Billie Holiday kallades ibland för Lady Day och hon levde minst sagt ett turbulent liv och här får vi vara med på en av hennes sista konserter där den falnande stjärnan spelar på Emerson’s Bar & Grill för en minimal publik. Hon uppträder påverkad av alkhol eller narkotika och det är en tragisk spillra av en stor sångerska vi får se. Efter ett år i fängelse återvänder hon till scenen men får inte längre spela i NY utan spelar nu på mindre hak runt om i USA. Med sig har hon 3 duktiga musiker som gör sitt bästa för att få henne på rätt fötter och hålla sig till sången och undvika prat. Men det är inte riktigt vad Lady Day vill. Vi får höra om hennes uppväxt där hon blev utsatt för sexuella övergepp, arbetade på bordell (vilket var det enda huset där svarta och vita kunde vara tillsammans) till hur hon blev upptäckt som sångerska när hon egentligen sökte jobb som dansare. En fantastisk röst var upptäckt. Men precis som andra svarta sångerskor/artister så kunde hon få sjunga på scen, men när det var över fick hon äta i köket med personalen och inte ute i restaurangen. Inte ens toaletten fick hon använda vid ett tillfälle. Det fanns bara toalett för svarta män, eller vita. Det är hemskt att höra hur man behandlade svarta och när man hör henne berätta så påminns jag om den fantastiska föreställningen From Sammy with Love. Det här är absolut inte någon upplyftande föreställning men man blir väldigt berörd. Flera gånger kommer jag på mig också att tänka på Withney Houston. Ännu en underbar röst som vi inte fick njuta av särskilt länge pga drogmissbruk.

Audra McDonald är helt fantastisk som Billie Holiday. En sån kraft i rösten! Hon får oss verkligen att bli berörda.

Scenen är uppbyggd som Emerson Bar & Grill med små runda bord med stolar runt en liten scen. Även de första raderna på parketten har ersatts med små runda bord där del av puliken sitter. Allt för att ge en känsla av att vi är på en liten klubb i Philadelphia.

Lady Day spelas till den 9 september och är ni i London så passa på och se den. Vill man fynda så säljer de Day Seats på teatern och även TKTS har bra priser på den.

Vill man bli riktigt glad när man ser en musikal så blir man inte besviken efter att ha sett Half A Sixpence. Man sitter med ett stort leende på läpparna från start och känner sig härligt lycklig och glad när man går därifrån.

En sån där härlig, lite gammaldags musikal där man vet från början hur det kommer att sluta och det är en sträcka med lite komplikationer och förvecklingar men framförallt fina kläder, härliga dansnummer, glad och trevlig musik och färgglatt och härligt. Lite som en MGMfilm i technicolor. Den är skriven av Julian Fellowes som bland annat skrivit Downton Abbey.

Charlie Stemp är den stora stjärnan i musikalen. Han spelar Arthur Kipps, killen  från landet som lämnar sin tonårskärlek  (Ann) med en halv sixpence så de alltid kan tänka på varandra när han reser till stan för att börja arbeta. Med sig har en banjo. Han blir lärling i en klädaffär, in kommer en fin ung dam (Helen) som ska köpa tyg till en ny klänning som väcker hans intresse. Men han är ju en fattig kille, hur ska den fina damen blir intressead av honom? Han stöter ihop med en udda manusförfattare som precis har skriviet en teater om en kille som heter Arthur Kipps för han har läst om honom i en tidning. Någon har efterlyst honom som arvingen…. Så han blir rik och den unga damen självklart intresserad. Men är pengar vägen till lycka? Är alla man träffar då verkliga vänner? Och är det Ann eller Helen som hans hjärta verkligen brinner för?

Men även om själva storyn är rätt standard och banal är allt gjort med glädje och en positiv ton. Charlie Stemp är helt fenomenal i rollen som Arthur Kipps och jag skulle tro att han dyker upp i fler musikaler på West End. Han vann Whats on stage Award for best actor in a Musical och var nominerad till en Oliver Award för samma. Han ska spela i juluppsättningen av Dick Whittingon från 9 dec till 14 januari tillsammans med bland andra Elaine Page.

