Memphis The musical är en relativt ny musikal. Har spelats på Broadway och har fått flera Tony awards, bl a för bästa musikal 2010. Nu har den så kommit till London och gör stor succé.

Beveryl Knight gör en suverän Felica. Den svarta tjejen som sjunger fantastiskt och vars bror har öppnat en nattklubb för att hon ska kunna få någonstans att sjunga. Killian Donnelly spelarden vita loosern Huey som går förbi klubben och blir fascinerad av Felicias röst och går in på klubben. Hade det varit idag hade det inte varit något konstig, men nu utspelas det här i Memphis på 50talet då fortfarande inte svarta och vita gick på samma klubbar och musiken var uppdelad i vit och svart musik. Huey som inte kan behålla ett jobb lyckas tack vare att han brinner för den svarta musiken göra en karriär först på radion och sen via egen tvshow där han bara spelar svart musik och har med svarta dansare och musiker. Det blir ju succé för de vita ungdomarna tar ju till sig rockmusiken och R&B. Så lite samma tema som i Hairspray.

Det är väldigt bra och medryckande musik rakt igenom hela musikalen. Mycket bra dansnummer och så förstås Beveryl och Killian som storspelar och sjunger helt fantastiskt. Rollen som den lite tafatte Huey passar Killian bättre än Raoul i Phantom. Här får han spela ut ett helt annat register och är rolig. Riktigt snabbpratad som DJ i radion också! Inte lika stark i dansen, men svårt att säga om det är för att han inte är så bra dansare eller om rollen är sån. Dock när han tar av sig skjortan är det inte ett sexpack han visar…så inte lika vältränad som en dansare.

Så finns det förstås en kärlekshistora i det hela om ni inte redan förstått det och som får vissa komplikationer.

Även om vi idag inte har olika klubbar för svarta och vita och musiken är till för alla, så känns det som en högaktuell musikal med all främligsfientlighet som pågår. Borde vara en tankeväckare för alla. En väldigt underhållande, välspelad musikal med viktigt team. Gå och sen den när ni är i London!

Såg Once for ganska exakt ett år sedan och nu när Ronan Keating spelar huvudrollen Guy så kunde jag ju inte låta bli att se den ännu en gång. Ronan Keating (Boyzone) har inte spelat musikal förut så det här var hans debut. Och han gjorde verkligen bra från sig! Visserligen är ju rollen som klippt och skuren för honom eftersom Guy är en musiker som försöker att göra karriär men som tappat sugen när hans flickvän flyttar till New York. Han bli ”upptäckt” av en tjeckiska en dag när han spelar på gatan. Hon är också musiker (pianist) och hon får honom att få tillbaka tron på sin musik och även livet och kärleken. Men det blir inte något sockersött slut inte. Det är väl det enda som inte är helt bra med musikalen. Slutet är lite snörpligt.

Annars är det en musikal fylld med massa härlig irländsk musik och bra musiker som är på scen större delen av tiden. Alla som är med i musikalen spelar något instrument. Det är en riktigt bra cast och härlig stämning.

Som sagt, Ronan gör bra ifrån sig. Sjunger bra och ser ju fortfarande väldigt bra ut. Och den konstnärliga nivån höjs ju när han tar av sig byxorna på scen för att byta till ett par andra. Det driver handlingen framåt eftersom han ska byta till succekostymen så han ska bli beviljad ett lån för att kunna göra en demoskiva. Så inte alls omotiverat som det oftast är på Stadsteatern. Och han behöll kalsonger och skjorta på!

Once ska läggas ner den 21 mars 2015 så vill ni se en bra musikal och få en ungdomsidol på köpet så se till att ta er till London innan dess! Väl värt resan dit!

Flera teatrar i London har det fantastiska konceptet att man samma dag säljer biljetter för 20 pund. Oftats är det biljetter på rad 1 som släpps samma dag. Så vi tog oss ner till Prince Edward Theatre och var där precis strax före 10 när de öppnar och fick 2 bra biljetter på rad 1 till matiné föreställning. Har inte sett Miss Saigon sedan jag såg den 2002 i Manchester med Niklas Andersson som Chris och Joanna Ampill som Kim. En fantastisk bra uppsättning, så hur står sig då 2014 uppsättning mot den? Eller mot 1997 när jag såg Peter Jöback spelas Chris och Ma-Ann Dionysos som Kim?

