Kulturhuset Spira är helt rätt i tiden som sätter upp Spelman på taket. Musikalen som spelades första gången 1964 men vars handling är lika aktuell idag och det märks ju då den sätts upp igen över hela världen. Spelas just nu också t ex på Broadway (precis Tony nominerad) och i Sidney.

Själv har jag inte sett den förut men ”Om jag hade pengar” har man ju hört otaliga gånger. Spelman handlar om juden Tevje som har 5 döttrar som börjar komma upp i giftasåldern och om de starka traditionerna som styrde den judiska församlingen i Anatekva, Ryssland 1905. Sakta men säkert börjar traditionerna brytas upp då döttrarna vill välja sina blivande män själva. I Ryssland styr Tsaren men revolutionen står för dörren och judarna drivs från det ena bosättningsområdet efter det andra. Handlingen är skrämmande aktuell trots att det har gått 111 år. Många drivs på flykt från sitt land pga av religion eller annan orsak. Varför lär vi oss inte av historien? Varför fortsätter den här judeförföljelsen? Hur ska man förena sina traditioner med samtiden? Slutet på musikalen som visar hur de fördrivs från sina hem understryker bara hur aktuell den är.

Tevje spelas helt fantastiskt av Anders Ekborg. Så kul att se honom i en musikal igen. Han är helt outstanding i sin rolltolkning. Vilken fantastisk röst och intensitet han har i sin rolltolkning. Ett bättre val för Tevje hade de inte kunnat göra. Pappan som slits mellan traditionerna men som samtidigt ser hur kära och lyckliga döttrarna är med de män de älskar. Men även om han ger vika för ett par av dem går det en gräns när en av döttrarna blir förälskad i en icke jude, en ryss. Man kan umgås och vara vänner, men att gifta sig med en ryss, nej då ser han sin dotter som död. Men man ser hur han lider av det.

Anders är det stora affischnamnet och övriga är mer lokala förmågor som tex Vilde Moberg och Karin Mårtensson som charmigt och bra spelade ett par av döttrarna. Som som helhet är det en bra uppsättning som har gått för utsålda hus och de har fått sätta in extra föreställningar och kvällens föreställning var den allra sista.

Kulturhuset Spira invigdes 2011 och det är ett modernt och fräscht kulturhus. Bekväma stolar! Deras satsningar på att sätta upp musikaler är ju lovande och i höst sätter de upp Sondheims Passion. Och jag kan varmt rekommendera att besökt till Spira.

När jag läste att Fred Johansson skulle spela Max i Sunset Boulevard med Glenn Close som Norma Desmond så kunde jag ju inte låta bli att boka biljett för hur kul var det inte att Fred fått den rollen? Att få spela mot Glenn med EON symfoniorkester måste ju vara en väldigt prestigfull roll att få och vilket erkännande av hans fantastiska röst!

Sen premiären har man kunnat läsa den ena recensionen mer lyrisk än den andra över uppsättningen så det var med stor förvänta som jag tog mig till teatern. Där ser vi dock att vita papper på alla dörrar vilket inte brukar vara ett gott tecken. Nåt är inte som det sak. Det kan väl inte vara inställt? Nej folk strömmade ut efter matinén och vid stage door stod en stor skara samlad. Men när vi kommer till vår föreställning och läser vad det står som får jag ju erkänna att vi blev besvikna. ”Owing to the indisposition of Glenn Close, in this evening’s performance the role of Norma Desmond vill be played by Ria Jones”