Half A Sixpence går bara till den 2 september så är någon i London nu, passa verkligen på att gå och sen den!

Jim Steinman skrev en musikal som hette Neverland och från den plockades några låtar som kom med på Meat Loafs debutalbum Bat out of Hell som släpptes 1977. Så 40 år senare sätts en ny musikal upp baserat på skivan Bat out of Hell och en del andra låtar skrivna av Jim Steinman. Och att det är 40 års sedan som skivan släpptes märktes verkligen på publiken. Kände mig lite ung… Gillar Steinmans musik men var ju inte så gammal när skivan kom ut och publiken beståd verkligen av riktiga hard core fans märkte man. Bakom mig hade jag några som hade sett ett antal och som förutom kvällens skulle se bägge imorgon och även den sista som är den 22 augusti. Och det var full fart på ”pensionärerna” som rockade loss för fullt, även om långt rockhår verklilgen lyste med sin frånvaro medans flintarna glänste i kapp i stålkastar skenet. Lite speciell upplevelse, men kan ju se mig själv där….

Själva storyn var ju knappast ny. Året är 2100. En del av befolkningen är en slags mutanter som slutar åldras vid 18 års ålder och bor nere i underjorden. Strat, ledaren, blir kär i Raven som är dotter till härskaren i den vanliga världen. Väldigt mycket påminde om We will rock you. Ett gäng ungdomar som är rebeller och som bor i underjorden. Samma typ av klädsel. Ledaren Falco kändes som han som styr i We will rock you med ett gäng tuffa poliser. Zarhara fick mig att tänka på Killer Queen. Så hela den biten kändes som en liten sämre version av We will rock you. Men jag gillade hur de använde sig av scen. Inte mycket rekvisita (förutom några motorcyklar som dånade in på scenen då och då) men de hade byggt upp så att Ravens sovrum låg en våning upp och när de var där så spelades det samtidigt in och spelades upp på en stor duk. Vilket blev rätt häftigt. Olika ljuseffekter som var bra. Ravens 18 års dag firades med middag som var uppdukat på ett långt bord. Så rycker Falco bort duken och under finns en cabriolet! Vore ju inte helt fel att hitta en cab under middagsduken hemma! Och bara för att ingen ska undra och undra, jo självklart efter diverse hit och ditande så får ju Strat och Raven varandra. Faclo knuffas ner i en källa och någon minut senare kommer han upp ur källan renad till en ”rocker”. Så slutet gott allting gott. Och allt det här till Steinmans musik. Många av klassikerna var med som Bat out of Hell, I would do anything for love,  Dead Ringer, Two out of Three aint bad och Paradise by Dashboard light . Och låtarna var bra ihopsatta och bar handlingen framåt. Precis som de ska i en jukeboxmusikal.

Överlag tycker jag att det var en bra cast. Andrew Polec spelade Strat, Christina Bennigton spelade Raven. Min favorit var Rob Fowler som spelade Falco, och han har spelat Galileo i We will rock you. Han hade en riktigt bra röst med tyngd och känsla. Falcos fru och Ravens mamma Sloane spelades av Sharon Sexton. Personligen så tyckte jag nog att relationen mellan Falco och Sloane var mer intressant och hetare än mellan Strat och Raven. Gillade också Danielle Steers (Zahara) röst. Jim Steinmans låtar kräver ju att det finns en del kraft i rösterna.

En del lite läckra dansnummer var det också.

Överlag en helt ok musikal men hade gärna sett att den inte fick mig att tänka så mycket på We will rock you. Skulle nog inte gå på den 3 föreställningar i sträck, men är glad att jag sett den en gång. Dock har jag full förståelse för att när man gillar nåt kan man se den flera gånger om och att man passar på innan den läggs ner.

