Varje år har Grand hotel en show med julbordssittning och iår var det dags för Björn Skifs att äntra scenen. Grand var härligt julskrudat med fina kransar, tunga röda gardiner, fina juliga blomarrangemang så man fick en härlig julkänsla när man gick in i underbart vackra Vinterträdgården. Innan showen bjuds man på ett bra julbord (inte någon extrem wow-faktor, men bra) där sillarna, laxarna och den gravade torsken var höjdpunkterna. Det kallskurma och varma var ok. Gottebordet var riktigt bra, men jag saknade trots allt någon riktigt efterrätt. Fanns julgröt men på ett julbord är det bättre med rís a’la Malta med apelsiner i, eller någon smarrig chokladpuddning. Men som sagt det fanns en hel del hemmagjort godis att äta under showen. Under maten underhöll EntertainMen med lite snappsvisor runt om i lokalen.

21.30 dras draperiet upp och ut kommer Björn Skifs, Hasse Gardemars fantastiska storband och kör/dansarna Kerstin Ryhed och Maria Benhaji. Och under ca 1 timme och 20 minuter bjuder Björn Skifs på en bra Storbandsshow med lite lagom glamour och Las Vegaskänsla. Han har en röst som passar till det mesta och har i den här showen valt lite mer storbandsinspirerat än vad han gjort tidigare. Det var en hel del låtar som jag inte hört honom göra förut. Av sommarens mer upptempo show var det inte mycket kvar, och personligen tycker jag nog att sommarshowen var ett strå vassare. Ikväll var det mer storband istället för pop/rock. En del 30tals inspirerat, Hey Jude, My baby just cares for me och mycket annat. Dock inte så mycket klassiska Björn Skifs låtar som nog många hoppats på. Men självklart fick vi höra låten som för 40års sen gick upp som etta på Billboardlistan. Ingen konsert med Skifs utan Hooked on a feeling. Ikväll bjöd han både på storbands- och den vanliga versionen. Det var plymer och allt! I mörkret med dig sjöng han och vandrade ut i publiken och ”flörtade” men två tjejer i publiken, och spelade trumpet förstås! Tillsammans med Kerstin sjöng han den underbart vackra When you tell the world you’r mine, som han sjöng med Agnes på Kronprinsessans bröllp. Och självklart så blev det Michelangelo till publikens stora jubel!

En show i juletid utan något jultema alltså, men extranumret blev till slut en julsång, den finstämda The Christmas Song. Så vi lämnar Grand mätta och belåtna och avnjutet en trevlig show.

Så har julens traditioner inletts på riktigt. Bästa startskottet på dessa traditioner är ju en underbart julig julkonsert med Peter och Matilda. Som vanligt så känns det lite som att komma hem till dem och får vara med om en mysig familjejul där alla i släkten är riktigt musikaliska och man spelar och sjunger alla gengers julsånger.

Det är verkligen en härlig blanding av julmusik. Det inleds med klassika engelska carols och redan där är man ju helt såld och bara njuter! Så fortsätter det med härlig finstämda låter som Julen är här, lite svängigare It’s beginning to look at lot like Christmas för at lite senare blir countryjul alla Dolly Parton. Och så fortsätter det och första akten avslutas med härliga 80talslåtarna Last Christmas/Do they know it Christmas?

Andra akten fortsätter i samma stil, eller rättare sagt med olika stilar. En av mina absoluta favoriter kom, Fairytale of New York. Den sjöngs av gästartisten Jesper Sjöberg tillsammans med Matilda. Peter fick visa att han behärskar det mesta i stilar från Stad i ljus till rockiga Rockin Around the Christmas tree. Och självklart kunde han inte låta bli att klämma in en Queen låt. Det är vi tacksamma för! Även Matilda har ju ett brett register att ta av.

I år hade bjöd man också på smakprov från Tomtefar – the musical. Ett roligt inslag med jultexter från diverse olika musikaler som Sount of Music, Phantom of the opera, Saturday night fever, Grease mfl. Riktigt bra gjort!

