För ett tag sedan lades en bild upp på Facebook där Patrik Martinsson, Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Anna-Maria Hallgarn och Morgan Alling sitter hemma hos Morgan och jobbar på ett nytt projekt. Vad det var avslöjdades inte då, men så småningom kom det fram att det var en svensk uppsättning av Murder Ballad som hade premiär på Broadway 2012 och nu skulle spelas för första gången i Skandinavien. Med den kvartetten och Morgan Alling så kändes det att det här kan ju bara bli sååå bra. Så förväntningarna i kväll var rätt höga och då är det så kul när man går därifrån i ett härligt underbart musikalrus och bara utrister när att ”Det var ju såååååå bra! Jag vill se igen!”

Det är väldigt enkel scenografi, en bar, ett biljardbord och ett bord i ett hörn som får agera som köksbord också. För att skapa närhet har man vissa publikplatser på scenen också. Orkestern under ledning av Michael Ottosson sitter högt upp på sidorna.

Artisterna hälsar på lite vänner innan ljuset släcks ner och Berättaren Hanna Hedlund sjunger oss in i handlingen, vi har att förvänta oss ett mord ikväll. Hon är väldigt bra som berättaren. Hon skapar dramatik, spänning och lite oluststämning på en gång. Så kommer John (Patrik Martinsson) och Sara (Anna-Maria Hallgarn) in i baren och ljuv, passionerad musik uppstår. Men det finns något underförstått mörkt i deras kärlekshistoria. Berättaren för oss fram i handlingen till uppbrottet och in i baren kommer David (Jakob Stadell) och träffar en full och söndrig Sara. De inleder ett förhållande och i snabb takt flyttar de ihop, gifter sig och skaffar barn. Så långt verkar allt bra. Men den ödesmättade musiken och berättarens sång får oss att förstå att så kommer det inte alltid att vara. Efter flera år av lycka så dras Sara till John igen. Triangeldramat är ett faktum och vi har ju alla förstått att det bara kan sluta med mord, men på vem och av vem. Ja det får ni själva gå och se! För den här musikalen ska ni se!

Patrik Martinsson är superb och han blir bara bättre för varje gång jag ser honom. Och då har jag haft ögon och öron på honom i typ 25 år nu. Som John är han den där snygge bartenderns som alla kvinnor blir kär i men som också har en mörk sida. Anna-Maria Hallgarn har både en tuffhet och mjukhet i sin Sara, en vilsen själ. Otroligt bra hon också. Sist men inte minst, Jakob Stadell som den snälle och trevlige David, men när han inser att hans fru bedrar honom, ja då kommer andra sidor fram.

Musikalen växer och växer hela tiden och blir mer och mer dramatisk och mer och mer känslor kommer fram hos alla, för att sluta i ett cresendo där alla sjunger ut sin ilska, frustration, svikenhet mm och det är så mäktigt. Musiken är inte av Andrew Lloyd Webber klass med svulstiga paradnummer, men det är musik som kryper in och som bidrar till den lite obehagliga känslan och till handlingen. Inte någon enskild melodi eller slinga som har satt sig utan den är mer en del i handlingen.

Det här är en riktigt musikal för i stort sett all handling sjungs och sångerna driver handlingen framåt på ett helt fantastiskt sätt. Stor eloge till Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson som har översatt Julia Jordans och Juliana Nash texter så bra. Har ju inte hört originalet, men på svenska är det riktigt bra. I och med att det är så bra musikalartister så hör man vad de sjunger och lever sig in i sina roller superbra. Det är en enaktsmusikal på ca 80 minuter, och blir trollbunden från första tonen.

Det är bara planerat 12 förseställningar och den sista är den 7 april. Finns biljetter kvar men tycker nog att ni ska boka för när ryktet går att den är så bra så lär de ta slut.

http://www.murderballadstockholm.se/

Det här är en musikal som är annorlunda mot det mesta jag har sett och jag hade inte jättestora förväntningar när jag gick dit eftersom jag inte lyssnat massa på Green Day. Men jag såg Viktor Norén (Johnny) på Nyhetsmorgon när han sjöng ett par låtar (lugna ballader) och tyckte att han hade rätt bra röst så det kunde vara intressant att se. Men ville inte betala fullt pris för den så när erbjudande kom att betala halva priset så slog jag till. Eftersom den bara är 2 timmar med paus och enkel scenografi, inte massa extravaganta kläder etc så är fullpris ”bara” 495 kr. Helt rätt att den inte ska kosta som mer påkostade musikaler.

