusic.se)

Chess är ett av Björn och Bennys mästerverk och bara jag hör de första tonerna så tänker jag varje gång på hur extremt duktiga de är. Tänk vilken bredd de har i sin musikskapandet!

I somras såg jag Chess in Concert i Dalhalla och det var en mäktigare upplevelse, mycket tack vare den fantastiska arenan. Globen kan ju inte jämföras med Dalhalla en fin sommarkväll. Det var tom mycket varmare i Dalhalla ute än vad det är i Globen inne. Globen har de senaste gångerna jag varit där haft väldigt kallt och dragigt.

Annars var det mycket som var sig likt i den här uppsättningen, man hade bara bytt ut en Anders mot en annan i rollen som The American. Nu var det Anders Glenmark som axlade rollen. Glenmark har inte riktigt samma röstresurser som Anders Ekborg och i vissa partier märktes de lite mer än i andra. Men han hade en stor inlevelse i sin rolltolkning. Jag gillade hans ”One night in Bankkok” som passar hans popröst bättre. Inledningen på Pity the Child var bra, men han han fick mig inte att fälla någon tår i slutet av låten. Någon som däremot berörde mig väldigt mycket var Sarah Dawn Finer i sin roll som Svetlana. Hennes ”Babuskha” är helt fantastisk. I den svenska uppsättningen som den skrev till,  var den bara en trist utfyllnad, men här är den verkligen en av höjdpunkterna. En helt annan låt som verkligen berör. Duetten, I know him so Well, med Gunilla Backman är också väldigt stark. Gunilla gjorde en bra insats. Philip Jamtelid har en vädligt bra röst och hans Anthem får godkänt, men det han saknar är utstrålning. Det behövs för att att det ska lyfta ordentligt. En annan av mina favoriter från konserten är The Arbiter, väldigt bra tolkning.

Johan Schnikel som Molotov har också en väldigt bra röst, men jag är inte lika road av kosachdansen som många andra i publiken är. Till sin hjälp där har han dirigenten Anders Eljas som kränger på sig dragspelet och dansar med. Anders Eljas leder Stockholm Concert Orchestra och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör på bästa sätt med stor inlevelse.

Chess har så mycket bra musik så även om vissa sånginsatser svajar vid några tillfällen så är helheten en vädligt bra konsert som är väl värd att gå på. Det är så många mäktiga musikupplevelse med orkester, kör och solister. Dock får de gärna micka upp solisterna lite bättre så man hör dem även när det är fullt drag på orkester och kör.

Vi lyckades boka in 2 av de sista biljetterna till den här eftertraktade konserten på Trosa kvarn, Lenas Kök. Trosaborna har verkligen tagit Niklas till sitt hjärta och han dem till sitt. Men det var inte så lätt att ta sig Trosa som vi hade tänkt oss, det tog 1 timme och 50 minuter pga av vägsanering,  istället för vanliga 45 minuter så vi hann precis parkera och komma in med några minuter till godo. Men all stress försvann direkt när vi i dörren möttes av underbare Niklas som hälsade alla gäster välkomna och som lyste upp så glatt när vi kom in och det var stora kramen. Så härligt att bli mottagen till en konsert på det sättet.

Trosa kvarn är ett litet ställe i Trosa som tar 120 personer så det var en liten intim konsert som det bjöds på. Ingen plats för ett band, så istället hade Niklas med sig inspelningar med bland annat Malmösymfoniorkester och några andra som han spelat in med och där musiken ligger separerat från sången. Till och med en kör dök upp här och där! När man är van med levande musiker kan det ju kännas lite litet, men det glömmer man snabbt bort, för Niklas har en sådan intensitet och energi så man tänker inte på det. Han levererade en rad av underbara musiklarlåtar som bl a Phantom of the opera, Led hans väg, Anthem och Guldet blev till sand. Har nog inte hört honom sjunga Memories ur Cats tidigare och det var mycket trevligt. Självklart fick vi också höra Feeling good, som är en av mina absoluta favoriter med Niklas. Stämmer så bra in på Niklas för han får en verkligen att må bra!