Som sagt så slutar den nu att gå i London och vill ni se den får ni bege er till Toronto där den ska gå härnäst.

Normalt på sommaren brukar jag läsa en massa böcker på stranden. Men den här sommaren har jag mest lyssnat ifatt Musikalpodden där Viktoria Tocca med gäster pratar musikal. Så intressanta samtal! Det är mest musikalartister hon pratar med, men även regissörer, producenter, kapellmästare mfl. Som musikalälskare är det så kul att få höra om auditions, utbildningar, roller, teatrar och allt annat som de pratar om. Men kan inte riktigt hålla med dem när de säger att vi i Sverige är så fokuserade på att det ska vara kända namn och det inte är så i utlandet. Som musikalälskare så vill jag se bra musikalstjärnor i rollerna, inte någon schlager eller idolartist. Så det händer ju att man går och ser en musikal trots det stora affischnamnet, bara för jag vill se någon i de mindre rollerna. Ett typ exempel på det är Evita som gick på Göta Lejon. Inte gick jag och såg den för att Charlotte Perelli spelade Evita, jag ville se Patrik Martinsson och Lisa Stadell! Och hur besviken var man inte på affischen för Rock of Ages där de stora musikalnamnen stod i liten stil…  För vi som älskar musikal, vi har koll på de duktiga musikalartisterna. Med bra musikalartister finns förutsättningarna för en bra musikal, men det hänger ju även på regissörer som ibland kan förstöra en jättebra musikal genom att hitta på konstigheter och i tid och otid få för sig att naket tillför något. Nej, där håller jag helt med Viktoria och Christoffer Wollter, det tillför igenting i regel. Enda gången jag kan komma ihåg att det varit ok och snyggt gjort var i The Girls. Och affischnamn används ju även i utlandet. Visst åkte folk, inklusive jag, till London för att se Glenn Close i Sunset Boulevard. Och det var inte kul att se A4 papper med stora svarta bokstäver på dörrarna och väggarna överallt som talade om att ”Tonight the role of Norma Desmond will be played by….”. Så besviken jag var då. Även om vi gjorde det bästa att intala oss att vi även åkt för att se Fred Johansson spela Max. Och visst var det en helt fantastisk föreställning, men hur bra den än var så var det inte Glenn Close. Och efter att ha hört Viktoria och Daniel prata om hur fantastiskt bra hon var och även andra så kommer jag ju alltid att minnas den föreställningen som det var då Glenn Close inte var med. Men i många fall när man ser en musikal ser man den för just musikalens skull. Men ju mer man ser, desto mer lär man sig namn och tycker man någon är bra ser man dem gärna i något annat. Och visst gick jag på tex School of Rocks på Broadway just för att Sierra Bogges spelade i den. Även om det nu inte var någon av hennes paradroller. Men kul att se henne live. Men affischnamnen ska självklart vara duktiga på att spela musikal, inte bara för att de kan sjunga annat. Musikal kräver mer, och vi som älskar musikal kräver mer! Sen finns det de som kan jobba i fler genrer.

Jättekul att höra i podden om alla nya hungriga musikalartister som är på gång. Hur man satsar på att producera eget och vill ge oss som älskar musikal något bra att gå och se! Ska bli så spännande att se Broarna i Madison County som just Viktoria sätter upp 2018. Alltid kul med musikaler man inte har sett. Sen går man ju gärna om och om igen på något som är bra. För en musikal som är bra tåls att ses om och om igen! Så kul att de själva vågar satsa och producerar när ingen annan vill göra det.

Nu har jag bara ett par avsnitt kvar att lyssna på så jag ser framemot nya avsnitt i höst. Har ni inte lyssnat så gör det!

Stort tack till Viktoria Tocca och alla hennes gäster som så generöst delar med sig av sånt de gjort och sina drömmar!

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/musikalpodden/

Bilden är lånad från Musikalpoddens hemsida.