Den är klassad som en rockmusikal, men punkrockmusikal vore nog mer rätt eftersom Green Day är ett amerikanskt punkrockband. Som musikal är den väldigt skränig och tyvärr är musiken alldeles för hög så även om artisterna skriker ut texten (eller tack vare?) så hörs inte texten i låtarna på många ställen och det är jättesynd. Har inget problem med att man inte översatt texterna utan de är på engelska, men just att man inte hör vad de sjunger gör ju att stora delar av handlingen faller bort. Och det behövs att man hör texterna för den talade handlingen är väldigt svag och tunn. Känns mer som en konsertmusikal än en musikal. Lite som Close to you (Burt Bacharach) där man också mer bara framförde låt efter låt.

Den handlar om 3 kompisar, Johnny (Viktor Norén), Tunny (Alexander Lycke) och Will (Petter Snive) som drömmer om ett bättre liv. Johnny lånar pengar från sin mamma för att köpa bussbiljetter bort från hålan de bor i. Will blir kvar hemma med sin gravida flickvän, men Johnny och Tunny lämnar för att uppfylla sina drömmar. Fråga är bara vad det är för drömmar de vill uppfylla? Tunny tar värvning och Johnny knarkar ner sig. Vilket också Will gör där hemma, till den grad att hans flickvän lämnar honom. Ja, Johnny träffar också en tjej men även hon lämnar honom när hans knarkande tar över. Tunny blir skjuten i kriget och förlorar ett ben men träffar en tjej. I programbladet står det ”Välkommen till American Idiot, till Green Days musik- och till ett gäng människor som aldrig kommer att sluta drömma om en bättre och jämlikare framtid. Den här föreställningen är en hyllning till alla er som delar de idealen”

Ja, visst vill jag ha en bättre och jämlikare framtid, men om det innebär att man för att nå den gör det via droger så är inte jag med. Ingenstans i musikalen framkommer vad de har för drömma, vad de vill uppnå och de gör inget (förutom att flytta) för att uppnå sina drömmar. Inga drömmar uppfylls gratis, man måste själv jobba för dem. Så det budskap som de vill få fram lyckas de inte med. Det är mycket ilska och skrik men eftersom texterna i låtarna inte kommer fram så bra så ger det inte så mycket. Inget driv finns hos Johnny. Han är en kille som hela tiden glömmer att duscha, men vad vill han med sitt liv? Jag får inga känslor för honom och blir inte engagerad i hans liv och sökande på vad det nu är. Men han kan sjunga vilket främst kommer fram i de lugnare låtarna han gör. Will är en värre looser än Johnny för trots att han har en gravid flickvän så väljer han att supa och knarka. Den ende som det finns lite vilja i är ju Tunny och också den vars levnadsöde berör lite. Han blir som sagt skjuten i kriget och måste amputera benet. Blir förälskad i sin sjuksköterska, Extraordinary Girl (Kitty Chan). Och mellan dem finns det lite mer känslor än i de andra paren. Och Alexander Lycke är ju den som har mest musikalvana och det märks. Han har en helt annan kraft i sin röst och når ut bättre med texten och känslorna. Kitty är den tjej som imponerar mest på mig sångmässigt.

Före detta Bounce dansaren, Ambra Succi, har koreograferat och jag hade gärna sett mer dans än vad det är.

Stort plus att det är liveband som leds av Marika Willstedt. Bandet står på scenen hela tiden förutom just Kapellmästare Marika och stråkarna som är i orkesterdiket. Antar att man har delat upp det så för att förstärka känslan av rockmusikal. Men som sagt, musikalen hade tjänat på att man dragit ner volymen på orkestern och låtit sången kommit fram mer.

Det är inte en dålig musikal, men den är inte heller bra. Men det finns prestationer i den som är bra, men som tyvärr inte riktigt får komma till sin rätt då sången dränks av musiken. Mest applåder får också Viktor i de lugnare låtarna. Till vissa delar påminner American Idiot om Rent som också är en rockmusikal och som inte är en av mina favoriter. Men Rent har ju fått kultstatus i vissa kretsar och jag kan förstå att American Idiot kan få det också, även om handlingen är svagare än i Rent. I Rent finns det personer som berör, vilket saknas här.

Titeln American Idiot är dock högaktuell med det pågående valet där stor del av det amerikanska folket är American Idiots eftersom de röstar på Donlad Trump. Skulle behövas mer högljudda och skrikande ungdomar som stoppar honom.

