Konceptet men en smörsångare och pyskolog på scen är ju inte det vanligaste, men det funkar! Niklas Strömsted har ännu en gång brutit upp ur ett förhållande och exflickvännen har sagt att han behöver gå och prata med någon. Sagt och gjort så söker han upp Per Naroskin. Men när han stöter på en gammal fotbollskompis så vill han inte riktigt berätta vem han ska till utan han ska till sin PT och lyfta lite skrot, men är det en lögn? PT kan ju stå för psykoterpuet och att prata om jobbiga saker kan ju liknas med att lyfta skrot.

Samtalen handlar mest om Niklas olika relationer och hur han alltid har varit den snälle killen som vill göra sin flickvän till lags. Till den milda grad att han inte längre är den kille som de har förälskat sig i. Och inte så oväntat så bottnar det i en händelse från barndomen. Mellan de korta sessionerna sjunger Niklas någon av sina ballader i moll, och det är ett pärlband av klassiska låtar och sådana man kan texten på utantill. En härlig nostalgitripp! Till sin hjälp av Niklas ett litet kompband där Charlotte Centervall är den som glänser mest. Vilken underbar musiker hon är! Frågan är om det finns något instrument hon inte behärskar? Hennes munspelande och gitarrspelande samtidigt är underbart! Hon är en duktigt sångerska också (känd från Cookies and Beans) och hon körar men får även vara med och sjunga duett i ett par låtar. Tack för det Niklas!

Men det är inte bara Niklas som utvecklas genom samtalen utan även Per går från att vara en stereotyp psykolog till att lätta upp lite grann. Inte så lite förresten, i slutnumren så börjar det lite lugnt med att han sjunger för att sedan lite försiktigt börja bakgrundsdansa för att sedan flippa ut i en helt galen dans.

Det är en trevlig feelgood känsla genom hela showen och man sitter och myser. Per engagerar publiken då och då med lite frågor om våra relationer och det är handuppräckning osv. Men det är inte så han utsätter någon enskild direkt utan det är kollektivet han vänder sig till främst. Riktgit feelgood blir det också när tonerna till Officer och gentleman börjas spelas och Niklas kommer in genom publiken iklädd vit uniform. Vem kan motstå en sån snygg, charmig, snäll kille som dessutom betalar räkningarna i tid!

I applådtacket så händer något oväntat. Gösta Ekman kommer upp på scen och delar ut Hasse Ekmanpriset till Sissela Kyle som är föreställningen regissör. Grattis Sissela!

Efter cirka 2 timmar utan paus vandrar vi ut från Intiman och myser.

Så var det dags för den årliga musikalkonserten på fantasiska Confidencen och det är lika trevligt varje år. Niklas Andersson får man nog betrakta som värd och i år hade han med sig Anki Albertsson och Johan Boding som bägge var med förra året. Musiker var Carina E Nilsson på flygel  och Rimma Gotskosik på violin.

Konserten inleddes med en instrumental Phantom of the opera för att sedan ge oss smakprov ur en rad musikaler som  t ex Rent, Les Miserable, Miss Saigon, Kristina från Duvemåla, Chess, We will rock you, Evita, Molin Rouge, Jesus Christ Superstar och Mamma mia.

Till min stora glädje så sjöng Niklas äntligen Empty Chairs från Les Miserable. Han har inte sjungit den på många år och den var verkligen konsertens bästa låt. Tätt följd av hans Why God ur Miss Saigon. Han har ju sjungit dem ett antal gånger eftersom han har spelat dem, men för oss är de lika underbara varje gång. Gåshud och rysningar! Hör dem gärna igen och igen!

Johan Boding har en rockigare utstrålning och gjorde väldigt bra tolkningar av Queens Somebody to Love och Bohemian Rhapsody. Den sistnämnda i en ovanligt avskalad version där han även visade att han är en duktig pianist.

Självklart bjöds det även på bra duetter som Come what may och The prayer.

Det är en trevlig och avslappnad konserten och mellansnacket är inte helt inrepeterat vilket ger en intimare känsla. Bland annat fick vi höra att Anki var en av dem sista i urvalet som Kristina och hon framförde en bra version av Du måste finnas. Det märks att de trivs med att sjunga och spela tillsammans och den härliga känslan smittar av sig till publiken.

Ser framemot nästa års konsert!

En av de trevligaste konserterna man kan gå på är den årliga DNkonserten i grön gräset vid Sjöhistorsika. Det är fri entré och årligen är det en stor publikskara som sluter upp. I år var inget undantag. Tätt tätt är det mellan filtar och stolar. Men alla är glada och trevliga och här är det inget prat om att man inte får ta med sig medhavd mat eller dryck, tvärtom. Det är själva tanken med konserten att man ska samlas med picknick och samtidigt få live musik av en av de förnmästa symfoniorkestrarna och en gästsolist.

I år var solisten underbara Sarah Dawn Finer och då kan det ju bara bli underbart bra!

