110 in the shades är inte en av de mest kända musikaler men den har spelats både på Broadway (1963 och 2007) och West End (1967) och har varit nominerad för flera Tonys men inte vunnit någon. Handlingen utspelas i sydvästra USA där det en längre tid råder torka när en dag en främling, Starbuck,  dyker upp och utger sig för att vara ”The Rainmaker”.  Han lyckas få staden att tro på hans förmåga att skapa regn och får även pojkflickan Lizzie att blomma ut i sin kvinnlighet. Blir ett litet triangeldrama där stadens sheriff också är involverad. Det hela slutar med att Lizzie väljer den mer stadgade sheriffen och, det börjar regna! Allt gott slutet gott. Men däremellan är det en del roliga episoder. Starbucks spelades av Greg Maheu som normalt spelar rollen som Lizzie lillebror. Ikväll spelad av Alex Alferov som i vanliga fall har en mindre roll osv. Alex var väldigt bra och rolig i rollen som den lite korkade hunsade lillebrorn, men även han fick lite mer mod av Starbuck. Greg var charmig som Starbuck, lite James Dean stuk över honom. Vit T-shirt, Jeans och skinnjacka vilket skilde sig från de i övrigts countryrutiga skjortorna på den övriga ensamblen. Lizzie spelades av teaterns primadonna Tracy Lynn Olivera, Hon hade en bra röst men ibland sjöng hon lite för mycket opera istället för musikal. Ett av kvällen bästa och roligaste nummer var när hon sjöng Raunchy.

En väldigt amerikansk musikal i en småstad med rutiga country skjortor, picknickar etc. Precis som man ser på film i amerikanska småstäder. Musiken var glad och medryckande och jag hade en trevlig kväll. Väl värd att gå och se.

Men det som är speciellt med den här teatern och vad som verkligen gör den värd att besöka är för sin historia. Teatern startades 1861 så den har anor. Men bara 4 år senare, den 14 april 1865 besökte Abraham Lincoln för att se ”Our American Cousin”. På teatern befann sig även John Wilkes Booth som sköt Lincoln i teaterlogen under föreställningen. Lincoln avled senare i ett hus tvärs över gatan den 15 april 1865. Så 151 år efter Lincolns dödsdag var jag alltså på Ford’s Theatre. Som svensk så tänker man ju direkt på parallellerna till mordet på Gustav III på operan 16 mars 1792.

Men inte nog med att det är en historisk teater, det är också den enda teater där jag för en kväll har varit presidentfru, nämligen Mrs Ronald Reagan och mitt sällskap var självaste president Reagan! Vi satt på första raden nästan mitten och i stort sett alla stolar på den raden hade en president eller presidentfrus namn!

Så är ni i Washington kan jag varmt rekommendera att ni kollar in vad Ford’s theatre har på programmet och se till att få sitta på rad 1!

För 35 år sedan rullades en makalös historia upp i Malmö tingsrätt där en hårfrisörska lurat noblessen att hon var en Rockefeller, prinsessa av Japan, hjärnkirurg, cancerforskare mm. Hon höll på i flera år tillsammans med sin make, som utgav sig för att vara hennes bror, general och CIA agent. En sådan sanslös och sann historia är ju för bra för att man inte ska göra något med den och 2013 framfördes musikalen för första gången på Malmö Operan. Senare har den även spelats på Göteborgs Operans och nu är det dags för Stockholm och Scalateatern.

Den är skriven av Rikard Bergqivst och för musiken är skriven av Martin Östergren, Mathias Venge och Sara Jangfeldt. Det är bra musik i olika genrer allt för att passa in i de olika historierna som Carmencita lurar i folk. Japaninspirerat för hon är ju prinsessa av Japan, hon talar 23 språk och några afrikanska dialekter och då blir det ett medryckande nummer med påhittad afrikanska, countryinspirerat när hon berättar om sin ranch i Texas. Så det är verkligen en härlig blandning! Kul med en musikal med så blandad musik.

Carmencita spelas nu liksom tidigare av Anna-Maria Hallgarn som precis har spelat Sara i den fantastiska Murder Ballad. Carmencita och Sara är väldigt olika karaktärer. Sara var känslosam och intensiv och där fick Anna-Maria spela ut hela sitt register. Carmencita är en svalare och mer elegant karaktär som inte visar sina känslor på samma sätt.  Men det är inte bara Anna-Maria som vi precis kunnat se nyligen på annan scen. Fredrik Lexfors  (Texas Bill/Översten) har varit med Jersey Boys och Sara Jangfelt, som inte bara skrivit musiken utan är med på scen också som domarens hustru, spelade nyss på Stadsteatern i Gift dig med mig lite. Imponerande hur de på så kort tid hinner öva in rollerna och gå in i sina nya karaktärer. Även om flera har spelat i Carmencita tidigare.

Samtliga 8 som är med är väletablerade musikalartister. Rolf Lydahl spelar Åke, som blir förälskad i Carmencita och förlovar sig med henne, adopterat en dotter han aldrig får träffa och som slutligen är den som avslöjar henne. Joachim Bergström spelar hennes bror Bing, Peter Gröning spelar domaren/fyrstjärnan som Carmencita så småningom förlovar sig med och det är början till slutet på bedrägeriet. Therese Andersson Lewis spelar Texas hustru och så slutligen Karolin Funke som överstinnan.

Samtliga spelar sina roller väldigt bra och sjunger bra men jag är lite extra förtjust i Joachim Bergström som jag tycker man ser alldeles för lite av, så kul att han är med i den här musikalen. Men Rolf Lydahl gör en mycket bra godtrogen Åke. Svårt att förstå hur hon kunde lura honom med sina historier och Bing som kommer inrusande stup i kvarten som säkerhetsvakt åt henne.

