Trodde jag hade lite koll på Lena Nyman men det stämde ju inte, eller rättare sagt det var just lite koll jag hade. För mig är hon förknippade med revyerna med Hasse&Tage och roliga roller och komiska sånger som ”Vad har du i byxan Jan” eller som stadsbruden som åker till landet och undrar vad det är för stor lampa som lyser. Och så förstås filmen Nyfiken Gul. Men även Ronja Rövardotter förstås.

Men i den här föreställningen där Anna Brome och Anna-Lena Hemström turas om att ”vara” Lena fick jag lära mig så mycket mer om henne. Från hennes barndom i Kristineberg där hon sattes i Fröken Emmys teaterskola och redan då fick filmroller till Dramaten och att hon blev en av Ingemar Bergmans favorit skådespelerskor. Lyckligast var hon när hon jobbade och stod på scen, vilket ledde till att hennes förhållande tog slut ett efter ett. Att hon började få problem med alkoholen och till och med satt i fängelse för grov rattfylla. Till slut fick hon Kol och gick bort alldelse för tidigt vd 66års ålder. Men att hon innan dess lämnade sina brev etc till teatermuseet. Några barn som kunde ärva och berätta fick hon ju aldrig.

Livsskildringen varas med några av de låtar som hon är mest förknippad med och avslutas med ”Ett bloss för moster Lilly.

Ett varmt och intressant porträtt av Lena. 

Dagens soppa var Broccolisoppa med ädelost. Smaskgt! Trevligt sätt att tillbringa söndaglunch på!

Har precis kommit hem efter att ha sett Cabaret på Stadsteatern och är lite chockad. Borde ju inte vara det för går man på Stadsteatern vet man aldrig vad de hittar på. Men med Sarah Dawn Finer som Sally Bowles, Albin Flinkas som Clifford, Lill Lindfors som Fräulein Schneider och Johan Rabeaus så låter det ju som det ska bli superbra. Och med tanke på hur bra det var i Uppsala med samme regissör så varför ska det inte bli bra?

Sarah är fantastisk som Sally, men man har klätt henne i hemska kläder. Entre i en illasittande grön kostym och senare svart glittertält? Det röda blanka fodralet i Cabaret var läckert, men korsetterna hon hade i Uppsala var ju häftigare!

Albin gör en bra lite fumlig och naiv Clifford. Lill, lite trevande i början, men blommar ut och är så härligt förälskad som bara en äldre dam kan bli. Johan gör en sådan naiv jude. Han är ju född tysk, så inte kan något hända honom? 

Kemin mellan Sarah och Albin är bra.

Men sen är det en katastrof! Trots röd skinnperuk/hjälm är det en blek confrencier. Ensamblenummer är förvirrade och bara osmakliga. Inte på något vulgärt sätt med finess utan bara billigt dåligt. ”Money” totalförstör man med konstiga blodiga dockor, en läkare som drar ut blodiga tygskynken ur en patients alla kroppshål och sågar hejvilt, rådjurshuvudmask (a’la kohuvuden i den förskräckliga uppsättningen av Blodsbröder) och skrikiga rånarhuvor (även det skräckminnen till Blodsbröder). Ensamblen är ständigt klädd i nakendräkter med illröda bröstvårtor. Kan fortfarande inte bestämma mig om det är värre än allt naket som ibland dyker upp i Stadsteateruppsättningar. Är allt bara en parodi på andra uppsättningar? Och tydligen har man fått köpa lösbröst billigt för det har de på sig allt som oftast.

Ingen dans överhuvudtaget att tala om. 

Kander och Ebbs musik är ju så bra och Sallys numer lyfter allt, särskilt  i I don’t care much. Så gripande och tragisk. Men av de läckra dansnummer man sett i andra uppsättningar finns inget kvar.

Cabaret har ju ett budskap som alltid är aktuellt. Men all konstig rekvisita, dåliga kostymer etc gör att det inte kommer fram alls på samma sätt. Det är inte en uppsättning som berör och skakar om. Ingen klump i magen. Bara en känsla av besvikelse och ett stort frågetecken varför?

Nåt som är bra med Stadsteatern är att har man köpt biljett och inte kan eller vill se något kan man lämna tillbaka och få presentkort för att se något annat. Så vill man inte väldigt gärna se den så skulle jag utnyttja det. Stadsteatern har bra uppsättningar, tyvärr är inte det här en uppsättning spm håller.
 