När vi hämtar biljetten som man inte får byta eller återlämna (vilket vi inte skulle gjort ändå för Fred skulle ju vara med) får vi höra att Glenn varit sjuk sedan torsdagsföreställningen. Väl inne på teatern så kan vi ju inte annat än njuta av den fantastiskt fina teatern. Så fin! Så är det dags att det ska börja och en man kommer in och berättar att tyvärr är Glenn Close sjuk men att rollen ska spelas av Ria Jones. Och ett enormt jubel bryter ut! Min kompis och jag tittade på varandra och undrade nog vad hade vi missat här? Ett sånt jubel för att stjärnan är borta? Den här Ria måste ju vara något i hästväg då! Och det var hon! Vilken fantastisk röst! Ria Jones var helt suverän! När jag läste på om henne visade det sig att hon faktiskt varit med och sjungit på workshopen för Sunset Boulevard just som Norma för 25 år sedan! Då för ung för att göra rollen på scen, men nu fick hon alltså chansen och gjorde det med sådan bravur. Läste också att på torsdags föreställningen hade hon mötts av burop, men sedan av några av de längsta stående ovationerna man sett på teatern när det var slut! Hade självklart varit jättekul att se Glenn för hon ska ju göra Norma fantastisk bra och har ju gjort den på Broadway, men Ria var verkligen inte någon dålig ersättare. Så efter föreställningen så förstod jag mycket väl jublet när han presenterade henne.

Jag har inte sett Sunset Boulevard tidigare utan bara hört några av låtarna som Sunset Boulevard, As if we never said goodbye och With one look, så det var kul att nu få dem placerade in i handlingen. Den avdankade stjärnan Norma Desmond som får oväntat besök av författaren Joe Gilles (Michel Xavier) och ser sin chans till comeback. Max von Mayerling (Fred Johansson) är hennes exman som numera jobbar som butler/chaufför åt henne. Norma blir förälskad i den unge Joe som flyttar in, hela tiden drömmer och planerar hon för sin comeback. Fred är ju helt fantastisk som Max och han är mycket på scen, men tyvärr är det mycket att han bara är på scen och går fram och tillbaka och servar Norma och Joe. Nu är ju rollen sådan, men han har ett par kraftfulla låtar, t ex Greatest Star of All,  där vi får njuta av hans fantastiska röst och publiken älskade honom! Han fick verkligen visa vilken världsklass han har!

Den här uppsättningen är en mer typ av en konsertmusikal eftersom EONs orkester sitter på scenen. Inte ofta en hel symfoniorkester backar upp en musikal. Bättre orkester på en musikal har jag aldrig hört! Och det passar så bra för Sunset Bouldevard är ju en av Andrew Lloyd Webbers mer svulstiga musikaler. Stora maffia nummer som kräver både sina röster och sin orkester! Det här var verkligen i en klass för sig. Så imponerad av hela uppsättningen!

Och även den hör föreställningen fick massor av jubel under föreställningen och självklart stående ovationer när det var slut!

Kommer att hålla koll på vad EON sätter upp för musikal nästa vår för jag ser gärna något annat igen på den här teatern! Det är bara några få föreställningar kvar på Sunset men finns några enstaka biljetter kvar ifall ni ska till London närmaste veckan. Sista föreställningen är den 7 maj. Hade ju varit intressant att se Glenn i den för att kunna jämföra med Ria…

För drygt 4 månaders sen (16 dec) såg jag Kinky Boots för första gången och då var det inte den fulla West End original casten som spelade. Rollen som Charlie Price spelades då av Paul Ayers och inte Killian Donnely. Eftersom musikalen var ett riktigt glädjepiller ville jag gärna se den igen och den här eftermiddagen spelade Killian så nu har jag sett alla i West End orignal cast. Kinky Boots är jättebra, bra musik och man blir så glad av den och så är ju Matt Henry helt fantastisk som Lola! Och att den är en bra musikal det märktes ju på årets Oliver awards. De plockade hem 3 Olivers, Bästa nya musikal, Matt Henry för sin roll som Lola (Bästa skåddespelare i en musikal) och Bästa kostym. Alla 3 väldigt välförtjänta Oilvers. Matt Henry är helt outstanding i sin roll som drag queen Lola! Och kostymerna och alla dessa häftiga Kinky Boots är så värda en Oliver! 6 Tony awards plockade den hem, bland annat för bästa musikal och Billy Porter som Lola.