Ja som musikal är Miss Saigon är den fylld med en rad musikalhits och en bra story och det är nog inte ett öga som är torrt när man lämnar salongen. Det är en riktig snyftare och tårarna rann den här eftermiddagen också. Så på så sätt har man lyckats. Däremot så når inte Alistair Brammer upp till Niklas och Peters nivå som Chris. Det tar sig aldrig riktigt varken sång eller skådespelarmässigt. På något sätt var han inte helt trovärdig.  Dumt nog så störde jag mig också på att han var blond…. helt idiotiskt men för mig är Chris mörkhårig. Eva Noblezada som Kim var svag i början men blev bättre och bättre och hon fick mina tårar att rinna flera gånger. Tyvärr var inte kemin mellan Chris och Kim lika bra som de andra paren jag nämt. Då slog det gnistor.

En av mina absolut favoritmusikallåtar är Bui Doi, som inleder akt två. Sjungs av Chris vän John, här spelad av Hugh Maynard. Tyvärr lyckas han förstöra låten. Han överagerar, har inte en röst som klarar att leverera och istället för ett starkt gripande framförande övergår det till en predikan, som ett väckelsmöte. Riktigt besviken på den.

Men man blir absolut inte besviken på Jon-Jon Briones som The Engineer. Han är sliskig och slimmig och riktigt obehaglig, percis som han ska vara och sjunger väldigt bra. Han är den stora behållningen!

Miss Saigon är ju också känd för att vara musikalen där en riktig helikopter kommer in på scen. I den här uppsättningen har man gjort om det lite. Det är inte en riktigt helikopter som kommer in utan man har byggt något som ska föreställa en helikopter. Men inte lika häftigt som i tidgare föreställningar, men funkar helt ok.

Trots sina brister i rollbesättningen så är det en bra uppsättning och kan man få biljetter för 20 pund ska man inte tveka att se den. Även om man får betala fullpris så är den värd att se för själva musikalen är så pass bra så man överser med bristerna till viss del. Musiken är fantastisk, sceneriet och kostym är också jättebra och man blir imponerad av hela ensamblen.  Och det är nog bara när man har sett tidigare uppsättningar i London som man blir lite besviken på vissa roller. Det är svårt att glömma sina favoriter. Och det är nog inte omöjlgt att jag ser om den om jag kan få tag i Dayseats för 20 pund, för det är härligt med en musikal där man blir berörd och får gråta lite. Så vad ni än gör, glöm inte näsduk!

Evita är en av Andrew Lloyd Webbers musikaler och är mest känd för Don’t cry for me Argentina. I roginal spelades Evita av en musikalikon, Elaine Page och här på Göta Lejon spelas Evita av Charlotte Perelli, och det är inte lätt att axla Elaine och Charlotte når inte nära på något sätt. Dock har hon utvecklats som musikalartist sen jag såg henne spela Belle i Skönheten och odjuret.

Föreställning bärs istället upp av Patrik Martinsson som är helt outstanding som Che. I den här uppsättningen har man valt att ha Che på scenen i stort sett hela tiden vilket är tur för Patrik är så bra och utan honom skulle föreställningen falla rätt platt. Avgudad ikon gör han helt fantastiskt i andra akten. Daniel Engman som Peron gör också en väldigt bra insats, likaså Lisa Stadell som sjunger fantastiskt när hon blir ratat av Peron för Evita. Tror det rent musikalmässigt blivit bättre om Lisa fått rollen som Evita.

En annan huvudroll i föreställningen är de fantastiska kläderna av Camilla Thulin. Underbara klänningar som tyvärr inte riktigt får komma till sin rätta. Den fina vita klänningen som bärs i det mest kända numret ur föreställningen,  talet på balkongen ”Don’t cry for me Argentina” göms bakom en alldeles för klumpigt gjord balkong. Stora träplankor skymmer den fina klänningen. Och en annan fantastiks creation syns i ca 1 minut på scen. Så mycket pengar har lagts på underbara kläder som man tyvärr inte får njuta av så mycket.

En ganska ojämn företällning och utan Patriks fantastiska Che så skulle den inte vara värd att gå på.