Musikalen har fått en del bra recensioner och vunnit 2 Tony Awards, och Grammy för bästa musikalalbum.

Inte hade jag väl trott att Förklädet skulle bli den första musikalen jag såg 2016, men nu blev det så. Lite trevlig underhållning en kall januarisöndag är ju aldrig fel. Den här gången fick vi biljetter till rad 7 på balkongen, i mitten på raden och det måste jag säga var helt ok biljetter. Mycket bättre än långt bak på parkett eller längre ner på balkongen på kanten. Här såg man riktigt bra. Full kolla på alla steppsteg i den underbar steppen av Rennie Mirro i Kalla fötter! Ett av mina favoritnummer i den här musikalen.

Annars är den jag blir mest imponerad av Björn Kjellman som den beiga berättande musikalälskaren. Han är helt underbar när han smyger omkring bland ”skådespelarna” och t ex sjunger med Hanna von Spreti o låten om Apan. Hans minspel och kroppspråk är så härligt.

Pernilla Wahlgren var som vanligt en frisk fläkt som den virriga Kitty. Kim Sulockis karaktär Aldalpho (den italienska förföraren) är nog den roligaste karaktären förutom Björn Kjellmans (mannen i stolen)

Förklädet blir något bättre för varje gång jag ser den även om jag fortfarande inte riktigt förstår hur man kan tycka den är otroligt rolig. Precis som Björn säger så är det endimensionella karaktärer som spelar över och det är överspelandet blir för mycket ibland och tar bort det som kunde varit roligt. Bara för man upprepar något gång på gång så blir det inte roligt. Bara tjatigt.

Men en söndag eftermiddag om man inte vill tänka för mycket eller blir berörd utan bara njuta av lite härligt dans, le lite grann och njuta av färgsprakande kläder så passar Förklädet rätt bra. Är ju också ett tillfälle att se många namnkunniga skådespelare/musikalartister på en och samma scen.

Christmas Carols är Charles Dickens klassiska julhistoria om snåle och elake Ebenezer Scrooge. En julaftonsnatt blir han hemsökt av tre spöken som visar honom julen på olika sätt. Självklart får det här honom att bli snäll och givmild mot sin omgivning. Så precis som det ska vara på julen blir alla glada och snälla och bryr sig om varandra. 

A Christmas Carol spelas på engelska och har i många år spelats i Stockholm i december. Trots det är det här faktiskt första gången som jag ser den. Hade jag inte haft turen att vinna två biljetter så hade jag nog inte kommit iväg iår heller. Men jag gillade den verkligen. Älskar ju engelska carols och den här är ju full av underbara carols! Började helt underbart med ”In the bleak mdvinter” och så trillade de alla in. Vad kan vara bättre än att de framförs i 1800talets London där alla har mössor, halsdukar, hattar etc, precis som det ska vara! Så mysigt och juligt! 

Inte minskade julstämningen när vi kom ut heller, för utanför föll säsongens första snö. Så på med mössa och halsduk och nynna vidare på We Wish you a merry Christmas. 

Det här var årets sista föreställning men kan varmt rekommendera den när den sätts upp 2016. För visst kommer den tillbaka? 

Sedan Mamma Mia har det gjorts ett antal musikaler baserat på kända gruppers/kompositörers låtskatter. Antingen gör man en story där låtarna för handlingen vidare, eller så gör man en ”dokumentär” där låtarna spelas typ i kronologisk ordning som i Jersey Boys eller Beautiful och bägge de två sätten är ok. Men det är inte ok att kalla de för musikal när det enda man gjort är att omarrangera en kompositörs låtar och sätta ihop ett band på en teaterscen och sen inte ha någon handling i den. Det är inte en musikal. Det kan kallas konsert eller tribute, men inte musikal. Inte för mig i alla fall.

Så när jag inser att det bara är låt efter låt som spelas men inte någon handling så blir jag ganska besviken och även lite smått förbannad.