Killian Donnely är bra som Charlie Price men personligen tycker jag nog att han var strået vassare i Memphis. Charlie Price är killen som ärver sin fars skofabrik som håller på att gå i konkurs för att den typen av herrskor som de tillverkar inte längre efterfrågas. Han får då tipset att ändra in riktning av Lauren på fabriken, helt underbart spelade av Amy Lennox. Det är när han träffar Lola som han kommer på att de ska nischa in sig på Kinky Boots för drag queens! Nåt som tas emot med blandade känslor av de anställda på fabriken.

Det är många roliga repliker och man skrattar mycket. En av de roligaste scenerna är när Lauren inser att hon blivit förälskad i Charlie (The history of wrong guys). Amy Lennox är helt suverän där. Och Matt Henry och hela ensemblen har några fantastiska scener som t ex Sex is in the heel, och What a woman wants. För att inte tala om finalscenerna när de är på modevisningen i Milano, Raise you up och Just be. De numren får en verkligen att må jättebra.

Men mitt i allt det roliga och lättsamma finns det ett underbyggt budskap om att man ska acceptera varandra som de personer som vi är.

Musikalen är skriven av Harvey Fierstein och det är Cindy Lauper som har gjort musik och text. Även om det inte låter precis som Girls just wanna have fun, så finns det glada och positiva som en tråd i musiken.

Det här är absolut en musikal som man ska se och jag kan varmt rekommendera att ni gör det så länge Matt Henry och Amy Lennox spelar på West End.  Till hösten sätts den upp på Malmö opera med Andreas Weise som Charlie och Oscar Pierrou Lindén. Premiär 3 september.

Hade inte tänkt att se School of Rock även om jag gillar filmen, men började fundera på att det kunde ju vara kul att se Sierra Boggess och när det fanns Rush tickets för 37$, ja då var det inte något att tveka på, blev lite mindre shopping helt enkelt.

School of Rock är Andrew Lloyd Webbers senaste projekt. Storyn bygger på filmen med samma namn och Andrew har skrivit den nya musiken, texter av Glenn Slater och sen är det Julian Fellowes (Downton Abbey) som har skrivit manus. Musikmässigt tillhör den de mer rock/popigare musikalerna av Andrew och man ska inte förvänta sig någon pampig musikal som Phantom of the opera. Mer lite Whistle down the wind eller Starlight Express, vilka är två favoriter.

Har man sett filmen så känner man igen sig väl i storyn och karaktärerna. Den misslyckade musikern Dewey som lurar till sig ett lärarvikariat på en fin privatskola och som istället för att ha vanlig utbildning bildar ett rockband av klassen, allt för att de ska ställa upp i en tävling för rockband. Scenografin är bra, varierar på ett bra sätt mellan Deweys rum hos kompisen, skolan och rockklubben.

I den här föreställningen spelade understudyn Jonathan Wagner rollen som Dewey och han var riktigt bra. Sierra Boggess är den strikta rektorn som har ett rockhjärta innerst inne som självklart Dewey väcker till liv. Sierra har en fantastisk röst och man förstår att Andrew Lloyd Webber väljer henne till olika roller i sina musikaler (har bl a spelat Christine i Phantom of the opera). Rollen som rektorn är väl inte den roll där hon får använda hela sitt register men det finns några nummer där hon får glänsa lite. Deweys kompis Ned (Spencer Moses) som gått från att ha varit musiker till att bli mer vuxen och numera är lärarvikarie och hans flickvän Patty (Mamie Paris) är värda att nämnas också. Men allra mest är det självklart de fantastiska barnen som man blir imponerad av. Hur duktiga är inte de både på att sjunga, spela instrument och agera! Helt fantastiska! Är alltid väldigt speciellt att se duktiga barn på scen! Sådan glädje de har och det smittar av sig på övriga på scen och även på hela publiken.

En musikal som man blir glad av att se!

