För ungefär 5 månader sedan (6 oktober) såg jag Bullets over Broadway men då med Linus Wahlgren som manusförfattaren David Shayne. Han var helt suverän i rollen men spelar ju nu i Book of Mormon. Rollen togs i år över av Rennie Mirro och de är ju olika till utseende och hur de burkar tolka roller. Så det var intressant att se hur Rennie tog sig an rollen. Jag upplevde Linus som mer förvirrrade och pojkvalpig, medans Rennie la en lite mer manlig ton till rollen och lite mer spänst i dansstegen. Men båda två gör rollen vädigt bra på sina egna sätt. Författaren som har skrivit ett väldigt svårt och djupt manus som ingen egentligen tycker är bra och sakta men säkert omarbetar han det efter förförsika påtryckningar av stjärnan Helen Sinclair (Helen Sjöholm) och livvakten Cheech (Johan Reborgs) kritiska kommentarer och handgripliga omskrivningar för att få det att låta som riktiga människor pratar. Johan Reborg är helt suverän som Cheech! Cheech har fått i uppdrag av maffiabossen Jack Valente att vakta flickvännen Olive som ska göra skådespelarkarriär. Det går väl sådär med hennes skådespelarkarriär i själva rollkaraktären, men på scenen är Shima Niavarani föreställningens stora stjärna. Hon är så rolig! En sån otrolig timing i alla sina repliker och hennes kroppsspråk är helt suveränt. Och det är en konst att spela att man inte kan sjunga eller ta repliker! Sen är hon ju inte så dum som hon ger sken av att göra. Det är så kul att se henne härma och ironisera över pojkvännen, maffiabossen Jack Valente (Johan Rabaeus). Helen Sjöholm som divan Helen Sinclair är också storartad. Här får hon spela ut både sitt komiska register och sin underbara sångröst. En diva som vet hur hon ska dupera männen runt omkring sig för att få som hon själv vill. Och hon lindar David runt sitt finger med smicker. Men hon har konkurrens av Davids flickvän Ellen. Ellen spelas helt fantastiskt av Lisa Stadell. Lisa får i den här föreställningen flera gånger visa vilken underbar röst hon har! Riktigt kul med en teater som har så många bra kvinnliga roller och alla är så fantastiska i sina roller. De överglänser sina manliga motspelare får jag nog lov att säga.

Bullets är en väldigt rolig musikal, många tillfällen till skratt och även om man har sett den ett par gånger så tål skämten att höras flera gånger då det är så duktiga skådespelare som framför dem. Så en stor eloge till Calle Norlén som har översatt Wody Allens texter. Många bra dansare och en musikal som innehåller stepp kan ju inte annat än vara bra! Fantastisk koreografi av Denise Holland Bethke. Camilla Thulin har designat de fantastiska kläderna.

Bullets är en riktigt bra och rolig musikal. Sista föreställningen är 8 april. Har ni inte sett den så är det verkligen hög tid att ni gör det! Det är verkligen valuta för pengarna för det är en 3 timmar lång musikal och inte en tråkig minut!

Wermland operan har en mångårig tradition att sätta upp musikaler och har sina egna stora stjärnor i Christer Nerfont och Cecilie Nefont Thorgersen. Dock har jag själv inte varit här sedan jag såg Elisabeth för en massa år sedan. Men det är ett kärt återseende. Inte minst för att det är en sådan fina teaterbyggnad. Axel Anderberg är arkitekt och han har också t ex Oscarsteatern och Kungliga operan på sin meritlista. Så ni kan ju förstå att det här är en klassisk fin teater, väl värd ett besök!