För ca 2 veckor sedan såg vi premiären av Livet är en schlager och under de här två veckorna har de tätat till den väldigt mycket och fått ett bättre tempo. Den här kvällen slutade den ca 22.45 mot ca 23.20 på premiärkvällen. Visserligen kom det igång lite sent på premiären men det är inte allt.

Till fördel för musikalern har man kortat ner inledningen på andra akten där Måns Möller som slimmig musiksagent har fått minskat spelrum och det är bara bra. Det blev alldelelse för mycket buskis av det tidigare. Det hör inte hemma i en musikal att driva med enskilda personer i publiken. Så det är bra att de har lyssnat på den kritik som har framförst.  I övrigt hade jag svårt att sätta fingret på vad de kortat ner mer men det var helt klart mer tight och jag upplevde den mycket bättre än på premiären. Men det går fortfarande att göra om lite mer för att få snäppa upp den några steg till. Har fortfarande svårt för de karikatyrerna som Katarina Ewerlöf spelar och Sabina är bara för mycket! Skämt är roliga en gång i samma föreställning, men upprepas de blir det bara tjatiga och dåliga. Vi fattade första gången! Däremot så skrattade jag hjärtligt åt Johans Glans ordvitsar även om jag hört dem, men de framförs med ett hjärta vilket gör dem roliga och håller att höras om när man ser om föreställningen.

De klart lysande stjärnorna är Helen Sjöholm som Mona, Johan Glans som hennes man Bosse och Peter Jöback som Candy Darling. Helens och Peters nummer bara växer för varje gång man hör dem. Jag gick och trallade på ”Det känns som livet är en schlager” dagen efter. Peters slutnummer i första akten ”Ingen är där” är bara så superbra och ger rysningar, likså Då är jag inte jag, och duetterna med Helen. Så gillar jag också det charmiga dansnumret där Bosse och Candy Darling är och lagar Bosses bil. Kul  hur de olika karaktärerna framför samma dans.

Fortfarande lite för mycket buskis, men som sagt Helen, Peter och Johan är underbara och det är absolut värt att gå och sen den för deras skull!

Premiärkväll, röda mattan var framrullad och man kan nog säga att alla var där ikväll. En av de mest kändistäta företällningar som jag varit på. Och det är nog inte så konstigt eftersom upphovsmännen heter Jonas Gardell och Fredrik Kempe och på scen Helen Sjöholm och Peter Jöback. Självklart vill alla se hur man har lyckats med att göra musikal av filmsuccén Livet är en schlager. Och vad ska man säga annat än att det har lyckats bra, väldigt bra, även om det finns lite som fortfarande går att slipas på. Dessutom är den ca 3,5 timme. Lite svårt att veta exakt eftersom det var premiär och då kommer det inte igång i tid för man måste ju dricka lite champange, Tattinger bjöds det på innan, och sen drar det ut på tiden i pausen också.

Men det var nära att det inte blev någon premiär, hade det inte varit för att kostymören kunnat hoppa in och spela den stora rollen som Jean Pierre Barda när den ordinarie blivit sjuk, ja då hade det inte gått. Men vilken tur att kostymören heter Christer Lindarw och har lite scenvana… väldigt snygga kläder hade han också knopat ihop, särskilt till Candy Darling. Så självklart fick han en väldigt varm applåd i sitt inhop!

Handlingen är i stora drag samma som i filmen. Helen Sjöholm är utmärkt som schlagerälskande Mona. Härligt att få se och höra henne i en musikalroll igen. Vilken röst hon har! Johan Glans är härlig som hennes lite misslyckade man Bosse som inte kan låta bli att dra ordvistar när han blir lite nervös. Och de lockade till skratt. Johan Helgesson är fantastisk som den CP skadade David som skrivet musiken till den låt som Mona ”stjäl”. Men allra bäst är Peter Jöback som transvistiten Candy Darling, Monas bror. Det är Candy som leder oss i in historen som en berättare. Utan tvekan är han snyggast på scen, dansar runt i högklackat som han inte gjort annat och visar upp sina ursnygga ben, men framför allt så har han det bästa sångnumren också. Det är intressant att se förvandlingen från Sweeney Todd som han spelade i våras till Candy Darling, två helt olika roller och han spelar bägge med bravur!