Då spelar det inte någon roll att bandet (lett av Kyle Riabko) är rätt bra, men det är bara ett coverband som spelar en massa bra låtar av Burt Bacharach. Han har gjort så många bra låtar som de flesta känner igen, t ex Raindropps keep falling on my head, I say a little prayer, Walk on bye, What the Word need is love, Close to you, ja listan kan göras lång. Men jag har hört dem med många bättre artister än det här bandet. Ok det är live, de är energiska och de ser ut att ha kul på scen och gilla det de gör. Men det räcker inte för mig. Och jag märkte att det var fler som tyckte som jag för den fick inte samma mottagande av publiken som de andra musikaler jag varit på under den här resan. Men visst ett och annat var bra, så rakt igenom dåligt var det inte. Bara inte så bra som det kunde blivit om de hade lagt in en story i det hela. Även på tiden märktes det att det inte vara någon story, med 20 min paus var den bara 1.50 lång….

Sen har jag ju inte någon förkärlek till långa elgitarrsolon och det var det för många av i deras arrangemang. Det förstörde de fina melodierna och gjorde dem bara skräniga.

Lite kul var att de sålde biljetter så publiken kunde sitta i soffor på scen och få en riktigt ”Close to you” känsla.

Men gillar man Burt Bacharachs låtar och är väl medveten om att det inte är en musikal och inte betalar fullt pris för biljetterna så har man nog bättre förutsättning att gilla det. Jag hade bara lyckats pricka 2 av 3 rätt. Biljetten köpte jag på TKTS för 25£ och den skulle ha kostat 55£.

Men även för 25£ kan man se något bättre i London om man köper Day tickets på t ex Kinky Boots, Miss Saigon, Bend it Like Beckham eller varför inte lite sämre plats på Les Miserable….

När vi kommer in står en ensam flygel på scen som ska föreställa Carnegie Hall. Carol King, spelade av Cassidy Janson, kommer in och sätter sig vid flygeln och börjar spela och sjunga. Så avbryter hon sig och så börjar berättelsen om hennes liv att spelas upp. Från att hon som tonåring skrev låtar fast hennes mamma tyckte hon skulle utbilda sig till lärare eftersom flickor inte kan försörja sig på att skriva låtar. Men Carol visar dem annat. Hon träffar tidigt sin blivande man och medkompositör, Alan Morrisey (Gerry Goffin) och tidigt delar de upp att hon skriver musik och han texten. Hon lyckas ordna ett kontrakt med förläggaren Don Kirshner (Gary Trainor) som tycker att en tjej ska skriva låtar som tjejer gillar. Deras första hit blir den underbara ”Will you still love me tomorrow” 1959. Men de är ju inte ensamma om att skriva låtar och de får konkurrens av Cynthia Weil (Larna Want) och Barry Mann (Ian Mcintosh) som blir deras konkurrenter och samtidigt bästa vänner.  Cynthia och Barry skrev tex odödliga ”You lost that loving feeling”Man får följa dessa 5 personer på en resa från slutet av 50 talet till idag och hur deras musik utveckals under tiden. Precis som i Jersey Boys so framförs låtarna som en del i att visa vad de har gjort. Eftersom de till en början är låtskrivare är det ensemblen som får framträda som olika band som t ex The Drifters som får låtarna och som gör dem till hitar. På den tiden var det vanligast att man hade låtskrivare och andra som framförde dem. Men även det utvecklades med tiden och de fick känna av den starkare konkurrensen från band som gjorde egna låtar. Tillslut efter att Carol och Alan går igenom skilsmässa så skriver Carol ett knippe låtar som hon gör en egen skiva med och som blir stor succé. Så hamnar hon som artist på Carnegie Hall. Vi är tillbaka där det började. Under tiden har vi då fått höra en rad av de underbara låtar som de skrivit och som de även vunnit Grammis för. Några som kan nämnas är Take good care of my Baby, Natural woman, I feel the Earth moving, Locomotion och självklart Beautiful. Massor av låtar som man känner igen och som jag inte hade full koll på att det var de som skrivit.

Det här är en riktigt bra ny musikal med massor av härlig musik som man känner igen. Intressant inblick i hur musikvärlden fungerade och deras liv som inte bara var en dans på rosor. Alan som slåss med sina demoner och är otrogen. Barry som är en riktig hypokondriker och Cynthia som är rädd för att binda sig. Men hon är alltid väldigt elegant klädd. Otroligt snygga kläder. Carol är lite mer bohemisk i sin stil. Även klädmässigt så ändras deras kläder i takt med tiden som går.

Cassidy Janson är superbra som Carol. Och de andra är också jättebra. Duktigt ensemble! Scenografin är rätt enkel, men effektfull.

Det här är verkligen en väldigt bra musikal och publiken gillade den! Härlig musik. Ett fulländat paket och jag gick därifrån nynnandes på deras låtar. Gå och se den om ni är i London!