Hade hört så mycket bra om deras uppsättning av Les Miserable som hade premiär sommaren 2016 och sen har förlängts och förlängts och eftersom jag gillar Les Miserales så var det dags att bege sig till Karlstad igen. Och Karlstad levererade en fin vårdag med sol, men lagom till det var dags för teater började ett still snöfall. (och när vi kom ut var det ett ordentligt snölager på marken och snöfallet fortsatte). Men inne på teatern var det varmt och skönt och vi njöt av den fina teaterlokalen innan det började. I orkesterdiket dök en välbekant dirigent, David White, upp. Några minuters försening innan de första välkända tonerna började spelas, och sen skulle njutningen börja, eller? Lite fundersam blev jag när Christer Nerfont som Jean Valjean äntrar scenen och skägget/polisongerna hänger och dinglar runt ansiktet! Hade de slut på perukklister? eller fick han själv fixa det i en hast? Inte blev det bättre när han tog sig på håret och peruken rörde sig fram och tillbaka. Kändes väldigt amatörmässigt. Och tidigt slogs jag också av hur lik Björn Kjellman han var! Det kändes lite absurt, spelade han Jean Valjean eller Björn Kjellman som spelade Jean Valjean. Och innan ni säger något så är jag inte ensam om att tycka att han liknade Björn Kjellman för när vi gick hem så diskuterade min kompis och jag föreställning och i stort sett i kör tittar vi på varandra och säger ”Men han var ju så lik Björn Kjellman”. Så nåt var det. Och nu är det inget fel att vara lik Björn Kjellman, men det blev konstigt i Les Miserables bara. Men Christers sångröst var det inget fel på. Som tur var så har ju Jean Valjean bara skägg i början och sen blir det ny frisyr också så den fadäsen rättades till. Och då kunde jag verkligen bara njuta! Wermland Operan har verkligen lyckats med den här uppsättningen! Samtliga som är med på scenen är så otroligt duktiga, från huvudrollerna till alla i ensamblen. Otroligt bra och samspelt föreställning och så bra röster. Allra bäst är nog Philip Jalmelid som Javert. Vilken röst och pondus har! Första gången som jag såg Philip var som Marius i Les Mis på Malmö opera. Han var bra redan då, men som Javert får han verkligen visa vilken röstresurs han har. Så imponerande!

Les Miserable har ju flera starka kvinnoroller. Fantine spelas av Vermland operans leading lady, Cecilie Nerfont Thorgersen. En härlig inlevelse. Kerstin Hilldén som Eponine är en ny bekantskap för mig, men så imponerad jag blev. Otroligt duktig och en underbar röst. En av kvällens bästa utan tvekan! Eponine är en av mina favoritkaraktärer i Les Mis. Och Kerstin gör henne verkligen rättvisa. Cosette spelas av Kristin Lidström och hon gör en väldigt bra insats som den ljuva Cosette. Cosettes stora kärlek, Marius, spelas av David Alvefjord. Enjolras spelas av Rikard Björk. Bägge dessas killar är otroligt duktiga och imponerar med sina röster. Så kul med så många nya musikalartister som kommer upp och visar vad de kan. Inte behöver vi oroas för någon tillväxt på musikalsidan inte. Det finns så många duktiga, gäller bara att det sätts upp mycket musikaler så de kan få jobba och blända oss med sina röster! Som sagt, det finns inte en svag insats i den här uppsättningen vilket är väldigt imponerande.

Scenografin är väldigt bra också och de flesta scenlösningar imponerar stort. Lite svagt när de är nere i kloakerna och när Javert begår självmord. Man har i den sistnämnda valt en lösning där Javert sitter ner, vilket gör att han kommer lågt på scenen och blir skymd lite så där tappar de lite. Så är det något man ska tänka på när den nu kommer att flyttas till Spira i Jönköping så är det den scenen.

Det är inte många föreställningar kvar i Karlstad, men den kommer att flyttas till Spira och spelas i alla fall hela hösten där. Så har ni inte sett den i Karlstad, skynda att köpa biljetter till Spira och åt dit och se den. I stort sett är det samma ensamble som ska med vad jag har förstått så det borde bli minst lika bra där! Gillar man Les Miserables är det här en uppsättning man inte ska missa, för den är otroligt bra!

