Fun Home hade premiär 2013 på Public Theatre (off-Broadway) och 2015 var den nominerad för 12 Tony awards och de vann  5 st, bl a för bästa musikal Så det är kul att en sådan belönad musikal har Europapermiär på Stadsteatern. Lever den då upp till alla sina Tony nomineringar och vinster? Eftersom det här var ett av de första publikrepen så svarar jag varken ja eller nej på den frågan då det kan bli ändringar till premiären. Vissa delar var bra medans annat behöver slipas på och visst kan helt tas bort.

Fun Home handlar om Alison och vi får följa henne från att hon är 8 år till hon är 43 år. Den 43 åriga Alison spelas av Frida Modén Triechl. Den 43 åriga Alison är med på scen i stort sett hela tiden och vi får uppleva hennes liv som 8aåring och 19åring genom Alison serietecknande. Mira Blomme Stahlhammer är helt underbar som den åttaåriga Alison. Full med energi och utstrålning. Maja Rung spelar den 19 åriga Alison som inser att hon är lesbisk och hon gör en härlig scen när hon inser att hon är kär i en tjej. Är den scenen månne inspirerad av scenen i Kinky Boots? När Alison förstår att hon är lesbisk skickar hon ett brev till sina föräldrar och kommer ut, men det dröjer innan de svarar. Och när hon väl svarar så får hon själv en chock, hennes mamma tappar masken och berättar den stora familjehemligheten att hennes pappa under hela deras uppväxt och tidigare har haft förhållande med män vid sidan om familjen. Något som mamman vetat om men det verkar om hon levt i ett slags förnekelse, så brister det för henne och hon bjuder på ett av musikalens starkaste nummer. Mamman spelas av Birthe Wingren. Pappan spelas av Fredrik Lycke och även han bjuder på ett kraftfullt nummer på slutet när han inte längre orkar med sitt dubbelliv. Men inte någongång så erkänner han för Alison om sitt liv, eller att han tidigt såg att Alison var homosexuell.

Alison har två bröder och tillsammans med dem så hjälper hon till på pappas begravningsfirma. De tre gör en helt underbar reklamfilmsång; ”Kom till Fun Home” om Begravningsfirman. Den och Regnrockskärlekslåten är nog de som man bäst kommer ihåg. Men det är inte en musikal som har låtar som fastnar och som man går och sjunger på när man går därifrån. Men några bra nummer som sagt. Riktigt kul med ännu en musikal på Stadsteatern med riktigt duktiga barnmusikalartister. Det lovar gott för framtiden!

Sceneriet tycker jag var lite rörigt. För mycket olika rum som skulle snurras fram och tillbaka hela tiden. Var rätt störande emellanåt. Lite för mycket folk som sprang och snurrade även om skådisarna hjälpte till rätt mycket. Men mest störande var att man i kärleksscenen mellan Alison och hennes första flickvän Joan (Ellen Skarin) inte lät oss fantisera. Utan Joan klär av sig helt spritt språngande naken innan hon lägger sig i sängen. Har sagt det förr men det fyller inte någon konstnärlig funktion att folk ska klä av sig nakna på scen, med undantag av det mycket fina avklädande på The Girls. Tvärtom så tar det ju bort spänningen. Det chockar inte. Förstår verkligen inte syftet med det. Nej då är pappans snedsrpång bättre gjorda, där får man bara ana att han har en affär med de unga studenterna som han raggar upp. Förutom med Roy (Emil Almén) där det blir lite kroppskontakt och avtagen skjorta, men linne under. Så mycket snyggare och mycket mer intressant.

Marika Willsted är kapellmästare för ett gäng väldigt duktiga musiker. Alltid kul när man ser orkestern och de inte ”gömmer” sig i ett orkesterdike.

Musikalen har ju ett alltid aktuellt ämne som berör många, men därför är det lite synd att man har valt att ha så många sterotypa karatärer. Pappan som raggar på unga pojkar/män som varit hans elever. Flickvännen Joan är butckig och även Alison går åt det hållet att bli mer manlig. Hon vill inte ha på sig klänning när hon är liten etc. Hade det inte varit mer intressant att Alison varit en mer kvinnlig lesbisk karaktär? Då hade man fått in ytterligare en dimension att vem som helst kan vara homosexuell. Det behöver inte synas på hur man är klädd etc. Pappan kunde väl också ha haft någon mer jämnårig relation också? Här har kanske inte Stadsteatern så stor frihet att ändra på ett givet koncept? Eftersom jag inte sett Fun Home på Broadway vet jag inte hur trogen den är originalet.

Fun Home är en enaktsmusikal på ca 1.45 minuter. Nu på genrepet var den lite längre men den kommer nog att tightas till innan premiären den 28 april. Jag hade inte tråkigt under tiden, men det var på gränsen att den blev lite långt med 1.45. Det är alltid kul att gå och se en ny musikal. Den spelas till 11 juni och vill man se en musikal när privatteatrarna har stängt för våren så varför inte passa på att se Fun Home?