Ikväll var det dags för sista publikrepet inför morgondagens premiär av Förklädet. Turligt nog hade Hanna von Spreti tillfrisknat så hon kunde vara med och spela den blivande bruden. Regissören/översättaren Edward af Sillen ”varnade” dock innan det började att hon kanske inte skulle spela med full kraft. Men hon gjorde en bra insats så det blir intressant att se henne nästa gång när hon varit frisk ett tag. 

Förklädet är en musikalkomedi och det är ju inte riktigt min favoritgenre inom musikalvärden och det var ju inte så att jag skrattade ihjäl mig även om en eel i publiken skrattade ordentligt. Men ett litet leende hade jag på läpparna när jag gick därifrån. Förklädet är riktigt stjämspäckat med Björn Kjellman, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti, Rennie Mirro, Kim Sulocki och Ola Forsmed i några av rollerna. Så det är upplagt för att det ska locka busslaster med helgpublik från landsorten. Det lär i allafall gå ett par bussar från Hannas hemtrakter i Motala/Vadstena.
Och alla levererade vad man förväntade av dem, men det är inte en musikal som inbjuder till stordåd. Inga låtar som berör eller sätter sig i minnet. Kvällens absolut bästa nummer var steppnumret ”Kalla fötter” med Rennie Mirro som fick visa lite av sina stepp och danskunskaper. Avslutningen i första akten var ett klassikt musikalensamble nummer. Fanns dansnummer mellan det blivande brudparet, Hanna och Mirro, men det var inte på långa vägar så imponerade och hett som det de bjöd på i Flashdance. Sanna Martin (Avatrisen) bjöd på en bra sånginsats i slutet av andra akten. 
Handlingen är enkel. En färglös man, Björn Kjellman, som guidar oss igenom sin favoritmusikal Förklädet, som kommer till liv när han sätter på LPn. Förklädets handling är ett par som ska gifta sig, men som inte ska se varandra innan bröllopet och bruden vaktas av ett förkläde, glad i alkohol. Ett bröllop som vissa inte vill att det ska bli av. Typisk farshandling. Björn gör sin roll med värme och har lite roliga kommentarer och iakttagelser om musikaler. Dock kan inledningsmonologen kortas ner. Hans färglösa rollkaraktär fick mig att tänka på Mr Cellofan i Chicago. Att musikalälskare ska vara så färglösa stämmer inte med min uppfattning om folk som gillar musikaler. Glada livsnjutare! Men visst stämmer det som han sa att man vill komma in i en annan värld för en stund! Lite fina kläder av Camilla Thulin är också alltid trevligt. 

Vill man se en enkel musikal med folk man känner igen och inte behöva bli berörd, le lite och koppla av, ja då är Förklädet ett alternativ som erbjuds på en av Stockholms scener. 

2011 spelades den senast på Stadsteatern och idag var det dags för nypremiär. Nu liksom då spelas kärleksparet Guy och Genevive av underbare Sverrir Gudnason och Louise Peterhoff. Bägge har under tiden varit med i olika filmer och tvprogram och Sverrir har belönats med två Guldbaggar. 

Stadsteatern gör ibland lite speciella uppsättningar och det här är en av dem, som jag faktiskt tycker de har lyckats bra med. Man har valt att låta den vara en teater i teatern. Dvs man förlägger handlingen till ett amatörteatersällskap som ska sätta upp Paraplyerna i Cherbourg. Så det börjar med att de kommer in i gymnastiksalen där de ska repetera och sen sätter de igång med repetionen. Under tiden som Paraplyerna utspelas så byggs de dekor etc som en del i det hela. Till en början så märker man mer att de spelar amatörer och först kan man få intrycket av att de spelar väldigt dåligt. Men ju mer man blir indragen i Guys och Genevives kärlekshistoria så glömmer man bort det amatörmässiga. Dock hänger det kvar i sånginsatserna för ingen är ju egentligen någon stor musikalartist. Å andra sidan är ingen det heller i originalfilmen. Det är inte sånginsatserna som gör att den blir så gripande och bra, utan det är den fantastiska musiken av Michel Legrand. Bara jag hör ledmotivet så får jag en klump i halsen. Den har en så sorglig ton i sig. Även om inte Louise har bästa sångrösten så blir det gripande när hon sjunger om hur ska hon kunna leva utan Guy när han blir inkallad i armen. Men visst lever hon vidare och gör ett val som får konsekvenser för dem båda. Men känslan av en kärlek som inte går att glömma finns där. 

