Phantom of the Opera är ju en musikal där det ställs väldigt höga krav på vilka som får vara med i den etc och en kväll som den här så märks det väldigt väl vilken proffsig uppsättning det här är. Två av huvudrollsinnehavarna är sjuk så deras understudies fick gå in vilket är väldigt ovanligt. Glenn Edell fick redan igår gå in efter öppningsnumret som Raoul då Anton Zetterholm var sjuk och efter pausen fick John Martin Bengtsson ersätta Peter Jöback som Fantomen. I kvällens föreställning var dessa fortfarande sjuka så det här blev den första föreställningen där John Martin fick gå in och spela Fantomen från start. Och jag är så glad att jag hade biljett för jag ville verkligen se John Martin som Fantomen!

Det som är så fantastiskt med den här uppsättningen är ju att i ensamblen finns det flera riktigt bra musikalartister som i vanliga fall har små roller, inte får glänsa med sina fantastiska röster utan en roll de kan ha är att de går över scenen med en stege. Men för att de ska kunna leverera när det behövs så är det vanligt att man som understudy är med i ensamblen i olika småroller för att hela tiden har uppsättningen aktuell. Då och då kör man en repetition där de får spela igenom sin roll. Men jag tror att ni kan förstå vilket tufft jobb det är att hela tiden ha en väldigt krävande roll aktuell utan att faktiskt spela den för att sen med kort varsel hoppa in och ställa in sig på det. Den som är ordinarie har ju rollen aktuell hela tiden och vet ju vad han/hon ska göra när de går till jobbet, men som understudy vet du inte när du vaknar på morgonen eller kommer till teatern vad som ska göras.

Så jag är verkligen jätteimponerad av både John Martin och Glenn. Vilka röster och hur de levererade! Även om det är samma musikal så blir det samtidigt en annan musikal. Rollerna, replikerna är de samma, men ett annat kroppspråk och lite olika betoning gör att det blir så olika. Inte sämre men på ett annat sätt.

Har ju velat se John Martin som Fantomen sen jag hörde att det var han som skulle vara understudy och han levde verkligen upp till mina förväntingar. En fantastisk röst som har ett annat djup än Peters och det är så kul att man valt en annan typ av Fantomen än att det ska var någon som spelar Peter som spelar Fantomen. Det här är John Martins egen Fantomen. Kemin finns där med Christine. Upplever honom som något mindre känslig men fortfarande finns det en ömtålighet och ensamhet hos honom som man ömmar för. Härliga gester. Det var nog bara i scenen ovanpå graven som jag upplevde honom som lite stelare. Stod mer stilla och lite stel vid korset. ”Eldstaven” gav ifrån sig lite dåliga eldar, men har ju hört att det är problem med den rekvisitan och det händer för Peter också ibland så det var nog mer ett rekvisitaproblem.

Glenn gjorde också sin egen Raoul. Även han har ju en väldigt bra röst och hade fin kemi med Christine. Glenns Raoul upplevde jag som något äldre än Antons Raoul och kansek lite mer allvarlig. Anton har en liten ”buspojksblick” i ögonen ibland som man ser när man sitter nära. ”Samspelet” mellan Fantomen och Raoul fungerade väldigt bra också.

Självklart har de stor hjälp av övriga på scen som har spelat sina roller hela hösten. Emmi Christensson som Christine är så ljuvlig och fantastisk och spelade så bra med både John Martin och Glenn. Sanna Martin gjorde som vanligt en utomordentligt bra Madam Giry. Tehilla Blad lika charmig som vanligt som Meg. Och Rolf Lydahl och Sindre Postholm som de nya teaterägarna är ett sånt härligt komsikt radarpar. Karolina Andersson gör ju en underbar tolkning av primadonnan Charlotta. Ja, jag kan inte hitta någon som inte levererar.

Vi fick se en helt fantastisk bra Phantom of the opera ikväll och det var precis som vanligt stående ovationer. Tror inte någon var besviken när det gick hem för att de inte fått se samtliga ordinarie utan de har nog fått upp öronen för ytterligare fantastiska röster. Så har ni inte bokat Fantomen än, gör det! Och oavsett vem ni får se som Fantomen så kommer ni att få se en fantastisk föreställning! Lite olika men både Peter Jöback och John Marin Bengtsson gör helt oförglömliga tolkningar. Bägge håller världsklass!

Hösten 2015 var jag och såg Snövit med mina syskonbarn som då var 9 år. Idag gick jag med en kompis och hennes treåriga dotter. I annonsen säger man att den är från 3 år. Både 3 åringen och 9åringarna gillade den, men 3åringen tyckte att den var lite otäck på några ställen. T ex när Härolden tar med sig Snövit ut i skogen för att döda Snövit på den elaka drottningens uppdrag. Så för de mindre kan den vara lite skrämmande. Men det är kul med en musikal som funkar för barn i flera åldrar så hela familjen kan gå och titta på den.