Foton Sören Vilks

När de la in att Phantom skulle förlängas till våren 2017 var det här tänkt som den sista föreställningen och självklart såg vi till att boka in de bästa platserna, mitten rad 1, för att få en riktig härlig nära upplevelse. Men som vi nog misstänkte blev det inte sista utan nu är sista den 14 maj. Och om ni undrar så självklart har vi biljetter till den också…För den här uppsättningen är alldelse för bra för att ine få njuta av så länge som det går.

Eftermiddagens föreställning var inget undantag från de andra. Peter Jöback gör en helt underbart storartad och fantastisk Fantomen. Och inte märktes det av att han hade något problem med en foten, men efter föreställningen kom han ut med en ”pjäxa” på foten… The show must go on. Och även Anton Zetterholm, Raoul, hade någon skada för det blev inget hopp ner från bron i slutet. Men sådana detaljer är det nog bara vi som ser den om och om igen som lägger märke till. Dock var det inget fel på varken Peters eller Antons röster och det är ju huvudsaken. För varje gång jag ser Anton blir jag bara mer och mer förtjust i honom. Älskar hans röst, hans minspel och de små rörelserna. Ett ögonbryn som höjs etc, även när fokus inte är på honom. Precis som alla andra. Går man bara en gång så missar man hur mycket alla agerar när de nite är i fokus och det är ju de här små detaljerna som gör det till en så bra föreställning. Emmi Christensson som Christine är minst lika bra som sina manliga motspelare. Den här trion är en sån perfekt match. Alla i minsta roll är så bra i den här uppsättningen så man bara njuter hela tiden. Sanna Martin, Sindre Postholm, Rolf Lydahl, Karolina Andersson, Tehilla Blad, John Martin Bengtsson, Daniel Engman, Glenn Edell mfl,  Dagen till ära fick vi skapa bekantskap med en ny dirigent, Bosse Johansson. Det är så underbart med så bra musiker som spelar den här fantastiska musiken. Varje gång första tonen spelas så förflyttas jag till Paris och sen är man kvar där till sista tonen.

Och när sista tonen spelas så är jag så glad att jag åtminstone har en gång till att se den här på Cirkus med det här fantastiska gänget.

Än finns det biljetter kvar så har ni inte sett den så se till att göra det!

Det gäller att få en ny genaration att gilla musikaler och vad är då bättre än att ta hjälp av de populära Babblarna! Så från 2 år och uppåt kan man få sig glad, färgsprakande musikal med massa sång i ca 35 minuter.

Alla Babblarna är med, Klonk är den som guidar oss igenom musikalen och som spelas av Sara Englund. Övriga Babblare, Diddi, Doddo, Bibbi, Bobbo, Babba och Dadda är kramdjur som kommer fram en efter en på scenen tack vara att barnen klappar, stampar, sjunger eller viskar fram dem. Alla kommer fram på sitt eget sätt hjälpta av Fatima Edell och Gustav Karlberg. Klonk vill ta med sig alla Babblarna till tivolit och åka Berg och dalbana.

De som kan sina Babblare känner igen sångerna som är med som Bergochdalbanebit och Första låten. Fast den heter Första låten som kommer den sist. Svängig musik som man blir glad av.

Barnen uppmanas hela tiden att vara aktiva på olika sätt och det är kul att se hur enagerade de blir i de här figurerna. Många har med sig sin egen Babblare som gosedjur också.

Efter föreställningen kommer Klonk ut och alla barn som vill får komma fram och krama. Mysigt.

Vi hade med oss en snart 4åring och hon var nästan snudd för gammal så idealåldern är nog 2-3 år. Musikalen är populär men det finns lite biljetter kvar till de föreställningar som är kvar i Stockholm.

I reklamen för Aladdin the Musical så skriver man ”Sheer Genie-us” och frågan är om man inte borde döpa om den till Genie istället för Aladdin. Aladdin, spelad av Dean John-Wilson, känns som en blek bifigur så fort Genie (Anden) är på scenen. Genie spelas av Trevor Dion Nicholas som nu gör sin West End debut. Dock inte någon nykomling på musikalscenen för han har t ex spelat Genie på Broadway. Förstår verkligen att man tog med honom över Atlanten för han är helt suverän. Fantastisk sångröst, utstrålning och leverar hela tiden när han är på scenen. Allt blir bara bättre när han är på scenen. Maffigare dansnummer, liksom mer av allt! Det är ju storyns mest tacksamma figur för han är ju rolig och den som verkligen sticker ut och får agera ut för fullt. Aladdin är ju lite mer trist som karaktär. Den vackre fattige pojken som blir kär i prinsessan Jasmine. Tyvärr hade han inte någon riktigt power i rösten så tafattheten förstärktes. Jasmine är ju en liten tuff prinsessa som själv vill bestämma vem hon vill gifta sig med. Jasmine spelas av Jade Even. Hon imponerar mer både sång och skådespelarmässigt. Även Don Gallagher som Jafar imponerar, även om han inte riktigt är i klass med Genie. Men god tvåa. Det är ju oftast mer tacksamt att spela skurk än den snälla för skurken har ju oftast mer kraftfull röst, eller i alla fall på ett annat sätt än den väne hjälten. Hade ju gärna sett Fred Johansson som Jafar. Han var ju standby i höstas för den rollen, men nu är han på Broadway och spelar i Sunset Boulevard. Han hade varit en bra Jafar utan tvekan.