Ensamblen består av flera bekanta stadsteaterskådespelare som t ex Niklas Hjulström. Lena-Pia Bernhardsson gör en varm tolkning av den äldre damen Elise som Guy bor hos.

Än så länge har jag inte slutat nynna på den underbara musiken!

Varje sommar flyttar Stadsteatern ut till parker runt om i Stockholm så Stockholmare och alla som besöker Stockholm ska få möjlighet att gratis får njuta av kultur i sommarkvällen. I år är höjdpunkten den bejublade From Sammy with love, med Karl Dyall och Rennie Mirro. Den gick så bra på Stadsteatern så den förlängdes om och om igen, flyttades från Lilla Scen till Stora Scen och visades även på TV i höstas. Så nu flyttades succén utomhus.

Premiären var i Vitabergs parken den 3 juni, men då kunde jag inte gå. Istället blev det Solursparken i Vällingby den 11 juni som var en av sommarens första riktigt soliga och varma kvällarna. En helt fantastisk junikväll!

From Sammy with Love är lika avskalad och naken ute som den har varit inne. Berättelsen om Sammy Davis tragiska liv, hopflätat med Karl och Rennies reflektioner över parallellerna i sina egna liv är så gripande att den tål att ses om och om igen. Även om jag nu sett den ett antal gånger blir jag lika berörd. Rennies smärtsamma steppdans när han berättar om sin skilsmässa och rädslan att svika sin son berör djupt varje gång. Och det underliggande budskapet om att vi inte har kommit så långt i Sverige när det gäller hur man behandlar personer med mörkare hudfärg är skrämmande, även om det förhoppningsvis blir lite bättre varje år.

Det är en så underbart bra och viktigt föreställning med dans på högsta nivå och bra sång som framför av Karl Dyall och Rennie Mirro, tillsammans med livebandet. Otroligt proffisg föreställning och hela juni i olika parker kan ni se den helt gratis!

Den 17 januari var utannonserad som sista föreställningarna och för att verkligen få njuta ordentligt så gjorde vi en dubblering. Och vi var inte de enda utan vi stötte på flera musikalälskare som riktigt ville njuta av Livet de sista gångerna. Sen att den blivit förlängd till 25 april är ju en annan sak.

Men det här blev ändå tvä specialla förställningar. Sabina spelades av Anette Belander och personligen så hade jag föredragit om man låtit henne vara ordinarie i rollen. Hennes Sabina är mer nertonad, inte så överdriven och det var nästan så jag tyckte att karaktären var bra. Det säger inte lite det. Störde mig inte alls lika mycket på den här Sabinan!

Det roligaste minnet från kvällsföreställningen var i scenen när Mona träffar sin manager på restaurangen och in som servitör och servar glass med banan och champagne kommer Christer Björkman. Både Måns och Helen tappade fattningen helt och det var så roligt att se. Efteråt förstod vi varför, det var nämligen Måns Möllers sista föreställning och som ett lastshowjoke kom Christer in eftersom Måns har drivit med honom i varje föreställning. Tyvärr så slutade inte Måns med flaggan i topp helt och hållet. Andra akten inleds med det pinsamma numret att han ska driva med någon i publiken. Samma sak den här kvällen. Dock hoppar han på fel person, den som råkar komma in lite sent är Thomas Johansson (Live Nation) och han ger Måns svar på tal. Det hade varit kul om Måns funnit sig där och gått vidare, men inte. Istället ska han absolut hitta någon från landet som han kan köra sitt standardskämt om hur spännade det är att få komma till stan och här använder vi kniv och gaffel. Det är bara pinsamt. Ska inte en bra stå-uppare kunna anpassa sig efter situationen?

För varje gång jag ser Livet så blir jag förundrad över hur snabbt tiden går. Det går bara snabbare och snabbare. Lika berörd blir jag varje gång av ”Ingen är där” som Peter avslutar första akten med. Så starkt. Varje gång svänger jag med i Skarpnäck och de andra klatschiga låtarna. Helen och Peter är så suveräna i sina roller. Skrattar fortfarande åt Johan Glans ordvistar, fast jag vet precis vad han ska säga.

Snart så släpps CDn så man kan få lyssna på musiken när man vill. Men egentligen behövs det inte för nu sitter låtarna i huvudet!

Ja nu är det bara den 25 april som är inbokad som ska vara sista. Men vem vet….