Ju senare det blev desto mer övergick låtvalet från pampiga musikallåtar till lite mer discoaktiga. Allt från The winner takes it all och Does your mother know till riktiga discohits som Disco Inferno. Inte helt fel för en fredagkväll! Han fick hela publiken att stå och upp digga loss på slutet. Härligt att se!

En väldigt trevlig kväll med underbart val av låter och Niklas underbara röst och varma och härliga personlighet! Så det var verkligen värt att ta sig ända till Trosa en fredagkväl. Underbar inledning på helgen!

Nu väntar jag med spänning på sommarprogrammet till Sund Nergårdens sommarscen!

Lionel Richie är ute på sin världsturné, All The hits, All Night Long och ikväll var det Stockholms tur att få besök av världsartisten.

Som förband hade han valt ut Ulrik Munther som gjorde sitt bästa för att charma publiken som nog var lite äldre än hans vanliga publik.  Det var 13 års gräns på konserten. Han var så glad att få spela i Globen för en sån stor publik, även om det nog varit fler på plats när han tävlade i Melodifestivalen, men det här var ju en riktigt spelning. Han är en charmig kille och levererade några av sina nya låtar med text av Jonas Gardel och hans låtar var helt ok. Han berättade att texten i speciellt en låt hade känts lite för vuxen för honom, men att Jonas hade sagt att en dag kommer du att tacka mig för den texten. Och under processen hade han träffat sin första kärlek så nu förstod han texten bättre. Han spelade den första hiten ”Jag vet inte hur man gör” som släppts från nya plattan och lovade att det skulle komma fler. Han spelade även ett par låtar från sin engelska reportoar som t ex Boys don’t cry.  Publiken tog emot hans låtar med värme och applåder. Spelar man med en världsstjärna får man snällt hålla tiden så innan han hann spela det som var tänkt som sista låten blev han ombedd att lämna scenen. Lite tufft kanske. Men det är inte alla som får möjlighet att presentera sina nya låtar på Globen.

Ca 30 minuter efter att Ulrik gått av scen var det dags för Lionel att gå på scen och sen höll han på i knappt 2 timmar. Det här var en verkligt proffisig show så det märktes att det var en världsstjärna på plats. Det var till och med ett ”staket” i form av guldstolpar och band, som separerade scenen och publiken, vilket det t ex inte fanns i fredags på Champions of Rock. Bra ljusshow och Lionel var charmig och gjorde verkligen sitt bästa att värma upp pubilken i den riktigt kalla Globen. Så särskilt nödbedda var inte publiken när det gällde att ställa sig upp och dansa med i låtarna. Det är härligt att se en 66åring göra en så fartfylld show som det var när en del yngre förmågor klagar på att det är jobbigt med 3 minuter sång och dans i melodifestivalen. Självklart kunde han vila emellanåt när han bjöd på pianospel som i Hello, men annars var det bra fart på honom och musikerna.

Namnet på turnén stämde väl in på den hitkavalkad han bjöd på. Det var en blandning från Commodorstiden, All night long tiden (80talet) och sen mer modernt. Och att det alltid finns en Lionellåt att lyssna på om man är ledsen, hade hjärtesorg eller var glad förklarade han för den yngre publiken. Publiken delade han in i tre kategorier. De som varit med från Commoderstiden, sen de som anslöt med All night long och sen slutligen de som är barn till de som tillhör de andra grupperna och hört sina föräldrar spela musiken. Själv tillhör jag kategori två.  Det var riktigt kul att få höra sina ungdomslåtar live! En hel del minnen som fladdrade förbi. Och det var nog inte någon låt som jag saknade när kvällen var slut.  Bland mina favoriter var Say you say me, Valeri, All night long, Hello, Dancing on the ceilings, Three times a lady och Penny lover. Diana Ross kunde inte komma och sjunga duett i Endless love så vi i publiken fick sjunga hennes partier. Och när den ordinarie tiden var över så hade vi svårt att komma på vad det var för låt som han inte spelat, för han hade ju redan sjungit Hello etc. Men självklart fanns det en kvar och bättre avslutning än ”We are the world” kan jag nog inte tänka mig. Det kändes rätt mäktigt att stå och sjunga med i den med mannen som skrev den (tillsammans med Michael Jacksson) för ganska exakt 30 år sen!