Det är intressant att se hur de först är skeptiska till henne när Åke presenterar henne för sina vänner, men när hon i förtrolighet berättar om sin stora hemlighet att hon är en Rockefeller och får dem att lova att inte avslöja henne, då börjar de fjäska för henne. Inte ens när Sara (domarens fru) blir svårt sjuk i cancer ifrågasätter den henne när hon inte vill låta Sara få använda den mirakelmedicin mot cancer som hon har uppfunnit. Hon har hela tiden svar på tal. Hon kommer undan med allt hon hittar på.

Det är en underhållande och fascinerande historia och håller bra som musikal. Kul att Martin Östergren är kapellmästare till orkestern. Scenografin är enkel och bra gjord. Inte massa klädbyten utan en några enstaka kimonos, afrikanska skynke etc som kläs på över kläderna som de har i stort sett  under hela musikalen. Dock lite osäker på om det verkligen är tidsenliga kläder. Kändes lite mer 60tal. Bra ljudeffekter till när de häller upp champagne i låtsasglasen etc.

Carmencita har premiär den 12 april och spelas totalt 6 gånger i april. Vill ni ha en trevlig kväll och få den här fascinerande historien framförd av ett gäng bra musikalartister uppbackade av ett bra band så kan jag varmt rekommendera den.

Bilder pressbilder från hemsidan för Carmencita Rockefeller. Mikael Silkeberg och Markus Gårder.

För exakt 6 månader sen såg jag Jersey Boys första gången och föll som en fura för den. Så underbart bra var den! Men trots att den var så bra så har jag inte kommit iväg förrän nu för att se den en andra gång, och det är i sista rappet för den går bara en vecka till i Stockholm innan den flyttas ner till Göteborg.

Den här gången fick jag se den med alla fyra ”original”, sist var inte David Lindgren med. Så det var jättekul att äntligen få se dem alla samtidigt. Och vilken härlig kemi de har. Peter Johansson, Bruno Mistogiannis, Robert Rydberg och så David Lindgren. De är alla riktigt bra i den här och har sådan glädje när de spelar i den. Peter som Tommy DeVito är lite överlägset dryg, Bruno som Frankei Valli med den fantastiska rösten. Robert Rydberg som Nick Massi och så David Lindgren som Bob Gaudio, den unge killen som kan skriva låtar som ingen annan. Tillsammans bildar de The Four Seasons och vi får följa deras resa som ett band som får ta alla spelningar de kan till storsuccé, men så börjar det bli problem… Det är den verkliga historien om bandet. Störst vikt läggs på låtarna, men deras liv finns med lite grann och då främst Frankies och Tommys. Bobs och Nicks privatliv är mer i bakgrunden. Men man får se hur de kämpar för att få skivkontrakt och att de största hitarna inte var helt självklara för de som skulle ge ut låtarna. Men de gav sig inte när de trodde på en låt.

Killarna är som sagt superduktiga och framför alla de kända låtarna som Sherry, Big Girls dont cry, Walk like a man, Can’t take my eyes of you och många många fler med känsla och fantastiska röster. De förvaltar låtskatten på allra bästa sätt och gör dem till sina. De är The Four Seasons! Till sitt stöd har de en bra ensemble och en fantastisk orkester. Ingen musikal blir bra om utan bra orkester och duktig ensemble, oavsett hur bra stjärnorna är!

Och ikväll så höll sig Leksand kvar i SHL och det firades med lagtröjor på scen!

Härlig musik och en bra musikal som man blir så glad av att se. Bara en vecka kvar nu så passa på eller åk till Göteborg april/maj.

Efter premiären den 7 mars var en av mina första tankar när jag gick från teatern, ”Jag vill se igen” och ikväll blev det äntligen av. Och precis som förra gången, en av de första tankarna var, ”Jag vill se igen” och en snabb genomgång av de 4 föreställningar som är kvar visar att det är bara en chans kvar för mig att se den igen och det är söndag kväll, förutsatt att jag åker i tid från Linköping och trafiken är ok….

Från Hannas första ton till sista tonen så är man helt trollbunden och innesluten i musikalen. Takten i musiken och de fantastiska rösterna och historien gör att man knappt andas. Det är så mycket känslor, på scenen som når långt ut i salongen och man är berörd och indragen i handlingen och känslan finnas kvar även när man lämnar teatern.

Hanna Hedlund är berättaren som driver historien framåt. Patrik Martinsson är John som blir förälskad i Sara, Anna-Maria Hallgarn. Och de har en riktig het och passionerad kärlekshistoria som får ett hastigt slut. Sara tröstar sig med David, Jakob Stadell. Det är en lugnare kärlekshistoria men med glöd. Alla fyra har så fantastiska röster, spelar med sådan intensitet och känslorna är hela tiden väldigt nära och påtagliga. Och hela tiden finns en ödesmättad beat i musiken som man gungar med i. Bra musiker som även de har en stor roll eftersom musiken är en bärande del i historien.  Det som är så fantastiskt med den här föreställningen är att de är så samspelta och alla ligger på en så hög nivå, så det går inte att säga vem som är bäst. Det är så hög klass på alla. Vilka musikalartister det är! Man hör varenda stavelse de sjunger, inte en bokstav går förlorad här inte. Och eftersom all text sjungs så kräver det riktigt bra sångare för det räcker inte bara med en bra röst, man måste kunna berätta och förmedla historien och känslorna. Och det är ingen tvekan om att de kan det. Så otroligt bra!! Riktigt maffigt är det i partierna där alla är med och sjunger! Rysningar!

Så har ni inte sett den så se till att göra det. Sista föreställningen är den 7 april så ni har bara en vecka på er. Har ni redan sett den så vet ni att den är så värd att se igen och igen. Den är värd varenda öre!