Föreställningen är den samma som förra året med dekor etc, men huvudrollerna är utbytta förutom den elaka drottningen som ska spelas av Nanne Grönvall, och musiken och rollen är som klippt och skuren för henne. Tyvärr var hon sjuk idag och ersattes av Emma Rickfjord. Emma hade en väldigt bra röst och levde sig in väl i rollen och var lagom skrämmande och elak för att det skulle gå bra hem hos barnen. Även om hon var väldigt bra så saknade jag Nanne som gör rollen otroligt bra. Många av drottningens sånger känns som skrivna för Nanne och henne rock/poppiga stil. Men Emma har en bra röst som bär upp dem. Och jag tror att det är möjligen bara är de vuxna som kan sakna Nanne lite grann, men för barnen spelar det absolut ingen roll. För dem är ju drottningen en karaktär bara och Emma får fram precis det där som barnen gillar. De buade och ropade åt henne så hon fick med sig barnen helt och hållet! Och drottningen har ju absolut häftigast kläder! Ett antal klädbyten med den ena mer glittrande och färgsprakande klänningen/dräkten än den andra.

Snövit spelas i år av Amy Diamond som är helt underbar i rollen som den vuxna snövit. Hon är barnslig på en lagom nivå och så där söt och rar och trevlig som Snövit ska vara. Hennes röst passar väldigt bra som Snövit.

Jakob Stadell axlar Häroldens mantel  och jag är ju ett stort fan av Jakob och han gör rollen jättebra. Stilig, lite förvirrade och äregirig men ändå med ett hjärta på rätt ställe för han kan ju inte döda Snövit när allt kommer omkring. Rösten sitter som den ska som alltid. Inget att klaga på där utan ett utmärkt val som Härold.

Sist och minsta rollen av affischnamnen har Erik Segerstedt som Prinsen. Prinsen kommer ju först in typ de sista 10-15 minuterna i andra akten. Förra året var det Yohio som spelade prinsen och det var nog lite mer flicktjut när han kom in än Erik vilket nog hade att göra med att Yohio var lite mer aktuell än Erik varit så småflickorna hade bättre koll på honom. De är ju väldigt olika i kroppsbyggnaden och jag tycker nog att det passar bätre med en lite mer muskulös prins som Erik än den lite mer tanige Yohio. Men det är ju en smaksak. Prinsen har ett par sånginsatser och Erik gjorde dem bra. Och han lyckades väcka Snövit med en kyss så allt blev som det skulle. Så prinsen fick bo hos Snövit på slottet och allt slutade lyckligt och det var ett mycket vackert par!

Några charmiga favoriter för treåringen var också de stora gosedjuren som Snövit omger sig med när hon som barn sjunger om hur ensam hon är. Gosedjuren dansar med henne och det blir en härligt gruppkram. Sen när hon växer upp så byts de levande gosedjuren ut till stora leksakerna vilket är ett bra sätt att visa att hon blivit stor.

Men jag får ju inte glömma dvärgarna eller The Konrads som de heter. Ja alla dvärgar heter i den här uppsättningen Konrad. De är rätt annorlunda mot Disneydvärgarna men ändå finns det vissa drag som man känner igen. De har en av de mer publikfriande och klappvänliga låtarna som sitt ledmotiv som spelas när de ska till gruvan och när de kommer hem. En klatschig liten dänga. Dvärgrna är lite galna och tokiga och barnen gillar det.

Snövit är ju en mörk historia som handlar om död, avundsjuka etc oc det gör man inget för att dra ner på i uppsättningen så som sagt, den kan vara lite skrämmande för de minsta. Det finns viss musik också som understödjer den mörka sidan och bygger på den lite skrämmande stämningen ibland. Men gosedjur, fina färger, snälla Snövit, roliga dvärgar och lite skaka rumpa dans får nog de flesta på andra tankar och man skrattar med dem.

Som helhet tycker jag att årets uppsättning bjuder på bättre artistuppsättning än förra året och även om inte Nanne var med idag så var den väl värd att se.

Det är ett par föreställningar kvar i Stockholm och sen drar den ut på en turné runt om i landet. Passa på att se den när den kommer till en arena/teater nära dig!

Fjärde advent och massa ljus ska tändas, så var hittar man massa ljus? Jo på Cirkus där det är kandelabrar och ljus i mängder! En av de mäktigaste musikarlscenerna är ju när Fantomen tar med sig Christine ner till sitt underjordiska rike och scenen fylls med kandelabrar och ljus som ”växer” upp från scengolvet (eller åker in från sidan…) Hur som helst är det hur maffigt som helst oavsett vilken scenteknik som används.

Så det blev ett besök på Cirkus för att fira fjärde advent och för att se Fantomen så jag har fått en dos av musikal av världsklass innan det blir juluppehåll.

