Tredje gången gillt för mig och den här omgången av I love musical. Den här gången i en ny arena, Göranssons, i Sandviken. Alltid kul med nytt ställe. Så varför ser man ”samma” konsert 3 gånger på drygt en vecka? Jo helt enkelt för att man vet att det kommer att bli superbra redan när man bokar biljetterna och för att det finns så mycket att ta in på en sån här konsert så även om programmet är samma så är det ju live och det blir olika. Ikväll hade de på något sätt snabbat upp mellansnacket för den var ca 10-15 minuter kortare i Västerås och i Stockholm då den slutat ca 23.20-23.25 men nu var den ca 23.10 när sista tonerna klingade ut.

Men alla låtarna fanns med och det som är superbra bara växer och blir ännu bättre för varje gång. Resten är superbra det också. Det som för mig är det det svaga i showen är inslaget med West Side Story. Personligen är det inte någon av mina topp 3 musikaler, hamnar knapp in på topp 10 om jag ska vara helt ärlig. Och just här är sångstilarna för blandade. Musikal är musikal och ska inte sjungas operaaktigt om det nu inte är Phantom eller Love never dies, där visst operainslag är okey. Helen sjunger Anitas roll med perfekt musikalröst och inlevelse medan Emmi som Maria använder sitt mera operaregister och det funkar inte ihop för mig…

Eftersom det är 20 årsjubileum för Kristina så ägnas en stor del av programmet till just Kristina. Peter och Helen minns tillbaka med anekdoter och sång till pianokomp av David White. Mysigt och intimt avsnitt i första akten som avslutats med en superb Wild Grass av Norma Lewis. Utan tvekan ett av mina absoluta favorit nummer i showen, kanske till och med det bästa på hela kvällen….För visst är det underbart att som extra nummer få höra Helen i Du måste finnas och Peter i Guldet blev till sand, men jag har hört dem förr, och de kommer att sjunga dem live igen, Men frågan är om jag kommer att få höra Norm göra Wild Grass igen? Så absolut vad jag kommer att minnas bäst från årets ILM. Och för den är han väl värd en Guldmask som han så gärna vill ha. (den kommentaren hörde jag först i Sandviken…)

Det finns många låtar som man vill höra om och om igen och som är lika bra varje gång, men man vill ju gärna höra något som de inte sjungit tidigare eller tlllsammans förut.  Eller varför inte en helt ny sång?

Peters tollkning av It’ll be me, från Houdini, har också växt sig starkare och starkare för varje föreställning. Nu här Hugh Jackman har hoppat av projektet så kan väl Peter ta sig an rollen när han är klar med Phantom på Ciruks? En original roll på Broadway vore väl inte fel på CVt?

Peter bjuder på en rad av sina paradnummer från Why God Why till Phantom. Alltid lika bra och rysfaktor. Men trots att man hört dem många gånger och aldrig tröttnar så blir det ibland en ny version….Ikväll fick vi en liten speciell version av Getsemane, för en kort bit in så tappar Peter texten. Han fortsätter stegmässigt men orden kommer inte. Dirigenten tittar sig lite undrade över axeln, så börjar Peter sjunga igen. Där skulle han lyssnat lite på vad Helen fått tips av Marianne Mörck, ”Le och sjung, de vet ändå inte hur det ska vara”….Men även den bäste kan få en textblackout. Och den blev lika mäktig på slutet som vanligt.  Gillar verkligen gitarrkompet i den!

Helen var verkligen i toppform hela kvällen, hon kan verkligen göra allt från underbar vacke relegant och strikt i Don’t cry for me Argentina, till lite ”galen” i Tolvskillingsoperan. Vilken fantastisk Don’t cry hon gör!

En av duetterna som är mina favoriter är Peter och Norm i I’m the man! Vilka fantastiska män på scen.

Men utan Stockhlolm Symfonietta, Le comp, bakgrundsbilderna och Margareta Julles fantasiska kläder så skulle inte showen vara så magnifik som den är. Allt i ledning under David Whites förstås. Det hjälper ju inte hur bra röster artisterna än har om de inte lyfts fram av bra musiker.

Nu lär det dröja ett par år innan iv får se I love musikal på turné igen för i höst är det ju Phantom of the opera på Cirkus som gäller för Peter. Blir spännande och se hur Peter och Emmi utvecklar rolllerna på svenska. Biljetter är redan köpta till permiären! Men jag hoppas verkligen inte att det här är sista gången som Peter gör ILM. Det finns så många bra musikallåtar som han ännu inte gjort och så många som vi gärna hör igen!