En tradition som de har och som kom i annan tappning i år är att man brukar få rösta på en av tre låtar som de ska sjunga. I år så var det två, Tänd ett ljus eller Stilla natt. Röstningen skulle avgöras via applådvolymen, men det blev så lika så för första gången under turnén fick vi höra bägge. Matilda visade som vanligt att tyska är ett vackert språk att sjunga på.

Allt är så mysigt med dem. De bjuder på sig själva. Inte så noga om det inte blir helt perfekt. Kläderna är allt från festfint till stickade jultröjor.

Som vanligt var släkt och vänner med och körade och spelade och det är bara så härlig stämning. Alla är så glada på scen och det smittar av sig på hela publiken.

Verkligen en julkonsert som är en bra inledning på julen och det blir ju inte sämre av att de har en insamling till Stadsmission direkt efter konserten. Verkligen ett fint initiativ och med den härliga julstämningen man  känner efter konserten så är det inte underligt att de lyckas samla in mycket pengar!

Frågan är när släpps biljetterna till nästa år?

Så har årets julkonserter inletts för mig. Jul är ju traditionernas tid och här håller man hårt på traditionen. Inga direkt julsånger sjungs på The show of Christmas. Namnet kmmer nog mer av att det är en fin julklapp från Konsumentföreningen i Stockholm till sina medlemmar. För en 2 timmars konsert med ett gäng av våra mest välkända artister för 140 kr är väl att betrakta som en julklapp?

Precis som tidigare år är underbara Mark Levengood confrencier,eller Änglamark som han också kallas i dessa kretsar. Och med Mark blir det ju alltid småtrevligt och mysigt. Och det är precis vad konserten är, småmysig.

På en sån här show är det ju alltid en blandning artister och det innebär ofta att man får några artiser som man verkligen gillar, någon som man kanske inte har så bra koll osv. Och i år var det inget undantag. I år bjöds det på Verionica Maggio, Titiyo, Petter, Patrik Isaksson och årets stora artist var Tomas Ledin. Visst har Tomas med skivsläpp i 5 decennier den största låtskatten att välja på och som alla kan sjunga med i , förutom en nyskriven finstämd bröllopsvisa, men det var ändå inte han som levererade bäst i kväll. Längst och mest applåder och rop vad det Patrik Isaksson som fick av ”publiken som bestod av ca 15 000 personer  Förutom några av sina stora hits som Du får göra som du vill” och ”Tillbaka på ruta ett” så bjöd han på en riktigt bra version av Koppången. Kvällen mest stämningsfula.

Petter rappade på som vanligt och hade duett både med Veroncia Maggio och Tityo och fick stå för kvällens sista låt ”Så klart” med alla artister. Rap är inte min favorit gener, men Petter gör det nog bra. Dock inte så bra så jag skulle välja att gå på en konsert bara med honom, men som inslag helt ok. Jag skulle definitivt inte välja att gå på en konsert med Veronica. Har inte sett henne live vad jag kan minnas och är inte särsklit inlyssnad på henne, men hon levererade inte på ett sätt som fick mig att vilja se mer av henne. Men tycker hon upp på någon gala som en av många så är det väl ok. Tityo var helt ok, några nyare låtar men bäst var hennes gamla hit ”Come along”.

På önskelistan till nästa år är att de inte har scenen i mitten av Globen. Det är inte kul att stor del av konserten se artiserna bakifrån eller från sidan. Inte heller får man kontakt med musikerna när det är utspridda i fyra hörn av scenen så man knappt ser dem. Man skulle få mycket bättre behållning av showen om scenen var som vanligt på kortsidan. Men då kanske man inte får inte lika mycket folk?

Hur som helst, en mysig och trevlig kväll och underbart att återse Patrik Isaksson live igen!

World Aids Day galan anordnades för 6e året och i år på Rival. Eldsjälen bakom galan är Peter Englund som brukar vara konfrencier men iår delade han bådet det och en del av sina klänningar med Sofia Wistam. Sofia skötte jobbet galant. Hon är ju ett riktigt proffs och det var ett antal kreationer vi fick se på scenen. Galan är inte den mest välsmorda galan, det är lite långa avbrott, mickar som inte stängs av i tid etc, men det vägs upp av det engagemang som både aristerna på scen och publiken visar. Det här en gala som berör många på olika sätt. Galan var utannonserad till dryga 2 timmar, men det höll på drygt 3,5 timme inklusive paus och lotteridragning.