Första akten avslutas med en rörande och pampig Ingen är där och i andra akten har han bland annat den underbara Då vore jag inte jag. Riktigt kul att få höra den i sitt sammanhang. Musiken är en blandning av schlager, dansband och pampiga låtar i bästa Fredrik Kempe anda. Efteråt trallar man gärna med i Som gjorda för varandra, en av de underbara duetterma mellan Peter och Helen. Musiken är trall och klappvänlig och det klappades med i många låtar.

Det lite svagare inslagen var Katarina Ewerlös två olika rollprestationer. I första akten spelar hon föreståndaren på Samhall och i andra projektledaren för melodifestivalen. Tyvärr har man valt att framställa bägger karaktärer på samma sätt så det blir lite tjatigt. Även Frida Westerdahls diva Sabina blir lite väl tjatig och blir lite för mycket upprepande att hon är sån kändis och att hon inte kan komma ihåg okändisar som Mona utan kallar henne Gun. Det är kul ett tag men sen blir det för mycket. Så musikalen skulle tjäna på att man kortade lite i de dialogerna.

Scenografin är rätt enkel men funkar bra. Koreografin är bra men det är inga maffiga dansnummer i den men ett och annat helt ok. Det är kul att se Peter dansa loss igen och på höga klackar.

Som helhet är det en bra musikal, inte i klass med mer dramatiska som Kristina från Duvemåla, men klart underhållande. Man blir glad av den och tiden går fort. Men eftersom den är helt ny så finns det fortfarande lite som går att täta till på.

Vill man se några av våra främsta musikalartister tillsammans på scen och ha en trevlig kväll och blir underhållen, ja då ska man absolut passa på. Sista föreställningen är den 21 december. Oklart om det blir någon förlängning men med Familjen Addams som knackar på dörren i Januari kan det inte blir långvarigt. Så har ni inte bokat biljett, gör det! Har ni bokat så kan ni se fram emot en underhållande musikal som man blir glad av!

Knappt två veckor innan Waterloo firar 40 år var jag och såg Mamma Mia i Tokyo. Det var en mäktig upplevelse. Helt fantastiskt att ett band från Sverige kunnat göra en sådan världssuccé och det innan Spotify, Youtube etc fanns.

I stort sett var det utsålt och i publiken beståd av allt från barn till pensionärer och i stort sett bara japaner. Min kompis och jag var nästan de enda icke japaner. När man kom in och visade sin biljett fick man ytterligare en biljett med en karta på var man skulle sitta och sen var det bara att gå in och leta upp den. Japansk effektivitet!

Så sätter musikalen igång och det är verkligten en konceptmusikal. Alla roller spelas av japaner, men de har blekt håret (peruker?) och fixat frisyer så de ska se västerländska ut. Kläderna är i stort sett identiska med alla andra uppsättning och karaktärerna har samma kroppsbyggnad som man är van att se dem, så vid en snabb titt kan man vara precis som var som helst i världen. Till de sätter igång och sjunger förstås. Då är det japanska som gäller förutom i vissa refränger där de orginaltitlarna sjungs och en del andra ord. Men det härliga är ju att i och med att man kan alla ABBAs sånger så är det inga problem att hänga med. Handlingen kan man ju också så det är ju inga problem, även om man inte kommer ihåg exakt varje ord. Men vad gör det?

Det enda som är synd med uppsättningen är att det inte är en levande orkester, musiken är inspelad och i vissa nummer är det också körpåslag. Lite synd för en musikal är ju bäst när det helt igenom är live. Men glädjen och talangerna hos artiserna är det inget fel på. Otrolig enerig och glädje sprids ut över salongen!

I pausen fanns det ingen bar, i alla fall hittade vi ingen, utan man såg en hel del i publiken som satt och åt medhavd matsäck!

I applådtacket var det som vanligt en rad ABBAlåtar och publiken stod upp och följde med i alla rörelse och viftade med ljusstavar, men de stod i stort sett helt stilla förutom armrörelserna. Det var bara min kompis och jag som dansade loss i stolarna, så det var lite annorlunda. Men publiken var med på alla entrér under föreställningen och det var mycket applåder, men ingen dans i applådtacket. Men alla verkade gilla det och man såg idel leende och glada miner när man gick där ifrån.

Härligt att vara svensk och ha vuxit upp med ABBA och fått uppleva i Japan hur populär Mamma Mia är!