För tredje året drar Peter ut på arenaturné med konceptet I Love Musical. Och än en gång är det för utsålda arenor. Konceptet är lite ändrat då han i år delar värdskapet med Helen Sjöholm. Och det ligger ju helt rätt i tiden med tanke på att det är 20 år sedan Kristina från Duvemåla sattes upp och de spelade tillsammans i den. 20 år som de bägge har givit oss så många underbara framträdanden på scen i olika musikaler och konserter. Hur hade mitt liv sett ut utan dem?

Årets uppsättning får en mer svenskpräglad framtoning än de tidigare då det ”bara” är Norm Lewis som inte är svensk artist på scen (förutom dirigenten). Den andra gästartisten är Emmi Christensson, som idag spelar Christine i Phantom of the opera i London, och som kommer att spela Christine med Peter på Cirkus 2016. Emmi är en ny bekantskap för mig och det första vi fick se av henne i föreställningen var som Maria i Sound of Music. Hon gjorde den mycket bra och jag gillad även hennes tolkning av Christine med Peter i ledmotivet ur Phantom of the Opera. Dock tycker jag att hon sjöng för mycket opera när hon sjöng duett med Helen ur West Side Story i andra akten. Ja överlag i andra akten så fanns en tendens att hon gick från musikalsång till opera. Men det finns nog bra förutsättningar för att hon blir en bra Christine på Cirkus om ett knapp åt.

Konserten inleddes med att Helen och Peter med sina makar gick i par-terapi hos en viss Björn där han rådde dem att släppa taget om sina tidigare rollkaraktärer. Ett roligt inslag innan det brakade loss i full skara och det är så härligt med alla dessa duktiga sångare på scen, symfoniorkester och den konsert som är nästan 4 timmar lång med paus.

Eftersom Kristina firar 20 år så fick vi höra en hel del från den och ett trevligt finstämt samtal med Helen och Peter. Självklart fick vi hör deras paradnummer Guldet blev till Sand och Du måste finnas så alltid ger mig rysningar, men frågan är om inte Norm Lewis överglänste dem i Vildgräs (Wildgrass) en av mina absoluta favoriter från Kristina och jag hade inte en tanke på att Norm skulle göra den ikväll, men han gjorde den så otroligt bra! En av kvällens absoluta höjdpunkter! Mycket för att jag inte hört honom göra  den förut och längtat så många år att för höra en riktigt bra version på en live eftersom Anders Ekborg tyvärr ytterst sällan gör den live.

Kvällen bjöd på en del favoriter i repris, som Getsemane, Spindelkvinnans Kyss, Luck be a lady och självklart Miss Saigon med Peter i mer eller mindre samma versioner som tidigare. Men andra nummer som funnits med i tidigare uppsättningar var rätt omgjorda vilket var jättekul. T ex sjöng fick vi se två Phantoms i Music of the night och Peter och Norm gjorde även duett Who’s the man från Witches of Eastwick. Härligt nummer.

Men självklart var det inte bara gammalt i samma eller ny förpackning utan det finns ju hur mycket musikallåtar som helst så vi fick se mycket nytt också, till och med så nytt så det ännu inte har satts upp än, som Peters nummer från Houdini. Ett potpurri med låtar från My Fair lady. Och helt fantastiskt från Tolvskillingsoperan med alla artisterna. Helen gör nog den bästa versionen av Don’t cry for me Argentina som jag någonsin hört.

Får ju inte glömma att nämna de fantastiska bakgrundsbilderna som höjer numren även om vi på första raden kanske inte alltid ser dem helt bra. Gillade verkligen Björkskogen i Duvemåla Hage.

Med en så lång konsert går det inte att ta upp alla fantastiska nummer men det innebär inte att de inte var bra, utan det är en kväll full med underbara musikallåtar och när man hör tonerna till One more Day så inser man att snart är det nog tyvärr slut…. för den här kvällen…… för det är ju så att det kommer en dag till, och en dag till då jag kommer att njuta av den här underbara konserten!