Det var ett blandad artistuppbåd som bjöds, allt från Ann-Louise Hansson, Peter Jöback, Carola mfl till dragartiser, dansgrupper och lite trolleri. Så verkligen en varierande gala. Ann-Louise Hansson inledde till stort jubel. Lise och Gertrud följde strax efter med sina speciella tolkningar på I will survive och YMCA. De lyfter verkligen fram texten i sina tolkningar. Den största behållningen för mig i akt 1 var Rent medleyt med bland annat Jakob Stadell, Daniel Engman och Fredrik Svahn. Jag såg aldrig den uppsättningen och har lite svårt för Rent, men efter att ha hört det här så förstår jag flera av mina vänner såg den flera gånger. Instoppat i medleyt var tre berättelse om olika personer som på något sätt drabbats av Aids. Det framfördes av olika personer från Stadsteatern, bl a Albin Flinkas. För det här är ju inte bara en gala med glam i, det är ju ett allvarligt budskap bakom galan. Jag tycker man lyckades bra med den blandningen. Som många andra galor har man en årlig sång, i år Din Vinge, en finstämd låt som framfördes av Shirely Clamp i slutet av första akten.

I andra akten kom Carola in som oannonserad artist och sjöng en låt. Erik Linder tolkade Ted Gärdestad. Helt klart bäst på galan var Peter Jöback som sjöng Då vore jag inte jag, från Livet är en schalger och fortsatte på schlagerteamat med sin Hollow. Två riktigt starka låtar och publiken älskade det. I andra akten bjöds det också på två dansnummer och jag tror det var den grupp som hette Arte Diem som jag tycket bäst om. Två par där det var en blandning av dans och akrobaik. Den andra gruppen Art of Spectra var ett gäng killar som framförde lite väl modern dans till physkadeliska bilder. Blev mest jobbigt att titta på. Hade vunnit på att ta bort bakgrundsfilmen.

I slutet av akt två delades pris ut av Prinsessan Christina till årets hederspristagare. Har tyvärr glömt vad hon heter, men hon är präst och har stötta aidsdrabbade och deras anhöriga i många år. Hon förlorade själv sin son i aids för 25 år sedan.

Hade dock nog förväntade mig lite mer glamoröst drag än det som framfördes här (Diamond dogz repektive Drugs), men det finns väl olika typer av drag, men jag föredrar det glammiga. Men det det var en gala som både berörde och roade.

Orup är en av dem som kan kandidera till posten som Sveriges popkung och de flesta av oss kan nog sjunga med i hans oändliga räcka av pophits som han själv sjungit eller skrivit åt andra. Och det är popen han vill hylla med sin show, Viva la Pop.

Och varför krångla till det när låtarna är så otroligt bra? Nej Orup han gör en enkel show utan massa dansare och häftiga ljusshower. Det är Orup och hans superba band och hans hits en efter en mer eller mindre bra rakt upp och ner, men mycket kärlek och inlevelse, både från honom till publiken och tvärtom.  Lite koreografi finns det men det är mest Orup som pophopparrunt till sina låtar när han rör sig över scenen.

I bandet har han en blåsektion som i några nummer snyggt poserar och spelar uppe på en balkong, i stort sett så man ser dem i profil. Snyggt och enkelt. I några nummer är det bara Orup själv med gitarren och det är riktigt läckert det med.

Men i den här showen är det hitsen som verkligen spelar huvudrollen. Och under den 1.5 timme som showen varar radar han upp dem en efter och hela publiken sjunger med i så gott som alla låtar.  Det är Magaluf, Stockholm, Där står pojkarna på rad, Jag blir hellre jagad av vargar och Mercedes Benz för att bara nämna några. Och självklart blir det allsång då och då när Orup bjuder in publiken att ta över och sjunga refrängen eller någon vers. Ibland kan det bli lite för mycket i min smak, för jag vill ju höra Orup sjunga. Särskilt sista låten, Från Djursholm till Danvikstull så vill jag ha Orup i inledningsverserna. Men jag förstår ju att det måste vara en härlig känsla för Orup att höra hela publiken kväll efter kväll ta över och sjunga. Vilket erkännande det måste vara.