För knappt två veckor sedan såg jag ett helt fantastiskt genrep av Billy Elliot så att jag redan då hade biljett till kvällens föreställning var jag bara glad över. För när något är så bra som stadsteaterns uppsättning av Billy Elliot vill man bara se det igen och igen. Kvällens föreställning var ännu bättre än genrepet och det var till stor del tack vare Jacob Hermansson som var kvällens Billy. Oavsett vem som spelar Billy eller Michael så är det en fantastisk föreställning, men Jacob Hermansson var helt fantastisk ikväll. Han sjunger väldigt bra och lockade även han fram liten tår när han läs/sjunger brevet från sin döda mamma. Men framförallt så var han väldigt bra på att dansa! Killen är 14 år och en riktigt duktig dansare. Man kan se att han har hållt på med det i många år. Stepp, modernt eller balett, dansen sitter i hans kropp och det är ”elektriskt” precis som Billy sjunger när han får släppa loss i dans. Den här killen får man verkligen ha ögonen på för han lär dyka upp i andra uppsättningar efter Billy.

Eftersom de har 3 uppsättningar med Billy och Michaels så är det verkligen värt att gå och se den flera gånger för deras tolkningar är deras egna även om de har koreografi och en roll att följa så är de ju olika individer och det märks och ska också få märkas. Billys kompis Michael är en sån underbar karaktär att oavsett vem som spelar honom så älskar man honom. En kille som glatt skuttar hem iklädd en balettkjol och som byter sin julklapp mot en sjuksköterskebarbi kan man ju inte annat än älska!

Billy är en varm och underbar musikal som utspelas under den stora gruvstrejen i England, en grå och deprimerad tid i Englands nutidshistoria. Mitt i depressionen så vågar Billy drömma om något så onårbart som att få dansa balett. När det är så mycke oro i världen, folk på flykt och främlingsfientlighet och många som fått sina drömmar krossade är det viktigt med det budskap som finns i Billy Elliot. Tro på dig själv och dina drömmar! De kan slå in, bara man inte slutar drömma och kämpa för dem. För man får inget gratis utan det är hårt arbete att komma dit!

Stadsteatern har verkligen fått ihop en bra föreställning där de flesta är riktigt bra i sina roller. Det är mycket bra sång, musik och dans och alla balettflickor förtjänar en stor eloge. Man blir så glad av den här musikalen och så imponerad av de underbara barnen som är med! Så bra att Stadsteatern valt att sätta upp den och gjort det så bra. För fler har ju råd att gå och se musikal på Stadsteatern för biljetterna är ju rabatterade och det är billigare för barn och ungdomar, och det här är verkligen en pjäs som kan få ungdomar att börja gå på teater!

Våren är i stort sett helt utsåld, så vill ni gå och se den och inte köpt biljett får ni rikta in er på hösten. Men vänta inte för länge med att boka biljett. Så bra som den här föreställningen är så kommer även höstens biljetter att gå åt!

2000 kom filmen Billy Elliot som gjorde succé världen över och är en helt underbar film om Billy som av en slump hamnar på en balettlektion och inser motvilligt att han älskar det. Men att dansa balett är inte något en kille gör 1984 i England under pågående kolgruvsstrejker och Maggie Thatcher vägrar att diskutera med facken. 5 år efter filmen hade musikalen premiär i London med musik av Elton John. 10 år senare har den premiär i Malmö och nu sätts den upp på Stadsteatern i Stockholm. Och det är en av de absolut bästa musikaler som har spelast på Stadsteatern. Den är nästan i klass med Sweeney Todd och From Sammy with Love. Och hade det inte varit för ett par mindre typiska Stadsteater scensättningar så hade de nog nått upp till dem. Det som drar ner är att i två av de absoluta bästa numren så har men gått lite för långt. En av de abosluta höjdpunkterna är ju när Billy kommer hem till sin kompis Michael och han upptäcker att Michael har på sig tjejkläder. Michael är helt underbar i den här scenen och det är så självklart för honom att han ska ha tjejkläder på sig. Hans kroppspråk och utstrålning är så perfekt! Samtidigt som han tar upp ett viktigt ämne att man ska få vara en man vill vara. Så bra, stark och rolig scen, men så går man lite för långt med ”konstiga” dansare. Det blir för mycket och stjäl fokus från Billy och Michael. Till viss del samma i Londonuppsättningen men bättre gjort där.  En annan helt fantastikt bra scen är när Billy dansar Svanssjön med sig själv som vuxen. Det är så läckert och stämningsfullt gjort. Och glasväggen med fjädrar som blåses runt är så snyggt. Dansen förstärks av ballerinor i tutukjolar. Men så precis i slutet kommer manliga dansare in i tutus med bar överkropp. Tillför inget, men bryter en så fin scen. Så blandade känslor, så jättebra som kunde varit ännu bättre om man bara hållt tillbaka lite grann.