Den här gången satt vi i loge 3 vilket är en av de lite högre logerna och där finns det bara 6 lösa stolar. Ska man boka den är det bäst att boka 1 och 2 så man sitter på första raden i den eller de platser som är utmed kanten annars blir det visst skymd sikt. Eller mer skymd sikt för den är ju från sidan så den vänstra sidan av scenen har man inte full koll på. Men har man sett den några gånger vet man ju vad som händer ändå. Det som var intressant var att både jag och min kompis upplevde att ljudet var bättre här än på de platser som vi suttit på tidigare. Vi hörde texten bättre, inte för att det har varit dåligt annars, men särskilt i de partier där alla sjunker olika texter kom respektives text fram bättre här. Så det var ju kul! Och här får man ju ett lite från ovan perspektiv jämfört med på parkett.

Men annars var den lika underbar som vanligt. Emmi Christensson var tillbaka som Christine och hon är ju helt underbar! Peter Jöback var strålande som vanligt och Anton Zetterholm som Raoul blir jag bara mer och mer imponerad av för varje gång jag ser honom. Vilken fantastisk röst han har och han har så mycket minspel när han inte är i fokus så ni får inte missa att ha koll på honom då också. Ser framemot att se honom i något annat efter Fantomen. Hoppas han blir kvar i Sverige så han inte åker tillbaka till Tyskland. London kunde vara ok förstås…. Och Sanna Martin är stårlande som Madame Giry och lilla Meg, Thellia Blad gillar jag skarpt. Och det är så många duktiga i ensambeln som t ex Daniel Engman, och John Martin Bengtsson som utan tvekan kan spela större roller än vad de har i Fantomen, men här vill man bara ha riktigt bra musikalarister till alla roller oavsett hur små de är och det höjer helheten.

Även om jag har sett den ett antal gånger så blir jag lika imponerad av de fantastiskt vackra kläderna, särkilt i Masquerade som inleder akt 2. Så pampigt och läckert! Ja det finns mycket att imponeras av i den här musikalen. Det är ju helt förståeligt att den bara fortsätter att gå och gå runt om i världen.

Nästa gång som jag ser den är 5 januari 2017.

Har ni inte bokat biljetter än, se till att göra det för den går bara i vår och sen lär det dröja innan ni får se Fantomen på svensk mark.

Årets jullovsbarnmusikal på Intiman är Madicken vilket jag tycker är ett mycket bra val. De har byggt ihop de olika händelserna i Madickens liv på ett mycket bra sätt och vi får se episoderna om Lus-Mia där det utmanas i balansgång på taknocken, valborgsfirandet och avlusningen. Hur de utvecklas från att vara ovänner till att bli vänner och Madicken i slutet ger Lus-Mia sitt guldhjärtehalsband i julklapp. Madickens dyrkan av grannpojken Abbe är så söt och han tar med henne på spökjakt och hon är med och köper tillbaka Fru Nilsson kropp, och överlåter sin plats i flygplanet till Abbe så han får sin dröm uppfylld att flyga när det första flyplanet kommer till stan. Alvas flört med sotaren på marknaden finns självklart med och hur hon läxar upp Borgmästarinnan om vem som ska få köpa den sista laxen.  Andra akten är passande nog helt klädd i snö och i juleskrud. Det ger en fin och härlig stämning i salongen. Det dansas långdans på scenen, tomten kommer och så kommer den bästa julklpappen av dem alla, salighetsklappen Kajsa! Ja många av de kända episoderna från Madicken är med och det bjuds på mycket musik och sång, som Piluttavisan,  och det är väldigt trevligt.

Alvina Åkerlind Reisne spelar Madicken och hon är mycket charmig som den lite busiga men ändå så väluppfostrade och godhjärtade flickan. Jessica Stendahl spelar hembiträdet Alva och hon står för mycket av sången och har en bra sångröst. Jessica är också med i sånggruppen Shoo Shoo Sisterts med bl a Matilda Grun och har ni möjlighet att se dem kan jag varmt rekommendera dem. Simon Bengtsson Tibblin är Madickens snälla pappa som inte tycker det är rätt när Lus-Mia blir slagen med rottingen av överläraren. En scen som kan vara lite otäck för mindre barn. Lilla Rani Pyne är jättesöt som Lus-Mias lillasyster Matti. Killen som spelar Abbe gillade jag också. Lisabeth var ett riktigt charmtroll också.

Hade förmånen att ha med mig en kompis 3,5åring och det var första gången hon var på teater. Hon tyckte det var jättespännande och kul. Och att de spelade 3 gånger gillade hon. Första akten, andra akten och extraapplådtacket med sånger. När vi gick därifrån sa hon ”Jag vill gå på den teatern igen” och bättre betyg än att någon vill se den igen kan man väl inte få! Kan bara instämma i att det var en trevlig familjemusikal som även jag skulle kunna tänka mig att gå och se igen!

Så kan varmt rekommendera att ni köper biljetter i julklapp och tar med er era barn eller lånebarn!