En kompis som följer Andreas Carlsson på Instagram tipsade mig om att han var involverade i en nyskriven musikal på Broadway. Kollade upp den och blev lite tveksam när jag såg att det var en Cirque du Soleil musical. Visst kan nycirkus imponera men efter Pippin vet jag inte riktigt om det är min grej. Men kollade lite mer och det lät rätt intressant och vore ju kul att få se vad Andreas jobbat med. Sen hade Playbill erbjudande om rabatterade biljetter så jag slog till.

Och jag får ju erkänna att när det inleds med en ouvertyr och in kommer två killar klädda i frack, en vit och en svart, höga hattar och steppskor, ja då var det verkligen ett ”You had me at hello” moment. Hur många musikaler är det idag som inleder med ett läckert steppnummer, som sen övergår till en scenografi med pampig entretrappa i guld, stor dansensamble med tjejer i röda palejttklänningar osv. Guld glitter och glamour! Tillbaka i en MGMmusikal film! Technicolor! Så läckert! Och så rullar det på i den stilen. Lyxigt pampigt och suveränt bra dansnummer rakt igenom. Och Cirque de Soleil förhöjde numren med sin akrobater. I vissa scener som tex Calamtiy Jane så kunde de kortat ner tiden på hur länge de hoppar på gungbrädan någon minut för att täta till det och det fanns några andra nummer (jakten på taken) också där det blev lite för mycket av det goda så att säga. Skulle blir högre tempo och mer intensivt med något kortare. Men nu var det här ett av de första previews (första var den 16 april) så de kanske får till det lite bättre innan den stora premiären är. Märktes i vissa nummer att det satt inte perfekt, några fellandningar men ändå så imponerande.

I första akten var ett av mina favoritnummer där de manliga dansarna kommer in en efter en och dansar i olika rum som är ställda på rad. Så häftigt gjort. I andra akten var tex Love Triangle läckert både sångmässigt och med Cirque de Soleis inslag. Jakten på taket är riktigt häftig också, även om snäppet lång. Är verkligen svårt att plocka ut favoritscener för allt är så häftigt och imponerande.

Vad handlar den om då? Jo det är ett triangledrama mellan en regissör, stjärnan och kompositören. Det inleds med att regissören motar en Oscars för sin film (därav den pampiga entren och sen berättar han om hur han gjorde filmen och det är det som vi får se utspelas. Hur han hittar sin nya stjärna och kompositören som skrivit låten till henne och nu får uppdraget att skriva musiken till hela filmen. Jeremy Kushnier spelar regissören AJ Golden, Ruby Lewis spelar Indigo och Ryan Vona spelar Joey Green. Alla tre imponerar. Texter och musik är bra och det är så kul att Andreas Carlsson har varit med och skapat den här fantastiska musikalen. Andreas har skrivit texterna och är co-composer.

Det här är verkligen en musikal som har allt, pampiga scenografi, häftiga dansnummer, bra sångare och bra musik. Från första numret till den stora finalen är man bara så imponerad. Det är verkligen en musikal som är värd att åka till New York för att se!

Redan i inledningsnumret så märktes att det här var inte någon vanlig musikal, eller rättare sagt inte någon vanlig musikalpublik. Efter första numret, gospelinspirerat, så var det kraftiga applåder, när Jennifer Hudson kom in på scen utbröt stort jubel men mest spplåder och till och med stående ovationer mitt i musikalen fick Cynthia Erivo som Celie. I numret I’m here. Jublet ville aldrig sluta! Inte ofta som hela casten är svarta och väldigt många i publiken var det också. Men oavsett hudfärg så älskade alla Cynthia, vilken röst!