Jultraditioner är till för att bibehållas och varje år innan jul brukar jag åka till London några dagar för att julshoppa och gå på musikal. För nästan två  år sedan var jag och såg Once på just Phoenix. Once är ju en musikal som baserar sig på en film och samma sak med Bend it like Beckham.

Filmen är från 2002 så den har några år på nacken, men en film som jag gillat och sett flera gånger. Är nog första filmen jag kan komma ihåg som jag har sett Jonathan Ryes Meyers och Keira Knightley i. Filmen är ju inte någon musikal så här har man fått skriva text och musik och har mycket indiska toner eftersom den handlar om Jess, en indisk tonårstjej som älskar att spela fotboll. Men när henne syster ska gifta sig så är det inte lika populär i familjen längre att hon håller på med en sån pojkaktig syssla. I samma veva blir hon upptäckt av Jules, en engelsk tjej som också spelar fotboll som tar med henne till sitt lag där Joe är tränare. Det underlättar ju inte att ljuv musik uppstår mellan Jess och Joe. Så vanliga förvecklingar etc, men det görs på ett charmigt sätt.

Natalie Dew är charmig som Jess. Lauren Samuels påminner rätt mycket om Keira i rollen som Jules. Dock blir jag inte lika charmad av Jamie Muscato som Joe som jag blev a Jonathan. Finns inte riktigt samma kemi mellan Joe och Jess i muskalen och Jamie är lite svag i vissa sångpartier. Det slapp ju i och för sig Jonathan…

Finns några riktigt bra biroller. Jamal Andreas, spelar Tony, Jess kusin. En indisk kille som det visar sig är mer intresserad av killar. Vilka ögonkast han ger Joe! Jules mamma får för sig att dottern är lesbisk för att hon spelar fotboll och har lite problem med det och inte blir det mindre komiskt när hon kommer till matchen viftandes med en prideflagga! Tony och Jules mamma står för de roliga inslagen.

Det som jag tycker är lite kul också är att laget tjejerna spelar i är Hounslow, och eftersom jag bodde i Isleworth 1996 känner jag väl till Hounslow och hur multikulturellt det är där!

Kulturkrockarna och förväntningarna som de indiska föräldrarna har på sina barn är intressanta att se. Och man skulle ju gärna vilja vara med på ett indiskt bröllop!

Det är en väldigt färgglad musikal med mycket fina indiska saris i, även om det har blivit lite mer moderna i snittet och även den indiska dansen har utvecklats på ett sätt som inte Jess systers blivande svärföräldrar riktigt uppskattar. Det man inte får missa är att studera scendraperiet. Vid först anblicken ser det ut som vanligt Paisleymönster men när man tittar närmre ser man att det är fullt med massa bilder, symboler och citat från filmen.

Gillade musikalen och även om låtarna kanske inte var så jag att jag trallade på dem (inte som Shakalaka baby i Bombay Dreams som riktigt satte sig i huvudet) när jag gick därifrån, så var det ändå kul att få höra ny musik som förde storyn vidare.

En underhållande, trevlig feelgood musikal! Precis som filmen! Kan verkligen rekommendera att ni ser den. Tänk då också på att de har Day tickets så man kan se en bra musikal till fyndpris!

Kinky Boots har gått i några år på Broadway och har nu kommit till London. Cyndi Lauper ”Girls just wanna have fun” har skrivit sångerna och det är kul med en musikal med nyskriven musik. Storyn är baserad på en verklig händelse. Den anrika skofabriken Price & Son håller på att gå i konkurs. Sonen har inte lust att driva familjeföretaget vidare utan flyttar till London med sin fästmö. Så dör pappan hastigt och sonen (Charlie) återvände hem med tanken att lägga ner. Men att lägga ner ett företag med massa vänner anställda är inte så lätt. Så tanken väcks att ändra produktionen från klassiska herrskor till Kinky Boots för Drag Queens. Till sin hjälp tar han sin nyfunna bekantsskap Lola.

Charlie spelas av Killian Donnelly som jag sett senast i Memphis där han var jättebra. Så jag såg framemot att se honom igen. Så vad står det på rollistan? Jo att idag spelas rollen som Charlie av Paul Ayres. Så ingen Killian för mig…. Men Paul var helt ok. Mest imponerande var dock Matt Henry som Lola. Både vad gäller sånginsats och skådespeleri. Gillade också Amy Lennox som Lauren. Tjejen på fabriken som blir kär i nye chefen och är så underbar när hon inser att hon håller på att bli kär! Måste ses!