Aladdin är en härligt färgsprakane föreställlning. Starka läckra färger, guld och glitter, härliga kläder och en del häftiga effekter. Självklart en flygande matta! Och det som jag gillar är att de inleder varje akt med en härlig ouvertyr. Blir lite pampigare då. Ensamblen är bra och det är härliga storslagna nummer. Men apan Abu fick inte vara med, han är bara med i filmen. Bra familjeföreställning där alla kan bli underhållna. Men den berör ju inte som tex The Girls gjorde. Väldigt underhållen blir man för stunden.

Stort plus att man nu har börjat med Dayseat och inte bara lotteri som det var i höstas. Släpps kl 10 varje dag och jag fick en biljett på rad P, parkett som var väldigt bra och väl värd 25 £. Skulle kostat 77£!

http://www.aladdinthemusical.co.uk/

The Girls baseras på den sanna historien om ett gäng Yorkshiredamer som gjorde en kalender med stilfulla nakna bilder på sig själva för att samla in pengar till en besökssoffa till väntrummet på en canceravdelning där en av damerna tillbringade mycket tid när hennes man behandlades för cancer. Känns historien igen så beror det på att ni nog har sett filmen som kom 2003 med Helen Mirren i huvudrollen som Annie vars man John går bort i cancer.

Nu har historien blivit musikal. Gary Barlow från Take That har skrivit text och musik tillsammans med Tim Firth. Musiken är bra och det finns några riktigt bra låtar som t ex If you Dare och en special variant på Silent Night. Den är helt underbar! Alla damer i pjäsen har fått varsin solosång där de får visa upp sig och sin karaktär. Helt igenom är det en väldigt bra cast och det är så kul med alla dessa bra och starka kvinnokaraktärer. Helt olika kvinnor som har vuxit upp i samma småstad och nu är medelålders eller ännu äldre. Alla med sina egna livsöden. Joanna Riding är strålande som Annie. Fantastisk röst och man blir så berörd av hennes kamp med sin döende man John som spelas väldigt bra av James Gaddas.  Annies bästa vän Chris spelas av Clarie Moore. Till de starka kvinnorollerna hör också den unga Jenny som har blivit relegerad från sin skola och nu fått återvända hem. Hon har kommit lite på kant med samhället men är en bra tjej. Hon blir tillsammans med Chris son, vilket inte är så populärt först. Jenny spelas av Chloe May Jackson och hon lär dyka upp i andra roller på West End. De flesta utan de unga har väldigt långa meritlistor både från andra musikaler, teatrar, tv och film så det är stor chans att ni har sett dem någonstans tidigare. Själv minns jag Joanna Riding mycket väl från Witches of Eastwick där hon spelade mot Peter Jöback.

Musiken är som sagt bra, bra sånginsatser men det är även väldigt bra och roliga repliker. Men skratten blandas ibland med tårar i ögonen, och i slutscenen är det glädjetårar för det är så fint när kalendern har sålt så bra så det räcker till en hel avdelning och inte bara en soffa. Innan dess har dessa modiga och duktiga skådespelerskor precis som i filmen tagit stilfulla foton på scen och mer eller mindre visat allt de har att visa. Stilfult och väldigt snyggt gjort med mycket värme och humor. Slutscenen är så fin också med alla solrosor och damerna i fina svarta klänningar. Så snyggt. Solroserna är en symbol för John som gillade att plantera och solrosen var en favorit för blomman hittar alltid ljuset!

Efter föreställningen kommer flera av skådespelarna ut i entrén och även på gatan framför och samlar in pengar till cancerforskning, och det såg ut som de skramlade ihop en hel del i det här kontantlösa samhället.

Sammantaget är det här en riktigt bra musikal som jag absolut tycker att ni ska gå och se om ni är i London. De har Dayseats till försäljning i stort sett till varje föreställning för 20£ så det är värt att gå förbi teatern kl 10 när de öppnar och se vad de har till dagens föreställning. Själv fick jag plats på A4 som är första raden, vilket kan vara lite nära för scenkanten är rätt hög, men inga problem för det är inte mycket dans i den så man behöver inte se fötterna.

Så gå och se The Girls och ni går därifrån glada till sinnet!

Semua Situs Slot MPO Terpercaya + Bonus New Member 100%