Handlingen är förlagd till Georgia i början av 1900 talet. Celie blir bortgift till en man som inte vill ha henne och behandlar henne illa. Han kan inte glömma sin Shug Avery spelade av Jennifer Hudson med bravur. Men hon har begett sig till Memphis för att sjunga. År senare kommer hon hem. Och får bo hos Celie och Mister. I början blir Celie också fråntagen sitt barn och även systern tvingas iväg. Celie är väldigt olycklig och illa behandlad till Shug kommer tillbaka och tar henne till sitt hjärta. Det är också en berättelse om starka kvinnor som inte vill bli kuvade av sina män eller andra. Ibland till ett högt pris. Kvinnornas uppror mot männen mötte också stort jubel av publiken. Där var karaktären Sofia den som gick främst, väldigt bra spelade och sjungen av Danielle Brooks.

Enkel scenografi, trägolv och stolar i stort sett. Här handlar det mer om att de stora rösterna ska komma fram. Som sagt, mest imponerar Cynthia Ervio. Jennifer Hudson är absolut bra hon med. Hela casten har bra röstresurser. Musiken var däremot lite svag och man kunde ha utnyttjat rösterna än mer och gjort fler sånger där de kunde visa vad rösterna går för. Publiken älskade numren med mycket röst. Dock ingen låt som direkt satte sig.

En bra musikal med bra röster och viktigt budskap!

110 in the shades är inte en av de mest kända musikaler men den har spelats både på Broadway (1963 och 2007) och West End (1967) och har varit nominerad för flera Tonys men inte vunnit någon. Handlingen utspelas i sydvästra USA där det en längre tid råder torka när en dag en främling, Starbuck,  dyker upp och utger sig för att vara ”The Rainmaker”.  Han lyckas få staden att tro på hans förmåga att skapa regn och får även pojkflickan Lizzie att blomma ut i sin kvinnlighet. Blir ett litet triangeldrama där stadens sheriff också är involverad. Det hela slutar med att Lizzie väljer den mer stadgade sheriffen och, det börjar regna! Allt gott slutet gott. Men däremellan är det en del roliga episoder. Starbucks spelades av Greg Maheu som normalt spelar rollen som Lizzie lillebror. Ikväll spelad av Alex Alferov som i vanliga fall har en mindre roll osv. Alex var väldigt bra och rolig i rollen som den lite korkade hunsade lillebrorn, men även han fick lite mer mod av Starbuck. Greg var charmig som Starbuck, lite James Dean stuk över honom. Vit T-shirt, Jeans och skinnjacka vilket skilde sig från de i övrigts countryrutiga skjortorna på den övriga ensamblen. Lizzie spelades av teaterns primadonna Tracy Lynn Olivera, Hon hade en bra röst men ibland sjöng hon lite för mycket opera istället för musikal. Ett av kvällen bästa och roligaste nummer var när hon sjöng Raunchy.

En väldigt amerikansk musikal i en småstad med rutiga country skjortor, picknickar etc. Precis som man ser på film i amerikanska småstäder. Musiken var glad och medryckande och jag hade en trevlig kväll. Väl värd att gå och se.

Men det som är speciellt med den här teatern och vad som verkligen gör den värd att besöka är för sin historia. Teatern startades 1861 så den har anor. Men bara 4 år senare, den 14 april 1865 besökte Abraham Lincoln för att se ”Our American Cousin”. På teatern befann sig även John Wilkes Booth som sköt Lincoln i teaterlogen under föreställningen. Lincoln avled senare i ett hus tvärs över gatan den 15 april 1865. Så 151 år efter Lincolns dödsdag var jag alltså på Ford’s Theatre. Som svensk så tänker man ju direkt på parallellerna till mordet på Gustav III på operan 16 mars 1792.

Men inte nog med att det är en historisk teater, det är också den enda teater där jag för en kväll har varit presidentfru, nämligen Mrs Ronald Reagan och mitt sällskap var självaste president Reagan! Vi satt på första raden nästan mitten och i stort sett alla stolar på den raden hade en president eller presidentfrus namn!

Så är ni i Washington kan jag varmt rekommendera att ni kollar in vad Ford’s theatre har på programmet och se till att få sitta på rad 1!