Alla låtar i showen är förstås hans egna, förutom den cover han gjorde så stor succé med i Så mycket bättre när man hyllade Carola. Eftersom programmet sändes i lördags så fick han den här kvällen för första gången framföra den inför publik. Så lite oväntat bara några låtar in så säger han att bandet och han under dagen repat in en ny låt, eller rättare sagt gammal låt som man nu ska framföra för första gången. Och till publikens stora jubel så kom hans fantastiska tolkning av Främling. Trodde nog att den skulle komma, men mer som ett extranummer. Publiken gillade verklingen att han tog med den. Hörde några tjejer i toalettkön att om den inte kom så skulle de stå och skrika till de fick höra den! Så skönt att de slapp göra det.

En riktitg underbar härlig måbra show med svensk pop när den här som bäst! Så underbart att få uppleva alla dessa härliga låtar live!

3-5 November hade Peter Jöback en exlusive spelning på St James Theatre i London. Teatern har 2 salonger, en där man spelar teater (just nu gick Onkel Vanja) och sen Studion som är mer som en pub/bar. Finns även en trevlig restaurang att äta på innan föreställningen. Studion tar ca 100 personer så det var verkligen en intim liten konsert där man fick en härlig närhet till artisterna på scen. Jag var på konserterna den 4 och 5 november. Den 4 november hade vi valt parkett. Onumrerat men vi var där i tid och fick plats perfekt vid scenhörnet. Den 5 november hade vi valt Gallery, så vi såg dem lite grann från ovan. Mer bekväma platser helt klart och ingen som skymmer, vilket man kan få om man sitter på parkett.

Deborah Rose och Pat West var förband och under ca 30 minuter fick vi njuta av hennes fina röst i en rad av vemodiga engelsk/walesiska och skottskinspirerarde låter. Ett väldigt trevligt och bra val av förband.

Strax före 21 gick Peter och hans band på. Som vanligt bestod bandet av Richard, Richard och fantastiska Charlotte! De har verkligen kul på scen när de spelar ihop. Skuggan skötte ljudet med bravur.

Första låten var Sing och en av mina absoluta favoriter för man blir så glad av den. Programmet som utlovades var en blanding av vanliga låtar och musikal och det var övervägande vanliga låtar, totalt 18 nummer, varav 3 var extra nummer. Musikallåtarna han bjöd på var Gold can turn to sand, I don’t care much och Music of the night. Lite oväntat men otroligt bra var att han sjöng Hollow som han tävlade med i melodifestivalen för några år sedan. Inte så ofta som han sjunger den. Den enda låt han sjöng på svenska var Halleluja, och som vanligt med en otrolig inlevelse. Från sitt Franska album valde han att översätta de två orginallåtarna till engelska så det blev I got you now och Let me in. Kul att höra dem på engelska. Han sjöng även Stockholm på engelska. Bra översättningar, men texten satt väl inte helt perfekt, men det gör inget. De flesta andra låter var tagna från albumet East Side Storie som tex Somebody, Wicked games, A horse with no name och God loves everyone. Som första extra nummer fick vi höra en helt ny låt som var fantastiskt bra, I’m a beliver/You’re a beliver. Härligt gung i den låten. Ser verkligen fram emot den skivan när den nu kommer. Låten tillägnades vår underbara vän Grant från Australien vilket Peter uppmärksammade på det sättet. Blandingen av låtvalet gjorde att man fick höra Peters olika röster, för han använder sin röst på helt olika sätt om han sjunger Music of the night eller Wicked games.

Konserten sista nummer var Open, som spelades för Peter och Oscar på deras bröllop. En riktgit bra låt med fin text.

Två underbara konserter som kommer att lysa upp det gråa November!