Konserten sändes i SVT och på diverse andra kanaler så det är nog många som såg den. Men att se en konsert live och på tv är lite olika upplevelser på gott och ont. Vi hade platser på parkett rad 7 som var på vänster sida av scentungan. Man får då närheten till artisterna, samtidigt som man lite går miste av helhetseffekten då ljusspel etc inte blir helt samma sak. Och sen är ju ljudet mycket sämre i Globen än i TV. Den här gången var ljudet riktigt dåligt. Men den riktigt stora bonusen att vara på plats i Globen var att vi fick vara en del av fantastiske Hans Roslings beskrivning av flyktingkrisen från Syrien. Hans Rosling var hemlig gäst och Fredrik och Filip hintade tidigt att man hade en speciell hemlig gäst som skulle dyka upp, ca 20.40 presenterade de honom och jublet visste inte några gränser! Han var den ende som fick stående ovationer av hela Globen när han steg upp på scen och jublet ville aldrig ta slut. Han har verkligen nått ut till folket med sitt enkla sätt att förklara och åskådliggöra hur det verkligen är. Att han sedan har varit med och grundat Läkare utan Gränser är ju bara ännu mer imponerande. Så på plats i Globen förklarade han Syriens befolkning har spridit sig över världen på flykt. Och den stora massan flyktingar var ju kvar i grannländerna, främst Libanon. Sen var det vår sektion som då lyckats ta sig till Europa. Det var max 10 halva rader! Av dessa var de 3 främsta raderna som nått Sverige! Verkligen något att tänka på för alla rasister som skriker om att så många kommer till oss. Efter sitt framförande så fick han återigen en stående ovation innan han lämnade scenen. Och helt rätt att han var den som möttes av sådant jubel.

Kvällens värdar var Petra Medea, Fredrik och Filip. Manus skrivit av Edward af Sillen som numera har ett finger med i det mesta.

Aritstuppbådet var stort, över 60 artister i olika genre deltog på ett eller annat sätt och sedan var det 3 st olika körer också som deltog. Så väldigt mycket folk! Ola Salo var första artist ut och det övergick till duett med Carola, sen radades det upp den ena efter den andra. Vissa väldigt bra framförande och andra mindre bra. Mindre bra kanske för inte min musiksmak (vissa hiphop/rappare) eller för att andra slaktade en riktigt bra låt. Där utmärkte sig Miss Li och Sanna Nielsen som gjorde en riktig urusel version av Beatles ”With a Little help from my friends”. Engagemanget var det inget fel på, men skrika på scen skulle jag också kunna göra….Den mest oväntade konstellationen var nog delar av The Hives och punkgruppen KSMB. Inte helt min musiksmak men intressant att se att gamla punkare numera klär sig antingen i rutig skjora eller svart kostym. Det som är roligast på den här typen av galor tycker jag är just de här oväntade mötena som kan blir helt fantastiskt bra. Petter och Linnea Henriksson gjorde en bra duett.  Maruo Scocco och Markus Krunegård hade en låt om mänsklig värme. Lisa Nilsson och Niklas Strömstedt gjorde en suverän svensk tolkning av Carol Kings”Will you still love me tomorrow”. Helt fantastisk. Riktigt bra var också Sarah Dawn Finer och Malena Ernman. Magnus Carlsson (Weeping Willows) och Petra Marklund gjorde en minnesvärd ”Fix you”.

Men det var inte bara duetter, fast jag gärna sett fler, utan många artister gjorde egna låtar. Laleh gjorde en helt underbart gripande a capella version av ”Some die Young”. Hon håll också ett bra tal och tankvärt tal. Hon vet ju vad hon talar om också! En av kvällens klart bästa. Peter Jöbacks ”Viskar en bön” var också ett gåshudstillfälle. Så bra och passande budskap. Alla valde inte att ha ett budskap som passade kvällen men som ändå var bra. Gillade bla Alcazar, Darin, Ledin och Gardell.

Ledin hade också bjudit in kören som satts ihop med svenska och flyktingar som del av integration och där de valt att sjunga Ledinlåtar. Duvemålakören och Erik Eriksson Kammarkör framförde den nya låten från Kristina från Duvemåla, Var hör vi hemma?

Man kan ju inte bara ha musik utan några komiker var också inbjudna. David Batra och Johan Glans fick till några bra poänger. Sen frågar sig alla om Henrik Schyffert och Nour El-Rafai med sin standup bekräftade att de är ett par?

Det var en lång kväll, nästan 4.5 timme med kort paus. Som sagt många artister men inte ens på den långa tiden fick alla artister som var på plast utrymme att sjunga själv eller i duett utan fick nöja sig med att vara med i den nyskrivna låten ”Alla kan göra nåt” som fick avsluta hela galan. Hade själv gärna sett både Martin Stenmark och Gunilla Backman framföra något eget eller i alla fall en duett.

Maffig avslutning med alla artister på scen och ”Alla kan göra nåt”

Så kom det in några pengar? Det var ju själva grejen med galan. Trots att Fredrik och Filip inte lyckades få tag i en bild på Ingemar Stenmark i sin säng så stannade räkneveret på nästan 39 mkr. Inte illa. Och de påstod att under en kort tid Swishades så mycket pengar så Swish kraschade. Inte illa jobbat. Nu gäller det bara att engagemanget fortsätter!