Konfrencier/värd i år var konserthuschefen Stefan Forsberg. Lite mindre känd för de flesta och det brukar vara en ”kändis” av något slag. Men jag tyckte att han var en bra värd och hade trevligt och underhållande mellanprat. Han bjöd på lite kuriosa som att han var den som tog kontakt med Annika Sjöö och talade om att Kronprinsessan och Daniel behövde någon som lärde dem vals, samt gick igenom olika bröllopsvalsförslag med brudparet. Han blev också tidigt ombedd att göra den fantastisk konserten inför bröllopet och fick tidigt Kärleksvisan på sitt bord och kontaktade då Sarah Dawn Finer för att sjunga den. Så självklart fick vi höra den under dagens konsert. Det är ju en sådan fantastiskt fin låt. Förutom den så bjöd hon på What a wonderful world och Moving on.

Programmet tillägnas till största delen olika klassiska kompositörer men det är lättillgänlig musik. Konserten inleddes med Korngolds prelude till Kings row. Korngold har senare inspirerat olika filmkompositörer. Ungefär mitt i programmet sjöng barn från El Sistema i Södertälje några barnsånger. De var väldigt duktiga och det måste vara väldigt inspirerande för dem att få spela och sjunga med Filharmonikerna. El sistema är ett musikprojekt från Venezulea som går ut på att barn ska få möjlighet att få känna sig viktiga genom musikens värld.

Konserten avslutades med Ouvertyren till Wilhelm Tell som nog de flesta känner igen och ”galopperar till”.

Självklart fanns det ett extranummer och Sarah Dawn Finer sjöng The winner takes it all med bravur!

Vädret var bra under hela konserten,  men när allt var över kom ett par regnstänk.

Blir intressant att se vem de har som gästsolist nästa år. Är vädret bra och man gillar solisten så kan jag varmt rekommendera att ni packar picknick korgen och beger er hit nästa år. Men var i tid. Det kommer ca 40 000 andra!

Har aldrig sett Depeche Mode live tidigare, men de är några av mina ungdomsfavoriter och det är ju aldrig fel att bli lite nostalgisk. Tyvärr så var det ju inte någon Best of konsert utan mycket från de senaste albumen som jag inte hört så mycket av, men det visste jag ju när jag gick dit.

Publiken var en blandning av de som gillat dem sen de slog igenom på åttiotalet till de som skulle ha sett dem på Peace and Love festivalen, men som gick i konkurs och det blev konsert på Globen istället.

Sångaren, David Gahan, har verkligen sin egen stil och dansåmar sig runt på scen. Men publiken gillar det. Kul är att alla i bandet olika. Både David Gahan och Martin Gore är exibitionistiska av sig, medan Andrew Flethcer står bakom sin synth/keyboard och håller en låg framtoning.

Även om jag inte hört så många av de nya låtarna så är det Depechiga och man rycks med i dem. Men självklart är de de gamla klassiskerna som Personal Jesus, Enjoy the silence, People are People och inte att förglömma den underbar I just can’t get enough! Den sista är verkligen nostalgi från skoldanser! Hur många gånger har man inte hoppdansat och sjungit med i den!

Kan tänka mig att se mina synthhjältar igen någon gång, men då vill jag nog gärna att det ska vara en hitkonsert eller i all fall tyngdpunkt på den tidiga tiden. Skulle gärna höra dem göra Somebody och Blasphemous rumours live!

I höstas hade jag förmånen att vara på Sarahs releaseparty för hennes svenska skiva och det var jättekul att få höra dem igen nu när hon har spelat in sig lite på dem. Konserten i Stockholm ligger någonstans mitt i hennes turné och Sarah och bandet är väldigt samspelade, och det märks att alla är riktiga proffs. Hon har ju även med sig proffs på ljus och ljud och jag gillade verkligen den enkla men effektfulla ljussättningen.

Konserten bygger främst på hennes senaste album med svenska låtar som hon har gjort tillsammans med bland annat Mauro Scocco. Han är ju helt fantastisk på att skriva bra svenska poplåtar. Förutom låtar från det senaste albumet bjuder hon på sina melodifestivallåtar, I remember love och Moving on. Två så otroligt bra låtar och hennes genombrott för svenska folket. Själv har vi ju följt henne sedan hon bland annat körade med Peter Jöback på hans julkonsert. Hade varit kul att få höra Stockholm by morning som Peter har skrivit och som han körar på, men han är ju i New York så det blir förhoppningsvis en annan gång. Många av Sarahs låtar handlar ju om Stockholm och publiken på Cirkus älskade henne och det märktes att hon tyckte om att spela på hemma plan, eller som hon själv sa det, ”det är inte alltid låtar om Stockholm blir så väl mottagna ute i landet”. I publiken fanns det en hel del artistkollegor till Sarah och det är alltid kul att se att en artist är uppskattad av sina kollegor.