Musiken är bra och medryckande, även om det nog inte blir någon stor hit, för då hade det nog redan blivit det….

Trevlig musikal med ett budskap, många drag queen, häftiga boots! Man har kul och går därifrån med ett stort leende. Passar stora som små. Hade en kille på ca 9 år framför mig och ett äldre par bakom och de var lika entusiastiska över den.

Ska ni till London tycker jag absolut att ni ska se den om ni vill bli underhållna. Ett tips är att de har Daytickets som släpps dagligen när de öppnar, så bra för plånboken också. Nu kom jag lite sent så jag köpte biljett via TKTS på Leicester Square (för dagen täckt i Star Wars pga premiären) och de rekommenderade Dress Circle, så jag hamnade på F8 och det var bra plats. Pris 45pund.

Stadsteatern sätter upp Alan Ayckbourns En fröjdefull jul och det är en riktigt rolig uppsättning. Snygg dekor med stor maffig julgran med paket under, glitter och girlanger överallt. Så det känns riktigt juligt fast det är en grå novemberdag ute. Den har lite samma känsla som ”Tomten är far till alla barnen” . Rolig dialog och komiska situationer. Lite igenkänningsfaktor här och där. Dock det där med att det ska drickas mycket i julhelgen det är inget som jag känner igen mig. Det var till och med så att när min lillasyster kanske var 10 år och råkade höra på ett radioprogram om hur många barn upplevde julen som jobbig för att föräldrarna drack så frågade hon min mamma ”vad pratar de om på radion, jag förstår inte, på julen dricker man ju julmust och glögg (hos oss är det saftglögg). Så några överförfriskade vuxna har vi aldrig varit med om på julen. Går så bra att skapa intriger utan det ;)….

Sen är det ju här en engelsk pjäs så det är ju lite andra julinslag med julklappar som delas ut på juldagen, annan mat som äts även om det finns plats för både lussebullar, gröt och julmust!

Det är en julhelg hos paret Nils (Henrik Norlén, aktuell nu som Ingvar i Modus) och Bea (Vanna Rosenberg, bl a Mrs Lovett från Sweeney Todd) dit deras syskon och farbror Harald har kommit med alla sina barn. Barn som man bara hör talas om men som man inte ser någongång. Farbror Harald spelas av Björn Gustavsson (vem glömmer väl inte Alfred i Emil i Lönneberga). Harald är en pensionerad säkerhetsvakt som ser bovar lite överallt och alltid redo med kastkniv fastsurrad på benet och en revolver i lådan. Han är riktigt rolig. Vanna som Bea är också jätterolig. Så har vi Nils syster Philippa (Anja Lundqvist) och hennes man Bo (Robin Keller, Mr Pirelli från Sweeney Todd). Bo är en misslyckad läkare vars stora passion och viktiga juluppgift är att göra en dockteater, som dock inte uppskattas av barnen och övriga familjemedlemar. Men genrepet av teatern var verkligen jätteroligt! Sen har vi Nils bästa vän Erik (Emil Almén) med sin höggravida fru Pia (Liv Mjönes). Till sist har vi Beas beiga syster Rakel (Helena af Sandberg, med i ovannämnda Tomten är far till alla barnen) och hennes författarvän Carl (Alexander Salzberg) som charmar även övriga kvinnor eftersom deras män hellre håller på med att meka med leksakerna (”män måste ju få ha en hobby”) eller gå på puben. Att vara uppmärksamma mot sina fruar är inte en av deras starka sidor, vilket ger upphov till många roliga kommentarer från fruarna.

Man får följa personerna över hela julhelgen med förberedelser, pynt, mat mm och allt utspelas med samma kulisser hela tiden, men det göra lite rekvisitabyten då och då och för att förlytta oss i tiden så sker det här med lite nersläckt ljus och en jullåt som kareoketextas så publiken kan sjunga med om man vill. Kul sätt att göra scenändring på!

Kul julpjäs och även om man inte känner igen sig i allt så finns det delar här och där som nog alla kan relatera till och skratta med i. Det börjar redan i inledningsscenen med farbror Harald som sitter och tittar på en film som visas varje år, och den kan nog alla relatera till. För hur många gånger man än har sett filmen så hör det till att se den igen.

Kan varmt rekommendera att ni går och ser den här pjäsen, bra skådespeleri, julstämning och mycket skratt!