Men som helhet är det en helt underbar musikal! Det är en hel del bra låtar som t ex Solidaritet som återkommer ett par gånger är en stark medryckande låt om de strejkande gruvarbetarna som vävs ihop så fint med dansarna. Och den fina låten som Billy sjunger om sina döda mamma.

Billy och Michael blir man så imponerade av. Karaktären som Michael är ju väldigt tacksam för han är en sån rolig person, självsäker på sig själv och allt är så självklart och hans kroppspråk är underbart. Så rolig kille! Billy är ibland lite stel men han tar sig under kvällen och klarar dansen bra och sjunger bra. När han sjunger brevet från sin döda mamma ja då får jag en tår i ögat i alla fall. Billys döda mamma spelas finatt av Elisabet Carlsson. Sara Jangeldt imponerar som Sandra Wilkinson, dansläraren som upptäcker Billy. Billys pappa, Jackie, spelas av Jakob Eklund och jag tycker att han fint får fram gruvarbetaren från landet och hur han slits mellan det macho och viljan att hans son ska få ett bättre liv. Robin Keller är väldigt bra som pianisten Braithwaite. Spelar nördig och lite töntig på ett härligt sätt.

Billy är ju om dans och Roines Söderlundhs koreografi ska ha en stor eloge. Det är stepp, klassiskt och modernt som bjuds. Flera härliga dansnummer. Annelie Alhanko ska ha haft ett finger med i dansutbildningen av de härliga barnen. Calle Norlén översättning till svenska av Lee Halls sångtexter är också mycket bra. Den här gången har Ronny Danielsson lyckats med regin och fått till en mycket bra uppsättning.

I filmen är en av de mäktigaste scenerna slutscen när Billy ska dansa Svansjön och hans pappa och bror har kommit för att se honom och där träffar de Michael som är där med sin partner. Ett litet krystat möte, men det starka där är pappans tårar av stolthet när han ser Billy på scen. I musikaluppsättningen är den här scenen inte med, men slutet är ändå väldigt snyggt gjort om än inte lika snyftigt. Billy tar sin väska och går mot orkestern in i en dimma av rök. Tillbaka ut på scen kommer den vuxne Billy och dansar för oss. Snyggt! Och som det nu ska vara i alla nyare musikaler så är det lite extranummer i applådtacket. Men lite extra musikaldans säger man ju inte nej till!

Riktigt kul att Stadsteatern har en musikal av en väldigt hög klass som skulle platsa på vilken privatteater som helst i Stockholm, men till ett mycket mer behagligt pris. Den här musikalvåren i Stockholm måste vara en av de bästa vi har haft med Fantomen, Book of Mormon, Bullets och nu Billy Elliot.

Titta på orginalfilmen och på Billy Elliot live (inspelning av Londonuppsättningen) nu under våren om ni inte redan köpt biljetter för det är ustålt i stort sett. Sen ser ni till att köpa biljetter till hösten för ni vill inte missa den här föreställningen!