Sarah har en underbar röst och i de svenska låtarna blir den väldigt intim, men i de engelska kommer hennes R&B röst fram på ett helt annat sätt. Jag gillar båda, även om hon får lite mer tryck i de engelska låtarna. Vilket inte är så konstigt eftersom hon är mest van att sjunga på engelska.  De svenska låtarna blir dock lite mer personliga, på samma sätt som hennes mellanprat. Att skriva låtar på svenska började hon med i samband med att hon skrev några låtar till en svensk film, där Kärleksvisan är den mest kända. Och den har en fantastisk text, men frågan är om inte Till Dig är ännu starkare. En kvinnas längtan efter ett barn. En låt som känns som den verkligen kommer från hjärtat och den som hon valde att avsluta konserten med.

Enda felet med en konsert med Sarah är att den tar slut. Hon har verkligen en röst som man aldrig blir trött på att lyssna till!

Har ju kommenterat på något annat inlägg att Albin Flinkas får vara med för lite i de föreställningar han är med. Så helt oplanerat gick jag förbi Stadsteatern för att se om det fanns någon plats kvar till dagens Soppteater, Jag är Gud, med Albin och Fredrik, och jag hade tur! Det fanns plats. Så istället för att vandra runt i kylslaget Stockholm så satt jag inne och njöt av värmande minestronesoppa och underbar sång av Albin! Fick plats vid ett av borden precis vid scenen så det blev väldigt intimt. Vid bordet bakom satt Sarah Dawn Finer. Hon har ett härligt skratt!

Jag är Gud är är en musikalisk vandring i Eva Dahlgrens låtskatt, varvavt med tänkvärda monologer av Albin och Fredrik. Man får inte ha det för bra för då kan makterna straffa en… tänk på det!

Albin och Fredrik tolkar Evas låter på ett mycket personligt sätt och det är inte bara de mest kända låtarna de har varlt men självklart har de med Evas stora hits som Jag klär av mig naken. Underbar sång och god mat, kan varmt rekommenderas!

Så var det dags för ännu en julklapp att tas i bruk. Den här gången var det mamma och pappas, Jerry Williams på Cirkus.

Men det som är tänkt som en nostalgitripp, visade sig för mig bli en blick in i framtiden.

Publiken var ju till största delen jämnåriga med mamma och pappa, dvs även med Jerry, och så var det några yngre ”ledsagare” med sina föräldrar :).Men ganska snart så insåg jag att om 25 år är det min tur. Showen inlednings nämligen med att det är tre äldre damer som står utanför Cirkus och de är så exalterade för att titta på Jerry som du ju har följt i alla år och de har ju faktiskt rest Sverige runt för att se honom, varit i Örebro, Avesta osv. Och då kunde jag inte låta bli att le väldigt igenkännande. Även om det nu inte är Jerry som jag har rest land och rike runt för att se. Men min resa har ju även tagit mig utanför rikets gränser. Leendet blev ännu större sen när Jerry kommer in och gör en fantastikt bra Working Class Here med NY skyline i bakgrunden och dansarna uppsatta på en arbetsbalk som den klassika arbetarbilden från New York. I sommar åker jag ju till New York med mina ständiga följeslagare för att se Peter Jöback i Phantom of the Opera….

Under främst första akten så går de tre damernas ”resa” med Jerry som en röd tråd. Den röda tråden börjar med att de är tonårstjejer och hur de upptäcker Jerry och samtidshändelser vävs in i det hela. Den här kopplingen är bra, men samtidigt drar det ner på tempot. I första akten berättar Jerry en del anekdoter från sitt liv som är intressanta att höra och han gör det ju på sin typiska stockholms slang. Underbart att höra hans historia om när han kraschar en Suzuki efter att han precis plockat ut den från affären och sen åker ”aschelkana” på plånboken. Men mest imponerad var jag att höra om hans internationella karriär. Hade ingen aning om att han hade turnerat med Josephine Baker och Charles Aznavour. En del av de typiska Jerry stegen är inspirerade av Baker!

I den första akten så tänkte jag att åldern har tagit ut sin rätt för Jerry sjöng två låtar och sen gick han av scen och tjejerna tog över så det kändes som han behövde en paus. Men första akten var bara en uppvärmning inför andra akten. Där var det fullt av rock’n roll och han visade verkligen alla unga killar i melodifestivalen var skåpet ska stå! Inte snack om att behöva ha playback för att han inte orkar dansa inte. Det var benkickar och glidsteg för fullt. Ok inte riktigt lika intenstivt som i yngre dagar, men full ös var det och han var på scen i stort sett hela andra akten. Där kom också de flesta av hans stora hits. En suveränt bra Vintersaga!

Till sin hjälp på scen hade han många dansare och av tjejerna så var Sofia Källgren den lysande stjärnan och självklart sjöng hon Memories från Cats, som ju Jerry har varit med i.

Kvällen avslutas som sig bör med I can Jive med otrolig energi. Väldigt imponerad av Jerry som fyller 71 år den 15 april!

Och jag ser framemot en lika fantastisk show med Peter Jöback om 25 år på Cirkus!